Klara Grede Raka vägen hem
En roman albert bonniers förlagAv Klara Grede har tidigare utgivits: Det vi glömde säga 2019
Citatet på s. 7 och s. 175 är ett utdrag ur Tomas Tranströmers dikt Madrigal ur För levande och döda.
www.albertbonniersforlag.se
ISBN 978-91-0-019860-2
Copyright © Klara Grede, 2023
Omslag: Michael Ceken, Tegel & Hatt
Omslagsfoto: gettyimages.com
Tryck: ScandBook EU, 2023
Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa. Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper! Det är vår och luften är mycket stark. Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.
Tomas Tranströmer, ur dikten MadrigalDe flög över grusvägarna i den ljusa sommarkvällen, ja, däcken snuddade knappt vid marken, måsarna kraxade högt i skyn och vägdammet virvlade som moln omkring dem.
De var på väg mot Skogssjön.
Cyklarna slängde de i en hög, klädde av sig kläderna medan de sprang mot den stora stenen som de i tur och ordning kastade sig i det mörka källvattnet ifrån. Deras röster var höga och klara. Robin som just lärt sig simma ropade igen och igen att de måste kolla när han gjorde sina simtag, Jack simmade under vattnet långa stunder och Indra gjorde en framåtvolt från stenen ner i vattnet. Hon övertygade den imponerade Robin om att hon egentligen var en sjöjungfru på ben. Som en glad Ariel, sa hon och ruskade på sig så att det skvätte på Robin som skrattade högt. Isa klättrade upp i sitt favoritträd, satt där och spanade på sina syskon. Robin blev orolig för Jack som han inte kunde se någonstans.
”Var är du? Var är du?” ropade han och snurrade runt, runt sin egen kropp. Plötsligt kände han en hand kring sin vrist och drogs ner i djupet. Men just när allt blev mörkt kring honom dök sjöjungfrun ner och lossade handens grepp som höll honom fast. Heja sjöjungfrun, skrek Robin när han kom upp till ljuset ovanför sjöns yta och såg skurken i Jacks skepnad frustande crawla därifrån.
Sedan i ett ögonblick när allt var stilla, när Jack flöt med
blicken i himlen, Robin tränade på sina simtag under tystnad och Indra satt på stenen och tittade på några små fiskar som simmade runt henne, då, precis då kastade sig Isa från trädet, hoppade rakt i vattnet med ett stort magnifikt jätteplask. Hennes syskon blev precis så överraskade som hon planerat att de skulle bli. De skrattade av förtjusning och tjöt av förvåning och så utbröt ett vattenkrig som varade tills solen började gå ner.
Vem som helst som hört dem då skulle tänkt att det är så lycka låter.
De cyklade hem i den sena, ljumma sommarkvällen till det vita trähuset med glasverandan och vindstornet där deras mamma, pappa och två katter bodde.
Nu har tiden gått, det är längesen de där magiska somrarna och syskonen har blivit vuxna. Alla utom hon som aldrig fick växa upp. De kommer snart att tvingas träffa varandra. Sedan de blev vuxna träffas de ogärna, men deras pappa dog för en vecka sedan och deras mamma har oväntat gett sig av från barndomshemmet, så de har inget val. De är alla på väg dit, eller ja, Robin, lillbrorsan, är redan där.
Robin är som alltid redan på plats, långt innan någon annan. Han sitter på den gamla vedbodtrappan och röker. Officiellt har han slutat men inofficiellt röker han mer än någonsin. Ett och ett halvt paket om dagen. Han blåser ut röken och ser den upplösas i luften. Han tänker på allt som bara försvinner och känner mörkret suga tag i honom från magen. Sedan reser han sig hastigt och ropar: ”Idag får ni träffa er faster! Kul, va! Var är ni? Ernst! Sixten!”
Ingen svarar honom, han får panik och börjar springa. Han springer ner bakom huset och bort till äppelträden, men där är de inte. Sedan springer han upp igen på framsidan men inser att det var ju där han var alldeles nyss. Så till på baksidan igen och
en bit ut på fältet som är lerigt och gör att han fastnar med fötterna. Här har han bra överblick men han ser dem ingenstans. Det gör ont när han andas och skorna är två klumpar av lera när han klafsar fram så snabbt han kan till det djupa vattenfyllda diket mellan två fält. Diket som han sagt att de absolut inte får gå till. Åh, herregud, låt dem inte ha gått dit, låt dem inte … De är inte där. Åh, vilken lättnad! Han springer upp till huset igen och stannar flämtande i dörren till vardagsrummet där hans söner sitter tätt ihop i soffan och tittar på en tecknad gris och hennes familj på tv:n. Just det, han satte ju på tv:n till dem innan han gick ut och tjuvrökte. Hjärtat slår hårt i bröstet och han måste stödja sig på en fåtölj för att han är så andfådd.
”Vad bra”, flämtar Robin. ”Bra att ni har det bra.”
De ser inte upp, de lägger överhuvudtaget inte märke till honom. Tittar koncentrerat på den glada grisen som håller på att lära sig cykla. Han går ut igen. Sätter sig på vedbodtrappan och tänder dagens femte cigarett. Drar in röken i lungorna och hostar våldsamt eftersom han fortfarande är andfådd och uppskrämd av tanken på att Ernst och Sixten skulle ha försvunnit ut på fältet till det vattenfyllda diket. Han känner suset i öronen och hjärtklappningen. Han måste vara mer i nuet, bli mer uppmärksam på killarna och han måste sluta röka. Det är bara förlorare som röker. Han skrattar torrt för sig själv. Om han inte passar sig kommer han att förlora allt.
I sin lägenhet vid Stilla havet packar storebror Jack. Han har lagt fram sex par kalsonger, sex par strumpor och sex T-shirts. Det blir fler dagar än han räknat med. Det var tajt redan innan. Han tänker fel. Samuel säger det till honom hela tiden. Att han prioriterar fel. Att han bara måste släppa allt och åka. ”It’s your family. Just go! Don’t think!” Ja, Sam har sagt det till honom väldigt många gånger de senaste dagarna. I kön
på Whole Foods, när de just älskat, på Whatsapp fyra gånger, på kom ihåg-tavlan i hallen precis vid ytterdörren: It’s your family! Ja, Jack vet att det är hans familj och när han fick veta att pappa var död tänkte han direkt att han skulle åka, så klart! Han skulle ändå hinna skriva klart boken. Han skulle ha fem dagar på sig att hitta slutet – eller början eller mitten, eller vad det nu var som inte stämde. Kanske var det allt som inte stämde. Men så hade Robin ringt och berättat att mamma var borta och att Jack var tvungen att komma hem tidigare. Han och Isa var tvungna att komma till huset så snabbt de kunde. Det var kris.
Jack svettas fast luftkonditioneringen är på max. Självklart är han också orolig för mamma, men vad kan han göra som polisen inte kan? Om det nu är så allvarligt, det är svårt att få klara besked av Robin. Sam tycker att han är hjärtlös. Kanske, men Jack vet att han inte kommer att kunna skriva ett ord i huset, har aldrig kunnat det under veckan han brukar vara där varje år.
Kontrollräkningen visar att det är sex av allt i de prydliga klädhögarna. Det är tredje gången han kollar nu och ändå förmår han inte lägga ner dem i väskan. Istället slår han upp datorn som ligger bredvid kläderna. Stirrar på orden i sitt manus. Känner ingenting för dem. Jack har inte berättat för Sam att han inte skrivit något på två månader utan att allt han tänker på är att deras barn kommer snart och att han är slut som författare. Om Jack berättade för Sam skulle han säkert säga att det bara är att vänta, men det är lätt att säga för en skådespelare. När Sam väntar finns ändå orden redan där. Det kommer aldrig att bli tyst. Han kommer alltid att kunna säga något när ljusen tänds på scen eller när klappan smäller för tagning. Om Jack bara väntar och orden inte kommer fortsätter skärmen att vara vit. Sam kan skylla på dramatikern eller
manusförfattaren. Han kan säga att orden ligger fel i munnen, att de inte känns sanna. Det är Jack som ska skriva det som känns sant men han vet inte hur man gör längre. Kanske har han aldrig vetat. Han hade tur bara, hade sina femton minuter i rampljuset. Läsarna tyckte han var charmig, ung, snygg och rolig. Men det var då. Nu har han inte skrivit ett nytt ord på två månader. Hans förläggare väntar på det färdiga manuset och nu har han förlorat sina sista fem dagar att bli klar. ”It’s your family!” Ja, det var hans familj en gång men nu har han en ny familj.
Och Isa – vad gör systern denna aprilmorgon? Hon står i ett vackert, rostfritt kök i sin välklippta page, sina märkesjeans och sin figursydda skjortblus, läppstiftet är perfekt matt rosa. Hon lutar sig mot köksön och skriver på laptoppen som står där, ser ut som en lyckad kvinna i fyrtioårsåldern. En kvinna med en karriär och en fin lägenhet. Men det är Isa som den här historien kommer att kretsa kring så det måste finnas något mer att berätta om henne än att hon har dubbla examina i juridik och ekonomi, en säker klassisk klädsmak och välklippt frisyr. Nu dricker hon sin tredje espresso och tittar man närmare kan man se att concealern inte riktigt kan dölja hennes mörka ringar under ögonen. Plötsligt blundar hon och tar tag om köksön med ena handen, välmanikyrerade naglar så klart. Det är den där konstiga yrseln hon har känt av den senaste veckan. Den kommer över henne plötsligt och förflyttar henne till barndomen. Hon vet inte om hon drömmer eller om hon är vaken när det händer: Grenarna under hennes fötter är sträva och ger bra grepp. Det gör det lätt att klättra och hon klättrar högre och högre. Hon har jeansshortsen hon ärvt från sin storasyster som hålls uppe med en bit av mammas garn och en av sin pappas avlagda skjortor, alldeles, alldeles för stor. Hon är åtta år, har en glugg mellan
framtänderna och är världens nöjdaste för att ingen annan i familjen vågar klättra lika högt. Här får hon vara helt ifred. Så når hon toppen. Sitter där i trädets krona, nuddar molnen med handen och härmar gräshopporna runtomkring sig.
Vid köksön slår den vuxna Isa upp ögonen och känner svindeln lägga sig. Det är bara att leva sitt liv eller att dö. Det vet alla som levt. Men saken med Isa är att hon hittat ett alternativ mittemellan. Hon har tusen märkliga regler och förbehåll, tunga säkerhetsdörrar och avancerade inbrottsalarm för att inget eller ingen ska kunna ta sig in till hennes trädklättrarhjärta. Hon låtsas att hon lever för att det förväntas av henne. För att det vore irrationellt och knäppt att inte leva fastän hjärtat bultar och slår, hjärnan har syre och alla hundratusentals celler förnyar och förnyar sig.
Så finns det en person till: Fanny, sexton år och Isas bonusdotter. Hon ligger och sover i lägenheten med det rostfria köket utan att veta något om den stora roll som hon kommer att spela i syskonens historia. Snart ska syskonen sammanstråla i huset där de växte upp. Det var en gång ett hus där det bodde en lycklig familj …
En viktig detalj: historien berättar sig själv men den finns bara om ni lyssnar, som alla berättelser.
MåNDAG
Isa slänger ur några smutsiga trosor och i några rena i övernattningsväskan och så ett par extra jeans, några T-shirts och en kofta. För säkerhets skull lägger hon ner den svarta klänningen och de svarta pumpsen, om hon inte skulle komma tillbaka innan begravningen.
Hon drar på sig sina sneakers, skjuter upp solglasögonen i pannan och greppar väskan. Några minuter senare smäller hon igen bildörren och startar motorn. Ur bilstereon strömmar Coldplay och hon trampar gasen i botten. E4:an är lugn, morgonrusningen är över, solen strålar över vägbanan. Hon ska bara åka åtta mil söderut till sitt barndomshem och lösa problemet eftersom Jack och Robin uppenbarligen inte kan det, uppenbarligen aldrig har kunnat lösa något överhuvudtaget.
Det är precis under omkörningen av en långtradare som hon kommer på det: Fanny. Helvete. Hon glömde Fanny!
Tio minuter senare står Isa vid dörren till Fannys sovrum.
”Gör dig klar bara, så åker vi. Packa lite underkläder också, en tandborste och nåt ombyte.”
”Jag är trött”, kommer det från sängen.
”Det är du alltid.”
”Jag ska till skolan.”
”Det tror jag inte på.”
”Jag har skolplikt!”
”Kom igen nu, jag måste åka, jag kan inte lämna dig ensam. Emil blir vansinnig.”
”Så jag ska hänga med dig för att min pappa inte ska bli arg? Känns inte så lockande, varken för dig eller mig.” Fanny vänder sig mot väggen. ”Jag klarar mig, Isa. Åk du.”
Det är just det här som är så typiskt Fanny, tänker Isa. Gulligheten! Hon är sexton, mår dåligt och skolvägrar, men ändå sköter hon sig. Hon talar lugnt och artigt med en. Går inte till skolan, men skickar in sina uppgifter. Tillbringar de flesta av sina tonårsdagar på sitt rum men tackar alltid för maten och frågar hur dagen har varit.
Det är lockande att lämna Fanny här. Det finns mat i kylen och dessutom kan Isa föra över pengar till henne – hon skulle inte svälta ihjäl. Allt som hon behöver finns hemma. Men det finns även sömntabletter och rakblad.
”Du får inte vara ensam hemma, du vet det.”
”Jag är alltid ensam”, hörs det mot väggen. Inte som ett jämmer utan som ett kallt konstaterande.
Isa tänker att hon skulle ha varit förbi all trafik nu, om hon inte hade behövt vända. Hon hade kunnat flyga fram på E4:an i 130, sett allt virvla förbi henne och inte fäst tankarna på något annat än den raka vägen framför henne. Istället står hon i dörrposten till Fannys rum och stirrar på hennes rygg och undrar vad hon ska göra om Fanny vägrar följa med.
”Min pappa är död.” Det är väl något slags argument, tänker Isa.
”Jag har sagt att jag beklagar det”, säger Fanny.
”Jag måste åka hem. Jag trodde inte att jag behövde åka förrän om några dagar, när Emil är tillbaka, men nu har det dykt upp några grejer som jag måste fixa.” Isa gör ett försök till ett leende. Hon skulle vilja ta tag i Fanny och bära ut henne till bilen, hon skulle orka, Fanny väger ingenting. Men det skulle
vara ett övergrepp. Trots att hon inte har egna barn vet hon att det är okej att bära ut sprattlande treåringar och spänna fast dem i bilen och köra iväg, det har hon sett många exempel på. Det är ingen som höjer på ögonbrynen, det är så man gör. Treåringar har inte rätt till sin vilja, men det har sextonåringar. Om hon bar ut Fanny till bilen skulle grannarna anmäla henne. Hon skulle inte kunna rycka på axlarna och säga något om trotsåldern. De skulle inte köpa det.
”Min mamma är försvunnen”, säger Isa istället, och hoppas att själva informationen är tillräcklig för att Fanny ska förstå allvaret.
”Det var tråkigt att höra”, säger Fanny med sitt vanliga konstaterande tonfall.
”Mina bröder är ganska upprörda.”
”Men inte du?” Det går att ana ett litet intresse i Fannys röst nu.
”Jag tror hon dyker upp snart igen, men det är därför jag måste åka hem. Vi måste ordna med begravningen och jag …”
”Du är orolig, det hörs”, säger Fanny triumferande.
Isa tittar på Fannys smala ryggtavla och undrar om det är vad det här handlar om för Fanny. Vill hon att Isa ska blotta sig och visa sig sårbar? Är det en tävling? Den som undviker minsta känsla i sitt tonfall vinner?
Isa hatar att förlora så hon säger snabbt utan darr på rösten: ”Vi är tillbaka om några dagar, max. Jag har en stor rättegång snart och jag har inte tid att …”
”Förlåt, karriärer och yrkesrelaterade samtalsämnen gör mig deprimerad, men hur länge har hon varit borta då?”
”Några dagar.”
”Och det är out of character, eller?”
”Det är inte likt henne, nej.”
”Inte som Alice?”
”Din mamma?”
”Ja, min mamma heter Alice”, kommer det med en oväntad stark fnysning från sängen.
Isa himlar med ögonen.
”Du brukar inte kalla henne Alice.” Isa försöker göra sin röst lugn och inte irriterad. Hon gillar verkligen inte att Fanny fnyser åt henne och samtidigt vet hon att allt som har att göra med Alice är känsligt i den här lägenheten.
”Du har kanske inte noterat att jag undviker att prata om henne men om jag pratar om henne kallar jag henne Alice eller ’that woman’. Lite inspirerat av Clinton och Lewinsky, tycker det är lite kul bara.” Fanny fnissar till och Isa lutar sig tyngre mot dörrposten och blundar. Väntar på att Fanny ska säga något mer om sin mamma men det är tyst från sängen.
Isa har träffat Emil i drygt ett år. Hon vet att det är alldeles för länge. På grund av det står hon nu här och är beroende av en sextonårings lynniga vilja eller ovilja. När hon först började dejta Emil, ja, lät honom uppvakta henne, var det mer ett tidsfördriv. Han såg bra ut, hon gillade att prata med honom och han skrattade så uppriktigt åt hennes skämt att hon kände sig som en världsberömd komiker. Det var trevligt, han valde bra restauranger och intressanta filmer men han var bara en bland andra som Isa mött under sitt vuxna liv och låtit sig förströs av. Allt det förändrades när hon följde med honom hem första gången.
Det var en lördag i oktober, de hade gått på Nationalmuseum och druckit kaffe, klockan var kring tre och mörkret hade börjat falla. Han undrade om hon ville följa med till lägenheten vid Hornstulls strand, så kunde han laga middag till dem och till hans dotter Fanny. Hon minns att han tände ljus och att köksbordet stod på en mjuk roströd matta. Fanny var också där
men mer som en skugga som snabbt åt av maten, sa ett kort tack och försvann in till sitt rum. Emil tände en brasa i kakelugnen i vardagsrummet och hällde upp varsitt glas vin i vackra, tunga kristallglas. Sedan gick de och lade sig. Det var något med Emil som gjorde att hon inte kunde förmå sig att ta på sig skorna och gå ut i Stockholmsnatten till sin lägenhet på Kungsholmen. Det var något med hur han hade lyst upp tidigare när han fått syn på henne i soffan när han hade kommit ut från köket. Som om han nästan förväntat sig att hon inte skulle vara kvar. Hans sovrum var kalt. Möbleringen var en enkelsäng, en garderob och en pinnstol som lite kläder var slängda över. Inga mattor, inga tavlor. Emil strök henne över håret och Isa andades mot hans bröst. Så somnade de, nära varandra. Finns inte mycket att välja på i en 90-centimeters säng.
När hon vaknade föll ett mjukt ljus över rummet och hon var ensam i den smala sängen. Hon satte ner fötterna på det vackra trägolvet med en stor klump i bröstet. Var kom den ifrån? I hallen på väg till köket satt en massa fotografier som Isa inte lagt märke till kvällen innan. De föreställde Emil och hans dotter och det hon gissade måste vara exfrun och dotterns mamma. Hon blev stående och tittade på dem länge.
”Hon flyttade till Nice med sin kollega.”
Isa vände sig mot Fanny som hade dykt upp bakom henne, och för några sekunder – det var framförallt något med rösten och ansiktsuttrycket – svindlade det. Kvällen innan hade hon inte riktigt lagt märke till Fanny men nu i morgonljuset såg hon henne.
”Hur är det?” sa Fanny.
”Du påminner mig om nån bara”, hade Isa sagt.
”Marilyn Monroe”, sa Fanny allvarligt. ”Folk säger alltid det.”
Isa vände sig mot fotografierna igen. Fanny ryckte på axlarna
och sa: ”Jag gör kaffe åt dig. Pappa är ute och köper bröd. Han trodde nog inte du skulle vakna än på en stund.”
Isa satte sig vid köksbordet och värmde fötterna mot den där röda mattan medan Fanny skopade upp kaffe och visslade. Isa observerade tyst de tunna armarna som stack ut från T-shirten och alla ärren på dem. Emil hade berättat för henne om sin dotter. Inte så mycket egentligen men ändå tillräckligt för att Isa skulle förstå att det var komplicerat. Fannys mamma hade lämnat dem för tre år sedan. Nu hade de gått vidare både han och Fanny, fast Fanny mådde inte alltid så bra och hon hade svårt att komma iväg till skolan. Det hade han berättat. Inget om att hon skar sig.
Isa försökte att sluta stirra på Fannys armar. Hon såg sig omkring i det stora ljusa köket istället. Det gröna, buckliga kaklet ovanför spisen, stuckaturerna med blommönster längs med taket. Köksön av ek. Linnegardiner i samma nyans som kaklet hängde utmed de spröjsade fönstren. Isa var säker på att det var Alice som inrett den här lägenheten. Hela lägenheten andades hemtrevnad och samtidigt exklusiv stil, förutom sovrummet som Emil måste gjort om eller snarare förstört när Alice gett sig av.
”Ska du ha mjölk i kaffet?” avbröt Fanny Isas tankar.
”Ja tack”, svarade Isa och lade till, mest för att säga något: ”Det är en fantastisk lägenhet.”
”Japp, extraordinary.” Fanny satte ner koppen framför henne och strök håret bakom örat i en snabb, otålig gest. ”Bara en sak till, det var tre år sen Alice försvann och han har inte haft nån annan här sen dess. Be honoured, alltså.”
Med de orden förflyttade sig Fanny ljudlöst från köket och snart gled dörren till hennes rum igen. Några minuter senare kom Emil in genom ytterdörren. Han lyste upp när han såg Isa sitta där vid köksbordet och gick fram och kysste henne. Det
var något med hans sätt att kyssas, den där innerligheten, som Isa fann så ovan.
Senare, när Isa lärde känna honom bättre, lade hon märke till hur han undvek att sitta i fåtöljen vid fönstret i vardagsrummet och hur han snabbt bytte salladsskål en gång när Isa dukat fram en indigoblå i glas som stått längst in i ett skåp. Det var Alice han undvek. Han bodde kvar i deras lägenhet men undvek henne. Han kunde inte göra sig av med spåren av henne samtidigt som han inte klarade att leva med minnena av henne. Isa förstod honom. Hon visste hur det var att leva i ett efteråt. I något som en gång var men inte längre är någonting.
Hon borde inte stannat men hon stannade för att hon inte kunde förmå sig att lämna honom. Hon tänkte att det kanske inte var så farligt, de kunde väl bara vara ihop kravlöst och sedan gå skilda vägar utan att det behövde betyda så mycket. De kunde säga ”Tack för den här tiden, jag kommer alltid att minnas dig med värme”, eller något liknande och gå åt varsitt håll som om inget särskilt hänt. Men så var det hans hängivenhet som älskare. Det fanns inga lager av att förställa något eller hålla något tillbaka hos Emil. Han strök henne över håret, pussade henne på pannan, fångade hennes blick och kysste henne så innerligt att hon ville gråta. ”Du vet att jag älskar dig, va?” sa han och skrattade. ”Jag älskar dig löjligt mycket, Isa Strand!”
Och nu den senaste månaden med Emil har hon känt att något förändrats i hans blick när han ser på henne och hon har dragit slutsatsen att det är hög tid att ge sig av. Hon kan inte längre lura sig själv att det de har inte betyder något.
Isa ruskar på sig lätt som för att få tankarna på Emil att försvinna. Hon måste hitta sin mamma. Det är det viktigaste just nu. Hon ser sin mamma framför sig men hon ser inte var hon är. Om hon visste det hade hon kunnat ringa och tala om
det för Robin och så kunde han ha åkt och hämtat hem henne.
Men mamma ler bara sitt mest undanglidande leende och drar sin blå vårkappa lite tätare kring sig, den hon haft sedan de var barn, och försvinner med ett gloriasken ovanför sitt huvud.
Isa undslipper sig en suck och Fanny vänder sig i sängen. Ligger på rygg, stirrar upp i taket och säger: ”Okej, vi gör det för pappas skull, eller hur? Du kan vänta i köket, I need some privacy.”
Så är de äntligen på väg. Isa kan gasa upp bilen i 130 och svepa fram genom vårlandskapet. Fanny sitter spikrak i passagerarsätet bakom stora svarta solglasögon och iklädd en fläckig T-shirt. Hade hon ingen ren? undrar Isa och sätter på Coldplay igen.
Hon tycker sig höra en kvävd fnysning från Fanny som säkert tycker att det är trist medelålders mainstreammusik.
”Vad gillar du för musik?” frågar Isa.
Fanny rycker på axlarna.
”Glad popmusik.”
Ett märkligt leende på det. Hatar hon glad popmusik eller vad menar hon?
”Du kan byta om du vill.”
Fanny skakar på huvudet. ”Det är din resa.”
Nej, tänker Isa, det här har aldrig varit hennes resa. Hon gillar weekendresor till städer som New York, Paris eller storslagna landskap i Toscana. I lugn och ro. Den här resan är inte hennes på något sätt men Coldplay får ändå fortsätta spela.
Fyrtio minuter senare frågar hon om Fanny vill ha något från macken när hon ska tanka. Isa väntar sig ett nej men Fanny säger: ”Svart kaffe, tack, och två kanelbullar.”
Fanny slukar båda sina kanelbullar och spiller kaffe på den redan fläckiga tröjan. Hennes händer skakar lite.
”Vart ska vi?” frågar hon.
”Mitt barndomshem. Där jag är uppväxt. Mitt på landet. Kor som grannar. Stort gammalt hus.”
”Jag ville bara veta hur långt det är kvar.”
”Det ligger utanför Nyköping. Vi är framme om en halvtimme.”
Ju mer den där halvtimmen krymper, desto närmare tycker Isa att landskapet kommer. Hon tycker sig känna att en gren petar henne i ansiktet, hon känner doften av fuktig jord. Det är som om vägen försvinner och hon kör genom luft. Hon sneglar mot Fanny som trycker pannan mot sitt fönster och inte verkar uppleva att vägen försvunnit.
Snälla, snälla Robin, ber Isa. Ring och säg att mamma är tillbaka, låt mig få vända.
De kör in genom allén, omgivna av de stora gamla almarna som snart ska slå ut igen, som slagit ut i hundra år och visat vägen hem för de som bott i det vita huset. Solen sprider sitt vårglitter genom trädgrenarna som ännu inte hindrar det med sina lövverk. Förra årets löv som fallit och ännu inte ruttnat ligger kvar på gräsmattan framför huset. Tröttare, mer slitet än vad Isa minns, tornar huset upp sig framför henne. Glasverandans fönster stirrar surt på henne. Varför kommer du först nu?
säger Fröken Glasveranda med sin mest anklagande röst. Pappas besjälning av det här stället har henne i sitt grepp. Isa har inte ens hunnit gå ur bilen innan huset börjar prata med henne! Hon skulle kunna köra runt vändplanen, förbi huset och iväg igen. Låtsas att hon inte varit där. Ringa och säga till Robin att tyvärr dök det upp en väldigt viktig förhandling. Men det gör hon inte. För mammas skull slår hon av motorn och lägger i handbromsen.
”Längesen du var här?” frågar Fanny.
Isa rycker till. Hade hon svurit högt åt alla fula, ruttna, ledsamma gamla löv och åt Fröken Glasverandas stirrande så att Fanny hörde?
”Ja”, säger hon. ”Väldigt längesen.”
Någon sitter i gungan i största trädet. Farten är hög. Det måste vara Ernst, eller Sixten. Isa har svårt att skilja dem åt på håll. Det är knappt två år mellan dem. Hon kliver ur bilen och sträcker på sig.
”Tjena, grabben!” ropar hon och höjer handen till vem det nu är.
Barnet i gungan tittar på henne och ropar tillbaka: ”Jag får inte prata med främlingar.”
”Ernst, det är ju Isa, jag sa ju att hon skulle komma idag”, säger Robin skrattande och kommer ut ur vedboden. Isa betraktar honom när han duckar för att inte slå i den låga dörrkarmen. Hon slås alltid av hur lång han är. När blev han så lång? Han krånglar ut sig själv och den stora kartongen han bär på genom den smala dörröppningen, sedan rusar han fram till Isa, släpper kartongen bredvid hennes fötter, breder ut armarna och kramar henne hårt och länge. Håret i hästsvans, trasiga jeans, rutig flanellskjorta och något slitet och trött över ögonen. En glad och lite tärd grungekille, trots att grungen varit död i tjugo år.
”Ah, vad härligt att du är här! Gick resan bra?”
Robin släpper henne och gestikulerar mot Fanny som står bakom Isa och skrapar med foten i gruset. ”Och här har vi?”
”Ja, förlåt, det här är Fanny. Min bonusdotter.”
Bonusdotter? Det låter vansinnigt, tänker Isa. Hon har inte gjort något för att förtjäna att kalla Fanny sin bonusdotter. Har aldrig kallat Fanny för något i relation till sig själv. Var kom det ordet ifrån? Men nu kan hon inte rätta sig. Det skulle göra det ännu konstigare. Fannys ansikte är nollställt.
”Tjena, Fanny, vad kul att träffas”, säger Robin och skakar Fannys hand hjärtligt.
”Vad är det där?” Isa pekar på lådan han ställt bredvid henne.
”Minnen”, säger Robin och ler. ”Vedboden är en guldgruva. Allt är uppmärkt, mammas verk så klart. Här är mina skolarbeten, tänkte att det kan vara kul för killarna så småningom.” Robin skrattar igen.
Isa skrattar inte, hon förstår inte vad som är roligt med gamla
skolarbeten – nötta skrivböcker där man skrivit G hundra gånger i skrivstil och teckningar som är svåra att se vad de föreställer.
”Dina finns också i en låda.”
Isa höjer på ögonbrynen och Robin rycker på axlarna.
”Är ni hungriga? Vi har gjort paj.”
Isa ser in i köket från hallen och vet att hon måste gå in dit. Hon kan inte undvika husets hjärta. Mammas färgglada trasmattor på golvet, det gedigna avlånga bordet i valnöt i mitten av rummet. Hon ser att den slitna bänkskivan vid fönstret bytts ut mot en i marmor och luckorna har fått ny färg. Annars är det precis sig likt. Ljust, inbjudande, hemtrevligt. Isa försöker andas lugnt. Det är bara ett kök, tänker hon. Du har levt utan det där köket hur länge som helst, sluta larva dig! Hon tar sats och går in i köket. Ernst och Sixten sitter bredvid varandra vid kortändan av bordet och stirrar misstänksamt på Isa.
”Pappa säger att du inte har varit här på tusen år.” Ernst tittar på henne med uppspärrade stora ögon. Isa petar i pajen med gaffeln. Det här är anledningen till att hon inte är förtjust i barn: De saknar helt social fernissa. Man drar inte upp vad som helst när som helst, men det vet inte Ernst för han är fem år och tror att livet är en öppen bok.
”Hur många år är du?” frågar han.
”Jag är fyrtiotvå”, säger Isa.
Ernst ger sin pappa en snabb blick och Isa känner sig tvingad att komma med ett klargörande: ”Det var över tjugo år sen jag var hemma. Inte tusen.”
Det blir tyst kring köksbordet. Isa känner hur de tittar på henne allihop och blir röd i ansiktet som om hon skäms plötsligt.
”Jag gillar stan mer, bara.” Det låter knäppt, det hör hon. Vem är det som hon försöker förklara sig för egentligen. Är det för
Fanny, Ernst och Sixten? Eller är det för Robin? Men Robin