9789127118416

»Det här är boken som du bara måste läsa ... » People Magazine

»Storslagen och oförglömlig.»

Washington Post Book World »Berättelsen om Edgar får dig att längta efter mer … »

FOTO – © 2008 MARION ETTLINGER

Elle Magazine

David Wroblewski föddes 1959 och växte upp på landsbygden i Wisconsin, inte långt ifrån nationalparken Chequamegon, där Berättelsen om Edgar utspelar sig. Han tog sin Masterexamen på Warren Wilson MFA Program for Writers och bor nu i Colorado med sin sambo, författaren Kimberley McClintock, och deras hund Lola. Det här är hans första roman.

Berättelsen om Edgar är historien om en pojke, stum sedan födseln, som växer upp på föräldrarnas gård i Wisconsin. I den stora ladan på gården driver familjen en kennel och Edgar, med sitt eget speciella sätt att kommunicera genom tecken, får redan från början ett särskilt förhållande till hundarna. Framför allt gäller det tiken Almondine, som när Edgar föds mer eller mindre bestämmer sig för att adoptera honom.

När Edgar är i tolvårsåldern dör hans pappa Gar plötsligt och Edgar, som är den ende i närheten när det händer, drabbas av enorma skuldkänslor eftersom han på grund av sitt handikapp inte kunnat ringa ambulansen i tid. Han drar sig undan sin mamma och sluter sig alltmer inom sitt skal. När mamman sedan inleder ett förhållande med Gars bror och Edgar tycker sig se pappans spöke blir det upptakten till ett ödesdigert drama.

B E R ÄT T E L S E N OM EDGAR

BERÄTTELSEN OM EDGAR

DAV I D

»Den bästa bok jag har läst på länge. Den är i en klass för sig – en skönlitterär roman som är mer av en känslomässig knytnäve än något annat jag någonsin har läst.»

Publishers Weekly »Underbar, mystisk, lång och övertygande: de som läser den här boken träder in i en rikare värld. Jag avundas dem resan … » Stephen King

WROBLEWSKI

k

David Wroblewski är en mästerlig berättare och hans vackra skildring av de nordamerikanska urskogarna och årstidernas växlingar skapar tillsammans med en gripande intrig en fängslande släktsaga.

k

Denna kritikerrosade debut har toppat NY Times Bestsellerlist.

DAV I D W R O B L E W S K I ISBN 978-91-27-11841-6 O M S L AG S T Y P O G R A F I – M I C H A E L WA L L

9 789127 118416

ROMAN

O M S L AG S I L L U S T R AT I O N – D E B R A L I L L O M S L AG – A L L I S O N S A LT Z M A N

Prolog

Pusan, Sydkorea, 1952 När mörkret fallit började det regna igen, men han hade redan bestämt sig för att ge sig iväg, och dessutom hade det regnat i veckor. Han viftade bort rikshaförarna som hade samlats nere vid kajen och med hjälp av den knapphändiga vägbeskrivning han hade fått, gick han i stället till fots ända från flottbasen, genom folkmyllret på Kweng Litorget, förbi gatuförsäljarna med sina tuppar i enkla rottingburar och grishuvuden och fiskar som såg giftiga ut där de låg gapande på gallren, urtagna och blåaktiga, förbi glasburkar med grå bläckfisk, förbi gamla kvinnor som lockade med kimchi och bulgogi, fram till Tong Gangfloden som han gick över via Suckarnas bro, det sista landmärke han kände till.

Inne i bardistriktet skimrade vattenpölarna i rött och grönt under banderoller som var upphängda mellan hustaken. Här syntes inga andra militärer till och ingen militärpolis och han fortsatte att gå medan han letade efter en skylt som skulle föreställa en sköldpadda med två ormar. Gatorna var ändlösa och han såg ingen sådan skylt och det fanns inte något hörn som var vinkelrätt, och efter ett tag övergick regnet i en trasig och fransig dimma. Men han gick vidare, metodiskt tog han till höger två gånger, sedan till vänster två gånger, och framhärdade i sitt sökande trots att han tappade orienteringen om och om igen.

Klockan var över midnatt när han slutligen gav upp. Han återvände 9

samma väg han hade kommit och befann sig på en gata som han redan korsat två gånger tidigare, då han äntligen fick syn på skylten. Liten och gul hängde den högt upp på hörnet ovanför en bar. Den ena ormen snodde sig för att bita sköldpaddan i svansen, precis som Pak hade sagt.

Han hade blivit instruerad att leta efter en gränd mittemot skylten, och där låg den mycket riktigt – smal, våt, delvis kullerstensbelagd, sluttande ner mot hamnen, upplyst enbart av skyltarna mittemot och skenet från enstaka fönster här och där. Han gick in i gränden från gatan, ledd av sin egen skugga. Nu skulle det fi nnas en dörr med en lykta – en röd lykta. En örthandlares butik. Han tittade upp över husen och iakttog molnen som jagade över taken, belysta underifrån.

Genom fönstret till ett förfallet badhus hördes en kvinnas skrik, en mans skratt. Nålen sänktes över en grammofonskiva och Doris Days vibrerande röst strömmade ut i gränden: I’m wild again, beguiled again, A simpering, whimpering child again.

Bewitched, bothered and bewildered am I. Längre fram svängde gränden åt höger. Bortom kröken såg han lyktan, som liknade en kalebass i rubinrött glas omslingrad av svart järntråd, med en rosenlåga inuti som slog upp och slickade glasets hals och fick sneda skuggränder att falla över dörren. Ett flackt sadeltak stack ut över entrén. I det enda dunkla fönstret såg han bara en röksolkad sidengardin broderad med djurfigurer som tog sig över en flod i en eka.

Han kisade bortåt i gränden och sedan tillbaka åt samma håll som han hade kommit. Därpå knackade han på dörren, fällde upp kragen på sin skepparjacka, stampade med fötterna som om han frös fast det inte var kallt, bara blött, och väntade.

Dörren slogs upp. En gammal man kom ut, klädd i byxor av fröskalsbomull och en enkel jacka sydd i något grovt tyg som mest liknade säckväv. Ansiktet var råbarkat och brunbränt och ögonen låg djupt i hudens origamiveck. Där inne i butiken hängde rader av mjölkvita 10

ginsengrötter i snörstumpar, pendlande av och an som om någon nyss snuddat vid dem.

Mannen i skepparjackan såg rakt på honom. »Pak sa att du kan engelska.» »Lite. Du tala långsamt.»

Den gamle mannen drog igen dörren bakom sig. Dimman hade övergått i regn igen. Det var osäkert när det hade skett, men vid det här laget hade det regnat i dagar, i veckor, och ljudet av rinnande vatten var så införlivat i verkligheten att han inte hörde det längre. Att vara torr var ett kortvarigt tillstånd, världen var en plats som spred vatten. »Du ha medicin?» frågade den gamle. »Jag ha pengar till betala.» »Jag är inte ute efter pengar. Pak sa väl det?»

Den gamle suckade och skakade otåligt på huvudet. »Han skulle inte tala något om det. Säg nu vad du vill.»

Bakom mannen i skepparjackan kom en byracka linkande i gränden, morskt tog den sig fram på tre ben medan den synade männen. Den våta fällen glänste som pälsen på en säl. »Vi har nog råttor», sa mannen. »Besvärliga rackare.» »Er flotta kan ta död på några råttor. Fattigaste djonkförare göra det varje dag. Använd arsenik.» »Nej. Jag – vi – behöver en metod. Sådan som Pak beskrev. Något som fungerar direkt. Råttan ska inte få ont i magen. Inte ont i skallen.

De andra råttorna ska tro att bara just den råttan somnade och inte vaknade mer.» »Som om Gud ta honom på ögonblick.» »Precis. Så att de andra råttorna inte får för sig att det som hände just den råttan var onaturligt.»

Den gamle skakade på huvudet. »Många ha önskat sådant. Men det du fråga efter – om det alls finns – då är den som det ha näst störst efter Gud.» »Vad menar du?» »Gud rår över liv och död, ja? En som kallar en annan till Gud på ögonblick ha halva den makten.» »Nej. Vi har alla den makten. Det är bara metoden som skiljer sig.»

11

»När metod är lik Guds sanna vilja, då det vara något annat», sa örthandlaren. »Mer än metod. Sådan sak ska vara hård och omisskännlig. Det är därför vi leva samman i fred.»

Den gamle höjde handen och pekade bort i gränden bakom sin besökare. »Din hund?» »Aldrig sett den förr.» Örthandlaren försvann in i sin butik men lät dörren stå öppen. På andra sidan raderna med ginsengrötter låg en hög med horn intrasslade i varandra under en hylla med karaffer. Han kom tillbaka med en liten soppkruka i keramik i ena handen och ett ännu mindre bambuskrin i den andra. Han ställde ner krukan på kullerstenen. Ur skrinet tog han upp en glasflaska, formad som vore den avsedd för parfym eller möjligen bläck. Glaset var skrovligt och buktigt. I mynningen satt en propp och den ojämna pipen var förseglad med vax. Inuti syntes en vätska, klar som regnvatten men hal och oljig. Örthandlaren petade bort vaxet med nageln, tog proppen mellan tummen och pekfi ngret och någonstans ifrån trollade han fram ett långt smalt strå som var snedskuret i änden och vasst som en nålspets. Han doppade strået i flaskan.

När han lyfte det igen hade en ytterst liten mängd vätska sugits upp i strået och en droppe skimrade på spetsen. Örthandlaren böjde sig ut i gränden och gav till en skarp vissling. När ingenting hände gjorde han ett smackande ljud rakt ut i luften som fick det att krypa i skinnet på mannen i skepparjackan. Den trebenta jycken kom linkande mot dem i regnet med viftande svans, nosade på lerkrukan och började slicka i sig. »Det behövs inte», sa mannen. »Hur du annars ska veta vad du få?» sa örthandlaren. Han lät inte vänlig på rösten. Han sänkte den vassa spetsen på strået tills den hängde en handsbredd ovanför hundens manke, och därefter gjorde han en knappt märkbar sväng neråt med handleden. Spetsen på strået sänktes och stack hunden och höjdes igen. Det verkade inte som om djuret ens kände av det. »Jag sa att det inte behövdes. För helvete.»

12

Örthandlaren svarade inte. Det återstod nu inget annat att göra än att stå och titta på medan regnet föll, detta regn som nästan osynligt drev förbi, utom då vinden fick det att svepas in i sig självt.

När hunden låg orörlig på marken satte örthandlaren proppen i flaskan och vred till. Först nu såg mannen i skepparjackan det smala gröna bandet som satt runt flaskhalsen och raden med svarta hangultecken som stod på bandet. Mannen kunde inte läsa hangul, men det spelade ingen roll. Han förstod ändå vad det betydde. Örthandlaren lade ner flaskan i bambuskrinet. Sedan sprätte han iväg strået ut i gränden och sparkade lerkrukan åt samma håll. Den krossades mot kullerstenarna och regnet började skölja bort innehållet. »Ingen får äta ur den. Liten risk men ändå risk. Bättre slå sönder än ta med in. Du förstå?» »Ja.» »I kväll jag skölja händer med lut. Du förstå detta?»

Mannen nickade. Han fiskade upp en liten kolv ur fickan. »Penicillin», sa han. »Det är inget botemedel. Det fi nns inga garantier.» Örthandlaren tog kolven från mannen. Han höll upp den mot det blodröda lyktskenet och skramlade med innehållet. »Så små», sa han. »Ett piller var fjärde timme. Din sonson måste ta allihop, även om han blir bättre innan de tar slut. Förstår du? Allihop.»

Den gamle nickade. »Det finns inga garantier.» »Det ska verka. Jag inte tro mycket på slump. Jag tro vi byta ett liv mot ett liv.» Örthandlaren höll fram bambuskrinet. En domning skakade hans hand, om det inte berodde på att han var överansträngd. Han hade varit nog så stadig på handen med strået.

Mannen stoppade bambuskrinet i fickan på skepparjackan. Han brydde sig inte om att säga adjö, utan vände bara på klacken och gick uppför gränden, förbi badhuset där Doris Days röst ännu trängde ut i natten. Av gammal vana stack han handen i fickan och trots att han visste att han inte borde, lät han fingertopparna följa skrinets kanter.

13

När han var framme vid gatan stannade han och blinkade i ljuset från de grälla barskyltarna, sedan kastade han en blick över axeln en sista gång. Långt där borta syntes den gamle örthandlaren ute i regnet, en krum figur som hasade fram över stenen och leran i den delvis kullerstensatta gränden. Han hade tagit hunden i bakbenen och höll på att släpa den därifrån, vart visste inte mannen.

14

Del I

FORT E S U NGA R

a

En handfull löv

Å

r 1919 köpte edgars farfar, som var född med ett huvud för sig, deras mark och alla byggnader som låg på den, av en man han aldrig hade träffat, en man vid namn Schultz som i sin tur hade lämnat ett skogshuggarlag fem år tidigare, sedan han sett kedjorna på en fullastad timmersläde brista. Tjugo ton rullande lönnstockar begravde en man på det ställe där Schultz hade stått minuten innan. Medan han hjälpte till att lyfta undan stockarna för att kunna dra fram det som var kvar av den stackars mannen kom han att tänka på en vacker jordlott nordväst om Mellen som han hade fått korn på. Samma förmiddag som han skrev på papperen satt han upp på en av sina ponnyhästar och red utmed timmervägen till sin nya egendom och valde ut en plats i en glänta nedanför en kulle, och när kvällen kom stod redan ett enkelt men fungerande stall på den marken. Dagen därpå hämtade han den andra ponnyn och fyllde en förspänd kärra med förnödenheter, och så vandrade de tre tillbaka till hans enkla gård. Schultz gick till fots med tömmarna i handen framför de selade hästarna och lyssnade till gnisslet från den gistna hjulaxeln. Under de första månaderna sov han och hästarna sida vid sida i stallet och rätt ofta kunde Schultz i drömmen höra smällen när kedjorna om den där lönnstockslasten brast.

Han gjorde sitt bästa för att dra sig fram som mjölkbonde. Under de fem år han brukade jorden röjde han tjugofem tunnland till en åker 17

och dikade ur en annan, och han använde timret från träden han fällde till att bygga ett uthus, en lagård och ett boningshus, i den ordningen.

För att slippa gå ut och hämta vatten grävde han en brunn i den grop som senare skulle bli husets källare. Han hjälpte till att resa lagårdar överallt, från Tannery Town till Park Falls, för att det skulle finnas gott om hjälp att få när han själv behövde det.

Och dag som natt grävde han upp stubbar. Första året gick han över den södra åkern med hacka och harv minst ett dussin gånger, och till slut tycktes till och med ponnyhästarna tröttna. Han lade upp sten i långa kullriga högar vid åkerrenen och brände stubbar i stora brasor som kunde ses ända från Popcorn Corners – närmaste stad, om man nu kunde kalla det stad – och till och med från Mellen. Han lyckades bygga en liten silo i sten och cement som var högre än ladan, men det blev aldrig av att han satte tak på den. Han blandade mjölk och linfröolja och rost och blod och använde hopkoket till att måla lagården och uthuset röda. På södra åkern sådde han vallfoder och på den västra majs, då den västra var fuktig och majsen skulle gro fortare där. Under sin sista sommar på gården anlitade han också två karlar från staden.

Men när hösten nalkades vid horisonten inträffade något – ingen vet riktigt vad – och han tog in en tidig mager skörd, auktionerade bort sin boskap och sina jordbruksredskap och flyttade därifrån, allt inom loppet av några veckor.

Vid den här tiden var John Sawtelle på resa norröver utan en tanke på att köpa sig en gård. Tvärtom, han hade stuvat in sina fiskedon i Kisseln och sagt till sin fru Mary att han skulle leverera en valp till en man han hade träffat på sin förra resa. Vilket i och för sig var sant. Det han inte sa något om var att han hade ett extra halsband i fickan.

Den våren hade deras hund Violet, som var snäll men äventyrslysten, grävt ett hål under stängslet när hon löpte och gett sig ut på gatorna med kärlek i sinnet. Det ledde till att de fick jaga runt efter en kull på sju i grönsakslandet. Han kunde ha gett bort alla valparna till främlingar och han misstänkte att han skulle bli tvungen till det, men saken var den att han tyckte om att ha de där valparna kring fötterna. Tyckte 18

om det på ett primitivt, uppslukande sätt. Violet var den första hund han någonsin hade ägt och valparna var de första valpar han någonsin sysselsatt sig med och de gläfste och tuggade på hans skosnören och tittade honom rakt i ögonen. På kvällen kunde han sitta på gräsmattan bakom huset och lyssna på grammofonskivor och lära valparna skojiga små tricks som de snart glömde bort medan han och Mary pratade.

De var nygifta, åtminstone nästan. De satt där i timmar och det var den bästa tiden dittills i hans liv. Under de där kvällarna kände han sig förenad med något uråldrigt och betydelsefullt som han inte kunde sätta ord på.

Han tyckte däremot inte om tanken på att en främling skulle vansköta en av Vis valpar. Bäst vore det om han kunde placera allihop i grannskapet så att han kunde hålla ett öga på dem, se dem växa upp, om än på avstånd. Nog borde det finnas sex ungar i de närmaste omgivningarna som ville ha en hund. Folk kunde kanske tycka att det var lite lustigt, men inte skulle de ha något emot om han bad att få hälsa på valpen någon gång då och då.

Vid ett tillfälle hade han och en kamrat kört upp till Chequamegonfloden, en lång bilresa men värt besväret för fiskets skull. Dessutom hade saloonförbudsrörelsen inte trängt in i de nordliga skogarna än, och det var inte troligt att den skulle göra det heller, vilket var ytterligare en omständighet som gjorde att han uppskattade trakten. De hade tagit rast vid The Hollow i Mellen och beställt en öl, och medan de satt och pratade kom en man in med en hund i hälarna, en stor hund, grå och vit med bruna fläckar, en korsning mellan slädhund och vallhund eller något i den stilen, en bredbröstad best med majestätisk hållning och glad och pigg utstrålning. Varenda en i baren tycktes känna hunden som lunkade runt och hälsade på gästerna. »Det där var mig ett präktigt djur», sa John Sawtelle och såg på när hunden tiggde till sig jordnötter och bitar av torkat kött. Han bad att få bjuda hundens ägare på en öl för nöjet att bli presenterad. »Captain heter han», sa mannen och vinkade åt bartendern för att få sin öl. Med flaskan i handen visslade han till och hunden kom travande. »Cappy, hälsa på herrn här.»

19

Captain tittade upp och lyfte en tass för att hälsa.

Att han var en så kraftig hund var det första som gjorde intryck på John Sawtelle. Det andra var inte lika påtagligt – det var något med ögonen, hur hunden mötte hans blick. Och när John Sawtelle tog Captain i tassen fick han en idé. En vision. Han hade tillbringat så mycket tid tillsammans med valpar på sistone att han föreställde sig även Captain som valp. Och så tänkte han på Vi – som var den bästa hund han någonsin känt, fram tills nu – och på Captain och Vi kombinerade till en hund, till en valp, vilket var vansinne eftersom han hade alldeles för många hundar att sköta som det var. Han släppte Captains tass och hunden lunkade iväg och han vände sig om mot bardisken och försökte skjuta ifrån sig den där visionen han hade fått genom att fråga var man kunde hitta storgädda. De hade inte fått något napp ute vid Clam Lake. Men det fanns ju många små sjöar häromkring.

Nästa morgon körde de in till stan igen för att äta frukost. Matstället låg mittemot stadshuset i Mellen, en stor fyrkantig byggnad med en osannolik kupol. Framför huset stod en vit dricksfontän som hade tre nivåer, en skål för människor, en lägre ner för hästar och en liten skål nära marken vars syfte inte var direkt uppenbart. De skulle just gå in på restaurangen när en hund kom runt hörnet och obesvärat släntrade förbi. Det var Captain. Han rörde sig märkligt lättfotat för att vara så massivt byggd, han lyfte och släppte ner tassarna som om de hängde i osynliga trådar och bara paddlade på för att hålla kursen. John Sawtelle stannade i dörren och följde honom med blicken. När Captain kom fram till platsen framför stadshuset gjorde han en sväng mot dricksfontänen och lapade i sig från skålen närmast marken. »Kom nu», sa Johns kamrat. »Jag är hungrig.»

Från gränden intill stadshuset kom en annan hund med ett halvt dussin små valpar i släptåg. Hon och Captain utförde en invecklad chassé genom att sniffa varandra i baken och trycka in nosarna i varandras manar medan valparna tumlade runt kring benen på dem.

Captain böjde sig ner mot de små och sköt in nosen under magen på dem och rullade omkull dem en efter en. Sedan rusade han bort längs gatan och vände sig om och skällde. Valparna skuttade efter. Ett par 20

minuter senare hade han fått dem med sig tillbaka till dricksfontänen genom att sno runt i cirklar med småttingarna tätt i hasorna, alltmedan modern flämtande låg utsträckt på gräset och väntade.

En kvinna i förkläde kom ut från restaurangen och klämde sig förbi de två männen i dörren för att titta. »Det där är Captain och hans dam», sa hon. »De har träffats där med valparna varenda morgon den senaste veckan. Ända sedan Violets ungar blev gamla nog att vara ute och flänga.» »Vems ungar?» sa John Sawtelle. »Violets förstås.» Kvinnan tittade på honom som om han var dum i huvudet. »Mammahunden. Jycken där borta.» »Jag har en hund som heter Violet», sa han. »Och hon har en kull som är nästan lika gammal där hemma.» »Jag säger då det», sa kvinnan utan att låta det minsta intresserad. »Jo, men tycker ni inte att det är ett lustigt sammanträffande? Att jag stöter på en hund med samma namn som min hund och med en kull i samma ålder?» »Inte vet jag. Sådant kan väl hända när som helst, tänker jag.» »Här sker det sammanträffanden varenda morgon», insköt hans kamrat. »Jag vaknar, jag blir hungrig, jag äter frukost. Häpnadsväckande.» »Gå in du», sa John Sawtelle. »Jag är ändå inte särskilt hungrig.»

Varpå han klev ut på den dammiga gatan igen och gick bort mot stadshuset.

När han till sist kom in och satte sig för att äta frukost kom servitrisen bort till deras bord med kaffe. »Om ni är så intresserad av de där valparna kanske Billy kan tänka sig att sälja en till er», sa hon. »Det är knappt att han kan skänka bort dem, så många hundar som det finns häromkring.» »Vem är Billy?»

Hon viftade i riktning mot bardisken. Där satt Captains ägare på en barstol och drack en kopp kaffe och läste Sentinel. John Sawtelle, Edgars farfar, gick fram och bad honom att slå sig ner vid deras bord. När de hade satt sig frågade han Billy om valparna verkligen var hans.

21

»Några av dem», sa Billy. »Det var Cappy som ställde till det för stackars Violet. Jag måste hitta ett hem åt halva kullen. Men jag tror faktiskt att jag tänker behålla dem. Cap är så förtjust i dem, och ända sedan min Scout rymde förra sommaren har jag bara haft en hund.

Han känner sig ensam.»

John Sawtelle förklarade hur det förhöll sig med hans egen kull och med Vi, och lade ut texten om hennes förtjänster, och sedan erbjöd han sig att byta en valp mot en annan valp. Han sa att Billy kunde få välja fritt ur Vis kull, och dessutom kunde han välja vilken i Captains kull han ville byta den mot, även om en hanhund vore att föredra såvida det inte spelade någon roll för Billy. Han tänkte efter ett tag och ändrade sitt önskemål: han skulle ta den klokaste valpen Billy kunde tänka sig att lämna, och han brydde sig inte om ifall det var en hanhund eller en tik. »Var det inte meningen att du skulle minska antalet hundar hemma hos dig?» sa hans kamrat. »Jag sa att jag skulle hitta ett hem åt valparna. Det är inte riktigt samma sak.» »Jag tror inte att Mary kommer att se det på det sättet. Men det är bara min gissning.»

Billy tog en klunk kaffe och infl ikade att han visserligen var intresserad men ändå inte riktigt kände för att köra genom praktiskt taget hela Wisconsin bara för att välja ut en valp. Deras bord stod vid det stora fönstret på framsidan och därifrån kunde John Sawtelle se Captain och hans avkomma rulla runt ute på gräset. Han satt och iakttog dem en stund, sedan vände han sig till Billy och lovade att välja ut den allra bästa i Vis kull och köra den hit upp – hane eller tik – Billy fick välja. Och om Billy inte gillade den, blev det inget byte, och det var ett bra erbjudande.

Och så kom det sig att John Sawtelle en dag i september satt och körde till Mellen med en valp i en låda och ett fiskespö i baksätet, visslande på »Shine On Harvest Moon». Han hade redan bestämt sig för att döpa den nya valpen till Gus om namnet passade.

Billy och Captain föll direkt för Vis valp. De gick in på Billys gårds22

plan för att diskutera vilken av Captains valpar som var bäst men efter ett tag kom en valp snubblande fram till dem och det avgjorde saken.

John Sawtelle satte halsbandet på valpen och de båda tillbringade efter middagen vid en sjö där de fiskade från stranden. Gus åt små bitar av solabborre som halstrats på en pinne och de somnade där framför elden, sammanbundna med ett snöre mellan halsband och bälte.

Följande dag fick John Sawtelle för sig att han skulle köra omkring lite, innan de styrde kosan hemåt. Trakten bjöd på en intressant blandning där kalhyggena såg förskräckliga ut, men de vackra delarna var ovanligt vackra. Som vattenfallen. Och vissa områden av jordbruksbygderna västerut. Men framför allt de skogsklädda kullarna norr om staden. Förresten fanns det knappast något han gillade så mycket som att ratta sin Kissel på de där gamla småvägarna.

Sent på förmiddagen hamnade han på en knagglig lerväg där det var med möda han kunde styra bilen. Trädgrenarna bildade ett flätverk ovanför honom. Tät undervegetation skymde allting som låg längre än tjugo meter in i skogen. När vägen äntligen nådde sin höjdpunkt i en glänta möttes han av utsikten över Penokeebergen som böljade fram i väster, och en ostörd smaragdgrön skog som sträckte sig bortåt i norr – hela vägen till Lake Superiors granitstrand, såg det ut som. Nere vid kullens fot låg en liten vit bondgård och en jättelik röd lagård. En mjölkbod tryckte sig intill framsidan på ladan. Bakom den reste sig en öppen stensilo. Ute vid vägen stod det »Säljes» på en klumpigt textad skylt.

Han körde in på den gropiga uppfarten. Han parkerade och klev ur bilen och kikade in genom fönstren i vardagsrummet. Ingen var hemma. Inne i huset såg det knappt ut att vara färdigställt. Han klev över båda åkrarna med Gus i famnen och när han kom tillbaka satte han sig med en duns på Kisselns fotsteg och betraktade höstmolnen som ilade fram på himlen.

John Sawtelle var en omåttlig läsare och brevskrivare. I synnerhet älskade han tidningar från städer som låg långt borta. Nyligen hade han av en slump fått syn på en artikel som handlade om en man som hette Gregor Mendel – en österrikisk munk märkligt nog – och som hade utfört mycket intressanta experiment med ärtor. Till att börja 23

med hade han visat att han kunde förutsäga hur hans växters avkomma skulle se ut – färgen på deras blommor och så vidare. Mendelism kallades det: den vetenskapliga läran om ärftlighet. Artikeln hade riktat in sig på de häpnadsväckande konsekvenser det skulle få för boskapsaveln.

John Sawtelle hade blivit så fascinerad att han hade gått till biblioteket och letat fram en bok om Mendel och läst den från pärm till pärm.

De kunskaper den gav honom sysselsatte ofta hans tankar på lediga stunder. Han mindes sin vision (om han kunde kalla den det) som hade drabbat honom när han skakade Captains tass på The Hollow.

Det var en av de där sällsynta dagarna då allt i en människas liv känns som om det hänger samman. Han var tjugofem år gammal, men under det senaste året hade hans hår blivit stålgrått. Samma sak hade hänt med hans farfar, och ändå började hans far närma sig de sjuttio med hår som en bläcksvart man. Hans äldre bröder hade inte råkat ut för något liknande, fast en av dem var skallig som ett ägg. Numera när John Sawtelle såg sig i spegeln, kände han sig själv lite grann som en mendelsk ärta.

Han satt i solen och iakttog den rultige och klumpige Gus som tryckte en gräshoppa mot marken med tassen, nafsade i den, sedan ruskade på huvudet av avsmak och slickade sig om munnen. Gus lade sig med halsen över gräshoppan för att kväva den då han plötsligt upptäckte att John Sawtelle satt och tittade på med hälarna nerborrade i gruset och med tårna pekande rakt upp. Han tog ett krumsprång i spelad förvåning som om han aldrig hade sett denne man förut. Han skuttade framåt för att undersöka och satte krokben för sig själv på vägen, två gånger om.

Detta var ett underbart litet ställe, tänkte Edgars farfar.

Att förklara för sin fru hur det kom sig att Gus var med skulle bli det minsta av hans bekymmer.

I själva verket tog det inte lång tid för uppståndelsen att lägga sig. När John Sawtelle ville kunde han utstråla en vinnande entusiasm, vilket var ett av skälen till att Mary först hade fastnat för honom. Han kunde berätta så fängslande om hur saker och ting skulle te sig i framtiden.

24

Dessutom hade de bott hemma hos hennes föräldrar i över ett år och hon var lika angelägen som han om att skaffa något eget. De slutförde köpet av marken via brev och telegram.

Allt detta fick pojken Edgar så småningom klart för sig tack vare att föräldrarna hade lagt alla sina viktiga papper i en ammunitionslåda som stod längst in i garderoben i sovrummet. Lådan var militärgrå med ett stort lås på sidan och eftersom den var gjord av plåt var den säker för möss. När föräldrarna inte var hemma brukade han smyga sig in dit och rota bland allt som fanns där. Det var deras födelseattester, tillsammans med vigselbeviset och lagfarten och ägandehistorien som gällde deras mark. Men det han var mest intresserad av var telegrammet – ett tjockt gulnat pappersark med Western Unions logotyp upptill, och meddelandet som bestod av bara sex ord på remsor som var fastklistrade på underlaget: budet godtaget kontakta adamski ang papperen. Adamski var mr Schultz advokat och hans namnteckning fanns med på ett flertal dokument i lådan. Limmet som höll fast de där orden på telegrammet hade torkat under årens lopp, och varje gång Edgar smusslade med det föll ett ord av. Det första som försvann var papperen, sedan ang, och sedan kontakta. Efter ett tag slutade Edgar att ta fram telegrammet, av rädsla för att när godtaget fladdrade ner i knät på honom skulle familjens rätt till marken vara upphävd.

Han visste inte vad han skulle göra med orden som lossnat. Det kändes fel att slänga bort dem, så han lade ner dem i ammunitionslådan och hoppades att ingen skulle märka något.

Det lilla de visste om Schultz hade de uppdagat genom att bo i husen han hade byggt. Eftersom makarna Sawtelle själva hade hållit på med en hel del renoveringar visste de exempelvis att Schultz hade byggt utan vattenpass och vinkelhake, och att han inte kunde snickarnas gamla tumregel för hur man får räta vinklar i hörnen. De visste att när han sågade till timmer hade han sågat en gång och löst det med mellanlägg och extra spik om stolpen blev för kort, och om den blev för lång hade han kilat in den på skrå. De visste att han var sparsam av sig eftersom han hade byggt upp källarmurarna med sten för att slippa 25

lägga pengar på cement. På vårarna trängde vatten in genom springorna, så att källaren blev översvämmad och det stod upp till anklarna.

Och det var så, sa Edgars far, de hade förstått att Schultz aldrig hade länsat ur en källare förut.

De visste också att Schultz hyllade god hushållning med resurserna – det måste han göra för att kunna livnära sig ute i skogen – eftersom huset han hade byggt var en miniatyrversion av lagården, med alla dimensioner delat i tre. Likheten såg man bäst om man stod på södra åkern, strax intill björkdungen med det lilla vita korset nedanför. Hade man bara en smula fantasi och drog ifrån alla förändringar som familjen Sawtelle hade gjort – det utbyggda köket, det extra sovrummet, verandan på baksidan som löpte utmed hela västra husväggen – kunde man se att båda husen hade samma branta mansardtak som släppte ifrån sig snön så lätt på vintern, och att fönstren på huset satt precis som halvdörrarna i lagårdens kortsida. Taket sköt till och med ut över uppfarten som en liten halmhätta, rart men utan nytta. Husen var låga och breda och såg enkla och vänliga ut, som en ko och hennes kalv där de ligger i hagen. Edgar tyckte om att vända sig om och titta mot deras gård, för det var den syn som Schultz måste ha sett varje dag när han slet ute på åkern med att baxa upp sten, dra loss stubbar och samla ihop sin hjord inför natten.

Oräkneliga frågor kunde inte besvaras enbart av konkreta fakta.

Hade det funnits en hund där som vallade korna? Det skulle i så fall ha varit den första hund som någonsin hade kallat den platsen sitt hem, och Edgar hade gärna velat veta vad den hette. Vad hade Schultz gjort på kvällen utan television eller radio? Hade han lärt sin hund att blåsa ut ljus? Hade han pepprat sina frukostägg med krut, som sjöfararna?

Hade han haft höns och ankor? Hade han suttit uppe på nätterna med en bössa över knäna för att skjuta rävar? Hade han sprungit tjutande nerför den oländiga stigen mitt i natten, full och less och galen av de ändlösa munspelsackorden som vinden spelade genom fönsterbågen?

Ett fotografi av Schultz var för mycket att hoppas på, men pojken föreställde sig, alltid i tysthet, hur han kom klivande ut ur skogen som om det inte hade gått någon tid alls, beredd att ge jordbrukslivet en sista 26

chans – en gravallvarlig man, kort och kraftig, med stor mustasch, täta ögonbryn och sorgsna bruna ögon. Hans gång skulle vara rejält vaggande efter alla timmar han suttit grensle på sina ponnyhästar, och han skulle ha en viss elegans över sig. När han stannade upp för att fundera på något skulle han sätta händerna i midjan och sparka ut med ena foten och vissla en stump.

Fler spår efter Schultz: när de slog upp en vägg för att byta ut en murken fönsterbåge hittade de något som var skrivet på virket för hand, med blyerts: 25¼ + 3¼ = 28½ På en bjälke hade han klottrat en lista: ister mjöl tjära 5 brk tändstickor kaffe 1 kilo spik Edgar blev tagen av att hitta ord inne i väggarna i huset, skrivna av en man han aldrig hade sett. Det fick honom att vilja slita ner varenda vägg och se vad som kunde finnas skrivet utmed taklisten, under trappan, ovanför dörrarna. Med tiden, och enbart med fantasins hjälp, skapade Edgar en bild av Schultz som var så detaljerad att han inte ens behövde kisa med ögonen för att frammana den. Viktigast av allt var att han förstod varför Schultz så gåtfullt hade övergett gården: han hade blivit för ensam. Efter den fjärde vintern stod Schultz inte ut längre, ensam med hästarna och korna som han var, och ingen hade han att prata med, ingen som kunde se vad han hade åstadkommit eller höra vad som hade hänt – ingen som kunde vara vittne till hans liv överhuvudtaget. På Schultz tid, precis som på Edgars, fanns det inte en granne inom synhåll. Nätterna måste ha känts kusliga.

27

Och därför gav sig Schultz av och flyttade kanske söderut till Milwaukee eller västerut till St. Paul, i hopp om att hitta en fru som kunde återvända dit med honom, hjälpa till att röja det som var kvar av den obrutna marken och bilda familj. Ändå var det något som höll honom borta. Kanske avskydde hans brud livet som jordbrukare. Kanske var det någon som blev sjuk. Det var omöjligt att veta vilket, men ändå kände sig Edgar säker på att Schultz hade haft onda aningar när han godtog farfars bud. Och han föreställde sig att det var det som var den verkliga orsaken till att orden trillade av telegrammet.

Naturligtvis fanns det ingen anledning till oro, och Edgar visste det också. Allt det där hade inträffat fyrtio år innan han föddes. Hans farfar och farmor hade flyttat ut till gården utan bekymmer, och när Edgar kom till världen hade det varit Sawtelles ställe så länge någon kunde minnas. John Sawtelle fick arbete på fanerfabriken inne i staden och arrenderade ut åkrarna som Schultz hade röjt. Närhelst han stötte på en hund han gillade var han noga med att sätta sig på huk och se den rakt i ögonen. Ibland gjorde han ett avtal med ägaren. Han byggde om den jättelika lagården till en kennel och där utvecklade Edgars farfar sin talang för att föda upp hundar, hundar som skilde sig så från de vallhundar och jakthundar och apporthundar och slädhundar som han hade använt som avelsmaterial att de helt enkelt blev kända som Sawtelle-hundar.

Och John och Mary Sawtelle fick två pojkar som var olika som natt och dag. En son stannade kvar på gården sedan farfadern hade flyttat in till stan som änkling, och den andre sonen gav sig av för gott, i alla fall var det vad de trodde.

Sonen som stannade kvar var Edgars far, Gar Sawtelle.

Edgars föräldrar gifte sig sent i livet, Gar var över trettio och Trudy ett par år yngre, och historien om hur de träffades lät olika beroende på vem Edgar frågade och vem som var inom hörhåll. »Det var kärlek vid första ögonkastet», brukade modern säga högt och ljudligt. »Han kunde inte slita ögonen från mig. Det var faktiskt genant. Jag gifte mig med honom av ren barmhärtighet.»

28

»Tro inte på ett ord hon säger», ropade då fadern från ett annat rum. »Hon jagade mig som en toka! Hon kastade sig för mina fötter så fort hon fick tillfälle. Läkarna sa att hon kunde utgöra en fara för sig själv om jag inte gick med på att ta mig an henne.»

I detta ämne hörde Edgar aldrig samma historia upprepas två gånger.

En gång hade de träffats på en dans i Park Falls. En annan gång hade hon stannat för att hjälpa honom att laga en punktering på pickupen.

Nej, nu får ni ge er, vädjade Edgar.

Sanningen var den att de hade varit brevvänner sedan lång tid tillbaka. De hade träffats på en läkarmottagning, båda lika prickiga av mässling. De hade träffats på ett varuhus strax före jul och slitit i den sista leksaken på hyllan. De hade träffats när Gar levererade en hund i Wausau. Varje gång skojade de med varandra och byggde ut berättelsen till något otroligt äventyr i vilket de sköt sig fria från den hotande faran, på rymmen till Dillingers gömställe i norra skogarna. Edgar visste att modern hade vuxit upp i Minnesota, på andra sidan gränsen från Superior, skickad från en fosterfamilj till en annan, men det var i princip allt. Hon hade inga systrar eller bröder, och inga av hennes släktingar kom på besök. Ibland kom det brev som var adresserade till henne, men hon gjorde sig ingen brådska med att öppna dem.

På väggen i vardagsrummet hängde ett porträtt av Edgars föräldrar som var taget dagen då en domare i Ashland vigde dem, med Gar i grå kostym och Trudy i knäkort vit klänning. De höll en blombukett mellan sig och hade så högtidliga miner att Edgar knappt kände igen dem. Fadern hade bett veterinären, doktor Papineau, att sköta om hundarna medan han själv och Trudy fi rade smekmånad i Door County.

Edgar hade sett kort som var tagna med faderns lilla Brownie: de båda sittande på en pir med Lake Michigan i bakgrunden. Det var det hela, alla spår: ett vigselbevis i ammunitionslådan, några foton med vågiga kanter.

När de kom hem började Trudy delta i kennelarbetet. Gar koncentrerade sig på aveln och valpningen och utplaceringen medan Trudy hade ansvar för träningen – något som hon var lysande på, oavsett hur hon och Gar hade träffats. Edgars far erkände glatt sina begränsningar 29

som tränare. Han var för ömhjärtad, för villig att låta hundarna nästan lyckas med att utföra ett kommando utan att det blev helt rätt. De hundar han tränade lärde sig aldrig skillnaden mellan sitt och ligg och kvar – de fattade väl att de skulle stanna ungefär där de var, men ibland kunde de glida ner på golvet eller ta några steg och sedan sätta sig, eller sätta sig upprätt när de skulle ha legat kvar, eller sätta sig ner när de skulle ha stått still. Edgars far var alltid mer intresserad av vad hunden valde att göra, en svaghet han hade ärvt av sin egen far.

Trudy ändrade på allt det där. Som tränare var hon oförtröttlig och exakt, och hon rörde sig med en rapp återhållsamhet av samma slag som Edgar hade lagt märke till hos lärare och sjuksköterskor. Hon hade enastående reflexer – hon kunde korrigera en hund i koppel så snabbt att man brast i skratt när man såg det. Händerna flög upp och föll ner till midjan igen, som i en blixt, och halsbandet på hunden drogs åt med ett dämpat tjink och slaknade, precis lika snabbt. Det var som att se ett trolleritrick. Hunden stod där med häpen min och hade ingen aning om vem som hade ryckt i kopplet. På vintern höll de till uppe på höloftet, som var djupt som en grotta, där de ställde ut höbalar längs kanten som hinder. De jobbade med hundarna i en instängd värld avgränsad av den kringspridda halmen på marken och den grovhuggna takbjälken ovanför, de kvistiga brädorna i taket som stod som ett mörkt valv genomstunget av shingelspik och små prickar av dagsljus, och där hela korsverket av taksparrar svävade på lägre höjd och där den inre delen av loftets höga travar med tio, elva, tolv gula höbalar reste sig som en vägg. Det öppna utrymmet var ändå enormt. När Trudy arbetade med hundarna där uppe visade hon sin mest karismatiska och auktoritära sida. Edgar hade sett henne rusa över hela höloftet i full fart, slita tag i halsbandet på en hund som vägrade ligga och trycka ner den mot golvet, som i ett enda baletthopp. Till och med hunden hade blivit imponerad; den skuttade upp och snodde runt och slickade henne i ansiktet som om hon hade utfört ett mirakel för hans skull. Även om Edgars föräldrar fortsatte att lekfullt undvika alla frågor om hur de hade träffats, svarade de rättframt på andra. Ibland hängav de sig åt historier om Edgar själv, när han föddes, hur de hade oroat 30

sig för hans röst, hur han och Almondine hade lekt ihop redan innan han hade vuxit ur sin spjälsäng. Eftersom han arbetade vid deras sida varje dag i kenneln – med att trimma hundarna, ge namn åt dem och hålla ordning på dem medan de väntade på sin tur att träna – hade han många tillfällen att teckna frågor och vänta och lyssna. Ibland när det var lugnare kunde de rentav tala om de sorgliga saker som hade hänt.

Sorgligast av allt var historien om korset nedanför björkdungen på södra åkern.

De ville ha ett barn. Det här var på hösten 1954 och de hade varit gifta i tre år. De gjorde om ett av sovrummen på övervåningen till barnkammare och köpte en gungstol och en spjälsäng med en mobil hängande ovanför och en byrå, allt vitmålat, och de flyttade själva upp till rummet mittemot. Den våren blev Trudy med barn. Efter tre månader fick hon missfall. När vintern kom var hon åter gravid, och än en gång fick hon missfall efter tre månader. De gick till en läkare i Marshfield som frågade vad de åt, vilka mediciner de tog, hur mycket de rökte och drack. Läkaren tog blodprov på Trudy och försäkrade att hon var fullständigt frisk. En del kvinnor har den benägenheten, sa läkaren. Låt det vara ett år. Han sa åt henne att inte förta sig.

I slutet av 1957 blev Trudy gravid för tredje gången. Hon väntade tills hon var säker och sedan lite till, för att kunna tala om det på juldagen. Hon trodde att barnet skulle komma i juli.

Med läkarens förmaningar i åtanke lade de om kennelrutinerna.

Trudy tog fortfarande hand om de minsta valparna själv, men när det var dags att träna de ettåriga unghundarna, som var okynniga och starka nog att få henne att tappa balansen, kom Gar upp på loftet. Det var inte lätt för någon av dem. Plötsligt skulle Trudy träna hundarna genom Gar, och han var ingen vidare ersättning för ett koppel. Hon satt på en höbal och hojtade »Nu! Nu!» av frustration varje gång han missade en korrigering, och det hände rätt ofta. Efter ett tag vände hundarna ena örat mot Trudy, trots att det var Gar som höll i kopplet. De lärde sig att arbeta med hundarna tre åt gången, två stod bredvid Trudy medan Gar tog kopplet på den tredje och ledde den genom övningarna 31

med hinder, apportering, kvarkommandon och balanspass. Trudy som behövde något att göra började med enkla bit-och-håll-fast-övningar för att lära de väntande hundarna att vara mjuka i bettet. Sådana dagar gick hon från höloftet lika trött som om hon hade arbetat ensam. Gar blev kvar för att göra kvällssysslorna. Den vintern var ovanligt kall och ibland tog det längre tid att bylta på sig än att gå från kenneln till köksdörren.

På kvällarna diskade de. Hon diskade, han torkade. Ibland slängde han handduken över axeln och lade armarna om henne, tryckte händerna mot hennes mage och undrade om han kunde känna barnet där inne. »Här», sa hon och höll fram en ångande tallrik. »Försök inte komma undan.» Men i speglingen i det frostrosiga fönstret ovanför diskhon såg han att hon log. En kväll i februari kände Gar ett litet fladder under handflatan. En hälsning från en annan värld. Den kvällen valde de ett pojknamn och ett fl icknamn, och båda räknade baklänges i huvudet och båda tänkte att de hade passerat tremånadersgränsen, men ingen vågade säga det högt.

I april drog grå regnridåer fram över åkern. Snön smälte och försvann under loppet av en enda dag och en ånga av förmultnade växter spred sig i luften. Överallt hördes ploppande ljud av vatten som droppade från taksprången. Så kom en natt då Gar vaknade och upptäckte att fi lten var slängd åt sidan och madrassen genomdränkt där Trudy hade legat. I lampskenet såg han en djupröd fläck tvärs över lakanet.

Han hittade henne i badrummet, hopkrupen i det lejontassade badkaret. I famnen höll hon en perfekt skapt liten pojke, och hans hud var som blå vax. Det som hade skett hade skett så snabbt, med knappt någon smärta, och även om hon skakade som om hon grät var hon alldeles tyst. Det enda som hördes var det fuktiga sugandet av hennes hud mot det vita porslinet. Gar ställde sig på knä bredvid badkaret och försökte lägga armarna om henne, men hon rös och skakade honom av sig och därför satte han sig en bit ifrån och väntade på att hennes gråt antingen skulle upphöra eller ta i på allvar. I stället böjde hon sig framåt och vred på kranarna och höll fingrarna under vattnet tills 32

hon tyckte det var tillräckligt varmt. Hon satt i badkaret och tvättade det lilla barnet. Fläcken på nattlinnet började färga vattnet rött. Hon bad Gar att hämta en fi lt från barnkammaren och hon svepte om den orörliga kroppen och räckte över den till honom. När han vände sig om för att gå lade hon en hand på hans arm och då väntade han, och såg på henne när han trodde att han borde se på henne och tittade bort emellanåt, och det han såg var att hon tog sig samman, bit för bit, tills hon äntligen såg på honom med en blick som sa att hon hade överlevt det.

Men till vilket förborgat pris. Visserligen hade hennes barndom i fosterhem gjort henne extra känslig för att förlora närstående, men behovet att behålla sin familj intakt låg i hennes natur från första början.

Att förklara vad som senare skedde med någon enstaka händelse skulle vara som att förneka såväl anlagets betydelse som omvärldens makt att påverka. I hennes tankar var den plats där barnet redan hade levat och andats (förhoppningarna och drömmarna åtminstone, som hade målat upp barnet för henne), en plats som inte kunde försvinna bara för att barnet hade dött. Hon kunde varken låta platsen bli tom eller försegla den och lämna den som om den aldrig hade existerat. Och därför fanns den kvar, ett litet mörker, ett svart frö, ett tomrum där en människa skulle kunna störta neråt i all oändlighet. Det var det som var priset, och det var bara Trudy som visste om det, och inte ens hon visste vad det innebar eller vad det slutligen skulle komma att innebära.

Hon satt kvar i vardagsrummet med barnet medan Gar tog med sig Almondine bort till verkstaden. Utmed hela gången stod hundarna i sina boxar. Han tände ljuset och försökte göra en enkel ritning på en papperslapp, men händerna skakade och dimensionerna blev inte de rätta. Han skar sig på sågen och fläkte upp skinnet på två knogar, och han plåstrade om dem med hjälp av förbandslådan han hade i lagården för att slippa gå tillbaka in i huset. Det tog hela förmiddagen att snickra ihop en låda och ett kors. Han målade dem inte för det skulle ta flera dagar för färgen att torka i det fuktiga vädret. Han gick med en spade över södra åkern till den lilla dungen av björkar, det gnistrade om deras vårvita bark, och där grävde han en grav.

33

Inne i huset bäddade de med två fi ltar i botten på kistan och lade ner det insvepta barnet. Först då kom han att tänka på att han måste försegla kistan. Han såg på Trudy. »Jag måste spika igen den», sa han. »Det är bäst att jag gör det ute i lagården.» »Nej», sa hon. »Gör det härinne.»

Han gick bort till lagården och hämtade en hammare och åtta spik och hela vägen tillbaka till huset grubblade han på det han nu skulle göra. De hade ställt upp kistan mitt i vardagsrummet. Han gick ner på knä framför den. Den liknade mest en lår, såg han nu, fast han hade gjort så gott han hade kunnat. Han slog in en spik i varje hörn och tänkte slå in en mitt på långsidan, men med ens förmådde han inte.

Han bad om ursäkt för att han hade tagit i så hårt. Han lutade pannan mot det grova virket i kistan. Tigande strök Trudy honom över ryggen.

Han lyfte upp kistan och bar ner den till björkdungen och så sänkte de den i hålet och skottade jord över. Almondine, som bara var en liten valp på den tiden, stod bredvid dem i regnet. Gar skar upp en halvmåne i torvan med spaden och bultade ner korset i marken med den flata sidan på hammaren. När han tittade upp låg Trudy avsvimmad i det spirande vallgräset.

Hon vaknade när de i hög fart körde på asfaltsvägen norr om Mellen. Utanför bilrutan piskades det strömmande regnet av blåsten till diffusa former som fladdrade och virvlade över dikena. Hon slöt ögonen, hon kunde inte se ut utan att bli yr. Hon blev kvar på sjukhuset i Ashland över natten och när de kom hem på eftermiddagen dagen därpå föll regnet fortfarande, och formerna dansade.

Det föll sig så att deras egendoms bortre gräns löpte exakt utmed en bäck som rann söderut genom Chequamegonskogen. Under större delen av året var bäcken bara en halv till en meter bred och den var så grund att man kunde plocka upp en sten från bottnen utan att bli våt om handleden. När Schultz hade rest sitt taggtrådsstängsel hade han noggrant satt ner stängselstolparna precis mitt i bäcken.

34

Edgar och fadern gick där ibland på vintern, när bara spetsarna på stängselstolparna stack upp genom snödrivorna och vattnet gav ifrån sig sipprande ljud, klickande som av spelkulor, för även om bäcken inte var bred eller snabb nog för att töa upp snön som täckte den så frös den heller inte till. En gång hade Almondine lagt huvudet på sned när hon hörde ljudet, siktat in sig på upphovet till det och kört framtassarna genom snön, rakt ner i det iskalla vattnet. När Edgar skrattade sitt tysta skratt föll öronen ner på henne. Hon lyfte först den ena tassen i vädret och sedan den andra, medan han torkade dem torra med sin mössa och sina handskar, och de gick hem, med lika svidande händer som tassar.

Under några veckor varje vår förvandlades bäcken till en trög lergrå flod som rullade fram genom skogen med minst tre meters bredd på ömse sidor om stängslet. Allt möjligt kunde flyta förbi när det var vårflod – soppburkar, baseballkort, pennor – och varifrån de kom var en gåta eftersom inget annat än skog låg uppströms. Medan fadern stod lutad mot en trädstam och betraktade raden av stolpar, kastade Edgar pinnar och bitar av murket trä i den sirapstjocka strömmen där de guppade runt och flöt vidare. Han hoppades att de flöt hela vägen ner till Mississippi.

De såg en utter en gång, som flöt i vattnet med magen upp och fötterna pekande nedströms medan den putsade pälsen på bröstet – en liten självbelåten kanot till djur. När uttern kom förbi märkte den att den var iakttagen och lyfte på huvudet. Runda ögon, oljiga och svarta.

Snabbt förde strömmen den vidare medan deras blickar var fästa vid varandra i ömsesidig förvåning.

Efter hemkomsten från sjukhuset låg Trudy bara i sängen och såg på regndropparna som ritade mönster på fönsterrutan. Gar lagade mat och bar upp den till henne. Hon sa några ord för att lugna honom och vände sedan blicken ut genom fönstret igen. Efter tre dagar slutade det regna, men ett grått molntäcke omsvepte jorden. Varken sol eller måne hade synts till sedan dödfödseln. När det blev natt lade Gar armarna om henne och viskade i hennes öra tills han somnade av utmattning och besvikelse.

35

En morgon steg så Trudy upp ur sängen och kom ner och tvättade sig och satte sig för att äta frukost i köket. Hon var blek men inte helt innesluten i sig själv. Vädret hade blivit varmare och efter frukosten övertalade Gar henne att sätta sig i en stor stoppad fåtölj som han hade flyttat ut på verandan. Han hämtade en fi lt och en mugg kaffe åt henne. Så vänligt hon förmådde bad hon honom att låta henne vara i fred, att hon inte behövde något, att hon ville vara ensam. Och då gav han Almondine kommando att stanna på verandan och gick över till kenneln.

Efter morgonsysslorna tog han med sig pensel och en burk vit färg och gick ner till björkarna. När han hade målat korset vände han jordkokorna med händerna där färgen hade stänkt. De långsamma dragen med penseln över träet hade gått bra, men att röra vid jorden överväldigade honom med sorg. Han ville inte att Trudy skulle se honom på det viset. I stället för att gå tillbaka till kenneln gick han utmed det södra stängslet genom skogen. Det ihållande regnet hade fått bäcken att stiga tills den nådde över andra tråden i taggtrådsstängslet. Han hittade en trädstam han kunde luta sig mot och frånvarande räknade han virvlarna som ringlade sig bortom stolparna. Anblicken gav honom en smula tröst, fast han skulle inte kunna säga hur det kom sig. Efter ett tag fick han syn på något som han först trodde var en klump multnade löv som snurrade framåt, brun i det bruna vattnet. Men så såg han med en lätt chock att det inte alls var vissna löv utan ett djur som fäktade och spottade. Det sögs in i en virvel och drogs ner under vattenytan och när det kom upp igen hörde han ett svagt men omisskännligt rop.

När han väl var framme vid stängslet stod bäcken upp över knäna på honom – vattnet var varmare än han hade väntat sig, men det som mest förvånade honom var hur stark strömmen var. Han blev tvungen att grabba tag i en stolpe för att inte tappa balansen. När klumpen flöt närmare sträckte han sig ut och fiskade upp den ur vattnet och höll den högt framför sig för att ta en ordentlig titt på den. Sedan stoppade han in den innanför jackan och hade kvar handen där för att värma knytet, och gick raka vägen genom skogen och ut på åkern nedanför huset.

36

Trudy satt på verandan och såg Gar komma ut ur skogen. När han gick genom ett bestånd med unga aspar såg det ut som om han fl imrande tog form mellan deras tunna stammar, precis som ett spöke, med handen kupad mot bröstet. Först trodde hon att han hade skadat sig, men hon var inte stark nog att gå honom till mötes så hon väntade och följde honom med blicken.

När han kom upp på verandan satte han sig på huk och höll fram knytet för att visa henne. Han visste att det fortfarande levde, för hela vägen under den långa vandringen över åkern hade det kraftlöst bitit i hans fingrar. Det han höll fram var en valp av något slag – en varg kanske, fast ingen hade sett varg i de här trakterna på många år. Den var blöt och darrade i hela kroppen, färgen var som en näve löv och den var knappt större än hans handflata. Almondine tryckte nosen mot Gars arm, otålig att få se på knytet, men Trudy sa ligg med sträng röst och tog valpen och höll först upp den för att granska den och lade den sedan mot halsen. »Lugn nu», sa hon, »såja såja.» Hon gav den sitt lillfinger att suga på.

Valpen var en hane, kanske tre veckor gammal, fast de visste inte mycket om vargar och kunde bara bedöma åldern på den som om den vore en hund. Gar försökte beskriva vad som hade hänt, men innan han hann komma till slutet började valpen få kramper. De bar in den och torkade den med en handduk och efteråt låg den och tittade på dem. De bäddade i en papplåda och ställde lådan på golvet framför varmluftsventilen. Almondine stack nosen över kanten. Hon var inte ens ett år än, och fortfarande klumpig och ofta rätt dum. De var rädda att hon skulle trampa på valpen eller trycka ner den med nosen och skrämma livet ur den, så efter ett tag ställde de lådan på köksbordet.

Trudy försökte med mjölkersättning, men valpen lapade i sig en droppe och sköt undan nappen med tassar som inte var större än hennes tumme. Hon försökte med komjölk och sedan honungsvatten, och lät dropparna hänga på fingertoppen. Hon hämtade ett förkläde som hade en stor ficka framtill och bar omkring valpen på det viset, och hoppades att den skulle sätta sig upp och se sig omkring, men den låg bara på rygg och kikade allvarligt på henne. Det fick henne att le. När 37

hon strök med fingret över den lilla magen vred den på sig för att hålla kvar hennes blick.

Vid middagen satt de och pratade om hur de skulle göra. De hade sett tikar avvisa sina nyfödda i valpningsrummet trots att det inte hade funnits något som verkade vara på tok. Ibland, sa Gar, hjälpte det att lägga föräldralösa hos en annan diande mamma. Det hann knappt bli sagt förrän de lät allting stå på bordet och tog ut valpen till kenneln. En av tikarna morrade när hon kände valpens lukt. En annan sköt undan honom och puffade halm över hans kropp. Valpen reagerade med att ligga blickstilla. Det tjänade ingenting till att bli arg, men Trudy blev det ändå. Hon stegade iväg till huset igen med valpen i ett fast grepp.

Hon rullade en liten bit ost mellan fi ngrarna tills den blev varm och mjuk. Hon försökte med en slamsa stekt kött från sin tallrik. Valpen ville varken ha det ena eller det andra.

Framemot midnatt bar de utmattade sitt hittebarn upp till barnkammaren och lade det i spjälsängen med mjölkersättning på ett kaffefat.

Almondine tryckte nosen mot spjälorna och sniffade. Valpen kröp mot ljudet och blundade och låg med bakbenen utsträckta och trampdynorna uppvända, medan klockorna i sängmobilen klingade.

Trudy vaknade på natten av att Almondine gick av och an över golvet. Valpen låg med glasartade ögon i spjälsängen, utan kraft att lyfta på huvudet. Hon drog fram gungstolen mot fönstret och tog valpen i knät. Molnen hade dragit förbi och i skenet från halvmånen blev valpens päls silverstänkt. Almondine strök med nosen utmed Trudys lår.

Hon drog in lukten av valpen en lång stund, sedan lade hon sig ner och skuggan från gungstolen gled fram och tillbaka över henne.

Under valpens sista stund viskade Trudy till den om det svarta fröet hon hade inom sig som om den på något sätt kunde förstå. Hon smekte luddet på valpens bröst när den vände sina ögon mot henne, och i mörkret kom de överens om att en av dem skulle ge sig av och en skulle stanna kvar.

När Gar vaknade visste han var han skulle hitta Trudy. Den här gången var det han som grät. De begravde valpen under björkarna nära barnets grav – båda utan namn, men den här nyaste graven dessutom 38

utan gravvård – och nu regnade det inte längre, i stället sken solen över dem med den lilla tröst den kunde skänka. När de var klara återvände de till kenneln och tog itu med dagens arbete, deras arbete, arbetet som aldrig tog slut, för hundarna var hungriga och en av tikarna var sjuk och hennes valpar måste matas för hand och unghundarna, som var bråkiga och envisa, var i starkt behov av att tränas.

Edgar fick inte höra hela den historien på en gång. Han samlade ihop den i småstycken, tecknade en fråga och pusslade ihop en ny bit.

Ibland förklarade de att de inte ville prata om det just då eller så bytte de samtalsämne, kanske ville de skydda honom från insikten om att det inte fanns ett lyckligt slut på alla berättelser. Samtidigt ville de inte ljuga för honom.

Det kom en dag (en hemsk dag) då historien var nästan färdigberättad, då modern beslöt sig för att avslöja allt, alltihop, från början till slut, och hon upprepade även de delar han hade hört, och utelämnade bara sådant hon själv hade glömt. Det gjorde Edgar upprörd att det var så orättvist alltihop, men han dolde sin reaktion, rädd för att hon skulle försköna sanningen när han kom med andra frågor. Fram till dess hade han trott att det fanns något han förstod om de här händelserna, om världen i allmänhet – att det skulle fi nnas en viss balans i berättelsen, att det på något sätt skulle finnas en sorts kompensation för barnet.

När modern berättade att valpen hade dött den där första natten trodde han att han hade hört fel, och tvingade henne att berätta det en gång till. Senare kunde han tänka att det kanske ändå hade funnits en viss kompensation, om än hård, om än kortvarig.

Modern blev gravid igen, och den här gången bar hon barnet tiden ut. Det var han som var det barnet, och han föddes den trettonde maj 1958, klockan sex på morgonen. De döpte honom till Edgar efter hans far. Och även om graviditeten hade varit lugn och utan problem tillstötte en komplikation i samma ögonblick han första gången drog efter andan för att skrika.

Han blev kvar på sjukhuset i fem dagar innan de äntligen kunde ta med honom hem.

39

»Det här är boken som du bara måste läsa ... » People Magazine

»Storslagen och oförglömlig.»

Washington Post Book World »Berättelsen om Edgar får dig att längta efter mer … »

FOTO – © 2008 MARION ETTLINGER

Elle Magazine

David Wroblewski föddes 1959 och växte upp på landsbygden i Wisconsin, inte långt ifrån nationalparken Chequamegon, där Berättelsen om Edgar utspelar sig. Han tog sin Masterexamen på Warren Wilson MFA Program for Writers och bor nu i Colorado med sin sambo, författaren Kimberley McClintock, och deras hund Lola. Det här är hans första roman.

Berättelsen om Edgar är historien om en pojke, stum sedan födseln, som växer upp på föräldrarnas gård i Wisconsin. I den stora ladan på gården driver familjen en kennel och Edgar, med sitt eget speciella sätt att kommunicera genom tecken, får redan från början ett särskilt förhållande till hundarna. Framför allt gäller det tiken Almondine, som när Edgar föds mer eller mindre bestämmer sig för att adoptera honom.

När Edgar är i tolvårsåldern dör hans pappa Gar plötsligt och Edgar, som är den ende i närheten när det händer, drabbas av enorma skuldkänslor eftersom han på grund av sitt handikapp inte kunnat ringa ambulansen i tid. Han drar sig undan sin mamma och sluter sig alltmer inom sitt skal. När mamman sedan inleder ett förhållande med Gars bror och Edgar tycker sig se pappans spöke blir det upptakten till ett ödesdigert drama.

B E R ÄT T E L S E N OM EDGAR

BERÄTTELSEN OM EDGAR

DAV I D

»Den bästa bok jag har läst på länge. Den är i en klass för sig – en skönlitterär roman som är mer av en känslomässig knytnäve än något annat jag någonsin har läst.»

Publishers Weekly »Underbar, mystisk, lång och övertygande: de som läser den här boken träder in i en rikare värld. Jag avundas dem resan … » Stephen King

WROBLEWSKI

k

David Wroblewski är en mästerlig berättare och hans vackra skildring av de nordamerikanska urskogarna och årstidernas växlingar skapar tillsammans med en gripande intrig en fängslande släktsaga.

k

Denna kritikerrosade debut har toppat NY Times Bestsellerlist.

DAV I D W R O B L E W S K I ISBN 978-91-27-11841-6 O M S L AG S T Y P O G R A F I – M I C H A E L WA L L

9 789127 118416

ROMAN

O M S L AG S I L L U S T R AT I O N – D E B R A L I L L O M S L AG – A L L I S O N S A LT Z M A N