Denna inlärning kallas för klassisk betingning. Genom sitt experiment visade Pavlov på en mekanism som alltid funnits hos djur och människor – att en ursprungligen neutral stimulus, efter betingning, förknippas med en speciell respons. Många verkliga situationer kan tjäna som exempel: En ung man har flera gånger hört en välkänd melodi utan att reagera speciellt för den. En gång dansar han till melodin tillsammans med en kvinna som han, just i det ögonblicket, blir mycket förälskad i. Långt senare i livet väcker just den melodin starka känslor hos mannen.
Musiken har blivit förknippad med mannens kärleksupplevelse. På samma sätt kan en doft, ett föremål eller en maträtt kopplas ihop med någon känsla – positiv eller negativ – som den ursprungligen inte alls förknippats med.
Variationer på klassisk betingning Fördelen med laboratorieförsök är att man kan upprepa och variera sina experiment. Pavlov kunde t.ex. konstatera att en betingning också gick att ta bort. Om man låter ringningen ljuda utan att hundarna får mat, och upprepar detta ett antal gånger, kommer ringsignalen inte längre att frammana salivavsöndring. En utsläckning av den betingade responsen har skett. Han fann också att en betingad stimulus kunde kopplas ihop med ytterligare en ny stimulus. Först betingade han hunden på ringsignalen. Sedan lät han en ljussignal förekomma samtidigt med ringningen ett antal gånger. Därefter räckte det med ljussignalen för att framkalla salivering. Pavlov kallade det för betingning av andra graden. Han menade att det var möjligt att betinga upp till tredje graden (när det gäller djur). En annan sak Pavlov kunde lära hundarna var att diskriminera vid inlärningen. Det innebar att de kunde lära sig att skilja mellan olika typer av ringsignaler. Vid vissa fick de mat, vid andra inte. Så småningom lärde de sig att bara avsöndra saliv vid den ”rätta” signalen. Det visade sig också att hundarna förmådde generalisera vid betingningen. En hund fick mat samtidigt som han presenterades för en cirkelrund figur. Snart började han salivera vid åsynen av cirkeln. Ibland visade man hunden en figur som i stället var en ellips. Men hunden saliverade även då. Den hade alltså lärt sig generalisera från cirkeln till cirkelliknande figurer. En av Pavlovs assistenter försökte lära en hund att skilja mellan en cirkel och en ellips. Genom att ge hunden mat när en cirkel presenterades, men inte när en ellips visades, lärde sig hunden att skilja dem åt. Efter hand lät assistenten ellipserna allt mer likna cirklar. När ellipsens längd och bredd förhöll sig som 8 till 9 klarade hunden inte av att diskriminera längre. Den bröt ihop, ylade och försökte komma loss.
32
Psykologi2MH.indd 32
Psykologi
08-03-14 16.01.12