9789113130507

KOMPOST GÖDSEL

Kompost och gödsel

Det är lätt att tänka sig att odlingen börjar med jord, näring och vatten som ger frukt, grönsaker och blommor. Resterna som blir kvar är då trädgårdsavfall – något som blivit över.

Men en trädgård genererar egentligen inget avfall annat än tomma jordsäckar, trasiga krukor och liknande. Det man rensar bort i trädgården – vissna löv, ogräs eller döda plantor – är varken avfall eller skräp. Det är tvärtom grunden i framtida odlingar!

Våtarven som man rensar bort i rabatterna kommer tillbaka i form av något annat, kanske en ny ringblomma, efter det att mikroorganismer och maskar frigjort näringsämnena igen. Detsamma gäller squashen som vuxit sig för stor för att vara god att äta. Kort och lite förenklat kan man säga att allt i trädgården börjar och slutar med komposten. Trädgården är ett eget kretslopp där komposten är hjärtat, eller kanske snarare levern som rensar och städar kroppen.

Kompost består av biologiskt material i olika grader av nedbrytning.

Näringsinnehållet varierar beroende på vad man lagt i komposten och hur långt nedbrytningen har gått. Gödsel är olika medel eller material som används för att berika jorden med näring. Gödsel kan vara organisk, från djur- och växtriket, eller oorganisk, framställd på kemisk väg.

Vad händer i komposten?

Kompostering, eller nedbrytning, pågår överallt i naturen. Mikroorganismer, maskar, sniglar och många andra djur arbetar med att bryta ner döda djur- och växtdelar till mull. Genom nedbrytningen frigörs näringsämnen som växterna kan ta upp, och sedan går näringen vidare till ett djur eller en människa som äter av växten. När växten fäller sina

En trädgårdskompost kan bestå av byggda fack, lådor eller helt enkelt en hög med trädgårdsavfall som på bilden. På toppen växer pumpa och solros.

När man tillför material till komposten så bryts det successivt ner till oigenkännlighet. Den vänstra högen visar material från en vårstädad rabatt med löv och nerklippta perenner. I den mellersta högen har materialet börjat brytas ner. I den högra högen har materialet omvandlats till kompostjord.

löv, en kvist går av eller ett djur dör startar processen om igen. Då kan man fråga sig varför man ska lägga ner en massa tid på att kompostera om naturen kan sköta det själv. Svaret är enkelt. Genom att anlägga en kompost och sköta den ger man organismerna som bryter ner materialet bästa tänkbara förutsättningar: jämn fuktighet, varierad kost och jämn temperatur under större delen av året. I en välskött kompost går nedbrytningen fortare än i naturen. Framför allt går det fortare än om man lägger allt material huller om buller i en hög och sedan struntar i det. Att processen går snabbare är bra av två anledningar: dels får man, på några månader upp till ett år, ny jord till trädgården, dels tar materialet mindre plats i trädgården.

Vad lägger man i komposten?

Allt som har växt och levt kan komposteras. Men man behöver gå tillväga på lite olika sätt beroende på vad som ska komposteras. Resultatet blir dessutom varierat beroende på vad man matar sin kompost med.

Växtrester från trädgården är det enklaste att kompostera. Men en kompost som bara består av växtdelar från trädgården blir ofta näringsfattig. En kompost med matrester, en kökskompost, kräver lite mer arbete, men ger i gengäld ett mycket bra jordförbättringsmaterial med massor av näringsämnen. Tillagade grönsaker och mat från djurriket kan

dock inte komposteras i en öppen kompost eftersom det lockar råttor och fåglar.

Blandar man de olika kompostmaterialen med varandra blir resultatet en näringsrik mull med bra struktur. Att blanda en del färdig kökskompost med tre eller fyra delar trädgårdskompost brukar vara lagom.

För att nedbrytningen i komposten ska sätta igång krävs balans mellan syre, vatten, kol och kväve. Torra, bruna växtdelar, till exempel höstlöv och andra rester från vår- eller höststädningen, är rika på kol. Gröna och saftiga blad, till exempel gräsklipp, grönsaker och växter som man klipper ner under växtsäsongen, är rika på kväve. Även köksavfall är kväverikt.

Om komposten innehåller för mycket kolrikt material går nedbrytningen långsamt. Tillsätter man å andra sidan alldeles för mycket kväverikt material kan komposten bli så varm att vissa organismer dör av värmeslag. Då försvinner också mycket av det värdefulla kvävet upp i luften.

Blir komposten för blöt drabbas den av syrebrist och mikroorganismerna dör. En kompost som är för blöt brukar också lukta ganska illa. Blir det för torrt trivs inte mikroorganismerna heller och nedbrytningsprocessen stannar av.

Nu låter det kanske som att kompostering är jättesvårt och dömt att misslyckas. Men det är det inte. Det gäller bara att veta lite om hur den naturliga nedbrytningen fungerar och att göra mikroorganismerna så nöjda med tillvaron som möjligt.

Gör en kompost

TRÄDGÅRDSKOMPOST

En trädgårdskompost kan vara allt från en hög med löv i en undanskymd del av trädgården till ett välordnat system med olika fack.

En enkel och utrymmessnål trädgårdskompost kan man göra genom att stapla några pallkragar på varandra. Kragarna håller fukten, men släpper ändå in tillräckligt med luft. Genom att lägga på ett luftigt lock stannar mer värme och fukt kvar i komposten. Måla gärna pallkragarna. Det blir snyggare och träet håller längre. Falu rödfärgs olika kulörer är bra att använda eftersom de inte släpper ifrån sig några giftiga ämnen. Istället för pallkragar kan man själv spika ihop en enkel kompostbehållare av reglar och bräder. Gröna nätkomposter finns att köpa på många ställen. De är billiga, enkla att sätta ihop och tar inte mycket plats om man vill packa ihop och ställa undan dem. Men en nackdel är att kompost i nät torkar ut ganska fort.

En trädgårdskompost behöver inte ha någon botten, eftersom materialet man lägger i den är ointressant för råttor och andra skadedjur. Det är tvärtom en fördel om komposten har direktkontakt med marken under – då är det lätt för organismerna som ska bryta ner materialet att ta sig upp i komposten. Kompostbehållaren bör vara minst 75 centimeter hög, men ju större den är, desto jämnare blir fuktigheten och värmen och då fungerar nedbrytningen bättre.

Det behövs inga komposteringsmedel för att få fart på nedbrytningsprocessen. Organismerna som sköter arbetet finns överallt i naturen och hittar snabbt till materialet som du lägger i komposten. Vill du snabba på processen kan du ta några spadtag från en kompost som redan är igång och lägga i den nya komposten.

Lägg inte på för tjocka lager av samma sak. Försök istället att varva materialen i tunnare skikt. Tjocka sjok av nyklippt gräs gör till exempel att komposten blir för kompakt och kväverik, medan en stor hög med risiga perenner gör den alltför luftig och kolrik.

Man kan lägga alla färska grönsaksrester i sin trädgårdskompost, så länge de inte är tillagade på något sätt. Men det kan ändå vara bra att vända ner resterna i det översta lagret i komposten, särskilt om man lägger på större mängder. De kväverika grönsakerna blir ett bra komplement till allt det kolrika trädgårdsavfallet.

När det blir kallt ute minskar aktiviteten i komposten och under vintern vilar trädgårdskomposten helt. Efter vintern kan materialet i komposten vara ganska hårt packat. Vänd det då med en grep så syresätts det och förmultningen kommer snart igång igen.

En komposthög av det litet slarvigare slaget med löv, ris och kvistar om vart annat är inte lika effektiv, men den är däremot en perfekt övervintringsplats för igelkottar, paddor och många andra djur.

KÖKSKOMPOST

Köksavfall ger en näringsrik kompost som blir en fantastisk resurs i trädgården.

Det finns massor av olika behållare att köpa, men man kan också tillverka en själv. Det allra viktigaste med en kökskompost är att den är tillräckligt sluten så att inga råttor, möss eller fåglar kan ta sig in, men samtidigt tillräckligt öppen för att kunna släppa in syre. Hör med kommunen vilka regler de har för kompostering av köksavfall. Vissa kommuner godkänner inte alla behållare på marknaden.

Även om du vill bygga kompostbehållaren själv är det viktigt att du

först tar reda på vilka regler som gäller. Sedan gör du en ritning över den tänkta kökskomposten och skickar in den till kommunen. När du fått positivt svar börjar du bygga. Gör inte misstaget att bygga först och ansöka om tillstånd i efterhand. Då kanske du måste göra om hela arbetet igen.

Det finns både stående och roterande behållare att köpa. Stående är vanligast och de kan ha ett eller två fack. Om behållaren har två fack kan man fylla ett i taget och låta det andra kompostera under tiden, vilket underlättar tömningsarbetet.

Roterande behållare hänger på en ställning med en vev. Genom att man snurrar på behållaren ofta syresätts materialet och nedbrytningen går mycket snabbare. Roterande behållare är ganska dyra, men kan vara ett bra alternativ om man har dåligt med plats.

Man behöver också ta ställning till om behållaren ska vara isolerad. Vid ett fritidshus där man bara bor under sommarhalvåret kan det räcka med en oisolerad kompost. Vill man fortsätta att kompostera även under vintern måste komposten vara isolerad, annars fryser den till när det blir kallt och nedbrytningen stannar av.

Lägger man bara köksavfall i sin kompost blir balansen mellan kväve och kol felaktig. Dessutom blir materialet ofta för blött och kompakt. Blir komposten alltför kväverik avgår en stor del av kvävet som ammoniak och stiger upp i luften. Då förlorar man ett av växternas viktigaste näringsämnen. Ju noggrannare man är med balansen, desto mer kväve blir det kvar.

Eftersom köksavfallet är så fuktigt och kväverikt är det viktigt att tillföra ordentligt med strömaterial. Strö kan bestå av många olika material, gemensamt för dem är att de är fattiga på kväve och rika på kol. Dessutom suger de upp överskottsfukt. Det finns kompostströ att köpa, men det är ganska onödigt. Bra strömaterial är halm, torrt gräs, torra löv eller sönderrivna dagstidningar. Det ska vara dagstidningar, inte glansiga magasin som kan innehålla tryckfärger som är skadliga för kompostorganismerna. Wellpapp fungerar också, men den kan lukta lite underligt när den blir blöt. Sträva efter att hålla en jämn balans mellan kväve och kol genom att tillföra en del kolrikt strömaterial till två delar köksavfall.

Är man nybörjare kan det vara klokt att inte kompostera fisk eftersom det luktar hemskt illa om den inte förmultnar på rätt sätt.

Kom alltid ihåg att en kökskompost som mår bra inte luktar illa. Slarvar man med skötseln av en kökskompost börjar den snart lukta, men genom att lufta och tillföra strömaterial går det fort att få ordning på den igen.

Sköt om komposten

När man kommit igång med köks- eller trädgårdskompost handlar skötseln framför allt om att hålla koll på hur mycket brunt och grönt material man lägger i den och att se till att den får tillräckligt med syre. Kökskomposten bör man lufta ganska ofta, det ska helst inte gå mer än några veckor mellan gångerna. För trädgårdskomposten kan det räcka med någon gång per säsong.

En kökskompost, eller en liten trädgårdskompost, luftar man enkelt med en kompostskruv. Den ser ut som en jätteskruv i plast och med den borrar man gropar i kompostmaterialet för att få in mera luft. Med en grep riskerar man att skada väggarna på en kökskompost. En stor trädgårdskompost luftar man däremot lättast genom att kasta om materialet med en grep.

Under varma perioder med lite regn kan man behöva vattna komposten. Annars blir den för torr och då avtar nedbrytningen.

Om komposten är varm och inte luktar illa är det ett tecken på att mikrolivet fungerar bra.

Problem med komposten

Att nedbrytningen i en kompost inte fungerar kan ha flera orsaker – en trädgårdskompost och en kökskompost krånglar ofta av motsatta anledningar. En av de vanligaste orsakerna till att nedbrytningen stannar av i trädgårdskomposten är att det är för torrt. Vattna den ordentligt så är processen snart igång igen.

I kökskomposten är risken större att det blir för blött. Det märks genom att materialet blir geggigt, kompakt och luktar illa. Lägg i mer strö och rör om i det översta lagret.

Som sagt är det också viktigt med rätt balans mellan kolrika material, som vissna löv och grenar, och kväverika material, som stallgödsel, gräsklipp och annat grönt växtmaterial. I en vanlig trädgårdskompost kan det lätt bli kvävebrist, medan fallet är det motsatta i en kökskompost. Går nedbrytningen långsamt i trädgårdskomposten på grund av att det är för mycket brunt material kan du vända ner färskt gräsklipp eller tillföra urin utspädd med vatten.

Om man har bägge komposttyperna kan man reglera balansen genom att lägga köksavfall som råttorna inte gillar, exempelvis grönsaksrens och frukt, i trädgårdskomposten och en del brunt trädgårdsavfall i kökskomposten.

Vad är gödsel?

Gödseltillverkare kan verkligen konsten att få gödsel att verka komplicerat. Grundämnesförkortningar, ledningstal och specialblandningar för tomater, pelargoner, örter och så vidare kan göra vem som helst förvirrad. Men så svårt behöver det faktiskt inte vara. För det mesta klarar man sig med stallgödsel och kompost, samt hönsgödsel som ger en snabb skjuts till plantor som ser klena ut – och kanske benmjöl att lägga på lökväxterna om hösten.

En enkel grundregel är att alltid tänka på av vilken eller vilka anledningar man odlar en särskild växt. Är det blommorna, frukterna eller bladen som är det viktigaste? Olika näringsämnen är nämligen bra för olika saker. Kväve gynnar växtens gröna delar, det vill säga blad och nya skott. Fosfor uppmuntrar växten att sätta knoppar som slår ut till blommor och sedan bildar frukter. Kalium ökar sockerinnehållet i växten. Sockerinnehållet är viktigt av ett par anledningar. Det mest uppenbara är att ett högt sockerinnehåll hos frukt och bär ger söta och goda frukter. Men sockret fungerar också som växternas glykol och hjälper dem att övervintra. Mycket kväve ger motsatt effekt. Skotten växer fort, blir fulla med vätska och fryser lättare om man kvävegödslar för sent på säsongen. Man kan alltså hjälpa känsliga växter att klara en kall vinter genom att vara sparsam med kväverika gödselmedel. Men att välja rätt plats i trädgården är viktigare för växtens möjligheter att övervintra. ➤ Detta kan du läsa mer om i kapitlet Platsen på sidorna 53–67

Järn, mangan, zink, koppar, bor och molybden är trädgårdens viktigaste mikronäringsämnen. De kallas så eftersom växterna inte behöver så mycket av dem. För det mesta innehåller jorden tillräckligt mycket av mikronäringsämnena, men de ingår också i gödseln man tillför. Brist på dessa ämnen är ovanlig och drabbar i regel bara vissa växter och storodlingar. Citrusväxter har till exempel ett ganska stort behov av järn och får gula blad av järnbrist.

Det räcker alltså att veta hur de tre viktigaste gödselmedlen kväve, fosfor och kalium påverkar växterna när man väljer vilken sorts gödsel man ska använda.

Naturgödsel kontra konstgödsel

Man brukar dela in gödselmedel i två grupper, organiska och oorganiska. Oorganisk gödsel kallas också för handelsgödsel eller konstgödsel. Den innehåller samma näringsämnen som organiska gödselmedel men är

framställd på kemisk väg. En fördel med handelsgödsel är att man kan framställa gödselpreparat med just den sammansättning av näringsämnen som en viss växt behöver. Men så exakta värden har man i stort sett aldrig behov av i den egna trädgården, och de organiska gödselmedlens olika sammansättningar täcker gott och väl behovet. En annan fördel med konstgödselmedel är att de är koncentrerade och därför lätta att transportera.

Konstgödsel har alltså vissa fördelar, men också flera stora nackdelar. En central nackdel är att det går åt olja och andra ändliga naturresurser vid produktionen. Kvävet i handelsgödseln hämtas ur luften och till den processen krävs det olja. Andra näringsämnen, till exempel fosfor, bryts i gruvor. Man tillför alltså delvis tidigare låsta näringsämnen till kretsloppet. Använder man däremot organisk gödsel går näringsämnena runt i ett kretslopp mellan djur och växter. Konstgödseln är lättillgänglig för växterna, men det innebär också att den lätt lakas ur jorden om man gödslar för mycket eller om jorden ligger bar. Det betyder att näringen rinner vidare ner i vattendrag och sjöar. Dessutom är det så att de mullämnen som finns i naturgödsel, men saknas i konstgödsel, är minst lika viktiga för jorden som växtnäringsämnena.

Gödslar man enbart med konstgödsel utarmas jorden till slut på mullämnen och sedan konstgödselmedlen slog igenom har mängden biologiskt material i världen odlingsjordar minskat rejält. En lerjord med lågt mullinnehåll blir så kompakt att det nästan går att göra tegelstenar av den. Näringsämnena binds så hårt till lerpartiklarna att det blir svårt för växterna att tillgodogöra sig dem. Det kan också uppstå syrebrist och mikroorganismerna och maskarna blir färre, eftersom de får mindre att äta.

I en mullfattig sandjord blir effekten den motsatta. Sandjordens förhållandevis grova partiklar har svårt att hålla kvar näringsämnena, som lakas ut när det regnar. Organisk gödsel å andra sidan är långtidsverkande, eftersom näringsämnena är bundna och gödseln först måste brytas ner av jordens mikroorganismer innan näringsämnena frigörs så att växterna kan ta upp dem. Odlingsjordar som är rika på biologiskt material binder också kol och fungerar därmed som en så kallad kolsänka.

Man kan alltså välja mellan att odla sin trädgård med hjälp av resurssnålt restavfall från bland annat djuruppfödning, eller att använda fabrikstillverkade och resurskrävande konstgödselmedel.

Brunnen gödsel

Innan gödsel från djur kan användas till växter måste den brinna, det vill säga nå en viss grad av förmultning. Den gödsel man köper i trädgårdsbutiken är brunnen och uppblandad med torv. Men köper man till exempel hästgödsel direkt från en gård är det viktigt att man tar reda på om den är brunnen.

Det är lätt att skilja obrunnen och brunnen gödsel åt. Obrunnen eller färsk gödsel brukar lukta en del och är så varm att det ångar om den när du gräver i högen. Dessutom brukar den vara grynig med synligt strömaterial, till exempel halm. Brunnen gödsel har däremot samma temperatur som omgivningen och brukar likna jord.

Om du får tag på färsk hästgödsel under hösten kan du lägga en rejäl hög på grönsakslandet och täcka med löv, halm eller något annat isolerande material. Nedbrytningen alstrar värme och fortsätter även vid ganska låga utomhustemperaturer. Till våren är gödseln färdig att läggas ut i odlingsbäddar och rabatter.

Naturgödselmedel tillför både näring och biologiskt material till jorden. De vanligaste är från vänster: benmjöl, blodmjöl, kogödsel från påse, pelleterad hönsgödsel, algomin, kökskompost, hästgödsel och gräsklipp.

De

vanligaste naturgödselmedlen

STALLGÖDSEL

Ko- och hästgödsel är bra grundgödsel och ger jorden en god struktur tack vare sitt rika innehåll av mullmaterial. Kogödsel är generellt mer näringsrik än hästgödsel, där mängden näring kan variera kraftigt. Använder stallet mycket strö blir gödseln ganska näringsfattig. Det är viktigt att först kompostera stallgödsel i ett år innan den används. Strömaterial som spån innehåller nämligen mycket kol, och när mikroorganismerna bryter ner kolrikt material binder de kvävet så att växterna inte kan ta upp det. Men när stallgödseln väl är komposterad dör en del av mikroorganismerna och då frigörs kvävet igen.

Stallgödsel kan man ofta få helt gratis av en bonde eller någon ridskola om man hämtar gödseln själv. En eller två liter kogödsel per kvadratmeter på våren ger en bra grundgödsling; av hästgödsel kan man lägga på mera.

HÖNSGÖDSEL

Hönsgödsel är mer koncentrerad än annan stallgödsel och innehåller mycket kväve och ytterst lite mullämnen. Det brukar räcka med någon näve upp till en halvliter per kvadratmeter, men följ anvisningen på förpackningen om du har köpt gödseln.

En lättupptaglig och snabbverkande näringslösning får du genom att lösa upp några nävar hönsgödsel i en hink med vatten. Späd tills lösningen har samma färg som te och vattna på de växter som ser ut att behöva extra näring snabbt. Redan efter en vecka får bladen en mörkare färg och tillväxten ökar.

Hönsgödsel som säljs i trädgårdsbutikerna är pelleterad för att vara lättare att hantera.

BENMJÖL

Benmjöl är en biprodukt från slakterier och tillverkas av krossade djurben. Det finns att köpa i de flesta trädgårdsbutiker och en förpackning brukar innehålla ungefär ett kilo. Benmjöl är näringsrikt och innehåller framför allt fosfor, som gynnar blombildning och fruktsättning. Det gör benmjöl särskilt lämpligt till frukt och bär samt blommande lökväxter.

En eller kanske två nävar per kvadratmeter brukar vara lagom. Man kan antingen blanda upp benmjölet i jorden när man planterar, eller mylla ner det, alltså blanda ner det i jordytan, kring växter som redan är

etablerade. Använd gärna handskar. Den underliga lukten fastnar lätt på händerna.

Tidigare fanns hornmjöl att köpa i trädgårdsbutiker. Det har liknande egenskaper som benmjöl men har idag blivit ganska ovanligt.

BLODMJÖL

Även blodmjöl är en biprodukt från slakterierna. Det tillverkas av torkat blod som man maler till pulver. Blodmjöl finns att köpa i förpackningar om ett kilo och är ett starkt koncentrerat och snabbverkande gödselmedel. Det innehåller mycket kväve och gynnar alltså bladtillväxten. Eftersom blodmjöl innehåller så pass mycket näring är det viktigt att följa doseringen på förpackningen.

ALGOMIN

Algomin är ett gödselmedel som baseras på alger. Det är mineralrikt och ger ett bra kalktillskott. Av den anledningen ska man inte gödsla surjordsväxter som rododendron, amerikanska blåbär och staketdruvor med Algomin. Däremot är det bra till bland annat äkta vindruvor och sparris.

Vissa Algominprodukter är rika på kalium och därför bra gödsel till växter som har svårt med övervintringen.

KOMPOST

Hur näringsrik komposten är beror på vilka olika typer av material man har komposterat. Har man tillfört mycket köksavfall är komposten rik på näring och kan användas både för att förbättra jordens struktur och för att tillföra näringsämnen.

Består komposten däremot av framför allt trädgårdsavfall blir den ganska näringsfattig och är mer att betrakta som jordförbättringsmedel. Kompost som bara består av löv är i stort sett helt fri från näringsämnen; näringen drog träden tillbaka in i stammen innan de fällde löven. Men lövkompost är ändå ett mycket bra jordförbättringsmaterial.

➤ Läs mer om att jordförbättra på sidan 41 i kapitlet Jord.

GRÄSKLIPP

Gräsklipp är framför allt rikt på kväve och perfekt om man vill ge växterna en snabb dos extra näring under sommaren. Lägg ett lager på cirka 5–10 centimeter runt plantorna eller mellan raderna i landet. Gräsklippet bryts ner snabbt och både jordförbättrar och gödslar jorden.

OCH GÖDSEL 21

Man kan göra egen flytande växtnäring genom att låta nässlor eller andra ogräs dra i vatten. Nässlor och vallört ger den bästa näringslösningen.

Efter en vecka är näringslösningen färdig och man kan sila bort växtdelarna. Resterna går att lägga på komposten eftersom frön och rötter dött i vattnet.

Vallört har ett djupt rotsystem som gör att den kommer åt näringsämnen som många andra växter inte når. Genom att göra näringslösning av den på samma sätt som nässelvatten kan man ge andra växter tillgång till den näring som vallörten har samlat in.

SUPERNÄSSLAN

Tänk efter innan du rensar bort de sista nässlorna i trädgården. På våren, när vi är som mest sugna på nyskördade, färska grönsaker, kommer de första mjälla skotten på brännässlorna. Gör gärna soppa på dem och låt sedan plantorna komma igen. På de nya skotten är sannolikheten stor att du får se nässelfjärilens larver några veckor senare. Larverna äter bara nässlor, så du behöver inte vara orolig för andra växter i närheten. När larverna har ätit klart är plantan nästan helt kal. Klipp då ner den igen och låt nästa omgång skott växa till sig ordentligt. Därefter klipper du ner plantan igen och lägger skotten i en hink med vatten i en vecka. När vattnet har dragit åt sig näringen i bladen är nässelvattnet en bra näringslösning till dina växter, både i kruka och i rabatter.

NÄSSELVATTEN

Nässelvatten är ett bra gödselmedel som är helt gratis. Fyll en hink med nässlor och häll på vatten. Låt stå drygt en vecka och rör om då och då. Nu har du fått en illaluktande energiinjektion för dina växter. Späd med 8–10 delar vatten innan du vattnar ut det.

Av vallört, en flerårig växt som trivs på näringsrik mark, kan man också göra näringsvatten. Vallört går inte att äta, men blommorna är vackra.

Tänk på att både brännässla och vallört sprider sig aggressivt. Håll plantorna där de inte konkurrerar ut andra växter och klipp bort blommorna innan de hinner bilda frö. Näringsvatten av vallört är rikt på fosfor och alltså extra lämpligt till frukt, bär och blommande växter.

Det går också att använda andra ogräs till att göra näringsvatten, men näringsinnehållet blir lite olika beroende på vilka växter man använder. Om man drar upp ogräset med rötterna och lägger hela växten i blöt dör ogräsrötterna och kan sedan slängas på komposten. Det är fascinerande att halvruttna ogräs och ett år gammal hästskit kan förvandlas till söta frukter och vackra blommor.

URIN (GULDVATTEN)

Gödsling med urin är en urgammal metod som kom i skymundan i takt med att vi fick modern avloppshantering. Men urin innehåller i stort sett samma ämnen som konstgjord växtnäring, det vill säga kväve, fosfor, kalium och olika mikronäringsämnen. Ren urin är alldeles för stark att gödsla med, men genom att späda ut den med tio delar vatten blir den