Sjöelefanten i Bukarest
Fredrik Sjöberg
Sjöelefanten i Bukarest
Albert Bonniers Förlag
www.albertbonniersforlag.se
isbn 978-91-0-018894-8 © Fredrik Sjöberg 2022 omslag Nina Ulmaja omslagsfoto Fredrik Sjöberg typsnitt Indigo Antiqua tryck Livonia Print, Lettland 2022
Till Aase
Förord 9 Samlandets psykopatologi 11 Holy shit! 25 Patrioter emellan 33 Om konsten att skryta 43 Tringa solitaria 57 Kärlekens hetare stränder 65 Ulf Malmgren (1937–2012) 71 De konstiga norrmännen 79 Bilen är servad och världen är stor 85 Naturen suger 109 Sjöelefanten i Bukarest 117 Fuck-shit-bitch-komplexet 129
Det är något visst med bin 135 Droger, droger 143 Nordens flora 153 Heraldisk zoologi 161 Rosettastenens gåta 169 Fallet Alban Berg 175 Med sådana vänner … 191 Arosenius rus 199 De sju dödssynderna 207 Kontrolldämonen 211 Om essäerna 215 Personregister 216
förord
Essäerna som följer är en osorterad blandning av naturoch kulturhistoria. Minnen och lärdomar från böcker – om konst och fåglar och allt möjligt annat som gör just mitt liv lättare att leva. Några av texterna trycktes först som under streckare i Svenska Dagbladet, andra var OBS -essäer i Sveriges Radio, men här finns också udda saker som gömts undan i antologier, tidskrifter och utställningskataloger som ungefär ingen läser. Till och med ett par högtidstal finns med, och i de fallen önskar jag att läsaren kan föreställa sig författaren på scenen, iklädd frack. Alltsammans är med något undantag skrivet under de senaste tio åren. Högt och lågt, lycka och sorger. Runmarö i december 2021 Fredrik Sjöberg
9
Samlandets psykopatologi 2017
Japanska fjärilssamlare är inte som andra. Ändå måste man förlåta dem. Alltid. Förlåta. Alltid. Just så tänkte jag, mekaniskt, repetitivt, som ett patetiskt mantra, där jag satt i aprilnatten på min takterrass i Berlin med ett sista glas vin och rökte franska cigaretter, som om det skulle hjälpa mig att bli kvitt ruelsen, ja, skammen, efter ännu en av dessa besinningslösa helkvällar när jag hade pratat för mycket för länge och vacklat som en berusad alpinist längst ut på övermodets brant. Förlåta. Alltid. Fjärilssamlarna. Särskilt de stackare som bor i Japan. Det var Edmund de Waal som hade fått mig ur balans den kvällen. Något han sa. Och eftersom jag vid det laget var försvagad och sårbar efter en lång dag på scenen så gick det som det gick, senare. Helvete! Att jag aldrig lär mig. Men jag var verkligen på gott humör och kände mig stark redan på morgonen då jag landade på Tegel efter en flygning från Köln, där jag hade levererat en riktigt lyckad läsning i Bittner Buchhandlung, en bokhandel av den där sorten som gör att man trots allt kan 11
känna hopp om mänskligheten. Därefter ytterligare två framträdanden på olika adresser i Berlin, innan jag slutligen kunde checka in på Hotel Otto i Charlottenburg, för att vila en stund i väntan på kvällens aktiviteter. Förlaget hade bokat sviten på sjunde våningen, den med takterrassen. Jag kände mig som en rockstjärna. Det skulle bli middag på en restaurang någonstans, men min påhittiga förläggare hade innan dess planerat in ett besök på Galerie Hetzler, ett stenkast bort bara, där Edmund de Waal samma kväll skulle öppna sin utställning »Irrkunst«. Och allt började bra, mycket bra. Utställningen liknade ingenting jag tidigare sett: oanvändbara porslinspjäser som påminde om fossiliserade lämningar efter någon sorts utdöda havsorganismer, cylindriska polyper kanske, stod arrangerade i mindre och större kluster, som samlingar. Hela atmosfären var liksom taxonomisk, vilket alltid gör att jag känner mig som hemma, och eftersom installationen även bestod av glasmontrar med Walter Benjamins pilliga anteckningar och klotter om allt möjligt inkrökt, kände jag mig snart lika tillfreds och avspänd som på ett naturhistoriskt museum. Benjamin och de Waal, två sofistikerade samlare i skön förening. Som en dialog. Dessutom var objekten vackra. Sedan gick det snabbt utför. Förläggaren fick för sig att hon borde presentera mig för konstnären själv, som stod i ett hörn och såg vilsen ut. Jag är visserligen ganska bra på artighetskonversationer och vanligt hederligt kallprat om så behövs, men just konstnärer på vernissagedagen erbjuder som regel närmast oöverstigliga svårigheter. Är de inte packade så är de apatiska 12
av känslomässig stress. Det får man förstå. Författare på utgivningsdagen är likadana. Mina förväntningar var således låga när förläggaren sa något om att här har vi författaren si och så från Sverige, varefter hon dröp av. Och där stod vi, plågsamt nyktra, och sökte förtvivlat efter något att säga. Jag öppnade lite trevande med att i allmänna ordalag berömma utställningen, och hörde direkt hur banalt det lät, så jag fortsatte, mest för att undvika pinsam tystnad, med en totalt ogenomtänkt harang om att porslinsgrunkorna väckte något inuti mig som jag en gång för längesen hade försökt skriva om i en bok som hette The Fly Trap. Samlandets psykopatologi och allt det där, du vet, sa jag. Eller någonting ditåt. Ärligt talat minns jag inte. Men reaktionen glömmer jag aldrig. Edmund fick plötsligt något vilt i blicken, och jag vet inte om uttrycket go bananas är tillämpligt på en kontemplativt lagd engelsman som han, men det var ungefär vad som hände. »The Fly Trap! Är det du!« Jag fick nu inte en syl i vädret för han var på nolltid mitt uppe i en historia som gick ut på att han ägde en hel samling av denna bok, närmare bestämt sju exemplar, och själva poängen i berättelsen var att han inte hade skaffat dem själv, utan fått allihop sig tillsända som gåvor. Av sju olika personer. Alla ansåg att han borde läsa The Fly Trap – för att svensken med flugorna troligen hade samma psykiatriska diagnos som han. Edmund de Waal och jag var nu goda vänner. Ett socialt personbästa för min del; samtalet var över på några minuter bara. Sedan var det andra som drog i honom, varvid jag lämnades ensam att försöka härbärgera denna oväntade upphöjelse. Jag firade med ett par snabba glas vernissagevitt, och när vi 13
sedan kom fram till den där krogen där middagen serverades var jag i högform och pratade med alla som orkade lyssna om att ingenting, tro mig, ingenting är mer ångestdämpande än att samla på något, vad som helst. Benämna, ordna, katalogisera – samla. Och när jag insåg att kvinnan mitt emot mig vid bordet hette Monika Grütters och var kulturminister i Angela Merkels regering, var det jag som gick bananas på riktigt och bad henne att ge Die Fliegenfalle till Angela och sedan upp mana henne att i sin tur ge ett exemplar till Turkiets president Erdoğan (den turkiska översättningen) för att på så vis lösa upp de diplomatiska knutar som då förpestade umgänget länderna emellan. Så har de något neutralt att prata om, hojtade jag. Flugdiplomati! Plötsligt befann jag mig i världspolitikens mitt. Makt. Ära. Ljus! Först flera timmar senare, ensam på terrassen, insåg jag hur fånigt alltsammans hade låtit. Och pinsamt. Jag tål helt enkelt inte alltför starkt ljus. Ibland räcker det med ett vänligt ord för att jag ska bli manisk, åtminstone övermodig. Och som vanligt försökte jag uthärda ruelsen genom att fly, denna gång in i en långsökt fundering om förlåtelse. Det var något med Edmunds utställning som hade fått mig att minnas en historia jag hört en gång för längesen, om fjärilssamlarna i Japan. Som inte heller har det så lätt. Jag längtade hem. Saken är den att Edmund de Waal bygger hela samlingar, till synes kompletta berättelser av porslinskärl, som institutioner och för den delen även onaturligt förmögna privatpersoner faktiskt köper, och som alla vet ligger det något perverst i att handla med hela samlingar. Själva meningen med en samling 14
är ju inte att ha den, utan att ackumulera den, undan för undan, skapa den. Jakten, inte ägandet, är samlarens raison d’être. Alla entomologer känner till detta, också i Japan, där emellertid arbetsmarknaden är så idiotiskt organiserad att människorna närapå arbetar ihjäl sig i väntan på en semester som är så försvinnande kort att de helt enkelt inte hinner ströva runt i naturen på jakt efter de fjärilar som saknas i lådorna. Det är därför de japanska samlarna har kommit att utveckla vanan att istället köpa sina fjärilar, enstaka rariteter ibland, men förvånansvärt ofta också hela samlingar. På grund av tidsbrist. Som filatelister kan göra. Det, tänkte jag, är förlåtligt. Och det kan förstås ha varit hemlängtan snarare än upplevelsen av »Irrkunst« som drev min tanke genom natten, men eftersom hem inte längre som förr är en plats i terrängen, utan mera något inuti mig själv, är jag ganska säker på att det fanns ett samband ändå. Samlarens minnen av lyckliga dagar som badar i solljus (det är rampljus jag inte tål); dagar då jakten är allt, koncentrationen och glömskan och glädjen att leva utan en tanke på någonting annat än det som händer där och då. Mannen som sitter tanklös vid sin drejskiva söker lika lite som han med fjärilshåven bekräftelse; signalerna från sinnesförnimmelserna hittar på något vis en genväg till händerna, utan att passera de delar av hjärnan där tänkandet vanligen pågår. Driften att berätta, förklara och kanske söka annan belysning än bara dagsljus kommer först senare, när den lycksaliga tanklösheten släpper. Som om samlaren hela tiden måste försvara sig. Och visst, jag vet, insekter är inte konst, inte som vitt porslin kan vara, men berättelserna är lika fullt besläktade. 15