9789127179783

Familjeformeln

Antropologens guide till föräldraskap här och där, då och nu

Innehåll

FÖRORD 7

1.

2.

3. Om äktenskap och kärnfamilj 50

4. Skaffa barn – när och hur många? 81

5. Myten om mammorna 112

6. Daddy issues 144

7.

8.

9.

TACK 246

LÄSTIPS OCH REFERENSER I URVAL 248

FULLSTÄNDIG REFERENSLISTA se nok.se/familjeformlen

Juli

2016 är en varm månad. Folk har lämnat Stockholm, de som kan har åkt till landställen eller utomlands. Min gravidmage är stor och jag ligger på balkongen och dricker saft. Det känns som om Hjalmar och jag är ensamma i stan. BB Sophia har precis lagts ner och nästan dagligen skriver tidningarna om förlossningskrisen: par som blivit nekade en plats och behövt åka till Södertälje, eller till och med akut till Finland. Trots det är vi peppade och förväntansfulla. Det beräknade datumet kommer och går, utan att något händer. Rastlösheten bor i varje cell i min kropp och på nätterna drömmer jag att allt är inbillning.

När jag gått tolv dagar över tiden känns det som om det inte kommer komma någon bebis, någonsin. Jag hade vid det här laget läst alla böcker som sa att man skulle föda utan rädsla och dyka in i visualiserade vågor. Jag hade suttit på en förlossningsförberedande föreläsning och memorerat för- och nackdelar med olika typer av smärtlindring. Jag hade lyssnat på poddarna med otaliga kvinnors egna berättelser, men det behövdes något annat. Så jag gick tillbaka till det jag kan bäst.

En av de varma dagarna på balkongen plockar jag fram min tegelsten av Sarah Hrdy, en akademisk idol och superstar. Titeln, Mother nature, känns passande där jag ligger och jäser. Sarah Hrdy var med och grundade fältet som idag kallas evolutionär

antropologi och som jag året innan doktorerat inom. Jag letar fram sidan som visar Homo sapiens födslokanal. Den är extremt trång jämfört med våra närmaste släktingars. Våra smala höfter har länge sagts vara anledningen till att vi människor föder barn som är ofärdiga och till att de behöver hjälp under så lång tid. Faktiskt till att vi människor har familjer överhuvudtaget.

Nu i efterhand verkar mitt beteende som ett märkligt sätt att förbereda sig inför sin första förlossning. Vem blir gladare av att se exakt hur trångt bäckenet är?

Men som evolutionär antropolog har man ett längre tidsperspektiv än de flesta. På gott och ont. Istället för att jämföra mig med kvinnor som levt i vårt hörn av jorden de senaste decennierna eller århundradena, var min referensram jägarsamlarkvinnorna. Att tänka på dem, och hur vi människor levt under mycket lång tid, hjälpte mig att sätta det jag snart skulle vara med om i perspektiv. När jag till exempel drog mig till minnes hur !kungkvinnorna i södra Afrika anses självständiga om de föder själva utan hjälp, framstod diskussionen om epidural eller naturlig smärtlindring inte längre som särskilt laddad. Bebisen kom till sist. Den sommaren hade jag precis flyttat hem till Stockholm efter tio år i Storbritannien. Nyss hade jag varit doktorand i London och fördrivit många kvällar på puben efter seminarier. Nu rullade jag vagn med blåsten från Östersjön i ansiktet. Det nya livet var fantastiskt och mer än jag kunnat föreställa mig. Men jag saknade kvällarna i Bloomsbury när diskussionerna aldrig tog slut. Jag saknade att äta min lunchlåda i lummiga Gordon Square, att titta upp mot de svarta tegelfasaderna där Virginia Woolf huserat knappt hundra år tidigare. Jag saknade att vända ut och in på begrepp på The Norfolk Arms

och att middagen kunde bestå av en pint lager och några påsar salt and vinegar -chips. Som storasyster i min egen familj, njöt jag av att vara en akademisk lillasyster till vännerna som låg före mig. Jag ville suga i mig allt de pratade om, hur de tänkte.

Jag kom till Storbritannien som tjugoåring för att plugga antropologi i universitetsstaden Durham i norra England. Utbildningen skulle visa sig vara det bästa val jag kunde ha gjort. Efter studenten hade jag jobbat på en vingård i Frankrike, rest runt själv i Sydamerika och bott ett par månader i New York. Men när äventyren jag drömt om hade avverkats hamnade jag i en svacka. Vuxenlivet hade äntligen börjat, men vad var egentligen poängen? Tillvaron kändes ömsom meningslös och ömsom nattsvart, och jag mådde dåligt både fysiskt och psykiskt. Med hjälp av mina föräldrar började jag gå i terapi och efter en tid blev det bättre. När höstterminen väl började var jag tack och lov tillräckligt nyfiken för att gå till föreläsningarna.

Väl där blev jag fast. För en som skulle försöka hitta sin egen roll i livet, var det ovärderligt att bli påmind om att västvärldens normer och sätt att leva bara är ett av många. Dessutom verkade det finnas mönster som förklarade att skillnader mellan folkgrupper uppstod. Genom antropologin framträdde en logik, ett sätt att se på världen som gjorde att känslan av meningslöshet långsamt försvann. Det sammanhang och den styrsel som människor hade i kultur efter kultur, skulle ju jag försöka karva ut själv. Inte konstigt att jag (och många unga med mig) blev överväldigad av det. Att utbildningen ständigt bjöd på nya fascinerande exempel på hur motståndskraftiga människor är hjälpte till att knuffa mig i rätt riktning.

Ämnet evolutionär antropologi uppstod på 1970-talet när idéer om djurs beteenden börjat appliceras på människor. Biologer hade utvecklat teorier för hur djur gick till väga för att hitta mat, välja en partner, eller göra avvägningar mellan hur länge de ska växa och när de ska börja skaffa ungar. Kunde variationen som fanns i människors beteenden delvis förklaras utifrån ett evolutionärt perspektiv?

Människan är en art, men vi beter oss som flera olika. Varför är det tillåtet att ha flera fruar i vissa kulturer och bara en i andra? Varför ärver alla barn ibland, men ibland får äldsta sonen rubbet? Hur kommer det sig att vissa samhällen har en avslappnad inställning till otrohet, medan gifta kvinnor i andra måste vara trogna sina män även efter döden?

Det finns fördomar kring evolutionära synsätt, bland annat att de skulle vara deterministiska, en förutbestämd bana vi inte kan göra något åt. Men faktum är att det är tvärtom. Att ha ett evolutionärt perspektiv på mänskligt beteende är att se hur flexibla vi är. Många evolutionära antropologer försöker förstå skillnader i beteenden och hur individer formas av sin miljö. Dessutom varierar vad som är evolutionärt optimalt (det vill säga vad som ger flest överlevande avkommor) över tid, plats och individuella förutsättningar.

Antropologer har länge studerat jägarsamlare för att de ger en inblick i hur våra förfäder kan ha levt under hundratusentals år. Idag har många människor tillgång till modern sjukvård, har god hygien och behöver inte oroa sig för att ha tillräckligt med mat. Det har ändrat förutsättningarna för både överlevnad och reproduktion, men man kan ändå titta på samhällen med evolutionära glasögon.

När jag började närma mig 30 hade många av mina kompisar i Stockholm fått fasta jobb och inrett sina hem. Jag bodde inneboende i tredje hand i hus utan isolering, flyttade då och då, och hade aldrig ens ägt en IKEA-soffa. Min akademiska avhandling tog form i ojämn takt. Mina kollegor och jag gick nästgårds till London School of Economics och köade när akademiska superstjärnor som Steven Pinker, Noam Chomsky, EO Wilson och Robert Trivers föreläste. Det var inte brittiskt studentliv à la tweed, roddtävlingar och Harry Potter-estetik. Men jag levde mitt bästa liv.

Om nyttan av antropologin var stor för mig som tjugoåring, var den om möjligt ännu större för mitt trettioåriga jag. När jag blev förälder hade jag under ett decennium skolats av världsledande antropologer för att tänka som dem. Efter flytten till Stockholm var jag som nybliven mamma med mosig hjärna långt borta – mentalt och geografiskt – från mitt akademiska liv. Men jag hade heller aldrig varit så nära det livet. Jag klamrade mig fast vid insikterna som spädbarnet griper om ett finger.

Det sägs att inget kan förbereda en för hur det är att bli förälder. Jag var såklart lika okunnig som alla förstagångsföräldrar: stundtals osäker, orolig och irriterad när någon föreslog att barnet säkert skrek för att det var hungrigt. Men jag hade ett sorts ramverk att förstå föräldraskapet och dess förutsättningar utifrån.

I den här boken vill jag ge dig den dos antropologi som hjälpt mig så mycket. Det kan vara svårt att värja sig mot andras föreställningar om hur man bör leva i en familj eller ta hand om sitt

barn. Mycket av boken utgår ifrån småbarnsfamiljen och kruxet att få omsorgen att gå ihop. Men innehållet är relevant även för dig som inte vill ha barn. Att personer utan egna barn har varit enormt viktiga genom vår evolution är till och med en del av budskapet: vi människor tar hand om våra barn i grupp. Det har alltid funnits individer som inte skaffat egna barn men som fyllt en ovärderlig roll som mostrar eller farbröder.

På de här sidorna ryms en blandning av evolutionär antropologi och demografi. I mitt jobb som forskare vid Demografiska enheten vid Stockholms universitet har jag fått många insikter om familjer nu och förr. Mitt mål är att beskriva studier som visar på breda mönster men givetvis ryms en massa subjektiva upplevelser bakom siffrorna. I den mån jag beskriver min egen erfarenhet är den bara en av många och såklart färgad av min miljö och just mina omständigheter.

Ingen familj är den andra lik. Ändå delar vi i mångt och mycket samma villkor. Ta bara en sådan sak som att ett barn behöver upp till 13 miljoner kalorier innan det blir vuxet (mer om det i kapitel 2). Det är långt mer än vad våra förmödrar kunde skaffa fram själva. För att få den ekvationen att gå ihop finns det inte ett ensamt facit, utan tusentals. Vi står alla inför samma utmaning – vi löser den bara på olika sätt.

Stockholm, januari 2024

ITV-programmet

Experimentet

”Ingen människa är en ö”

John Donne (1572–1631)

Bonusfamiljen bor Lisa och Patrik med sina gemensamma barn, och barnen från sina tidigare relationer i ett charmigt hus utanför Stockholm. Ex-partners, mor- och farföräldrar och vänner springer in och ut ur huset och bidrar till konflikter och komplikationer. Alla gör sitt bästa men det är inte lätt när halvsyskon ska samsas och gamla och nya partners komma överens. När programmet började sändas på Sveriges Television 2017, fångade det upp något som berörde många. Bonusfamiljen förnyades säsong efter säsong, kunde snart ses på Netflix och blev sedermera långfilm med premiär under julhelgen.

Att leva i en bonusfamilj för med sig speciella utmaningar, men det är inte helt enkelt att leva i en traditionell kärnfamilj heller. För att inte tala om att vara en ensamstående förälder. Oavsett hur du lever så har du alldeles säkert större frihet att lägga upp ditt liv som du vill jämfört med vad din farmor

eller morfar hade. Det är upp till dig själv (och eventuellt din medförälder) att besluta om hur er familj ska se ut, dess vanor och rutiner. Fantastiskt, men också överväldigande. Vem ska man skaffa barn med, och när? Hur ska man dela på föräldraledigheten? Hur mycket ska man ta hjälp av släkt, vänner eller barnvakter? Ska man jobba heltid eller lägga om livet för att få mer tid med barnen de första åren? Ska man hålla ihop trots att det är kämpigt, eller får man det bättre med någon ny?

Trots alla nya frågeställningar har det nog aldrig varit lättare att vara förälder, i alla fall ur ett praktiskt perspektiv. Den som får barn i Sverige idag har dragit en vinstlott jämfört med alla som någonsin levt. Vi bor i bostäder med isolering, rinnande vatten, kyl, frys, tvättmaskin och kanske till och med torktumlare. Tillgången på mat är inte ett bekymmer. Få av oss behöver frysa särskilt ofta. Genom mobiler kan vi nå andra snabbt när vi behöver dem, och vi har världens samlade information en sökning bort.

Den verkliga jackpotten är dock sannolikheten att vi kommer få se våra barn växa upp. I Sverige har vi bland världens lägsta barnadödlighet: av 1 000 födda barn får 997,5 fira sin femårsdag. Vi har tillgång till sjukvård i världsklass om något går fel och barnen får gå på regelbundna hälsokontroller. Redan innan vi lämnar BB får barnet ett eget personnummer, allt utan blanketter och byråkrati. Istället för att resa en lång väg till någon landsortsklinik, som många kvinnor runtom i världen fortfarande behöver göra, kommer BVC-sköterskan till oss på ett hembesök. Vi får till och med flaskan med D-vitamindropparna i handen, det är bara att sköta om barnet. Dessutom får vi betalt för att vara med våra barn. 480 dagars betald

föräldraledighet är en lyx som många mammor och pappor världen över avundas oss.

Det är lätt att ta dessa nya förutsättningar för givna. Men för bara ett par årtionden sedan var det annorlunda. När min mamma Charlotte födde mig i mitten av 1980-talet fanns inget internet för att snabbt googla barnens symptom, inga familjeforum med stöd, ingen 1177 Vårdguiden i mobilen, ingen matleverans hem till dörren. Utbudet av bebis-saker – oumbärliga eller ej – var en bråkdel av det som finns idag. Blöjorna behövde knytas med snibbar av plast (jag fick kolla på Youtube för att förstå vad min mamma menade). En könsneutral föräldraförsäkring hade visserligen funnits på plats i ungefär ett decennium, men få pappor nyttjade den. Socialstyrelsen rekommenderade fortfarande att bebisar skulle sova på mage. När man på 1990-talet ändrade riktlinjerna till att bebisar skulle sova på rygg, sjönk spädbarnsdödligheten.

Min mamma hade det dock bekvämt jämfört med sin mamma, Anna. Anna blev mamma på 1950-talet, då det ännu inte fanns daghem, fritidshem eller betald föräldraledighet.

I Tage Erlanders Sverige sambeskattades makar och det var därför vanligt att kvinnor slutade arbeta när de fick barn (även Anna gjorde det). Anna hade gått i hushållsskola men hade ingen universitetsutbildning. Hennes man reste mycket och var därför inte hemma så ofta. Det fanns visserligen gemenskap med grannfruar och väninnor, men hon var ofta ensamt ansvarig för barnen. Abort var ännu olagligt och tillgången till moderna preventivmedel var knapp – p-pillret kom först ett antal år senare.

Men Anna hade tveklöst bättre villkor än sin mamma. Min mormorsmor, Olga, födde sitt första barn på 1920-talet på gränsen mellan Skåne, Småland och Blekinge. Då fanns det varken allmänt barnbidrag, barnavårdscentral eller barnvaccinationsprogram för vanliga sjukdomar som polio, stelkramp eller difteri. Som många andra bodde Olga på en gård. Hon hade inte tillgång till rinnande vatten och i spisen eldade man med ved. Under andra världskriget, när hon hade fött fyra barn, rådde det brist på mat. Eftersom Olga och maken hade egna djur, kunde de ibland få tillgång till mer än vad ransonen medgav. (Om det knep kunde Olga ta en av hönorna till middag och skylla på räven.) Men när Olga blev sjuk en längre tid tvingades hon hitta nya hem till alla sina barn, utom det äldsta. Den yngsta flickan fick bo hos en kvinna i den närliggande byn. När Olga väl blev frisk igen hade kvinnan fäst sig vid flickan och ville inte lämna tillbaka henne. Olga stod i tacksamhetsskuld och hade inget att sätta emot.

Vi i dessa fyra generationer – min mamma, mormor och mormorsmor och jag – fick barn under olika förutsättningar. Jag kan inte föreställa mig Olgas liv och hur det vore att lämna bort sitt barn. Olga, i sin tur, skulle nog inte kunna föreställa sig mitt liv som forskare på universitetet – och att samtidigt få vara mamma.

Ändå är mycket detsamma. Spädbarnet och mammakroppen har inte förändrats nämnvärt sedan de första moderna människorna (alltså de som anatomiskt liknar oss) uppstod för cirka 200 000 år sedan. Vi måste fortfarande förhålla oss till att den lilla människan är född mycket ofärdig och kräver omsorg under lång tid.

För att förstå under hur liten del av människans historia som vi levt på det sätt vi gör nu, kan man föreställa sig den moderna människans historia som ett kalenderår. Tänk dig att de första moderna människorna uppstod den 1 januari och att det nu är den 31 december. I den liknelsen så lämnade de första moderna människorna Afrika någon gång på senvåren. Vid högsommaren fanns det fortfarande flera olika människoarter på jorden. Neandertalarna dog ut efter höstmörkrets intåg och jordbruket uppstod ungefär vid Lucia. Världsreligionerna växte fram under mellandagarna. Den industriella revolutionen skedde under årets sista dag när de sista förberedelserna görs inför nyårssupén. Med ynka timmar kvar till tolvslaget kom svenskt barnbidrag, förskola, fritids och föräldraförsäkringen som den ser ut idag.

Vi svenskar framstår på många sätt som extrema ur ett internationellt perspektiv. Att pappor kan ta lång föräldraledighet, att barn kan bo varannan vecka hos vardera förälder, och att till och med en mormor har rätt att vabba med ett sjukt barn anses progressivt. Normerna är uppluckrade. Vi kan leva som sambos, med bonusbarn och nya partners, det är fritt fram. Demografer kallar denna breda familjeflora för familjekomplexitet. I västvärlden började familjer se olika ut på 1960-talet då skilsmässor, ombildade familjer och ensamstående föräldrar blev mer accepterat.

Men i själva verket kom familjens ”komplexitet” långt före Beatles och Berlinmuren. Att barn lever i en grupp med olika personer som tar hand om dem har troligen pågått ända sedan släktet Homo uppstod för ungefär två miljoner år sedan. Ur ett evolutionärt perspektiv är det snarare kärnfamiljen med

två biologiska föräldrar som är ovanlig. I liknelsen ovan med kalenderåret, fick kärnfamiljen bred spridning på nyårsafton med bara timmar kvar till tolvslaget.

I varje dagstidning och inför varje riksdagsval uppkommer en mängd debatter som handlar om hur vi ska ta hand om barnen. Hur kan vi uppmuntra föräldrar att dela jämställt på föräldraledigheten? Ska man tvinga barn att börja förskolan vid tre års ålder för att lära sig socialt samspel? Eller borde varje förälder ha rätt att ta hand om sitt eget barn, till exempel genom att hemskola? Gör fritidsgårdar att ungdomar kan undvika att hamna i kriminalitet? Och när ska barn som far illa omhändertas och uppfostras av någon annan?

Det svenska folkhemmet utgick ifrån idén att ingen ska vara beroende av någon enskild individ. Våra förskolor och vår generösa föräldraledighet är på ett vis en förlängning av jägarsamlarlivet där människor delade och hjälptes åt. Samtidigt är Sverige bland de länder som har flest ensamhushåll i världen. Här och i många andra västerländska länder förskrivs antidepressiva läkemedel i hög utsträckning till både vuxna och ungdomar. Hos nyblivna föräldrar är postnatal depression vanligt och när småbarnsåren slår till med full kraft är utbrändhet inte ovanligt. Många bestämmer sig för att den de en gång tyckte om, inte längre är en person som de vill leva med. Vi bor alltså i en välfärdsstat som formats för att hjälpa varje individ, men det finns tecken på att många inte mår så bra i den.

Jämfört med tidigare generationer ligger ett enormt individuellt ansvar på oss när vi uppfostrar våra barn. Det är mycket nytt och på sätt och vis ett experiment som vi alla är med i.

Istället för att ingå i ett sammanhang som våra förfäder gjort

under hundratusentals år – vare sig det var en socken eller en stam – så är det helt upp till oss själva att skapa vår egen sociala tillhörighet. Om man vill bilda familj har man väldigt många att välja på. En del vill ha familj men skjuter på det så länge att möjligheterna rinner ut i sanden. Andra vet med säkerhet att de inte vill bli föräldrar: de som har småbarn verkar ju mest klaga.

Det är bara under ett par generationer som vi har uppfostrat barnen (oftast) inom en parrelation men utan den hjälp från släktingar som de flesta före oss haft. Om man räknar att varje generation är 20 år, så har det gått ungefär 500 generationer sedan jordbruket gjorde sitt intåg för cirka 10 000 år sedan. Alltså har bara omkring 496 generationer levt med jordbruk innan Charlottes, Annas, Olgas och min egen generation. Innan dess var det långt fler, uppskattningsvis omkring 10 000 generationer människor som såg ut som du och jag, som levde som jägarsamlare.

*

Den här boken handlar om att vi människor är en art som tar hand om varandras barn. Vår barnomsorg är – och har alltid varit – en gemensam uppgift. Det finns ett stiligt biologiskt uttryck för detta: cooperative breeding (gemensam fostran). Vi är inte helt ensamma i djurvärlden om det. Men ingen av våra närmaste släktingar – schimpanser, gorillor eller orangutanger – har gemensam fostran.

Att vi är formade att ta hand om varandras barn leder till två viktiga insikter. Den första är att eftersom vi tar emot den hjälp som finns att få, kan familjer se väldigt olika ut. Antropologer

har till och med svårt att enas om en definition av ”familj”. Människans familj är av typen ”Jag känner igen den när jag ser den”.

Den andra är att vi ofta kan se mönster i varför folk väljer som de gör. I en situation gör de X, i en annan situation gör de Y. De föräldrar som genom historien kunnat anpassa sig efter omständigheterna blev evolutionära vinnare. Men det finns inte ett rätt: vad som är (biologiskt) optimalt för dig är kanske inte optimalt för mig eftersom våra förutsättningar är olika. Ofta kan man räkna ut ungefär vilka val en människa kommer göra baserat på just hennes förutsättningar, miljö och kultur. Det kan liknas vid en formel. Variablerna – ens egen ekonomi, seder eller omständigheterna i ens miljö – kan göra ett visst beslut mer eller mindre evolutionärt fördelaktigt. Familjeformelns logik är densamma för alla, men lösningarna är oändliga. Kanske låter det underligt, men i de kommande kapitlen kommer jag ge exempel på det.

Boken är uppdelad så här: Kapitel 2 är en evolutionär grand tour, vår släkthistoria i ultrarapid. Där beskrivs hur det kom sig att våra bebisar blev så krävande att det behövs en hel by för att uppfostra dem.

Kapitel 3 handlar om äktenskapet och kärnfamiljen. Äktenskap finns i alla samhällen och uppstod för att båda föräldrarna behövdes för att ta hand om barnen. Men formerna för äktenskapet varierar enormt. Är vi i grunden monogama eller är det naturligt att ha flera partners? Och under vilka omständigheter är det smart att gifta sig med en man som redan är gift?

Många frågar sig när man ska skaffa barn och hur många.

Kapitel 4 handlar om vem som får barn tidigt och vem som får barn sent – och vad är sent egentligen? Aldrig förr har vi kunnat planera vårt barnafödande som nu. Samtidigt som vi är rikare än någonsin, skaffar vi färre barn än förr. Hur går det ihop?

Man har länge ansett att ansvaret för barnen vilar främst på mammorna. Kapitel 5 plockar ner mammorna från piedestalen och ifrågasätter modersinstinkten. Mammor har inte som enda mål att gosa med sina barn utan har i alla tider jobbat med barnens försörjning samtidigt.

I Kapitel 6 vänder vi blicken mot papporna. Pappor kan vara extremt närvarande fäder – i vissa samhällen gör man inte skillnad på mammors och pappors roller. I andra samhällen är pappor inte alls särskilt engagerade. Hur påverkar det pappor att de inte kan vara riktigt säkra på att barnet är deras? Vad är ”delat faderskap” och hur många pappor är egentligen lagom?

Två personer vill inte alltid lika, trots att de skapat ett litet barn ihop. Kapitel 7 handlar om intressekonflikter mellan föräldrar. Vem skiljer sig och vem håller ihop? Faktiskt är anledningarna till skilsmässa förvånansvärt lika i olika kulturer, men hur det går för barnen till skilda föräldrar beror på.

I arter med gemensam fostran är ofta andra individer än föräldrarna livsviktiga för barnen – bokstavligt talat. Kapitel 8 handlar om birollerna som (nästan) spelar huvudrollen: mormor och farmor. Varför är mormor ofta närmare barnbarnen än farmor? Och hur kommer det sig att kvinnor lever vidare många år efter att de tappat förmågan att skaffa fler barn?

I Kapitel 9 undrar vi vad man kan lära sig av allt detta. Vilka verktyg kan bidra till att vi får leva ett bra familjeliv? Kan det vara så att vänstern (med fokus på omfördelning till de mest

utsatta) och högern (som betonar individens rätt att välja själv) båda har lite rätt?

Jag har aldrig förstått ordspråket ”ensam är stark”. Vi klarar oss inte utan varandra, och det blir extra påtagligt när man får barn. Men det är inte bara dåliga nyheter. Föräldrar är skapta för att få hjälp med barnen och den hjälpen kan komma från en rad olika håll. Den som lever idag har alla möjligheter att ta med sig lärdomarna av gemensam fostran in i barnkammaren och ut på andra sidan. Den här boken visar dig hur.

Tvåhundratusen år av barnomsorg

”De första 40 åren som förälder är de svåraste”

Okänd

År

r2017 landar en orosanmälan hos Socialtjänsten i Halmstad. Det rör sig om ett antal barn som tros fara illa i sin familj. Sådana anmälningar är tyvärr inte ovanliga för kommuner som ju bär ansvaret om föräldrarna brister. Men det här fallet verkar inte gälla beroendeproblematik eller våld i hemmet, utan vara av en mer ovanlig art.

Det går fem år innan man våren 2022 kan läsa kvällstidningsrubriken: ”Sju barn har levt isolerade från samhället”. Barnen visar sig vara kusiner från två syskonskaror som bott gömda på en halländsk gård med sina föräldrar. De har inte fått varken sjukvård eller tandvård, och de äldre barnen, som har varit skolpliktiga, har inte gått i skolan. En tvåårig flicka har fötts på gården och aldrig haft kontakt med samhället. Juridiskt existerar hon inte.

Bakgrunden till att barnen hållits borta från omvärlden är svår att förstå. Det sägs att föräldrarna har en misstro mot skolan

och myndigheter. Pappan till några av barnen har hänvisat till den svenska grundlagen och EU-rätten för att få leva avskärmat med sina barn. Att leva så strider dock mot svensk lag. De skolpliktiga barnen ska alltså omhändertas. När polisen ska hämta barnen, visar det sig emellertid att familjen gått under jorden. Så småningom görs en insats i Dalarna där familjen gömt sig, och barnen tas in av speciellt utvalda poliser i civila kläder.

Att en familj lever helt isolerat från resten av samhället är ytterst sällsynt. Vi reagerar på fallet i Halland för att liknande nyheter ofta hänger ihop med övergrepp och tragedier. Men kanske känner vi också starkt för barnen som hölls isolerade på gården för att det är svårt eller nästan omöjligt för en familj att klara sig utan andra människor. Om tvååringen som föddes på gården och inte folkbokfördes skriver Förvaltningsrätten i sin dom att flickan är ”helt utlämnad till sina föräldrar för att få sina grundläggande behov tillgodosedda”. Att varje barn på något sätt är utlämnat till sina föräldrar är självklart. Men hur tänker den förälder som är villig att avstå från all hjälp och allt samarbete med andra?

Olof Palme sa i ett tal på 1970-talet: ”Det är inte så att vi ska hålla på med dina barn och mina barn (…), utan det är ju frågan om våra gemensamma barn.” Ingen ska vara beroende av någon annan: inte makan av maken, inte den anställda av sin chef, inte heller barnet av sin förälder. Det är välfärdssamhällets uppgift att se till att ingen av oss är utlämnad till en specifik person, oavsett ålder. Än idag har samhället ansvar för alla barn med motiveringen att barn inte väljer sina föräldrar. Socialtjänst, fosterfamiljer och möjligheten att få en ny vårdnadshavare finns för att varje barn har rätt till en trygg uppväxt även om föräldrarna

inte kan ge dem det. Men även föräldrar som kan axla ansvaret kommer att behöva andra personer som förbarmar sig över deras avkomma. Igen och igen.

Om du tänker på vem som var viktig för dig när du växte upp kan du säkert komma på flera personer. Troligen hade du en mamma, en pappa eller andra närstående personer som tog hand om dig. Men säkert hade du också en viktig lärare, farmor, morfar, gudmor, tränare, ett storasyskon eller en äldre kompis. Det är vanligt att tänka att mamma-pappa-barn har varit det vanligaste sättet att leva för oss människor. Men då glömmer vi att hjälpen från många andra personer ofta har varit avgörande för att barnen ska kunna växa upp och överleva.

Gemensam fostran är en term som beskriver de djurarter inom vilka andra individer än föräldrarna hjälper till att ta hand om ungarna. Nio procent av alla fågelarter och bara omkring en procent av alla däggdjur tillhör den gruppen. Ofta finns dessa arter i karga miljöer där det kan vara långt mellan boet och födan. Hjälpen från andra individer är ofta nödvändig för att föräldrarna ska kunna både vakta ungarna och skaffa föda till dem.

Fenomenet gemensam fostran är något av en biologisk gåta: medhjälparna ställer upp trots att de kunde lagt samma tid och energi på att försöka skaffa egna ungar. Ingen av våra närmaste släktingar, varken schimpanser, gorillor eller orangutanger, har gemensam fostran. Hos dem är det, precis som för de allra flesta däggdjur, mamman som har hela ansvaret för ungen.

Det här kapitlet handlar om hur det kom sig att våra förmödrar inte längre klarade av att ta hand om sina barn själva.

Hur blev vi människor ett släkte som tar hand om varandras barn, och hur har det format vad det innebär att vara människa?

Varför uppstod familjer?

Ett barn behöver cirka 10–13 miljoner kalorier innan det blir självständigt. Den siffran har antropologer tagit fram genom att noggrant studera data från olika jägarsamlarsamhällen (dvs. samhällen i vilka människor lever på jakt och samlande så som alla människor levde i hundratusentals år innan jordbruken uppstod).

Med andra ord kommer varje barn, från födseln till cirka 18 års ålder, behöva ungefär ett dussin miljoner kalorier för att överleva. Det motsvarar sisådär 27 484 Happy meals från McDonald’s eller 123 809 mosade bananer. Och de upp till 13 miljoner kalorierna är netto – alltså vad som krävs utöver det barnet självt kan samla ihop när det är gammalt nog att börja hjälpa till.

Låter det mycket? Tänk då på att hjärnan ska växa snabbt efter födseln, och att ett barn vanligtvis dubblerar sin vikt under de första månaderna. Som om det inte vore nog behöver energin komma regelbundet. Små barn behöver som bekant äta flera gånger om dagen.

Ett barns energibehov överstiger alltså med råge vad våra förmödrar som levde som jägarsamlare kunde skaffa fram själva. Om en mamma dessutom hade flera små barn samtidigt – vilket sannolikt var vanligt för oss människor – blev barnens behov ännu svårare att tillgodose.

För att lösa den här ekvationen har vi människor på olika sätt inordnat oss i familjer. I alla mänskliga kulturer finns familjer,

men formerna varierar. De kan utgå från mödernet eller fädernet, vara stora eller små, stabila eller föränderliga. Familjen skiljer oss från många andra djurarter där individer mest sköter sig själva tills det är dags att para sig eller ta hand om ägg och ungar. Hur länge dina ungar behöver hjälp och skydd varierar beroende på om du är en skogsmyra, blåval eller myrslok. En del föräldrar kommer aldrig ens att träffa sin avkomma. Hos vissa insekter och spindlar dör hanen precis efter parningsakten och laxen dör när den har lagt sina ägg.

Inte ens andra däggdjur som möss, grisar och rådjur lever familjevis så som människor gör. Där står mamman allt som oftast för avkommans hela omsorg och all föda, tills ungen kan klara sig själv. Hos många arter är ungen självständig redan efter några dagar eller veckor. Hanarna eller andra släktingar gör i bästa fall en blygsam insats för att få ungarna att överleva (eller ingen alls).

Om du sett en dokumentär om schimpanser har du säkert slagits av likheten mellan en liten schimpansbebis och en människobebis. Vi delar nästan 99 procent av våra gener med schimpanser, 98 procent med gorillor och 97 procent med orangutanger. Vi är slående lika men på ett speciellt plan är vi olika: hur vi organiserar oss runt våra barn. Medan vi människor hjälper våra barn under årtionden, får en schimpansunge klara sig själv så fort den slutat dia vid cirka fyra–fem års ålder. Även om schimpanser kan forma viktiga allianser och utveckla bestående relationer delar de inte mat med varandra eller med sina ungar så som vi gör. Dessutom parar sig schimpanshonor med många olika hanar under en kort tid vilket gör det svårt för alla inblandade att ens veta vem pappan är.

Möjligen är den här skillnaden – att vi människor men inte schimpanser hjälps åt med barnen – mycket större än vi tidigare trott. Många evolutionära antropologer tror till och med att det faktum att vi har gemensam fostran har varit avgörande för våra stora hjärnor och vår förmåga att samarbeta.

Det krävs en by

Att människan är ett flockdjur är en sliten klyscha, men den är sann. Vi människor är beroende av våra sociala band och bryr oss om vad andra tycker. I välfärdsstater lägger vi stora resurser på varandra, även på dem vi inte är släkt med. Vi tar hand om dem som är sjuka (vård), låter alla gå i skolan, och bryr oss om de äldre och svaga (omsorg) med resurser hämtade från den gemensamma plånboken.

När föräldrar tar hand om sina barn utan någon praktisk, ekonomisk eller emotionell hjälp från andra sker det nästan alltid under omständigheter där föräldrarna inte mår bra eller till och med bryter mot lagen, som i exemplet med barnen på den halländska gården.

Vi vet såklart inte exakt hur barnpassningen såg ut för flera hundra tusen år sedan, men genom att studera nu levande jägarsamlare kan vi få en bild av hur den kan ha tett sig. Bland folkgruppen efe som lever i regnskogen kring Kongofloden sover barnen med mamman, men dagtid bärs de 60 procent av tiden av andra personer. Ett efebarn som är cirka fyra månader gammalt tas om hand av i snitt 14 olika personer. En del har hela 24 extraföräldrar, och i snitt lämnas barnen till någon annans

Familjeträdet – och människan som outlier

Schimpanser, orangutanger och gorillor sitter på samma gren på släktträdet och liknar oss människor på många sätt. Tillsammans utgör vi fyra gruppen hominider, människoapor, eller great apes på engelska.

Det är lätt att glömma att vi inte har utvecklats från schimpanserna, utan att vi delar en gemensam förfader. Forskarna är oense om exakt när släktträdet delade på sig, men det råder samstämmighet om att det skedde för mellan sju och fem miljoner år sedan. Ur ett evolutionärt perspektiv är det inte särskilt länge sedan – ändå har vi blivit väldigt olika.

Gemensam fostran (det vill säga att andra än föräldrarna tar hand om ungarna) är som sagt relativt ovanligt men finns hos en del fåglar, fiskar, insekter och ett fåtal däggdjur som nakenråttor, surikater och vargar. Vi människor är den enda av hominiderna som har gemensam fostran. Det är sannolikt att just den här kombinationen har lett till flera egenskaper som gjort oss människor unika.

Gemensam fostran

En del fiskar, fåglar, insekter och några få däggdjur

Hominider schimpanser, orangutanger, gorillor Människor

Figur 1. Vi människor delar en gren av släktträdet med schimpanser, gorillor och orangutanger men ingår också i gruppen djur som har gemensam fostran.

Ingen familj är den andra lik. Ändå delar vi i mångt och mycket samma villkor. Ta bara en sådan sak som att ett barn behöver upp till 13 miljoner kalorier innan det blir vuxet. Det är långt mer än vad våra förmödrar kunde ska a am själva. För att få den ekvationen att gå ihop nns det inte ett ensamt facit, utan tusentals. Vi står alla inför samma utmaning – vi löser den bara på olika sätt.

Stämmer det att kärnfamiljen är ett traditionellt sätt att leva och att vi ska ar barn på tok för sent? Hur vanligt är egentligen skilsmässa hos jägarsamlare, och är det lättare eller svårare än någonsin att vara förälder i 2020-talets Sverige?

Familjeformeln är en bok om föräldraskap och familjeliv, i gränslandet mellan biologi och kultur.