r e n h e t e n
a n d r z e j t i c h Ă˝
r e n h e t e n
albert bonniers fĂśrlag
Av Andrzej Tichý har tidigare utgivits Sex liter luft 2005 Fält 2008 Kairos 2013 Omsorgen (på annat förlag) 2013 Region X (med Pär Thörn, på annat förlag) 2014 Eländet 2016
Citatet av Clarice Lispector på sidan 105 är översatt av Örjan Sjögren.
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-017897-0 © Andrzej Tichý 2020 omslagsformgivning Håkan Liljemärker inlagans typsnitt Indigo Antiqua tryck ScandBook, EU 2020
Utbrott 7 De vanliga tankarna 27 Rymlingen 41 Styrka och helhet 53 I vågorna 75 Trajektorier 83 Den läsande tjuven 89 Föreställningar 107 Renheten 123 Tolv berättelser om brobyggarkonsten 203 En sista anekdot 229
u t b r o t t
Allting börjar med rösten. Jag sparkar in tänderna på dig. Sen ser jag mannen. Han kommer gående i bussens mittgång. Han rör sig framåt medan han spottar ur sig hotfulla fraser. Jag står vid dörrarna, intill en barnvagn. Jag har varit på sjuttiofemårskalas hos min mamma och fått med mig två stora plastpåsar fulla med frukt. Äpplen, apelsiner, päron, granatäpplen, kiwifrukter och vindruvor. Jag har ställt ner plastpåsarna mellan mina ben och föser dem nu närmare väggen, försiktigt så att inga frukter trillar ut, samtidigt som jag tänker att han pratar i telefon med någon. Det är nästan som om jag gör plats för honom och hans hotfullhet. Men så tittar jag upp igen, just som han går förbi mig, och märker att han inte pratar i telefon, utan att det är oss, övriga passagerare, han tilltalar. Inte någon särskild utan alla, och på sätt och vis ingen. Du vet inte vem du har att göra med. Ett monster. Jag slår sönder dig. Fattar du ? Jag är ett monster. Han har en svart T-shirt på sig, med kampsportstryck, DOJO -nånting står det. Han är kort och muskulös, har stora bokstäver tatuerade på underarmarna, men jag hinner inte se vad det står. Ser bara gungandet, nacken, stora triceps. Han håller 9
ett ljusgrått bylte i ena handen, kanske en jacka, eller en tröja. Vad kollar du på ? Jag slår ihjäl dig, förstår du, jag slår ihjäl dig. Sen ser jag honom inte längre, hör bara rösten. Jag gör mig beredd på något, men vet själv inte vad. Hur långt kan han gå ? Vem kommer att ingripa om han hoppar på någon ? Är han beväpnad ? Ska jag riskera mitt liv nu för en främlings skull ? Jag andas in djupt och känner mig plötsligt fruktansvärt trött. Det är varmt i bussen. Jag noterar spelet av blickar – bortvända, nyfikna, rädda, vaksamma. Tur att jag snart ska av, tänker jag. Jag är inte upplagd för det här. Och sen stannar bussen vid min hållplats på Nobeltorget, utan att något mer har hänt. Men när jag klivit av bussen med mina fruktpåsar ser jag att också han är där på trottoaren. Av någon anledning går jag inte därifrån utan står kvar och stirrar på honom, tillsammans med två tre andra personer. En man skakar på huvudet, en äldre kvinna säger med kristallklar östeuropeisk brytning: ”Det här är faktiskt verbalt våld. Det är faktiskt ett angrepp. Du angriper oss allihop, faktiskt.” Han verkar inte höra något, får ur sig några fler hot, sparkar på strålkastarna och slår sönder bussens stora backspegel med ett avancerat armbågsslag. ”Inte bara verbalt nu”, säger någon med ett leende. Busschauffören pratar i telefon. Dojokillen går åt ett håll, jag går åt andra. När jag kommer hem kokar jag kaffe i mokabryggaren som jag fått av min bror i födelsedagspresent, sköljer en del av frukterna och sätter mig ner för att anteckna några rader om bussresan. Jag kommer att 10
tänka på handlingen, så att säga, eller innehållet, skeendet, i Raymond Queneaus Stilövningar. Ett möte på en buss. En dispyt, eller någon form av iscensatt fientlighet. Och sen ett återseende. Var det inte så ? På nittionio olika sätt ? Är det alltså det som väntar ? Ska jag få tänderna insparkade i nittionio versioner ? Ska monstret slå ihjäl mig ? Kommer jag att stöta på honom i någon av portarna här nere ? Kommer han att erbjuda mig droger ? Kommer vi att gå förbi varandra på en nattklubb, stå och gunga ett par meter från varandra på dansgolvet ? Eller kommer jag bara att få syn på honom, på avstånd, någon annanstans ? Se honom befinna sig i en helt annan sinnesstämning. På biblio teket, lutad över en miniräknare, med glasögon på näsan och en brandgul blyertspenna som han snurrar mellan fingrarna. Med sina barn på en lekplats. Trött och orakad, med dotterns blommiga kofta nerstucken i bakfickan och ett smutsigt gosedjur i handen. Eller sittande med några vänner på en uteservering, med en cappuccino eller en öl framför sig. Roliga historier och skratt. Eller så kommer han att sitta bredvid mig på tåget imorgon. Vi hälsar reserverat men vänligt på varandra och kämpar sen i tystnad, och utan att röra vid varandra alltför mycket, om det lilla armstödet mellan sätena. Den där gamla och ständigt återkommande ritualen. Men han säger åtminstone ursäkta när han måste tränga sig förbi för att gå och köpa dricka eller gå och pissa på den lilla toaletten där pappret tagit slut och golvet är blött. Hans mamma ringer honom, kanske är det henne han är på väg till. De pratar albanska, hör jag, men jag förstår bara ett fåtal ord, bland annat 11
Të dua, som betyder jag älskar dig. Jag känner igen det eftersom jag en gång hade en flickvän från Kosovo och hon brukade säga just de orden till mig ibland. Valentina hette hon. Jag tänker på henne och blir tagen av att jag inte sett henne på sexton år. Jag skivar ett päron och delar ett granatäpple på mitten, sen tar jag en tung träslev och slår ut kärnorna i en skål. Jag har ännu inte lärt mig tricket där man bara skär i skalet och öppnar upp frukten som en blomma. Givetvis stänker jag ner mitt linne, det är alltid samma sak. Små, små blodröda prickar i det vita tyget. Jag lägger ner frukten och ser hur saften samlas i min handflatas skåror. Valentina. Hon påstod själv att hon var döpt efter Valentina Teresjkova, den första kvinnan i rymden, men jag vet inte om hon bara hade hittat på det. Jag brukade kalla henne för Valle. Hon flyttade till USA sen för att plugga, nånting med biokemi. Jag undrar hur det gick för henne. Säkert bra, för hon var alltid så seriös och disciplinerad, till skillnad från hennes lillebror, Valon, som också kallades Valle och som satt inne i ett par korta vändor för olika småbrott. Men han skärpte sig sen och fick jobb på en biltvätt på Norra Grängesbergsgatan. Han hotade mig en gång till livet eftersom han fått för sig att jag slagit hans syster. Det var ett missförstånd, jag har aldrig slagit en kvinna i hela mitt liv. Allt detta var i början av nollnolltalet. Det var mycket snack om ”muslimerna” i min familj på den tiden, efter elfte september, och jag visste att många ogillade att jag var tillsammans med en albansk tjej. Inte för att de någonsin sa något till mig, de var inte 12
konfrontatoriska på det sättet. Det behövdes inte, jag kunde märka att det var något ändå. Min farmor hade helt plötsligt börjat prata om sig själv som ”kristen” och bära ett guldkors som hon ärvt av en släkting. Men jag visste att hon inte var troende, hon hade nog inte satt sin fot i en kyrka sen hon lämnade Albufeira, en stad i södra Portugal, i slutet av femtiotalet, för att leva med min farfar som var rysk sjöman. De bodde några år i Holland på sextiotalet, sen Tyskland och Danmark och slutligen Sverige, först Göteborg och sen Malmö. Dit kom farmors bror och farfars systerdotter med familjer. Sen fick farfar cancer och dog. Sista månaderna låg han bara och läste romaner av Joseph Conrad och Platons Faidon och verkade så uppsluppen och glad att folk trodde att han blivit galen. Päronet är omoget och hårt. Granatäpplet å andra sidan är övermoget, minst hälften av kärnorna är förstörda. Jag tuggar i mig päronet ändå och börjar tänka på när jag drack färskpressad granatäppeljuice på gatan vid Galatabron i Istanbul. Jag var där med Valle, hennes kompis Sandra och min kompis Bülent, som vi kallade Bullen. Vi var bakfulla för vi hade varit och dansat natten innan. Det var på en separatistisk gayklubb, med en avdelning dit endast kvinnor fick gå. Bullen var inte med så jag stod och drack öl ensam en stund, men sen kom tjejerna in till min sida och vi dansade till Destiny’s Child och vad jag minns som hård eurotechno, jag vet inte exakt vad, det är inte min musik egentligen. Men jag minns tydligt att den där granatäppeljuicen smakade helt fantastiskt gott. Sen åt vi fisk och drack raki igen. 13
Jag sätter mig ner vid köksbordet och funderar på om Beyoncé var med i Destiny’s Child, samtidigt som jag kramar kärnorna i skålen. Sen häller jag av den djupt röda saften i ett glas och dricker den i två tre klunkar. Jag tänker på människorna som stod och fiskade på Galatabron och jag tänker på Gyllene hornet, på Bosporen och på konserten med Aynur och hur jag helt plötsligt och oväntat brast ut i gråt när hon och hennes band spelade en stillsam men intensiv låt. Jag började snörvla okontrollerat och skämdes djupt, eftersom jag insåg att jag störde konserten. Jag slänger de urkramade kärnorna i påsen för matavfall och tänker på Bosporens båtar och på moskéerna, på de små glasen med sött te, på Valentinas svarta hår som hon satte upp i en stor knut i nacken samtidigt som hon sa att hon gärna ville gå en promenad ensam nästa dag. Të dua, säger jag högt och inser att det känns som en dröm allt detta, som om det aldrig hänt på riktigt. Som om jag hittat på det, de här albanska orden i Istanbul. Så minns jag var frasen kommer ifrån och jag ser killen på tåget framför mig igen. Han känns helt verklig. En stund efter att han pratat med sin mamma ringer han upp någon, en kompis gissar jag. ”Tjena, det är Dardan”, säger han. Han vänder sig bort från mig, in mot fönstret, men pratar ändå så pass högt att jag inte kan undvika att höra precis varje ord. Det blir svårt att koncentrera sig på något annat och jag ångrar att jag inte valde tyst kupé. ”Nej lyssna, lyssna”, säger han. ”Ja. Vi var på gymmet. Jag och Blerim som vanligt. Vi körde ett pass på 14
kvällen när det var lugnare och inte så mycket folk. Ja, det var rätt sent, så det var mörkt och så, och det var bara vi och två snubbar som vi inte kände, men jag visste att dom var nyanlända, typ från Syrien eller Irak, vi hade hälsat och så där, snackat några gånger, du vet, och Blerim satte på nån musik, det var typ nån gangstarap från nittiotalet, jag vet inte exakt vad, men du vet, det var rätt tungt och hårt och så, typ Wu Tang eller nåt sånt, och säg inget, jag vet att Wu Tang inte är gangstarap, men typ du fattar vad jag menar, håll inte på nu, och vi kör våra reps där i lugn och ro, du vet, och snubbarna är helt gröna, hoppar runt från maskin till maskin, tar selfies hela tiden, lyfter lite här, lite där, sen lite här igen, ja du vet, curlar i squatracket typ, försöker se helt seriösa ut, och pillar på sina mobiler non stop, och Blerim flabbar åt dom, och sen plötsligt är det nån skit där, du vet sån interlude, mellan låtarna, som är nåt jävla mord eller nåt, alltså på skivan, det är skott som går av, det är skrik, du vet, brudar som skriker hysteriskt och mer skott och typ massa möbler som välter, och bam bam bam, det låter som fan, kaos, du vet, äkta kaos, och grejen är, alltså jag satt bredvid dom snubbarna, och grejen var, jag såg hur dom flög upp, och deras ögon, alltså, det var panik, mannen, riktig panik, jag svär, dom tittade mot dörren, fönstren, och du vet där är det bara svart, helt mörkt, man ser inte ett piss, det är som en spegel, helt svart, som en vägg, alltså fattar du, det var några sekunder bara, men jag såg på dom att pulsen hade gått upp till hundrafemtio, tvåhundra slag i minuten typ, och sen efter, när dom fattar att det bara var på skivan, att det bara var en skit, 15
en sån interlude, alltså att det bara var på skivan, att det inte var på riktigt, då börjar dom liksom skämmas, och det blir skum stämning, alla skrattar, what the fuck, chilla liksom, och jag sa till Blerim sen att det var fan sista gången du pumpar den skiten där inne, fattar du det, och han höll med mig etthundra procent, det var ingen tvekan där alltså, för han hade också sett det, dom där blickarna, jag svär mannen, det var ingen lek, om du förstår vad jag menar, nånting hände där, det var fan på riktigt, och ärligt talat, det är fan inget som man pallar se dag ut och dag in, förstår du, det är liksom inte en blick som man vill se, alltså det kanske låter ego, men det bara är så, man vill inte möta den paniken, förstår du, man vill inte stå bredvid nån som känner den paniken, alltså, jag vet inte, det bara är så, alltså skjut mig gärna, men jag vill bara gå ner till gymmet med min polare på kvällen, i lugn och ro, köra mina reps, snacka lite skit, varva ner, du vet, mitt jobb är också stressigt, massa skit man får ta hela tiden, så jag behöver space, du vet, en frizon, där jag slipper andra människors problem, förstår du, så jag vill inte bli utsatt för deras panik, det har ju inget med mig att göra, förstår du, jag menar man måste fan kunna lyssna på skits, egentligen, man måste väl fan kunna lyssna på sina interludes utan att nån snubbe får en flipp bredvid en, helt ärligt.” Så där, ungefär. Sen börjar han prata om en tävling i Köpenhamn, en kampsportsgrej, jag tappar fokus och börjar tänka på Valle igen. För jag brydde mig aldrig om vad andra sa om mig och oss. Jag träffade släkten ibland, hälsade på hos farmor, åt hennes fisksoppa och 16
pussade henne på kinden och allt sånt. Och sen cyklade jag hem till Valle. Jag sa inget om tongångarna i min familj, men jag tror att hon fattade ändå, för jag ville aldrig att hon skulle följa med på de där träffarna. Vi träffades mest hos henne, kollade på film, drack vin och hade sex. Vi sov i hennes rangliga nittiosäng, käkade frukost vid det lilla köksbordet som var fullt av hennes skolböcker och anteckningsblock. Sen brukade jag ta en cigg i fönstret innan hon slängde ut mig för att hon behövde plugga eller åka till Espresso House och jobba sina timmar. Själv drev jag mest omkring på den tiden, jobbade deltid i en livsmedelsbutik på Nydala, satt hemma och läste böcker och väntade, naivt och ofokuserat, på att något intressant skulle hända. ”Säg upp dig”, brukade jag säga. ”Vi skiter i allt detta och flyttar till Portugal och blir fiskare.” Eller: ”Vi sparar ihop till en fiskebåt och bara drar.” Eller: ”Vi flyttar till Kosovo och blir bönder. Eller engelsklärare.” Ingen av oss tog någonsin de här fraserna på allvar, men på något sätt roade de oss båda ganska länge. Flera år efter att vi gjort slut stötte jag på henne av en slump, på en nattklubb vid Stortorget. Först blev jag glad, men sen märkte jag att hon hade tagit något. Jag vet inte vad, jag är inte bra på att se sånt och har aldrig varit intresserad av droger, men jag märkte att det var något, man såg det i hennes ögon och på hennes liksom sliriga sätt. Av någon anledning fick det mig att må riktigt dåligt, jag blev liksom äcklad och illamående. Jag vet inte om det var svartsjuka. Det var 17