9789100198589 by Smakprov Media AB

FÖDA ÅT MIN HÄMND

Bengt Ohlsson

Föda åt min hämnd

Albert Bonniers Förlag

Av Bengt Ohlsson har tidigare utgivits: Dö som en man, sa jag 1984 Rida på en gris 1985 Jazz är farligt 1988 Solo 1992 Den där lilla stunden av närhet 1994 Se till mig som liten är 2000 Gregorius 2004 benke@swipnet.se 2005 Hennes mjukaste röst 2007 Syster 2009 Kolka 2010 Rekviem för John Cummings 2011 Swing 2014 Drick värmen ur min hand 2016 De dubbelt så bra 2018 Midsommarnattsdrömmar 2020 På andra förlag: Ohlssons Stockholm 1993 Det måste vara något fel på mig 1996 Vägs ände 1999 Margot 2012 Min perfekta man 2019 Pengarna 2021 Mammas vidriga kompis 2022

Tack till Johannes Collin och Chris Goss

SEPTEMBER 1940

Ingen kan riktigt begripa hur trångt det är i sittbrunnen. Man kanske har sett fotografier på piloter i trafikflygplan. Leende män i välstrukna blå uniformer med guldknappar. De skulle kunna få plats med en grammofon där inne, och dansa vals med flygvärdinnorna. I lördagsberättelserna i Cellesche Zeitung fanns teckningar på flyghjältar i sina dubbel- och trippeldäckare, som verkade rymliga som badkar. Men i en Messerschmitt 110 är det så trångt att det känns som om man trär på sig flygplanet, och att det har byggts för just mig och ingen annan. Runt omkring mig ser jag visserligen kamrater i flygmaskiner som ser ut att vara identiska med min. Bruno sträcker sin flytväst med små otåliga ryck, Willy sitter böjd över sina instrument, Felix känner på benfickorna att signalpatronerna ligger där de ska. Men alla maskiner är olika. De låter olika, luktar olika, beter sig olika. Jag slår på tändningarna, och propellrarna sätter sig i rörelse med ett mjukt smattrande och är sen osynliga, de har blivit ett med luften, de har satt mig i förbindelse med 9

krafter som väntar på att skjuta iväg mig, högre än vad ögat kan se. Men inte än. Jag rullar framåt och bromsar in. Jag kontrollerar magneterna och ser mig omkring, med viss möda eftersom flytvästens krage klibbat fast mot nacken. Sen rullar jag ut på banan och ser mot horisonten. Här i Saint-Inglevert tycks banan ta slut vid världens ände. När jag ser den skarpa, ljusbruna linjen mot den blågrå himlen förstår jag hur människan en gång kunde tro att jorden var platt, och att det fanns en kant där framme, och nedanför väntade svavelstickande lågor och krälande vidunder. Några sekunders vila, några rutinmässiga blickar på instrumenten, min metallkropp och jag samlar oss inför det avgörande ögonblicket. Jag lossar bromsarna och skjuter fram gasreglagen. Motorernas mullrande stiger till en upphetsad sång. Vi rullar allt fortare mot horisonten, och det känns som att ta fart inför ett stort språng, som när jag rusade mot plankan under pojkårens längdhopp. Vi sätter fart, metallkroppen skumpar och kränger. Vi är ett och samma, våra viljor är oupplösligen förenade. Hastigheten ökar, jag håller riktningen med fotpedalerna, drar åt mig styrspaken i en mjuk rörelse och sen är stunden inne. Vi lyfter, och sen är vi i något annat. Allt stillnar, däcken har lämnat marken och hänger villrådigt i vindarna innan jag drar in dem. När vi stiger till väders – hundra meter, två hundra, tre hundra – har jag betvingat omätbara krafter. Vindarna 10

rycker och sliter i metallkroppen, föser den hit och dit, men det finns något som är starkare: min egen vilja och människans ackumulerade kunskap och uppfinningsförmåga. All vår strävan förenas i min metallkropp, och jag befinner mig längst fram, jag är spjutspetsen som susar in i framtiden. Men privilegiet för med sig ett stort ansvar. Jag får inte bli övermodig och vårdslös, utan måste hela tiden ligga steget före, tolka krafterna och lyssna till deras budskap. Det är som att lära känna en människa, när jag tänker efter. När jag är uppe i luften känner jag också en triumf av det mer personliga slaget, ja, en triumf som bara är min och ingen annans. Det var hit jag strävade hela tiden, från barndomens läsning av flygaressens bravader, och vidare genom nöd årens förödmjukelser, och sen började jag förstå vilken väg jag måste gå för att en gång själv få sitta där uppe och se den kända världen försvinna under mig och uppgå i något annat, något som ingen kunde föreställa sig, ingen av alla dessa vardagsmänniskor som går på gatorna och byter fraser om sina vardagligheter, bröd, arbete, smuts, pengar, politik. Inga umbäranden var för svåra. Jag hade en dröm som ytterst få människor kände till, jag bar den tätt intill bröstet som en skatt som när som helst kunde ryckas ifrån mig. Jag deltog i SA:s läger, jag bodde i baracker med unga män som jag inte hade något gemensamt med, förutom en och annan som också kände sig främmande inför rå heterna och ederna och övningarna. 11

Vi bet ihop och härdade ut. Vi marscherade längs landsvägar och genom skogar, vi slog läger vid floder och stirrade in i lågorna och viftade bort myggen, vi putsade kängor i gryningen och stod på led framför fanan som hängde slött i duggregnet, vi slängde upp dammiga spadar på axlarna och låtsades att de var gevär, vi sprang och kröp och reste oss och kastade våra handgranatsattrapper, ja, vi gjorde allt de sa åt oss att göra, eftersom vi visste att något annat väntade där framme. Sen lättade det, sen kom studierna, och luften blev lättare att andas. Vi hamnade bland likar, och när våra blickar möttes förstod vi att det fanns fler som vi, ynglingar som tålmodigt hade marscherat med spadar på axeln och låtsats att det betydde någonting. Äntligen fick vi använda våra hjärnor istället för våra enfaldiga kroppar. Allt detta strömmar genom mig när jag är där uppe. Jag trodde inte att någonting kunde överträffa denna lycka. Sen mötte jag Anna, och redan från första stund var det självklart för oss båda att det är hos varandra vi ska vara, och det är hit vi har färdats, hela tiden. Månaderna gick, vår kärlek mognade och blev något handfast och tryggt. Vi lyfte över den första förälskelsens alla kast och vindar, och jag började bemästra de skrämmande krafterna. När jag sluter mina armar runt hennes späda lilla kropp känner jag ett högtidligt ansvar, inte bara för henne utan också för mig själv, ja, att jag måste hålla mig vid liv för hennes skull. Att jag blivit lika oundgänglig för henne som hon blivit för mig, lika oundgänglig som mat och vatten. 12

Nu är vi i krig, och jag befinner mig i någonting som jag vill hålla så långt ifrån henne som möjligt. Och för varje minut jag vistas i det kommer jag allt längre ifrån henne. Men det ökar min stridsvilja, eftersom jag vill få detta överstökat så fort som möjligt, så att jag får förenas med henne igen, och gifta mig med henne som vi har planerat.