Det fanns inga alternativ, söndagslunchen måste stå färdig klockan tolv. Soppan måste stå ångande på bordet när klockan slog tolv. Inte för att min morfar ville ha det så. Jag talar om morfar Tauber. För honom hade det gått bra med något ljummet klockan ett, sådant brydde han sig inte om. Över huvud taget åt han knappt. Han talade sällan, och när han talade var det kortfattat. När han reste sig från bordet tackade han för lunchen med en nickning. Men det var oklart vem det var han tackade. Kanske riktades tacket till mormor, eventuellt tänkte han på Gud, någons Gud, jag vet verkligen inte. Och jag vet inte heller vilka slags världsliga ceremonier som skulle ha intresserat honom. Han var en tunn man, snarast ett skelett, revbenen stod ut tydligt under huden på hans bröstkorg. Han drog mig försiktigt intill sig, slängde upp mig i luften så att jag flög, Péter flyger, svisch, där flyger han, och så till sist fångade han snabbt upp mig där jag störtade nedåt, nu störtar den lilla fågeln, och nu kom jag helt nära hans nakna benstomme; jag kan fortfarande idag känna benen i hans armar, hans nyckelben och de vassa revbenen. Och ännu idag har jag svårt att förstå hur detta att den lilla fågeln störtade med sådan munterhet kunde komma över hans läppar, även om det bara var en enda gång. Småfåglar störtar från träden när jägaren skjuter dem eller när deras ben fryser i den stränga vinterkylan. Han var försiktig med känslorna, min morfar, och jag såg honom aldrig bli arg. Möjligen kunde han ge en särskild betoning åt saker genom sitt humör. På botten av hans stoiska lugn slumrade alltid något hotfullt och skrämmande, hans döttrar var rädda för honom, 7
vilket även jag var, och jag kan inte föreställa mig vad som skulle ha hänt om hans tålamod vid något tillfälle hade tagit slut. Hans blick kunde blixtsnabbt bli svart när någon trilskades, han blev alldeles röd, men utbrottet kom aldrig. Istället slöt han överseende ögonlocken över ilskan, som om han genast rannsakade sig själv och beredvilligt blundade för det som skett. Min flygtur pågick längre än mitt fall, det var känslan, som om den var oändlig, och jag slutade andas; kanske var det för att jag så starkt ville att han skulle kasta mig som jag nästan storknade, och det var först när jag störtade ned igen som jag kom till sans, när jag låg där i hans beniga armar. Och så en gång till. Eller så red jag på hans knän, helt säkert njöt han oerhört av leken själv, men han kan lika gärna ha avskytt den. Leken gick ut på att ryttaren måste försöka sitta still i sadeln, men hästen skakade, den fnös, kämpade emot. På sina knän simulerade morfar det slumpmässiga, han imiterade det oförutsägbara, och eftersom jag inkännande och rytmiskt reagerade på hans simulering, eftersom jag visste vad han skulle göra, eftersom jag visste vad han hade i sikte, uppskattade han hur jag svarade och brast ut i väldiga skrattsalvor. Han skrattade ljudlöst, salvorna var ljudlösa, med vidöppen mun släppte han ut sin glädje mot himlen. Den här ungen har ju riktigt fina reflexer. Jag har aldrig sett det igen, ljudlösa skrattsalvor. Antagligen hade han i vår lek precis samma behov av självdisciplin som jag, fastän föremålet för denna självdisciplin var olika för oss. Idag, när jag om morgnarna försiktigt närmar mig scenen, spelar upp den igen, smakar och analyserar, när nya detaljer öppnar sig ur varandra och kopplas till andra mer avlägsna detaljer, får jag intrycket att min morfar kände avstånd till njutningen. Han var svårövertalad, jag måste lirka, borra in mig mellan hans knän och när han till slut gav med sig, när jag blev ett med hans kroppsvärme kunde han inte längre stå emot utan lyfte upp mig i knät, men även nu hade han svårt att bli uppeldad, han tvekade och hängav sig högst behärskat åt närheten. Antagligen var det lekens monotoni, dess mimetiska 8
kvalitet, själva riten som tråkade ut honom, och jag kan än idag inte riktigt förstå varför jag ville utstå hans vassa knän och utstående benknotor. Det gjorde ont. Att utstå smärtan för njutningens skull. Ty även jag tråkades ut av imitationen. Den som hörde samman med det som var halvdant och falskt. Lyckan i leken var större än skammen jag kände över mimesis. Sedan var det lyckan i att uthärda. Lyckan i att tappa andan, den som förebådade att storkna och så morfars ljudlösa skratt. Han skrattade rakt ut i luften, men hans skratt var utan syre, vilket kanske kan förklaras av hans kraftiga astma. Han fick dra efter andan vid minsta ansträngning, läkarna kallar det dyspné, det pep om hans andning. Astma är nekandets sjukdom, avkallets, självförnekelsens, det säger läkarna. Marcel Proust led också av astma, men på den tiden kopplade man inte samman sjukdomens bronkiala, neurala och allergiska symptom. Och även om Proust nu led av samma sjukdom som min morfar, så kan vi inte veta hur den som låter bli att förneka sig själv är, den som är fri från allt falskt, en antimimetisk människa. En sådan människa efterhärmar med all säkerhet bara sina egna drag, de som lyser igenom i varje benknota. Men vad skulle vi ha haft för behov av det. De sista tio åren av hans liv var det så här det var. Efter ett tag ledsnar man på det man njutit av, man känner att det inte finns fler variationer. Huden glänste, spänd över hans pannben, ovanför tinningen, tjocka ådror vred och slingrade sig över handryggarna. Jag tyckte dessa ådror var helt fantastiska. Även som liten kunde jag vara upptagen av deras textur och funktion, och ärligt talat äcklades jag. Jag vågade knappt tänka på allt som hände under huden, i kroppen, i ådrorna, i hjärtat, i skrevet, i lungorna, i tarmarna, jag rös över det regelbundna maskineriet, jag rös över den mirakulösa funktionalitetens beständighet, och denna rysning skapade en stark och opassande upphetsning. Jag måste se upp så att jag inte fastnade i en spiral av kroppsdyrkan, den romantiska narcissismen var en förbjuden väg att gå i vår familj. Försiktigt lade jag mina fingrar mot hans kropp och kände hur hjärtat slog. Förhäxat 9
lyssnade vi till hans puls tillsammans. Med detta trick kunde jag med framgång avleda uppmärksamheten, med hjärtslagen, med fickuret och pulsen, det hårfina tickandet mot örat, de rytmiska slagen. Vi såg på sekundvisaren, räknade hjärtslagen, ända tills jag lugnade ned mig. Vi hittade aldrig artären. Jag tror att det var så här jag lärde mig räkna till tio, genom mina egna vener, eller morfars; genom att ge upp galenskapen, kylas ned, släppa ut övertrycket så fort det gick. Han lät mig inte alltid göra det, men jag kunde flytta lite på de uppsvällda ådrorna under huden vid hans tinningar, innan de helt långsamt gled tillbaka igen. Säkerligen utgjorde det för min morfar ett slags rävsax, att befria sig från denna betungande plikt, från leken, som övergick i nästa lek. Han spelade inte kort, inte schack, och när vi var hos honom i Göd, vid Donau, i det berömda ”Nästet”, ett friluftsområde som tillhörde Frisksportande Arbetares Förbund, i det lilla och gamla trähuset som de tillsammans med andra köpt loss, huset som hans gamla vänner kallade Villa Tauber, samtidigt som de skrattade uppsluppet, för skylten var det de som hade skruvat upp på fasaden till det lilla huset som stod på höga storkben i sanden, och varje eftermiddag spelade de volleyboll med ungdomarna medan han satt i sin heltäckande baddräkt från förra århundradet och med sitt eviga, självuppfyllda leende betraktade dem från terrassen som skuggades av vildvin. Det var sällan han gick och badade med oss. Huset stod på ben för att det inte skulle skadas vid översvämningar. Därför var det också som en stor ekokammare. Det gick inte att röra sig utan att det lät, det dunsade och slamrade, och eftersom det stod likadan hus i långa rader längs stranden bullrade hela stranden från tidig gryning till sena natten. Man sade inte att man gick och badade, utan för att doppa sig. Vi doppade oss. Man gick genom videsnåren på en grundligt upptrampad stig längs stranden, upp mot Vác, sedan var det bara att knappt ens simmande driva tillbaka med den loja strömmen. Under tiden pratades det 10
högt men avslappnat över den solglittrande vattenytan, och vattnet förde med sig rösterna långt, precis som det förde med sig bullret från husen. Allt återvände från andra sidan floden. Vi rann tillbaka, det var så vi sade. Han lärde mig spela plockepinn en vintereftermiddag. Kanske var det den enda lek han verkligen tyckte om. Att släppa taget om pinnarna, vars olika värde bestämdes av färgmarkeringarna på dem; mandarin, bonze, samuraj och kuli, och sedan lyfta dem en och en ur högen med hjälp av två pinnar, att med fingrarna om den spetsiga änden mycket försiktigt rulla ut dem och få loss dem, eller med bägge pinnarnas spetsiga ändar mellan fingrarna lyfta dem, men utan att nudda de andra pinnarna, utan att de rörde sig, de fick inte ens darra av manövern. Det gällde att inte bara se, utan på förhand snarast känna in den utvalda pinnens position bland de övriga. Att tänka på andningen för att lyckas med operationen utan att darra. Han lärde mig att man först av allt måste andas ut, på så vis kunde man hålla andan stadig. Att hålla andan med lungorna fyllda gör att handen börjar darra av anspänningen. Det var en erfarenhet som jag måste återerövra när jag femton år senare lärde mig fotografera, när det krävdes långa exponeringstider på fri hand, utan stativ eller annat stöd. Då kände jag redan till denna regel. Han lärde mig också spela domino. Med andra ord: två tysta lekar. Och han kunde stå ut med den allra tystaste leken, bara för att jag skulle lugna ned mig kunde han stå ut med den: hur jag lekte med hans blodådror. Jag slutade alltid bara för att jag kände hur motståndet osade ur honom. Han hade en rakryggad hållning, men han böjde huvudet blygsamt, nästan som om han skämdes, han böjde huvudet inför världen såväl när han stod upp som när han satt ned, som om han enträget visade att nej, han ville inte få överhanden, han försökte inte ens få rätt om det minsta, men jag vill inte påstå att min morfar för den 11
skull blev en medgörlig människa; snarast log han medgörligt åt sig själv under den tjocka, välansade mustaschen, bakom sina stålbågade små glasögon. Idag antar jag att hans bestämda leende kom ur en slags obeveklighet. Det där uthålliga leendet understödde hans uthållighet, gjorde honom oberörbar. Han kunde ligga så underbart ensam på ryggen i gräset, på sängen, på den lätt fuktiga sandstranden, i hängmattan, i den mjuka skuggan av plataner, strandviden och popplar i Göd eller i Dömsöd. Jag avundades honom, och försökte härma hur han lade den ena handen i den andra, det var som om han knäppte händerna i bön över bröstet. Intrycket var alltid att han funderade lätt och svävande över svåra saker, och att han inte fick störas. Det tog mig ungefär femtio år innan jag plötsligt insåg att jag själv gärna lägger mig likadant ute i det fria. Ibland slumrade han till i sina funderingar, vilket även jag kan göra, och när han legat så en lång stund med sitt rena leende över läpparna, lindrades även hans astmatiska andning. Kanske är förklaringen så enkel. Att bästa sättet att komma undan sin dyspné var denna kroppsställning. Han log även när han arbetade, när han arbetade tog han av sig sina stålbågade glasögon, utan dem blev hans ansikte naket, främmande och skyddslöst, han knep fast en monokel i ögonhålan och böjde sig över arbetet, eller så använde han ett ännu starkare förstoringsglas. Det enda materiella jag ärvt av honom är just detta förstoringsglas av märket Rodenstock som kan fällas ut ur sitt skyddshölje och förstorar sex gånger. Han hade en hel samling sådana. Det han sysslade med var detaljerna av de detaljer som inte syntes med blotta ögat. Alldeles i närheten av hans ansikte brann en spetsig gaslåga som flackade och väste, en bunsenbrännare. Jag kunde sitta i timtal intill honom på den höga stolen i hans systers verkstad på Holló utca, det säger jag nu, men man kan inte vara säker på det där med timmar, jag kunde i alla fall sitta där i åtminstone en halvtimme eller fyrtio minuter, tills någon kom och hämtade mig. Mormor brukade komma, Cecília Nussbaum, hon kom tillbaka från den halvt förfallna saluhallen vid Klauzál tér, jag vet inte varför hon gick just dit den 12
dagen, eftersom hon brukade gå till marknaden på Garay tér. Där fanns hennes gamla torggumma. Hennes kosherslakteri. Men just denna försommarmorgon mitt i staden minns jag tydligt hur hon kom släpande på sin fulla korg från Klauzál tér längs de nyspolade gatorna. Hur hon inför oss, och säkert inför sig själv också, spelade upp hur detta släpande av den fulla korgen var ett verkligt drama. Eller så var det min far som kom och hämtade mig, han som arbetade på femte våningen i ett av de stora, soliga husen på en gata i närheten. Men så länge ingen kom och hämtade mig kunde jag studera vad det var min morfar gjorde. Jag måste bara var noga med att inte ramla ned från den höga stolen, eller att flytta något från sin plats. I sin korta maskinskrivna minnesskrift över vår döda mor försökte min far nedteckna allt, verkligen allt, till sina söner, innan han själv gav sig av, han måste ha bestämt sig för det månader tidigare, att ge sig av, han använde detta blygsamma uttryck i avskedsbrevet, som var författat långt i förväg, innan han gav sig av, men så avslutade han plötsligt sina anteckningar mitt i en mening. Säkerligen när han oåterkalleligen bestämde sig för att ta oss med sig. Det var hans ordalydelse: ta med sig. Förlåt mig, men jag var tvungen att ta dem med mig. Så skrev han i sitt avskedsbrev, i huvudsektionen, den han måste ha skrivit långt tidigare än det bokslut av hoptrasslade bokstäver som istället var riktat direkt till oss. Hur han stod framför min sovande lillebror med pistolen, men inte kunde förmå sig till att skjuta. Det skrev han senare i sin epilog. Om han börjat med mig kanske han hade lyckats. Eller så övergav han sina anteckningar om vår mor mitt i en mening eftersom han insåg att företaget var omöjligt, att ge ett porträtt av någon som även utanför familjekretsen har gjort saker som trots blygsamheten är värda något, men att dessa handlingar inte bara på grund av tidens gång, utan mest på grund av de tafatta försöken att föreviga dem krymper samman till något som är mindre än verkligheten. Det han ville skriva och överlämna till oss var utkastet av en hjältehistoria om vår mor. Han kanske gjorde det 13
för att någon senare verkligen skulle skriva denna hjältehistoria. Men hon var ingen hjälte. Enligt familjens budord var inget skrävel tillåtet, och absolut inga hjälte- eller offerposer. Möjligtvis kunde man vara heroisk i sin självdisciplin. Du gör det du måste göra, men du gör det inte för att någon ska vara tacksam. Eller som min far skrev i huvudsektionen av avskedsbrevet: han skulle inte lämpa över ansvaret för oss på någon. Men åt vem och varför skrev han då dessa blygsamt framställda fakta om sin döda fru, riktade till sina två söner, Péter och Pál, om han nu ändå skulle ta dem med sig bara för att deras existens inte skulle behöva tynga någon annan. I sina avbrutna anteckningar placerar han morfars verkstad på Dob utca. Det är möjligt att det var så, att den tidigare verkligen låg där, före belägringen av Budapest, på Dob utca, men åren efter slaget var det på Holló utca jag var. Om jag minns rätt fanns det en silver smed på Dob utca, där min mormor arbetat som ciselerare när hon var ung. Vid ett av de där ovanliga tillfällena när hon handlade på Klauzál tér visade hon mig var hon lärt känna min morfar. Båda gatorna låg djupt inbäddade i hjärtat av staden. Efteråt funderade jag mycket över vad som hänt om min mormor inte lärt känna min morfar, för då hade min mor aldrig fötts och hon hade aldrig lärt känna min far, och hur det hade kunnat sluta. Det kunde jag inte säga. Sådana saker om min existens här i världen var nästan allt jag tänkte på, eller så var det själva tänkandet jag inte kunde släppa, eftersom det vidgade sig med sprickorna. Holló utca var en trång, kort och mörk liten gata, där man knappt såg himlen. För några dagar sedan gick jag en liten omväg bara för att se gatan på nytt och hitta huset. Den är inte så trång. Inte så mörk heller. Jag minns den annorlunda än hur den är nu, eller hur den nu blivit, men huset måste ha legat på Holló utca 1, åtminstone var det detta hus jag kunde koppla till det som en gång fanns. Ingången till ateljén var inte från gatan, utan från gården. Man klev in och den självstängande dörren till det fönsterlösa utrymmet bakom den stängdes bakom en. När den stängts kunde man inte längre komma ut, eftersom det inte 14
fanns något dörrvred på insidan. Vilket blev en levande del av mina återkommande mardrömmar. Sedan var man tvungen att ringa på en annan dörr, som inte heller hade något dörrvred, men där man kunde ana den lugna verkstaden genom det frostade fönstret. Tyvärr kan jag inte längre minnas hur många gånger morfar tog med mig till Holló utca, kanske två gånger, kanske tre, inte fler. Själva ordet utgjorde till en början en slags överraskning, holló – korp – och så mycket var säkert att gatan var en överraskning. Holló utca hade sedan åtminstone ett århundrade varit guldsmedernas gata i Pest. Jag visste inte att en holló var en fågel, det var han som förklarade det för mig i verkstaden, helt tyst, han härmade dess läte, han kraxade och härmade en korp med sina händer, korpen är svart, fjädrarna blanka, kanske var det därför som gatan genom decennierna blev mörk i mitt medvetande, korpen som hoppar och håller en ring i näbben på kung Mátyás vapensköld. Vi tecknade en korp. Vi tecknade en guldring. Vi tecknade den rättrådiga kung Mátyás vapensköld. Korpen skriade. Jag förstod inte vad den rättrådiga kungen betydde. Det fanns inte mycket jag visste eller som jag kunde förstå. Det var tyst i verkstaden, inte heller jag talade högt. Men det hade inte passat att viska. Om man måste tala, så talade man återhållsamt, man höll tillbaka rösten. Det handlade inte om att man ville hålla saker och ting hemliga för varandra i verkstaden, utan om att vara uppmärksam. Jag antar att det var för att man arbetade med dyrbara material som det var viktigt att inte ha hemligheter för varandra, allt hände inför varandras ögon och varandras öron. Opålitligheten var antagligen en mardröm. På samma sätt som en oklar tillit var det. Man kunde helt enkelt inte vara högljudd, eftersom man även måste tänka på rörelserna. Så att inte något verktyg gled ur fingrarna vid ett högt uttalat ord. De var fyra som arbetade där, mästaren och tre gesäller, alla böjda över varsitt bord, allihop män, och det var bara den tunna gaslågan som väste i tystnaden. Verkstaden låg mot gården. Det enda som hördes var ljuden från innergården som trängde in. Det var gårdsstädning. Vaktmästaren spolade först gården med 15
slang, den nästan svämmade över, sedan sopade han, barnen sprang omkring på svalgången och i trapphuset, dörrar slog och fönster öppnades. Min morfar lagade eller tillverkade minimala föremål, delar till smycken kanske, nålar eller spännen som gått sönder, eller skadade stommar. Min morfar skapade smycken. Han vidgade eller minskade ringar, han ersatte eller bytte ut ädelstenar som lossnat ur halssmycken. Detta blev viktiga ord, ord från hans ateljé: juvel, infattning, halssmycke, ädelsten, men framför allt halvädelsten. Halvsanning. Jag hörde ofta ordet hemma, halvsanning, hur deras förakt sjönk ända ned i dessa halvsanningar. Och i decennier kunde jag inte förstå till fullo vad det var för halvt som låg i orden. Eller att en ädelsten var en diamant. En briljant. Jo, diamant kan man också säga, men så säger inte vi. Ändå sade han ibland diamant och ibland briljant. Det vara bara han som visste, han som arbetade med dem. Det här är däremot en halvädelsten. De låg gömda i en sammetsfodrad, avlång låda och han lyfte upp en med pincett. Men de såg inte alls ut som om de vore halväkta – kanske var hälften av dem falska. Inte ens hälften är sant. Vilket inte var helt samma sak som en halvsanning. Man sade också: hela sanningen, vilket jag inte heller förstod. Minnet bevarar det man under lång tid inte förstår sig på, alltså det man under ett liv inte förstår helt. Det var ett långt ord, halvädelsten, vackert fraserat med sina olika vokaler. Liksom infattning. Jag såg det som ett platt ord, en ordslätt. Det var konstigt, för även åsynen av stenarna fyllde mig med en slags osäkerhet, att det bara var den synliga halvan av stenarna de bearbetade, slipade, polerade. Var det därför de var halvädelstenar? De arbetade in och placerade stenarna vågrätt i ordet. Ibland reste sig någon upp, och gick över med något litet objekt eller en sten på en liten bricka till någon annan, visade upp, den andra tittade eller lyfte den i handflatan mot luppen som kneps fast i ögonhålan. Och då såg de säkert vad som var ädelt i stenen, och var gränsen mot det falska fanns, eller den falska halvan. De pratade egentligen inte om sådant, de överlade ordlöst, de för16
stod varandra med helt små åtbörder, nickningar, fragment av ord. I minnet bevaras icke-förståelsen och förståelsen som ekvivalenta, även om icke-förståelsen får en större betydelse. Men på ett märkligt vis minns jag inte dessa gesäller, bara deras arbetsplatser, ansiktena minns jag inte, inte heller kropparna, eller hur gamla de var. Men jag minns deras fysiska platser i verkstaden, alltså platserna mellan lamporna, själva ljusförhållandena. Det var ganska ljust i den stora lokalen, fönstren var höga, men bara de översta fönsterrutorna var genomsiktliga, de övriga var så kallade blåsta glas, matta, fönsternischerna var djupa och nådde ända upp till taket och man kunde vinkla ut väldiga fönsterluckor i nischerna, eller när solen sken direkt in, fälla in dem igen, vilket får mig att anta att det var en klassicistisk byggnad med tjocka väggar. Det var genom att flyta med i mina minnens spår som jag hittade denna klassicistiska byggnad. Annars är centrum av Pest uttalat återhållet, för att inte säga stelt, oerhört symmetriskt med kasernliknande byggnader. Men detta tillhörde det äldsta arkitekturlagret i Pests centrala delar, vilket pekar på att Pest hör till de nyare städerna, och bara genom detta finns en skillnad mot det gamla gotiska och barocka Buda. Pest är verkligen min hemstad. Under förstoringsglasen på svängbara ställningar lyste starka glödlampor, egentligen inte över borden, utan över själva arbetsmaterialet, och alla därinne vände ryggen mot det naturliga ljuset. Min morfar arbetade med små verktyg, en liten fil, en liten mässingsvåg, som skyddades av en glaskupa för att inte damm skulle fastna i vågskålarna, flera sådana vågar med glaskupa stod utplacerade i verkstaden, han arbetade med en liten pincett, en liten såg, ett litet skruvstäd, en liten putsduk, minimala stenkärl, gjutformar, deglar, kärl med handtag i olika storlekar, i dessa hämtade han smält bly, zink och ädelmetaller, kanske guld, platina, jag vet inte, från den glödheta smältugnen mitt i verkstaden, han arbetade med hela uppsättningar av tänger och mejslar, med pincetter med trähandtag mjukade han upp guld- eller silvertråd över den skarpt fräsande lågan – han var 17
guldsmed. På den tiden fanns fortfarande silversmeder, som tillverkade bordssilver, dopfat, vars insida var förgyllda, snusdosor, såssnipor, vars insidor också förgylldes, hela silverserviser med alla tillbehör, som man uttryckte det då, och det var många sådana tillbehör som behövdes i ett högreståndshem, ljusstakar, servettringar, brickor och alla slags sinnrika bestick för serveringen, pincetter, tänger, trancheringsknivar, fruktfat i flera våningar, kannor, saltkar med insats av slipad kristall för salmiaksalt, som kallades flygsalt, och för vanligt salt, olika slags formade korgar av silvertråd för bröd och kakor, askkoppar, ljussläckare, sköljkoppar för händer smutsiga av fett och fruktsaft, och så vidare. Jag tror att min morfar log inombords över glädjen han kände i arbetet, över beständigheten och koncentrationen. Eller jag vet inte vilka andra överväganden eller känslor som kunde ha fått honom att le sig igenom det guldsmedsliv han försjunkit i. Traditionen var densamma i hela staden, i hela landet, i hela den kejserliga och kungliga monarkin. Middagsklockans klang var signalen för att det var söndagslunch. Soppan måste vara het, den måste ånga. En riktig karl, hette det, kunde inte utstå att hans kvinna serverade soppan ljummen. Hos mina morföräldrar serverades maten på tallriken, hos mina farföräldrar stod den på bordet. Det är serverat. Zum Tisch. Det låg alltid en skämtsam eller ironisk ton i sådant som uttalades på främmande språk. À table. Detta var den allra sista uppmaningen att komma, till dem som inte hade hört än. Soppan ångade, den var het hos min mormor – men var fanns egentligen dubbelmonarkin nu, med alla sina arvsländer, sina främmande ord och språkliga skillnader som härstammade ur status och rang? Den hade upplösts. Männen hade förlorat två världskrig, de hade stupat i två världskrig. Det fanns inte en människa i staden som inte hade förlorat någon eller något. När vi åt våra söndagsluncher var staden omkring oss urbenad, förfallen, den låg i ruiner och stretade vidare med sin saknad och sina förluster. Ett illa åtgånget hus med sina sönderskjutna våningsplan störtade plötsligt samman, nära 18
Stadsparken, jag minns bilden, hur det störtade samman med det typiska utdragna, ändlösa mullret, ja, jag minns lukten, vi promenerade med morfar, kanske på István utca, allt var lugnt, det var söndag, men så hördes kollapsen, folk sprang skrikande ut ur huset och vi stod där bland dem, kanske var vi på väg mot Stadsparken, men plötsligt såg man inte ens andra sidan gatan för allt damm. En huskollaps föregreps alltid av dammet och lukten. Alla som levde igenom belägringen kände till det, även jag gjorde det. Alla hostade, alla försökte fly. Nästa dag stod det i tidningen. Mormor bredde ut tidningen, Népszava, och pekade, titta, det kom med. Det var så man benämnde fenomenet i Pest. Om det handlade om personnamn kunde de antingen tas med eller tas bort ur tidningen. Jag levde länge i övertygelsen att det skulle fortsätta, att hus när som helst kunde störta samman och hamna i, alltså komma med i tidningen som en nyhet. Det var livets gång. För Guds skull, bara du inte kommer med i tidningen. Det var så världen omkring oss fungerade. Visst var det Elemér som kom med i tidningen. Och ur Donau reste sig skeletten av de sprängda broarna. Det var mitt liv. Jag ser dem snarare som nedstörtade fåglars nakna vingar, broarna på de gamla bilderna, även om jag då inte tänkte på vare sig fåglar eller nakna vingar. Jag tänkte inte på utplåning, eftersom utplåning var en helt otvetydig verklighet. Hur kunde en bro se annorlunda ut? Det var broarnas öde. Det gick inte att förstå som si eller så. Det fanns de som sprängde, de som byggde upp, det förstod jag mycket väl, eftersom man byggde nya broar framför näsan på mig efter belägringen av Budapest. Ett av stenlejonen vid Kedjebron låg i många år och skräpade på den nedre kajen bland spillrorna av brostugan och sin egen sockel. Och jag måste säga att jag tyckte bättre om lejonet som låg på sidan ovanpå spillrorna, än den nya kopian, som ställdes på dess gamla plats. Brostugorna återuppbyggdes inte överallt, varken Kedjebrons eller Margitbrons, eftersom ingen längre tog betalt för överfarten. De sovjetiska ingenjörstrupperna byggde först en flottbro för att 19
trupperna skulle kunna ta sig över till Buda, men denna flottbro drogs med i islossningen. Samma år, på våren, byggdes under ett ändlöst bankande en pontonbro, och över den kunde man ta sig till Margitön, och där vidare genom slask, lera och vattenpölar, allt det som folk före hade trampat upp, förbi ruinerna av springbrunnen, frusna bombhål och sargade träd och till den smalare Donaugrenen, och via en annan pontonbro över till Buda. Om det finns något oändligt ödsligt, så var denna korta sträcka det som för mig fått symbolisera ödsligheten och oändligheten. Jag minns det idag som att vi sällan gjorde överfarten. Men det är inte särskilt troligt. Troligare är att fotvandringarna var något universellt och naturligt. Alla gick till fots, alla var i rörelse. Jag minns det som att jag gick och gick och det fanns inget slut. Min mamma tog mig säkert på armen, och min pappa på axlarna, kanske bara för att vi inte skulle fastna. Vi hade ändå två barnvagnar, en djup med en uppfällbar sufflett och så min öppna sportvagn, och jag var stolt över att ha två, jag har ingen aning om varför jag var stolt över det, kanske för att man sade att jag borde vara stolt, andra har inte en enda, de stackars proletärungarna till exempel, men jag hade två stycken jag, fast på de oberäkneliga efterkrigsunderlagen var de egentligen bara användbara för att frakta saker i. Bara för att väcka liv i den tidens atmosfär, som min faster Magda på redaktörens uppmaning skrev tio år senare, i februari 1955, i litteraturtidskriften Irodalmi Újság, vilket jag här händelsevis citerar ur det efterlämnade manuset, bara för att det ska bli tydligt hur en vuxen i vår familj betraktade det jag som barn såg som något universellt. Vi gick och vi gick. Var hade de kunnat lämna mig, med vem, de tog med mig ut redan de första dagarna efter striderna, och alla var verkligen ute på gatorna igen, äntligen, man kunde komma upp ur källarna, alla gick, alla släpade på något. Tidens atmosfär, upprepar jag för mig själv, men kära Sarolta, det var inte atmosfären vi såg, vi tvingades stirra framför fötterna, 20
där vi var på väg från den ena kvinnogruppen till nästa, skriver min faster, men jag har inte lyckats klargöra vem denna Sarolta var, kanske Sarolta Lányi, poeten, på vars uppmaning hon skrev. I brist på alla former av fortskaffningsmedel gick vi naturligtvis till fots. Alla måste noggrant se sig för var man gick, så att man inte olyckligtvis trampade på någon odetonerad mina, eller försvann ned i någon bombgrop, eller snubblade på ett lik, ett djurkadaver, ett piano, ett maskingevär som fallit av sin lavett, en nedstörtad vägg, främmande föremål, saker som inte hörde dit, skriver hon, allt det som i djupa lager fyllde ut och barrikaderade ruinstadens forna gator och vägar. Men de dödliga farorna gömde sig inte bara under våra fötter. Vi var tvungna att hjälpa mödrar som förlorat allt hopp, undernärda spädbarn och övergivna barn. Så var tiden, så var dess atmosfär, där skott ännu brann av i luften. Pilkorsarband och tyska trupper bombarderade Pest med granater från Buda, och det sköts till och med från en del hus i Pest. Sovjetiskt artilleri besvarade elden. Om vi kom för nära de sovjetiska ställningarna började soldaterna skrika ilsket: vad har kärringarna här att göra? Jag var tvungen att gå till fots, nedkämpa de naturliga hindren och om möjligt hålla samma takt som de andra. Jag såg också mot fötterna, jag kunde inte titta åt något annat håll när vi rundade de stora ruinhögarna. Min faster kanske mindes dåligt, men det går att kontrollera i familjedokumenten som finns kvar att vår första tur gick till Tisza Kálmán tér, hennes liksom min, och då sköts det fortfarande från Buda mot Pest. Mina föräldrar fick bud om att Ungerska kommunistpartiet hade tagit över Volksbunds gamla högkvarter vid Tisza Kálmán tér, jag vet inte från vem eller hur uppgiften nådde dem, att man skulle samlas där för att lagligt återinstifta partiet, som varit förbjudet i tjugofem år. Det blev en allt större grupp som gick med oss. Vid Damjánich utca anslöt sig faster Magda med kashmirturban på huvudet och sin oundgängliga silverräv över axeln, liksom onkel Pali i sin pälsbrämade rock och 21
pälsmössa. Under denna fotvandring satt jag även på hans axlar. Jag satt på Lombos axlar också, de anslöt sig på Rottenbiller utca, och jag satt på Kerekes axlar, han var den mest anslående mannen av oss, känd som sjukgymnast för arbetargymnasterna, han imponerade på mig stort, han haltade lite och till rytmen av hans steg skumpade jag på hans axlar. Jag ser ofta ruinstaden i mina drömmar, men de verkliga förebilderna och skådeplatserna kan jag inte precisera utifrån drömmarna. Jag har till exempel ett område i Újpest i huvudet, och jag har många gånger letat efter det i Újpest, men Újpest ser inte ut så, inte det minsta. I mitt medvetande har jag föreställda drömplatser som bygger på mina upplevelser av ruinstaden. I dessa är det antingen verkliga namn som skapar platserna, eller så får verkliga platser beteckna obegripliga namn. Jag kände bara trötthet när vi kom fram. Vi var här. Vi var där. Vi kom fram. Slutet kom alltid plötsligt. Utan övergång somnade jag alltid i värmen, ibland sov jag stående. Medan vi gick sov jag. Vilket gjorde min sömn behaglig, eftersom de vuxna mottog den med glädje. Sedan dess kan jag somna på ett ögonblick. Mitt i deras uppsluppenhet återvände jag till den eteriska vilan, som om sömnen övertog kroppen likt en belöning för tröttheten, bar den, tog den i besittning och i en enda glidrörelse kastade den tillbaka till den skyddande livmodern tillsammans med min jaguppfattning. Jag kunde vakna igen på fönsterbrädan till halvt förstörda och igenspikade kaféer, långt inne på mörka konditorier, eller på en tobaksstinkande sammetskanapé, det var ett behagligt uppvaknande, jag visste inte hur vi hamnat där eller var vi var i det överväldigande människosorlet, bland alla skrattande och häftigt gestikulerande kvinnor, för senare blev det så, att de gick runt och organiserade kvinnogrupper, och från och med då är allt jag minns kvinnor, och så den röda, heta värmen som strömmar ut genom det välvda glaset på en stor kokskamin och lyser upp mitt ansikte, mitt i den vardagliga återfödelsen efter slutstriderna. Flottbron var den vackraste, den som islossningen snabbt tog. Under våra vandringar tyckte jag särskilt om orden som fastna22
de, islossningen som dånade, ponton, springbrunn, islossningen lät verkligen högt, flyganfall, halsband, halvädelsten, bombkrater, infattning, flottbro. Pappa stod vid staketet på den övre kajen i ljuset som darrade i kylan, och mitt i det skarpa gnisslet och mullret från isflaken förklarade han hur en flottbro konstruerades, vad islossningen beror på, vad strömmar i vattnet och luften var för något, vad som händer när isen lägger sig, eller när man spränger den för att islossningen ska komma igång, varifrån måsarna kommer, i deras rörelser studerade vi luftströmmarna; eller varför vår andedräkt syns i kylan, vad temperatur är, vad temperaturskillnader gör med luftfuktigheten, vad vattenånga är, hur pontoner konstrueras och varför de ligger på ytan, varför vår kropp sjunker ned under ytan. Med andra ord, vad densitet är, vad skillnaderna i densitet gör i den värld som är underkastad gravitationen. Vad kroppsmassa är, liksom sambandet mellan gravitation och kroppsstyrka, vad hemligheten är med en flytande kropp, vilka de två fysikaliska förutsättningarna är för att hålla sig kvar sig på ytan, och så vidare. Han hade en särskild, lågmäld, insmickrande ton i sina förklaringar, ändå var de inte anpassade till en tre- eller fyraårings begreppsliga nivå. Förvisso artikulerade han och talade långsamt, så att säga delade upp det han sade i vad som framstod som begripliga bitar. Än idag kan jag höra hans röst stiga till en lite högre, och på så vis lätt anklagande ton när han förklarade. Årtionden senare fick jag för första gången av teaterkritikern Péter Molnár Gál höra uttrycket att någons röst hamnat fel. En talinstruktör måste få rösten att hamna rätt igen. Jag hade kvar en rent fysisk känsla av min pappas intonation vid hans förklaringar, rytmen som anpassats efter min antagna fattningsförmågas långsamhet. Rösten låg fel, när han förklarade. Men en modern slags pedagogisk föreställning låg i tiden, som kom från Imre Herman och Emmi Pikler, och som gick ut på att allting måste förklaras för barn precis så många gånger det var nödvändigt. Aldrig von oben, aldrig nedlåtande, men att den intellektuella nivån, Gud förbjude, aldrig fick sjunka. Det är inte för dårar eller mindre 23
vetande vi förklarar, utan för barn. Det viktiga är inte att barnen förstår fenomenet eller processen i hela dess vidd eller i hela dess djup – om de inte förstår så förstår de inte, snart förstår de, eller så förstår de aldrig, och om de skulle missförstå, så spelar det ingen roll, vi förstår inte heller helt och hållet, och det viktigaste är att bevara förtroendet för oss och inte minst för vetandet. De måste få en korrekt förklaring. Och även om de inte kan nå frågans slutpunkt med sitt intellekt, så måste orsakssambandet vara möjligt att se. Förklaringens struktur måste vara säker. Var, när, vem, vad, hur. De brukade rabbla upp serien så, även utan sammanhang, och de skrattade åt den, kanske var den ett slags skämt dem emellan, och det var inte det enda jag tvingades memorera; och precis i samma rigorösa ordning, i samma ironiskt ofullständiga mening stötte jag på den igen två decennier senare på journalisthögskolan, när den urgamla redaktören för Esti Hírlap, Aladár Ritter – som varit redaktör för tidningen redan före belägringen, före och efter den, det var en epokgräns – uppbragt förklarade de nödvändiga och oundgängliga grunderna för all nyhetsrapportering. Den som inte svarar på dessa frågor i sin rapportering – var, när, vem, vad, hur – den som utelämnar en enda av dem kan vad mig anbelangar ta på sig hatten och gå, det är en dilettant och en nolla, inte vatten värd och kan inte rapportera om någonting alls, en sådan människa kan välja sig ett annat yrke, men inte på en tidning. Att öppet erkänna att det finns saker vi inte vet. Och så mycket det är vi inte vet. Vi vet knappast något om det som går att veta. Det hörde också till grundprinciperna. Men pappa märkte säkert inte att han avvek från de moderna grundprinciperna när han höjde rösten så att den hamnade fel. Mina föräldrar följde min lillebror Palis utveckling i en dagbok, ett stort rutblock, och de ägnade särskild uppmärksamhet åt rörelserna, de lämnade honom att sparka fritt utan lindor, vilket jag i efterhand fick veta att jag också fått göra, helt enligt de moderna uppfostringsprinciperna. Det är ganska uppenbart att de trodde på Emmi Piklers 24
idéer om spädbarnsvård. Namnen Pikler och Popper var för övrigt närvarande i allehanda sammanhang i vår familj, och de nämnde även andra Pikler och Popper. Inte bara Emmi, som såg dagens ljus i Wien som Emilie Madeleine Reich, och som utbildade sig till barnläkare, men som på universitetet i Wien träffade en ungersk student, György Pikler, som läste till matematiker och som hon gifte sig med. I för mig omöjliga orsakssammanhang nämndes denna statistiker Piklers far, Gyula Pikler, en sociolog i Henry Georges anda som var galileiker, det vill säga, vid sekelskiftet 1900, i de dimmiga gamla tiderna långt före belägringen, tillhörde han den mest betydande intellektuella kretsen i Budapest, Galileicirkeln, han var en av de mest grundliga teoretikerna, arbetade fram en jordreform som sedan hundra år tillbaka varit helt nödvändig i Ungern, men av allt det som han med sin stora kunskap och sitt stora anseende lade fram, var det ändå inte ett endaste dugg som kom att förverkligas. Om det var något de inte visste, så svarade såväl min mor som min far på den moderna agnostikerns manér att jag skulle söka, leta, nosa upp svaret själv, för även om de hade svar på det mesta, ville de ovillkorligen undvika att blanda in Gud. Min mor, som var böjd åt det nihilistiska hållet, brukade svara att hon inte hade den blekaktigaste aning, eller så sade hon att hon inte visste ett dunst. Båda uttrycken var ordlekar i vågad stil. Hon hade kunnat säga att hon inte hade den blekaste aning, men hon sade blekaktig. Jag lystrade alltid till dessa språkliga gester som stack ut från andras. Här låg något begravt. Eller så gjorde hon som var brukligt, slog tillbaka retfullt, hon skrek: hur skulle jag kunna veta, jag är inget orakel. Vilket betydde att ingen hade fått allvetandets gåva, förutom taskspelare kanske. Du får leta upp fackkunskapen, titta i vetenskapliga lexika, vilket betydde att det bara var vetenskapen som räknades, fackkunskapen. Jag skulle inte låta mig luras av hörsägen, folktro och skrock. Eller så sade hon bara: nej, vet du, vi släpper det, låt de eviga frågorna vila i frid, snälla du. Vi har inte tid med alla dina frågor. Vi kan inte veta allt. Jag är ingen klok gammal qadi, åk till Konstantinopel och fråga 25
en. Konstantinopel blev undrens stad, där kunde man få veta allt av denna qadi. Fast jag visste ju inte vad en qadi var, och vad som var kopplingen till Konstantinopel. Din fråga finns kvar, men oroa dig inte om den slipper undan, och om du inte kommer ihåg den imorgon så betydde den nog inte så mycket. Antagligen ingenting. I dessa repliker, uppmaningar och löften var det den vassa ironin, självironin, skepticismen och nihilismen som jag bar med mig. Jag accepterade, för i slutändan accepterar ett barn det mesta av sin mor, men jag skrev inte under på något. All denna relativisering, alla floskler, överdrifter, ordlekar, betoningar, och själv sökte hon aldrig några svar hos någon eller någonstans. Jag var sur på henne för det. Hur hon lät frågorna slippa undan, som kaniner. Men även dessa kaniner var som skämt i hennes mun. Min far tillät sig inte att förhålla sig till vetandet så självsvåldigt eller med samma mått av ironi och språklig distans. Tvärt om, han tog sitt eget sokratiska icke-vetande högst personligt. Det tog honom hårt, detta, oj, det vet jag inte. Det har jag nog aldrig tänkt på, men det är en knivig fråga. Han sökte svar, han letade i böcker och sedan kom en kompletterande eller rättande förklaring. Och han gladdes åt, att tack vare min vetgirighet så hade vi båda fått ett svar. Han ville göra en agnostiker av mig, precis som mamma ville göra mig till skeptiker, men jag stod emot dessa försök på ett tidigt stadium. Igår glömde jag, men nu har jag letat upp det. Och jag måste erkänna, att det var ett misstag, jag hade fel. Igår gav jag dig tyvärr en felaktig förklaring, men nu har jag sett efter. Jag gladdes särskilt åt den typen av hövliga formuleringar. Utöver nya fakta fick jag även ta del av min fars uppmärksamhet, grundlighet och insiktsfullhet. Med denna metod var det som om den djuriska nyfikenheten befästes, permanentades, höjdes till en ny nivå och omedvetet styrdes mot gnosis. Min mor försåg mig snarare med vägen och satte upp praktiska ramar. Man kan inte ständigt fråga och undersöka allt, någon gång måste man syssla med annat, handla istället för att grubbla för mycket, äta lunch och middag, gå till affären. 26