9789127179998

Lotta Borg Skoglund

Åren går består

Att få sin diagnos som vuxen

och åldras med adhd

forskning, berättelser, strategier och råd

Inledning

Hur är det att plötsligt, som vuxen, inse att man levt hela sitt liv utan att förstå varför vissa saker alltid verkar bli fel? Varför andra människor gång på gång missförstår en och varför man inte bara gör allt det där som man vet att man borde göra?

Kanske har du precis fått din adhd-diagnos? Eller så lever du med, är vän med eller jobbar med någon som nyss gjort en adhd-utredning och blivit diagnostiserad med en livslång neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Som ett mantra brukar jag, när jag föreläser eller träffar personer med adhd i alla åldrar, upprepa att kunskap är makt. Med kunskap om din diagnos och din egen unika funktionskarta blir det så mycket lättare för dig att avgöra när det är läge att hugga i och kämpa lite till och när du kanske ska ta ett steg tillbaka och försöka finna acceptans för att vissa saker inte går att förändra. Och du kan alltid hitta just dina strategier och lösningar så att du kommer vidare trots hinder på vägen.

Men vad vet vi egentligen om alla vuxna och äldre vuxna som levt ett helt liv utan rätt förklaringsmodell och som får en adhd-diagnos senare i livet? Vad händer nu, efter diagnosen? Vad finns det för stöd och hur ska du navigera genom resten av livet med denna nya insikt?

De flesta vetenskapliga studier som undersökt adhd i en åldrande befolkning definierar ”äldre” som personer runt sextio år och över. I vissa fall sträcker sig vad som räknas som äldre så långt ner som till femtio års ålder. Många av oss som nu är runt femtiostrecket skulle kanske inte fullt ut hålla med om att vi tillhör gruppen ”äldre” i samhället (även om några av oss kanske har snart vuxna barn som gärna påminner oss

om vår uråldrighet). Oavsett hur vi väljer att själva klassificera oss – eller om vi valt att anamma synsättet att ålder bara är en siffra – så kommer den här boken att handla om att leva med adhd som allt ifrån medelålders vuxen (mellan fyrtiofem och sextiofem år) till äldre vuxen (över den gängse pensionsålderns sextiofem år). Boken bygger på några av de berättelser som mina patienter har delat med sig av och jag kommer att placera deras erfarenheter i en ram av aktuell forskning och min kliniska erfarenhet. Det är dock viktigt att komma ihåg att det än så länge finns alldeles för få studier om våra äldsta och allra sköraste, vilket gör det svårt att ge tydliga råd och riktlinjer i denna del av livet. Jag kommer också att dela med mig av några vardagliga tips och konkreta rekommendationer – fullt medveten om att ”one size fits no one”. Men jag hoppas ändå att du som läsare kan plocka ihop en egen verktygslåda utifrån vad som passar din unika funktionskarta, dina livsmål och dina drömmar.

Linda 68 – Mörkret och ljuset i en diagnos

Linda har precis fått sin adhd-diagnos och pendlar mellan känslor av sorg över det som varit och hopp inför att framtiden kanske kan innehålla färre missförstånd och motgångar:

Jag har fått så många olika förklaringar till varför det alltid kört ihop sig för mig. Jag har fått höra att det är ångest, att jag är utbränd, att jag kan om jag bara vill, att jag måste börja sätta gränser, att jag bara behöver försöka lite mer. Att jag haft borderline eller andra personlighetsstörningar … Så många diagnoser, så många förklaringar. Men ingen som fullt ut kunnat sätta fingret på orsaken till alla motgångar och misslyckanden i mitt liv. Själv har jag alltid känt att det är något som inte stämmer med mig, att jag är annorlunda. Men också att jag kan bättre, att jag bara måste skärpa mig. Att jag är dum och lat och att jag måste ta mig i kragen

någon gång. Framför allt har jag alltid undrat varför jag inte bara kan göra det som alla andra gör? Det som är livet. Det

känns så enkelt och självklart i mitt huvud. Och varför jag, när jag tänkt ut exakt vad jag måste göra, går rakt ut i livet och gör tvärtom. Jag ser det hända medan det händer men jag kan inte stoppa mig själv, kan inte ändra kurs. Det har varit så otroligt plågsamt att veta exakt vad jag ska göra men inte få till det. Att gång på gång misslyckas i grenen ”leva livet”. För att inte tala om att hela tiden få höra det av andra och försöka komma på nya kreativa sätt att förklara varför det sket sig den här gången också.

Nu när jag fått min diagnos, sextioåtta år gammal, kan jag inte låta bli att tänka att jag kanske inte hade behövt leva ett liv fullt av misslyckanden och besvikelser. Ett liv kantat av kraschade relationer och sjunkande självkänsla, och med ett allt hårdare skal som skydd mot skammen över att innerst inne vara defekt. Det känns som att så mycket av det jag kämpat med hade kunnat undvikas. Att så mycket av den energi jag riktat åt fel håll hade kunnat komma till bättre nytta. Jag står här helt naken inför livet, mitt emellan sorgen över det som varit och hoppet inför det som kanske ska komma. Det mörka i att inte ha vetat och det lilla ljuset i att det kanske finns en förklaringsmodell som passar på mig. Jag tror att jag kommer finna både styrka och tröst i att min kamp nu har ett namn. Men kanske kommer känslan av att så mycket skulle kunna vara annorlunda alltid att följa mig. Om jag bara vetat. Om andra bara hade förstått.

Adhd i omvärlden

Det är faktiskt inte alls särskilt länge sedan som vi trodde att adhd var en rätt sällsynt diagnos bland vissa barn och unga. Idag vet vi att adhd är vanligt, och att den för de allra flesta inte växer bort. Dessutom lever vi längre idag än någonsin tidigare, så det kommer finnas fler och fler äldre som får och som lever med sin adhd-diagnos. Diagnosers vara eller inte vara diskuteras kanske mer nu än någonsin tidigare. Trots detta är det

mycket vi inte har koll på när det gäller adhd hos vuxna, och ännu mindre vet vi om adhd hos äldre vuxna. För att ge en bakgrund vill jag börja med en historisk tillbakablick på hur vi som samhälle har sett på adhd-diagnosen under olika tidsperioder, och vända och vrida lite på hur vi kan tänka framåt. De flesta stora och välgjorda vetenskapliga studier som undersökt förekomsten av adhd är rätt överens om att mellan fem och sju procent av alla barn och unga, världen över och så länge vi kunnat mäta, har så stora svårigheter med hyperaktivitet, impulsivitet och ouppmärksamhet att de uppfyller kriterierna för en adhd-diagnos (Polanczyk et al., 2014). Men hur många äldre människor med adhd känner du? Jag träffar en del. Påfallande ofta har de hårt kämpande människor som jag träffar haft en lång och knagglig resa fram till att vi hamnar i varsin stol mittemot varandra på min läkarmottagning. De berättar, också påfallande ofta, att de genom livet fått sina svårigheter förklarade med att de varit hopplösa, lata, ”obs-barn” eller rötägg. Många berättar om hur många gånger de försökt ”spela normala”, hur många relationer som havererat och hur många gånger de antingen blivit sjukskrivna, sagt upp sig eller fått sparken från sina jobb. Tillsammans börjar vi nysta upp en trasslig röd tråd och kan, också påfallande ofta, se deras svårigheter återspeglas i barn eller barnbarn. I takt med att tråden nystas upp kan vi tillsammans börja reflektera över och omvärdera vissa livsmönster. Kanske kan vi förstå ett riskbruk av alkohol i ljuset av en livslång känsla av inre stress och oro?

Kanske får de sociala svårigheterna sin förklaring av att det är så rörigt och uttröttande att vara i stora och stimmiga folksamlingar?

Jag tycker det är dags att äldre vuxna med adhd får en bok skriven om sitt liv och sin kamp. En bok om att leva i motvind och med dikeskörningar förvisso, men också en bok om en obändigt stark vilja att alltid resa sig upp igen. Att borsta av sig

och försöka lite till. Inte sällan med en befriande självdistans och en uppfriskande pragmatism. Jag har träffat så många vuxna, så många mor- och farföräldrar som känner igen sina barns och barnbarns svårigheter och beteenden och som nu äntligen förstår varför deras egen barndom varit så kaotisk och full av skav och konflikter. Det kan låta som en klen tröst, men enbart den insikten kan vara mycket läkande. Även om den förstås kommer en eller två generationer för sent.

Många av dem jag träffar har hittat strategier som har fungerat för dem i perioder, när jobb, familj och en stöttande partner har skapat struktur och rutiner. Men många har också berättat om hur dessa ramar och rutiner rasat ihop i perioder av förändring, när arbetslivet förändrats eller när de gått i pension. De kan också ha gått igenom en separation eller förlorat en älskad livskamrat som – utan att omgivningen har förstått det – bidragit med helt livsavgörande stöd och struktur.

Det är inte alls länge sedan som det fortfarande var mycket ovanligt att utreda och diagnostisera vuxna med adhd. Och trots en snabbt växande forskning är antalet studier som undersöker hur adhd påverkar livet hos vuxna personer i medelåldern och över femtio år fortfarande mycket få. Men det finns ändå några större studier och de talar alla sitt tydliga språk: vi behöver förstå att adhd är en viktig och riktig diagnos även hos medelålders och äldre vuxna (Kooij et al., 2016). Forskning visar att mellan två och tre procent av alla äldre i vårt samhälle lever med adhd (Dobrosavljevic et al., 2020), men verkligheten är sannolikt en helt annan. De allra flesta äldre vuxna med adhd har nämligen inte genomgått någon utredning eller fått någon formell diagnos. Tittar vi på Socialstyrelsens uppskattning av förekomsten av en faktisk adhd-diagnos så var det 2020 bara runt 0,5 procent av den svenska befolkningen över sextiofem år som hade en adhd-diagnos. Det betyder i praktiken att många medelålders och äldre kämpar med svårigheter på

grund av adhd utan att ha fått någon utredning eller diagnos (Guldberg-Kjar et al., 2013). Det är problematiskt eftersom de flesta medelålders och äldre med dessa svårigheter berättar att deras adhd-symtom och svårigheterna de kämpat med har funnits med dem från barndomen och fortfarande påtagligt påverkar dem i vuxen ålder (Semeijn et al., 2013). •

”De flesta förstår inte att vissa människor använder enorma mängder energi för att bara vara normala.”

Albert Camus •

Citatet sätter ord på något som löper som en röd tråd genom så många av de livsberättelser jag har fått höra från personer som fått sin diagnos som vuxna, eller till och med som äldre vuxna. För att leva med adhd utan att veta om det handlar ofta om att känna att man är annorlunda men inte riktigt på vilket sätt. Det handlar också om att veta precis vad man borde göra men att hela tiden gå bet i praktiken och kanske upprepa samma misstag om och om igen. Att känna av men inte förstå vilka krafter man kämpar emot.

Kanske är du en av de vuxna med adhd som upplever att du misslyckas med att leva, att vara en del av ”det vanliga livet”. Kanske sörjer du relationer som havererat och att ingen riktigt förstått hur hårt du har kämpat. Antagligen har du behövt resa dig upp, skaka av dig det värsta och starta om så många gånger att både du själv och din omgivning slutat hoppas på att något faktiskt ska kunna förändras. Sådant fräter på självkänslan och skakar om självbilden.

I mitt arbete som psykiatriker med inriktning mot utredning och behandling av neuropsykiatriska diagnoser har jag förmånen att få vara del av det samarbetsprojekt en neuropsykiatrisk utredning innebär. Tillsammans försöker jag och min patient hitta och följa en röd tråd genom livet och skapa objektiva och konstruktiva förklaringsmodeller till det som har varit. Jag tycker ofta att jag nästan ser hur axlarna sänks hos den jag möter, och hur ett lugn och ett drag av stolthet sveper över ansiktet när patienten inser att hen kanske ”gjort det här rätt bra ändå” utifrån de förutsättningar som funnits.

Är du vuxen eller äldre när du fått en adhd-diagnos och har levt ett helt liv utan att förstå mönstret i dina upprepade misslyckanden är du i gott sällskap. På senare år har dock en växande grupp medelålders och äldre fått upp ögonen för att adhd-diagnosen skulle kunna passa in på deras livslånga svårigheter. Kanske är du en av dem som för första gången i livet funderar i de här banorna? Kanske dyker tankarna upp i samband med att ett barn eller barnbarn utreds och får en diagnos? För många är de nya kunskaper som ett barns eller barnbarns diagnos kommer med en ögonöppnare som ger möjlighet att blicka tillbaka och reflektera över saker man känt och varit med om genom livet. Många ser tydliga likheter mellan sina egna upplevelser och barnbarnens problem och svårigheter, även om världen och samhället förändrats mycket under åren. Kanske upplever du att den här typen av insikter är både befriande och smärtsamma? I bästa fall kan det kännas som en upprättelse när du förstår varför du är som du är, och varför du har mått som du har mått. Samtidigt är det inte ovanligt att en stor sorg väcks till liv av insikten om att en rad misslyckanden, uppbrott och problem som uppstått just för att du haft så svårt att klara av ditt liv på grund av impulsivitet, rastlöshet och svårigheter att behålla fokus, kanske hade kunnat undvikas om du bara hade haft rätt förståelse och redskap.

Vad behöver vi för att leva med psykisk hälsa?

Idag pratar vi mycket om den växande psykiska ohälsan. Men är det inte egentligen mer intressant att fråga sig vad som krävs för att en människa ska leva ett liv med psykisk hälsa? Svaret kommer förstås att vara väldigt individuellt och bero på vem du är, dina förväntningar och dina drömmar. Och det är nog ingen av oss som på allvar tror att vi skulle kunna leva med perfekt psykisk hälsa i precis alla delar av livet. Lidande, motgångar, utmaningar och tuffa perioder är en del av livet för oss alla. Men det finns faktiskt några grundförutsättningar som är mer eller mindre allmängiltiga och som behöver fungera för att vi ska leva med psykisk hälsa.

Känslor är budbärare av viktig men ibland ganska svårtolkad information. Informationen behöver först av allt uppmärksammas i vårt inre, därefter sättas i relation till den situation vi befinner oss i och sedan anpassas och regleras för att på rätt sätt kunna kommuniceras till vår omgivning så att vi kan få våra grundläggande behov tillgodosedda. Vi människor behöver – kanske till skillnad från djuren – kunna tänka förnuftigt, i flera led, och styra vad vi gör så att vi kan uppnå våra långsiktiga mål. Vi behöver även kunna förhålla oss till och acceptera att världen runt omkring oss hela tiden förändras, och vi behöver kunna hitta på nya sätt att anpassa oss till denna föränderliga värld på bästa möjliga sätt – även om vi kanske hade önskat att saker var på ett annat sätt. Slutligen, eftersom vi är sociala varelser, är vi beroende av att kunna inleda, bibehålla och vårda goda och trygga relationer som håller över tid.

När allt detta fungerar äger vi grundförutsättningarna för att skapa en varaktig och stabil uppfattning om vilka vi är (vår identitet) och en grundläggande känsla av att vi har ett värde precis som vi är, oavsett våra prestationer (vår självrespekt).

Alla behöver känna att vårt liv och det vi gör har en mening,

att vi är en del av ett större sammanhang och att vi har rätt resurser och kompetens för att klara av de utmaningar vi möter i livet. Vi behöver också veta att det finns andra människor som känner oss och som vi är trygga att dela våra känslor och tankar med utan att vi blir dömda (tillhörighet, delaktighet och samhörighet). Eftersom begreppet psykisk ohälsa är svårt att mäta och definiera är det ibland enklare att tänka på i vilken utsträckning just dessa förutsättningar för psykisk hälsa är uppfyllda just nu. För om någon eller flera av dessa grundläggande hälsofrämjande faktorer saknas eller är tillfälligt hotad, löper vi risk att utveckla psykisk ohälsa.

Du inser nog när du läser det här att mycket av detta har en direkt bäring på hur det är att leva med adhd. Gemensamt för många vuxna och äldre personer med adhd är att de just beskriver sin oförmåga att reglera sig själva och sina beteenden. Det kan gälla allt från motivation, energi, aktivitet, humör, känslor, aptit till sömn. Viktiga funktioner i hjärnan, de som psykologen skulle kalla hjärnans exekutiva funktioner och som handlar om vår förmåga att planera, strukturera, organisera, prioritera, ibland byta strategi, komma i gång och slutföra uppgifter är ofta nedsatta vid adhd. När vi ser på adhd utifrån hjärnans sätt att hantera, bearbeta och agera på information i vår omvärld – och det kommer vi att fortsätta göra i den här boken – är det rätt självklart att adhd kan innebära ett hot både mot vår psykiska hälsa och förmågan att skapa hälsosamma levnadsvanor. Såvida man inte har rätt förklaringsmodell och kan få till rätt anpassningar förstås. För med rätt diagnos, stöd och ökad självinsikt är adhd visserligen en allvarlig diagnos, men det är en diagnos som har en mycket god prognos. Då kan och vill dessutom de allra flesta som lever med adhd själva ta ett mycket större ansvar för sin egen livssituation och sina egna livsvillkor.

Ett av de viktigaste budskapen i den här boken är att adhd är ett biologiskt tillstånd – inte ett livsval. Adhd är inte heller vare sig en välsignelse, en superkraft eller en förbannelse. Jag känner många personer med adhd som är enormt framgångsrika och lever föredömligt hälsosamma liv, kanske just tack vare att de har lyckats rikta sin energi rätt och hantera sina utmaningar på ett konstruktivt sätt. Jag har också haft förmånen att få följa många som fått sin diagnos sent i livet och som med rätt förklaringsmodell har lyckats vända ett hårt liv i en positiv riktning. Med rätt diagnos kom också kraften som behövdes för att få till de förändringar man i åratal vetat att man måste göra. Och med ökad kunskap och självinsikt uppstår ofta en känsla av att vilja ta revansch på livet. Jag träffar dagligen vuxna vars liv har tagit en annan, ljusare riktning efter att de har fått sin adhd-diagnos. Trots att inget annat – på ytan eller i omgivningen – har förändrats. En utredning och diagnos kan upplevas väldigt läkande och trösterikt för många. Det gäller även för anhöriga som har kämpat, försökt stötta, stått kvar och sopat upp spillrorna av ett liv i konstant motvind. Så även om din diagnos kommit sent i livet kan den ge omgivningen en möjlighet att förstå dig, och förstå att du har velat men inte alltid kunnat göra vissa saker. Viktigt att komma ihåg – och ytterligare ett av bokens budskap – är dock att en adhd-diagnos aldrig är någon quick fix. Det gäller oavsett om man är nio eller nittionio år. Sannolikheten att världen förändras särskilt mycket den närmaste tiden och att andra kommer att göra några större anpassningar utifrån din nya adhd-diagnos är ganska liten. Viktigare är alltså vad du själv kan göra för att ta kontroll över ditt liv, och att du på sikt kan börja utöva lite mer självmedkänsla och självkärlek.

FAKTA OM ADHD (attention deficit hyperactivity disorder)

• 2–3 procent av alla medelålders och äldre lever med adhd (Willcutt, 2012).

• Endast cirka 0,1 procent av svenskar över sextiofem år har dock en konstaterad adhd-diagnos, så någon utredning eller klinisk diagnos har de sällan fått.

• Forskningen kring adhd hos äldre är begränsad men visar att äldre med adhd har liknande utmaningar i vardagen som yngre vuxna med diagnosen (Kooij et al., 2016).

• Äldre med adhd beskriver att de upplever låg självkänsla och livskvalitet, ensamhet och mycket psykisk och kroppslig ohälsa (Guldberg-Kjar et al., 2013).

• Det finns väldigt lite forskning på behandling för adhd hos äldre vuxna, men de studier som finns tyder på goda effekter (Torgersen et al., 2016).

Ett liv utan rätt förklaringsmodell

Varför behöver man en diagnos? Spelar några bokstäver verkligen någon roll när du levt ett helt liv kantat av utanförskap, skam och grundstötningar? Svaren på dessa frågor är förstås alltid individuella men det finns också yttre faktorer att räkna in, som grundläggande mänskliga rättigheter och samhällets begränsade resurser. Den här boken betonar vikten av alla människors rätt till de diagnoser man uppfyller och till den bästa förklaringsmodellen för de svårigheter man upplever i vardagen. Oavsett vad man tycker om diagnoser så är det idag ställt utom rimligt tvivel att både individen och samhället har mycket att vinna på att vi använder oss av de diagnoser som tagits fram genom forskning, och som ställs med hjälp av våra etablerade diagnostiska verktyg. Rätt diagnos behövs för att vården ska veta vilken behandling som är säker och effektiv. Rätt diagnos och diagnosens inbyggda förklaringsmodell behövs om människor ska kunna ta ansvar för sitt eget liv, sina relationer och sin hälsa. Därför ska vi vara tacksamma för att även fler medelålders och äldre får sin adhd-diagnos till slut.

Minna 60 – Alltid mellan jobb

Minna beskriver en oroväckande känsla av att hennes adhd kanske är den gemensamma nämnaren i en rad smärtsamma sociala och yrkesmässiga motgångar i livet:

Jag har alltid haft lätt för att lära mig nya saker men svårt att veta hur jag ska använda mig av min kunskap. Det har skapat en massa frustration och friktion genom mitt liv – både på

jobbet och i mina relationer. Dessutom har jag insett att jag är rätt impulsiv och att jag alldeles för ofta säger rakt ut vad jag tänker och tycker om saker. Så här i backspegeln kan jag fatta att jag nog uppfattats som alltför styrande och dominant, till och med dryg och nedlåtande. Men det har aldrig varit min avsikt, eller jo, ibland har det kanske varit det, men oftast inte. Jag kan liksom inte hålla inne med åsikter när jag känner att andra tänker fel eller fattar för långsamt. Det kryper i hela kroppen, jag får sitta på mina händer och bita mig i tungan. Och sedan far det ur mig ändå. Jag antar att det är därför jag aldrig blivit så långvarig på något av alla jobb jag haft genom livet. Jag blir nog obekväm för chefer och andra i ledningen eftersom jag alltid tycker att man borde göra saker på ett annat sätt, lite mer effektivt, lite smartare. Och sedan har jag otroligt svårt att inte visa mitt missnöje när de trots att jag förklarat för dem väljer att göra på ett annat sätt. I stunden känns det väldigt viktigt, ja helt livsavgörande, att säga sanningen. En stund senare kan jag nog erkänna själv att det hade varit smartare att hålla tyst och bara jobba på. Men de tänker ju fel!!!

Ja, oavsett vems fel det är så känner jag att andra uppfattar mig som besvärlig, rent av omöjlig. Att jag tar för stor plats och att jag lägger mig i sådant de inte tycker att jag har med att göra. Och det orättvisa, det som jag aldrig riktigt har kunnat förlika mig med, är att andra verkar kunna få ha hur fel som helst, men det är ändå de som gör karriär, behåller sina kollegor som vänner och som verkar ha energi kvar till livet efter jobbet. Trots att de inte är lika effektiva och lojala som jag är. Och trots att de kan skarva med sanningen och låta saker falla mellan stolarna. Nu har jag upprepat samma mönster så länge att det blivit som signaturmelodin till mitt liv. Jag sökte och fick jobbet som på pappret såg som klippt och skuret ut för mig. Gick in med full kraft och energi redan första dagen. Såg det andra inte såg, lyfte upp dolda svårigheter och inbyggda problem på arbetsplatsen. Kämpade för att rätta till feltänk och orättvisor. Hamnade i konflikter. Blev

utbränd och tvingades sjukskriva mig. Så nu sitter jag och funderar på om det är min lott i livet att ständigt vara mellan jobb. Jag minns så tydligt en av mina första tankar när min psykolog berättade att jag hade adhd: Jaha! Så alla har inte sådana här skitliv? Gud, vad skönt! Det ger mig ändå lite hopp om mänskligheten.

Alternativa sanningar

När du inte förstår varför vissa saker blir så svåra, och varför du behöver lägga så mycket energi på sådant som andra verkar klara av med lätthet, är det inte särskilt konstigt om du försöker hitta en förklaring. Och om du inte vet om att du har adhd kommer du antagligen att behöva hitta dina egna strategier och särskilda anpassningar för att klara av vissa saker. När det till synes enkla känns omöjligt för dig är det inte så konstigt att du försöker bygga upp din egen förklaringsmodell. Smärtan och sorgen över att misslyckas med sådant som du tycker att du borde klara kan skapa ett behov av att hitta yttre orsaker. Alternativet är att det är du själv som är lat, oduglig, värdelös, egoistisk eller hopplös. Ibland beskriver anhöriga att deras närstående med adhd verkar sakna självinsikt, aldrig kan erkänna att de har fel och att de alltid skyller ifrån sig. Inte sällan blir relationerna så småningom ganska såriga då omgivningen pressar på för att få personen att ”erkänna sina fel och brister och ta sitt ansvar”.

Ibland är detta den enda vägen framåt, men oftare kan strategier som bygger på konfrontation leda till att den som anses ha problemet sluter sig och skapar sin egen alternativa världsbild och sina egna alternativa sanningar. Det som syftade till att skapa förändring resulterar i stället i ett krampaktigt fastklamrande vid den egna versionen av hur saker och ting ligger till – en ond spiral där negativa beteenden befästs. Om man

då, som utomstående, för ett ögonblick försöker se situationen utifrån den andres horisont, kan situationen bli tydligare, begripligare och lättare att komma vidare med.

Någon uttryckte det så här: ”Att leva med adhd utan rätt förklaringsmodell är som att försöka bygga ihop Ikeamöbler utan instruktionsbok.” Man testar lite ostrukturerat utifrån olika slumpmässiga infall men får liksom ingen systematik i processen. Ibland fungerar det utan att man riktigt förstår varför, men betydligt oftare slutar bygget i frustration och med en sargad självkänsla som resultat. Det här kommer ju aldrig att funka! Jag är totalt oduglig! Du som inte har adhd, försök att sätta dig in i en sådan situation! Att du står inför ett problem som det egentligen finns en bruksanvisning för någonstans, och att det är fullständigt självklart för alla andra var du ska leta efter den. Att du inte vet vilka frågor du behöver ställa för att få tillgång till lösningen. Många med adhd beskriver livet just så: hur mycket de än letar och frågar så hittar de inte svaren som kan få dem att komma vidare. Då är det inte så konstigt att vissa känner ett behov av att skapa någon form av förklaringsmodell som innefattar att det måste vara någon annans fel att det är så här tufft. Om inte annat kommer man att behöva förklara för sig själv vad man gjort för att förtjäna att leva utan bruksanvisning och vad alla ens misslyckanden beror på. Dessa alternativa sanningar är förstås inte till nytta för någon: inte för den som krampaktigt klamrar sig fast vid dem för att bevara någon liten skärva av självrespekt, inte heller för dem runt omkring som frustrerat lägger ner massor av energi för att bryta igenom muren av ”självförnekelse”.

Knepet är ofta att helt enkelt lägga ner vapnen och låta den som har problemet äga det. Det betyder inte att man överger eller fördömer någon. Det betyder att man står kvar, trots att det skaver, och att man med uppriktig omsorg och nyfikenhet

erbjuder att tillsammans titta på det gemensamma problemet och från olika håll undersöka vilka vägar som skulle kunna fungera för alla inblandade. Det här är faktiskt grunden för en metod som ofta används inom hälso- och sjukvården för att hjälpa personer att hitta sin egen motivation att göra positiva förändringar i livet. Metoden har starkt stöd i forskningen och kallas för motiverande samtal (på engelska motivational interviewing, MI). Du kan läsa mer om motiverande samtal, MI, på sidorna 140–148.

Misslyckanden och omstarter – om kognition och metakognition

Är du en av dem som efter ett helt liv med adhd, oavsett om du fått en diagnos eller inte, kan berätta om alla gånger i livet då du önskar att du handlat annorlunda? Det är förstås lätt att sitta med facit i hand och vara efterklok, men har du adhd kan detta facit vara särskilt smärtsamt att läsa ur. Om det är något som kännetecknar majoriteten av de vuxna och äldre vuxna jag träffat genom åren så är det deras berättelser om hur många gånger de gått på grund och hur många gånger de mot alla odds rest sig och försökt igen. Kanske ligger det både en förbannelse och en välsignelse i att som vid adhd ha svårare att förhålla sig till att både känslor och situationer förändras. Bara för att du känner dig rasande arg på någon i stunden betyder det inte att du alltid kommer att känna så inför den här personen. Eller bara för att det känns så otroligt viktigt och angeläget att göra mer av det du gör just nu betyder det inte att du alltid kommer att känna dig lika motiverad inför den här uppgiften. En psykolog skulle beskriva svårigheten att relatera till känslors och upplevelsers föränderlighet – som många med adhd vittnar om – i termer av att ha svårt med metakognitionen.

För att förklara vad det är behöver vi sortera lite bland begreppen och skapa en helhetsbild av hur olika funktioner och processer i hjärnan hänger ihop med varandra.

Kognition

Vi kan för enkelhetens skull börja med begreppet kognition, som är en psykologisk term för våra intellektuella funktioner, vårt medvetna jag. Kognition omfattar alla hjärnans mer eller mindre viljestyrda processer, vårt sätt att tänka, hur vi tar in och bearbetar kunskap om oss själva och om världen vi lever i. Kognition är alltså vår hjärnas förmåga att ta emot, lagra, bearbeta och plocka fram information, och sedan hjälpa oss att använda den här informationen i vårt dagliga liv. Det är lätt att förstå att personer som har kognitiva svårigheter – vilket många med adhd har (liksom många som är deprimerade, lider av schizofreni eller som drabbats av en demenssjukdom) – kan få det besvärligt på många områden i livet. Vi kan alltså födas med nedsatta kognitiva förmågor, men olika delar av vår kognition kan också påverkas mer eller mindre i olika situationer. Vår kognition kan vara permanent nedsatt, som vid en hjärnskada, eller tillfälligt försämrad, som till exempel om vi är berusade av alkohol eller påverkade av droger.

Metakognition

Att leva med adhd är alltså ofta att i olika utsträckning leva med nedsatta kognitiva förmågor. Men för att på allvar förstå vad många med adhd kämpar med behöver vi introducera ytterligare ett begrepp: metakognition.

Metakognition handlar om vår förmåga att tänka om vårt tänkande, det vill säga att se oss själva, våra tankar, känslor och beteenden utifrån. Våra metakognitiva förmågor är alltså detsamma som vår vetskap om våra kognitiva förmågor (självinsikt) och vår förmåga att utifrån denna vetskap styra våra

tankar och handlingar mot de mål vi vill uppnå (självreglering och exekutiva förmågor). Just här blir det inte sällan ganska smärtsamma glapp när man har adhd. För vissa är det svårt att uppmärksamma och utvärdera sina egna tankar och känslor i stunden. För andra handlar svårigheterna mer om att sätta tankar och känslor i relation till en omvärld som ständigt förändras, att föreställa sig vad man behöver göra nu för att uppnå ett mål som ännu ligger i framtiden eller att sätta sig in i hur det kommer vara senare när man kanske känner på ett annat sätt (Butzbach et al., 2021).

Några riktigt dåliga råd

Om du lever i ett samhälle där majoriteten inte fungerar som du själv gör – vilket ju ofta är fallet när du har adhd, oavsett om du har fått en diagnos eller inte – kanske du upplever att du får råd som kan vara fullständigt rimliga och relevanta för de flesta, men som just på grund av de svårigheter du kämpar med är helt värdelösa för dig. I vissa fall är de kanske direkt skadliga. De här råden från din välvilliga men oförstående omgivning ökar kanske dessutom din frustration och det självförakt som du redan känner inför dina svårigheter. Vad är jag för en människa som trots att jag vet vad andra förväntar sig av mig just nu inte gör det? Vem struntar bara i att dyka upp på vännens födelsedagsfest för att energin inte räcker den dagen? Vad är problemet med mig som inte kan stå fast vid en enda överenskommelse eller bevara en enda hemlighet? Varför motionerar jag inte regelbundet och varför äter jag så onyttigt, trots att jag vet att det skadar mig i längden? Varför kommer jag inte i säng och varför går jag inte upp i tid på morgonen och ser till att göra någon nytta på dagen? Varför slutar jag inte röka och varför kan jag inte dricka ”lagom” mycket alkohol? Varför låter jag mina känslor styra och varför tröttnar jag på människor –

om de inte själva redan har sagt upp bekantskapen med mig för att jag tar för stor plats eller är för lynnig?

Väldigt sällan är det fakta som saknas. Bara för att du lever med adhd är det ju inte så att du inte vet om att du borde äta nyttigt, motionera regelbundet, stressa lagom, sova gott, sluta röka, helst inte dricka alkohol alls och att du inte borde låta dina känslor löpa amok och såra andra. Du gör antagligen allt detta trots att du vet att det skapar problem. Både för dig själv och för andra.

För omgivningen, alltså de 95 procent av befolkningen som inte har någon diagnos, är det inte lätt att sätta sig in i hur det är att leva med adhd. Något av det svåraste verkar vara att förstå att det inte är brist på insikt om problemet som är pudelns kärna. Problemet är just det faktum att man trots insikten inte får till synes enkla saker att fungera, eller inte lyckas hålla i en förändring i rätt riktning. Inte sällan får man ganska meningslösa och – helt ärligt – vansinnigt dåliga råd.

Det är till exempel sällan någon bra idé att säga till en person som har problem att läsa av sina inre signaler kring hunger och mättnad, som känsloäter eller småäter för att lindra sin outhärdliga inre rastlöshet, att ”Ja, men ät tills du tröttnar! Till slut ställer kroppen in sig och blir nöjd.” Kopplingen mellan adhd, övervikt och ätstörningar är nämligen väldigt stark (Cortese, 2019).

Inte heller är det särskilt konstruktivt att trösta någon som har en rubbad dygnsrytm eller svårt att reglera sina energinivåer med ett ”Sov ut tills du känner dig pigg! Vila bort tröttheten. När kroppen är utvilad kommer den att komma i gång av sig själv.” Eller ”Ta en tupplur på dagen om du känner att du tappar energi, så kommer du tillbaka med nya krafter sedan.” Vi vet nämligen att det finns ett tydligt samband mellan sömnstörningar och adhd och att man ofta, på grund av ett annorlunda belöningssystem, kan drabbas av trötthet som inte

Hur är det att som vuxen plötsligt inse varför vissa saker alltid verkar bli fel? Varför andra människor gång på gång missförstår en? Och varför man inte tar tag i och bara gör allt det där man borde göra?

Många vet att adhd är vanligt hos barn. Men det är inte lika välkänt att adhd sällan växer bort och att många vuxna därför lider av adhd – med eller utan diagnos.

Kanske har du precis fått din adhd­ diagnos, eller så lever du med, är vän med eller jobbar med någon som nyss gjort en adhd ­ utredning. Åren går, adhd består fokuserar på de förändringar, både i kroppen och livet, som sker i olika utsträckning för oss alla med årens gång. Och om vikten av att få rätt förklaringsmodell –även om det kommer sent i livet.

”Det är dags att äldre vuxna med adhd får en bok om sitt liv och sin kamp.”