9789127457362

LITTERATURHISTORIA

CECILIA DÜRINGER

Till läsaren

Välkommen till Punkt Litteraturhistoria och en odyssé genom vårt 2 500-åriga litterära berättande! I den här boken kommer du att möta blodiga krigsskildringar, himlastormande kärlek, hårresande skräck och ändlösa grubblerier om existensen – alltså sådant som litteraturen genom tiderna bjuder på. Med förhoppning om att såväl riktigt gamla godingar som färskare litteratur ska nå fram till nya läsare kommer vi att servera en mängd fantastiska författare och verk från historiens skrymslen. Men först av allt: några ord om hur boken är uppbyggd.

Punkt Litteraturhistoria följer den västerländska epokindelningen och varje epok behandlas i ett kapitel som går från det breda till det smala. Först presenteras en karta med några nedslag i vad som händer runtom i världen och på det följer tre författarskap eller verk från andra världsdelar än Europa. Sedan introduceras själva epoken, med avstamp i en historisk översikt. Efter det följer en beskrivning av epokens kärna, det som utmärker dess litteratur, och en presentation av författarens och läsarens roll. Därefter kommer godbitarna: författarna och verken. Ett urval av epokens författare presenteras tillsammans med utdrag ur texter med tillhörande uppgifter för läsförståelse och analys. Varje kapitel knyts slutligen ihop med en avslutande uppgift.

Bokens sista kapitel fokuserar på några genrer och teman i modern litteratur. Det är inte ett epok-kapitel som de andra utan ger ingångar till vidare fördjupning i ett författarskap, ett tema eller en genre i den samtida litteraturen.

Du kan med fördel använda dig av Punkt Svenska 1–3 parallellt med att du läser Punkt Litteraturhistoria. De böckerna ger dig alla verktyg du behöver för att ta till dig och förmedla dina tankar om litteraturen.

”Kan böckerna läsa människor? Det kan de förstås! Hur skulle de annars veta allting om oss?” diktade författaren Lennart Hellsing. Med hans glasklara logik kommer den som tar sig igenom den här boken att bli en riktigt vass människokännare. Så vad väntar vi på? Låt oss sätta igång!

Cecilia Düringer

Innehåll

Berättelser i

Medeltiden

Renässans, franskklassicism & barock 144

Romantiken

Vem skriver & vem läser?

Romantikens

Johann Wolfgang von Goethe

Bröderna Grimm

Mary Shelley

Edgar Allan Poe

Jane Austen

Vad nytt från norr? Svensk romantik

Nationalism och Götiska förbundet

En begynnande kulturelit

Malla Silfverstolpe

Julia Kristina Nyberg

Erik Gustaf Geijer

Erik Johan Stagnelius

Kapitlet i korthet

Avslutande uppgift

Realismen & naturalismen

Realismens och naturalismens

Litteratur som klinisk studie

Modernismen

& vem läser?

– från nationalromantik

Moderna genrer och teman

Ord

ca 1700–1790

Upplysningen

Ni vet scoutledare. Hederliga, renhåriga typer som strävar efter att alla ska överleva och ha det bra. Scoutledaren agerar förnuftigt även i de svåraste av knipor och ser alltid ljust på tillvaron. Tillsammans kan man nämligen skapa en bättre tillvaro, skulle hen säga. Scoutledarens raka motsats hittar vi i den dryga, satiriska stå upp-komikern. Hen som häcklar sin samtid och skjuter vassa pilar i skämtform mot politiker och mot samhället. Alltid påläst, alltid med snygga och skarpa formuleringar. En sådan som man liksom är lite rädd för, eftersom man själv helt plötsligt kan vara den som blir hånad för att man skrattade på fel ställe.

Om vi slår ihop scoutledaren och den dryga komikertypen, får vi upplysningen, så som epoken skulle se ut om den var människa. I grunden hygglig och kanske till och med lite präktig, men med en skarpslipad och snyggt paketerad udd av samhällskritik

Declaration of Independence

som vapen. För att lyckas med det som upplysningen gör, krävs nämligen goda ledare och vassa satiriker. Det är inte alla kulturella epoker som kan ståta med att ha förändrat världen, men det kan upplysningen. Den omformulerar sanningar, vänder upp och ner på världen och lägger grunden för ett helt nytt samhälle.

Det här kapitlet kommer att ge dig kunskaper om epoken upplysningen. Du kommer att få lära dig om dess idéer och den stora påverkan de har på samhället och litteraturen i Europa från tidigt 1700-tal och fram till 1800-talets början. Du kommer förstås också att bjudas på en rad inflytelserika författare och deras verk. När du har tagit dig igenom hela kapitlet kommer du att ha fått svar på följande frågor:

• Vad knu ar igång upplysningen som epok?

• Vilka är grundstenarna i upplysningstankarna?

• Vad präglar epokens litteratur?

• Hur påverkar upplysningens tankar och litteratur samhället?

KAPITLET I KORTHET

KARTA & TIDSLINJE

I USA skrivs Declaration of Independence, oavhängighetsförklaringen (1776). Förklaringen säger, med stöd i upplysningstankarna, adjö till det brittiska kolonialstyret och introducerar ett nytt samhälle.

En fiendekula i Norge avslutar både kung Karl XII:s liv och den svenska stormaktstiden.

Eva Ekeblad blir första kvinna att väljas in i Kungliga Vetenskapsakademien.

EMANUEL SWEDENBORG (1688–1772), svensk vetenskapsman och mångsysslare, skriver om både filosofi och fysik och har som ung ambitiösa planer på att presentera en ny vetenskaplig idé om dagen. Hans arbete och texter får stort genomslag och han blir en av Sveriges största internationella kändisar.

Den brittiska författaren SARAH TRIMMER (1741–1810) sprider vetenskapsrön till de minsta i en bok om naturvetenskap för barn: An easy introduction to the knowledge of nature (1780).

Anders Celsius introducerar celsiusskalan för temperaturmätning.

Det nybyggda Stockholms slott står färdigt.

Marie-Antoinette, blivande drottning i Frankrike, föds.

James Hargreaves tar patent på sin spinnmaskin Spinning Jenny.

AHMED NEDIM (1681–1730) är en av det ottomanska rikets mest uppskattade poeter och skriver både dikter och sånger som hyllar den myllrande staden Istanbul.

I Ryssland skriver författaren ALEKSANDR RADISJTJEV (1749–1802) en kritisk granskning av de livegna böndernas hårda tillvaro. Det uppskattas inte av kejsarinnan Katarina den stora, som sänder honom i exil till Sibirien som stra .

Den ungerske dramatikern GYÖRGY BESSENYEI (1747–1811) debuterar med tragedin Agis tragedi (1772), ett drama med samhällskritiska undertoner. Bessenyeis verk ger bränsle åt nationalismen som börjar växa fram i Ungern som är en del av det österrikiska imperiet och styrs från Wien.

I Japan skriver SANTU KYODEN (1761–1816) kvalificerat trams i genren gesaku, som betyder just ”skrivet på skoj”.

Krig bryter ut när de amerikanska kolonierna revolterar mot det brittiska styret.

Staden Freetown i nuvarande Sierra Leone grundas av frigivna afrikanska slavar.

Sverige ska ar sig en koloni i Västindien där en slavhandelsstation upprättas.

Mozarts opera Trollflöjten har premiär.

Bastiljen i Paris stormas och franska revolutionen bryter ut.

Vad händer i den stora världen?

Medan det som kallas för upplysningen pågår i västvärlden, är andra tankeströmningar i full gång i andra delar av världen. Det produceras stor litteratur i världens alla hörn, och den litteraturen är influerad av helt andra saker än det som inspirerar de europeiska författarna. Vi kommer här att ta oss en titt på tre litterära verk som skrivits utanför Europas gränser.

DEN KONSTGJORDE

PERIQUILLO

I början av 1800-talet får Latinamerika sin första tryckta roman i den mexikanska författaren José Fernandez de Lizardis (1778–1827) verk Den konstgjorde

Periquillo. Kanske är de Lizardi inspirerad av Miguel de Cervantes, för berättelsen är en pikareskroman i Don Quijotes anda.

Läsaren får följa med huvudpersonen genom hela det mexikanska samhället, från kyrkor och kloster till misären bland landets fattiga. Romanen är inte bara en levande skildring av Mexiko, utan också en kritik mot den spanska kolonialmakten och den katolska kyrkan. José Fernandez de Lizardi beskriver en orättvis värld och för fram en vision om ett idealsamhälle. I hans utopi lever kolonisatörer, urbefolkning och de slavar som tvingats till Latinamerika från Afrika sida vid sida.

Den konstgjorde Periquillo är en milstolpe i Mexikos litteraturhistoria och har tryckts i många upplagor på flera språk sedan den kom ut.

DRÖMMAR OM RÖDA GEMAK

Qing-dynastins Kina är ett av världshistoriens största imperier och mot slutet av 1700-talet står det på sin absoluta topp, både ekonomiskt och kulturellt. Författaren Cao Xueqin (ca 1715–1763) skriver romanen Drömmar om röda gemak, en berättelse om två mycket förmögna familjer och deras liv. Romanen målar upp den lyxiga tillvaron och hur familjerna stiger i graderna hos kejsarfamiljen, men till slut faller i onåd och förlorar allt.

Drömmar om röda gemak är mycket detaljerat berättad och persongalleriet är stort. Det finns över trettio huvudpersoner och totalt sett möter läsaren fler än fyrahundra personer i romanen. Den anses än idag vara ett av Kinas främsta litterära verk. Så viktig är den för litteraturhistorien att den har studerats på kinesiska universitet med hjälp av en särskild inriktning. ”Rödforskning” eller ”rödologi” kallas det vetenskapliga fält där forskare ägnar sig åt studiet av Drömmar om röda gemak.

DE ÄLSKANDES SJÄLVMORD

VID AMIJIMA

Under 1700-talet är Japan till stor del stängt för omvärlden. En militärdiktatur styr landet från huvudstaden Edo, dagens Tokyo, och ytterst få handelsskepp eller utländska besökare tillåts. Under isoleringen frodas den japanska kulturen, kanske framför allt dramatiken. Kabuki, en dramaform som känns igen på sina karaktäristiska dansinslag och utstuderade sminkning, har en storhetstid under denna period.

Dramatikern Chikamatsu Monzaemon (1653–1725) skriver De älskandes självmord vid Amijima (1721), en tragisk pjäs om omöjlig kärlek. Den är ursprung-

ligen inte skriven som ett kabuki-drama, men har uppförts och blivit mycket populär i den formen. De två huvudpersonerna är kära i varandra men kan av olika skäl inte leva tillsammans. Kärleken är så stark att de bestämmer sig för att hellre begå gemensamt självmord än att leva åtskilda. Pjäsen består av tre korta akter och den utspelar sig under loppet av en dag och en natt. Under den begränsade tiden får vi följa parets väg från levande kärlekspar till att de i slutscenen dör i varandras armar. Dramat är mycket uppskattat i Japan, även i modern tid. Det har filmatiserats flera gånger och vid platsen där de fiktiva älskande begår sitt blodiga självmord står ett monument över dem.

Dramat De älskandes självmord vid Amijima behandlar temat olycklig eller omöjlig kärlek, som vi känner igen från bland annat

Tristan och Isolde och Shakespeares drama Romeo och Julia

Det är ett tema som återkommer i alla tider och i berättelser från alla jordens hörn. Hur kommer det sig tror du?

1700-talet – förnuftets tidevarv

Det vetenskapliga namnet på den moderna människoarten, homo sapiens, betyder ”den tänkande människan” eller ”den förnuftiga människan” och myntas under upplysningen av vetenskapsmannen Carl von Linné. Men det här med att tänka själv har som vi vet inte alltid uppmuntrats i äldre tider. När 1700-talet inleds är de allra flesta länder i Europa enväldiga kunga- eller kejsardömen. Det är inte tillåtet med någon annan religion än kristendom och den stora majoriteten av människorna har inte ett smack att säga till om i samhället. Staten och kyrkan kontrollerar det som skrivs och sägs och de med fel åsikter stra as hårt. Men under de första decennierna på det nya århundradet börjar det röra på sig. En ny tankeströmning, upplysningen, börjar få fäste.

Tanken om att den stora folkmassan inte är kapabel att greppa sin omvärld och därför behöver styras av kung och kyrka vill upplysningsfilosoferna slänga på historiens sophög. De anser att människan är just homo sapiens, en förnuftig och klok varelse, och att tanken ska vara fri.

LÄS MER OM HUMANISMEN

Upplysningen skulle kunna beskrivas som en mer radikal fortsättning på renässansens humanistiska ideal med individen i fokus. Men den är också en reaktion på 1600-talets envälde och förtryck av nytänkande. Att den nya strömningen kallas för just upplysningen är förstås ingen slump. Syftet med upplysningstankarna är att kasta ljus över mörka och unkna gamla värderingar. Så vad är det för radikala nya idéer som lanseras? Jo, man kan sammanfatta upplysningsfilosofin med de tre ledorden rationalism, empirism och optimism.

Den rationella varelsen?

Rationalismen är tron på att människan är rationell, alltså förnuftig. Den leder upplysningsfilosoferna vidare till tankar om bland annat yttrandefrihet, ökad religionsfrihet och jämlikhet i samhället. Om människor är rationella, borde de rimligtvis vara kompetenta nog att få påverka det samhälle de lever i. Kanske behövs inte ens det kungliga enväldet? Ur upplysningstankarna formas alltså idéer om folkligt inflytande. Dessutom börjar man argumentera för den så kallade maktdelningsprincipen, som innebär att statsmakten ska delas i tre olika fält. För att skapa balans och motverka diktatur bör det finnas en lagstiftande makt (ett parlament), en verkställande makt (en regering) och en dömande makt (ett domstolsväsende). Det öppnar för en förändrad syn på invånarna i ett land – från undersåtar utan möjlighet att påverka till medborgare som kan ta aktiv del av det politiska livet.

Idealen gäller dock inte för alla. Upplysningsfilosoferna drömmer visserligen om ett nytt och mer rättvist samhälle, men den drömmen gäller bara vita män. Ytterst få av de tongivande tänkarna vill ge kvinnor samma rättigheter som män, och i världen utanför Europa förtrycker kolonialmakterna befolkningen i sina kolonier. Människor med annan hudfärg än dåtidens europeiskt bleka, anses vara mindre värda. Carl von Linné, som har gjort stora vetenskapliga insatser med att kategorisera naturen, är också en av dem som lägger grunden för ett rastänkande. Han sorterar inte bara in växter och djur i olika grupper, utan också människor. Mänskligheten delas in och rangordnas efter hudfärg och världsdelar. Européerna rankar han högst och beskriver dem som smarta och uppfinningsrika, medan människor från Afrika beskrivs som långsamma och lata. Idag vet vi förstås att det bara är nonsens. Men tidens syn på vissa människor som mindre värda, får fatala konsekvenser. Under 1700-talet seglar slavskeppen över Atlanten och miljontals afrikaner rycks brutalt från sina hem för att säljas som slavar i de europeiska kolonierna i Amerika. De stora aktörerna i slavhandeln är kolonialjättar som Portugal, Storbritannien och Frankrike, men även Sverige deltar.

Målningen föreställer Gustavia, huvudstad i den svenska kolonin Sankt-Barthélemy. Den förvärvas av Gustav III på 1780talet och används bland annat som en hamn för slavhandel.

Den mörka och blodiga slavhandeln är en humanitär katastrof som lämnar djupa spår i såväl den afrikanska som den amerikanska kontinenten. Den stora förmögenhet som flera europeiska länder bygger upp på slavhandeln, är sprungen ur krossade människoöden och stort lidande.

1. Vad innebär tron på att människan är rationell?

2. På vilket sätt skiljer sig den människosynen från den som har genomsyrat samhället under tidigare epoker?

3. Hur kan rationalismen sägas bidra till kolonialt förtryck och att slavhandel införs?

Learning by doing

Det är laboration, alltså att pröva sig fram, som är grunden till naturvetenskaplig kunskap – det vet varenda skolelev i Europa idag. Att systematiskt genomföra experiment och sedan dra slutsatser kallas för empirism, och den kan vi tacka upplysningen för. Visst hade vetenskapsmän redan tidigare förstått grundprincipen, men de motarbetades av bland annat kyrkan. Under 1700-talet blir empirismen ett ledord i upplysningsfilosofin och ett av epokens ideal är den rationella naturvetenskapsmannen som metodiskt prövar sig fram för att nå nya forskningsrön.

Tanken om att kunskap skapas genom erfarenheter leder också till en ny syn på människan. En av de viktigaste föregångarna till upplysningsfilosofin är den engelske filosofen John Locke (1632–1704) som menar att det är en människas erfarenheter som avgör vem hon blir i livet. Enligt Locke är en människas öde inte förutbestämt av Gud, utan varje individ föds som en blank tavla, tabula rasa. Våra upplevelser och intryck omvandlar vi sedan till kunskap med hjälp av vårt förnuft. En människas personlighet är alltså inte förutbestämd, utan skapas i samklang med omgivningen. Det innebär i teorin att vem som helst kan göra och bli vad som helst. I ett Europa där nästan ingen kan påverka sitt eget liv är John Lockes människosyn banbrytande.

På vilket sätt kan empirismen ses som motsatsen till kyrkans anspråk på absoluta sanningar?

REFLEKTERA

Se det från den ljusa sidan

Till skillnad från renässansens idé om antiken som den mest fulländade kulturella perioden, ser upplysningens tänkare sin egen samtid som den bästa av världar. När de nya idéerna om rationalism och empiri sprids, kommer de att bana väg för en strålande framtid, menar tänkarna. Den starka optimismen inför både nuet och framtiden genomsyrar flera av upplysningens stora litterära verk.

John Locke, han med tabula rasa-idén, har också teorier om samhället. Han menar att människan har medfödda naturliga rättigheter till liv, frihet och egendom. För att ett samhälle ska fungera måste människorna kompromissa och ge upp en del av sin naturliga frihet, i utbyte mot att samhället skyddar dem. Det kallar Locke för samhällskontraktet. Men det är inte bara folket som ska köpslå med sina rättigheter. Om samhällets styrande skikt inte håller sin del av kontraktet, har människorna rätt att göra uppror, enligt Locke.

John Lockes filosofi ger bränsle till andra tänkare som utvecklar upplysningsidéerna. De nya, omstörtande tankarna sätter igång strömningar i samhället som bidrar till den amerikanska och den franska revolutionen i slutet av 1700-talet. Under den franska revolutionen störtas kungamakten i landet och man inför republik med folkstyre, inspirerad av upplysningens tankar. De stora omvälvningarna blir startskotten för en ny ordning i västvärlden.

Gå tillbaka till kapitlet om renässansen och läs utdraget ur Machiavellis Fursten (s. 167–168) igen. Jämför Lockes och Machiavellis syn på hur samhället bör styras. Vad säger det om den utveckling som skett i samhället?

Kunskapens triumf

Den vetenskapliga revolutionen inleddes redan under 1500och 1600-talen, med upptäckter som den heliocentriska världsbilden, alltså att det är jorden som kretsar kring solen och inte tvärtom. Mot slutet av 1600-talet kommer ännu ett enormt vetenskapligt genombrott när engelsmannen Isaac Newton (1642–1727) introducerar teorin om gravitationen. I och med den upptäckten står det klart att det är naturlagarna, inte Guds hand, som styr världen och universum. De religiösa påståendena får sig ännu en törn och makten över sanningen börjar förskjutas från kyrkan till vetenskapen. Kristendomen och kyrkan styr fortfarande över stora delar av människornas liv, men vägen mot sekularisering, alltså ett samhälle som inte styrs av religion, har inletts.

De nya upptäckterna betyder dock inte att vetenskapsmännen går och blir ateister. Isaac Newton är djupt religiös och skriver under på att Gud har skapat universum och världen. Naturlagarna är också Guds verk och världen är en perfekt skapelse som fungerar helt av sig själv. Därför har Gud överlämnat världen i naturlagarnas händer. Lite som en urmakare som har byggt en klocka och nu tickar den av egen kraft, utan sin uppfinnares hjälp. Idén om Gud som en allsmäktig men frånvarande skapare kallas för deism.

1700-talet innebär ett stort uppsving för den moderna vetenskapen. De vetenskapliga idealen sprider sig och på universitet runtom i Europa forskas det för fullt. Förutom Isaac Newtons upptäckt av tyngdkraften och Carl von Linnés kartläggning av växt- och djurriket, görs också många andra viktiga upptäckter. Till exempel framställer läkaren Edward Jenner (1749–1823) i England vaccinet mot den fruktade sjukdomen smittkoppor.

All den nya kunskapen – och den som finns sedan tidigare – måste i upplysningens anda göras tillgänglig för flera. I Frankrike pågår under 1700-talet det stora projektet att sammanställa all känd kunskap i ett stort verk, Encyklopedin. Under ledning av eldsjälen och huvudredaktören Denis Diderot (1713–1784) ges uppslagsverket ut under 1700-talets andra

Läkaren Edward Jenner ger en av de första doserna vaccin genom att skära ett litet snitt i ett barns hud och pensla på smittkoppsviruset.

hälft. Men att sprida kunskap är inte ofarligt, för alla hänger inte med på upplysningsfilosofernas idéer om tolerans, vetenskap och öppenhet. Diderot och hans encyklopedi blir ett hatobjekt för maktens och kyrkans män som vill begränsa kunskaperna hos folket. Han får gå under jord för att inte spärras in i fängelse.

REFLEKTERA

Vad kan det finnas för anledningar för maktens och kyrkans män att vilja begränsa kunskaperna hos folket?

Upplysningens kärna

Upplysningens ideal genomsyrar inte bara tankar om politik, maktdelning och samhällsförändring, utan kliver rakt in i litteraturen. Flera av epokens skönlitterära författare är också framträdande filosofer i sin tid. Så hur påverkar då upplysningsidéerna litteraturens värld?

Med förnuftet som ledstjärna

Ledorden rationalism, empirism och optimism går igen i 1700-talets litteratur. Särskilt förnuftstron framträder starkt i litteraturen. Författarna tar avstamp i idéerna om den rationella människan som formas och lär sig av sina erfarenheter. Det mänskliga förnuftet är en ledstjärna i flera av epokens viktigaste författarskap. Jean-Jacques Rousseau skriver om det kloka barnet som lär av sina erfarenheter i Émile, Daniel Defoe skapar i sin roman Robinson Crusoe en riktig rationellt tänkande upplysningshjälte och Mary Wollstonecraft argumenterar i Till försvar för kvinnans rättigheter för att kvinnor är lika förmögna till intelligent tankeverksamhet som män. Flera av upplysningens stora namn har stark påverkan på sin omvärld, bland annat genom att många av Europas regenter brevväxlar med författare och filosofer.

Satir och samhällskritik

En människa som kan tänka själv kan också utvärdera sin omgivning. Upplysningens litteratur är inte bara optimistisk, utan många författare är starkt samhällskritiska. Eftersom det fortfarande är farligt att ifrågasätta makten behöver författarna hitta nya sätt att skriva. Att skriva satir blir lösningen för vissa som vill föra fram kritiska tankar.

Satir är en uttrycksform som beskriver något på ett förlöjligande, ofta humoristiskt sätt. I satiriska texter används ofta stilfiguren ironi, som innebär att man säger motsatsen till det man menar. På så sätt förkläs budskapet, men de invigda förstår ändå. Samtidigt har författaren ryggen fri – hen har ju inte sagt rakt ut vad det är som kritiseras, utan tolkningen av budskapet ligger hos läsaren.

Allegorin är en annan stilfigur som ofta används i satiriska texter. En allegori är en berättelse som till det yttre verkar handla om en sak, men i själva verket handlar om något helt annat. Ett exempel på allegori är den engelska författaren Jonathan Swifts roman Gullivers resor. I romanen besöker läkaren Gulliver olika världar, den ena märkligare än den andra. Den kan läsas som en spännande äventyrsberättelse, men den som förstår sammanhanget vet att den egentligen är en kritik av det engelska samhället. I en episod grälar invånarna i lilleputtarnas land, ett av ställena Gulliver besöker, om huruvida ett kokt ägg ska ätas från den spetsiga eller trubbiga änden. En helt poänglös och förstås skrattretande debatt, men Swifts avsikt är inte bara att vi ska skratta. De käbblande miniatyrmänniskorna ska få läsaren att associera till diskussionerna i det engelska parlamentet, som Swift vill kritisera. Det hade inte varit möjligt för honom att skriva rakt ut att de engelska politikerna babblade om poänglösa frågor, men genom att använda sig av satiren och allegorin kan en författare skriva vass samhällskritik och ändå komma undan.

Nytta framför nöje

Hand i hand med optimismen och rationalismen går upplysningens vurm för det nyttiga. Det som skapar maximal nytta är gott för både individ och samhälle, och en hel del av upplysningens tongivande litteratur inger en känsla av att den är till för att sprida nytta snarare än nöje. Tankar och idéer är viktigare än känslor och mycket av det som skrivs i epokens anda har ett pedagogiskt eller politiskt syfte. Lärodikten, alltså en dikt som förmedlar kunskap eller visdom, är en populär genre och en av tidens mest uppskattade romaner, Robinson Crusoe, är mer eller mindre en handbok i överlevnad.

Givetvis bjuder 1700-talet också på en massa litteratur som inte alls är undervisande och nyttofokuserad, men i flera av de inflytelserika upplysningsförfattarnas verk finns det drag av att vilja bidra med värdefulla och nyttiga kunskaper.

4. Lärodikten var en populär genre under upplysningstiden. Hur kan det förklaras med hjälp av de ideal som präglade samhället under den här perioden? REFLEKTERA

1. Förnuftstron är central i 1700-talets litteratur. Hur lever den vidare idag?

2. Satir är vanlig även i dagens populärkultur. Ge exempel på något satiriskt verk som du känner till.

3. Varför tror du att satir fortfarande används trots att yttrandefriheten ger oss rätten att uttrycka nästan vilka åsikter som helst?

VEM SKRIVER & VEM LÄSER?

Under 1700-talet börjar det röra på sig i det litterära landskapet. Både författare och läsare får nya möjligheter i takt med att städerna växer och tekniken för bokframställning utvecklas. Men även om skaran av författare och läsare blir större, är den mycket liten jämfört med idag. Att ha tid att skriva och läsa är fortfarande ouppnåelig lyx för den stora majoriteten.

VEM ÄR FÖRFATTAREN?

Före upplysningen, under 1600-talet, var författarna starkt beroende av att furstar eller rika adelsfamiljer stöttade dem med pengar. På 1700-talet förändras både samhället och bokmarknaden. Kulturens centrum börjar flytta från hoven och ut i miljöer som är mer tillgängliga för allmänheten. Kretsen av läsare blir större, det blir successivt billigare och går snabbare att trycka böcker och det blir möjligt för en författare att tjäna sitt uppehälle genom sitt skrivande. Vissa författare börjar nu finansiera utgivningen av en bok genom att läsarna betalar hen i förskott för att skriva. Systemet fungerar lite som dagens crowdfunding. Läs- och skrivkunnigheten ökar under 1700-talet. Det betyder att fler tar till pennan – de skriver dagbok och brev och utvecklar sin förmåga att uttrycka sig i skrift. Detta tillsammans med förändringen av de ekonomiska förutsättningarna innebär att fler får chansen att skriva och läsas. Men de flesta författarna kommer ändå från rika familjer. Det är ännu en bit kvar tills alla får möjlighet att gå i skola och inte bara lära sig att läsa, skriva och räkna, utan också möta litteratur som ger de vidgade vyer en blivande författare behöver.

VEM ÄR LÄSAREN?

Det går inte att ange exakta si ror för hur många som kan läsa på 1700-talet, men säkert är att den skaran har växt sedan 1600-talet, i takt med att fler barn går i skolan. De allra flesta i Europa bor och arbetar på landsbygden, men befolkningen i städerna växer stadigt. I 1700-talets städer möter invånarna dagligen det skrivna ordet. På gatorna finns skyltar, a scher och anslag, något som vittnar om att många kan läsa i alla fall hjälpligt.

De fattigaste som utgör den största gruppen i samhället läser ännu inte i särskilt stor utsträckning, men inom det växande borgerskapet finns många litteratursugna. Att köpa en bok kräver förstås kapital, men under 1700-talet erbjuds bland annat uthyrning av böcker vilket leder till att fler kan läsa. En grupp vars litteraturkonsumtion ökar mycket under den här perioden är borgerskapets kvinnor. De har oftast tjänstefolk som sköter hem och barn och har både tid och råd att försjunka i en bok.

Intellektuella från borgerskapet möter litteratur på så kallade ka ehus, alltså kaféer, som börjar öppna i de större städerna och snabbt blir arenor för ivriga litteraturdiskussioner. En annan plats för att diskutera litteratur är de litterära salongerna. En litterär salong är en sorts kulturevenemang där rika litteraturintresserade bjuds in för att läsa och prata om litteratur tillsammans med författare. Ofta arrangeras de litterära salongerna hemma hos någon förmögen person ur adeln eller borgerskapet. Inte sällan är det kvinnor som är värdinnor och dessa får stort inflytande i litterära kretsar.

På salongerna är fortfarande högläsning en vanlig form för att ta till sig litteraturen, men på andra ställen börjar trenden att läsa tyst sprida sig. Folk sitter och läser lite varstans. Det berättas till exempel om att den franska drottningen Marie-Antoinette lät binda in sin favoritbok så att den såg ut som en bönebok, så hon skulle kunna sitta och smygläsa under gudstjänsten. Den tysta läsningen har förstås att göra med att fler har möjlighet att få tag på böcker, men den innebär också ett nytt sätt att möta litteraturen. Någon som läser för sig själv kan fördjupa sig i texten, öppna upp en inre värld och skapa en individuell relation till dikten, romanen eller novellen.

Under upplysningen tas ett viktigt steg mot en friare litteratur när författarna inte längre är beroende av rika välgörare som styr över texternas innehåll. På vilka sätt kan det påverka litteraturens innehåll?

Upplysningens litteratur

Brinner du för barns rättigheter, är nyfiken på tidig feminism eller kanske på jakt efter en pi g handbok i överlevnad inför apokalypsen? Kanske vill du bli chockad av ett hårresande förslag för att förbättra samhällsekonomin? Då är upplysningens litteratur som en välsorterad chipshylla en fredagskväll för dig. Varmt välkommen att botanisera bland godbitarna.

Daniel Defoe

Den brittiske journalisten och tidningsmannen Daniel Defoe (1660–1731) känner igen en bra berättelse när han stöter på den. Därför inser han snabbt att historien om sjömannen Alexander Selkirk, som hade strandsatts på en obebodd ö och uthärdat där i fem långa år, kommer att sälja som smör i romanform. Han kunde inte ha mer rätt. År 1719 kommer hans roman Robinson Crusoe ut för första gången och sedan dess har den tryckts om och om igen, översatts till mängder av språk och är en av litteraturens mest tongivande klassiker. Defoes berättelse har till och med gett namn åt en undergenre inom romankonsten, robinsonaden. En robinsonad är helt enkelt en historia med överlevnad i ödemarker som utgångspunkt.

Men vad är det då som gör Robinson Crusoe så oemotståndlig?

Robinson – upplysningens guldgosse

Romanen handlar om plantageägaren Robinson Crusoe som lider skeppsbrott och blir fast på en öde ö i Atlanten. Det är nog både en och annan som snabbt skulle ge upp hoppet om överlevnad, men Robinson är inte en av dem. Han är nämligen upplysningens ideal förkroppsligad, förnuftig till präktighetens gräns, har fokus på nyttomaximering och en är fena på att dra slutsatser utifrån systematiska empiriska experiment – allt detta med optimismens flagga ständigt i topp.

Med de här utmärkta egenskaperna sätter han tänderna i utmaningen att överleva på ön. Han bygger sig ett hem på en noga uttänkt plats, tämjer de vilda getter som finns på ön och drar igång ett jordbruk som ska ge honom mat. Allt tar han sig an som en vetenskapsman. Han prövar sig fram, dokumenterar, prövar igen och igen tills han har hittat rätt metod och kan gå vidare till nästa problem. Låt oss ta en titt på hur han knäcker nöten om hur han ska lyckas ordna kärl att förvara och laga mat i.

UR ROBINSON CRUSOE

Läsaren skulle beklaga mig eller snarare skratta åt mig, om jag skulle beskriva hur klumpigt jag bar mig åt för att av leran forma dessa kärl; vilka underliga, fula och misslyckade tingestar jag gjorde; hur de föll sönder eftersom leran inte var styv nog att bära sin egen tyngd; hur många som sprack av den allt för starka solhettan, eftersom de satts ut för hastigt; och hur många, som föll sönder då man rörde vid dem, både före och efter torkningen. […] sedan jag arbetat hårt med att hitta leran, gräva upp den, blanda den och föra hem den för att forma ut den, hade två månader gått och jag hade endast åstadkommit två fula tingestar – för lerkärl kunde de inte kallas.

Emellertid, sedan de väl torkat i solen, lyfte jag upp dem och placerade dem försiktigt i två stora korgar, jag gjort särskilt för detta ändamål. Det mellanrum, som uppstod mellan krukan och korgen, fyllde jag med halm, och som dessa krukor alltid skulle stå torrt, tänkte jag där förvara säd och kanske mjöl när säden var krossad.

[- - -]

Men allt detta motsvarande inte det mål jag föresatt mig, vilket var att ska a mig ett kärl, som både kunde hålla vatten och tåla eld, vilket inte var fallet med något av de redan tillverkade.

Efter någon tid hände det att jag gjort upp en tämligen stor eld för att bereda min mat. När jag var färdig […] fann jag i elden en bit av mina sönderslagna kärl, bränd och hård som sten och med en färg av tegel. Jag blev glatt överraskad och sade för mig själv, att när en bit kunde brännas utan att gå sönder, gick det väl lika bra med ett helt kärl.

Jag började nu fundera på hur jag skulle ordna med elden för att kunna bränna med mina kärl. […] Jag hade ingen kännedom om de ugnar krukmakare använder […]. Emellertid satte jag tre av mina stora krukor på en hög av glöd och lade ved runtomkring. Jag matade elden […] tills krukorna blev genomglödgade, varefter jag lät dem stå i hettan fem, sex timmar. […] jag vakade över dem hela natten, så att elden inte skulle slockna för hastigt. På morgonen hade jag tre, jag vill inte säga vackra, krukor och två andra kärl, så hårda man kunde önska. […]

Min glädje var stor när jag nu hade kärl, som kunde uthärda eld, och jag hade knappt tålamod att avvakta deras svalnande, innan jag satte ett av dem på elden igen med vatten uti för att koka kött. Detta lyckades bra, och jag fick en förträ ig soppa, fast jag saknade flera ingredienser för att höja dess smak.

Översättning av Kerstin Wenström

1. Hur kommer Robinson på hur han ska göra för att skapa eld- och vattensäkra kärl?

2. På vilket sätt återspeglar textutdraget upplysningstidens fokus på empirism? Använd textbelägg.

Form och stil

Romanen är skriven i förstapersonsperspektiv, alltså jag-form, och vänder sig direkt till läsaren. Det är som att vi får smygkika i Robinsons egen dagbok. Greppet att berätta historien i jag-form ökar känslan av att den skulle kunna vara sann.

Något annat som gör att texten kan upplevas som att den dokumenterar verkliga händelser är den stora detaljrikedomen. Defoe tar oss steg för steg igenom Robinsons kämpande med lerkärlen och beskriver hur han drar sina slutsatser. Det är nästan som att läsa en labbrapport.

Bärande tankar

I romanen finns motiv som överlevnad och kampen mellan hopp och förtvivlan. Det centrala i berättelsen är förstås vad som händer med en människa när han måste klara sig ensam. Robinson visar upp ett tydligt upplysningsideal. Han är som epoken i miniatyr. Med de medel han har styr han upp den vilda, öde ön och bygger sin lilla civilisation. Han jagar, fiskar, tämjer boskapsdjur och ordnar den vilda växtligheten till ett lantbruk, allt för att maximera nyttan av sina tillgångar.

Den optimistiska Robinson lyckas till och med sprida idealen vidare. För han får en kamrat på ön, en ung pojke som han räddar från ondsinta kannibaler och döper till Fredag. Det var nämligen den veckodag de möttes. Det är inte en slump att Robinson inte använder den unga killens eget namn, utan tar sig rätten att döpa honom till Fredag. Han är med 1700-talets språkbruk en ”vilde”, alltså en icke-kristen, icke-vit utomeuropé.

Enligt tidens värderingar gör Robinson honom en tjänst som tar kommando över honom och leder honom in på den ”rätta” vägen – kristendomen och den europeiska civilisationen. Både det faktum att hjälten Robinson Crusoe är en slavhandlande plantageägare och Fredags roll i romanen gör det glasklart att upplysningens drömmar om jämlikhet inte omfattar alla.

Vad tror du att Robinson hade gjort annorlunda om han hade betraktat Fredag som en jämbördig människa?

REFLEKTERA

Jonathan Swift

Den som besöker den irländska huvudstaden kring sekelskiftet mellan 1600- och 1700-talet möts av en utbredd, svår fattigdom. Hungriga barn tigger på gatorna och utblottade trashankar syns i varje hörn. Irländarna styrs av engelsmännen, som har tagit i med hårdhandskarna för att kuva folket. Inget görs för att lindra nöden. Men Dublins nytillsatta domprost, engelsmannen Jonathan Swift (1667–1745), bestämmer sig för att skriva ett kreativt om än makabert förslag till förbättring. 1729 publiceras hans artikel med titeln ”Ett anspråkslöst förslag” i en engelsk tidning.

UR ETT ANSPRÅKSLÖST FÖRSLAG

Ett anspråkslöst förslag för att förekomma att fattigt folks barn i Irland blir en börda för sina föräldrar eller sitt land; samt göra dem nyttiga för allmänheten.

Det är ett ämne till bedrövelse för alla som vandrar genom denna stora stads gator eller färdas på landsbygden att se gatorna, vägarna och ky enas dörrar fyllda till trängsel med tiggare av kvinnligt kön, åtföljda av tre, fyra eller sex barn, alla i trasor, som besvärar varje förbipasserande med böner om allmosor. [- - -]

stora

Jag tror nog att alla håller med mig om att detta oerhörda antal barn i armarna eller på ryggen eller i hälarna på sina mödrar – och ofta på sina fäder –, i kungadömets nuvarande beklagliga läge är en mycket stor extra belastning; och att därför den som kunde fundera ut en hederlig, billig och enkel metod att göra dessa barn till goda och nyttiga medlemmar av samhället, har gjort sig så förtjänt om det allmänna bästa att han borde få sin staty rest, som ett minne över en samhällsbevarare.

[- - -]

En mycket erfaren amerikan i min bekantskapskrets i London har sagt mig att ett ungt, friskt och välnärt barn vid ett års ålder är en synnerligen delikat, närande och hälsosam föda, antingen det serveras stuvat, rostat, ugnsstekt eller kokt (och jag tvivlar inte på att det skulle göra sig lika bra i en frikassé eller ragu).

[- - - ] Ett barn räcker för två rätter om man har främmande, och om familjen dinerar ensam bör frameller bakdelen förslå. Kryddad med litet peppar och salt blir den mycket god uppvärmd, särskilt vintertid.

[- - -]

Jag har redan uppskattat kostnaden för att föda upp ett tiggarbarn (under vilken rubrik jag räknar in avkomman efter alla statare och arbetare samt fyra femtedelar av lantbrukarna) till omkring två shillings per Annum [per år], klädtrasorna inräknade. Och jag tror inte att någon gentleman skulle knota över att ge tio shillings för ett nyslaktat, fett och präktigt barn; som jag redan har sagt räcker det till fyra utomordentligt närande kötträtter om han blott har någon nära vän till middagen eller äter i familjekretsen. På detta vis lär sig godsägaren att bli en utmärkt herre över sin egendom, och hans popularitet bland de underlydande kommer att ökas; medan modern får en nettoförtjänst på åtta shillings och kommer att kunna användas för arbete tills hon producerar nästa barn.

Översättning av Bengt Anderberg

”Ett anspråkslöst förslag” är bara en i raden av bitska texter författade av Jonathan Swift. Han är en av sin tids strängaste granskare av samhället och ger åtskilliga kängor åt sina politiska motståndare genom elaka pamfletter, alltså stridsskrifter som publiceras som enkla häften. Samhällskritiken följer med in i Jonathan Swifts kanske mest kända verk, romanen Gullivers resor.

1. Vilket är Swifts anspråkslösa förslag?

2. På vilket sätt är texten typisk för upplysningen?

REFLEKTERA

1. Hur tror du att Swift ville att hans samtida läsare skulle reagera på texten?

2. När Swift skrev texten var de fattiga i Dublin en mycket utsatt grupp. Om texten vore skriven i Sverige idag, vad tror du då att den skulle handla om?

Voltaire

Hur gör sig en enväldig härskare av med skrifter som är farliga för honom? Bränner upp dem, så klart. På 1730-talet flammar bokbålen i Frankrike och en av de böcker som eldas upp är Filosofiska brev, en kritik av både katolska kyrkan och det franska statsskicket. Men att hans bok bränns till aska är ingenting som Voltaire (1694–1778), eller Francois-Marie Arouet som han egentligen heter, låter sig stoppas av. Papper kan brännas, men inte ord och tankar – och Voltaire är på väg att bli en av upplysningstidens mest tongivande författare och filosofer.

Voltaire är en sann upplysningsman. Han hyllar förnuftet och den fria tanken, slåss för yttrandefriheten och framför allt ger han sig på kyrkan med ursinnig kraft. Han kritiserar alla former av religiös fanatism och den katolska kyrkan i Frankrike är hans främsta hatobjekt. Att vara så frispråkig som Voltaire har ett högt pris. Voltaire får både skaka galler och tillbringa många år på flykt undan uppretade furstar. Men samtidigt är han en av sin tids mest respekterade tänkare. Både kungligheter och andra intellektuella brevväxlar med Voltaire som blir en sorts upplysningens franska gudfader. Hans produktion är mycket stor och skiftande. Under sitt långa och händelserika liv skriver han romaner, biografier, lyrik, politiska skrifter och dramer.

Candide – i den bästa av världar?

Vissa inflytelserika filosofer under 1700-talet menar att de lever i den bästa av världar eftersom världen är skapad av en fullkomlig gud. Enligt deismen har gud visserligen lämnat världen, men skapelsen är perfekt. Det är en tanke som utmanas rejält 1755. Då drabbas Lissabon av en kraftig jordbävning som dödar över 30 000 människor och ödelägger stora delar av staden. I ett tidevarv när religionen har börjat ifrågasättas väcker den katastrofala jordbävningen funderingar på om det verkligen är den bästa av världar man lever i. Om nu Gud är allsmäktig och god – hur kan då något som naturkatastrofer existera? Frågan brukar kallas för teodicéproblemet: om Gud är god, hur kan han tillåta att hans oskyldiga undersåtar lider och dör?

Candide eller optimismen (1759) är Voltaires svar på de svåra frågorna. I romanen riktar han som vanligt udden mot kyrkan, men även hans egna, filosoferna, får sig en knäpp på näsan. Med humor och ironi berättar Voltaire om den unge mannen Candide. Namnet betyder oskuldsfull eller naiv och det är just vad huvudpersonen är. I romanen blir han utsparkad från slottet han bor på eftersom han blivit kär i slottsherrens dotter Kunigunda. Historien utvecklar sig sedan till en sorts pikareskroman. Rotlös och vilsen kuskar Candide runt i Europa och får uppleva en hård vardag. Han tvingas ta värvning som soldat och plågas av krigets fasor och han bevittnar med sina egna ögon jordbävningens förstörelse av Lissabon. Med sig på delar av sin resa har Candide sin gamla lärare från ungdomsåren, filosofen Pangloss. Han har inpräntat i Candide att de lever i den bästa av världar. Oavsett vad som händer, till och med när de hamnar i den fruktade katolska inkvisitionens våld och båda utsätts för gräsliga kroppsstra , vägrar Pangloss att backa från sin sanning. Candide tror honom. De reser vidare och efter många strapatser slår sig Candide och Pangloss ner på en gård i Turkiet. Där återförenas Candide med sin älskade Kunigunda. Även hon har fått möta en hård och orättvis värld. Kunigunda har sett sina föräldrar mördas, och själv har hon blivit våldtagen och tvingats att fly från sitt hem. När Candide och Kunigunda blev kära i varandra var hon en ung och frisk

REFLEKTERA

flicka, nu är hon en ilsken och ful gammal gumma. Men kärleken mellan henne och Candide består. De gifter sig och lever resten av sina liv på sin gård.

Candide är en hejdlös drift med 1700-talets värderingar.

Pangloss tjat om att de lever i den bästa av världar framstår som skrattretande när det ställs mot det oerhörda lidande som Candide både bevittnar och själv utsätts för. Den till en början närmast hjärntvättade Candide blir under romanens gång mer och mer tveksam till Pangloss budskap. Men läraren själv står benhårt fast vid sin sanning och hävdar att alla hemskheter de varit med om har varit enligt Guds planer för att i slutändan skänka dem lycka. Candide får sista ordet i romanen:

Det är väl talat, svarade Candide, men nu måste vi odla vår trädgård.

Slutorden i Candide är öppna för tolkning. En vanlig tolkning är att huvudpersonen har börjat tvivla på filosofens envetna malande om den bästa av världar. Candides sista ord kan betyda att han inte litar på Pangloss ord utan menar att det är dags att själv börja jobba lite på sin egen lycka. Att odla sin trädgård kan betyda att ta saken i egna händer och bygga sig det liv man vill ha istället för att blint lita på att allt blir som det ska av sig själv.

Den tolkning av slutorden i Candide som du finner här ovanför är bara en av flera möjliga. På vilka andra sätt skulle slutorden kunna tolkas?

Mary Wollstonecraft

I början av 1790-talet rasar revolutionen i Paris och det är plötsligt farligt att vistas på gatorna, både för den som står på revolutionärernas sida och den som inte gör det. De mest radikala har tagit makten och våldet härskar. Folk flyr hals över huvud från den franska huvudstaden. Men författaren och filosofen Mary Wollstonecraft gör tvärtom. Hon reser åt motsatt håll, från det trygga England rakt in i revolutionens faror.

ut. I den presen-

Mary Wollstonecraft (1759–1797) är en tongivande politisk tänkare i England. Hon har betraktat den franska revolutionens utbrott med stort intresse och gått i försvar för den i skrift. Kanske tänker Mary Wollstonecraft att revolutionen kommer att föra med sig förändring även för kvinnorna, en grupp som i stort sett står utan rättigheter. 1700-talets kvinnor är mycket begränsade och kvinnosaken är en av Wollstonecrafts mest centrala frågor. Hon har drivit en skola för flickor hemma i England och 1792, strax innan hon reser till Paris, ges hennes debattskrift Till försvar för kvinnans rättigheter terar hon idéer om kvinnans frigörelse och skriften blir läst av många. Wollstonecraft lägger fram tankar som är självklara idag men som på 1700-talet är radikala, bland annat att kvinnor ska ha rätt till utbildning, egendom och frihet, precis som män.

UR TILL FÖRSVAR FÖR KVINNANS RÄTTIGHETER

Jag hoppas att mitt eget kön ursäktar mig om jag behandlar dem som förnuftiga varelser i stället för att smickra deras förtjusande behag och betrakta dem som om de för alltid vore kvar i barndomen, oförmögna att stå på egna ben. Min uppriktiga önskan är att kunna visa dem vari sann värdighet och mänsklig lycka består.

Översättning av Ingrid Ingemark

LÄS

I utdraget ursäktar sig Wollstonecraft för att hon behandlar kvinnor som förnuftiga varelser. Varför gör hon det?

REFLEKTERA

Mary Wollstonecraft är en framgångsrik filosof och författare i sin egen tid. Hennes produktion är stor och innefattar bland annat politiska texter, romaner och en reseskildring från Skandinavien. Efter Wollstonecrafts död blev hennes texter undansku ade, men under 1900-talet plockas hennes författarskap upp av feministiska rörelser och hon blir en viktig gestalt för dem. Mary Wollstonecraft har beskrivits som en av de tidigaste feministerna, även om hon var verksam innan begreppet var uppfunnet.

Wollstonecraft skrev Till försvar för kvinnans rättigheter för mer än 200 år sedan. Vad i utdraget uppfattar du som giltigt idag och vad är daterat?

Jean-Jacques Rousseau

Voltaire, som vi mötte lite tidigare i kapitlet, möter sin överman i grenen att driva omgivningen till vansinne i landsmannen Jean-Jacques Rousseau (1712–1778). Hantverkarsonen Rousseau retar till och med gallfeber på Voltaire själv med sina djärva tankar. Att han kritiserar kyrkan, det enväldiga kungastyret och adelns privilegier är inga konstigheter för de flesta upplysningsfilosofer. Men Rousseau ger sig också på borgerskapet och det han ser som en av rötterna till det onda: äganderätten. Han menar att människorna i sitt ursprung var jämlika. Det är samhället som har orsakat orättvisor och snedfördelning.

Hans verk Om samhällsfördraget inleds med orden: ”Människan föds fri och överallt är hon i bojor. Den som tror sig vara herre över andra är mera slav än de. Hur denna förändring har gått till, det vet jag inte.”

Rousseaus ord har en stark politisk sprängkraft. Under den franska revolutionen några årtionden senare blir de en inspirationskälla. Men även bland revolutionärerna är Rousseau kontroversiell. Många av dem är rika borgare och vill gärna se att adeln blir av med sin makt, men de vill inte ge upp sin egen till förmån för folket.

Vad menar Rousseau med meningen: ”Den som tror sig vara herre över andra är mera slav än de”? Hur tror du att borgerskapet reagerade på den formuleringen?

På vilka sätt kan Rousseaus idéer uppfattas som provocerande i dagens samhälle?

Émile

Upprördheten över Rousseaus texter om människans frihet kan bara trumfas av de chockvågor han sänder ut när han ger sig in på ett annat ämne: barnuppfostran. Synen på barn på 1700-talet innebär i princip att barn är miniversioner av vuxna och tidigt bör skolas in i samhället med hjälp av en auktoritär uppfostran.

Den synen vill inte Rousseau skriva under på. Hans recept på hur ett barn ska vägledas i livet finns i den pedagogiska romanen Émile eller Om uppfostran (1762).

I Émile utgår han från ett av upplysningens ledord, empirism, och presenterar idén att barn på egen hand ska få utforska sin värld. De ska inte tvingas in i religion eller samhällsnormer, utan få utveckla sin egen, medfödda moral och själva hitta vägen mellan ont och gott, rättvist och orättvist. Barn ska heller inte bestra as, utan själva få lära sig konsekvenserna av sina handlingar. Och de ska definitivt inte sitta och häcka med näsorna i böcker. Den enda bok Rousseau hyllar är Robinson Crusoe, som han anser är ”den bästa tänkbara avhandlingen om naturenlig uppfostran”.

På en punkt är Rosseau dock lika stel som de flesta andra upplysningsfilosofer. Han anser nämligen att den här fria uppfostran bara gäller pojkar. I romanen har huvudpersonen Émile en tilltänkt framtida hustru, Sophie. Men hon ska lära sig något helt annat än att bli självständig och fritt tänkande. Kvinnors främsta jobb i livet är nämligen att bli makor och mödrar, menar Rousseau.

REFLEKTERA

UR ÉMILE ELLER OM UPPFOSTRAN

Därför bör man vid kvinnornas uppfostran helt och hållet ta hänsyn till männen. Att behaga dessa, att vara dem nyttiga, att göra sig älskade och aktade av dem, att uppfostra dem som små, att vårda dem som stora, att råda dem, trösta dem, att förljuva deras liv, se där, vad som är kvinnornas plikter under alla tider, och vad man bör meddela dem från deras barndom! [- - -] Inte ett enda ögonblick i sitt liv får de känna sig utan tygel. De bör vänjas vid att utan knot få avbryta sig mitt i sina lekar och få sysselsätta sig med annat.

Översättning av C. A. Fahlstedt i bearbetning av Inga-Britt Hansson

Varför menar Rousseau att flickor ska vänjas vid att bli avbrutna?

1. Varför tror du att Rousseau lyfter fram Robinson Crusoe som den bästa boken om barnuppfostran? (Gå gärna tillbaka till s. 221–224 för att läsa om Robinson igen.)

2. Hur kommer det sig att Rousseaus nymodiga idéer om barnuppfostran enbart gällde pojkar tror du?

3. Vad i Rousseaus kvinnosyn lever kvar idag och vad har förändrats?

Rousseaus tankar om barnet som en tänkande varelse är häpnadsväckande moderna för sin tid, men han är inte ensam om att fundera över frågan. En annan filosof som har innovativa tankar om ämnet är Mary Wollstonecraft i England. Hon är betydligt yngre än Rousseau och en stor beundrare av hans idéer. Men när hon läser Émile blir hon fly förbannad – och besviken.

Kritiserad av Mary Wollstonecraft

Mary Wollstonecraft protesterar i sin debattskrift Till försvar för kvinnans rättigheter högljutt mot det hon anser är mossiga dumheter från Rousseau och argumenterar för att även flickor ska ges utbildning och en möjlighet att delta i samhället.

UR TILL FÖRSVAR FÖR KVINNANS RÄTTIGHETER

[…] hans diktade gestalt Sophie är utan tvekan fängslande, även om hon förefaller ytterst onaturlig. Det är dock inte hela hennes personlighet jag ämnar angripa, utan […] de principer på vilka hennes fostran bygger. Ja, trots att jag är en hängiven beundrare av denne förträ ige och begåvade författare, vars åsikter jag ofta kommer att ha anledning att citera, måste jag säga att beundran alltid får träda tillbaka för harm, och att den förolämpade dygdens stränga uppsyn suddar ut det nöjda leende som hans vältalighet brukar väcka, när jag läser hans sinnliga svärmerier. [- - -]

Men alla Rousseaus felaktiga resonemang berodde på hans känslighet […]. När han borde ha använt förnuftet, gav han sig hän åt sina lidelser, och tankarna satte fantasin i brand istället för att lysa upp förståndet.

Översättning av Ingrid Ingemark

Trots kritik från olika håll blir Rousseau med romanen Émile en föregångare inom barnuppfostran och utbildning. Lever han då som han lär? Nej, av de nyskapande teorierna syns knappt ett spår i hans verkliga liv. Sina egna barns uppfostran lyfter han inte ett finger för att påverka. Istället sänds de bort och får växa upp på barnhem.

Föregångare till romantiken

Jean-Jacques Rousseau är ett av upplysningens stora namn, men med sitt författarskap banar han också väg för nästa epok: romantiken. Hans roman Julie, eller Den nya Héloïse (1761) är en historia om omöjlig kärlek mellan en adelsdam och hennes unga lärare utan börd. Romanen är utformad som brev mellan de två huvudpersonerna och skildrar deras starka kärlek och passion. Motivet, den obetvingliga men omöjliga kärleken, går sedan igen i romantikens texter.

Rousseau introducerar också naturen som ett viktigt element i berättelsen, något som även det kommer att vara centralt under romantiken. Romanen utspelar sig på landsbygden, i ett vilt och vackert bergslandskap. Naturen kan sägas symbolisera det otämjda och oförstörda, som en kontrast mot det tillgjorda livet i städerna.

Jean-Jacques Rousseau är alltså en författare som hör hemma i två epoker, både upplysningen och den tidiga romantiken.

Rousseaus författarskap är ett bra exempel på att litteraturhistoriens epokindelningar sällan är vattentäta. En del av det han skrev passar bäst in på upplysningstidens ideal, medan annat passar bättre in på romantikens. På vilka sätt kan det ändå fylla en funktion att dela in litteraturhistorien i epoker?

Upplysning på svenska

Efter att den svenska stormaktstiden tar slut i och med Karl XII:s död 1718, är den gamla enväldiga monarkin ett minne blott. Istället inleds det som kallas för frihetstiden. Det innebär inte demokrati, men kungamakten är betydligt svagare än tidigare. Under frihetstiden blomstrar vetenskapen i Sverige och politiska reformer genomförs. Perioden avslutas när kung Gustav III stiger upp på tronen och gör sig själv till enväldig härskare. Den stärkta kungamakten innebär dock inte att det blir tvärbroms för upplysningen i Sverige, för Gustav III har ett stort intresse för delar av upplysningens filosofi.

Tidskrifter och språkförnyare

Den svenska tryckfrihetsförordningen införs 1766, och är den äldsta tryck- och yttrandefrihetsgrundlagen i världen. Under 1700-talet är Sverige ett ståndssamhälle och det är främst adeln som sitter på maktpositionerna. Men precis som i andra europeiska länder börjar borgerskapet öka både sin rikedom och makt. Och precis som i andra europeiska länder är de en lässugen grupp som bidrar till att utgivningen av både böcker och tidningar ökar. En av de mest inflytelserika tidskrifterna under frihetstiden är Then Swänska Argus (Den svenska Argus), en veckotidning som grundas av författaren Olof von Dalin år 1732. Then Swänska Argus får stor betydelse för utvecklingen av det svenska språket, som på 1700-talet är starkt influerat av tidens modespråk franskan. Olof von Dalin argumenterar för att svenskan måste vårdas och det utländska inflytandet städas bort.

En kulturälskande despot

Frihetstiden blir inte långvarig. År 1772 har en ny kung, Gustav III, hamnat på den svenska tronen. Han återinför raskt det kungliga enväldet. Men Gustav III är ett stort fan av i alla fall vissa av upplysningsidéerna. Han har brevväxlat med Voltaire och ser på sig själv som en upplyst despot, det vill säga en regent som å ena sidan är enväldig men å andra sidan tolerant och reformvänlig. Katarina den stora av Ryssland och Fredrik II av Preussen är andra exempel på furstar som anammar trenden.

Tanken om den upplysta despoten stöds av flera av tidens filosofer.

Inspirerad av upplysningens idéer om tolerans förbjuder Gustav III till exempel tortyr och avska ar dödsstra et för en lång rad brott. Men det finns delar av upplysningsfilosofin som han inte ser på med blida ögon. Yttrandefrihet går till exempel inte ihop med kungligt envälde. Yttrande- och tryckfriheten, som infördes under frihetstiden, dras in och kungen inför censur.

Gustav III kallas för ”teaterkungen” eftersom han hyser en passionerad kärlek för dramatik och själv skriver flera pjäser.

Han är en kulturälskare av rang, något han troligtvis har ärvt från sin mor, drottning Lovisa Ulrika. Hon håller de sköna konsterna högt och inspireras bland annat av Frankrikes akademier när hon ivrigt bygger ut Sverige på kulturområdet. Gustav III tar vid och fortsätter på sin mammas inslagna bana. Under hans tid vid makten, som kallas för den gustavianska tiden, satsas det stort på kulturen. Kungen stödjer författare och konstnärer ekonomiskt och han grundar bland annat

Svenska Akademien, Konstakademien och Kungliga

Dramatiska Teatern. Mitt emot slottet i Stockholm låter han bygga ett nytt, ståtligt operahus. Alla dessa institutioner är verksamma och viktiga delar av svenskt kulturliv än idag.

Men den teaterälskande Gustav III:s liv får ett dramatiskt slut. En grupp sammansvurna adelsmän vill minska kungens makt och planerar att mörda honom. I mars 1792 skjuts Gustav III på en maskeradbal i sitt nybyggda operahus och dör några veckor senare av skadorna.

Hedvig Charlotta Norden ycht

Det är fler än Mary Wollstonecraft som sätter ka et i vrångstrupen när de läser den franska filosofen Rousseaus idéer om kvinnor. I Sverige är en av dem Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718–1763). Hon har precis som Wollstonecraft uppskattat Rousseaus tankar om människans frihet, men hans åsikter om kvinnor accepterar hon inte. Rousseau menar nämligen att kvinnor inte kan vare sig skapa eller förstå sig på konst och bör hålla sig borta från intellektuellt arbete. Författaren

Nordenflycht, själv ett levande exempel på att Rousseau har fel, tar till pennan. Hennes långa lärodikt Fruentimbrets försvar (1761) är en glödande kritik av Rousseaus och tidens kvinnosyn. Nordenflycht argumenterar för att kvinnornas underordnade position har att göra med förtryck och kultur, inte med biologi. Förutom att vara en av de tidigaste svenska kvinnorättskämparna, är Hedvig Charlotta Nordenflycht också en framgångsrik poet. Hon debuterar på 1740-talet med diktsamlingen Den sörjande turturduvan och ungefär tio år senare blir hon den första kvinnan i Sverige som får statligt ekonomiskt understöd på livstid för att kunna ägna sig åt sitt skrivande. Nordenflychts lyrik präglas till stor del av starka känslor och har ofta kärlek som motiv. I och med sin mångsidighet kan hon ses som både en av de svenska upplysningsförfattarna och som en föregångare till nästa litteraturhistoriska epok, romantiken.

ÖVER EN HYACINT

TILL – – –

Du rara ört som ej din like

I färg, i glans i täckhet har,

Bland all din släkt i Floras rike

Din fägring mest mitt öga drar;

På dina blad Naturen spelar,

I konst, i prakt hon yttrar sig

Den fina balsam-lukt du delar, Förnöjer och förtjusar mig.

Med trogen omsorg jag dig sköter,

En lindrig luft du andas får,

En häftig il dig aldrig möter, För hetta, köld du säker står.

Ett livligt väder på dig fläktar,

Som tränger genom blad och knopp

Och när av värma du försmäktar

En kylig flod dig friskar opp.

LÄS

Men liksom du min hydda pryder

Och dig i all din täckhet ter,

En grym förvandlings lag du lyder

Du vissnar, dör och finns ej mer.

Du hastigt all min möda glömmer

Och ledsnar vid min ömma vård, Bland ringa stoft din fägring gömmer, Du är ju otacksam och hård?

Men skall jag på en blomma klandra,

Det veka väsen klaga an,

Dess öde är att sig förandra,

Hon måste vara som hon kan.

Hon är ett gräs, hon skall förfalna, Jag intet agg till henne bär.

Så ser jag ock ditt hjärta kallna

Det måste vara som det är.

1. Vilka känslor hos diktjaget återspeglas i dikten?

2. Diktjaget riktar sig till en blomma med sina ord. Vad tror du att hyacinten symboliserar?

Den vältaliga, språkkunniga och allmänbildade Hedvig Charlotta Nordenflycht är en nyckelgestalt på den svenska litteraturscenen under 1700-talet. Hon driver ett litterärt sällskap, Tankebyggarorden, tillsammans med några författarkollegor och hon är en flitig deltagare i tidens kultur- och samhällsdebatt.

Anna Maria Lenngren

Till skillnad från de flesta andra flickor i sin tid får Anna Maria Lenngren (1754–1817) en god utbildning – och hon ser till att få valuta för sina timmar i skolbänken. Redan som tonåring skriver och publicerar hon dikter och översätter texter från latin och franska till svenska. I vuxenlivet går hon vidare och blir en av tidStockholms Postens stjärnskribenter. Där skriver hon vassa, dräpande satirtexter som kritiserar allt från adelns makt till kyrkan. Texterna publiceras alltid anonymt, men de som har koll på Stockholms intellektuella kretsar vet nog vem det är som håller i pennan.

Lenngrens samhällsbetraktelser möter vi även i hennes lyrik. Hon lyfter fram upplysningsidealen i dikten ”Pojkarne”, som hyllar barndomens oförstörda jämlikhet. I dikten leker bondpojkar med baroners söner och det är inte social status som gör att någon blir respekterad. Istället är det prestationerna som avgör vem som blir hjälten i kompisgänget.

I glädjen och i yran den av oss raska barn, som gav den längsta lyran, var den förnämsta karln.

Kvinnofrågan

Anna Maria Lenngren kritiserar i upplysningens anda det stelbenta ståndssamhället och har ett starkt engagemang i sociala frågor, till exempel om rättigheter för hårt arbetande tjänstefolk. Till skillnad från Hedvig Charlotta Nordenflycht tar hon inte öppet ställning för kvinnors rättigheter, men kvinnors underordnade ställning tas upp i en av hennes dikter:

UR NÅGRA ORD TILL MIN K. DOTTER, IFALL JAG HADE NÅGON

Min kära Betti! du blir stor, du från din docka hunnit växa.

Utav din hulda, fromma mor, tag för din framtid denna läxa.

[- - -]

På livets bana varsamt gå, men tro ej allt vad ont man säger, Vår värld, min Betti, är ändå, den allra bästa värld man äger.

[- - -]

Med läsning öd ej tiden bort, vårt kön så föga det behöver.

Och skall du läsa, gör det kort, att såsen ej må fräsa över

Ett odlat vett, en upplyst själ, vad! kunna böcker blott det skänka? Mitt barn, studera världen väl, den ger dig ämnen nog att tänka.

[- - -]

En lärd i stubb (det är ett rön) satirens udd ej undanslipper, och vitterheten hos vårt kön, bör höra blott till våra nipper.

Lyd, Betti, lyd bestämmelsen, sök ej att mannabragder hinna; och känn din värdighet, min vän, i äran av att vara kvinna.

[- - -]

Försiktigt även undanvik all brydsam forskning i gazetten.

Vårt hushåll är vår republik, vår politik är toaletten.

huld = kärleksfull

stubb = kjol

rön = iakttagelse

vitterhet = bildning, lärdom

nipper = billiga smycken

gazett = tidning

toalett = kläder

sällhet = lycka

Bliv vid din bågsöm, dina band, stick av ditt mönster emot rutan, och tro, mitt barn, att folk och land med Guds hjälp styras oss förutan.

[- - -]

Ja, Betti, livets sälllhet njut, men livets plikter ej försaka. –Nu har min lilla läxa slut, och till min söm jag går tillbaka.

LÄS

Vilka råd ger Lenngren sin tänkta dotter i respektive strof?

”Några ord till min k. dotter, ifall jag hade någon” är utformad som en lärodikt med råd till barn, en genre som är vanlig under 1700-talet. Här nyttjar Anna Maria Lenngren stilen för att lyfta kvinnofrågan. I dikten beskriver hon den begränsade och ostimulerande framtiden för en ung flicka i form av ett antal råd. Lenngren själv är raka motsatsen till allt som beskrivs i dikten. Hon är lärd, politiskt insatt, har själv inga barn och lär troligen inte ha ägnat mer än ett minimum av tid åt handarbete.

REFLEKTERA

1. Titta på illustrationen av Anna Maria Lenngren på s. 242. Varför är hon avbildad på just detta sätt?

2. Otaliga läsare har diskuterat hur dikten ”Några ord till min k. dotter, ifall jag hade någon” bör tolkas. Bör den läsas som en ironisk kommentar till kvinnans situation eller som uppriktiga råd från en kvinna som vet vad det kan få för konsekvenser att bryta mot samtidens könsnormer? Eller hur uppfattar du dikten?

Johan Henric Kellgren

Kollega med Anna Maria Lenngren på Stockholms Posten är Johan Henric Kellgren (1751–1795), upplysningens ivrigaste försvarare i Sverige. Hans genombrottsdikt ”Mina löjen” (1777) är ett stycke satir som sparkar mot adel och präster och anses vara så farlig att den censureras. I samma tidning skriver han bitande teaterkritik och hyllar upplysningstankarna. Det viktigaste för Kellgren är förnuftet. Det anser han är människans främsta egenskap och i sina dikter går han till ilsket angrepp mot dumhet på alla nivåer i samhället.

Som många andra upplysningsförfattare vill Kellgren se ett samhälle där människor belönas för sina meriter, inte sin börd. Han är därför positivt inställd till den franska revolutionen när den bryter ut. Men revolutionen går snabbt över i ett kaotiskt terrorvälde, något som Kellgren kritiserar i dikten ”Ljusets fiender” (1792). Främst är dock dikten ett försvar av upplysningens idéer. Visst, det hela har urartat i Frankrike, men i grunden är den nya filosofin god, menar Kellgren.

Trots sin radikala hållning blir Kellgren en av Gustav III:s favoritförfattare. Han anställs som hovskald och väljs in som en av de första medlemmarna i kungens nyinstiftade Svenska Akademien.

Romantisk föregångare

Johan Henric Kellgren kan beskrivas som en av de allra främsta upplysningsförfattarna i Sverige, men precis som Nordenflycht och Rousseau gläntar han på dörren till romantiken. I sin dikt ”Den nya skapelsen” (1789) står inte förnuftet i fokus, utan känslan. Kanske ett bevis på att även den torraste av upplysningstänkare kan se världen genom förälskelsens rosa glasögon.

UR DEN NYA SKAPELSEN

Du, som av skönhet och behagen en ren och himmelsk urbild ger! Jag såg dig – och från den dagen jag endast dig i världen ser.

Död låg naturen för mitt öga, djupt låg hon för min känsla död –kom så en fläkt ifrån det höga, och ljus och liv i världen bjöd.

Kring rymden nya himlar sträcktes, och jorden nya skrudar drog, och bildningen och snillet väcktes, och skönheten stod upp och log.

Då fann min själ sig himlaburen, sig sprungen av en gudastam, och såg de under i naturen, som aldrig visheten förnam.

[- - -]

I allt din lånta teckning kännes, o evigt samma, evigt ny!

Din växt blev liljans växt, och hennes den friska glansen av din hy.

Din blick i dagens blickar blandas, din röst fick näktergalens sång. Jag dig i rosens vällukt andas och västanfläkten har din gång.

[- - -]

Hur använder Kellgren naturen för att återspegla diktjagets känslor?

Hedvig Elisabeth Charlotta

Mitt inne i centrum av det svenska hovlivet gömmer sig en av tidens mest produktiva författare: hertiginnan och sedermera drottningen Hedvig Elisabeth Charlotta, gift med kung Gustav III:s bror. Hon är en intelligent och omvärldsintresserad kunglighet som inspireras av en av tidens trender – att skriva dagbok i form av krönikor, fiktiva brev och memoarer. Som ung och nygift hertiginna bestämmer hon sig för att bli den svenska hovkrönikören nummer ett och sätter igång med ett omfattande arbete. Hennes krönikor, som kallas för Hedvig Elisabeth Charlottas dagböcker, omfattar i modern utgivning nio band och ger en unik inblick i svenskt hovliv och politik under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Det hon skriver är inte typiska upplysningstexter, men hon lever och verkar i tiden och beskriver samhället från sin horisont. Tidstypiskt, men inte epoktypiskt alltså.

Texterna är till stor del utformade som brev till Hedvig Elisabeth Charlottas bästa vän Sophie von Fersen och är en sorts månadsvisa betraktelser över samtiden. Ursprungligen är de skrivna på franska, som användes vid hovet på 1700-talet, men de har översatts till svenska i senare tid. Hertiginnan är medveten om att hennes texter kommer att läsas och dömas hårdare av eftervärlden eftersom hon är en kvinnlig kunglighet.

För att undkomma den värsta kritiken väljer hon att skriva med en lite distanserad och humoristisk stil. I en av de tidigaste krönikorna ger hon en beskrivning av sig själv som visar hennes lätta och samtidigt skärpta sätt att uttrycka sig.

UR HEDVIG ELISABETH CHARLOTTAS

DAGBÖCKER

SJÄLFPORTRÄTT

Mitt ansikte är ingen skönhets, tvärtom har jag själf svårt att fördraga det och tycker för egen del, äfven om andra vilja påstå motsatsen, att jag har en mycket näsvis uppsyn, hvilken, oafsedt ett visst ibland nyckfullt påkommande godt uttryck, för det mesta tyckes inbjuda till ett par örfilar. Min panna är mycket hög, hvilket jag ganska skickligt söker fördölja genom

att låta håret helt vårdslöst falla ner över den; mitt hår är ganska vackert cendréfärgat, mina ögon äro stora och milda och hafva till och med ett ömt uttryck när jag så vill. […] Min näsa är nästan för stor för att vara välformad, den är en örnnäsa och skulle kunnat vara bättre om jag icke själv fördärvat den genom grimaser, som jag brukat göra som barn och ännu gör, när jag icke tänker därpå; min mun har haft samma öde, mina grimaser hafva allt för mycket dragit ut den på bredden; mina läppar äro ganska vackert röda men något för stora: mina tänder äro ganska väl ställda och någorlunda hvita men för stora för att vara vackra, och när jag småler, visar jag två tänder som se ut som vildsvinsbetar. […] Jag för mig illa när jag inte tänker därpå, och niger avskyvärt men kan, om jag vill, vara ganska artig.

Översättning av Carl Carlson Bonde

LÄS

1. Rita ett porträtt av Hedvig Elisabeth Charlottas med hjälp av den beskrivning hon ger av sig själv i textutdraget.

2. Sök upp en bild av henne på internet när du är färdig med porträttet. Hur väl stämmer bilden hon ger överens med den du hittade?

Med sitt lättbegripliga och stundtals roande språk är Hedvig

Elisabeth Charlottas dagböcker läsvärda än idag. De bjuder på både målande bilder av ett svunnet Sverige och en förståelse för en enskild individ mitt i den politiska stormens öga.

Carl Michael Bellman

Han är en strulig typ, Carl Michael Bellman (1740–1795). Kan knappt behålla ett jobb, är ständigt ute och super och har noll koll på sin ekonomi. Men en sak kan han – skriva visor som ingen annan. Efter att ha hankat sig fram som hemlös bohem ett tag, börjar han dikta om sin vardag. Det är fest och bakfylla, kärlek och sex om vartannat. Dikterna framförs som sånger och med de frispråkiga visorna blir han en populär trubadur på Stockholms krogar och privatfester. Till slut nås till och med kung Gustav III:s öra av Bellmans diktning – och han gillar det han hör. Efter det hamnar Bellman under kungligt beskydd och får en årlig lön från hovet. Krogpoeten har klivit in i finrummet.

Den nya miljön förändrar inte grunddragen i hans diktning. Motiven hämtas från Stockholms krogliv och skildrar bacchanaliska äventyr, alltså fester i den antika vinguden Bacchus anda. Bacchus är den romerska motsvarigheten till den grekiska guden Dionysos. Bellman hämtar också inspiration från mer lärda kretsar, till exempel operor och visor av andra författare.

Några av Bellmans mest kända verk hittar vi i Fredmans epistlar (1790) och Fredmans sånger (1791). De är två vissamlingar som berättar om liv och död i Stockholms mindre rumsrena kretsar. Det brokiga persongalleriet består av människor från alla samhällsskikt och visorna tar upp såväl livets festligare sidor som den mörka baksidan med döden som lurar runt hörnet.

UR FREDMANS SÅNG N:O 21

Så lunka vi så småningom från Bacchi buller och tumult, när döden ropar: Granne, kom, ditt timglas är nu fullt.

Du gubbe, fäll din krycka ner, och du, du yngling, lyd min lag: den skönsta nymf, som åt dig ler, inunder armen tag.

Tycker du, att graven är för djup, nå välan, så tag dig då en sup, tag dig se’n dito en, dito två, dito tre, så dör du nöjdare.

1. Vad handlar de här stroferna ur Fredmans sång no 21 om?

2. Vilken syn på döden förmedlar de?

När Gustav III dör efter attentatet på Kungliga operan 1792, stängs den kungliga bidragskranen tvärt av för Bellman. Den nya regeringen som tar över är inte alls intresserad av att finansiera hans författarskap. Han hamnar i ekonomisk knipa, åker i fängelse för en skuld och drar på sig en svår lungsjukdom som 1795 tar hans liv.

Så, är då Bellman en typisk upplysningsförfattare? Nja, det kan man inte riktigt säga. Han för inte fram några upplysningsideal och han är ingen vidare samhällskritiker, trots de realistiska beskrivningarna av livet i Gamla stans gränder. Men en litteraturhistoria över 1700-talet går inte att skriva utan Carl Michael Bellman. Hans visor är levande än idag, förmodligen för att de är just sånger. Utan melodierna hade dikterna kanske inte känts relevanta i vår tid, men som visor har de tolkats av många artister – och förstås sjungits som snapsvisor kring otaliga middagsbord genom århundradena.

”Konserten på Tre Byttor. Scen ur Fredmans epistel 51". Oljemålning av Josef Wilhelm Wallander.

K APITLET I K ORTHET

UPPLYSNINGEN

Stunden är kommen för att försöka sammanfatta upplysningen i några korta stycken. Vi går igenom frågorna som ställdes i början av kapitlet och ser om de har blivit besvarade.

Vad knu ar igång upplysningen som epok?

De stora vetenskapliga upptäckterna under 1600-talet gör att gamla sanningar utmanas och måste ersättas. Framstegen på naturvetenskapens område fortsätter under 1700-talet och världen går inte längre att förklara med att det är Gud som styr allt. Deismen, tanken om en allsmäktig men frånvarande Gud, sprider sig. På sikt leder de vetenskapliga upptäckterna till att kyrkans makt över folket minskar, vilket innebär att det finns utrymme för nya idéer om människan och samhället.

En av upplysningens viktigaste föregångare är den engelska filosofen John Locke som lägger fram tanken om att människan föds med naturgivna rättigheter till liv, frihet och egendom.

Genom att ingå ett samhällskontrakt har folket kompromissat med vissa av de rättigheterna och låter sig ledas av en regering. Om den regeringen inte ser till folkets bästa, har folket enligt Locke rätt att göra uppror. Lockes tankar blir en inspirationskälla för upplysningsfilosoferna som utvecklar egna idéer om människan som samhällsvarelse.

Vilka är grundstenarna i upplysningstankarna?

Upplysningen kan sammanfattas med tre ledord: rationalism, empirism och optimism.

Rationalismen, alltså förnuftstron, ger bränsle åt en ny syn på människan som en förnuftig och klok varelse, kapabel att ta beslut på rationella grunder. Det leder till tankar om en ny samhällsordning där folket har större möjligheter att påverka.

En stor inspirationskälla för upplysningen är naturvetenskapen och dess objektiva sökande efter sanning med hjälp av empirism, alltså genom att pröva sig fram och dra slutsatser. Tanken på att kunskap skapas genom erfarenheter öppnar för idéer om att en människa kan påverka sitt eget liv. John Locke menar att människan föds som en tom tavla, tabula rasa, och sedan formas av sina upplevelser och erfarenheter.

Upplysningen präglas också av en stark optimism och tro på att framtiden är ljus. De nya idéerna har potential att förändra världen och skapa goda samhällen.

Vad präglar epokens litteratur?

Den litteratur som skapas i upplysningens anda bär tydliga spår av de nya idéerna. Rationalism, empirism och optimism går igen i såväl Daniel Defoes Robinson Crusoe, Rousseaus Émile som Mary Wollstonecrafts Till försvar för kvinnans rättigheter. Det är inte känslan som står i fokus, utan tanken och budskapet.

Upplysningens författare drar sig inte heller för att kritisera samhället och använder sig flitigt av satir och ironi för att både spetsa sitt budskap och komma undan censur. I den engelskta-

lande världen är Jonathan Swift en framstående satiriker och i Sverige skriver Anna Maria Lenngren kritiska betraktelser över samhället och kvinnorollen.

En av de faktorer som gör att författare kan uttrycka samhällskritik är att bokmarknaden har vidgats och fler läsare har tillkommit. Från att tidigare ha varit beroende av ekonomiskt stöd från regenter eller rika familjer, kan författare under 1700talet få inkomster från sitt skrivande. Det innebär att författaren inte är tvingad att behaga sina ekonomiska välgörare, utan kan ta ut svängarna och lägga fram sina egna tankar.

Hur påverkar upplysningens tankar och litteratur samhället?

De tankar och idéer som präglar upplysningen sprids bland annat genom litteraturen och de nya läsarna som möts på kaffehusen och i litterära sällskap. Flera av upplysningsförfattarna brevväxlar med regenter i Europa och förmedlar på så sätt nya ideal. Upplysningen som tankeströmning blir en av de faktorer som leder fram till de stora samhällsomvandlingarna i och med revolutionerna i Nordamerika och Frankrike. Revolutionerna är i sin tur en startpunkt för ett nytt samhälle. Den enväldiga kungamakten är successivt på väg bort i Europa och ersätts under århundradena som följer av parlamentariska styren.

Fredag och Robinson på den öde ön. Litografi från 1875 av det då berömda tryckföretaget Currier and Ives i USA.

Avslutande uppgifter

VÄLJ

UPPGIFT 1

ELLER 2

1: ETT ANSPRÅKSLÖST FÖRSLAG

I sitt så kallade anspråkslösa förslag tar Jonathan Swift satiren till hjälp för att belysa ett aktuellt samhällsproblem. När han föreslår att fattigdomen i det tidiga 1700-talets Dublin ska bekämpas genom att landets yngsta invånare ska tjäna som föda, är han ironisk.

I den här uppgiften ska du själv pröva att använda satiren som litterär form. Låt dig inspireras av Swift och skriv ett eget ”anspråkslöst förslag” för vår tid. Jämför därefter ditt förslag med originalet i en reflektion.

Använd följande arbetsgång när du genomför uppgiften:

1. Välj ett samhällsproblem du vill belysa och fundera över hur det tar sig uttryck i vårt samhälle. Det kan exempelvis vara klimatförändringar, sociala orättvisor, överkonsumtion eller ökat skärmberoende.

2. Presentera problemet och belys det med hjälp av konkreta exempel.

3. Presentera därefter ditt förslag på lösning och lyft fram argument för hur den kommer att lösa problemet.

Kom ihåg att använda satiren som form i ditt förslag, exempelvis genom att låta en realistisk stil fungera som kontrast till ett absurt innehåll.

När du har skrivit ditt anspråkslösa förslag ska du jämföra det med Swifts:

1. Vilka likheter och skillnader hittar du?

2. På vilket sätt återspeglas Swifts samtid i hans text, och på vilket sätt återspeglas din egen samtid i din text?

2: NÅGRA ORD TILL …

I Anna Maria Lenngrens lärodikt ”Några ord till min k. dotter, ifall jag hade någon” råder hon unga flickor att anpassa sig efter sin lott i livet. Huruvida råden är uppriktiga eller ironiskt menade är omdiskuterat, men det är tydligt att Lenngren vill problematisera den begränsade och ostimulerande framtiden för unga flickor i 1700-talets Sverige.

I den här uppgiften ska du använda lärodiktens form för att rikta några väl valda råd till en person som du tycker behöver dem. Låt dig inspireras av Lenngren och skriv en egen lärodikt för vår tid. Jämför därefter din text med originalet i en reflektion.

Använd följande arbetsgång när du genomför uppgiften:

1. Välj det samhällsproblem du vill belysa och välj ut den person som du vill rikta dina råd till.

2. Formulera ett antal råd som du vill ge.

3. Fundera över hur ditt valda samhällsproblem tar sig uttryck i vardagen och använd på Lenngrens vis ögonblicksbilder för att beskriva det som Lenngren gör i exempelvis versraderna: ”Och skall du läsa, gör det kort, att såsen ej må fräsa över.”.

4. Skriv dikten och försök härma både Lenngrens stil och rimmönster.

När du har skrivit din lärodikt ska du jämföra den med Lenngrens:

1. Vilka likheter och skillnader hittar du?

2. På vilket sätt återspeglas Lenngrens samtid i hennes dikt, och på vilket sätt återspeglas din egen samtid i din dikt?

FICK DU INTE NOG?

För den som inte vill lämna upplysningen och 1700-talet finns mer att hämta i dess litterära skattkammare. Här kommer några fler tips på verk och författare!

Frankrikes motsvarighet till Mary Wollstonecraft finner vi i Olympe de Gouges. Namnet är en pseudonym för Marie Gouze, som är en författare med stort socialt patos. I sina verk protesterar hon mot slaveriet, propagerar för människors lika värde och argumenterar för kvinnors rättigheter. Den frispråkiga författarens liv avslutas dock i förtid. Hon halshuggs 1793 under det skräckvälde som bryter ut när franska revolutionen går in i en våldsam och radikal fas.

Tillhör du typen som inte rodnar så lätt kan du ta dig an markis de Sades samlade verk. Markis de Sade (som egentligen heter Alphonse François de Sade – ”markis” är en titel) skriver erotiska berättelser där det förekommer en hel del piskande och smiskande. Den som läser de Sade förstår ganska snabbt varför hans efternamn skänkt oss ordet sadism.

Man behöver inte resa långt från Sverige för att hitta bra dramatik på 1700-talet. I Danmark skriver nämligen Ludvig Holberg komedier med samhällskritisk udd. Jeppe på berget är ett av hans mest kända verk och skildrar den försupne Jeppe som inte får någon ordning på sitt liv. Pjäsen bjuder på många skratt men har ett dystert budskap om att det i stort sett är omöjligt att ta sig ur fattigdom och elände.

Porträtt av Olympe de Gouges från sent 1800-tal av Alexandre Kucharski.

CECILIA DÜRINGER

Punkt Litteraturhistoria är medryckande och lärorik. De litteraturhistoriska epokerna presenteras kronologiskt och sätts i ett sammanhang genom utblickar mot hela världen.

Därefter målas bilden av hur samhälle och litteratur speglar varandra i den västerländska och svenska litteraturen. Ett stort antal författarskap presenteras och centrala verk analyseras. Analyserna modellerar hur eleven kan göra egna närläsningar av både utdrag och hela verk. Relevanta uppgifter prövar och befäster kunskaperna och kapitlen avslutas med en sammanfattande uppgift som knyter samman epok och verk.

¡ Punkt låter litteraturhistorien ta plats i hela svenskämnet.

¡ Punkt förklarar vad som gör litteraturen allmängiltig och odödlig.

¡ Punkt är inkluderande – författarskap från hela världen presenteras.

¡ Punkt har ett källkritiskt förhållningssätt – både författarens och läsarens roll problematiseras.

¡ Punkt Svenska nivå 1–3 ger eleverna verktyg för att ta till sig och förmedla tankar om litteraturen.

PUNKT BESTÅR AV:

Punkt Litteraturhistoria

Punkt Svenska nivå 1

Punkt Svenska nivå 2

Punkt Svenska nivå 3

nok.se/punkt ISBN 978-91-27-45736-2