9789100800420

dags!

De som tog hand om mig när jag var liten har återvänt till fotografierna. Men jag andas ännu, inramad av mitt fönster med den tomma gatan utanför.

Om kvällen avtäcker en flyende synlighet mörkret där irrares drag bleknar. Det sker lika mjukt som i samma stund barndomstiden tänder sitt grå norrsken, och jag i en anad flash nästan mi ns känslan, f nimmer minnet av hur, inuti sina ideliga nu:n, fotona från mors och fars ungdom än lägger och lägger det ljus över mitt ansikte som gör månar till solar.

Likt en del slitstarka återblickar späds vissa foton inte ut, men fortbestår och sträcker sig som klara schakt genom åren och genom oss själva alltmedan vi söndras till gnistrande grand.

På gatan utanför fönstret där jag står leker aldrig några barn. Kanske leker de längre in i natten, där borta där den ännu är lika ljus som junikvällen bland hässjor där vi springer inuti fotot pappa tog.

Kanske tänkte han då ett ögonblick på natten i lådkamerans kant, den där raggiga ramen av mörker kring oss lekande barn – vi som inte var stort mer än några förrymda ljusskrik till kroppar – bland de stumma hässjorna i sommarskymningen.

Där borta, i ett land som fanns för sextio år sen, fortsätter vi ännu att rusa runt och göra kryphål i de stora höskulpturerna som skall livnära kornas kött om vintern, ända tills han, den ofta lyckligt självförgätne, lyfter blicken ur kameran och låter tiden storma in i sina känslor igen, så att han kan ropa på oss, genom en skymning som aldrig riktigt blir av: ungar, det är dags, det är dags!

fyra årtal och kärleksminne

Jag ville, väninna, visa dig ett rutmönster av gräs och mossa i fogarna mellan skifferskivorna vid Stadsbiblioteket.

Ute i detta negativ av ett landskap jag en gång överflög hade jag velat stå, så som i dag i duggregnet, och kyssa dig; och vi vore båda tjugo år igen och trafiken nedifrån Sveavägen en V8-mullrande sång om vuxenhet, ensamhet, ensamhet, en blåsig dag år 1978.

Och på grässluttningen söder om terrassens galler av mossa med gräs i, öppet mot regnblanka skifferskivors himlavulenhet, ligger skuggorna efter 1954 års studenter vid Stockholms högskola. En av dem, något överårig, är min pappa i vit skjorta, bitande på sin pipa efter en billig lunch på restaurang Corso i vars lokaler McDonald’s nu bedriver sin hantering.

Kanske tänker han, den där solgassiga eftermiddagen mot femtiotalets mitt, att han vid trettio borde stadga sig, hitta en fru, ovetande om att han samma kväll skall få första anblicken av henne som blir min mamma. Sedan skrattar han till (på ett sätt jag skall ärva), plötsligt osynlig i det framtida duggregnet, skrattar vid minnet av julpermissionen år 1942, då han kom hem till stugan i Tulka, Roslagen, med en från flottan stulen nödraket av stor lyftkraft som skickade en hel hässjestör till väders som ingenting, och upplyste hela byn om hans hemkomst.

Hässjorna själva vilade då ut i komagarnas fyrarummare, så som jag själv nu vilar ut när jag närmar mig slutet av denna väl väl pratsamma dikt, född ur ett moss- och gräsarmerat skiffersken en regnig, blåsig dag år 2017.

Alla blir vi gamla, alla vänner åldras, utom jag, och så är det för alla vännerna, det är bara de andra som åldras, eller? Om sådant talar, men tigande, formerna hos Stadsbiblioteket, de rum och ytor där människors tankar driver förbi sakta och hastigt, med åren.

Jag hade velat stå där igen, lika evigt ung som i dag duggregnet är, och kyssas, med våra återspeglingar fladdrande upp och ned i regnets oroliga vila.

utan adress

Du var hypersöt, och mer än så, och även salt, som ayran.

Talade vi om olika folks bilder av tiden? Pratade

gjorde vi i alla fall; till och med krälande mot extasen babblade vi i munnen på varann.

Och tvärs igenom allt vårt lycksaliga dreglande visste vi tillsammans att ökenfolkens bild av tiden är

virvlande sand, flodfolkens den svinnande blanka ryggen av vatten,

mörk på djupet, varm vid kanterna, en iskall ström i mitten.

Så älskade jag dig, vilka vi nu var.

mot, längs, åt, ner

Sa du att rummet bara är ett nät, av förnuftet slängt mot världen, som funnes noga taget inget annat än materia och rymd?

Ja, nåt sånt, men sen tog du min hand och kamrarna i oss gled längs varann som våta iskuber där våra spegelvärldar rann ihop.

Sen sa du, schopenhauerskt, att naturens former bara är spåren av dess viljesträvan, och att förnuftet och viljan hos djuren inte, som hos oss, är skilda åt, och att dessa förmågor därför aldrig, när de träffas hos oss, kan inbördes häpna. Och du, i vars inre

en försvunnen flicka irrade, tog min hand igen och rummen i oss smälte ner och uppgick i varann.

samman

Den älskade hade en stor slev där allt jag behövde rymdes. Dess skaft var kort för vi var nära.

Nu matar hon en annan man med liten, ytterst långskaftad sked där nästan inget ryms.

Det sker i fjärran, på andra sidan fina regn som sjunger med sin höga ton bland masterna på svarta tak.

En gång kom regn med stora droppar hastigt över sjön, vars yta höjdes mullrande och vit. Och jag var mitt i allt, i pappas eka.

Nu är jag ensam och en annan. Av skalors skillnader och ekon hålls jag samman.

ljuset efteråt

I sänglek vid ditt höga fönster ramlar vi råmande in i varandras hydda av rått gräs, medan

utomhus vinterkvällen svämmar blå ur rännstenar och svackor, rinner uppåt över väggarna, till rymds, till rymds!

(Det är nittonhundraåttiotal och mycket tyst och mycket kallt i hela landet.)

Morgonen därpå inga kyssar; bara nudda lätt. Ingen frukost får förstöra, inget prat och ingen tidning eller radio. Med

ett självslukande »blybdgl« sluts portens oljiga kolv bakom ryggen, för alltid. Genomskådad av ljuset ur frosten på gatorna går jag hemåt och bortåt.

men käraste,

det var ju det som var det vackraste hos dig och kanske sannaste:

att du för varje steg och ord som hastigt bar dig längre in i mig gick bortåt, lika dröjande och skoningslöst

som när en nordisk dag blir skymning.

Musik för luta, ur en drömt hus. Hur sådana hus uppstår blir med åren allt tydligare oklart. De är något annat än dröm, och annat än hus.

Det oklara

är deras oavvislighet. Men

musiken förblir

klar och frivillig. Jag låter tonerna ur renässansens fjärran fönster avta, hör de ljud där vardagen byggs tillta:

ett stilla hamrande, en ylande stensåg, någon på andra sidan väggen som drar i en skruv och lämnar, hoppas jag, skåran, korset eller stjärnan i balans, så att huset inte tippar.

Dröm och hantverk bor i varann. Utopin var möjligen helt nyss.

Det vaknar ett rum. Jag nalkas den jag älskar. Hon är

1 till Marie

inte här, utan i ett annat rum, det sista före landskapet.

Hur det uppstår kring dig är oklart. Drömmens hus

är något annat än dröm och annat än hus.

Dess oklarhet

är dess klarhet, eller tydlighet och vacklan.

Jag var inne i någonting trångt och vindlande, en gammal gisten, stramande byggnad som hade vuxit samman med mig. Bräderna knarrade när jag försökte andas, och en mörk storm pressade mot väggarna. Men

så var där ett grått och stilla ljus och allt blev öppet som det öppna hos ett öppet fönster när det regnar. Och hon, som inte kan avbildas men alltid är nära, sa: äsch, kom nu, så går vi ut ur det här rucklet.

METAFYSIK OCH FÖRGÄNGELSE

Hågkomster öppnar sig som bubblor ur bubblor, vidgade till horisonter, och jag förstår att det är en skymning som gryr i sinnet, trots att ljuset är så klart i minnet att

jag bländas av ren häpnad över hur naturliga de riktigt gamla, på adertonhundratalet födda vuxnas kroppar och ansikten ter sig, när jag, hur det nu går till, minns dem inifrån det försvunna barnet.

Många händer och händelser som visar sig hade jag glömt, skulle jag ha sagt om jag bara hade kommit ihåg vilka de var innan de dök upp

här hos mig igen, efter alla år. Jag förstår att de rör sig under ytan av en skymning trots att ljuset är så klart.

Dessa ögon, munnar, kinder, händer, bakom glasögon, under hattar, i handskar tillhör inga foton, utan levde i samma ögonblick som jag, för länge sedan. Och med dem alla är det omöjligt att få kontakt igen.

Kanske öppnar sig minnenas kisande horisonter, för att visa tidens mysterierum: en skymning som gryr i en klarhet som skymmer.

(1960-tal)

ingen hastighet

Iakttagelser åldrar sig in i oss, blir genomträngliga för glömskan som ser allt.

Samtidigt kallas omgivningen fram, en

våg fri från storlek: ur det orörliga mörkret väller den över oss dag efter dag, i

ljusets hastighet som inte räcker; mörkret nyttjar ingen hastighet när vi tas bort.

trädet i hembygden

1

Sällsamma kväll, då lövens välden hejdas, som om förseglade i luftens minne, ja, av vad? Det finns ju ännu inget nämnvärt minne. Men känslan av att minnas tillhör detta nya, nya ljus. Sällsamma kväll, eller morgon, då trädet står ljusgrönt, innanför all vind i världen där jag är ung.

2

Sällsamma kväll, sällan eller aldrig samma kväll och likväl samma, ofta sälla kväll, då lövens riken genomruskas av den vida sällsynta kraften och trädet står och väntar, rotat i sin oro när löv efter löv far åt alla håll i världen där jag har blivit gammal.

medmänniskor

De slösade med solkatter som yrvakna ungar, tills någon ropade:

vi gör det med människor! Och det blev dags för natt i varje spegel.

Nu skiner deras ögon inte längre av en skådad vidd, men ur dem själva. Där syns

substansen i den stora floden.

Utmed dess strömstarka tystnad lika mörk som genomskinlig,

vandrar de, en och en fast axel mot axel i trängseln, utan att kunna vända om.

Sken från inte så fjärran krevader slår ända in här genom fönstret, kastar skuggan till golvet. En

plötslig impuls att krypa in i min egen skugga, göra mig hemmastadd där som i en välkänd grotta, och aldrig mer vänja ögonen vid mörkret, utan bara

(sakta stenvorden)

drömma om en sensationell utrusning till det skapande ljuset, till de omöjliga möjligheterna på grottans utsida, den som likt en okänd, knölig men beboelig planet finns och inte finns, oförstörbar …

(Ukraina, februari 2022)

hemmet

Den sterila neutrinon, en hypotetisk elementarpartikel, avgjorde kampen mellan materia och antimateria till den senares fördel, och galaxerna, liksom ditt medvetande i sin droppvisa förbrukning, befriades ur en oändlig mörk balans, till existens.

Frihandsteckningen i röd krita av två älskande i stark vind är bild blott så länge du betraktar den. Med boken stängd och biblioteket stängt och hemmet övergivet, är dikten bara krumelurer kastade mot intets yta.

Den sterila neutrinon, om den nu finns, meddelar sig bara med de övriga partiklarna via gravitationen. På sin väg genom jorden, mellan Aurora Borealis i den norra öppna spisen och Aurora Australis i den södra, och genom din hjärna från öra till öra, märker den ingenting av livets tindrande förtvivlan när kärleken sveper bort ur vår art.