9789127462205

MÄNNISKOBEHANDLANDE ORGANISATIONER

Villkor för ledning, styrning och professionellt välfärdsarbete

STAFFAN JOHANSSON, PETER DELLGRAN OCH STAFFAN HÖJER (RED.)

Förord av bokens redaktörer

Som vi skrev i förordet till första upplagan av denna antologi tyckte vi att det råder brist på läroböcker som behandlar välfärdssektorns organisationer och deras särdrag. Denna observation ansåg vi var särskilt problematisk mot bakgrund av att samtida (svensk) förvaltningspolitik i New Public Managements spår strävat efter att tona ned dessa organisationers särdrag och i stället strävat efter att göra dem mer företagslika. Detta har i sin tur bidragit till att göra dem svårare att förstå sig på bland politiker, personal och medborgare. En viktig inspiratör till bokens tillkomst var vår amerikanske kollega Yeheskel Hasenfeld (UCLA) och hans omfattande arbeten kring ”Human Service Organizations” som fått stor internationell spridning. Vi ville alltså skriva ”en Hasenfeld” för skandinaviska förhållanden, och förlaget Natur & Kultur var positiva till idén. Därefter frågade vi några av våra kollegor vid andra universitet för att höra om de ville medverka och till vår glädje var de också mycket intresserade.

Boken tycks ha funnit läsare både bland studenter och praktiskt verksamma så både förlag och författare har dragit slutsatsen att det kan vara dags för en uppdaterad andra upplaga av boken. Detta mot bakgrund av allt som har hänt inom välfärdsområdet det senaste decenniet. Själva skrivarbetet har även för denna upplaga skett med löpande avstämningar mellan redaktörer och kapitelförfattare. Vi är mycket imponerade av alla kunskaper som våra medförfattande kollegor har presenterat, stort tack till er alla! Vi vill även rikta tack till förläggare Magnus Öljemark vid Natur & Kultur. Tyvärr avled professor Yeheskel Hasenfeld i februari 2019, men vi vill gärna hedra honom och hans forskargärning genom att behålla hans mycket läsvärda förord. Detta är lika aktuellt idag som när han skrev det 2014. Vi vill slutligen rikta ett tack till professor Evelyn Brodkin vid University of Chicago som haft vänligheten att skriva ett förord till denna andra upplaga av boken.

Göteborg juni 2023

Staffan Johansson Peter Dellgran Staffan Höjer

Förord

av professor Yeheskel Hasenfeld

Det är alltid en god nyhet när det dyker upp en akademisk text om människobehandlande organisationer, skriven med den svenska välfärdsmodellen som utgångspunkt. För även om forskningen om just denna typ av organisationer har mognat under de senaste tjugo åren, saknas fortfarande jämförande studier om olika välfärdsmodeller och hur dessa modeller har format verksamheten. Så bara av den anledningen är den här boken ett viktigt bidrag till detta framväxande forskningsområde.

Om vi vill förstå hur det sociala medborgarskapet definieras, utövas och upplevs, är det av avgörande vikt att vi undersöker hur våra människobehandlande organisationer fungerar, var de finns och vad de ges för syfte.

T. H. Marshall (1964, s. 72) har definierat sociala rättigheter som ”allt från rätten till en smula ekonomisk stabilitet och trygghet, till rätten att fullt ut få ta del av det sociala arvet och få leva ett liv som en civiliserad medborgare enligt den standard som råder i samhället”. Det är just i mötet mellan medborgare och människobehandlande organisationer som det framgår vad sådana sociala rättigheter faktiskt betyder och hur de upplevs. Om medborgarna upplever att de har begränsad möjlighet att få ta del av den vård eller hjälp de behöver; om de upplever sig utlämnade åt vårdpersonalens godtycke; om de upplever att de blir placerade i sociala kategorier och om de sedan saknar möjlighet att få upprättelse för upplevda kränkningar, så blir deras sociala rättigheter starkt förminskade. Om medborgarna å andra sidan upplever att de människobehandlande organisationerna värnar om deras sociala rättigheter, utan att ifrågasätta individens rätt till vård eller hjälp, förstärks deras känsla av socialt värde – vilket i sin tur leder till att det politiska stödet för välfärdsstaten förstärks (Soss, 2005).

Om man som forskare väljer att lägga dessa sociala rättigheter i fokus krävs det att man intar en kritisk hållning till människobehandlande organisationer. Som organisationer förkroppsligar de dominerande institutionella logiker och förstärker dessa genom hur de gör värdemässiga ställningstaganden i sin dagliga praktik (Friedland & Alford, 1991.) Det är lätt att man som forskare eller vårdgivare utan reflektion drar slutsatsen att den moral och de värderingar som manifesteras i de människobehandlande

organisationerna faktiskt är uttryck för en bred samhällelig konsensus, när det kanske i själva verket är så att brukarna ogillar dem men saknar makten att ifrågasätta. Just därför är en av de största utmaningarna för forskaren att inta en kritisk hållning och problematisera de värderingar som formuleras och manifesteras i organisationerna genom att ställa frågor som: Hur och varför har dessa värderingar formulerats och institutionaliserats? Vilka andra värderingar och beteenden har de ersatt? På vilket sätt drabbas medborgarna av dessa värderingar och beteenden? Det kritiska perspektivet kräver vidare att vi öppnar oss för organisationsteorier som på allvar undersöker hur olika moraliska antaganden som formuleras från politiskt håll inkorporeras i de människobehandlande organisationernas målsättning och verksamhetsutövning (Garrow & Hasenfeld, 2010), och vidare hur politiker använder sin makt för att institutionalisera och permanenta dessa värderingar i organisationsstrukturen och serviceteknologin (Clegg, Courpasson & Phillips, 2006).

Med ett kritiskt perspektiv kan de människobehandlande organisationerna ses i en bredare politisk kontext och det blir möjligt att undersöka hur och på vilket sätt de olika institutionernas målsättningar och värderingar möjligen avspeglar några av alla nyliberala idéer om avreglering och privatisering som fått så stor spridning i västvärlden. I takt med att de människobehandlande organisationerna har avreglerats och decentraliserats, har de i allt större grad utsatts för en rad olika lokalpolitiska infall och nycker. Utövandet av sociala rättigheter blir därmed kontingent med den lokala politiska ideologin och hur man på denna nivå har valt att allokera sina resurser. Genom privatisering ökar avståndet mellan medborgare och stat (Suleiman, 2003). Medborgarna förvandlas till kunder och behandlas även som sådana. Detta betyder att vissa medborgare blir mer attraktiva än andra eftersom de människobehandlande organisationerna nu behöver få ”gröna siffror” på de nyckeltal som de lokala myndigheterna har satt upp som utvärderingskriterier.

Med ett kritiskt perspektiv problematiseras vidare hur de människobehandlande organisationerna styrs. Under de senaste årtiondena har man kunnat iaktta hur metoder från det privata näringslivet i allt högre grad har importerats till den offentliga sektorn, allt för att öka effektiviteten och minska kostnaderna. Men som redan har konstaterats genom kritiska studier (Adler, Forbes & Willmott, 2007), bortser man då, framför allt på två punkter, från de människobehandlande organisationernas speciella förutsättningar. För det första gör man det genom att betrakta medborgare som objekt eller handelsvaror, för det andra genom att sätta lönsamhet

förord av professor Yeheskel Hasenfeld

snarare än rättvisa som det viktigaste målet för verksamheten. Detta blir särskilt tydligt då icke-vinstdrivande serviceorganisationer och offentlig verksamhet utformas enligt så kallade New Public Management-modeller (NPM), där räknandet av just nyckeltal blir en av ledningens mest centrala uppgifter. Men när man i  NPM -anda inför den här typen av lönsamhetsmått och styr verksamheten mot ”mest kostnadseffektiva behandling”, uppstår samtidigt ett moraliskt dilemma som handlar om vems intressen det egentligen är som i första hand tjänas. I värsta fall blir effekten att vissa medborgare får sina sociala rättigheter kraftigt förminskade genom att de betraktas som ”olönsamma” eller ”svårbehandlade”. Följaktligen riskerar de människobehandlande organisationerna härmed att styra bort verksamheten från dem som faktiskt behöver den mest.

Offentlig debatt blir i detta läge ett av de viktigaste verktygen för att påverka politiker och de människobehandlande organisationerna att stå upp för de sociala rättigheterna (Hasenfeld & Garrow, 2012). Oftast använder organisationerna själva få eller inga av sina resurser till att driva en aktiv debatt om sociala rättigheter. I sådana lägen blir organisationer, exempelvis de som verkar för våldsutsatta kvinnor (Martin, 2005), oumbärliga för att utmana politiker, välfärdsbyråkrater och de människobehandlande organisationerna och påverka dem att stärka det sociala skyddsnätet för svaga och utsatta grupper i samhället.

Genom att författarna i den här boken tar upp flera av ovan nämnda teman, är den intressant för studenter, forskare och vårdutövare som strävar efter att skapa människobehandlande organisationer som på allvar möter medborgarnas behov.

Referenser

Adler, P. S., Forbes, L. C. & Willmott, H. (2007). Critical management studies. The Academy of Management Annals, 1(1), 119–179.

Clegg, S., Courpasson, D. & Phillips, N. (2006). Power and organizations. London: Sage.

Friedland, R. & Alford, R. R. (1991). Bringing society back in: symbols, practices, and institutional contradictions. I W. W. Powell & P. J. DiMaggio (red.). The new institutionalism (s. 232–263). Chicago: University of Chicago Press.

förord av professor Yeheskel Hasenfeld 17

Garrow, E. & Hasenfeld, Y. (2010). Theoretical approaches to human service organizations. Y. Hasenfeld (red.). Human services as complex organizations (2 uppl., 33–58). Los Angeles: Sage.

Hasenfeld, Y. & Garrow, E. E. (2012). Nonprofit human-service organizations, social rights, and advocacy in a neoliberal welfare state. Social Service Review, 86(2): 295–322.

Marshall, T. H. (1964). Class, citizenship, and social development. Garden City, N.Y.: Doubleday.

Martin, P. Y. (2005). Rape work: victims, gender, and emotions in organization and community context. New York: Routledge.

Soss, J. (2005). Making clients and citizens: welfare policy as a source of status, belief, and action. I A. L. Schneider & H. M. Ingram. (Red.), Deserving and entitled: social construction of public policy (s. 291–328).

Albany, NY: SUNY Press.

Suleiman, E. N. (2003). Dismantling democratic states. Princeton, N.J.: Princeton University Press

Förord

av professor Evelyn Z. Brodkin

Människobehandlande organisationer (MBO) utför det dagliga arbete som krävs för att uppfylla välfärdsstatens löften och är således verksamma där lagstiftning och offentlig politik omsätts i praktiken. I utvecklade välfärdsstater som Sverige har den typen av organisationer ett direkt ansvar för många av statens kärnuppgifter: de tillhandahåller tjänster som är nödvändiga för hälsa, välfärd, utbildning, ekonomisk och social integration med mera. Som tillhandahållare av grundläggande tjänster fyller dessa organisationer en uppenbar praktisk funktion. Att förstå hur de utför sitt arbete är avgörande för att kunna forma lednings-, arbetsplats- och professionsstrategier i syfte att förbättra tillhandahållandet av tjänsterna. Detta är långt mer än en teknisk fråga. Analytiskt sett är det värdefullt att förstå dem som ”gatuplansorganisationer”, det vill säga organisationer som för politiken till människorna. I det perspektivet är de något mer än offentliga förvaltningar eller vilka tjänsteförmedlare som helst. De verkar snarare i gränssnittet mellan medborgarna och staten och har inte bara en direkt praktisk funktion utan också en indirekt politisk sådan (Brodkin 2012, Lipsky 1980).

Det här perspektivet väcker frågor om var människobehandlande organisationer passar in i välfärdsstatens institutionella arrangemang (till exempel som offentliga förvaltningar alternativt som icke-vinstdrivande eller vinstdrivande organisationer), hur de professionella inom dessa organisationer utövar sin diskretion (till exempel hur personalen reagerar när resurserna är begränsade eller i brådskande fall) och vilka strukturella villkor som systematiskt påverkar deras diskretion på ”gatuplanet” och därmed hur politiken utformas på fältet (till exempel effekterna av de incitament som skapats av New Public Management-instrument).

Det är också viktigt att granska de människobehandlande organisationernas indirekt politiska funktioner, bland annat hur de informellt beslutar om hur tjänsterna ska förmedlas och vad de ska innehålla, något som formas genom deras arbetssätt eller deras sätt att strukturera samspelet mellan medborgare och stat. Indirekt är detta något som antingen stärker eller försvagar medborgarnas röst, återkoppling och – i bred bemärkelse

– demokratiska deltagande. Utöver de indirekt politiska funktionerna är

det också värdefullt att studera hur människobehandlande organisationer kan vara medvetet politiska, till exempel hur vissa av dem fungerar som talespersoner för enskilda personer eller politikområden.

Av bland annat dessa skäl förtjänar arbetet inom dessa organisationer att undersökas närmare. Särskilt lämpligt är det att undersöka dem i deras specifika nationella sammanhang, eftersom det ger möjlighet att se hur organisatoriska arrangemang och metoder svarar mot inhemska förhållanden.1 Tacksamt nog syftar den här boken till just detta. Den utforskar viktiga dimensioner av människobehandlande arbete i allmänhet och sätter dem i ett specifikt sammanhang; den svenska välfärdsstaten. Kapitlen i den här boken utgör en grund för dem som är intresserade av att utveckla reflekterande anställda, effektiva chefer, kunniga analytiker och potentiella samhällsutvecklare.

Den andra utgåvan av denna bok bygger på bidragen i den ursprungliga volymen, samtidigt som den ger en ny syn på hur människobehandlande organisationer fungerar med hänsyn till de många förändringar som har skett sedan boken först gavs ut. En av dessa förändringar är att den akademiska forskningen på området har ökat markant i omfattning. Min alltid så skarpsynte kollega, den framlidne Yeheskel Hasenfeld, skrev förordet till den första utgåvan och påpekade då att det fanns begränsad forskning som var direkt relevant för studiet av människobehandlande tjänster i utvecklade välfärdsstater. Men så är inte längre fallet. Nu finns en omfattande och växande empirisk och teoretisk litteratur, som inkluderar studier i de nordiska länderna, Europa och övriga världen. Denna litteratur har byggt upp kunskap om hur människobehandlande organisationer – och mer allmänt gatuplansorganisationer – fungerar inom välfärdsstatens ramar. 2

För det andra har tillhandahållandet av människobehandlande tjänster över lag förändrats sedan den första utgåvan gavs ut. Många stater har omorganiserat dessa tjänster med hjälp av strategier för privatisering, upphandling och andra New Public Management-instrument. Till och med i

1 Studier som genomförs i specifika nationella miljöer ger också möjlighet att upptäcka variationer mellan länder och förhållanden.

2 En diskussion om framstegen på det här fältet ryms inte inom detta korta förord. Intresserade läsare finner en introducerande sammanfattning i Brodkin 2012. Exempel på forskning om människobehandlande gatuplanstjänster i olika länder och inom olika politikområden finns i Brodkin & Marston 2013; Breidahl, Brodkin och Miaz, kommande 2024; Gofen och Lotta 2021; O’Sullivan et al., 2021; Ratzmann 2021; Van Berkel et al., 2017.

förord av professor Evelyn Z. Brodkin

utvecklade välfärdsstater som Sverige har staten inte längre monopol på tillhandahållandet av tjänster, utan förmedlar dem genom icke-vinstdrivande och vinstdrivande organisationer. Dessa trender uppmärksammades i den första utgåvan men de har utvecklats mer och på olika sätt över tid. Marknadsorienteringen av människobehandlande tjänster har gått längre i vissa länder än i andra, och Sverige har utan tvekan gått längre och snabbare i denna riktning än några av sina nordiska grannar.

I takt med att staten har förlorat sitt monopol på tillhandahållande av tjänster har icke-statliga organisationer hittat nya möjligheter att utveckla innovativa och riktade tjänster. Många har också tagit nya risker genom att åta sig offentliga kontrakt som ställer nya krav men kanske inte ger den stabila finansiering som behövs för att bygga upp den kapacitet som är nödvändig för att möta kraven. Andra människobehandlande organisationer har försökt skapa oberoende platser där de tillhandahåller tjänster på ett sätt som de finner lämpligt: de erbjuder ett alternativ till de offentliga tjänsterna och, i vissa fall, ifrågasätter dem aktivt. Det är viktigt att förstå hur dessa typer av strukturella förändringar påverkar både dem som arbetar där och dem som vänder sig till organisationerna för att få hjälp.

För det tredje har den politiska kontexten för människobehandlande arbete i Sverige (och på andra håll) förändrats på olika sätt. Befolkningens växande mångfald har prövat de sociala och politiska överenskommelser som har legat till grund för välfärdsstaten. Den har också prövat sedvanliga arbetssätt och utmanat organisationerna att lära sig hur de ska svara på olika behov och preferenser, och hur de ska arbeta i ett alltmer konfliktpräglat politiskt sammanhang. Ibland har traditionella offentliga förvaltningar haft svårt att anpassa sig till mångfalden för att ta hänsyn till skillnader i behov, förmågor och kulturella sammanhang. Med en mer heterogen befolkning kan man inte längre utgå från att jämlikhet uppnås genom att alla individer behandlas lika, trots deras olikheter. För de organisationer som är vana vid att främja jämlikhetsnormer genom att behandla alla lika blir det därför mer komplicerat att tillhandahålla tjänster. Om man inte tar hänsyn till skillnader ”på gatuplanet” är det nämligen mer sannolikt att ojämlikhet uppstår än att den minskar.

Hur kan vi se på denna utveckling? Kapitlen i den här boken utforskar människobehandlande tjänster i Sverige, både vad som har förändrats och vad som har bestått. Boken ger även uppslag för framtida studier av hur de som dagligen arbetar i frontlinjen – lärare, socialarbetare, kuratorer, medicinsk personal, pedagoger och andra – anpassar sig till denna föränderliga

förord av professor Evelyn Z. Brodkin 21

värld och vad dessa anpassningar innebär för dem som är beroende av dem för stöd och skydd.

Genom att fokusera på organisationer som behandlar människor ger bidragsgivarna i denna bok också värdefulla insikter om hur den svenska välfärdsstaten ”faktiskt” är uppbyggd. I och med denna utgångspunkt ger boken ett implicit erkännande av att välfärdsstaten är mer än en abstraktion eller en formell uppsättning institutioner och lagar. Välfärdsstaten består ju i själva verket delvis av de många människobehandlande organisationer som genom sitt dagliga arbete kollektivt formar den upplevda erfarenheten av välfärdsstaten.

Som de professionella inom dessa organisationer vet alltför väl kan deras arbete vara både glädjande och utmanande, givande och frustrerande, direkt och långsiktigt. För att komplicera bilden ytterligare kan medborgarna i vissa fall uppskatta organisationernas arbete men i andra fall irriteras av att de tränger sig på och inte räcker till. Genom att utforska de många dimensionerna av människobehandlande tjänster bidrar den här boken till en förståelse av hur dessa organisationer och de som arbetar där fungerar i den svenska välfärdsstatens komplexa och dynamiska kontext. För dem som arbetar inom eller är på väg in i dessa yrken erbjuder boken en ”helhetsbild”, samtidigt som den väcker frågor om hur saker och ting fungerar på fältet. Den ger en grund för en form av självreflektion som erkänner såväl möjligheterna som begränsningarna i människobehandlande arbete – och skapar därmed förutsättningar för att maximera dess möjligheter.

Evelyn Z. Brodkin

Referenser

Breidahl, K., Brodkin, E., & Miaz, J. (Red.). (kommande 2024). The Global Challenge of Mass Migration and Asylum: Comparative Analysis of Street-Level Organizations at the Front Lines. Journal of Comparative Policy Analysis.

Brodkin, E. (2012). Reflections on Street-Level Bureaucracy: Past, Present, and Future. Public Administration Review 72 (6), 940–949.

Brodkin, E. & Marston, G. (2013). Work and the Welfare State. Washington, DC : Georgetown University Press.

förord av professor Evelyn Z. Brodkin

Cohen, N., Benish, A. & Shamriz-Ilouz, A. (2016). When the Clients Can Choose: Dilemmas of Street-Level Workers in Choice-Based Social Services. Social Service Review 90 (4), 620–646.

Gofen, A. & Lotta, G. (2021). Street-Level Bureaucrats at the Forefront of Pandemic Response: A Comparative Perspective. Journal of Comparative Policy Analysis: Research and Practice 32 (1), 3–15.

Lipsky, M. (1980). Street-Level Bureaucracy: Dilemmas of the Individual in Public Services. New York: Russell Sage.

O’Sullivan, S., McGann, M. & Considine, M. (2021). Buying and Selling the Poor: Inside Australia’s Privatised welfare-to-Work Market. Sydney: Sydney University Press.

Ratzmann, N. (2021). Deserving of Social Support? Street-Level Bureaucrats’ Decisions on EU Migrants’ Benefit Claims in Germany. Social Policy and Society, 20 (3), 509–520.

Van Berkel, R., Caswell, D., Kupka, P. & Larsen, F. (Red.). (2017). Frontline Delivery of Welfare-to-Work Policies in Europe Activating the Unemployed. New York: Routledge.

Om författarna

Åke Bergmark är professor i socialt arbete vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet. Han forskar bland annat om ekonomiskt bistånd och allmän socialpolitik. Han är sedan 2014 chefredaktör för tidskriften International Journal of Social Welfare.

Johan Berlin är professor i företagsekonomi med inriktning offentlig organisation vid Högskolan Väst. Hans forskning handlar om organisering, ledarskap och styrning av professioner i offentliga organisationer. Han har under de senaste åren lett två forskningsprojekt finansierade av Vetenskapsrådet, som handlat om vad som händer när offentlig verksamhet återtas i egen regi (backsourcing) samt hur landets kommuner gör för att hantera och stärka sin cybersäkerhet. Han är särskilt intresserad av paradoxer, inkonsekvenser och motsättningar och hur det hanteras av personal i offentlig verksamhet.

Staffan Blomberg är docent i socialt arbete vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Hans forskningsområde är organisatorisk omvandling inom den kommunala äldreomsorgen i Sverige. Spridningen av organisatoriska idéer, betydelsen av NPM i förändringsprocessen och biståndshandläggarnas yrkesroll har särskilt uppmärksammats. Under senare tid har även samverkan mellan äldreomsorg och sjukvård liksom lokala strategier för en individualisering inom äldreomsorgen, som införandet av kundvalsmodeller, studerats.

Karen N. Breidahl är Associate professor vid Institut for Politik og Sam fund, Aalborg Universitet, Danmark. Hon forskar bland annat om invandringsoch integrationspolitik med särskilt fokus på flyktingar- och asylsökandes väntetider och coping-strategier.

Peter Dellgran är professor emeritus i socialt arbete vid Göteborgs universitet. Hans forskning har rört fattigdoms- och försörjningsfrågor, konsumtionsmönster och informellt socialt stöd, men även akademisering, professionalisering, kunskapsbildningsfrågor och relationerna mellan utbildning, yrkespraktik och forskning i socialt arbete. Hans senaste studie bestod av en jämförelse av forskningsvillkor och vetenskaplig utveckling inom vårdvetenskap, utbildningsvetenskap och socialt arbete.

Anna Dunér är professor i socialt arbete vid Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet. Hennes forskning fokuserar främst livssituationen för äldre och personer med funktionsnedsättning i behov av stöd och omsorg, samt olika yrkesgrupper inom äldreomsorg och funktionshinderverksamhet. Hon har flerårig erfarenhet av arbete som socionom inom området.

Torbjörn Forkby är professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet. Hans forskningsintressen berör förebyggande och främjande insatser till barn och unga, det sociala arbetets villkor och kunskapsbas, samt frågor som berör gängbildningar – involvering, gängdynamik och exit från gäng.

Ove Grape är fil.dr i sociologi och lektor i socialt arbete på Umeå universitet. Hans specialområde är utvärdering och forskning om samverkan och rehabiliteringsinsatser för unga. Just nu arbetar han inom ett EU-projekt som utvärderar och tar fram rutiner och handlingsplaner mot CBRNE-hot i EU och nationellt.

Staffan Höjer är professor emeritus i socialt arbete vid Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet. Han forskar inom profession, organisation och kunskapsfrågor, till exempel om det sociala arbetets akademisering, lekmannastyrning av professioner och köpt vård. Han har också ett långt engagemang i internationellt socialt arbete bland att genom bidrag till uppbyggnad av forskarutbildning.

Håkan Johansson är professor i socialt arbete vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Han har under lång tid forskat om välfärdsstat och välfärdsstatsutveckling, framför allt kring frågor om medborgarskap, sociala rättigheter, fattigdom och aktivering. Numera forskar han alltmer om civilsamhälle i ett nationellt och internationellt perspektiv och leder bland annat ett jämförande forskningsprojekt om civilsamhälleseliter i Europa.

Staffan Johansson är professor emeritus i socialt arbete vid Göteborgs universitet. Han har under många år bedrivit forskning om organisering och ledning av välfärdsorganisationer, vilket även inbegriper civilsamhällets organisationer och deras roll inom välfärdspolitik och välfärdsproduktion. Hans senaste forskning gäller organisering av samhällsinsatser för människor med sammansatta behov, samt forskning om användning av öppna jämförelser inom socialtjänsten.

Andreas Liljegren arbetar som lärare och forskare på Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet. Hans forskning rör spänningsfältet mellan organisations- och professionsfrågor. Han har bland annat studerat konflikten mellan försörjningsstöd och barn- och familjegrupper på socialkontor, samverkan och relationen mellan lekmän och professionella i socialnämnder.

Andreas är dessutom aktiv på Youtube där han driver “Uppsatskanalen” som handlar om uppsatsskrivande.

Lena Lindgren är professor emerita i offentlig förvaltning vid Förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet. Hon har mångårig erfarenhet av undervisning och forskning om utvärdering och har genomfört ett flertal utvärderingar, främst inom utbildning, folkbildning och socialt arbete. Hennes forskning i ämnet har det senaste decenniet varit inriktad på kritisk granskning av utvärdering som ett samhällsfenomen i sig själv.

Marie Nordfeldt är professor i socialt arbete vid Karlstads universitet. Maries forskningsintressen rör främst civilsamhällets roll inom välfärdsområdet, både inom det socialpolitiska fältet men även bredare välfärdsfrågor såsom samhällsservice och infrastruktur.

David Pålsson är docent i socialt arbete och universitetslektor vid institutionen för socialt arbete, Stockholm universitet. Hans forskning berör socialtjänstens arbete och insatser för barn och unga. Han har exempelvis genomfört studier om statens styrning av institutionsvård, uppföljning och rekrytering av familjehem och barnperspektiv inom ekonomiskt bistånd.

Marie Sallnäs är professor i socialt arbete vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet. Hon forskar och undervisar om socialtjänstens insatser för barn och familjer. Särskilt ägnar hon sig åt frågor som rör placeringar av barn och unga i familjehem och institutioner. Marknadiseringen inom den sociala barnavården är ett av hennes återkommande forskningsteman.

Emelie Shanks är docent i socialt arbete vid Stockholms universitet. Hennes forskning har i huvudsak två teman. Det ena temat är socialtjänstens organisering. Inom detta tema har Shanks fokuserat på frågor som rör arbetsförhållanden, bemanning och chefskap. Det andra temat är socialtjänstens barnavård. Där har Shanks framför allt intresserat sig för privatisering av institutioner för barn och unga.

Mikael Skillmark är socionom och lektor i socialt arbete, och verksam vid Hälsohögskolan i Jönköping. Efter avhandlingen, som handlade om standardisering och dess konsekvenser för socialt arbete som profession och praktikfält, har han ägnat sig åt forskning om hur socialtjänsten och de däri verksamma professionella arbetar för att stödja våldsutsatta personer.

Gustav Svensson är docent i socialrätt och tidigare verksam vid Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet. Hans specialområde utgörs av beslutsfattandet vid såväl socialnämnder som förvaltningsdomstolar i sociala mål och ärenden. I forskningsprojekt har han sålunda studerat beslutsfattandet i bistånds-, LSS- och tvångsärenden ur olika aspekter, inte minst från ett rättssäkerhetsperspektiv.

Stefan Szücs är docent i statsvetenskap och lektor vid Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet. Han forskar om ledning, organisering och styrning i relation till hälsa och livskvalitet, demokrati och genomförande, samt samverkan och innovation.

Stefan Wiklund är professor i socialt arbete och verksam vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet. Hans forskningsområde är socialtjänstens individ- och familjeomsorg med särskilt fokus på social barnavård.

Inledning

Av Staffan Johansson, Peter Dellgran och Staffan Höjer

Varför behövs en lärobok om människobehandlande organisationer?

De flesta av oss föds i en människobehandlande organisation (en förlossningsavdelning på ett sjukhus) och sedan tillbringar vi en stor del av vår tid som barn och ungdom i den här typen av organisationer (barnavårdscentraler, förskolor, grundskolor, gymnasier och universitet). När vi så småningom blir vuxna och familjeförsörjare arbetar många av oss i olika människobehandlande organisationer (vården, skolan eller omsorgen), och även om vi inte gör det så besöker vi många gånger olika former av dem när livet tar emot (sjukhus, socialkontor, kriminalvård) eller när vi upplever livets mest lyckliga ögonblick (förlossningsavdelningen, igen). När vi sedermera avslutar vår yrkeskarriär är det troligt att vi på nytt får alltmer med olika människobehandlande organisationer att göra (vårdcentraler och sjukhus). I nästa skede i livet, när vi blir riktigt gamla, är det sedan sannolikt att vi blir alltmer beroende av en annan sådan organisation (hemtjänsten) för att klara det dagliga livets vedermödor, för att slutligen avsluta vårt liv i ytterligare en annan (äldreboende eller sjukhus). Detta innebär att få människor är likgiltiga inför hur dessa organisationer fungerar, vilket i sin tur medför att de både kan uppfattas som mycket populära och pålitliga (enligt SOM -institutets undersökningar) men även vara hårt kritiserade av bland annat media när missförhållanden uppdagas. Det är ingen tillfällighet att samhällsdebatten om vinster i välfärden brukar väcka starka känslor och engagemang, som även bryter mot kända mönster inom blockpolitiken.

Ett viktigt skäl till att det behövs en lärobok om människobehandlande organisationer är alltså att:

Många är berörda som anställda, brukare och medborgare

Den samlade välfärdssektorn utgör idag en ansenlig och växande del av den svenska arbetsmarknaden och den totala samhällsekonomin. De totala kostnaderna för vården, omsorgen och utbildningssystemet motsvarar idag drygt 20 procent av BNP och mer än var fjärde anställd är verksam inom någon typ av människobehandlande organisation. Av tabell 1.1 framgår att flera av de största yrkeskategorierna i den här sektorn återfinns inom sjukvården och barnomsorgen. Undersköterskor är för övrigt den största yrkesgruppen alla kategorier på den svenska arbetsmarknaden. Med all önskvärd tydlighet framgår också att det handlar om en kraftig kvinnodominans. Omkring 90 procent av samtliga undersköterskor, sjuksköterskor, förskollärare och barnskötare är kvinnor, men med undantag för universitets- och högskolelärare präglas även övriga yrkesgrupper av en övervikt av kvinnor. Detta gäller även på chefsnivå: 83 procent av cheferna inom till exempel socialt arbete och äldreomsorg är idag kvinnor. Flera av de yrkesgrupper som återfinns i tabell 1.1 har i viss grad privata arbetsgivare. Men även om privatiseringen inom vården, omsorgen och skolan har inneburit en ökning av antalet privatanställda så är majoriteten av de yrkesverksamma inom den svenska välfärdssektorn fortfarande offentligt anställda och tillbringar en stor del av sin vardag på arbetsplatser i våra regioner och kommuner.

Det faktum att välfärdsområdet sysselsätter en så pass stor del av de yrkesverksamma i landet, och att deras arbete därför bedrivs inom människobehandlande organisationer, avspeglas sällan i den undervisningslitteratur om arbetsliv och organisationer som används inom utbildningarna på välfärdsområdet. Merparten av de läroböcker som för närvarande förekommer är antingen starkt präglade av lednings- och organisationstänkande inom företag och traditionell förvaltningsbyråkrati, eller i hög grad orienterade mot internationell (läs amerikansk) forskning och litteratur om så kallade human service-organisationer (Human Service Organization). Möjligen saknas dessutom relevant organisationslitteratur över huvud taget inom vissa utbildningar på till exempel vårdområdet. Ett viktigt skäl till att det behövs en bok om välfärdssektorns människobehandlande organisationer, som utgår från och tar hänsyn till de speciella omständigheter som karakteriserar dessa, är med andra ord att vi alla – oavsett om vi är medborgare i form av patienter, elever, klienter eller anställda – berörs av hur dessa organisationer fungerar.

Tabell 1.1 Yrkesgrupper verksamma i människobehandlande organisationer. Antal anställda 16−64 år och andel kvinnor i Sverige 2020. (källa SCB, 2022)

Stora förändringar har skett – främst genom New Public Management

Det främsta skälet till varför vi bestämde oss för att skriva denna bok var ändå att det skett många stora förändringar inom välfärdssektorn och dess organisationer de senaste decennierna, som kräver att våra kartor över verkligheten uppdateras. Det är mycket som har förändrats till följd av bland annat globaliseringen och den tekniska utvecklingen. Men den största enskilda förändringen inom välfärdsområdet är, enligt vår uppfattning, införandet av en marknads- och företagslogik inom det som tidigare uppfattades som en i ordets ursprungliga innebörd offentlig sektor. Vi syftar alltså på det successiva införandet av den förvaltningspolitiska doktrin som brukar benämnas New Public Management (NPM), som sedan några decennier på allvar även har kommit in i den svenska samhällspolitiska debatten. Begreppet New Public Management myntades av den engelske förvaltningsforskaren Christopher Hood (1991, 1995), och har sedermera fått en ökad betydelse i den svenska förvaltningspolitiska debatten. NPM bygger på antagandet att offentlig förvaltning blir effektivare om den använder samma styr- och ledningsinstrument som används inom affärsdrivande företag.

En viktig normativ inspirationskälla för denna förvaltningsdoktrin var David Osborne och Ted Gaebler, som i sin bok Reinventing government (1992) fokuserade på amerikanska förhållanden, men som även pekade på mer generella problem inom offentlig förvaltning och hur dessa bör åtgärdas. Denna så kallade NPM -doktrin innebär således ett paradigmskifte i förhållande till den tidigare doktrinen inom statsvetenskaplig förvaltningsteori, som innebär att offentlig verksamhet i grunden skiljer sig från privata företag, och att den därför måste utforma sina egna styr- och ledningsinstrument utifrån dessa speciella förutsättningar (se t.ex. Appleby, 1945/2004; Lindblom, 1977; Lundquist, 2000).

Stora omvärldsförändringar såsom NPM var alltså skäl till att vi ville skriva en lärobok om människobehandlande organisationers karaktärsdrag och deras inneboende logik. När vi nu i bokens andra upplaga uppdaterar och förnyar boken vill vi även ta hänsyn till en del andra betydande händelser och skeenden under det senaste decenniet, såsom flyktingkrisen i mitten av 2010-talet. Vi vill även ta hänsyn till coronapandemin även om det i skrivande stund finns begränsad publicerad forskning om hur denna påverkat organisationerna. Vi noterar även ett ökat intresse för granskning och kontroll inom välfärdssektorn som vi vill infoga i boken, men även att

NPM mött en del förvaltningspolitiska motåtgärder, såsom den så kallade tillitsdelegationens förslag rörande en mer tillitsbaserad ledning och styrning inom välfärdssektorn. Först känner vi dock behov av att på ett något djupare plan beskriva NPM som förvaltningspolitisk doktrin.

Vad menas med New Public Management?

Enligt Hood (1995) ingår följande sju element i NPM -doktrinen, vilka samtidigt särskiljer sig från tidigare doktriner om hur offentlig förvaltning bör organiseras:

1. Nedbrytning av förvaltningen i självstyrande ansvarsenheter med egen identitet, för att öka verksamhetens styrbarhet. Ersätter den tidigare doktrinen med tilltro till enhetlighet och helhetstänkande inom förvaltningen.

2. Införande av marknadslogik, utkontraktering och köp- och säljrelationer mellan olika aktörer för att öka konkurrensen. Ersätter den tidigare förvaltningsdoktrinen om ospecificerade anställningsrelationer och budgettilldelning vars syfte är att åstadkomma låga transaktionskostnader inom offentlig förvaltning.

3. Införande av managementmetoder/-koncept från privata sektorn som fokuserar på ökad effektivitet. Ersätter de principer för tillsättning och befordran som ligger i linje med den legal-byråkratiska organiseringen inom offentlig förvaltning.

4. Ökat inslag av disciplin och sparsamhet i resursutnyttjandet med ständig rationalisering. Ersätter tidigare normer om politiskt fastställda nivåer för servicekvalitet och budgettilldelning inom offentlig förvaltning.

5. Ökad betoning av personligt ansvar och handlingsfrihet bland chefer på alla nivåer för att underlätta ansvarsutkrävande. Ersätter idén om anonymt tjänstemannaansvar inom traditionell förvaltningsdoktrin.

6. Ökad användning av standardiserade mätmetoder och produktionsstandarder för effektivitetsmätning. Ersätter tidigare normer som grundades på professionernas kvalitetsbedömningar.

7. Ökad betoning på resultatstyrning, vilket ersätter tidigare normer inom offentlig förvaltning om regel- och procedurstyrning för att tillgodose kravet på förutsägbarhet.

NPM handlar alltså om införande av marknadsmekanismer och företagslogik inom offentlig verksamhet. Marknadsmekanismer införs då kommunerna bestämmer sig för att inbjuda privata företag och låta dem konkurrera med offentliga myndigheter när det gäller utförandet av olika servicetjänster. De kan också införa olika slags ”vouchers” som tilldelas dem som har berättigats en viss tjänst (t.ex. skolpeng), vilka i sin tur kan få denna tjänst utförd av offentliga eller privata serviceproducenter som sedan ersätts av ansvarig offentlig myndighet. En sådan ”marknadisering” kan förvisso ske utan att offentliga myndigheter transformeras till att efterlikna företag även i sina interna strukturer och processer, men ofta följer även sådana förändringar med.

”Företagisering” i sin tur innebär att man försöker förändra kommunala eller statliga myndigheter i en mer företagslik riktning, till exempel genom att införa managementkoncept såsom Lean production , Total Quality Management (TQM) eller Balanced scorecard (balanserat styrkort) i lednings- och styrsystemen, vilket kan ske även utan att man utsätter verksamheterna för privat konkurrens. Införande av den så kallade beställar-/ utförarorganisationen har i vissa fall inneburit att man utsatt traditionell offentlig verksamhet för privat konkurrens, medan det i andra fall främst har inneburit att man velat skilja den politiska rollen som medborgarföreträdare från tjänstemannarollen som verkställare av politiska beslut, men utan konkurrensutsättning (t.ex. Forssell & Jansson, 2000).

Införandet av NPM inom den offentliga förvaltningen kan enligt Hood (1995) förstås som en nyliberal agenda med misstro mot offentlig verksamhet, dock har alla länder inte varit lika benägna att införa NPM . Enligt Hoods (a.a.) analys har NPM främst införts i länder där det funnits ekonomiska motiv/problem (motive) och där det samtidigt funnits tillfälle (opportunity), det vill säga inte funnits några juridiska-legala hinder att förändra den offentliga förvaltningen i denna riktning. Införandemönstret kan således inte enbart förklaras av partipolitiska majoritetsförhållanden eller av makroekonomiska faktorer. Enligt Hood (1995) är Sverige härvidlag ett intressant fall som han lyfter fram i sin artikel. I Sverige är den offentliga förvaltningens organisation inte tydligt reglerad i lag (se vidare i kap. 3 av Gustav Svensson), vilket innebär att införandet av NPM här till stor del har kunnat ske smygande utanför den samhällspolitiska debatten om offentlig förvaltning.

Forskning om New Public Management

Det finns numera omfattande empirisk forskning om innebörd, införande och effekter av NPM i Sverige och i andra länder. Vissa studier jämför NPM :s genomslag i olika länder (t.ex. Olson, Guthrie & Humphrey, 1998; Christensen & Laegreid, 2002; Pollitt & Bouckaert, 2011), medan andra undersöker införandet och dess effekter inom olika verksamhetsområden, såsom till exempel sjukvården (Hasselbladh, Bejerot & Gustafsson, 2008), eller äldreomsorgen (Almqvist, 2006).

Det finns även forskning som fokuserar på någon eller några av de sju nämnda elementen som ingår i  NPM -paraplyet. När det gäller nedbrytning av förvaltningen i självstyrande ansvarsenheter och införandet av inre marknader har Blom (1998) undersökt beställar–utförarorganisationens effekter inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg för såväl personal som klienter och funnit att organisationsformen främst gynnar de resursstarka. Det finns också studier om beställarfunktionens problem och utmaningar (Johansson, 2006; Berlin, 2006), samt om effekter av införande av kundval inom välfärdsområdet (Kastberg, 2005, 2010). När det gäller effekter av konkurrensutsättning inom välfärdsområdet är det viktigt att nämna Laura Hartmans antologi (2011), som rönt stor politisk uppmärksamhet och som berör ett stort antal välfärdspolitiska områden (förskolan, hälso- och sjukvården, grundskolan, arbetsmarknadspolitiken, individ- och familjeomsorgen samt insatser för äldre och funktionshindrade). En del av denna analys beträffande socialtjänstens individ- och familjeomsorg återfinns i kapitel 17 av Marie Sallnäs och Stefan Wiklund.

Det finns även studier av införande av olika typer av managementmetoder från privata sektorn i människobehandlande organisationer, ofta med ett ökat inslag av disciplin och sparsamhet i resursutnyttjandet, med ständig rationalisering som följd. Vidare har det gjorts studier av införande av managementmodeller såsom TQM och Lean inom olika människobehandlande organisationer (t.ex. Mäntysaari, 1998; Erlingsdottir, 1999; Hasselbladh et al., 2008).

När det gäller makt- och arbetsfördelningen mellan chefer och professioner finns det studier från USA och Storbritannien som visar tecken på att NPM inneburit en utveckling mot en deprofessionalisering av socialt arbete (t.ex. Evans, 2011; Brodkin, 2011; eller kap. 8 i denna bok av Peter Dellgran). När det gäller Sverige har Johansson (2012) undersökt maktförhållandena inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg och har då bland annat funnit att toppchefer anser sig ha, och tillskrivs, mer makt

än politiker över samtliga strategiska områden. Studien visar även att det inte föreligger några större skillnader mellan olika kommuner i synen på rådande maktfördelning, vilket tyder på att maktförhållandena har institutionaliserats och nu tas för givna.

Det finns även forskning om användning av standardiserade mätmetoder och produktionsstandarder för effektivitetsmätning, och då särskilt om nya metoder som granskar välfärdsservice. En viktig inspirationskälla för denna forskning har varit Michael Powers arbeten om Audit Society (Power, 1997, 2007), som visar på att sättet att granska olika verksamheter inte enbart innebär att berörda verksamheter avspeglas. Power visar tydligt på att granskning även förändrar berörda verksamheter i ”mer granskningsbar” riktning, på ett sätt som inte självklart är positivt för verksamheternas målgrupper. Powers farhågor har bekräftats inom ett flertal svenska studier om ökad granskning inom välfärdsområdet (se t.ex. Lindgren, 2014; Johansson, Liljegren & Lindgren, 2021). Detta område kommer att behandlas särskilt i kapitel 14 av Lena Lindgren.

Tillitsbaserad ledning och styrning − NPM luckras upp?

Tillitsdelegationen tillsattes av regeringen 16 juni 2016 (Dir. 2016:51) med uppdrag att ”analysera och föreslå hur styrningen av välfärdstjänster i offentlig sektor, kommuner och landsting, inom ramen för de befintliga regelverken, kan utvecklas för att i större omfattning ta tillvara medarbetares kompetens och erfarenhet, för att därigenom bidra till större kvalitet för medborgare och företag”. Den svenska regeringen var dock inte först med att signalera problem med NPM och att se ökad tillit som en möjlig lösning. I Danmark hade man redan 2013 lanserat sin tillitsreform.

Utredningen utmynnade i betänkandet SOU 2018:47 ”Med tillit växer handlingsutrymmet – tillitsbaserad styrning och ledning av välfärdssektorn”. Problem som identifierades var bristande medborgarfokus och bristande öppenhet, detaljstyrning och administrativa tidstjuvar med frånvaro av helhetsperspektiv. Det handlar även om frånvarande ledarskap och bristande stöd till medarbetarna, bristande kompetensförsörjning och kunskapsutveckling.

Vid sidan om själva utredningen publicerades även en antologi med texter där tjugo forskare skissade på idéer och tillämpningar relaterade till ökad tillit inom välfärdsområdet. Som teoretisk grund för tillit lanseras ”gemenskapen” som en idealtypisk organisationsform som alternativ till marknaden och hierarkin, vilka koordineras med priser respektive

auktoritativa regler. Koordinationsmekanismen i den idealtypiska (professionella) ”gemenskapen” förväntas vara just tillit. Men tillit är inget som kan kommenderas fram. För att uppnå ett mer tillitsbaserat ledarskap så rekommenderar tillitsdelegationen följande:

• Såväl det förtroendevalda som det professionella ledarskapet ska bygga på en aktiv dialog och en tydlig rollfördelning som skapar förutsättningar för en tillitsbaserad styrning och ledning.

• Vid rekrytering av nya chefer bör fokus vara att säkerställa att personer anställs som bedöms kunna bygga tillitsfulla relationer och som uppbär principerna för tillitsbaserad styrning och ledning.

• Chefer inom kommuner och regioner bör verka för att skapa förutsättningar för medarbetare att kontinuerligt upprätthålla kompetens, analysförmåga och kollegialt lärande.

• Chefer inom kommuner och regioner bör verka för att ge medarbetare ett utökat handlingsutrymme och möjligheter att påverka verksamhetens utformning. Chefer bör också bidra till bättre möjligheter att möta variationen i medborgarens behov.

• Chefer på alla organisationsnivåer inom kommuner och regioner bör stödja ett helhetsperspektiv samt säkerställa att arbetet tar sin utgångspunkt i verksamhetens syfte och medborgarens behov. I detta ingår att främja samverkan.

Om man jämför tillitsdelegationens fem punkter med de element som ingår i NPM enligt ovan så finns det tveklöst betydande skillnader. Där NPM vill främja uppsplittring av organisationerna i mindre enheter, ökad konkurrens och ökat mätande, vill tillitsmodellen främja helhetstänkande, lärande och samarbete. Det finns en del empiriska studier av verksamheter som har försökt tillämpa ett tillitsbaserat ledarskap. Astvik, et al. (2020) har med exempel från socialtjänsten undersökt hur arbetsmiljön påverkas av försök att införa en mer tillitsbaserad styrning. Det är för tidigt att utvärdera detta reformförsök mer generellt, men det finns en del problem och motsägelser som är värda att notera såsom att socialtjänstens klienter inte alltid har intresse av att samarbeta med förvaltningens tjänstepersoner (när det är fråga om tvångsvård eller omfattande kontroller av privatlivet), att verksamhetens externa legitimitet delvis förutsätter omfattande kontroll (t.ex. av vård i privat regi), liksom att resursfrågan inte ges något större utrymme i problembilden.

Vad menas med människobehandlande organisationer?

Som framgått handlar den här boken om människobehandlande organisationer, det vill säga om välfärdssektorns kärnverksamheter som i dagligt tal ofta går under benämningen vård, skola och omsorg, och som i internationell litteratur brukar benämnas Human Service Organizations. Men hur bör begreppet ”människobehandlande organisationer” definieras? Vi har funnit det svårt att hitta en entydig definition av denna grupp av organisationer, och tror i stället att det kan vara mer fruktbart att försöka finna några gemensamma karaktärsdrag för dem. Detta eftersom vi anser att de inte bör betraktas som vilka företag som helst, vilket har präglat en stor del av debatten om vinster inom välfärdssektorn i kölvattnet av införandet av NPM .

1. Huvuduppgiften är att skydda, bibehålla eller förbättra det personliga välbefinnandet bland människor, genom att definiera, förändra eller bibehålla deras egenskaper.

2. Kärnan i verksamheten är interaktionen mellan dess personal och samhällsmedborgaren.

3. Då verksamheten berör människors mest intima livssfärer och värdighet, krävs arbetsmetoder som är i samklang med rådande kulturella normer och värderingar.

4. Verksamheten är ställd under demokratisk/politisk styrning.

5. Verksamheten innehåller stora osäkerheter och risker för att människor ska skadas, vilket kräver arbetsmetoder utförda av professioner med betydande handlingsutrymme.

6. Verksamheten är föremål för administrativ/byråkratisk och juridisk styrning.

7. Målgruppernas behov/problem förutsätter ofta samordning, samverkan och samarbete mellan olika huvudmän, organisationer och professioner.

8. Maktförhållanden är ständigt närvarande i organisationernas praktik.

Tabell 1.2 Människobehandlande organisationers gemensamma karaktärsdrag

Människobehandlande organisationer ger en bred överblick över välfärdens kärnverksamheter vården, skolan och omsorgen. Den beskriver vad som utmärker och skiljer dessa verksamheter från privata företag och organisationer när det gäller uppdrag, organisation, ledarskap och förändringsarbete.

I den första utgåvan från 2015 var utgångspunkten de förändringar som globaliseringen, teknikutvecklingen och marknadiseringen i form av New Public Management medfört för de människobehandlande organisationerna. I denna andra utgåva har författarna, förutom att uppdatera och förnya innehållet utifrån aktuell forskning, även tagit hänsyn till andra betydande händelser i omvärlden, som flyktingkrisen i mitten av 2010 - talet och coronapandemin. Dessutom har de följt upp det ökande intresset för granskning och kontroll och den växande kritiken mot New Public Management.

Människobehandlande organisationer vänder sig till studerande på socionom-, läkar-, vård- och lärarutbildningar och andra utbildningar som handlar om välfärd och offentlig förvaltning. Den är även avsedd för praktiskt verksamma i människobehandlande organisationer.

Bokens redaktörer Staffan Johansson, Peter Dellgran och Staffan Höjer är professorer i socialt arbete vid Göteborgs universitet. Övriga författare är forskare inom socialt arbete eller angränsande områden vid ett flertal svenska universitet.

ISBN 978-91-27-46220-5