Av c ARINA Bu R m AN h AR på A LBERT B ONNIERS FÖRLAG
TI d IGARE u TGI v ITS
Min salig bror Jean Hendrich 1993
Den tionde sånggudinnan 1996
Cromwells huvud 1998
Islandet 2001
Bremer. En biografi 2001
Babylons gator 2004
Vit som marmor 2006
K.J. En biografi över Klara Johanson 2007
Hästen från Porten 2008
Kärleksroman 2009
Djävulspakten. Gösta Ekmans liv och konstnärskap 2011
Bellman. Biografin 2019
God natt Madame 2021
Drottningar och pretendenter 2023
www.albertbonniersforlag.se
ISBN 978-91-0-080455-8
c O p YRIG h T © Carina Burman, 2025
O m SLAG Eva Wilsson
FÖRSTA T RYc KNING EN
TRYc K ScandBook, EU 2025
Skräm S kott i k lara 11
avre S a mot S ödern 16
Färjan F rån F o S terjorden 21 a nkom S t på autobahn 33
Säll S kap S liv i h amburg 41
vägen genom vä S tty S kland 51 g amla h eidelberg 60 d en långa vägen till i nn S bruck 76
o ro i b olzano 84 i ntermezzo i v erona 92
d öd i v enedig 105
Frågor i Floren S 121 m öten i to S cana 129 ä ntligen rom! 140 m orgon vid pantheon 150
WatS on vid t ibern 162 pau S på p iazza del p opolo 174 p romenad till Span S ka t rappan 180 a peritivo på p iazza rotonda 192 m iddag i t ra S tevere 197 n ärkontakt på c apitolium 205 rökringar på p onte Si S to 217 u tS ikt på c a S tel Sant’a ngelo 226
Samtal i p eter S kyrkan 235
Spegeln vid Santa c hiara 248 på en taberna i oS tia 257
Sanningar vid b occa della v erità 265
av S lutning på p iazza Farne S e 277 e F terord 285
MEDVERKANDE
Florence (Florrie) Granat (40)
utmattad deckarrecensent i sina bästa år
Georg Brandt (42)
åsiktsrik adjunkt av ungefär lika goda år
Fritz Severin (49)
läkare med ett förflutet
Inga Pettersson (25)
nästan nygift kontorist med sångröst
Bosse Pettersson (27)
nästan nygift kontorist med språköra
Beth Granfeldt (52)
konstnär med skissblock
Jarl Granfeldt (57)
författare som möjligen skriver
Bengt Rosin (67)
präst med intresse för grönsaker
Vicky Rosin (27)
hemmadotter med intresse för kärlek
Paul Kroogh (29)
arkeolog med mål i mun
ihop sig, ”s” och ”d”-tangenterna fastnade ständigt i varandra, spårvagnen var försenad och konduktören orimlig. Med en raskhet som knappast kan väntas av en kvinna av mina kilon och år, svepte jag upp dörren till redaktörens rum, slängde upp recensionen av Döden skriver svenska på hans bord och sa: ”Det var det! Nu kan Trenter abdikera!” Åtminstone var det vad jag trodde jag sa. I själva verket lär jag ha himlat med ögonen, utstött ett skrämmande ”ööööö” och graciöst segnat ner på golvet. Det var i det ögonblicket som fröken Jansson, tidningens annonsansvariga, slog upp dörren och släppte in representanten för Blå Band. Båda skrek.
Det lär ha blivit ett fasligt rabalder, men själv låg jag där, lyckligt avtuppad. Inga recensioner att skriva, ingen mor att oroa mig för. För min del kunde jag lika gärna ha varit död och inte brytt mig.
Döden var väl vad de andra fruktade.
Jag vaknade till när redaktören satte ett glas av sin dåliga visky mot mina läppar. Ångorna kunde ha väckt Amenhotep IV. Fröken Jansson hade redan lossat på broschen, som dolde att jag inte sytt i översta blusknappen, och Blå Band försökte efter bästa förmåga baxa upp mig i sittande ställning utan att nudda några känsligare delar. Och, kära du, hos mig är de känsligare delarna, liksom allt annat, översvallande.
Också yrseln svallade. Så fort kunde inte viskyn ha verkat. Oroligt viskade redaktören sitt ”Stumpan? Stumpan?” medan annons-Jansson försökte visa sig omvårdande och gång på gång frågade: ”Hur mår fröken Granat? Kan fröken Granat höra mig?”
”Hon svarar inte om fröken tilltalar henne ’fröken’!” sa redaktören, och så satte det vanliga redaktionella gnabbet igång, medan representanten för Blå Band höll mig i ett fortsatt stadigt grepp.
Jag satte mig upp. Det var nödvändigt. Jag reste mig, tog mig till närmaste stol och försökte få tillbaka koncepterna och värdigheten. Sedan överantvardade jag redaktörens visky åt papperskorgen, en präktig historia i pressat läder.
Så blev det till att ligga ner på sportens kanapé, det blev läkare, undersökning, ojande … och sedan detta raska beslut om omedelbar sjukskrivning och snabbast möjliga förflyttning till vilohem – varpå läkaren tittade ut genom fönstret, där ännu en plötslig snöby öppnade sig över innergården. Vilohem var inte nog, sa han nu. Jag behövde vistas i mildare klimat.
”Krim?” föreslog redaktören, som tydligen blivit min målsman. ”Genom partiet har Morgonposten Kamraten goda förbindelser med ett vilohem på Krim.”
Tanken på Krim fick mig nästan på fötter. Till allas lättnad hemförlovades jag. Redaktören ringde på en bil och stack till mig en femma till taxametern, sportgrabbarna ökade volymen på radion och läkaren bjöd mig armen nerför trapporna. Min sorti blev en helt annan än min entré.
Mor var ömsom rasande, ömsom ömkande. Hon ifrågasatte min mognad, mitt yrkesval, min bedömningsförmåga. Alltsammans hade vi upplevt förut. Umgänget med min mor påminner ofta om min korta tid som biografrecensent, då jag på premiärkvällen hann se samma journalfilm minst tre gånger. Det räcker att man lyssnar första gången, men mestadels gjorde jag inte ens det.
”Krim!” sa nu mor, medan jag sjönk ner på min dagbädd. ”Ska du bo bland bolsjeviker?”
En stor trötthet kom över mig. Det var uppenbarligen något hon inte förstått. Kanske trodde hon att det ”parti” som Morgonposten Kamratens redaktion så gärna refererade till var Allmänna Valmansförbundet (som hon fortfarande kallar det). Jag slöt ögonen.
När jag såg ut att ha somnat tassade hon bort med den försiktighet som man kan visa en mycket sjuk människa och som på något vis låter mer än vanliga steg.
Jag hade inte planerat att falla pladask framför redaktörens skrivbord. ”Vi råder inte över liv och död”, sa läkaren med ett lugubert ansiktsuttryck när han kom på återbesök. ”Har fröken Granat pass? Fick ni biljett till Krim?” Mor rörde sig oroligt bakom hans rygg. Hon bor hos mig. Jag vill understryka att jag inte bor hemma hos min mamma, utan att det är hon som bor hos mig och jag som försörjer oss båda.
”Tidningslivet är inte bra för dig, kära Florrie!” sa hon nu. ”Du har varit svag ända sedan du slutade med simningen. Och du som var så duktig och stark!” (Alltså när jag gick på läroverket.) ”Du skulle ha blivit lärarinna.”
”Om jag velat umgås med barn hade jag gift mig!” sa jag –möjligen med större skärpa än nöden krävde, men det var inte första gången ämnet kom upp. Hur kunde jag – som fått läsa på universitetet – försörja mig på att recensera detektivromaner? Insåg jag ens hur mycket hon – en stackars änka – fått uppoffra för mina studier? Jag visste. Det hade påpekats alltför många gånger. I övrigt var svaret enkelt: för att jag tyckte om det och gjorde det väl. Det händer också att jag skriver kulturartiklar i de ämnen jag en gång studerade, men deckarna roar mig mest. Det blev inte Krim. Redaktören överskattade sina kontakter. Däremot fick jag ett resebidrag från facket, som ansåg att tidningen överarbetat mig intill medvetslöshetens gräns. Bidraget var på hela niohundrafyrtio kronor, och om jag själv la till en tia räckte det till en resa tur och retur Rom med ett känt bussbolag. Redaktören gav mig betalt för de senaste artiklarna, sköt till mig en extra slant som jag lämnade åt mor och överlämnade dessutom en liten hög böcker. ”Jag vet att du ska vila, Stumpan, men helt utan mord kan du nog inte
