9789100198282 by Smakprov Media AB

FÖRORD AV ALEX ANDER AH NDORI L

Jaromir fick bli mitt val av titel ty Jaromir är den verklige författarens namn.

Jag är endast en människa som till er överräcker denna märkliga bok – alls inte dess skapare. Än i dag är jag tveksam till att pub licera texten i eget namn, ehuru upphovsmannen gång efter annan just bett mig därom. Detta förord kommer säkerligen att betraktas som ett litterärt grepp, och med visst vankelmod välkomnar jag faktiskt en sådan tolkning. Nåväl: Den fjärde augusti 1994, exakt två månader efter mitt och Alexan dras bröllop i Andalusien, fick jag ett stort brev med posten. Det innehöll hundrafemtio vackert handskrivna sidor från en man som sade sig heta Jaromir Abrahamsson. Hans inledning tvingade mig på något sätt att läsa vidare, trots att jag blev avbruten i mitt arbete med den nya pjäsen och trots det obehag och den intuitiva motvilja jag kände för sammanhanget som sådant. Fler brev kom i ganska tät följd och i mitten av augusti anlände den försändelse som fullbordade en rad av åtta: ett trettiofem sidor långt brev kallat » Den sista vigilian «. Manuskriptets omfång var inför utskriften hela tvåhundratio blad i kvartformat.

Jag gissar, om ni nu alls törs tro på existensen av hans vittnesbörd, att er första bedömning blir att Jaromir under sitt arbete själv skulle ha hamnat i en psykos, även om jag redan nu kan säga att jag personligen tvivlar på det. Det bör väl inte likställas med galenskap när blinda börjar se.

Morup den trettionde juni 1994 Bäste Alexander! Tillåt mig säga att Den magiska disciplinen ledde mig till dig för att be om hjälp: Förvalta dessa anteckningar, jag besvär dig, Alexander, ingenting alls därutöver. En skrämmande förkänsla har drivit mig att påbörja nedteck nandet av denna extraordinära fallbeskrivning som samtidigt, kanske på grund av idén om den snart förrunna sanden, tillåtits anta formen av ett blygsamt självporträtt. Hälsningar Jaromir Abrahamsson

Exakt så var det första följebrevet formulerat. Återstående sju har jag separerat såsom apokryfer (kontakta mig via förlaget vid intres se) eftersom de endast riktade sig till mig personligen och faktiskt inte tillförde texten något. Då Jaromir Abrahamsson ännu i dag (mars 1995) inte har låtit höra av sig, går boken nu i tryck – efter hans önskan – under mitt namn. Jag har gjort vad som kan ha varit det rätta.

JAROM I R ABR AHAM SSONS V IT T NESBÖRD OM SI N TI D HOS FAM I LJ EN GOSSE

DEL ET T

LYCK ANS OCH SMÄRTANS FÖRMAK

ÅTAGANDE Bara Djävulen själv hade kunnat förutspå vad detta telefonsamtal var öppningen mot: På tio dagar skulle jag i långdans föras fram till ett vägskäl där jag endast förmådde se två ohyggliga alternativ. Abrahamsson detektivbyrå AB Redan från hans första ord var det tydligt att min blivande klient, av vana eller i ett försök att låta fattad, hängav sig åt ett slags språklig lekfullhet, som obehagligt nog kom att smitta av sig, blev jag varse. Men rakt igenom denna skalkaktiga polityr lyste ändå en far som förtvivlade av oro för sin försvunna dotter. – Jag vet, jag borde ha sagt det till min dotter, hur mycket jag älskar henne … så att hon sedan visste det, sade han och drog så djupt efter andan att det knastrade i telefonens mikrofon. Men för min generation är det svårt med stora ord. Man kan tycka att man visar kärlek, att det ska räcka och sedan är det för sent … De tre fönstren i mitt rum vetter mot en djup och tyst innergård och ljuset på väggen passerar om sommaren alltid genom yviga lövverk. Grenarna sveptes i rörelse av vinden och ljuset dansade i vältrande mönster strax över min brits. Jag tyckte under några ögonblick att de flytande ljusfälten på väggen antog formen av en närapå perfekt, liksidig triangel – och jag tänkte att detta var ett tecken av betydenhet. – Att anlita dig … ja, det är den självfallna avsikten, sade han. – Vad gäller uppdraget? Mer exakt?

Han svalde: – Min dotter … Jag såg att jag dumt nog hade lagt ifrån mig reservoarpennan intill folianten borta på nattygsbordet. – Du sa tidigare att hon har varit försvunnen i sju dagar. – Alice … hon … jag är så rädd … Det lät som om han tystade sig själv. – Vad kan jag hjälpa dig med? Doktorn försökte betvinga en känsla: – Alice är vårt enda barn. Det blev tyst i telefonen och jag frågade: – Har du gått till polisen? – De sa åt oss att vänta minst en vecka till. – Hur gammal är din dotter? – Hon har precis fyllt tjugosju, svarade han. – Jag förstår. – Men du känner inte henne, hon är aldrig borta, inte ett dygn … jag kan inte förklara vidden av min oro. – Misstänker du att ett brott är begånget? Han föreföll för en sekund helt främmande för orden: – Misstänker? För mig har det, herregud … – Ta den tid du behöver. – Det har blivit en övertygelse, det finns ingen annan förklaring. – Att ett brott är begånget? Avlägset mumlade rösten: – Min lilla, lilla flicka … – Du kan lämna allt i händerna på mig. – En riddare? sade han med förändrad ton i rösten. – Jag gör alltid mitt yttersta för mina klienter, svarade jag. – Det här är ditt arbete, du gör ditt yttersta, men jag vill att du förstår att det är en människa det handlar om: min dotter, vårt älskade barn.

– Det gör jag, försäkrade jag honom hastigt. – Hon måste komma till rätta. – Jag lovar att jag ska hitta henne. Min mun hade plötsligt givit form åt de ord Gosse hade velat höra; där tystnade vi båda och satt så en lång stund. Tankarna kretsade kring förlusten: den oersättliga människan. – Man har sagt mig att ditt namn är Jaromir. – Ja. – Bravo, mumlade han, bravo … för jag har blivit lite vidskeplig, ser du … inför min egen höst. Pennan låg framför mig på skrivbordet som den skulle; jag hade misstagit mig tidigare. Det som borta i sovrummet tillsammans hade skapat villan, såg jag nu, var foliantens silverrygg och spetsen på en gammal brevkniv. – Mitt namn, undrade jag, har då en betydelse i ett sammanhang? – Mer än så kan jag inte säga … Jag nickade: – Vad föreställer du dig nu att din dotter har råkat ut för? – Jag är rädd för att det på något vis är förbundet med ett antal hästmord. För mig själv upprepade jag det märkliga ordet. – Under våren har fem fall av bestialiska hästmord bara omnämnts av tidningarna, helt i förbigående, på inrådan av poli sen, skulle jag tro. Dagen efter Alices försvinnande blev det sjätte offret funnet: Det var en häst i min ägo. Han tystnade och jag förstod av de avlägsna ljuden att han utförde något slags handling, såg sig över axeln, innan han drog efter andan och fortsatte: – Vid niotiden på morgonen hittade vår rättare, i utkanten av hagen, ett ungt sto vars huvud var omlindat av brunrostig taggtråd. Hästen låg fjättrad på sidan, med nacken i en plågsam vinkel och andades snabbt …

Doktorn kände motvilja inför sina egna ord: – Med ett djurs förundrade vånda inför döden. Hennes buk och könsorgan hade, enligt veterinären, misshandlats, penetrerats och slutligen … klippts upp med hjälp av en häcksax: Hela moln av flugor lyfte där min skugga föll. – Var finns kopplingen till din dotter? frågade jag. – Tunna trådar förbinder varje detalj, men innan vi fortskri der, Jaromir, måste vi skriva vårt kontrakt om pakt och inbördes förpliktelser. – Det är riktigt. – Man måste bevara sin exakthet, förlåt mig. Klockan hade ännu inte hunnit slå ett, midsommaraftonen den tjugofjärde juni 1994. Att lockas till löften är ett slags övermod och dessutom ovärdigt en man som har haft detta yrke i mer än tio år. Hur kunde jag låta mig luras till en sådan dumhet? Detta skulle tills vidare dra otur över, om inte hela fallet, så åtminstone dagen, ända till dess att sömnen löste mig. Triangeln på väggen var försvunnen och hela ljusspelet förlora de efter avringningen hastigt sin kraft, flimrade upp en gång och bleknade sedan när solen gick i moln. Min metod är verkligen mycket enkel: De närmaste vet, och är oförmögna till lögner. – Allt som behövs är att lyssna: Onde vai o cão vai o trambulhão.1

1 Fotnot av Alexander Ahndoril: Portugisiskt talesätt: Där hunden går, går också förnimmelsen av henne/hennes eko.

SLOTT Doktor Gosse hade förklarat att han bodde med sin lilla familj på ett halländskt slott, och jag förmådde inte förneka, trots helgen, att jag kunde vara där så snart som nästa dag. Redan under färden skulle jag uppleva både ett slags ofrån komlighet i mitt handlande och en nästan erotisk längtan efter fortskridande. Johannes döparens dag den tjugofemte juni 1994. När jag morgonen för avresan vaknade och gick upp plågades jag av en yrsel som höll i sig till långt efter frukosten; kväljande dröjde sig rester av nattens berusning kvar. Jag hade i min stadsdel kommit att hamna på en liten krog, som med sin gustavianska stil bröt av mot kringliggande byggnader på ett tilltalande vis. Under min planlösa kvällspromenad höll jag mig vid sidan av mid sommaraftonens glättiga larm och lät mig i stället uppfyllas av det behagliga ljuset och den melondoftande luften. Jag njöt lite av mitt vemod och den lustiga känslan av uppbrott som hade medföljt telefonsamtalet med doktorn. Unga kvinnor snavade fram i sina fantastiska klänningar och nya skor. En för tidig fyrverkeripjäs exploderade på den ljusa himlen. Plötsligt stod någon i min väg: Han tog tag om mina axlar och lutade sig långsynt bakåt. Det var Samuel: den vän som sist

gick förlorad. Han skrattade till hälsning och vi var nära att falla i varandras armar. Trots att jag under ett par år inte hade kunnat förmå mig själv till annat än att om och om igen skjuta upp våra möten frågade nu Sam om han fick bjuda mig på ett glas någonstans. Jag följde med blicken färden av en suddigt röd ballong över taken och svarade att jag tyvärr redan var på väg hem. Min riktning hade varit en helt annan då han hade sett mig och lögnen var uppenbar. Jag kan inte förstå varför jag avböjde. Kanske bidrog den brutna identi tetsbricka han bar om halsen till min tvekan. I själva verket skulle jag inte ha haft något emot att sitta hela natten på någon veranda med honom: tala, skratta och återupprätta vänskapen. Ensam gick jag till den lilla kvarterskrogen, satt där och betrak tade mellan klunkarna det rumänska vinets dova kulör och för sjönk, trots den trivsamma stämningen, i ett självömkande grubbel. Jag hade på några år förvandlats till en riktig enstöring. Det ser jag först här, nu när jag har konfronterats med den färglösa bilden av mig själv – möten med andra människor är det enda som skulle kunna göra mitt liv meningsfullt. Långt efter själva insikten lyckades jag och min hustru, inför varandra, formulera att vårt tanklösa äktenskap fortfarande exi sterade efter sju år endast på grund av vanans mekanik. Mitt arbete blev sedan en stilla, blind passage över till ensamheten. En ung kvinna i sällskapet vid bordet i hörnet tittade ideligen åt mitt håll, men då jag mötte hennes ögon inbillade jag mig att hon endast uttryckte ett slags barnsligt deltagande med en sorglig ensamvarg. Jag kan säga att min näsa är stor – väl stor, har jag förstått, och en aning sned – men annars formad efter ädel idé. Visst ler jag redan åt min egen beskrivning. Ett fult ärr misspryder kinden, munnen är fyllig, det mörka håret oordnat och blicken, jag vet inte, obehagligt intensiv.

Om jag också förstod att flickan vid bordet i hörnet inte menade något särskilt gladde jag mig ändå en aning åt hennes upprepade ögonkast. Två rum har i många år varit min hela värld, och tecken av alla slag har fått vägleda de små återvändande rörelser jag ändå tvangs företa: Kanske sänkte jag fingret till en slumpartad strof i någon vacker bok när jag kände mig villrådig. Mycket föreföll endast vara varsel om onda eller goda krafter; varmt ljus på mitt silverkrucifix kändes löftesrikt, medan sång utifrån om nätterna blev en sorgens förkänsla. Kanske skulle man kunna säga att jag har fostrats till ensamhet genom att mina båda föräldrar omkom i en brand när jag var fem år. Jag kan inte återkalla denna natt själv, men har fått veta att min mor, med sina sista krafter, kastade mig ut genom fönstret på övervåningen. Huset brann ner till grunden och det enda jag fick med mig från min barndom var en pyjamas och det djupa ärret på kinden från grusplanen jag landade på. Jag ville inte minnas någonting och antagligen var det min bortvändhet som gjorde att ingen knöt an till mig: jag bar med mig det allt skrynkligare brevet som beskrev min bakgrund när jag flyttade mellan barnhem, fosterfamiljer och ungdomsboenden tills jag blev vuxen. Någon gång tas man upp – sväljs – av den ensamhet man befinner sig i. När ingenting hos en finns som önskar dröja, går tiden så obegripligt fort; man förlorar år, helt omöjliga att redovisa. Vid ett tillfälle höjde den unga kvinnan sitt glas för att över borden skåla med mig. Jag mötte hennes blick, blev förlägen och låtsades som om jag inte hade uppfattat gesten; jag vände mig bort för att slippa se hennes rodnade kinder.

Mina tankar var tunga under resan till Halland och varslade dystert om vill vandring. * Några få mil innan jag kom fram passerade jag genom den stad som 1985 uppmärksammades för de sadistiska våldtäkterna på tre små flickor. En väldig midsommarstång stod rest på torget. * På något vis blev jag överrumplad av detta slott: en grön, bisarr byggnad utan flyglar infrusen i stilla solljus. Hela tiden hade det varit dolt från vägen uppför kullen. Yviga träd med rödsvarta löv hade, utan att alls stå tätt, med sinnrik exakthet skymt sikten ända från den höga järngrinden till dess att jag plötsligen var framme – och från grusplanen var det i stället omöjligt att upp fatta slottet på grund av dess överväldigande närhet. Ett slags mindre renässanskupol var rest på en cylindrisk underbyggnad kring vilken resten av slottet tycktes ha formats. Gruset krasade ljudligt under mig när jag gick i riktning mot stentrappan som ledde upp till porten med kraftiga bronsbeslag. Jag tänkte att solljuset på planen var uråldrigt såsom det alltid är över skugglösa ytor. På det översta steget tyckte jag mig höra, genom dörrspringan, efterklangen från ett klockspel förtona, och utan att låta mig vidröras av porten trädde jag in i slottet; hallen var rofylld och behagligt sval. Det rasslande ljudet från hundtassar försvann bort över ett trägolv. I det plötsliga dunklet var mina ögon blinda av förmiddagsljuset, och först efter en stund kunde jag urskilja de höga silveraktiga väggarna med sin suddigt gröna bård. En tråd sliten persisk matta i grått sträckte sig igenom den djupa hallen och fram till en väggnisch i vilken en motbjudande polykrom

munkstaty tryckte. På ett framdraget bord låg ett brev som i övre högra hörnet hade fixerats med en stor minnesmedalj av järn. Välkommen Jaromir! Jag skriver detta i flygande hast – ja, med pådragna stövlar och käppen klämd under vänster arm! Min gästfrihet känner inga gränser: Stig in, var inte blyg, se dig runt på slottet, leta efter spår eller sitt ner ett slag och kontemplera. Som du själv önskar! Och för övrigt är vi nog alldeles snart tillbaka. Hälsningar och stort tack! Doktor Johan Gosse

På medaljens flata yta var » Hieronymus Bosch 1449–1516 « graverat, och när jag tog isär den fann jag två av konstnärens verk detaljrikt återgivna i metallen. Jag öppnade en dörr med speglar i grått tyg, och leddes via en gång ut i ett stort kök där grytor och knivar och andra glänsande föremål hade radats längs bänkarna. På motstående sidor fanns två mathissar med luckor av mahogny och knappar för de fyra våningarna. Jag gick rakt igenom köket, uppför en vriden, knirrande trätrap pa och hamnade i ett dunkelt serveringsrum: hyllorna var fyllda av glas och tallrikar, uppläggningsfat och hoptals av begripliga men ovanliga porslinstillbehör. Suddiga skuggor från löven som utanför vinslade viskande mot de kolorerade rutorna var i rörelse.

Den lilla dörren öppnades utåt; gångjärnen och vredet fungerade i spöklik frånvaro av ljud. När jag hade klivit in i det angränsande rummet och tryckt igen dörren efter mig såg jag att den helt försvann i väggen som mittparti av den dystra gobelängen. Takhögt hade de tallösa böckerna systematiserats; jag fann mig stående i ett väldigt bibliotek där bokhyllornas smyckning var ett myller av utsirade figurer: demoner; kupidoner, kräk och vilddjur. Över de båda sofforna i andra änden av rummet hängde tjocka arabiska tyger och ett gulnat medeltida sjökort. I centrum, under den stillastående takfläkten, hade en sliten fåtölj med fotpall placerats; sittmöbeln var vänd bort ifrån fönstren som anades bakom gröna sammetsgardiner. Läslampans trattartade skärm var inifrån bränd. På rökbordet stod en diskad askkopp i mörknad brons, med hållare för tändstickor. Jag satte mig ner och föreställde mig att doktorn brukade till bringa mycket av sin tid här allena – ofta i långsamt grubbel. Visst läste han fortfarande med glöd, men försjönk ändå gång efter annan i ett letargiskt betraktande av de mönster orden på papperet bildade. Kanske rökte han ibland, tog sig ett glas, föll i slummer. Travade på en liten trävagn låg fyra böcker: del fem och åtta av en encyklopedi kallad » Kunskapens bok «, en roman, utgiven på Albert Bonniers förlag i Stockholm, med titeln » Herr Unheim lich «, vars belletrist var en viss Zacharias Meyer, samt av Goethe » Zweiter Aufenthalt in Rom « i vilken, kanske som ett bokmärke, en liten skrift kallad » The sleepwalker performs various acts with a certain degree of dexterity « låg. Innan jag reste mig noterade jag att det vid den bortersta bok hyllan stod en biblioteksstege på hjul; en ondskefull träfigur glodde gapande efter mig mellan de två övre stegen när jag skyndade över golvet. Framme vid dubbeldörren kunde jag genom det slipade opalglaset ana en korridor; och när jag öppnade fann jag att den djupt in mynnade i en trång, välvd nisch med ett fönster av gult

glas. På gångens båda sidor fanns dörrar; då den första var låst fortsatte jag till den andra. I nästa ögonblick stod jag i ett svalt, närapå kyligt rum – för länge sedan lämnat i livlöshet: blekta tid ningar och döda flugor i en trång absid. Gardinerna var fråndragna och vedkorgen framför kakelugnen tom. Ett kanske aldrig använt gästrum - - Jag återvände till korridoren och gick förbi sex likartade sing eldörrar för att öppna döbattangerna. Rofyllda dofter kom emot mig från ett jättelikt rum uppfyllt av ett mjölkaktigt ljus. I centrum hade en ståtlig himmelssäng placerats, vänd mot fem av tyll skylda fönster, konstfullt draperade med vita atlasgardiner. Högt i taket hängde en uppstoppad svan med utbredda vingar, och mot väggen till vänster stod en golvklocka av trä på vilken en liten bysantinsk ikon hade blivit fäst med alltför grova spikar. – En ikon fastspikad på en klocka! Två små dörrar och en större fanns längs väggen till höger. Den stora stod på glänt, och i ljusstrimman som föll in kunde jag se en oval spegel över ett handfat, ett stearinljus fäst i en enkel väggkram pa och glittret av något som troligtvis var ett slags försilvrad stol. Jag gick fram och öppnade den lilla dörren längst in i hörnet och möttes av en mathisslucka, identisk med dem i köket men utan möjlighet till förbindelse, såvida inte hissen kunde göra horisontala förflyttningar – än så länge var jag övertygad om min orientering i slottet. Jag öppnade luckan och anade ett smalt schakt i mörkret. Ljusromben mot innerväggen avslöjade ett komplicerat vajer system. Jag tyckte mig se hur det rann olja utefter en av linorna, innan jag förstod att den helt utan ljud var i rörelse. Jag stängde luckan och dörren och gick över till ett av fönstren: Utanför låg parken som i dvala. Det stod en skål där i nischen, med smulade blommor, kryddor och välluktrika rötter. Ingen sov i detta vita rum; det besöktes i något annat syfte.

Jag gick tillbaka över golvet – svanen vred sig en aning i vind rörelsen – och öppnade den tredje dörren; en närapå tom kläd kammare blev synlig. På en krok till höger hängde en vit nattrock med brodyr och längst in stod ett skåp i mörkt stunget trä. En svag doft av såpa och vanilj vädrades ut. Jag öppnade luckorna till chiffonjén och såg att det på de tre hyllorna hade placerats små schatull av olika slag. Jag räknade men minns inte längre hur många det var. För min inre syn ser jag nio, men vet att det fanns fler än tretton. Överst låg också vad som såg ut att vara en rulle svart, grovt tyg. Jag tog fram ett av skrinen i ljuset och kände dess tyngd. Inuti fanns kritteckningar gjorda av ett barn: små människor som endast bestod av huvuden, ben och armar Det slog mig ur ingenstans att jag måste ha varit mycket skygg som liten: vuxna människor var skrämmande; jag kände deras otålighet och deras önskan att böja. Mitt mod hade sjunkit och allt föreföll, på ett avlägset vis, plöts ligt illavarslande. Av vilken anledning, frågade jag mig, förvarades några barnteckningar undangömda i ett vackert schatull? Jag tänkte att jag borde undersöka de andra skrinen, men läm nade i stället rummet i en underlig önskan om att aldrig ha gjort detta intrång. Jagad av min plötsliga insikt – jag hatar att bli över rumplad av det förflutna – skyndade jag igenom korridoren, drog upp en dörr, vilken som helst, och fann mig plötsligen stående i ett rundat trapphus. Genom det olikfärgade glaset i de många fönstergluggarna kom spiraltrappan att ligga i ett slags glädjande ljus. Jag stod där och kunde inte längre förstå min olust inför skrinet, eller alls vad som skulle vara underligt i att på det viset förvara ett barns teckningar – endast för mig kändes ju platsen undangömd. Jag betraktade ljuset i trappan, genomströmmades av ett säreget lugn, och insåg att detta underbara ljus påminde mig om det som finns över den stad jag ofta besöker i ett slags nåderika dödsdrömmar.

Jag bestämde mig för att, med hjälp av trappan, ta mig så långt upp som möjligt, för att påbörja en approximativ rymdbestämning av detta obegripliga slott. Efter den fjärde våningen kom vindsdörren och sedan fanns fönstergluggarna i cirklar runt om; trappan blev trängre och stegen högre. Via en golvlucka kom jag upp i ett litet tomrum som genom strålades av ett starkt kvällsljus, spjälkat till vinda stjärnor av de tunna listerna som sökte sig mot taket; luften var uppvärmd och angenämt trädoftande. Allt som rymdes i rummet var en blek karmstol och en pulpet med föråldrade skrivdon. Jag satte mig och såg, genom de omgivande englasfönstren, parken breda ut sig för att åt ena hållet långt bort övergå i gula rapsfält och åt det andra i tät svart skog; solen var bländande över trädtopparna. Jag följde med blicken vägen nedför kullen till grinden, och sedan det höga järnstängslet som tvärt slutade efter ett par hundra meter i båda riktningarna. När jag vred mig runt och lät blicken sjunka, såg jag plötsligt, över slottet, mellan den gröna kupo len och den lilla takterrassen, att en svart amerikansk bil stod parkerad intill min på grusplanen. Nu först blev känslan av ett verkligt intrång tydlig: Jag lämnade rummet och skyndade nedför trappan – fönstergluggarna och färgspelet virvlade upp – och när jag nådde bottenvåningen öppnade jag dörren och fortsatte in i ett smalt genomgångsrum. Från taket av blekt målat glas hängde en böhmisk spindelbunden ljuskrona med sex armar och ett stort fasetterat klot längst ner; ryckvis gled min avspeglade rörelse över den sfäriska ytan. Följande rum hade gula väggar med inramade släktfotografier i fyra rader. Jag snuddade lätt vid en skänk till höger och lät fingrar na glida över en blänkande tramporgel. De två fönstren vette mot något som såg ut som en försummad parkanläggning, där häckarnas ansning bara kunde anas och idén helt fallit i glömska.

Det tredje rummet var vidare och hade ett blankt golv av basalt. Den blysvarta syriska mattan var kvadratisk och placerad så att dess hörn pekade mot rummets sidor. Jag stannade under takkronan framför ett par avsparkade tofflor; de var nätta och det vinröda skinnet sprucket; ingen skugga föll på den svarta mattan. Döbat tangdörrarna rakt fram slogs upp och en kraftig man med ett huvud glittrande av svettpärlor stormade haltande in. – Där ser du, vissa är födda till detektiver: Mina tofflor har varit försvunna … och djupt saknade i fem dagar! Hans stora hand var hjärtligt framsträckt inför hälsningen och den korta uniformsrocken fladdrade upp när han med väldiga steg klev över golvet. Doktorns åldrade ansikte var på något vis rörande, trots den säreget stadiga, nästan grymma blicken. Hans kala huvud, som baktill var ovanligt bucklat, hade ett nätmönster av mörka ådror. – Jaromir Abrahamsson, presenterade jag mig. – Livs levande, log han och höll fast min hand. Aldrig under skatta ett par bra tofflor, Church’s är förstås oslagbara … Och du kommer hit och hittar dem på bara några minuter, återföreningen närmast tårfylld, jag är … – Det var bara en tillfällighet, försökte jag säga. – Han är ödmjuk också, strålade Gosse. En tillfällighet? Mycket klädsamt! – Jag menar bara … – Du behöver inte svara, skrattade han och släppte greppet om min avdomnade hand. – Men … – Du har inte hittat några mystiska fingeravtryck ännu? – Jag måste nog börja med att sätta mig in i detaljerna först. – Självfallet, men innan dess måste jag säga att jag har tagit mig friheten att beställa din middag till klockan sju. – Det skulle räcka med en smörgås eller …

– Nej, för helvete, du måste ju vara stark och frisk, hela kostcir keln ska vi ha, jag håller dig givetvis sällskap! * Det väldiga bordet av ebenholts, glänsande svart som en flygel, var dukat endast för mig och förrätten – rostad kavring med gåslever kräm och citronmeliss, förklarade Gosse – var redan serverad när vi kom in i en stor festmatsal. Doktorn öppnade en flaska Pomerol, luktade hastigt på korken och hällde sedan upp i det polerade bordeauxglaset framför mig. – Bon appetit, sa han. – Tack. Han satte sig mittemot mig, betraktade mig med en nästan generande välvilja när jag började äta. Gåsleverkrämen var smaksatt på ett underligt vis; avlägset förnam jag dijonsenap, men det fanns en mycket mer pikant smak som jag inte lyckades placera. – Madeira, sade doktor Gosse leende, som om han hade läst mina tankar. Utanför gick en ristning över den täta yta som trädens löv bild ade, som om själva parken av någon anledning plötsligt rös till. När jag lagt ihop besticken reste sig Gosse, tog fatet och för svann ut genom en dörr och återvände nästa sekund med huvud rätten under en silverblank cloche på en serveringsvagn och en champagneflaska i en kylare i handen. Isbitarna rasslade när han tog upp den droppande flaskan, öppnade den med en dämpad puff och fyllde det vida glaset till brädden. Han placerade det nya fatet framför mig, lyfte med teatral yvighet bort locket så att den ingefärsdoftande ångan bolmade upp. – Winston Churchill edition till friterad gös med sichuanpep par, ingefära och koriander.

När jag hade ätit i kanske sju minuter, oavbrutet iakttagen av den leende doktorn, frågade han plötsligt, liksom forskande, som om det hade väldig betydelse för honom, hur min resa genom landet hade varit. – Jag tycker att det är avslappnande att köra långa sträckor. – Avslappnande? Det låter bra, log han. – Man hinner tänka mycket. – Du har tänkt och du har, han såg ut att söka i minnet, hunnit se dig om i slottet? – Ja, jag hamnade visst i ett torn, log jag. – I ett torn? Mycket bra! utbrast han och reste sig igen. – Det här var oerhört gott, tack, sade jag. Helt fantastiskt, faktiskt. – Det gläder mig. Han dukade av bordet, rullade ut vagnen och återkom med förbluffande snabbhet med en efterrättsbricka. – Crème brûlée och en Delamain från 1967, sade han. Med en vit linneduk till skydd placerade han den heta formen – stor som snusdosa – framför mig, hällde upp espresso från en kanna av slagen koppar, konjak i kupan och stannade sedan till med flaskan i handen sedan han trott sig se en blick. – Ja, jag tappade tyvärr allt hår på grund av en malariamedicin. Innan jag kom på något att säga kungjorde han: – Klockan nio tar vi en sängfösare uppe i salongen så att du får tillfälle att träffa Elvira. – Trevligt. – Tyra har bäddat i rum sex på våning två, jag ber henne visa dig dit så snart du är mätt. – Jag tror att jag hittar själv. – Det låter osannolikt … men lyckan står den modige bi … Och om du råkar gå vilse i irrgångarna – inte alls ovanligt – är det bara att skrika, log doktorn, så blir du funnen förr eller senare. * 30

Gästrum nummer sex låg, precis som han hade sagt, på andra vå ningen och det tog mig inte mer än tre minuter att hitta dit. Trä väggarna hade mörkbetsats och längs taket fanns platta utsnidade motiv som någonstans påminde om bibliska. Kvällssolen skulle, genom de båda fönstren, snart fylla rummet totalt. Jag undrade om det var en tanke att varken grusplanen eller vägen uppför kullen var möjliga att se härifrån. På skrivbordet stod en svart telefon och i en kruka växte den passionsblomma som kallas Kristikors. Sängen hade höga gavlar av mässing och överkastet var av ett strävt mossgrönt tyg som veckades då det nådde golvet. Jag låg där på bädden och slumrade, i flera timmar, för att i halvsömn flytta mig runt i slottet och i virvlar tänka på vad som kunde ha hänt deras dotter. Plötsligt mindes jag en bild och blev ögonblickligen ogrumlad till sinnes: Framför mig stod en man med vitpudrat ansikte. Minnet liknade ett fotografi ur en teaterföre ställning: hans grå rock hade fladdrat upp och käppen var höjd över en liten pojke. Jag vred på mig i sängen och insåg att det i själva verket var en rad av bilder jag besåg, ty rockskörten fångades av vinden och veks stegvis upp, samtidigt som käppen sjönk mot poj kens huvud. När jag försökte forcera rörelsen, förtonade bilderna hastigt och kvarlämnade endast ett obehag.