9789127116436

Utan tvekan är Fursten en av de viktigaste ledarskaps­

som handlar politiskt utan att ta

böckerna genom tiderna; den formade föreställningar

moraliska hänsyn: en ~ furste

om ledarskap redan på 1500­talet – och den fortsätter att

hISt. :

göra det än i dag.

sedan 1635 …

Tidsperspektivet gör läsningen omtumlande. Framför machiavellism [maki- ] subst.

allt är det fascinerande att vi inte har kommit så mycket

~ en politik som kännetecknas av

längre inom ledarskapsfältet under 500 år, utan att vi fort­

hänsynslöshet

farande brottas med ungefär samma frågor.

hISt. :

sedan 1778 …

På vissa punkter skiljer sig dock Fursten avsevärt från samtida ledarskapslitteratur. Mest slående är att boken inte handlar om hur det borde vara, utan om hur det fak­ tiskt är. Här skönmålas ingenting, här vilar inte ett huma­ nistiskt skimmer över tillvaron, utan här berättas en minst sagt brutal historia, där ändamålet helgar alla medel.

Igenkänningsfaktorn är hög, för framför allt handlar

Niccolò Machiavelli (1469–1527)

26 SKA KL AS S I R ÅD

FU RS T EN MÖJLIGHETERNA MAKTEN & MORALEN

Omsl ag: JOhannes mOlin FOtO: get t y images

nära håll hade studerat de mest framträdande personerna inom europeisk politik. Ledare har

sig utmanas och inspireras.

och i vardagslivet.

isbn 978-91-27-11643- 6

skrevs 1513, efter att han på

egentligen fungerar, för att låta

spel – i politiken och näringslivet såväl som på kontoret

ekonomie doktor och krönikör i Dagens Industri

ker. Hans berömda bok, Fursten,

vellis text för att förstå hur makt

Fursten om hur man kan förstå olika strategiska makt­

EMMa STEnSTröM

var filosof, statsman och histori­

alltsedan dess vänt sig till Machia­

FURSTEN

Nationalencyklopedins ordbok, 1996

N I CCO LÒ M AC H I AV EL L I

machiavellisk [maki- ] adj. ~ t

Fursten_Machiavelli.indd 6

08-12-19 13.41.51

innehåll

Reflektioner kring en nyöversättning av Fursten… … 11 Machiavellis livstid… …………………………… 35 Från Niccolò Machiavelli till den lysande Lorenzo de’ Medici… …………………………………… 43 I. De typer av furstendömen som finns och sätten att erövra dem… ……………………………… 45 II. Om arvfurstendömen… ……………………… 46 III. Om sammansatta furstendömen… …………… 48 IV. Orsaken till att Dareios rike, erövrat av Alexander, inte gjorde uppror mot Alexanders efterträdare efter hans död… …………………………………… 59 V. Hur man bör styra städer eller furstendömen som innan de erövrades levde med sina egna lagar… …… 63 VI. Om nya furstendömen som erövras med egna trupper och duglighet… ………………………… 65

Fursten_Machiavelli.indd 7

08-12-19 13.41.51

VII. Om de nya furstendömen som erövras med andras trupper och andras goda tur… …………… 70 VIII. Om dem som når furstendömet genom illdåd … ……………………………………… 80 IX. Om det civila furstendömet …………………… 86 X. Det sätt på vilket man ska bedöma dessa furstendömens styrka … ……………………………… 91 XI. Om kyrkliga furstendömen… ………………… 94 XII. Om olika sorters soldater och om legosoldater … …………………………………… 98 XIII. Om utländska trupper och om egna trupper tillsammans med och utan utländsk trupp… ……… 104 XIV. Det som krävs av en furste när det gäller militära frågor … ……………………………… 109 XV. Om de saker för vilka människor, och särskilt furstar, antingen beröms eller klandras… ………… 113 XVI. Om frikostighet och sparsamhet … ………… 115 XVII. Om grymhet och barmhärtighet och om det är bättre att vara älskad än fruktad – eller tvärtom … …………………………………… 118 XVIII. I vilken utsträckning furstar bör hålla sitt ord… ………………………………………… 122 XIX. Hur man undviker att bli föraktad och hatad … ……………………………………… 126

Fursten_Machiavelli.indd 8

08-12-19 13.41.51

XX. Om befästningar och mycket annat som furstar dagligen sysselsätter sig med, är användbara eller onödiga … …………………………………… 138 XXI. Vad en furste bör göra för att bli beundrad och ryktbar … ………………………………… 144 XXII. Om de rådgivare som fursten har vid sin sida… ………………………………………… 149 XXIII. Hur man undviker smickrare… …………… 151 XXIV. Varför furstarna i Italien har förlorat sina stater … ……………………………………… 154 XXV. Den makt ödet har över människor och hur man kan trotsa det… …………………………… 157 XXVI. Uppmaning att försvara Italien och befria henne ur barbarernas grepp… …………………… 161 Noter… ……………………………………… 166 Personregister … ……………………………… 192

Fursten_Machiavelli.indd 9

08-12-19 13.41.51

Fursten_Machiavelli.indd 10

08-12-19 13.41.51

reflektioner kring en nyöversättning av fursten

Rapmusikern 2pac shakur sköts till döds i Los Angeles den 7 september 1996. Han hade inför vad som kom att bli hans sista skiva bytt namn till Makaveli efter att ha läst Fursten under en fängelsevistelse. 2Pac, som menade att pseudonymen Makaveli uttryckte »raw emotion», hade lätt att relatera till innehållet i Machiavellis skrifter – han fastnade för attityden, synen på sin nästa och våldet. Steget från renässansens italienska tumult till arga unga svarta män på den amerikanska västkusten 500 år senare tycks oförskämt enkelt.

Fursten är den sorts bok många har läst redan innan de öppnat pärmarna. De vet, eller tror sig veta, vad Machiavelli säger och vem det handlar om. En lite otäck typ vi stött på många gånger, från Shakespeares Rickard III till Mussolini, över kalla krigets realpolitiska skräckkabinett till en och annan personlig iakttagelse i den svenska inrikespolitiken. När vi säger att någon är machiavellisk, säger vi visserligen inget snällt, men ordet har ändå en 11

Fursten_Machiavelli.indd 11

08-12-19 13.41.51

Fursten

viss klang. Det handlar om en person som vet hur det egentligen förhåller sig, någon som med sina kunskaper och genom att inte sky några medel troligen kommer att klara sig här i livet – utan att förtjäna det förstås. Implicit ligger kanske också en föreställning om att det är en karaktär helt i linje med hur världen ser ut.

Fursten är en van resenär, men reser med ett tungt bagage. Tjugotvå år efter Machiavellis död skriver Giovambattista Busini hur de rika menar att boken lär fursten att ta ifrån dem allt de äger medan de fattiga klagar över att den visar fursten hur han kan ta ifrån dem friheten. De fromma anklagar författaren för kätteri, de goda säger att han är oärlig och onda människor säger att han är ännu ondare eller i alla fall mer driven än dem – i slutänden »hatade alla honom».

Och så har det fortsatt in i modern tid. Forskningen följer följsamt varje decenniums nycker och hyllmetrarna om Machiavelli kan snart fylla Borges mardrömslika bibliotek. Gång på gång, både inom och utanför den akademiska världen, har de slutgiltiga tolkningarna levererats.

En värdenihilist som lockar oss i fördärvet eller en from man som offrar sin själ för statens överlevnad, än är han den politiska vetenskapens fader, än övermänniskans modellbyggare, fursteslickare, revolutionär folkupplysare, och så vidare. Till slut återstår ett nästan kubistiskt porträtt där Machiavelli pådyvlas hart när alla tänkbara uppsåt. Och här någonstans snuddar man säkert vid en av anledningarna till att Fursten ständigt trycks i nya upplagor.

Den stora variationen av åsikter speglar på sätt och vis Furstens själva utformning. Textens historik har haft stor 12

Fursten_Machiavelli.indd 12

08-12-19 13.41.51

Reflektioner kring en nyöversättning av Fursten

betydelse för hur översättningarna har sett ut, men också hur den presenterats på italienska. Lite skissartad och tvetydig blir boken svårfångad. En del av innehållets till synes enkla, nästan banala, påståenden, blir genom att Machiavelli betraktar dem ur så många aspekter, aldrig helt stabila – och oerhört problematiska när man benar upp de konsekvenser de för med sig.

Att Fursten nu ges ut i en nyöversättning är dock framför allt motiverat av att det är en grundtext i politisk teori som haft stor betydelse för den politiska vetenskapen, filosofin och de fria konsterna. Den tidigare svenska översättningen av Karin Hybinette (1958) hade inte möjlighet att dra nytta av den omfattande textkritik som vuxit fram under det halvsekel som gått. Sedd i backspegeln hade 1958 års text därför en hel del brister, inte minst innehållsliga, och en bok som Fursten måste helt enkelt finnas tillgänglig i så begriplig form som möjligt.

Det är knappast möjligt att helt återge Machiavellis säregna ton på svenska. Åtminstone inte om man vill förstå vad som sägs. Det skulle kräva en läsare med mycket stor sakkunskap, och även en sådan läsare skulle för ett antal textställen vara utelämnad åt spekulation om möjliga tolkningar. I vissa översättningars ordagranna försök – engelska översättningar illustrerar ofta hur fel det kan bli – är det vanligt att man luras av skenbara likheter.

Något som resulterar i en tämligen skev uppfattning av innehållet och dessutom får Machiavelli att framstå som högtravande, styltig och ålderdomlig – vilket han inte är: ja, bitvis blir han faktiskt obegriplig. Texten må vara ofärdig, och därför svårtolkad ibland, jag tar upp det nedan, men Machiavellis resonemang är aldrig svåra.

13

Fursten_Machiavelli.indd 13

08-12-19 13.41.51

Fursten

Jag har inte smyckat eller fyllt mitt verk med svulstiga slutsatser eller uppblåsta och högtravande ord. /…/ För jag har inte velat försköna någonting, utan vill att verket ska uppskattas enbart utifrån ämnets bredd och innehållets betydelse.

Machiavellis deklaration i bokens dedikation stämmer.

Problemet är ett annat.

Textens historia Den florentinska republiken faller och familjen Medici återkommer till makten i september 1512. En av följderna blir att Machiavelli, som arbetat för den tidigare regimen, förvisas från staden. I februari 1513 fängslas och torteras han som misstänkt konspiratör, men släpps ur fängelset 13 mars. Knappt nio månader senare, 10 december, beskriver han i ett berömt brev till den nära vännen Francesco Vettori hur han har sammanställt ett verk med titeln De principatibus (Om furstendömen).

Machiavellis ursprungstext är förlorad och de vi säkert vet har läst texten, eller åtminstone utdrag ur den, är de första åren en knapp handfull personer. Efter 1513 omges Fursten av tystnad till dess att den nämns i ett brev 1517.

Också det exemplar som ska ha överlämnats åt dedikationens unge Lorenzo de’ Medici är försvunnet – även om den italienska nationalutgåvans redaktör Mario Martelli starkt ifrågasätter att ett sådant exemplar alls har funnits, än mindre nått Lorenzo. År 1523 publicerar filosofen Agostino Nifo, märk väl i eget namn, ett stympat plagiat (De regnandi peritia) av Fursten.

Machiavellis egen text trycks första gången 1532 i Rom av Antonio Blado, fem år efter författarens död. Texten 14

Fursten_Machiavelli.indd 14

08-12-19 13.41.51

Reflektioner kring en nyöversättning av Fursten

undergår omfattande språklig omarbetning, inklusive titeln som nu ändras till Il principe (Fursten). Detta blir den version som kommer att läsas under mer än tre sekel. Först 1899 publicerar Giuseppe Lisio den första vetenskapliga utgåvan, baserad på sex manuskript. I dag känner man till nitton manuskript som är oberoende Blados version, några av dessa härrör nästan säkert från Machiavellis livstid.

Redan dedikationen ger anledning till frågor. I samma brev som Machiavelli beskriver Fursten kan vi också läsa att boken ursprungligen dedicerades till Giuliano de’ Medici (1479–1516), Lorenzo il Magnificos tredje son. När Giuliano dör och makten övergår till hans kusin Lorenzo, ändrar Machiavelli helt enkelt namnet i dedikationen. Så hävdas det i alla fall av dem som menar att Fursten verkligen skrivs under 1513 med möjliga smärre korrigeringar under 1514. Mario Martelli å sin sida menar att detta inte är självklart. Han hävdar att den sjuklige Giuliano skulle vara en närmast absurd mottagare av slutkapitlets rop på en nationell frälsare, medan däremot kapitel XXIV, som utan tvekan framhäver ett mindre driftigt och mer pragmatiskt fursteideal mycket väl kunde ha skrivits åt Giuliano. Kort och gott anser Martelli att slutkapitlet är ett senare tillskott från 1518, och att kapitel XXIV omredigerats för att passa in i den slutliga uppmaningen att befria Italien. En uppmaning som enligt Martelli bättre skulle kunna riktas till Lorenzo, åtminstone under de omständigheter som rådde det aktuella året. Det här är bara ett exempel på dispyter om textens kronologi.

En berättigad fråga är alltså vilken text som vi i dag 15

Fursten_Machiavelli.indd 15

08-12-19 13.41.52

Fursten

har framför oss. Ett rimligt antagande är ändå att större delen stod klar redan 1513 men att texten sedan bearbetas kanske så sent som 1518. Vi vet dock inte hur den version som Machiavelli lämnade efter sig såg ut.

Textens utformning I det som i dag är Fursten är känslan av vad Martelli kallar work in progress mycket stark. Han menar att den text som den tryckta versionen utgått från måste ha varit en ren arbetskopia.

Det går inte heller att förneka att Fursten är en stilistiskt ofärdig text, fylld med upprepningar, luckor, inklistrade korsreferenser och outtalade självklarheter (åtminstone för Machiavelli eller någon med liknande kunskaper).

Den bild som framträder är en hastig sammanfogning av skisser gjorda vid ett flertal tidpunkter, och övertygande argument pekar på att många passusar har tillkommit och redigerats in senare än 1513 – inte heller nödvändigtvis alltid av Machiavelli själv. Texten uppvisar vidare en serie passager där ord och stycken har glömts bort, kopierats fel eller helt enkelt förutsatts och inte skrivits ut i en ursprunglig skiss. Ibland står det tämligen klart att Machiavelli har lämnat stycken i avsikt att senare återvända till dem.

Efter hand tycks fogarna ha slipats till med förklarande övergångar vilka mer eller mindre färgats av den tid de tillkommit i, av aktuell politik och maktskiften, företrädesvis familjen Medicis upp- och nergång.

Inte heller underlättas en översättning av Machiavellis språkliga självsvåldighet. Machiavelli levde dessutom i 16

Fursten_Machiavelli.indd 16

08-12-19 13.41.52

Reflektioner kring en nyöversättning av Fursten

en tid vars allmänna språkförhållanden, som Jan Stolpe skriver i förordet till sin översättning av Montaigne, gjorde att »[d]et teoretiska ordförrådet saknade semantisk precision». Samma ord kan ha olika betydelser på olika platser i texten. Det gäller inte bara uppenbara avhandlingsämnen som virtù, fortuna och gloria, utan en mängd långt mer prosaiska men inte desto mindre flitigt förekommande ord som till exempel spegnere, att släcka, i normala fall med innebörden att döda. Dessutom är det inte ovanligt att olika kommentatorer har vitt skilda åsikter om betydelsen av både enskilda ord och hela meningar, namnkunniga italienska forskare med Machiavelli som livsgärning tvistar bittert om ett flertal textställen.1 Det beror bland annat på att man alla gånger inte är helt enig om vilket manuskript som ger den ursprungligaste versionen, men ibland också på oenighet om vad som är en rimlig tolkning av ord som är sparsamt eller till och med mycket sparsamt belagda.

Ibland måste åldrade ords innebörd överföras till ett begripligt sammanhang, det innebär i någon mening en tolkning. Samtidigt vill en översättare inte lägga in för mycket av förmodad betydelse för att behålla Machiavellis ofta mycket konkreta bildspråk – som fastän det är förankrat i 1500-talet inte alltid behöver ha en dold innebörd.

Ett exempel: Cesare Borgia gör sig i kapitel VII av med sin ståthållare i Romagna, vars kropp lagts ut mitt på torget »delad i två med en träbit och en blodig kniv bredvid». Denna lite gåtfulla bild har tolkats som det till synes logiska att huvudet skilts från kroppen och att det bredvid låg en stupstock och en bödelsyxa. Redan samma 17

Fursten_Machiavelli.indd 17

08-12-19 13.41.52

Fursten

dag, den 26 december 1502, beskriver Machiavelli i ett brev hur kroppen hittats i två delar – men inget mer.

Andra samtida källor nämner varken kniv eller träbit, yxa eller stupstock. Det hela skulle mycket väl kunna vara ett litterärt grepp – det finns allitterativa vinster i originaltexten. Men man kan också acceptera scenen i all sin enkla brutalitet. Poängen är att vi inte vet.2 I det ena fallet krävs någon form av förklaring, likt den som ges här, i det andra fallet gör vi våld på Machiavellis text med antagandet att vi vet bättre.

En ytterligare utmaning är syftningarna. Textens användning av skiljetecken är inkonsekvent och dessutom blygsam, vilket gör att det kan krävas viss ansträngning för att reda ut subjekt och predikat, något som tidigare översättningar har visat.

Machiavellis stil I en tid av prålig klassicism skapar Machiavelli en ny italiensk prosa, som trots att stilen lutar sig tungt mot latinismer är avskalad från krimskrams och uttrycker sig med konkreta och exakta liknelser – helt inriktad på att förmedla sitt innehåll. Stilen är en blandning av kansliprosa och dåtida florentinsk talspråk – inte långt från Machiavellis ibland mycket avslappnade brev – och fylld med folkliga battute, slagkraftiga poänger, som än i dag klingar bekanta på italienska. Detta återspeglar en folklig cynism som formuleras koncist av vännen Vettori: Alla regeringar är tyranniska och man kan knappast tala om skillnader mellan furstendömen och republiker – i grund och botten leds alltid ett flertal av ett fåtal.

18

Fursten_Machiavelli.indd 18

08-12-19 13.41.52

Reflektioner kring en nyöversättning av Fursten

Traditionen att häckla överheten och dess föreställningsvärld med slagfärdiga ordvändningar har en lång litterär tradition i ungrenässansens Italien med generösa exempel i Cecco Angiolieris sonetter, Giovanni Boccaccios noveller och Franco Sacchettis burleskerier. I den senares skrönor har inte sällan furstepersonen typiskt nog en betydligt bättre relation med folkliga original än med välbärgade adelsmän. Det är en skruvad värld där furste och folk omväxlande sitter i skolbänken för att insupa den andra partens visa läxor. Machiavelli, som var litterärt bevandrad, dramatiserar gärna historiska händelser, och destillerar skickligt komplicerade processer till enkla ord.

Det är inte orimligt att tänka sig att detta folkliga anslag har bidragit till Furstens litterära aura.

Som framgått ovan är texten inte stilistiskt genomarbetad. Att den ändå lämnar ett så vackert intryck beror i hög grad på tämligen glest utportionerade blixtbelysningar av den mänskliga existensen. Ecce homo – och där sitter man och låter det sjunka in. Men av just denna anledning har det också funnits en frestelse att komplettera och försköna texten, och att sminka upp det faktum att analysens slagkraft inte alltid motsvaras av stilen – vad som är stort tänkt måste ju låta än större.

Ett exempel är att många översättningar presenterar en text som främst fokuserar på furstepersonen, särskilt Cesare Borgia, något som oundvikligen skänker en lätt demonisk – och insmickrande – känsla. Man ger helt enkelt furstepersonen en mer framträdande plats som aktör än vad som behövs. Inte sällan är Machiavelli mindre specifik i originaltexten och talar snarare om makt i mer abstrakta termer. Även om Borgias ande svävar tungt 19

Fursten_Machiavelli.indd 19

08-12-19 13.41.52

Fursten

över bilden av fursten, förblir han i första hand ett redskap för maktanalys.

Som skribent karaktäriseras Machiavelli närmast av ett tunnelseende. I stället för att som filosofen systematisera, försöka se helheten och finna uttömmande definitioner, koncentrerar han sig helt på hur han ett i taget ska lösa de problem han för ögonblicket har framför sig.

Han är i första hand politiker och alla regler, förhållningssätt, råd och exempel har lite av gymnasiets franska verbböjningar över sig, de balanserar ofta över en avgrund av undantag. Tiden blir en viktig faktor, precis som Fortuna kastar den om alla förutsättningar. Något som var helt rätt i går kan inte bli mer fel i dag.

Det obeständiga ger Fursten en dynamik som både oroar och stimulerar, den skapar osäkerhet men omöjliggör samtidigt dogmatism. I vilken utsträckning detta alltid är genomtänkt, eller ens går att skylla på författaren och inte någon okänd mer eller mindre klåfingrig textkommentator, är en annan fråga. Att Machiavellis personlighet borgade för en sådan inställning kan vi anta av hans brevväxling vid sidan av skrivandet av Fursten. Om han i kapitel VII slår fast att »[d]en som tror att dagens välgärningar kan få framstående personer att glömma gamla oförrätter, lurar sig själv», berättar han i ett brev från 10 augusti 1513 att »dagens välgärningar brukar göra att man glömmer gamla oförrätter».3 Men i grund och botten är det kanske just denna blandning av uppenbar övertygelse om hur världen ser ut förenad med villigheten att i princip alltid ompröva analyserna som håller läsaren vaken. Machiavelli är en livlig samtalspartner, flirtig, till och med lite ohederlig – 20

Fursten_Machiavelli.indd 20

08-12-19 13.41.52

Reflektioner kring en nyöversättning av Fursten

men alltid med ett ärligt uppsåt. Huvudmålet är kunskap, kosta vad det kosta vill.

Politisk historia Helt i enlighet med ett sådant arbetssätt är Machiavellis användning av historiska källor – som han bänder kraftigt för att stödja sina analyser. Också här är det en politikers tolkning av händelserna vi ser. Han vet att historia i första hand är historieberättarens. Faktafelen är många, ibland så uppenbara och bevisligen medvetna att historien, både profan och biblisk, framstår som ett instrument så gott som ett annat för Machiavelli. Han är aktör i sin tid och propagerar för något nu och levererar inte exempla i vanlig mening ur antikens skafferi. Att anklaga honom för att förvrida sina historiska källor blir därför poänglöst, han är inte intresserad av historien i meningen vad som faktiskt hände.

I ett antal jämförande porträtt försöker Machiavelli visa på konsekvenser av handlande i olika situationer. Det kan vara Oliverotto som precis som Agathokles i kapitel VIII tar livet av sin hemstads alla betydande män. Eller Cesare Borgia och Hieron av Syrakusa vilka båda brottas med opålitliga truppstyrkor. Liknande problem i olika historiska situationer – och där aktörerna väljer olika lösningar och ser sig stå inför olika konsekvenser. Även om ändrade referensramar, annan historiesyn och teknisk utveckling gör att empiriska exempel blir svåröverförbara i tiden, kvarstår fundamenta i det politiska handlandet. Vissa aspekter och villkor i våra liv tycks betydligt mindre påverkade av idéhistoriens ebb 21

Fursten_Machiavelli.indd 21

08-12-19 13.41.52

Fursten

och flod. Det blir ett av Machiavellis stora bidrag till det politiska tänkandet att för första gången metodiskt befria förståelsen av det politiska skeendet från andra hänsyn än politikens mekanismer. Han argumenterar för att detta är oberoende av tid och rum – följdriktigt nog med hjälp av samtida exempel, vilket ju stärker hans argument. Fursten är stundtals politisk aktualitetslitteratur där Machiavelli skriver om för honom oerhört aktuella händelser, i flera fall situationer han själv varit direkt inblandad i eller sett på nära håll. Men Machiavelli frikopplar maktanalysen, och hans sätt att försöka förstå de politiska mekanismerna är att fokusera på den mänskliga faktorn.

Eftersom politik i slutänden styrs av personliga val och genom att personer styrs av sina lidelser, kan utfallen variera stort. Man kan göra mer eller mindre bra gissningar, men aldrig vara säker. Något som Machiavellis egna erfarenheter aldrig lät honom glömma.

Passionens politiska betydelse Politik byggs på vad Machiavelli skulle ha kallat »människans natur». För att en politisk vision ska kunna realiseras, eller ens förstås, måste den grundas i hur människor uppfattar sig själva och utgå från de drivkrafter som får människor att fungera. En alltför stor diskrepans mellan en upplevd »natur» och empiriska iakttagelser omöjliggör visionen. Machiavelli negligerar inte de ekonomiska förklaringarna – han understryker tvärtom att materiella omständigheter påverkar våra val (kapitel XVII, »[m]en framför allt ska fursten avhålla sig från andras ägodelar.

22

Fursten_Machiavelli.indd 22

08-12-19 13.41.52

Reflektioner kring en nyöversättning av Fursten

Människor glömmer snabbare faderns död än förlusten av fadersarvet» eller kapitel XXI, »rädsla för skatter får inte hindra handelsmannen att göra affärer»). Men det är hur människan reagerar inför svåra materiella liksom existentiella val som ger en inblick i hennes »natur». Att försöka nå ut med politiska styrmedel utan att ha detta klart för sig, betyder att den politiska visionen är dömd att aldrig realiseras. Ur det perspektivet är människans natur själva nyckeln till den politiska vetenskapen.

I det persiska eposet – och den politiska krönikan – Shahnameh säljer den mytiske kung Dhokuk sin själ till djävulen och regerar oövervinnelig i tusen år. Ändå är det till slut en simpel men ohejdbar mänsklig lidelse som får honom att ignorera sina rådgivare och förblindad av svartsjuka rusa i famnen på den unge hjälten Firı¯du¯n – och ett välriktat klubbslag. Även om vi i dag har svårt att till fullo sätta oss in i Dhokuks bekymmer med intrigerande satraper, har vi inga problem att förstå hans svartsjuka eller hämndbegär. Intellektuella och materiella referensramar ändras, men passionen består. Intressegrupper förändrar spelregler och maktförhållanden, men varje aktör går att spåra efter sina drivkrafter.

Tiderna förändras men inte människornas egenskaper, samma person lyckas i dag men misslyckas i morgon. Om människan förutom att inse hur hon behöver anpassa sig till tiden, också var kapabel att göra det, skulle hon kunna styra sitt öde. Fortuna skulle neutraliseras.

Krigarpåven Julius II, som Machiavelli kunde observera på nära håll, blir trots sina framgångar ett bra exempel på en furste som på grund av sin oförmåga till förändring knappast skulle vara i längden: hade han levt länge nog 23

Fursten_Machiavelli.indd 23

08-12-19 13.41.52

Fursten

för att möta lugna tider hade hans hetsiga temperament grävt hans grav.

Att människan i en föränderlig värld har vissa betänkliga karaktärsdrag gör henne i viss mån förutsägbar och utgör samtidigt en konservativ kraft. Vi hatar och älskar, vi blir kränkta och hämndlystna – men också här ska fursten bemästra sina känslor och hålla växlande omständigheter stången. En handlingskraftig furste måste inte bara förstå sig på sin samtid och veta vad han vill – han måste känna sig själv.

Den pessimism som tillskrivs Machiavelli uppvägs av att han alltid uppmuntrar människan att försöka, att sträva, att ta för sig, att överleva. Hennes handlande, kunskap och inställning är avgörande.

Machiavellis politiska analys av våra drivkrafter är alltså en analys av ett rörligt fenomen. I vila, utan yttre tryck, är det alltför lätt att bygga komplexa mönster.

Men i rörelse, där politiken sker, har människor svårare att förställa sig.

Hur man besegrar ödet Oavsett Machiavellis ursprungliga syfte, fokuserar texten schematiskt i första hand på att i en given situation A försöka räkna ut medlen x, y, z för att nå målet B. Virtù, under samlingsnamnet duglighet, blir i det sammanhanget inte minst kraften att kunna urskilja de nödvändiga x, y, z och att kunna använda dem snabbt och riktigt. Virtù är dessutom den enda egentliga motkraften till Fortuna, antingen som i en personlig Fru Fortuna eller ett mer ansiktslöst Öde – båda begrepp med stor elasticitet.

24

Fursten_Machiavelli.indd 24

08-12-19 13.41.53

Reflektioner kring en nyöversättning av Fursten

Det säger sig dock självt att om man ska ha någon chans alls i denna dystra jämmerdal, kan knappast Machiavellis virtù kort och gott bestå av våra finaste sidor, våra dygder – och absolut inte med en kristen innebörd. Det är inte heller virtus i klassisk mening, det vill säga den uppsättning egenskaper som krävs för att uppnå ära (gloria) och framgång. Cicero kopplar till exempel virtus till vad som kan anses vara hedervärt för individen, vars personliga heder Machiavelli alltså inte bryr sig det minsta om. Cicero ser egenskapen som god i sig, det vill säga oavsett vad man får ut av den. För Machiavelli är virtù i allra högsta grad ett måttanpassat redskap, men han frigör samtidigt begreppet från onödig tyngd: de gärningar som krävs måste man vara beredd att begå, vare sig de är goda eller onda. Den ideala fursten är, för att uttrycka det milt, en komplicerad karaktär. Han ska kunna spela grym och barmhärtig för att med kallt huvud göra ett bättre jobb, men inte vara vare sig det ena eller det andra. Hans idealtyp är vad sardisk hederskultur kallar en s’abile, su balente, en man som vet hur man för sig – både i medgång och i motgång – och som inte tvekar att korsa moraliska gränser. En sådan man var till exempel Sienas furste Pandolfo Petrucci (kapitel XX) som snabbt visste att anpassa sig till omständigheterna.

Machiavelli förespråkar följaktligen inte illgärningar, men säger: Förbered dig på att människor är onda, att ödet går dig emot, att världen är hård – gör sedan för all del gott när du har möjlighet.

25

Fursten_Machiavelli.indd 25

08-12-19 13.41.53

Utan tvekan är Fursten en av de viktigaste ledarskaps­

som handlar politiskt utan att ta

böckerna genom tiderna; den formade föreställningar

moraliska hänsyn: en ~ furste

om ledarskap redan på 1500­talet – och den fortsätter att

hISt. :

göra det än i dag.

sedan 1635 …

Tidsperspektivet gör läsningen omtumlande. Framför machiavellism [maki- ] subst.

allt är det fascinerande att vi inte har kommit så mycket

~ en politik som kännetecknas av

längre inom ledarskapsfältet under 500 år, utan att vi fort­

hänsynslöshet

farande brottas med ungefär samma frågor.

hISt. :

sedan 1778 …

På vissa punkter skiljer sig dock Fursten avsevärt från samtida ledarskapslitteratur. Mest slående är att boken inte handlar om hur det borde vara, utan om hur det fak­ tiskt är. Här skönmålas ingenting, här vilar inte ett huma­ nistiskt skimmer över tillvaron, utan här berättas en minst sagt brutal historia, där ändamålet helgar alla medel.

Igenkänningsfaktorn är hög, för framför allt handlar

Niccolò Machiavelli (1469–1527)

26 SKA KL AS S I R ÅD

FU RS T EN MÖJLIGHETERNA MAKTEN & MORALEN

Omsl ag: JOhannes mOlin FOtO: get t y images

nära håll hade studerat de mest framträdande personerna inom europeisk politik. Ledare har

sig utmanas och inspireras.

och i vardagslivet.

isbn 978-91-27-11643- 6

skrevs 1513, efter att han på

egentligen fungerar, för att låta

spel – i politiken och näringslivet såväl som på kontoret

ekonomie doktor och krönikör i Dagens Industri

ker. Hans berömda bok, Fursten,

vellis text för att förstå hur makt

Fursten om hur man kan förstå olika strategiska makt­

EMMa STEnSTröM

var filosof, statsman och histori­

alltsedan dess vänt sig till Machia­

FURSTEN

Nationalencyklopedins ordbok, 1996

N I CCO LÒ M AC H I AV EL L I

machiavellisk [maki- ] adj. ~ t