1. Herrpensionatet
Utsikten beslöjas av ångpuffarna från ångloket som nu driver fram över perrongen. Vi måste sänka blicken under dem för att få hela bilden, för ett ögonblick låta oss förblindas av den grå dimman, tills blicken som uppstår efter ansträngningen blir skarp, genomträngande och allseende.
Då får vi syn på perrongplattorna, kvadrater lätt överväxta med diverse växters klena små strån – ett område som till varje pris vill upprätthålla ordning och symmetri.
Efter ett tag dyker det upp en vänstersko över plattorna, brun, läder, som sett bättre dagar, och strax efteråt ansluter sig en andra sko, höger, till synes än mer utmattad – spetsen en smula uppruggad, ovanlädret med antydningar till små, ljusare fläckar på ett par ställen. För en stund står skorna obeslutsamma, men så tar vänsterskon ändå täten. Den rörelsen blottar för ett ögonblick en svart bomullsstrumpa under byxbenet. Det svarta upprepar sig vidare i det söndriga yllerockskörtet; det är en varm dag. Den bruna läderväskan hålls av en nätt liten hand, blek, blodlös; ådrorna spänns av tyngden och visar nu sin källa, någonstans djupt ner, i ärmens innandöme. Innanför rocken blinkar en flanellkavaj av tämligen ringa kvalitet och dessutom lätt tillskrynklad efter den långa resan. Det syns små ljusa punkter av odefinierbar smuts på den – världens mjäll.
Den vita skjortkragen, av det slag som fästs med knappar, har uppenbarligen blivit utbytt alldeles nyligen; dess vithet är av färskare datum än skjortan i övrigt och kontrasterar mot den resandes jordfärgade ansikte. De ljusa ögonen, brynen och fransarna framhäver ansiktets sjukliga drag. Hela hans uppenbarelse ger mot bakgrunden av den intensivt röda himlen i väster den nytillkomne i dessa melankoliska berg ett intryck av att ha hamnat i underjorden.
Resenären beger sig mot centralhallen, i den för dessa bergstrakter chockerande stora järnvägsstationen, tillsammans med andra nyanlända; han skiljer sig dock från dem så till vida att han rör sig långsamt, rent av dröjande, och att ingen finns där för att möta honom eller hälsa honom välkommen. Han ställer ifrån sig väskan på det utslitna, kaklade golvet och sätter på sig ett par varma vantar. En av dem, den högra, trädd över den till en tratt formade handen, vandrar efter en stund i väg mot munnen, för att ta emot en parad av korta, torra hostningar.
Den unge mannen böjer sig fram och letar i fickan efter näsdukar. Ett litet tag nuddar fingrarna vid det ställe innanför rockfodret där passet ligger gömt. Om vi för ett ögonblick skärper uppmärksamheten upptäcker vi den fantasifulla skrivstilen hos en galizisk tjänsteman, använd för att noggrant fylla i dokumentets rubriker: Mieczysław Wojnicz, katolik, studerande vid ingenjörsakademien i Lwów, född 1889, ögonfärg blå, av medellängd, ovalt ansikte, blont hår.
Denne Wojnicz stegar nu upp hela Dittersbachs centralstation, belägen inte långt från Waldenburg, rör sig osäkert genom de dystra salarna med högt i tak, på vars gesimser ekot säkert håller hus, och känner hur ett par ögon inifrån någon av biljettluckorna i vänthallen vaksamt håller honom under uppsikt. Han kontrollerar stationsuret – det är sent, sista tåget från Breslau. Han tvekar en stund, för att sedan gå ut ur stations
byggnaden där han genast låter sig omfamnas av den ojämna, kantiga bergshorisontens breda armar.
Det är i mitten av september men här har sommaren, som den resande förvånat konstaterar, sedan länge flytt och de första fallna löven ligger redan på marken. De senaste dagarna måste det ha regnat, för en lätt dimma täcker alltjämt landskapet närmast hermetiskt, med undantag endast för vattendragens mörka stråk. Han känner i lungorna att han befinner sig på hög höjd, det är nyttigt för hans sjukdomstärda kropp. Wojnicz står på stationstrappan och betraktar misstänksamt sina skors tunna lädersulor – han måste börja tänka på vinterskor. I Lwów blommade astrarna och zinniorna alltjämt och det fanns inte en människa som tänkte på hösten. Här däremot gör den höga horisonten att det blir mörkare, färgerna grällare, nästan vulgära. Mer behövs inte för att en alltför välbekant melankoli ska drabba honom, gemensam för alla dem som är övertygade om sin egen snart förestående död. Han upplever det som att världen omkring honom är en dekoration målad på en papperskuliss, han skulle kunna sätta fingret på detta monumentala landskap och sticka ett hål i det som leder rakt ut i tomma intet. Och att detta intet störtar in som en syndaflod och till slut, med ett strupgrepp, når fram även till honom. Han måste skaka på huvudet för att bli kvitt bilden. Den splittras i små droppar och faller ner bland löven. Lyckligtvis kommer ett klumpigt fordon som påminner om en schäs rullande längs vägen åt hans håll. I det sitter en gänglig, fräknig pojke i bisarr mundering. Han tycks klädd i något slags vapenrock av outgrundlig proveniens – den uppbär inga likheter med vare sig den preussiska uniformen, som annars i de här trakterna hade varit begripligt, eller med någon som helst annan mundering – samt en skärmlös soldatmössa fantasifullt hopknölad över skulten. Utan ett ord bromsar han in framför Wojnicz, muttrar något ohörbart och tar ifrån honom hans bagage.
Hur mås det här då, bäste herrn? – frågar Wojnicz artigt på avdammad skoltyska, men får förgäves vänta på svar; den andre drar ner mössan över ögonen och anvisar honom otåligt en plats på kuskbocken.
Och så bär det i väg. Först genom en småstad med kullerstensgator, sedan längs en väg som i det tätnande mörkret slingrande för dem mellan branta bergssluttningar och vidare genom skogen. Bruset från forsen i närheten håller dem stadigt sällskap liksom dess lukt som för Wojnicz är en källa till ständig oro: ruttnande löv, evigt våta stenar, stillastående vatten. Han försöker fråga föraren om något för att etablera en kontakt, till exempel när de är framme, hur han kände igen honom på stationen, vad han heter, men han vänder sig inte ens om och förblir tyst. Gaslyktan upphängd till höger om honom lyser till hälften upp ansiktet som i profil påminner om nosen på en gnagare, ett murmeldjur. Och Wojnicz drar slutsatsen att föraren antingen är döv eller oförskämt otacksam.
Till slut, efter kanske tre kvart, slipper de bort från skogsskuggan och möts av en häpnadsväckande platt dal, en oväntad platå mellan skogsklädda berg. Himlen slocknar men man kan alltjämt urskilja den oroväckande höga horisonten som tycks stå varje nykomling från låglandet upp i halsen.
– Görbersdorf – kommer det plötsligt från kusken med pojkaktig, förvånansvärt pipig röst.
Men Wojnicz ser ingenting, ingenting annat än den täta väggen av mörker, som utan vidare ceremonier sliter loss stora stycken av bergen på båda sidor. Först när ögonen börjar vänja sig vid det avtecknar sig med ens en viadukt framför dem, under vilken de tar sig in i den lilla staden, varefter en stor byggnad i rött tegel, och strax efteråt andra, mindre byggnader, och gator, till och med två gaslyktor, dyker upp. Tegelbyggnaden visar sig vara en koloss, den växer inför ens blick och fordonets rörelse utvinner ur mörkret rad på rad av upplysta
fönster. Ljuset i dem är gulbrunt. Wojnicz kan inte slita blicken från den oväntade, triumfartade scenen och fortsätter länge att vända sig om och hålla kvar den, tills den drunknar i mörkret likt en gigantisk ångbåt.
Schäsen viker nu in på en smal sidoväg längs strömmen, kör över en liten bro, varvid hjulen åstadkommer ett oljud påminnande om kulsmatter. Till slut stannar de framför ett ansenligt trähus, bisarrt utformat på ett sätt som för tankarna till ett tändstickshus – där verandorna, balkongerna och terrasserna avlöser varandra. Ur fönstren strömmar ett behagligt ljus. Under fönstren på första våningen hänger en vacker skylt utklippt ur tjock bleckplåt där det står skrivet på schwabiska:
Gästehaus für Herren
Lättad kliver Wojnicz ur schäsen och fyller lungorna med den nya luften, vilken sägs kunna läka även de svåraste fall. Men kanske agerar han lite för brådstörtat, inandningen resulterar nämligen i en hostattack av så smärtsam art att han måste ta stöd mot broräcket. Och då, hostande, känner han kylan och det genomruttna träets obehagligt hala yta, varvid det första positiva intrycket grumlas. Han kan inte hålla tillbaka diafragmans häftiga kramper och känner en stark rädsla gripa tag i honom – att han strax kommer att kvävas, att det här blir hans sista anfall. Han försöker fjärma sig från paniken, så som doktor Sokołowski rått honom att göra, tänka på blomstrande ängar och en värmande sol. Han anstränger sig allt han förmår, trots att ögonen tåras och blodet rusar till ansiktet. Han upplever det som att han håller på att hosta upp sin egen själ.
Men då känner han ett stadigt grepp om sin arm – en lång, välbyggd man räcker fram handen. Genom tårdimman ser Wojnicz ett rosigt ansikte som är hälsan själv.
– Såja, såja, min herre. Nu tar vi oss i kragen – säger den
andre självsäkert med ett brett leende, så att den efter hostattacken nätt och jämnt levande gästen får lust att luta sig mot honom och bli ledd till sängen, som ett barn. Jodå, precis så. Barn. Säng. Lätt generad kastar han sig om halsen på mannen och låter sig bäras genom hallens granbarrsdoftande dimma och upp för den mjukt inbäddade trappan till övervåningen. Alltsammans påminner honom avlägset om brottning, manlig idrott, där hårda kroppar pressas, gnids, slås mot varandra, men inte för att vålla skada utan raka motsatsen, för att under sken av strid visa ömhet och hur fästa man är vid varandra. Han underkastar sig de starka händerna, låter sig föras till sitt rum en trappa upp, sättas ner på sängen och befrias från rock och tröja.
Wilhelm Opitz – för det är så mannen presenterar sig, med ett pekfinger mot bröstet – täcker över honom med en yllepläd och från en hand som för ett ögonblick visar sig i dörrspringan fångar han upp en mugg med het, välsmakande kycklingbuljong. När Mieczysław börjar dricka i små klunkar håller Wilhelm Opitz upp ett finger (Wojnicz inser i samma stund vilken väsentlig del av Wilhelm som det där fingret är) och utbrister på mjuk, aningen lustig tyska:
– Just det, jag skrev till professor Sokołowski om att se till så att ni gjorde ett uppehåll i Breslau. Det här var en alltför lång och tröttsam resa för er. Jag sade till om det.
Buljongen sprider en behaglig värme i Wojniczs kropp och den stackaren vet inte ens när han somnar. Vi håller honom sällskap ännu en stund, lyssnar på hans lugna andhämtning, gläds åt att hans lungor funnit ro.
Vår uppmärksamhet riktas nu mot en ljusfläck som pilspetsvass tränger in i rummet från korridoren och hejdar sig vid nattkärlet av porslin under sängen. Vi lockas av springorna mellan golvbrädorna – genom dem försvinner vi.
Kvart i sju vaknade Wojnicz vid ljudet av trumpeter som en lång stund gjorde att han inte förstod var han befann sig. Melodin var medvetet falsk vilket roade honom och gjorde honom på gott humör. Den kändes bekant på ett sådant sätt som kännetecknar saker som är så enkla att det är genialt. Det är som om de alltid har funnits och alltid kommer att finnas.
Mieczysław Wojnicz bestod av olika bekymmer som det rent av inte var han själv som bäst höll reda på, utan hans far, Januari Wojnicz, pensionerad tjänsteman och jordägare. Han höll ordning på bekymren med stort kunnande, allvar och taktfullhet och hanterade sitt ytliga ägande i sonens gestalt med stort ansvar och – så klart – kärlek, om än utan tillstymmelse till sentimentalitet och allt annat »kärringpjosk« som han tyckte så hjärtinnerligt illa om.
Ett av dessa bekymmer som han själv i viss mån bidragit till att forma var sonens överdrivna rädsla för att bli iakttagen. Därför
ägnade den unge Wojnicz stor uppmärksamhet åt främmande blickar, kontrollerade att inga ögon följde honom från andra sidan kolhögen, ur vrån, i fönstret med den böljande rörelsen i gardinen, genom nyckelhålet. Faderns egen försiktighet och misstänksamhet övergick hos sonen i besatthet. Han kände det som att de främmande blickarna liksom klibbade sig fast vid honom, som blodiglars vidriga små käfthål. I varje utrymme där han skulle tillbringa natten kontrollerade han därför noggrant gardinerna, täppte för nyckelhålet med en bit hopknycklat papper, letade efter hål i väggarna, golvspringor, även bakom tavlorna kom han ihåg att titta. På hotell och pensionat är smygtittande trots allt inte helt ovanligt – en gång då han och hans far tog in på ett hotell i Warszawa, i samband med en av många konsultationer hos specialister, hade den unge Wojnicz upptäckt
ett runt hål i väggen, klumpigt maskerat av den rikt mönstrade tapeten, och förstås täppte han till hålet med en brödkula och då han nästa morgon försökte lista ut vem som skulle kunna kika in genom hålet och varifrån, upptäckte han att det på andra sidan väggen fanns en kökstrappa som användes av hotellpersonalen. Så då var det så ändå! Inte kunde han vara besatt. Folk smygtittar. De älskar det, att hålla uppsyn över någon som inte vet om det. Uppskatta, jämföra. En på så sätt iakttagen människa kan inte försvara sig, är omedveten om allting, ett värnlöst offer.
Efter uppvaknandet gav han sig genast i kast med att skriva till sin far om vad som hänt, för att lugna honom. Det handlade om några få, enkla ord och ändå fick han inte till det riktigt, handen kändes stel och svag. Därför lade han hela sin uppmärksamhet på den, där den förde pennspetsen över den läderinbundna anteckningsbokens gräddgula papper. Vi fascineras av den rörelsen, vi tycker om den. Den påminner om de slingrande linjer och spiralformade ornament som daggmaskarna lämnar efter sig under jorden och barkborrarna tuggar fram i trädstammen. Wojnicz satt bland lakanen lutad mot några rejäla kuddar. Framför sig hade han ett utmärkt redskap – påminnande om ett litet bord utan ben. Undersidan bestod av en ärtfylld dyna – på så sätt gick det lätt för den som skrev att ha den i knät.
Först uppstod det två siffror, »13«, därefter ett enkelt streck och ett litet kors, »IX «, och därefter ytterligare fyra siffror som sammantaget bildade »1913«. Ur ett antal hopsatta öglor framträdde själva titeln »Görbersdorf«, ifylld flera gånger för att bli lite fetare. Omljudet i ordet behandlades särskilt salvelsefullt. Därefter löpte pennan fritt och oförtröttligt över papperet. Blyertsen knastrade, papperet bucklade sig under bokstävernas runda gestalter.
Rummet var anspråkslöst men bekvämt inrättat. Två fönster vette mot gatan och den lilla floden, utsikten skymdes dock av ett par virkade gardiner. Under ett av fönstren stod ett litet
runt bord, två bekväma, stoppade, något slitna stolar, nästan fåtöljer – en trevlig läshörna för den som så önskade. Till vänster om dörren stod sängen, med en vackert smyckad huvudgärd i trä och vid den – ett skåp. Det lilla badrummet var beläget till höger om sängen. Väggarna hade försetts med tygtapeter med breda, ljusblå ränder som skapade intrycket att rummet var rymligare och med större takhöjd än vad som egentligen var fallet. På väggen var några exotiska tryck upphängda: en flock harar och en flock hyenor.
Mieczysław Wojnicz beskrev på polska helt kort sina intryck från resan, räknade om ettusenniohundra fot till meter (han fick det till drygt femhundra) och förde över dessa tal till en kartskiss som illustrerade hans resa från Lwów och hit. Korta kommentarer gällande större måltider fanns med. Till platsen »Wrocław / Breslau« hade han lagt till: »Gul pumpasoppa, till huvudrätt puré med knaperstekt fläsksvål, vitkål och kotlett helt i klass med vår egen svinkotlett. Till efterrätt vaniljpudding med maräng och björnbärskompott, väldigt gott.« Där nedanför hade han lagt till: »Betalade 5 mark.« Han hade lovat sin far att varje dag skriva ett par rader, helst om sin självkänsla, men faktum var att han inte visste vad han kände, alltså föredrog han att skicka recept och geografisk information till Lwów.
Ljudet av tysta dörrknackningar nådde honom men innan han hann säga »stig in« hade en känga i läder nästlat sig in i springan mellan dörrkarmen och dörren, som den nu försiktigt öppnade, följd av en underkjols svarta veck, ett förklädes knypplade spets och en frukostbricka som snabbt ställdes ner på det lilla bordet. Kängorna, spetsarna och förklädet försvann lika snabbt som de kommit och den generade Wojnicz hann bara precis dra upp pläden och stamma fram något slags hälsning och ett tack. Han var så hungrig att han inte hade kunnat koncentrera sig på något annat än maten.
Genast skrev han ner i anteckningsboken: hårdkokta ägg,
två, i nätta fajanskoppar täckta med små mössor formade som hönor, några skivor rökt fårost garnerad med persilja, en kula av det gulaste smör, serverad på ett pepparrotsblad, en skål med doftande fläskflott, med en liten kniv att bre med, rättika skuren i skivor, en brödkorg med olika sorters småbröd, ljusa och mörka, morellsylt i en glasburk, en mugg tjock kakao och en liten kanna kaffe.
Efter punkt slog anteckningsboken igen med en smäll och Wojnicz satte i sig allt som fanns på brickan, varefter han uppiggad av frukosten steg upp. Han svepte pläden över ryggen och skyndade bort till kofferten och drog fram några prydligt hopvikta underkläder innan han gav sig i kast med tvagningen. Och då han gnuggade ansiktet med en handduk som var indränkt i den på pensionatet allestädes närvarande lukten av barrträd, återvände rätt framför ögonen på honom den livs levande bilden av deras hus på landet, på vars vind lakanen, som Glikeria bar dit i hinkar när det öste ner utanför, fick hänga på tork. Återvände bilden av vinden, alltid full med damm, med utsikt ut genom de små fönstren, så kallade oxögon – bilden av fälten och den lilla parken, den bittra lukten av ruttnande tomatstjälkar, kackerlackor, stångbönor. Och enligt synestesins inte fullt ut begripliga lagar omvandlades den bilden till rent fysiska intryck: kläders strävhet, kragars styvhet, nystrukna byxors vinkelformade pressveck och hårda läderremmars skavande mot huden. Och det var just där, på vinden som han så ofta han fick tillfälle, då han lämnats kvar ensam och för en stund slapp ifrån fadersexercisen, klädde av sig naken och svepte in sig i en bordsduk av satäng kantad med mjuka fransar och kände hur ljuvligt de nuddade vid hans lår och skenben och tänkte på hur underbart det skulle vara om man som de gamla grekerna kunde gå omkring i sådana chitoner. När han nu kom att tänka på satängtogan klädde han i stället på sig och gladde sig åt att han äntligen kände sig pigg och utvilad.
Vi är vittnen till hur hans spensliga kropp försvinner i lager på lager av kläder, ända tills hans gestalt, så fullkomligt skild från gårdagens, askgrå i ansiktet och hostande, står där med handen på dörrhandtaget och med slutna ögon, i färd med att föreställa sig vad han skulle göra för intryck på någon som kanske såg honom nu. Han ser bra ut – en smärt ung man med ljust hår och fint tecknade anletsdrag i grå långbyxor med breda ränder och brun yllejackett. Efter en stund öppnar han beslutsamt dörren.
Nej, vi upplever det inte som besatthet, på sin höjd som en oskyldig överkänslighet. Folk borde vänja sig vid att de är satta under observation.
Wojnicz gick ner för trappan vid tiotiden, eftersom han hade en avtalad undersökning i Kurhaus.
I hela huset rådde, som en följd av de små, glest utplacerade fönstren, halvdunkel – så typisk för arkitekturen i Alperna. Här stod ett ovalt bord täckt med en mönstrad, tjock duk, en kanapé och några stolar, vid väggen ett litet piano, vars sällsynta användning de få fingeravtrycken på det här och var glänsande locket vittnade om, liksom bunten med gulnade noter. En liten vägghylla bredvid pianot var full med böcker om trakten, skidspår och sevärdheter i omgivningen. I ett jättelikt glasskåp bleknade en vacker porslinssamling med koboltblå, näpna små sentimentala scenerier – får och herdar.
– Gemütlich – viskade Mieczysław, nöjd med att ha kommit ihåg detta tyska ord som han tyckte särskilt mycket om. Någon riktigt bra motsvarighet på sitt eget språk kunde han inte komma på. Ombonat? Trevligt?
Andra ord som kom tillbaka till honom var de som doktor
Sokołowski sagt då han börjat försöka bota honom och ta upp
kampen med hans apati – att livet måste göras aptitligt. Just det, aptitligt, det var ett bättre ord än »gemütlich«, tänkte Wojnicz, det relaterade nämligen inte bara till det rumsliga utan även till allt annat – till någons röst, sättet att tala, sitta i en stol, fästa servetten under hakan, hur man lagt upp småkakorna på fatet. Han drog fingret över bordet täckt med mjuk, olivgrön plysch och först efter ett tag upptäckte han till sin förfäran i fåtöljen vid fönstret en lång man med distinkta, fågellika drag, ståltrådsbågade glasögon på den remarkabla näsan. Han var insvept i ett moln av cigarettrök. Wojniczs hand hoppade snabbt ner från plyschen som om den bränt sig och gömde sig generad i famnen på den andra. Mannen, även han förlägen av att ha blivit tagen på bar gärning med sin ensamhet, reste sig och presenterade sig ganska officiellt, på tyska, med en lite lustig schlesisk accent:
– Walter Frommer. Från Breslau.
Långsamt och tydligt uttalade Wojnicz sitt förnamn och efternamn, säkert i hopp om att den andre genast skulle lägga dem på minnet. De pratade en stund och Frommer hann upplysa honom om att han regelbundet kurerade sig i Görbersdorf, att han med vissa avbrott vistats här i tre år redan. Ibland återvände han för en tid till Breslau men där förvärrades hans hälsotillstånd snabbt.
– Vet ni, staden Breslau ligger vid vattnet. Om våren hänger myggsvärmarna över byggnaderna, små och extremt giftiga, och människorna drabbas av reumatism. Om sommaren går det inte att sitta ute i trädgården, därför stannar statliga tjänstemän bara en kort tidsperiod, ett par år eller så, innan de söker sig till något bättre ställe. Breslau är en genomfartsstad – ett stråk av sorg smög sig in i rösten, som om han hyste medkänsla med staden. – Det är det här allestädes närvarande vattnet som ligger bakom, det sipprar in överallt … Jag tål det inte … – Han började hosta. – Ni ser själv, vid blotta tanken på det sätter hostattackerna i gång.
Wojnicz blickade förstulet mot fönstret där ett glatt sällskap just dykt upp och skrattsalvorna avlöste varandra. Han tänkte att de här människorna skrattade på polska, utan att dock riktigt kunna förklara för sig själv vad han menade med det. Avståndet var för stort för att kunna höra vad de sade.
– Planerar även ni att flytta över till Kurhaus? – frågade han Frommer.
Han trodde att frågan skulle resultera i ett lätt leende hos mannen han samtalade med men denne tog frågan på allvar.
– Det Gud förbjude – snäste han. – Det finns för mycket folk där. Utsikten är obefintlig. Ni får inte reda på någonting och ni lär er ingenting. Att leva i trängsel är värre än att sitta i fängelse.
Hoppsan, ja, Wojnicz hade nog redan sin uppfattning klar om denne Walter Frommer – en knäppgök.
Båda två föreföll ungefär lika försagda, för en lång stund stod de under valhänt tystnad mitt emot varandra, där den ene väntade på att den andre skulle klämma ur sig någon konventionell fras. Den som frälste dem från den pattliknande situationen var pensionatets föreståndare, Wilhelm Opitz.
– Jag hoppas att jag inte stör mitt i den livliga konversationen – sade han och Wojnicz undrade ett tag om Wilhelm drev med dem eller om han bara var disträ. Men denne lade kraftfullt armen om honom och drog honom mot utgången.
– Ledsen men jag måste se till så att unge herrn här kommer under doktor Semperweiß granskande öga. Vår gäst anlände hit i ett bedrövligt skick.
Frommer muttrade något som inte gick att uppfatta, återvände till sin plats vid fönstret och återtog sin tidigare position. Som om han innehade en fast tjänst som möbelinrökare.
– Doktor Frommer kan vara lite underlig men är en hederlig karl. Som alla här på pensionatet – sade Wilhelm med sin för Wojniczs öra allt behagligare dialekt, då de stod på trappan utanför huset. – Grabben visar er vägen till doktor Semperweiß.
Tänk bara på att han inte tycker om folk från de östra delarna. Han tycker på det hela taget inte om någon. Det är en stor förlust att vi inte har någon som doktor Brehmer här – lade han till eftertänksamt när de stannade till vid den lilla bron.
Wojnicz bevittnade hur dimman nu bildade egendomliga sekvenser och strömmade upp mot bergen likt rök.
Ni kanske känner doktor Sokołowski? – frågade han.
Wilhelm sken upp, påtagligt upplivad.
– Det är klart att jag kände honom som barn. Han blev vän med min far som arbetade hos honom. Alla arbetar vi här på Kurhaus. Hur kommer det sig att ni känner honom?
Hm, det visste Wojnicz inte riktigt. Han visste bara att doktor Sokołowski arbetade på en klinik i Warszawa, att han brukade hålla föreläsningar i Lwów. Hans far anlitade doktorn för konsultation när denne gästade staden. Det var tack vare honom som Wojnicz nu befann sig här.
Är han fortfarande lika smal? – frågade Willi vidare.
– Smal? Nej, inte smal. Professor Sokołowski är en stadig och satt karl.
Emellertid slapp Wojnicz svara på den egendomliga frågan för ur tjockdimman dök med ens Rajmund, den unge körkarlen från i går, upp, en yngling på tretton, fjorton år som Wilhelm hade ett speciellt sätt att hälsa på, med en lätt dask mot huvudet. Pojken tog emot den som en helt naturlig, vänskaplig gest.
De följde nu båda två strömmen ner mot den lilla stadens centrum. Rajmund frågade Wojnicz om han visste vad elektricitet var.
Sedan bugade de sig för två äldre damer i vida kjolar som satt på en bänk utanför ett av husen.
– Frau Weber och Frau Brecht – sade Rajmund med ett ironiskt leende och just det förstod i alla fall Wojnicz.
Efter ett tag pekade pojken stolt på doktor Brehmers sanatorium, samma byggnad som Wojnicz hade sett i går kväll och
som nu föreföll honom ännu mäktigare, särskilt som den nästan försvann helt i dimman samtidigt som septembersolen sken givmilt högt ovanför dalen.
Rajmund försvann så fort han hade lett Wojnicz fram till rätt dörr i den breda korridoren. Den som nu tog hand om Mieczysław var en sjuksköterska med röda påsar under ögonen. Ett snabbt, vänligt leende avslöjade för ett ögonblick hennes stora, gulnade tänder som samspelade koloristiskt med det slitna fickuret i gulddoublé, vars kedja hon hade fäst i förklädet. Ovanför förklädesfickan fanns ett namn broderat: Sydonia Patek.
Wojnicz måste sitta kvar i väntrummet i anslutning till mottagningen eftersom doktorn ännu inte hade återkommit från ronden. Hans fingrar sträckte sig därför efter de för patienternas räkning utlagda illustrerade veckotidningarna, men ögonen fann ingen ro; de kunde inte koncentrera sig på frakturstilen. Till sin förvåning hittade Wojnicz emellertid även polska tidningar och hans blick slappnade mirakulöst av vid åsynen av ord och vändningar på fosterlandets språk:
I det preussiska Schlesien en kvarts mil från den tjeckiska gränsen, elva mil sydväst om Wrocław, i den långa dal som sträcker sig från öst till väst mellan Riesengebirge och Adlergebirge, ligger i det waldenburgska vojvodskapet vid den lilla floden Sztejna den pittoreska lilla byn Görbersdorf, berömd sedan ett tjugotal år tillbaka i sin egenskap av bergsklimatstation för bröstsjuka.
Görbersdorf ligger på en höjd av 570 meter över havet, på en nivå som enligt den medicinska vetenskapen är »fri från tuberkulos«. De omgivande bergen uppnår en höjd av 900 meter. De skyddar byn och dess sanatorier från vindar som anländer kraftigt försvagade, varför det i Görbersdorf råder en tystnad som måste ses som unik i de här daltrakterna.
Längre än så läste han inte, utan vek ihop broschyren och stoppade den i fickan. Hans nyfikenhet drogs i stället till glasmontern, med en människotorso i trä – utan huvud, armar eller ben, med öppen bröstkorg och buk som presenterade de inre organen, målade i olika färger. Wojnicz gick fram till bålen i trä för att titta på lungorna. De var släta och rena, polerade, glänsande i lacken. De påminde om köttiga blomblad från någon monstruös blomma eller om svampar som växer ur barken på trädstammar. Så fint de förhöll sig till bröstets storlek och anpassade sin luftiga natur till revbensburen. Han betraktade dem noggrant, försökte tränga in med blicken ner bakom det spetsiga hornet för att se hur de anslöt sig till de övriga, vindlande organen i de mest skiftande färger. Ändå kände han sig på något sätt besviken, kanske hade han väntat sig något nytt, något som han inte kände till. Svaret på gåtan. Varför han var sjuk. Och andra inte.
När han återvände till sin plats hade oron bemäktigat sig honom igen, samma gamla nervositet som alltid fick organismen att reagera på känt manér – med svettningar. Detta att behöva klä av sig och utsätta sin kropp för främmande blickar. Och paniken: hur dölja för doktorn sitt skamliga bekymmer? Vad säga för att slippa alla för honom så pinsamma frågor? Hur komma undan? Han hade gått igenom det så många gånger.
När doktorn visade sig i väntrummet såg han inte ens på honom – mätte honom bara flyktigt med blicken, det vita rockskörtet fladdrade till och borta var han. Han hade tecknat med handen åt patienten att resa sig. Mieczysław närmast travade i väg efter doktorn in i det stora kabinettet med ett jättelikt fönster, fyllt med glasmontrar, allehanda medicinska verktyg och egendomliga fåtöljer. Av någon anledning förvånade det inte Wojnicz att ett gevär stod lutat mot doktorns skrivbord – stort, definitivt inte ett jaktgevär utan snarare en Winchester, med utsökt välpolerad kolv. Doktorn bad honom, utan att
vända sig om, att sitta ner och därmed kände Wojnicz sig trygg, skyddad bakom skrivbordet som i en skyttegrav.
Han lämnade fram rekommendationsbrevet från professor Sokołowski men doktorn kastade bara ett öga på det, uppenbarligen mer intresserad av kroppen han hade sittande framför sig. Den unge mannen kände sig illa till mods, i och med blicken som han nu utsattes för. Det var som om doktorn inte såg Mieczysław Wojnicz, patient från ett avlägset Lwów, utan bara kroppen, ett slags mekaniskt föremål. Utan att genera sig drog han ner det undre ögonlocket på Wojnicz och studerade noggrant färgen på slemhinnan och ögongloben. Därifrån fortsatte granskningen från hakan till tinningarna, varefter doktorn slutligen bad honom att klä av sig på överkroppen, med en kritisk blick riktad mot bröstkorgen, för att slutligen med ett finger trycka på bröstvårtorna.
Aningen svullna, liksom lymfnoderna – sade han. Har det alltid sett ut så?
Sedan några år tillbaka – svarade Wojnicz förläget.
Doktorn fattade tag om hakan och drog med fingret över den klena och ojämna tvådagarsstubben. Masserade omsorgsfullt lymfnoderna innan de djärva fingrarna tog sig för att knacka honom på ryggen, vilket resulterade i ett dovt ljud, som ett slags trummande från underjorden. Han förfor ytterst noggrant, centimeter för centimeter, likt en ingenjörssoldat som söker efter minor. Undersökningen pågick i en halvtimme, tills doktorn äntligen med en suck sade åt honom att klä på sig. Först nu sträckte han sig efter brevet. Och så yttrade han sig, med blicken höjd över glasögonens metallbågar:
Phthisis. – Det lät som en vissling. – Tuberkulos, lungsot eller som det nu så modernt heter: Morbus Koch. Men allt det där känner ju unge herrn till, eller hur?
Wojnicz knäppte knapparna i skjortan och nickade.
Inte särskilt framskriden, skulle jag säga helt ärligt. Äsch,
mest som ett litet frö bara. »Phthisis« betyder upplösning, visste ni det? – Det var tydligt att han njöt av att uttala ordet »Zerfall«, med särskilt eftertryck på »r«. – Men vi står emot all form av upplösning här.
Ja, det är doktor Brehmers metod … – började Wojnicz, men doktorn reste sig otåligt och viftade avvärjande med handen.
Ja, självklart. Brehmer ansåg att det här med att resa till Italien med sin tvinsot var rena dumheterna. Det enda som botar är alpluft. Sådan som vi har här. Har ni tänkt på en sak?
Läkaren gick fram till fönstret och föll för en kort stund i tankar. – Vi befinner oss här som i en kittel, sade han och vevade runt med händerna i luften, som om han med särskild emfas ville göra lyssnaren medveten om fenomenets natur. – Under oss är en väldig, underjordisk sjö belägen, vilket för det med sig att det är varmare här än någon annanstans. Luften är rik på syre men fri från vindar. Lungsjukdomar och epidemier är inget som folk här någonsin har fått uppleva, kan ni tänka er? Ingen här uppe har någonsin insjuknat i lungsot. Dessutom befinner vi oss på en höjd som ligger inom de nödvändiga gränserna för att lungsjukdomen ska kunna läka ut, för återigen, hjärtat slipper överanstränga sig, vilket hade varit fallet om vi hade befunnit oss någonstans som låg mer än niohundra meter över havet. Det växer granskog här som mättar luften med ozon, och ozonet spelar en nyckelroll när det gäller blodets och hela organismens återuppbyggnad. Själva andningsprocessen hjälper till att hejda upplösningen i unge herrns lungor. Varje andetag är läkande, glöm inte det. Försök se det som att med varje andetag strömmar det in rent ljus i lungorna. – Doktorn betraktade Mieczysław genom glasögonen som på ett oroande vis förstorade hans mörka ögon. – Förutom det har vi även andra sevärdheter. Det gäller bara att anpassa sig, underkasta sig läkandets disciplin. Se det lite grann som om ni var i det militära.
Han gick fram till fönstret och gjorde honom med en nick uppmärksam på patienterna i parken.
– Där har ni era kamrater i striden.
Wojnicz insåg med ens att han inte tyckte om den här läkaren. Han drog sig till minnes den saktmodige och vänlige doktor Sokołowski.
– Allt det där har jag klart för mig, herr doktor – svarade han och fäste manschettknapparna i skjortan. – Jag skulle bara vilja veta om jag har någon chans.
– Det är klart att ni har. Annars skulle ni ju inte ha kommit hit över huvud taget, unge herrn. Ni skulle aldrig ha vågat er hit om ni inte känt att ni hade en chans. Ni skulle i lugn och ro ha insjuknat i era östliga trakter. Det är rätt platt där, inte sant?
Wojnicz fick sig nu till livs en mängd intressanta ting om den geniale doktor Brehmer, som köpte upp hela Görbersdorf med omgivningar, sammanlagt över hundra hektar skog och mark, för att där lägga grunden till sanatoriet. Brehmer hade i samband med obduktioner och undersökningar av lungsotspatienter redan tidigt noterat att det alltid fanns en disproportion mellan hjärtat och lungorna – de senare var förhållandevis stora, hjärtat mindre, med tunna, sköra och svaga väggar. Tidigare hade ingen fäst någon särskild vikt vid denna kausalitet och ingen hade kommit på tanken att sätta det disproportionella förhållandet mellan bröstkorgens organ i samband med tuberkulosens etiologi. Men det föreföll ju självklart att det lilla svaga hjärtat måste leda till att blodet strömmar långsammare, vilket medför ett kroniskt underskott av blod i lungorna och i dess epitelceller. Följden därav blev lungsot. Vidare studerade Brehmer den geografiska spridningen av sjukdomen, satt i förhållande till reseguidernas rekommendationer, vilket stärkte hans uppfattning om lungsotens etiologi. Det framkom därvidlag att det finns platser och regioner där sjukdomen inte
förekommer: högre bergstrakter inom samtliga klimatzoner, Island, Färöarna, de kirgiziska stäpperna.
Å ena sidan hade alpklimatets särskilda drag en avgörande inverkan. Det lägre atmosfäriska trycket medför att organismen reagerar med ökad hjärtaktivitet och förhöjd puls, som ett sätt att försvara sig mot syrebristen – det leder i sin tur till snabbare metabolism och till att kroppens temperatur stiger. Å andra sidan spelade sådant som livsstil och kostvanor in: ett stort födointag, särskilt av fet mat, jäst hästmjölk, hårt fysiskt arbete.
Förhöjd puls och förhöjd hjärtaktivitet leder till att hjärtmuskeln ökar i omfång och stärker muskulaturen kring organet. För invånarna i de nämnda områdena går det ofta så långt som till hjärthypertrofi, och alltså till ett fenomen som är raka motsatsen till vad man funnit hos lungsjuka.
– Käre unge man – avslutade doktor Semperweiß sin föreläsning. – Så ser vårt recept ut. I Centraleuropa börjar det område som är fritt från tuberkulos på en höjd av ungefär fyrahundrafemtio meter. Till detta kommer ständig översyn av läkare som reglerar dieten. Ovanpå det att vara ute mycket i friska luften. Naturen är den bästa läkaren.
Doktor Semperweiß drog fram ett kort och skrev ut rekommendationer i punktform som han kommenterade högt med en redan något ansträngd röst:
– Minst sex veckor, helst några månader. Promenader utformade efter patientens individuella behov, längs leder som absolut bör ha olika lutningsgrad, och där bänkar finns utställda förhållandevis nära varandra, så att patienten ges tillfälle till vila. Viss lindring medelst kallt vatten. Det kommer faktiskt att hjälpa er. Måttlighet med mediciner. I händelse av kraftiga hostreflexer rekommenderar jag att så långt möjligt hålla tillbaka hostan, och om det visar sig omöjligt gäller det att dricka kallt vatten eller sodavatten uppblandat med varm mjölk i små klunkar. Om man hostar blod, Gud förbjude, lägger
vi här påsar med is på hjärtat och lungorna och följer upp med morfinsprutor. Vid kraftfulla attacker, med svimningar och svaghetstillstånd, sätter vi in starkt uppiggande medel, exempelvis champagne. Ni hörde rätt, låt er inte skrämmas av champagne eller alkohol över huvud taget. Men under inga förhållanden i annat än små mängder. Fylleri är strängt förbjudet! I händelse av feber tar vi först tempen varannan timme för att få den bekräftad. Nattliga svettningar bekämpas enklast med att man om kvällen inmundigar ett glas mjölk spetsat med två eller tre skedar konjak eller kryddat brännvin. Syster Sydonia Patek kommer att visa och förklara allt för er.
Samtidigt som han redogjorde för detta skrev han ner rekommendationerna. Det förvånade Wojnicz att han kunde göra två så olika saker samtidigt.
– Ni bor hos herr Opitz, eller hur? Varje dag ska ni infinna er i Kurhaus för behandling och vila och så fort det blir en plats ledig på sanatoriet kommer jag att underrätta er, här sker allt löpande. Löpande – underströk han. – För stunden är herr Opitz pensionat lika bra för er hälsa som det vi eller doktor Römplers sanatorium kan erbjuda, och med dagliga korta små promenader kommer ni snart att få tillbaka er rosiga hy.
Doktorn reste sig energiskt och överlämnade kortet med rekommendationerna till Wojnicz. Och när allt nu var avklarat upptogs han strax av annat.
Nu satt Wojnicz i väntrummet i väntan på att en ful sköterska skulle göra klart en liten läkedagbok och andra nödvändiga dokument. Ur fickan plockade han fram ett dubbelvikt flygblad och avslutade sin läsning:
Det måste allmänt erkännas att om man ser till antalet botade
så här långt, är de effektivaste kurorterna belägna i områden såsom Meran i Tyrolen, Görbersdorf i Schlesien och
Davos i Schweiz, byggt efter görbersdorfiskt mönster. Doktor
Römplers sanatorium, grundat 1875, ligger nästan exakt vid bergets fot och är uppdelat på en lämplig mängd byggnader i form av eleganta villor. En 1 140 meter lång vattenledning, med forsande källvatten direkt från porfyrklipporna, leder ner för berget, vid vars fot sanatoriet är beläget, och vidare in i de elegant inrättade badrummen i duschhuset.
På sysselsättningar och nöjen råder det ingen brist för patienterna. Själva kuren, middagar med mera upptar en stor del av dagen och de mest närliggande, undersköna omgivningarna kring Görbersdorf lockar till en mängd utflykter. Målet med kuren är att patienten själv ska bemöda sig om att bekämpa sjukdomen. Det gäller att medelst stärkandet av organismen bjuda den hårdare motstånd. På så sätt kommer utvecklingen av sjukdomen inledningsvis att stanna av, varefter lidandet gradvis ger vika och hälsan steg för steg återvänder. Medelst oförtröttligt gymnastiserande lär sig de angripna lungorna att fungera korrekt, den friska alpluften får hjärtats verksamhetsiver att vakna.
Den görbersdorfiska kuren kan räknas till de mest lyckosamma. Nästan sjuttiofem procent av patienterna tillfrisknar.
Tänk så underbart det skulle vara att få höra till de där sjuttiofem procenten!