den smala lyckan
hans gunnarsson
Den smala lyckan en novellfläta
albert bonniers förlag
Till Tina
Tack till Per, mångårig vän och brevbärare
Innehåll
Le pillole 13
I den holländska diasporan 43
Arslet – eller Brevisarnas bokklubb 57
Testpiloten 85
Två korta och en lång 101
Livet i andras ögon 125
Kvällarna med Emma 145
Känslor involverade 171
Beröringen i sig 189
Två saker och en tredje 217
Vad fan är oddsen? 241
Röstprov:
»Är det skidor du har där?«
»Nej.«
»Är det skidor du har där?«
»Nej.«
»Är det skidor du har där?«
»Nej.«
»Okej. Om alla är samlade kan väl ridån gå upp.«
LE PILLOLE
Allt började med den där kudden. Det var i alla fall så han långt senare skulle återberätta den här historien, alltid med en reflexmässigt skyggande eller eftersinnande gest med handen över högra ögat och tillägget att de båda varit mycket unga på den tiden, inte ens tjugofem fyllda, och vad visste man då egentligen?
Det hade varit något av en uppoffring.
I över ett års tid hade de gnetat och sparat semesterdagar för att få ihop till en två månader lång resa till Rom, om än mest helhjärtat från Sannas sida. Det var också hennes idé. Det var hennes dröm som de skulle förverkliga. Hon hade, vagt uppmuntrad av en kollega på Åhléns väskavdelning, gått en nybörjar och sedermera fortsättnings och därefter påbyggnadskurs på hemmaplan och nu var tanken att hon fyra dagar i veckan skulle förkovra sin rudimentära italienska på Leonardo da Vinciskolan, i hjärtat av Rom.
Vad han skulle göra där var mer oklart. Men visst, han var med på noterna. Låt vara att han skulle få fördriva mycket av tiden ensam. Några studier var inte aktuellt för
mitt på dagen den första augusti och det var rena bakugnsvärmen ute, närmare fyrtio grader i skuggan, säkert sextio i solen. Han svettades som en gris sedan han baxat upp deras resväskor till tredje våningen, efter ett snålidiotiskt beslut att ta tåget från flygplatsen till Stazione Trastevere och sedan, underskattande avståndet och värmen, gå med allt trilskande bagage till adressen ifråga.
Kvinnan som de hyrde av hade bråttom till ett annat inbokat möte och gjorde inget försök att dölja sin irritation över deras sena, svettiga ankomst och introducerade dem därefter mycket raskt för lägenhetens faciliteter, däribland en tvättmaskin som de aldrig riktigt skulle få snurr på och en gasugn som de aldrig skulle få fyr i. Hon gav liksom inget utrymme för några frågor och de täckta byggställningarna utanför fönstren, till följd av en pågående fasadrenovering, omtalades inte med ett ord.
Inga som han uppfattade i alla fall, då introduktionen i huvudsak skedde på italienska, samtidigt som Sanna var idel leende och gav sken av att förstå betydligt mer än vad han såg att hon gjorde, mån som hon var om att inte grumla det första intrycket. Dessutom fanns det ju inte så mycket att se åt det hållet, menade hon, en annan fasad bara, från vilken de nu slapp all insyn, eller hur? Och, som sagt, läget var ändå perfekt. Han gjorde inga invändningar, han ville bara få nycklarna och bli av med kvinnan, ta en kall dusch och sträcka ut sig naken på sängen under takfläkten.
Sanna skulle inte börja sin kurs förrän andra veckan men att direkt kasta sig ut på historisk sightseeing, vilket de förstås hade bespetsat sig på, var inte att tänka på i den rådande hettan. Först efter mörkrets inbrott blev värmen någorlunda hanterbar och de kunde, i likhet med väldigt många andra, ge sig staden hän med guideboken i sin hand.
Under de följande kvällarna skulle de komma att sträcka ut sina promenader, kors och tvärs genom Roms omtumlande scenerier: till Gianicolo med den hänförande utsikten över stadens tinnar och torn, till Peterskyrkan, Spanska trappan, Villa Borghese, Fontana di Trevi, Piazza Navona och Pantheon, det suggestivt upplysta Forum Romanum, trängseln runt Colosseum, och tillbaka, förbi det högresta vitlysande monumentet vid Piazza Venezia, som gjorde ett smått overkligt och nästan repellerande intryck på dem, och slutligen över Tibern igen, till de snart alltmer hemtama kvarteren i Trastevere, där de avrundade kvällen med ett glas eller två.
Och sen upp igen, till ännu en lång het dag.
Han kände det rätt snart, att hur påtagliga de historiska vingslagen än var och hur mycket han än bejakade det de såg, åt och drack, så var det alltid en lisa att stänga ute stadens larm och alla intryck och sträcka ut sig på sängen och fästa blicken på den vispande takfläkten. Och det var inte utan att han lite grann började sakna sin dagliga postrunda på Kungsholmen.
Dagarna fick snart sina rutiner. Hon hade sin skola mellan nio och tre och han hade, ja, han hade sina dagar. Värmen var nästan kvävande redan på morgonen och han försökte så gott han kunde hålla sig på skuggsidan under de korta promenader han företog efter frukosten, som de inte sällan intog på en bar åt hennes skolas håll. En cappuccino och en smulig cornetto stående vid disken, så som hon hade förstått att man skulle inta den; det blev också billigare än om man blev serverad på uteserveringen bland alla andra okunniga turister. Före nio var det i alla fall någorlunda lugnt på kullerstensgatorna i Trastevere. Det hände att han följde med henne ett stycke längs den ryckvis hårt trafikerade Lungotevere. De brukade skiljas åt i höjd med Ponte Giuseppe Mazzini, varifrån han släntrade tillbaka mot Ponte Sisto och Trilussa och vidare in i Trasteveres gränder, där han inledningsvis kunde förirra sig en smula. Som sagt, värmen var tryckande och efter en halvtimme var han som regel tillbaka under takfläkten i vardagsrummet där han öppnade en av sina medhavda böcker. Han brukade slumra till i soffan framåt elva och vakna av den dova kanonsalvan uppifrån Gianicolo som meddelade att klockan var tolv, om han inte väcktes dessförinnan av någon byggjobbare på ställningen utanför fönstret.
Så förflöt hans förmiddagar.
Framåt ett brukade han ha letat sig fram till en någorlunda folktom bar där han tog en öl och en macka som han
eftermiddag fylld av nyvunnen energi, när hon inte – vilket skedde allt oftare – kom hem än mer uppspelt efter några aperitivi med sina klasskompisar på någon bar vid Campo de’ Fiori eller Piazza Trilussa, medan han satt med en öl bakom byggplasten och funderade på att börja röka igen. Han hade slutat för knappt ett år sen, i hög grad på hennes inrådan, mer påkallat av hennes spariver inför just denna resa än själva hälsoaspekten. Men nu kände han suget komma tillbaka, kanske mest till följd av det semesterlika miljöombytet, den främmande men samtidigt också mer rökvänliga miljön, i kombination med ölen som han petade i sig under de ensamma eftermiddagarna.
Ensamheten i sig gjorde förstås också sitt till. Det var överhuvudtaget en påtaglig förändring i tillvaron, för dem båda, hur temporär den än var.
Sen kom Horst in i bilden. Och det var i den vevan han tog upp rökningen igen.
»Hi. Göran.«
»Horst. Wie geht’s?«
Horst var en klasskompis till henne, förstås. Från München. Rejäl som sitt namn, med en tussilagolik kalufs och ett runt och överdrivet vänligt och liksom tillplattat tvådimensionellt ansikte; det var i alla fall så han i efterhand skulle se det för sitt inre herbarium efter den där middagen som hon tog initiativet till. Varför hon ville
sammanföra honom med Horst förstod han bara inte.
Visst, hon ville väl avdramatisera deras vänskap i hans ögon och samtidigt få upp honom på banan lite, men ändå. Han kunde ingen tyska och Horsts engelska var inte av bästa märke, kortsluten av de intensiva studierna i italienska som den var, enligt Horst själv. Så det blev mest hon och Horst som pratade, på stapplande italienska uppblandad med tyska, som hon till skillnad från honom hade med sig från gymnasiet. Inte blev det bättre av att han kanske hällde i sig vinet lite väl snabbt och under hela middagen, fram till den välsignade grappan, levde i villfarelsen att Horst var äppelodlare, när han i själva verket var kock och/eller lärare på en kindergarten. Hursomhelst köpte han ett paket cigaretter på vägen hem, sedan de skilts från Horst, vilket kanske inte direkt förbättrade stämningen mellan dem. Men det var nu som det var. Och det var en ny dag imorgon, och om en dryg månad skulle de ändå vara hemma igen och då skulle han sluta röka, hade han försäkrat henne.
Det finns ingångar till allt. Olika ingångar. Liksom det finns utgångar. Och irrgångar. Bildens frånsida, spegelns bortanför. Utanför tankens rumslighet. Det var i de lite vaga, amorfa banorna hans tankar hade börjat vandra under eftermiddagarna där han halvlåg i den hårdstoppade och rätt knöliga soffan i vardagsrummet, medan hans blick flackade mellan tavlorna på väggarna.