LE PILLOLE
hans del. Han hade väl aldrig haft något riktigt språköra heller; mest för att visa sin goda vilja hade han hoppat på en nybörjarkvällskurs hemmavid även han, men i likhet med hennes kollega tidigare och hälften av samtliga kursdeltagare hade han hoppat av efter bara några veckor. »Mi chiamo Göran, Io sono un …« Ja, vad fan hette nu brevbärare på italienska?
Det blev för svårt och rörigt, han hängde inte med i de grammatiska svängarna, och inte blev det bättre av att läraren, en förvisso glad före detta väg och vatteningenjör, knappt kunde förklara någonting alls på svenska. Så nej, den rent språkliga resan fick hon vackert göra på egen hand.
Ingen av dem hade tidigare varit i Rom, inte ens i Italien. Ingen av dem hade heller varit hemifrån längre än två veckor. Deras senaste och hittills enda gemensamma utlandsresa, en charter till Kreta, låg ett drygt år tillbaka i tiden, strax innan hon flyttat in i hans lilla etta i Fredhäll och fått den här idén i huvudet. Dessförinnan hade de även gjort en Finlandskryssning, men den räknade han inte. I vilket fall låg det en viss förväntan i luften, och givetvis också en hel del nervositet. De visste inte riktigt vad som skulle möta dem, allt bläddrande i guideböckerna till trots. De hade hyrt en tvårummare i den gamla arbetarstadsdelen Trastevere, en kvarts promenadväg från hennes skola. Hyran var i saftigaste laget men i gengäld var lägenheten hyggligt sval mellan de höga stenväggarna. De anlände
Sanna skulle inte börja sin kurs förrän andra veckan men att direkt kasta sig ut på historisk sightseeing, vilket de förstås hade bespetsat sig på, var inte att tänka på i den rådande hettan. Först efter mörkrets inbrott blev värmen någorlunda hanterbar och de kunde, i likhet med väldigt många andra, ge sig staden hän med guideboken i sin hand.
Under de följande kvällarna skulle de komma att sträcka ut sina promenader, kors och tvärs genom Roms omtumlande scenerier: till Gianicolo med den hänförande utsikten över stadens tinnar och torn, till Peterskyrkan, Spanska trappan, Villa Borghese, Fontana di Trevi, Piazza Navona och Pantheon, det suggestivt upplysta Forum Romanum, trängseln runt Colosseum, och tillbaka, förbi det högresta vitlysande monumentet vid Piazza Venezia, som gjorde ett smått overkligt och nästan repellerande intryck på dem, och slutligen över Tibern igen, till de snart alltmer hemtama kvarteren i Trastevere, där de avrundade kvällen med ett glas eller två.
Och sen upp igen, till ännu en lång het dag.
Han kände det rätt snart, att hur påtagliga de historiska vingslagen än var och hur mycket han än bejakade det de såg, åt och drack, så var det alltid en lisa att stänga ute stadens larm och alla intryck och sträcka ut sig på sängen och fästa blicken på den vispande takfläkten. Och det var inte utan att han lite grann började sakna sin dagliga postrunda på Kungsholmen.
Dagarna fick snart sina rutiner. Hon hade sin skola mellan nio och tre och han hade, ja, han hade sina dagar. Värmen var nästan kvävande redan på morgonen och han försökte så gott han kunde hålla sig på skuggsidan under de korta promenader han företog efter frukosten, som de inte sällan intog på en bar åt hennes skolas håll. En cappuccino och en smulig cornetto stående vid disken, så som hon hade förstått att man skulle inta den; det blev också billigare än om man blev serverad på uteserveringen bland alla andra okunniga turister. Före nio var det i alla fall någorlunda lugnt på kullerstensgatorna i Trastevere. Det hände att han följde med henne ett stycke längs den ryckvis hårt trafikerade Lungotevere. De brukade skiljas åt i höjd med Ponte Giuseppe Mazzini, varifrån han släntrade tillbaka mot Ponte Sisto och Trilussa och vidare in i Trasteveres gränder, där han inledningsvis kunde förirra sig en smula. Som sagt, värmen var tryckande och efter en halvtimme var han som regel tillbaka under takfläkten i vardagsrummet där han öppnade en av sina medhavda böcker. Han brukade slumra till i soffan framåt elva och vakna av den dova kanonsalvan uppifrån Gianicolo som meddelade att klockan var tolv, om han inte väcktes dessförinnan av någon byggjobbare på ställningen utanför fönstret.
Så förflöt hans förmiddagar.
Framåt ett brukade han ha letat sig fram till en någorlunda folktom bar där han tog en öl och en macka som han
eftermiddag fylld av nyvunnen energi, när hon inte – vilket skedde allt oftare – kom hem än mer uppspelt efter några aperitivi med sina klasskompisar på någon bar vid Campo de’ Fiori eller Piazza Trilussa, medan han satt med en öl bakom byggplasten och funderade på att börja röka igen. Han hade slutat för knappt ett år sen, i hög grad på hennes inrådan, mer påkallat av hennes spariver inför just denna resa än själva hälsoaspekten. Men nu kände han suget komma tillbaka, kanske mest till följd av det semesterlika miljöombytet, den främmande men samtidigt också mer rökvänliga miljön, i kombination med ölen som han petade i sig under de ensamma eftermiddagarna.
Ensamheten i sig gjorde förstås också sitt till. Det var överhuvudtaget en påtaglig förändring i tillvaron, för dem båda, hur temporär den än var.
Sen kom Horst in i bilden. Och det var i den vevan han tog upp rökningen igen.
»Hi. Göran.«
»Horst. Wie geht’s?«
Horst var en klasskompis till henne, förstås. Från München. Rejäl som sitt namn, med en tussilagolik kalufs och ett runt och överdrivet vänligt och liksom tillplattat tvådimensionellt ansikte; det var i alla fall så han i efterhand skulle se det för sitt inre herbarium efter den där middagen som hon tog initiativet till. Varför hon ville
sammanföra honom med Horst förstod han bara inte.
Visst, hon ville väl avdramatisera deras vänskap i hans ögon och samtidigt få upp honom på banan lite, men ändå. Han kunde ingen tyska och Horsts engelska var inte av bästa märke, kortsluten av de intensiva studierna i italienska som den var, enligt Horst själv. Så det blev mest hon och Horst som pratade, på stapplande italienska uppblandad med tyska, som hon till skillnad från honom hade med sig från gymnasiet. Inte blev det bättre av att han kanske hällde i sig vinet lite väl snabbt och under hela middagen, fram till den välsignade grappan, levde i villfarelsen att Horst var äppelodlare, när han i själva verket var kock och/eller lärare på en kindergarten. Hursomhelst köpte han ett paket cigaretter på vägen hem, sedan de skilts från Horst, vilket kanske inte direkt förbättrade stämningen mellan dem. Men det var nu som det var. Och det var en ny dag imorgon, och om en dryg månad skulle de ändå vara hemma igen och då skulle han sluta röka, hade han försäkrat henne.
Det finns ingångar till allt. Olika ingångar. Liksom det finns utgångar. Och irrgångar. Bildens frånsida, spegelns bortanför. Utanför tankens rumslighet. Det var i de lite vaga, amorfa banorna hans tankar hade börjat vandra under eftermiddagarna där han halvlåg i den hårdstoppade och rätt knöliga soffan i vardagsrummet, medan hans blick flackade mellan tavlorna på väggarna.
