Åsa Maria Kraft enkel cellulosa
Dikter • Albert Bonniers Förlag
Av Åsa Maria Kraft har tidigare utgivits:
4 Påhitt 1997
Exlibris 1998
Diktaten 1999
Händerna lägger ner kransen 2001
I ständig hög konversation mellan jungfrurs huvuden, det sker 2003
Bevis 2005
Permafrostens avtagande 2007
Självpornografi. Akt 1 2012
Randfenomen 2015
Robotsand 2018
Grus 2021
www.albertbonniersforlag.se
Isbn 978-91-0-080041-3
© Åsa Maria Kraft
omslag & illustrationer Simon Kraft tryck ScandBook, EU 2024
ISancta Trinitas, Anno 1520–1160 (epik, talad eller sjungen)
… och för mig själv, i en skog, såg jag samlade ansikten huggas
En gång i tiden kom folk hit, jag minns inte varför, de kom gående längs med vägen, de flesta lätt andfådda efter stigningen – de såg sig omkring,
de vände blickarna åt alla håll på en gång, fokuserade något en kort stund, sedan flackade de vidare. Vidare till en annan bild, en annan fris eller kolonn. Upp, såg de, ibland ner igen, till en mellannivå, men sällan djupare ner, så de märkte inte mig där jag satt vid porten,
jag var utanför deras ram, ett stänk mot dörrposten. Satt utan att sträcka fram handen, satt ändå – där – och såg dem komma, gå, stanna en kort stund och ivrigt se på så många uttryck som möjligt. Tusentals intryck fick de, som tömde dem, som genast pressade bort deras inre genom att fylla det
En gång var jag som dem. En gång kom jag gående hit. En gång levde jag i en annan rytm än din, till sin hjälp hade de teknik, guider och annat – och ibland kom de för ett särskilt evenemang som de köat länge för biljetterna till, eller om det var någonting som fått dem att följa en stor samling av andra, ett rykte, något i luften, de visste, visste att det var hit de skulle för att överlämna, sin inre förmåga – så kallade de det – med hopp om förvandling, och de fann vad de sökte – oftast – och köpte sedan en souvenir en symbol en till bild, som tömde dem, högg hål i deras minnen deras inre. De ville det, de ville ha en sol, intensiva färger – guld – de ville ha något med en lång unik historia, de ville ha en Léal souvenir, en kopia av det sanna, den unika minut de skulle veta att de varit där och för att veta det, ett bevis, ett slags biljett, tänkte de, för det nya som nu kommit in i deras liv
En gång kom jag gående hit. En gång levde jag i en annan rytm, det nya var något som skulle hindra dem från att falla tillbaka till beteenden de ville lämna bakom sig, för några representerade av andra individer, hustrur, grannar, överordnade kollegor, underordnade kollegor, kollegor utan särskilda band, släktingar med oklara tavlor, det var många som de kände dessa vagt olustiga hindrande känslor kring,
de tänkte att vad de höll i handen skulle hindra dem från att falla tillbaka i den tröga tillvaron som kretsade kring meningsutbyten igår eller i förrgår eller kungörelsen med instruktioner från förra veckan, ja, så de förde försiktigt fingrarna över den lilla amuletten eller radbandet, mumlade något, sökte med blicken mot glipan dagsljus mellan gardinen och fönstrets ram av trä,
för andra var de beteenden de ville lämna knutna till synen de hade på sig själva och också de förde handen till fickan och kände på ikonens kant, föreställde sig den lilla bilden
samtidigt med den större bild den representerade, målad därinne, i rummet bakom min rygg. Första gången för århundraden sedan, men många har målat i bilden igen, för att hindra den från att förmultna i takt med naturens kretslopp,
då och då kommer restaurerare hit, försiktigt med små minimala penseldrag fyller de i pigmenten så att färgen ska lysa i samma nyans som förr, men det kan den inte, för de pigment de målar på är från en annan tid – så blir bilden förändrad fast vi tror den är densamma,
så blir allt detsamma men förändrat, och ändå kommer alla fortsatt hit, som förr, för vår plats är intill leden, som förr
En gång när jag kom gående hit levde jag i en annan rytm, som jag har svårt att minnas. Den var snabb och flyktig, så tänker jag om den, men jag vet inte,
om rytmen nu vet jag att den inte är min och att den är långsammare. Jag vilar i den, tänker jag, men kanske är vilan utanför
(1520)
Ur Emerentia, många växer:
I skogen samlas pilgrimer att leta fallna grenar att tälja nya skrin till nya reliker, att tälja även framtida skulpturer de ska tänka ut
inga ben, inga inre organ, tygbitar, inga färgstänk (vita, röda)
ingenting, kanske en sten, tälj av en fallen gren, en sten, en du lätt kan sitta på, en med stöd för ländryggen
det var en lind jag skulle till, sade mig någon, om natten när jag sov, jag minns ordet
men trädet jag såg var mörkare stammen liknade mer en boks
löv flikiga som lönnens
jag hade hört eller sett
bokstäver formas, hade vetat
vilken skog jag skulle till och varför
nu är vi alla här tillsammans, sade en Maria och vi andra
svarade med berättelser om egna
träd och ord
sedda i sömnen och igen
i minnet
jag lät bilden från natten
behållas av mina inre ögon, efter lite övning blev den som en lucka som
öppnades före
gryningens ljus, sade en annan Maria
och vi hade alla
samma namn
inför offentligheten
men med varandra
sade vi
namnen vi valt oss
själva och de
varierade som namn
gör, men när vi var synliga hette vi alla Maria
det var så det var med oss, sade Maria, vi öppnade natten genom bilderna
vi täljde former av tyg i trä, och efteråt
kunde någon
ikonoklast komma
riva i hennes mantel
inte bärga sig
slita i tyg
så fibrer faller
så faller fibrer i falnade färger
så falnar klorofyll i lövets inre, åder