9789113111131

42

Eilerts dahlia.

Växternas vägar till våra trädgårdar Min gammelmormor Olga föddes på ”Udden” i Töcksfors i västra Värmland den 11 oktober 1884. Hon blev nittionio år och jag kommer fortfarande ihåg när jag som sexåring träffade henne sista gången på ålderdomshemmet i Årjäng. När Olgas man dog flyttade hon tillbaka till barndomshemmet på Udden. Där odlade hon flera olika dahlior som hon satte ut varje vår och tog upp på hösten. Varje sommar under min uppväxt beklagade sig pappa över att hans dahlior aldrig blev lika kraftiga och blommade lika ymnigt som Olgas.

När han började intressera sig för dahlior hade Olga redan bott på ålderdomshemmet i några år. Hon flyttade dit en sommardag i början av 1970-­talet och dahliorna som hon satt ut i en av rabatterna blev kvar i jorden på hösten, eftersom det inte var någon annan som brydde sig om dem.

Pappa har berättat att en av dahliorna var vit med lila stänk och för ett par år sedan kom en man som heter Eilert och bor i grannbyn Vika förbi här i ­Kniva. Med sig hade han rötter från en dahlia med vita blommor med lila stänk, precis som Olgas. Med dalsländsk dialekt berättade han att han fått dahlian av sin syster Gertrud som i sin tur fått den av sin svärmor när hon flyttade in på makens släktgård i Mo utanför Åmål. Svärmodern hade fått dahlian av sin mamma som fått den av sin svärmor.

Den vita dahlian med lila fläckar har följt fyra generationer kvinnor i samma trakt i Dalsland, och den yng­ sta av dem är idag åttiofem år, vilket tar oss tillbaka till 1800-­talet. Dahlian ser ut precis som min pappa minns Olgas. Mellan Åmål och Töcksfors är det bara åtta mil och med tanke på att Olgas pappa körde en hel gjutjärns­ kamin på en skottkärra från Oslo till Töcksfors är det kanske inte omöjligt att en dahliarot har färdats mellan Åmål och Töcksfors. Det får jag nog aldrig svaret på, men varje gång jag ser dahlian tänker jag på gammelmormor Olga.

I parker och trädgårdar kan man ofta hitta arter som är typiska för tiden när de anlades eller förändrades. I land- Olga till vänster med sin syster Agnes.

43

handbok för en gammal trädgård

skapsparker från början av 1800-talet är det vanligt med amerikanska arter som balsampoppel, nutkacypress och weymouthtall. I koloniträdgårdar och villaområden från 1920-talet är till exempel olika syrener, trädgårdsirisar och höstflox vanliga. Ibland finns de ursprungliga exemplaren kvar och ibland fröplantor, som är korsningar mellan föräldrarna. Fröplantorna visar vilka arter som funnits, men inte var de ursprungligen var planterade eller vilka sorter det var.

I ungefär sextusen år har människor medvetet tagit med sig nya växter till det vi idag kallar Sverige. I början gick det långsamt och vid mitten av 1600-talet hade drygt ettusenfemhundra arter kommit till vårt land med hjälp av människan. Idag odlar vi mer än tiotusen olika arter och då är inte alla de olika sorter som finns av arterna inräknade.

Vissa arter har vi medvetet köpt, fått eller tagit med oss för att så eller plantera. Andra har följt med till exempel spannmål och gräsfrö eller vuxit upp när någon har ätit en importerad frukt och spottat ut kärnan.

Tyvärr finns det ingen övergripande genomgång av hur länge olika arter har odlats i Sverige. Varifrån växten kommer säger en del om hur länge den kan ha odlats här. I sina handböcker för inventerare av trädgårdsväxter har Programmet för odlad mångfald (Pom), vid SLU, tabeller över när olika trädgårdsväxter har saluförts i Sverige. Anna Andréasson Sjögren och Katarina Wedelsbäck Bladh har gjort en gedigen genomgång av träd- och busksortimentet i plantskolorna vid Experimentalfältet i Stockholm (odlingszon 2–3) och Vassbo i Dalarna (odlingszon 4–5). Den är användbar för att se vad som fanns i sortimentet vid olika tider, men författarna har också översatt namnen i de gamla katalogerna till aktuella namn. Listan ger användbar kunskap om vilka träd och buskar som fanns att köpa vid två av de större plantskolorna i Sverige mellan 1836 och 1946.

Karin Martinsson och Svengunnar Ryman har gjort en katalog över vilka växter som odlades i Olof Rudbecks botaniska trädgård i Uppsala på 1600-talet. Den är intressant för att se vilka växter som fanns här då, men eftersom det handlar om just en botanisk trädgård fanns många av växterna i stort sett bara där.

Den danske botanisten Johan Lange har gjort en tjock katalog över mer än femtusen växter och när de tidigaste beläggen finns för att de har odlats i Danmark. Boken innehåller även listor över vilka växter som introducerades under olika tidsperioder fram till 1950. Även om uppgifterna i boken gäller Danmark, är den användbar även för Sverige ‒ och det finns ett register över svenska växtnamn.

44

växternas vägar till våra trädgårdar

Men när det gäller dateringar av växter är det alltid viktigt att ta ställning till vilken typ av trädgård man har. Även om svart klocklilja finns med i listan över växter som odlades i Rudbecks botaniska trädgård redan på 1600-talet, är det inte troligt att den funnits vid något torp förrän i vår tid.

N Ö D TO R F T O C H LY X Länge trodde man att många av våra kulturväxter spritts från klostren, men på senare tid har arkeologiska utgrävningar i flera svenska städer, bland annat Lund, visat att det fanns omfattande odlingar i städerna redan innan klostren började byggas upp. Flera av de växter som man trott hade introducerats av munkar och nunnor odlades alltså i det som idag är Sverige redan tidigare, ibland till och med långt tidigare.

Under medeltiden var det mesta man odlade till nytta på något sätt, även om det kunde finnas enstaka prydnadsväxter bland nyttoväxterna. Men ofta var växterna som odlades både användbara och vackra.

Mot slutet av medeltiden kom de första rena prydnadsväxterna till S­ verige och vissa av dem utvecklades till riktiga statusobjekt. Men fortfarande hade de flesta fullt upp med att odla tillräckligt med mat för att ta sig igenom den långa vintern och de flesta hade varken tid eller resurser för att odla växter som bara var till prydnad.

Jakten på det annorlunda Fram till mitten av 1500-talet hade växterna i trädgårdarna sitt ursprung i den europeiska naturen. Den första strömmen av utomeuropeiska växtarter kom från Osmanska riket, med centrum i nuvarande Turkiet, under andra hälften av 1500-talet. Därifrån kom framförallt mängder av olika lök- och knölväxter som cyklamen, hyacinter, liljor, kejsarkronor och tulpaner.

Stormaktstiden, med alla sina krig, innebar att delar av befolkningen för­flyttade sig mycket och tog med sig växter. Växter kunde till och med vara krigsbyten! Man kan alltså säga att krigen spred blommor, hur motsägelsefullt det än låter. Ursvenska trädgårdsklassiker som bondsyren och doftschers­min infördes till Sverige i början av 1600-talet.

Under 1600-talet tog också introduktionen av växter från det, med europeiska ögon, ganska nyupptäckta Amerika ordentlig fart. Från östra Nordamerika kom arter som så småningom blev lämpliga trädgårdsväxter: till exempel solros, kanadensiskt gullris och höstaster. Från Centralamerika och Sydamerika kom värmekrävande växter som dahlior och tagetes. Andra vär45

handbok för en gammal trädgård

mekrävande arter kom från Sydafrika. Bland de allra rikaste blev det därför populärt med växthus och orangerier för att skydda känsliga pelargoner, kapamaryllis och olika fetbladsväxter (suckulenter). Eftersom de vedeldade växthusen krävde tillsyn dygnet runt under den kalla årstiden var det mycket arbetskrävande att sköta om dem.

En av de mest välkända växtjägarna under 1600-talet var engelsmannen John Tradescant d.ä. som levde under första hälften av 1600-talet och var trädgårdsmästare hos Robert Cecil Salisbury. Tradescant åkte på insamlingsexpeditioner till Ryssland och Virginia i nuvarande USA och tog med sig bland annat klättervildvin, rönnsumak och tremastarblomma tillbaka till England. Tremastarblomman har förresten fått sitt vetenskapliga namn Tradescantia efter John Tradescant. Även hans son åkte till Virginia och tog med bland annat tulpanträdet tillbaka till Europa.

Under 1700-talet gav sig europeiska botanister och växtjägare ut på långa resor enbart för att hitta nya arter. Det var farliga resor och många blev sjuka, eller fick betala med sina liv. Vid den här tiden kom många nya arter från Australien, vilka alla måste odlas i växthus. Växterna kom först till de botaniska trädgårdarnas orangerier, men spreds ganska snabbt till slott och herrgårdar.

I början av 1800-talet kom nya värmesystem med vattenburen värme som förenklade skötseln av växthusen betydligt. Det ledde så småningom till att även andra samhällsgrupper kom i kontakt med de känsliga växterna som utplanteringsväxter. I de offentliga parker och trädgårdsföreningar som anlades från mitten av 1800-talet fanns drivhus där man kunde dra upp känsliga växter som planterades ut i parkens plantering.

Under 1800-talet fortsatte introduktionen av nya arter med en mängd barrträd och andra träd och buskar från Nordamerikas västkust, till exempel mahonia, och från Kina och Japan kom syrenbuddleja, prakttry, krysan­­te­mum, luktpion och olika rhododendron. Japan hade länge varit ett slutet land och det hade därför varit svårt att föra ut växter därifrån.

Men när Japan öppnades 1854 spreds en mängd arter ut över världen och till Europa.

Trots att många arter hade tagits till Europa från andra kontinenter redan under 1500- och 1600-talen tog det lång tid innan de verkligen blev vanliga som trädgårdsväxter.

Samtidigt som intresset för nya och annorlunda växter var stort gick utvecklingen under 1800-talet mot att allt fler människor gjorde allt längre resor ut i världen. Förutom de botaniska trädgårdarna anställde även de 46

växternas vägar till våra trädgårdar

stora plantskolorna i Europa egna växtjägare som de skickade ut i världen för att leta upp och ta med sig mängder av arter som tidigare var okända i Europa. Vissa gick bra att odla utomhus, medan andra krävde skydd under vintern. Jakten på nya växter blev en affär som omsatte mycket pengar och expeditionerna från bland annat England, Frankrike och Ryssland till andra världsdelar var stora. Den plantskola som kunde lansera en ny art kunde tjäna storkovan. Men man var inte alltid så modest vid insamlingen av växter.

Växtjägaren Ernest Wilson, som 1903 introducerade kungsliljan till Europa från Sichuanprovinsen i Kina, samlade in 18 000 lökar som skickades till USA, men de flesta ruttnade under transporten. Året efter plockade lokalbefolkningen ytterligare 25 000 kungsliljelökar åt Wilson. Den här gången gick det bättre och de flesta lökarna var fina när de kom fram till USA. Den intensiva insamlingen av vilda växter ledde tyvärr till att många arter som blev populära i Europa och USA hotades av utrotning på sina ursprungliga växtplatser.

Mot slutet av 1800-talet blev växtjägarna färre och expeditionerna mindre. Från andra världskriget och framåt har insamlingen av nya arter framförallt bedrivits av botaniska trädgårdar och av privatpersoner.

Den stora majoriteten av nya växter som börjat säljas under 1900-talet har istället varit nya sorter av redan odlade växter som tagits fram genom växtförädling.

VÄ X T F Ö R Ä D L I N G År 1830 plockade bryggaren och fruktodlaren Richard Cox ett äpple av sorten ’Ribston Pippin’ i sin fruktträdgård i Colnbrook tre mil väster om London. Blomman hade han befruktat med pollen från sorten ’Blenheim Orange’. Fröna blev till äppelträd och två av dem bar så god och fin frukt att han gav dem egna namn: ’Cox’s Pomona’ och ’Cox’s Orange Pippin’.

Båda sorterna blev så småningom mycket populära och odlas fortfarande.

Det är sällan en förädlare har sådan tur som Cox, normalt tar det tiotals år att utveckla en enda ny sort.

Att utbudet av växter har blivit allt större beror alltså inte bara på att man har hämtat nya arter i andra delar av världen. Det beror också på att vi människor har tagit reda på exemplar som sett annorlunda ut och så småningom även korsat olika växter för att få fram nya sorter. Skillnaden i 47

Kungslilja.

handbok för en gammal trädgård

karaktär hos sorter från olika tidsperioder hänger dels samman med att nya förädlare kunnat arbeta vidare utifrån sina föregångares framgångar, dels präglas de av sin tids estetiska ideal.

Många av de sorter som odlades på 1600-talet har annorlunda, ibland abnorma drag, som kejsarkronan ’Fasciata’ med tillplattade blomstjälkar.

Trädgårdsirisar från början av 1900-talet har ofta mjuka pastellfärger och ganska sirliga blommor, som liknar franska liljor och irisar på medeltida målningar. De flesta irissorter som förädlats fram under de senaste fyrtio åren har stora och kraftiga blommor med vågiga kanter och kontrastrika färgkombinationer.

Växtförädling sker dessutom hela tiden i naturen genom ett naturligt urval, men det går mycket sakta. De egenskaper vi människor uppskattar hos växter är inte alltid gångbara i naturen. Där överlever de mest konkurrenskraftiga individerna, medan växter med avvikande egenskaper för det mesta inte blir särskilt långlivade. En ros med tätt fyllda blommor bildar inget frö och kan bara sprida sig med rotskott, en funkia med vitbrokiga blad försvagas av att inte hela bladet kan användas för fotosyntesen och en vinstock med kärnfria druvor kan inte sprida sig till andra platser utan människans hjälp. Det gör att många förädlade växter försvinner mer eller mindre snabbt i en trädgård som inte sköts.

Växtförädlingens historia För omkring tiotusen år sedan blev de första människorna bofasta och började odla och bruka marken. De äldsta spåren av odlade växter har hittats i Mellanöstern, där man odlade vete, lin och baljväxter, och på den amerikanska kontinenten, där man hittat tidiga spår av odlade bönor och gurka. Man började välja ut plantor som gav större skörd, godare frukt och stod emot sjukdomar bättre. Så småningom hade förädlingen nått så långt att de odlade grödorna inte längre hade så mycket gemensamt med sina vilda förfäder.

Det är inte mycket hos dagens rödbeta som påminner om strandbetan när den växte vild i Mellanöstern för ett par tusen år sedan.

Det var dock först under 1700-talet som man började korsa olika exemplar med goda egenskaper för att skapa en ny sort som kombinerade de olika egenskaperna. Tidigare hade man tagit reda på exemplar som såg annorlunda ut, men inte aktivt styrt utvecklingen i en viss riktning. Att förändringen kom just under 1700-talet hänger bland annat samman med att synen på allt levande som Guds skapelse gradvis började ifrågasättas under upplysningstiden. Fram till dess hade det ansetts omöjligt för människan att själv 48

Linnétagetes, känd sedan 1700-talet.

Tagetes ’Jolly Jester’, känd sedan 1700-talet.

Tagetes ’Legion of Honour’, känd sedan mitten av 1800-talet.

Tagetes ’Fagerhult’, känd sedan 1950-talet.

Tagetes ’Tiger Eyes’, sent 1900-tal.

Tagetes ’Fireball’, 1997.

Fylld pingstlilja som funnits i samma trädgård sedan början av 1900-talet.

49

handbok för en gammal trädgård

skapa växter med nya egenskaper. Om en ny planta med fyllda blommor eller godare frukter spontant dök upp i odlingen var den skapad av Gud och då kunde man med gott samvete ta hand om plantan och föröka den. De flesta spontana förändringar ger dock växter med egenskaper som är sämre än föräldrarna, till exempel hård och besk frukt, sämre livskraft eller små blommor. Därför är de namnsorter som är äldre än från 1800-talet få.

Någon gång under första hälften av 1800-talet förstod man att pollen behövdes för att en blomma skulle sätta frukt och bilda frö. Däremot visste man inte varför och hur det gick till. För att få fram nya sorter planterade man flera olika plantor intill varandra och lät insekterna eller vinden sköta arbetet. Mot slutet av århundradet hade man lärt sig mer om hur växter förökar sig och började göra planerade korsningar genom att överföra pollen från en blomma till en annan. Då hade den österrikiske munken Gregor Mendel, genom att korsa olika växter, lyckats visa att resultatet styrdes av vissa ärftlighetslagar. Efter honom har de fått namnet Mendels ärftlighetslagar och det blev början till den moderna genetiken. Idag är hybridisering och framtagning av nya sorter en jätteindustri, och nya sorter som tas fram skyddas som registrerade varumärken.

Växtförädlingen exploderade under 1800-talet. När man började förstå hur växternas reproduktion fungerade kunde Bibelns skapelseberättelse ifrågasättas. De nya idéerna kom från flera håll, men det är framförallt Charles Darwin som blivit ihågkommen för att ha uteslutit att en gudomlig kraft varit inblandad i skapelsen. Den nya kunskapen om hur pollineringen gick till gjorde att man bättre förstod hur man själv kunde korsa fram nya sorter.

Samtidigt innebar industrialiseringen att en ny samhällsgrupp utvecklades, som både ville och hade råd att köpa nya, sällsynta och dyra växter.

Förutom att ägna sig åt alla de nyintroducerade arterna lade många plantskolor ner mycket kraft på att förädla fram nya sorter av växter som odlats i Europa sedan lång tid tillbaka, till exempel syrener, rosor och narcisser. Ofta var en plantskola specialiserad på en viss växt och flera av dem lever kvar genom namnen på sorter som fortfarande odlas, som till exempel syrenerna ’Mme Lemoine’, från Victor Lemoines plantskola i Nancy i Frankrike, och ’Andenken an Ludwig Späth’, från Späth utanför Berlin. Louis van Houtte byggde upp en stor plantskola i Ghent i Belgien i början av 1830-talet och trettio år senare hade van Houtte 138 rhododendron och 277 azaleor i sitt sortiment.

50

växternas vägar till våra trädgårdar

S O RT E R S O M F Ö R S V I N N E R O C H ÅT E RU P P TÄ C K S En dag 1952 steg två sovjetiska forskare på besök i Stockholm in på Nor­ diska fröhandeln på Mäster Samuelsgatan 45 i Stockholm. Under besöket i fröhandeln köpte de bland annat en fröpåse av den svenska vitkålssorten Säfstaholm och tog med sig den tillbaka till Vavilovinstitutet i Sankt Petersburg. Eftersom frön efter ett tag förlorar grobarheten odlade man nytt frö av sorten 1971, sedan fick fröna ligga i en brun papperspåse. När svenska forskare hörde av sig till institutet på 1990-talet låg fröna kvar i sin påse och skickades till Sverige. Fröna var då de sista som fanns kvar av den gamla vitkålssorten. Eftersom fröna blivit gamla var grobarheten dålig och de plantor som faktiskt grodde var inte särskilt livskraftiga. Men några plantor överlevde och efter en vinter i en jordkällare planterades de ut, fick blomma och ge nytt frö. Säfstaholm är idag den enda svenska lantsorten av vitkål som finns kvar och går att få tag på hos bland annat föreningen Sesam och Kålrotsakademien.

Det var när jag läste en artikel om den här händelsen i Dagens Nyheter på 1990-talet som jag förstod hur bräcklig mångfalden av sorter är. Samma insikt slog mig när jag såg en lista över alla de rosor i gruppen Gallica, som kejsarinnan Joséphine odlat i sin trädgård vid slottet Malmaison väster om Paris. Bara en bråkdel av sorterna var skrivna med fet stil, vilket betyder att de fortfarande finns i odling någonstans i världen. Resten är försvunna för alltid.

När det inte längre lönar sig att odla en sort av ekonomiska skäl åker den ur handelssortimentet och när ingen längre odlar en sort försvinner den. Långlivade växter överlever så klart i många trädgårdar, men kortlivade växter, som ettåriga blommor och grönsaker, lever farligare. Därför är arbetet som alla de föreningar, privatpersoner och småföretag gör när de fortsätter att odla de här sorterna oerhört viktigt. Men de behöver alltid fler medlemmar.

Några föreningar som gör ett fantastiskt jobb med att bevara gamla sorter är Sesam, som bevarar köksväxter, och Sveriges pomologiska sällskap, som bevarar frukt och bär. Det finns också en mängd olika lokala föreningar som samlar in gamla kulturväxter och odlar dem i hemträdgårdar, hembygdsgårdar och andra platser, och ett par små fröfirmor som odlar och säljer frö av gamla sorter. Av de gamla sorter som fortfarande säljs brukar jag faktiskt köpa fröer, istället för att odla dem själv, för att stötta fröfirmorna så att de kan fortsätta att sälja sina fröer. Däremot odlar och samlar jag frö av sorter som inte finns att köpa.

51

Rosen som jag hämtade i en ödeträdgård som tioåring.

Blommorna är mörkt cerise 52 när de öppnar sig och bleknar med tiden.

Gamla växter i gamla trädgårdar Mot en faluröd vägg växer en ganska hög och lite gles rosbuske. Den blommar rikligt efter midsommar med halvfyllda, mörkt cerise blommor och skjuter gott om rotskott. Det är en ros som följt med mig genom flera trädgårdar sedan jag som tioåring grävde upp ett rotskott. Jag hittade busken på en ödetomt, där husen rivits för att de låg för nära Falu gruva, som fortfarande var i drift på den tiden. Jag vet inte vilken sort det är men antagligen är det en typ av vresros. Huset revs på 1970-talet och låg i närheten av ett egnahemsområde från 1920-talet med bostäder för gruvarbetare, så busken är planterad någon gång däremellan.

Många av de växter som finns i gamla trädgårdar går inte längre att köpa.

Det beror mycket på att det hela tiden kommer nya sorter som ersätter äldre, men också på att smaken och modet hela tiden förändras. Sortimentet i kataloger, plantskolor och handelsträdgårdar var dessutom mycket större från slutet av 1800-talet och fram till andra världskriget än det är idag. Efter andra världskriget blev lättskött ordet på allas läppar och det fungerade dåligt ihop med stor variation. Från mitten av 1900-talet minskade handels­ trädgårdarnas sortiment stadigt och många sorter försvann ur odling. Men på 1990-talet började trädgårdsintresset att växa igen och sedan dess har sortutbudet blivit allt större. Det har så klart tillkommit en stor mängd nya sorter – men glädjande nog finns det åter att köpa också många gamla sorter som var i stort sett omöjliga att hitta för några årtionden sedan.

Trots att utvecklingen har vänt är en stor del av den sortrikedom som fanns för ett sekel sedan tyvärr borta för alltid, men då och då återfinns en gammal sort i någon trädgård. Arbetet med att hålla liv i gamla sorter har fram tills ganska nyligen nästan helt legat på enskilda personer som odlat sorter som har gått i arv i en familj eller odlats i en viss by. Det är ett imponerande arbete där människor sått och odlat eget frö av gråärter, kålrötter och tagetes, planterat ut dahliaknölar varje vår och tagit upp dem på hösten igen. Men risken är stor att mycket av kunskapen om gamla sorter försvinner, eller att till och med själva sorten gör det, om någon generation inte är lika odlingsintresserad eller om odlingen eller vinterförvaringen misslyckas.

Därför är generositet så viktig när det kommer till växter. Den lönar sig 53

handbok för en gammal trädgård

alltid i längden ‒ ju fler som odlar en växt, desto större är chansen att den överlever för framtiden. Man kan se varje odling som en säkerhetskopia.

Eftersom det är vanligt att man ger bort plantor till grannar och vänner kan en viss växt vara vanlig i en by, ett koloni- eller bostadsområde och inte finnas alls i ett annat i närheten. Ibland kan man se vilka grannar som haft bra kontakt med varandra, eftersom samma växter finns i deras trädgårdar.

I vårt gamla koloniområde i Bromma väster om Stockholm fanns nästan tvåhundra trädgårdar och olika sorter var vanliga i olika delar av området.

Programmet för odlad mångfald, Pom, har tillsammans med många engagerade frivilliga letat igenom gamla trädgårdar och intervjuat trädgårds­ ägare för att hitta fler gamla sorter innan de är borta för alltid. Ibland kan experter på en viss växtgrupp ta reda på sortens namn med hjälp av beskrivningar i gamla kataloger. Ofta lyckas man inte identifiera sorten och då ger man den ett nytt namn, efter fyndplatsen eller en person som har odlat den länge. På vissa platser finns föreningar som letar upp gamla sorter för att vara säkra på att växterna och berättelserna om dem får leva vidare.

Vilka växter som finns kvar i en trädgård eller en trakt beror på hur bra de trivs – hur tacksamma de är, som man brukar säga. Egentligen handlar det om hur väl förutsättningarna på platsen stämmer överens med dem där arten växer vild. Så länge förutsättningarna är rätt håller sig växten gärna kvar. Robusta trädgårdsväxter som fruktträd, bärbuskar, buskrosor, irisar och dagliljor kan överleva i decennier utan att någon ägnar dem en tanke.

Och vissa växter accepterar större variation än andra. Men de växter som man hittar i en gammal trädgård säger alltså långt ifrån allt om vad som odlats där tidigare.

Hur människor har fått tag på växter skiljer sig åt mellan olika tids­ perioder, men också mellan olika samhällsgrupper och olika delar av landet.

De mest välbeställda har köpt både fröer och plantor från trädgårdsmästare både i Sverige och på kontinenten åtminstone sedan 1600-talet. Större herrgårds- och slottsträdgårdar kunde ha egna plantskolor.

Från mitten av 1800-talet blev antalet plant- och trädskolor allt fler i Sverige och från sekelskiftet 1900 har en stor del av befolkningen haft möjlighet att köpa växter. Många plantskolor och fröfirmor hade postorderförsäljning och den snabba utbyggnaden av järnvägsnätet gjorde att det mot slutet av 1800-talet var möjligt att skicka växter med tåg över stora delar av landet.

Men den viktigaste spridningsvägen för växter var länge just människors generositet. Man har bytt och gett bort, tagit med sig när man flyttat och fått ta över vid generationsbyten på en gård.

54

Trädgårdsaurikel.

Trädgårdsiris av okänd sort.

Fylld vit pion, troligtvis ’Festiva Maxima’.

Fylld såpnejlika.

Björnrot på en grav från sekelskiftet 1900.

Snödroppe.

55

handbok för en gammal trädgård

K N E K T B O RO S E N , M I N E T T E E L L E R RO S A X S U I O N U M Britta-Stina är stamkund i vår butik Kniva trädgård. En dag häromåret kom hon med en rosbuske och en liten flaska rosenlikör, som hon gjort med blomblad från rosen efter ett franskt recept.

Kniva bestod förr av ett antal småbyar eller grupper av gårdar. En av dem hette Knektbo och ligger en knapp kilometer öster om oss. På en av gårdarna i Knektbo växte Britta-Stinas farfar upp. På gården fanns en rosbuske med ljust gröna blad och rosa, fyllda blommor med en mycket speciell och god doft. Rotskott från busken har följt med Britta-Stina och hennes släktingar mellan olika trädgårdar där de bott. Nu fick vi ett rotskott och rosen växer återigen i Kniva.

Rosen är egentligen inte unik. Det är faktiskt en av de allra vanligaste rosorna i gamla trädgårdar. Den är lätt att känna igen på sina fyllda rosa blommor, ljust gröna blad och de bågböjda grenarna med ljusgrön bark och nästan utan taggar. Utseendet avviker från andra sorter i gruppen Alba-­ rosor. Att den är så vanlig och har en speciell karaktär gjorde att den länge betraktades som en ursvensk och mycket gammal ros. Den fick namnet Rosa x suionum – svearnas ros. På 1920-talet skrev botanisten Sigfrid Almquist till och med att rosen fanns kvar från ”en längesen svunnen varmare tid” och att den var unik för ”uppsvearnas gamla bygder”. På 1980-talet besökte trädgårdskonsulenten Ernst Lomenius en rosenplantskola i Danmark. Där såg han en ros som såg ut precis som Rosa x suionum, men på skylten stod ’Minette’. De båda rosorna studerades av rosexperter som kom fram till att Rosa x suionum var identisk med ’Minette’, en sort som tagits fram av den franske rosförädlaren Jean-Pierre Vibert på 1810-talet. Den urgamla svenska rosen var alltså en fransk ros från början av 1800-talet, som på grund av att den är så lättodlad och härdig hade spritts över Sverige.

Många växter bär på flera berättelser och i en gammal trädgård är det inte bara åldern som är viktig. Ofta är det till och med så, som i fallet med Knektborosen, att olika exemplar av samma sort bär på olika berättelser. I min gamla trädgård i Kniva skulle det såklart passa utmärkt med en buske av sorten ’Minette’ beställd från en rosodlare i Sverige eller något annat land. Vi vet ju att sorten har funnits i trädgårdar här sedan åtminstone ett sekel och ingen skulle se skillnad på den och rosen vid Britta-Stinas farfars föräldrahem. Men den rosen har inte vuxit i Knektbo, så egentligen bär den inte på samma berättelse. Det här låter kanske extremt men dit jag vill komma är att kulturhistorierna och berättelserna finns närmare än man kanske 56

gamla växter i gamla trädgårdar

tror, och att man i sin iver att försöka hitta tillräckligt gamla och sällsynta sorter kanske glömmer bort det man har i sin närhet. Vill man ha en gammal buskros i sin trädgård kan man börja med att fråga grannen, en släkting eller i ett lokalt forum på nätet. Precis som med byggnadsvård handlar trädgårdsvård om att se och vårda det man redan har.

K U LT U R R E L I K T VÄ X T E R Kulturreliktväxter är ett lite krångligt ord för växter som finns kvar på en plats långt efter att man slutat odla dem. Man skulle kunna säga att kulturreliktväxterna är en typ av fornlämningar som till skillnad från runstenar och gravhögar är levande. De här växterna kan berätta många saker, till exempel hur människorna där levde, vad de åt, vad de använde för mediciner och vad de tyckte var vackert. Genom att kombinera kunskap om platsen och om växten kan man få fram en hel del information.

Kulturreliktväxterna finns ofta kvar på lite avsides eller otillgängliga platser, till exempel utanför murar, i branta slänter, kring ruiner eller i diken.

Ålandsrot vid Gripsholms slott.

Röd gullviva.

Stor blåklocka i en granhäck.

Platser där skötsel eller bete varit mindre intensiv. Konkurrensen från andra växter får inte heller ha varit för hög. Men det största hotet mot reliktväxterna är noggrann skötsel och städning.

Vad som är kulturreliktväxter skiljer sig åt mellan olika delar av landet.

En växt som finns vild i södra Sverige kan vara en kulturreliktväxt i norra Sverige. När en art finns på en plats som är isolerad från andra bestånd av samma art och dessutom växer tillsammans med många andra arter som är möjliga reliktväxter kan det vara rester av gamla odlingar.

57

handbok för en gammal trädgård

Vissa arter sprider sig lätt med frö, vilket gör att de ofta finns på flera platser i till exempel en trädgård eller en by. Andra sprider sig inte vidare på samma sätt, men kan finns kvar på en plats långt efter att odlingen av dem har upphört, som daglilja, pion eller mästerrot. De här platsbundna reliktväxterna är betydligt känsligare eftersom det ofta bara finns ett bestånd.

Lägger man en jordhög över dem en säsong eller klipper ytan med gräsklippare kan deras ibland flera hundra år långa historia på platsen brytas. Arter som har lättare att sprida sig finns ofta spridda på flera håll i området och om de försvinner från en plats finns växten ändå kvar i närheten.

En tredje typ är växter där de enskilda plantorna inte lever så länge, men där fröna är mycket hållbara och kan ligga i marken i hundratals år med bibehållen grobarhet. Några exempel är odört, kungsljus och opiumvallmo.

När man gräver om marken och fröna kommer upp till ytan gror de. Ibland i mängder.

Träd och buskar kan leva kvar på två olika sätt, dels som riktigt gamla exemplar, dels som fröplantor från föräldrar som är borta sedan länge. Det bästa sättet att behålla reliktväxterna är att ändra så lite som möjligt och varken öka eller minska skötseln.

H U R FÅ R M A N TA G PÅ G A M L A S O RT E R ?

Det är inte alltid man har en Britta-Stina som kommer med en gammal växt från granngården. Ibland kan det vara ganska svårt att hitta rätt sorter till sin trädgård. Det är alltid bra att börja leta lokalt. Vissa växter har varit populärare än andra under olika perioder och när en växt är populär utvecklar förädlare för det mesta många nya sorter. När växten sedan minskar i popularitet blir sorterna som går att köpa färre.

Höstflox var oerhört populära i början av 1900-talet. I Svenssons fröhandels katalog från 1904 finns sextio olika sorter av höstflox. Idag kan man i en av Sveriges största trädgårdsbutikers sortiment hitta ett tiotal sorter, men ingen av dem som fanns hos Svenssons fröhandel. Många är förmodligen försvunna, men flera växer sannolikt fortfarande i gamla trädgårdar, men utan namn. Vill man ha tag på flox till en rabatt från början av 1900-talet kan man försöka få tag på höstflox som växer i gamla trädgårdar i trakten.

Då hittar man kanske ett antal namnlösa flox, som möjligen inte fanns just vid förra sekelskiftet, men som ger rätt upplevelse av rabatten. Dessutom hjälper man till att bevara gamla sorter för framtiden. Be ägaren att skriva ner vad hen vet om växten.

58

gamla växter i gamla trädgårdar

Tack vare internet har det dock blivit betydligt lättare att hitta växter än det var för bara ett par decennier sedan och vill man verkligen ha tag på en specifik sort, kan man behöva söka utanför Sverige. Ett bra ställe att börja på är The Royal Horticultural Societys Plant Finder, som både finns som bok och som en söktjänst. Den innehåller 81 000 olika arter och sorter och är ett bra sätt att snabbt se om en sort fortfarande finns i kommersiell odling.

Ibland försvåras letandet av att en sort kan ha flera namn ‒ och det händer också att ett namn har använts på flera sorter.

Sedan några år tillbaka finns även återintroducerade gamla sorter som har samlats in av Programmet för odlad mångfald (Pom). Det är sorter som har känd historia sedan före 1940. Ofta är sortnamnet glömt sedan länge och ­istället har växten fått ett nytt namn efter en person som odlat den, eller efter platsen där den samlades in. Av alla insamlade växter har Pom valt ut ett antal särskilt odlingsvärda sorter som nu säljs under varumärket Grönt kulturarv. Det är pålitliga, vackra och lättodlade sorter med fina berättelser.

Det här sortimentet är bra att titta på om man vill försöka återskapa en rabatt från en viss tid och det inte finns växter i trädgården eller trakten som man kan använda, alternativt om man inte vet vilka växter som funnits där tidigare eller om man inte lyckas få tag på dem.

Däremot bör man inte ta bort gamla växter som redan finns i trädgården och ersätta dem med köpta gamla sorter, för då förlorar man viktiga delar i trädgårdens historia.

Växterna s n a m n Många växter har bytt namn flera gånger och de kan också ha haft fel namn, men med lite detektivarbete kan man ofta hitta rätt. Svensk kulturväxtdatabas (SKUD) är

en mycket bra hjälp när man vill översätta växtnamn i äldre kataloger, beställningar, dagböcker och liknande, eftersom även olika synonymer finns upptagna.

59

handbok för en gammal trädgård

E R S ÄT TA VÄ X T E R I E N G A M M A L T R Ä D G Å R D Alla växter har en begränsad livslängd och förr eller senare behöver man föryngra eller byta ut dem. En stor fördel med växter i jämförelse med exempelvis gamla byggnadsdelar och antika möbler är att man kan ”göra” nya växter genom att ympa, dela, ta sticklingar, så fröer och så vidare. Har man en gammal nejlika, kan man få nästan hur många nya som helst genom att ta sticklingar och sätta dem i sandblandad jord. Alla de nya plantorna blir original, ungefär som om man kunde stoppa ner ett ben från en Hauptbyrå i jorden och få en till byrå, eller lägga en meter Josef Frank-tyg i en hink med vatten och få tjugo meter till. Det gör också att priserna på ”antika” växter är betydligt lägre än på antika möbler.

Hemma hos mig i Kniva växer en papyrusplanta som är förökad från en planta som Selma Lagerlöf lär ha petat upp med sitt paraply när hon var i Egypten; och en tulpan som är en sidolök av en sidolök … och så vidare tillbaka till en tulpan som såldes för hutlösa priser i Amsterdam under tulpomanin på 1600-talet.

Det bästa är om man kan föröka växterna vegetativt, som det heter. Det innebär att man använder en levande växtdel, istället för frö. Då blir den nya plantan nämligen en genetiskt exakt kopia. Men vegetativ förökning är inte möjlig med alla växter och då får man använda frö. Det självklaraste exemplet är ettåriga växter, som ju bara lever ett år och måste sås om varje år, som bland annat ringblomma, luktärt och praktmalva. Det finns också vissa fleråriga växter som vi i Sverige odlar som ettåriga för att de inte klarar våra kalla vintrar, till exempel tagetes, tobaksblomma och petunia.

Flera av de vanligaste parkträden förökar man också med frö, eftersom de är svåra att föröka med sticklingar, till exempel skogsek, lönn, alm, ask och hästkastanj. Ett undantag är parklind som man förökar med avläggare eller ympning. Sorter av parkträd med någon annorlunda egenskap, som flikiga eller röda blad eller hängande växtsätt, ympar eller okulerar man. Förutom de oförädlade arterna av parkträd förökar man fleråriga växter vegetativt för att få samma sort. Förökar man en luktpion, ros, flox eller annan buske eller perenn med frö blir det en ny sort som skiljer sig mer eller mindre från sina föräldrar.

Eftersom förökningsmetoderna är desamma oavsett om det är gamla eller nya sorter, går jag bara in på dem översiktligt i kapitlen om de olika växtgrupperna. Vill man lära sig mer om förökning finns det gott om bra information att hitta både i böcker och på internet.

60