9789100144999

Jenny Erpenbeck

Översättning: Ulrika Wallenström albert bonniers förlag

Av Jenny Erpenbeck har tidigare utgivits på svenska: Historien om det gamla barnet 2001 Smäck 2003 Ordbok 2006 Hemsökelse 2008

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-014499-9 Original title: Aller Tage Abend

By Jenny Erpenbeck © 2012 by Albrecht Knaus Verlag, a division of Verlagsgruppe Random House GmbH, München, Germany.

CPI books GmbH, Leck, Tyskland 2016

Till Wolfgang

Så sent som ifjol sommar for vi härifrån till Marienbad.

Och nu, vart far vi nu?

(W.G. Sebald i ”Austerlitz”)

BOK I

1

Herren gav och Herren tog, hade mormodern sagt till henne när de stod vid kanten av gropen. Men det stämde inte, för Herren hade tagit mycket mer än vad som fanns – också allt som det hade kunnat bli av barnet låg nu därnere och skulle jordas. Tre skovlar mull, och den lilla flickan låg i jorden, hon som går hemifrån med skolväskan på ryggen, skolväskan gungar upp och ner medan hon avlägsnar sig mer och mer; tre skovlar mull, och tioåringen låg där, hon som med bleka fingrar spelar piano; tre skovlar, och den halvvuxna flickan myllades ner, hon som männen tittar efter därför att hennes hår lyser så kopparrött; tre skovlar mull, och även den vuxna kvinnan, hon som när hon själv börjat bli saktfärdig skulle ha tagit över en syssla från henne med orden: Å mamma, också hon kvävdes långsamt av mull som föll in i munnen på henne. Under tre skovlar mull låg en gammal kvinna där i graven, en kvinna som själv redan börjat bli saktfärdig, en som en annan ung kvinna eller en son ibland skulle ha sagt: Å mamma till, också hon väntade nu på att man kastade mull över henne tills gropen var alldeles igenfylld, nå lite mindre igenfylld än full, för även om kroppen ligger mycket längre ner, där man inte längre

11

ser den, får den ju kullen över gropen att välva sig. Över ett spädbarn som plötsligt dött välver sig kullen nästan inte alls. Men egentligen borde kullen vara lika väldig som alperna. Så tänker hon, och då har hon ändå aldrig sett alperna med egna ögon.

Hon sitter på samma pall som hon alltid satt på som barn när hennes mormor berättade historier för henne. Den pallen var det enda hon hade önskat sig av mormodern när hon själv skulle sätta bo. Hon sitter i farstun på den pallen, lutar sig mot väggen, blundar och rör inte mat och dryck som en väninna har ställt framför henne. I sju dagar ska hon nu sitta där så. Hennes man har försökt dra upp henne, men mot hennes vilja lyckades han inte. Hon var glad när dörren slog igen efter honom. Så sent som i fredags hade mormorsmor strukit den sovande lilla flickan över huvudet och kallat henne sin maideleh, sin lilla flicka. Hon själv hade genom barnets födelse förvandlat sin mormor till mormorsmor och sin mor till mormor, men nu var alla de där förvandlingarna allaredan upphävda. I förrgår hade hennes mor, som vid den tiden alltjämt kunde kallas mormor, haft med sig en yllesjal till henne, den skulle hon svepa omkring sig kalla dagar när hon var ute och gick med barnet i parken. På natten hade hennes man skrikit åt henne att hon skulle göra något. Men hon hade inte vetat vad man gör i ett sådant läge. Efter det att han skrikit, och efter de få minuterna den natten då hon inte hade vetat vad man gör, efter den stunden då inte heller hennes man hade vetat vad man gör hade han inte sagt ett ord till henne. I sin nöd hade hon sprungit till mamma, som nu inte längre var någon

12

mormor, mamma hade sagt att hon skulle gå tillbaka hem och vänta där på henne, hon skulle skicka folk. Medan hennes man vankade av och an i vardagsrummet hade hon inte vågat röra vid barnet. Hon hade burit ut och tömt ur alla ämbar med vatten, hade hängt ett lakan över spegeln i farstun, hade öppnat fönstren i rummet där barnet låg, öppnat dem ut mot natten, och sedan satt sig bredvid vaggan. Med dessa handgrepp hade hon påmint sig om den del av livet som var bebodd av människor.

Men det som för inte ens en timme sedan hade hänt här där hon bodde kunde ingen mänsklig hand få grepp om.

Så hade det varit också vid barnets födelse för inte ens åtta månader sedan. Efter en natt, en dag och ännu en natt då barnet inte hade kommit, ville hon dö. Så långt hade hon under dessa timmar avlägsnat sig från livet: från sin man, som väntade utanför, från sin mor, som satt på en stol i ett hörn av rummet, från barnmorskan, som donade med handfat och handdukar, och för länge sedan också från detta barn som påstods finnas inuti hennes kropp men hade kilat fast sig i osynligheten. På morgonen efter födelsen såg hon sedan bortifrån sängen hur alla helt enkelt gjorde det som skulle göras: hennes mor, nu förvandlad till mormor, tog emot en väninna som hade kommit för att gratulera, mormodern som förvandlats till mormorsmor kom över med barnsängsamuletterna med Psaltaren 21 och nybakad kaka, och hennes man hade gått till värdshuset för att skåla för barnets välgång.

Själv höll hon barnet i famnen, och barnet bar de plagg som hon själv, hennes mor och hennes mormor hade broderat på månaderna före födelsen.

13

Också för det som nu hade hänt fanns det regler. Folk hade kommit vid soluppgången, hade lyft barnet ur vaggan, lindat in det i en svepning och lagt det på en stor bår.

Knytet hade varit så litet och lätt att en av karlarna måste hålla i det när de gick nerför trappan, annars skulle det ha rullat iväg. Saj mojchl un fal mir mejne trep nit arunter.

Var så snäll. Hon hade vetat att barnet måste komma i jorden samma dag.

Nu sitter hon på denna lilla pall av trä som hon fick av sin mormor i bröllopspresent, sitter där och blundar, så som hon sett andra sitta under sorgetider. Ibland var det hon som kom med mat till de sörjande, nu har en väninna ställt skålar med mat framför hennes egna fötter. Så som hon igår natt tömde ut allt vatten som fanns i huset därför att det heter att dödsängeln sköljer sitt svärd i det, så som hon hängde för spegeln och öppnade fönstret därför att hon sett andra göra så men också därför att barnets själ inte skulle återvända utan flyga ut för alltid, så ska hon nu sitta där i sju dagar, därför att hon sett andra sitta så men också därför att hon rakt inte vet vart hon annars skulle ta vägen så länge hon inte vill sätta sin fot mer på detta omänskliga ställe som barnets rum var den gångna natten. Som spänger är människornas sedvänjor inbyggda i det omänskliga, tänker hon, något att gripa tag i, något som en skeppsbruten kan dra sig upp på, om alls. Så skönt, tänker hon, om det var slumpen som rådde och inte en Gud. Fast orsaken kunde ju ha varit att täcket var för tjockt. Att barnet sov på rygg. Att det kanske satte i vrångstrupen.

14

Att det var sjukt och ingen visste om det. Att barnets skrik nästan inte hördes genom dörrarna. Nu hör hon sin mors steg i barnets rum och vet utan att se vad hon gör därinne: hon tar täcken och kuddar ur vaggan och drar av sängkläderna, hon drar bort tyget som suttit spänt över vaggan och skjuter vaggan åt sidan. Med famnen full av linne kommer hon nu ut ur rummet, går förbi sin dotter som sitter på pallen och blundar, och bär ner allt i tvättstugan. Att hon var för ung för att veta vad man gör. Att hennes mor aldrig talat med henne om allt det där. Att inte heller hennes man hade vetat vad man gör. Att hon, noga taget, hela tiden var alldeles ensam med barnet, med denna varelse som skulle hållas vid liv. Att ingen talat om för henne att livet inte fungerar som en maskin.

Modern återvänder. I förbigående tar hon bort lakanet som hänger för spegeln i farstun, viker ihop det och bär in det i barnets rum. Hon lägger det underst i resväskan som hon tagit med sig enkom för ända­målet, sedan tar hon barnets plagg ur byrålådan och stoppar ner dem i väskan tillsammans med lakanet. De där tröjorna, koltarna och mössorna sydde, broderade och stickade de, den havande, hennes mor och hennes mormor, månaderna före födseln. Nu skjuter hennes mor igen den tomma lådan.

Ovanpå byrån ligger skallran med silverklockorna. När hon tar bort den pinglar de små klockorna. De pinglade igår också, när dottern själv alltjämt var mor och lekte med sitt barn. Pinglandet har inte ändrat klang under de tjugofyra timmar som gått sedan dess. Nu lägger modern skallran överst i resväskan, sedan stänger hon väskan och lyfter upp den, hon kommer ut ur rummet, bär resväskan genom farstun, förbi dottern, och tar ner den i källaren.

15

Fast kanske ändå att barnet ännu inte var döpt och föräldrarnas äktenskap var bara ett så kallat nödciviläktenskap.

Idag har de begravt det enligt judisk sed, och enligt judisk sed kommer hon nu att sitta på pallen i sju dagar, men mannen talar inte med henne. Säkert är han i kyrkan nu och ber för barnets själ. Vart kan barnets själ ta vägen då?

Till skärselden, till paradiset eller till helvetet? Eller var det så som somliga säger att barnet var ett av dem som behöver bara kort tid för att slutföra något ur ett annat liv som föräldrarna inte känner till och därför så snart återvänder dit varifrån de kommit? Hennes mor kommer tillbaka, går in i barnets rum och stänger fönstren där.

Fast kanske väntade helt enkelt ingenting bortom livet?

Alldeles tyst har det blivit i våningen nu. Noga taget skulle hon föredra det.

När det blir mörkt börjar hennes bröst bli hårda och göra ont. Mjölk har hon fortfarande, mjölk för ett barn som ligger i jorden. Helst vill hon bara dö av det som hon nu har för mycket av. Medan barnet ännu kippade efter luft och sedan blev blått hade hon i tankarna givit barnet all tid hon skulle leva, hade velat göra affär med sina fäders gud och byta sitt liv mot det liv som hade kommit ur henne. Men Gud, om han fanns, hade inte tagit emot gåvan. Hon levde. Nu kommer hon återigen att tänka på hur mormodern efter bröllopet aldrig mer lät henne följa med och hälsa på morfadern. Inte förrän barnet redan var fött och hon absolut ville visa honom det fick hon veta att morfadern den dagen då hon, hans barnbarn, gifte sig med den där gojen hade hållit dödsvaka för denna levande brud och trots att han var så svag hade suttit på

16

sängen i sju dagar. Uppifrån sett, från morfaderns himmel, hade alltså också hon redan överskridit livets gräns och ägde inte längre någonting alls som hon hade kunnat erbjuda Gud i utbyte. När natten kommer skjuter hon skålarna med mat åt sidan och lägger sig att sova där pallen står. Hon hör inte när modern går och lägger sig. Hon hör inte heller när hennes man kommer tillbaka. Någon gång denna natt är det precis tjugofyra timmar sedan ett spädbarn plötsligt dog i en liten galizisk stad, 50.08333 grader nordlig bredd, 25.15000 grader östlig längd.

2 En gammal man ligger i en säng i en mörk stuga och tiger.

Så har han legat länge, dag efter dag, han vet att folk säger att han ligger för döden, men medan döden för somliga är ett litet förrum som de korsar med ett steg, ett språng för att komma över till andra sidan är hans död ett väldigt rum som han helt enkelt inte lyckas ta sig igenom, kanske därför att han redan är för svag.

Bredvid honom sitter hans hustru, sitter länge utan att säga något, ute har det hunnit bli mörkt igen. Herren gav och Herren tog, säger hon slutligen.

Förra våren satt hans hustru ofta bredvid honom och stickade, och trots att hans ögon inte längre var de bästa såg han att de plagg hon arbetade på var mycket små. En dag hade hon sedan av de förråd som borde ha räckt för hela veckan bakat en kaka och gått hemifrån. Den veckan fanns det inget ägg i soppan. Han hade inte behövt fråga, hon inte behövt förklara något.

I morse, medan det alltjämt var mörkt, hörde han i

17

halvsömnen hur hans hustru och dotter viskade i rummet, efter middagsmålet sedan gick hustrun hemifrån och återvände först vid mörkrets inbrott, hon satte sig bredvid honom, teg länge och sade slutligen: Herren gav och Herren tog.

Till dotterdotterns bröllop hade de bägge gamla inte blivit bjudna. Den dagen då dotterdottern gifte sig med en goj hade den gamle satt sig upp i sängen och suttit i sju dagar, för att hålla dödsvaka för denna levande brud, något som annars var brukligt bara när någon dog.

Nu sitter hans hustru tigande bredvid honom, sin gamla, nu sängliggande man, och skakar på huvudet.

Gud vet vad som tog åt vår maideleh: gifta bort dotern sin med en goj, säger den gamle.

3 Hon tar täcken och kuddar ur vaggan, drar av säng­ kläderna, hon drar bort tyget som suttit spänt över vaggan och skjuter vaggan åt sidan. Början på olyckan låg många år tillbaka i tiden, då hade hennes dotter själv varit spädbarn. När de hörde oväsendet utanför hade hennes man genast skickat upp amman med barnet till barnkammaren, hon skulle regla dörren, på inga villkor öppna om det knackade, och stänga fönsterluckorna ordentligt.

Sedan hade de i nedervåningen gått från fönster till fönster för att se vad som stod på: det verkade som om folk samlades på gatorna runtom och på torget framför huset, somliga rusade, somliga skrek, men vad de skrek gick inte att uppfatta. Hon och hennes man hade inte hunnit stänga fönsterluckorna därnere också förrän de första

18

stenarna träffade huset. Mannen hade försökt urskilja vem som kastade sten och hade urskilt Andrej. Andrej, hade han ropat ut, Andrej! Men Andrej hörde inte, eller låtsades som om han inte hörde, vilket var troligare, för han visste ju vem som bodde i huset han kastade sten på.

Sedan flög en sten Andrej kastat in genom en fönsterruta, flög bara en hårsmån förbi hennes huvud, brakade bakom henne in i det med glasdörrar försedda bokskåpet och träffade band 9 av den i skinn inbundna utgåvan av Goethes samlade verk som hennes man hade fått i gåva av sina föräldrar när han slutade skolan. Ingen fläkt från någon sida! / Dödens stillhet, skrämmande! / Uppå vatten­spegeln vida / ej en krusning finns att se. Då hade hennes man full av vrede ryckt upp ytterdörren, tydligen för att hugga Andrej i kragen och få honom att ta reson, men genast stängt dörren igen när han såg hur Andrej nu, tillsammans med tre eller fyra andra unga män, av vilka en höll en yxa i handen, kom löpande mot huset. Hade fort vridit om nyckeln i låset och tillsammans med henne, sin fru, försökt spika för dörren med de bräder som alltid stod där för att finnas till hands i ett sådant nödfall. Men för det var det redan för sent, var fanns spikarna, var hammaren, nu började dörren splittras för yxhuggen. Andrej, Andrej. Då hade hon och hennes man sprungit uppför trappan, hade bultat på dörren innanför vilken amman satt med barnet, men hon hade inte öppnat, antingen därför att hon inte förstod vem det var som bad om att bli insläppt, eller därför att hennes ångest var så stor att hon helt enkelt inte ville öppna dörren. Via den sista, branta trappan hade hon och hennes man då flytt upp på vinden medan Andrej och hans män redan trängde in

19

i huset därnere. I bottenvåningen krossade inkräktarna återstående fönsterrutor, ryckte lös fönsterramarna ur väggen, välte omkull bokskåpet, skar upp sängtäckena, slog sönder porslin och syltburkar, hällde ut förråden på gatan, men så måste någon av dem ha hört hur hon och hennes man försökte regla vindsdörren, för utan att hejda sig på första våningen rusade männen nu uppför trappan, slet på vägen upp loss tapeten från väggarna och högg med yxan hål i murverket här och där. Hon och hennes man stod bakom vindsdörren, som var mycket tunn, de hade skjutit för regeln men inte hittat någon möbel som var tung nog för att de skulle kunna barrikadera dörren med den, nu hörde de männens steg i den sista, branta trappan. Hör min bön, Herre, och hur jag ropar, tig inte inför mina tårar; ty jag är en gäst hos dig, en främling liksom alla mina fäder. Släpp mig, på det att jag får vederkvicka mig innan jag far hädan och icke mera är. Himlen, himlen. Gick det inte neråt måste det finnas en utväg uppåt. De började maka undan takets tegelpannor med händerna och på så sätt skapa sig en öppning. Men dörren bakom dem, den som uppehåller förföljarna ett ögonblick, är tunn, bara ett par bräder. Hennes man hjälper henne att dra sig upp och genom öppningen klättra ut på taket. Och sedan försöker­hon dra honom efter. Och då står den tunna dörren inte längre emot slagen från blodhundarna. Och då drar hon honom i ena armen och männen nedanför drar honom i den andra. Lot vill inte skicka ut änglarna som gästar honom. Lot står på tröskeln, folket griper honom i armen och vill dra ut honom för att straffa honom som håller gästvänskapens bud, vill kasta sig över h o n o m­ åtminstone, förgå sig mot h o n o m, spotta

20

på, pina och trampa på h o n o m, men änglarna griper honom inifrån med sina änglahänder i den andra armen, de är starka, de slår människorna därute med blindhet, drar in Lot i huset igen och stänger dörren mellan honom och människorna, människorna därute kan inte längre se varandra och inte heller ingången till Lots hus, de trevar med händerna utmed murarna och måste dra sina färde. Min Gud, dröj icke. Hon har inte änglars styrka, hon lyckas inte dra upp sin man till sig, samtidigt som hon håller fast sin man i armen ber hon Andrej, som hon känt sedan barnsben, om förbarmande, också karlarna som hon inte känner, däribland den med yxan, ber hon om förbarmande, men medan hon ännu håller fast sin mans hand blir hennes man nedanför henne, av karlarna som hon inte känner och av Andrej som hon känt sedan barnsben, först skymfad, sedan slagen, förbarmande, och slutligen inför hennes ögon sönderhackad. Hon släpper inte taget. Först håller hon sin man i handen, sedan håller hon bara ett stycke kött i handen, sedan finns det inte längre någonting levande som hon skulle kunna dra upp till sig och ut i det fria. Då är hon en judisk änka som håller döden i handen. Då släpper hon taget, rätar på sig och vänder blicken mot den lilla staden därnere och det vidsträckta landskapet. Det är ljusan dag, det finns halmtak och spåntak, det finns gator, torg och fontäner, i fjärran åkrar och skog, betesmarker med kor, längs en väg mellan fälten kör en vagn, framför huset därnere står människor som blickar upp mot henne och tiger nu och inte rör sig. Och då ser hon plötsligt att det snöar. Nu fryser allt, tänker hon, det är lika så gott, tänker hon, snö, snö. Hon förlorar medvetandet och ramlar, rullar ner

21

från det sluttande taket och landar, eftersom lyckan är med henne, i en hög av kläder, sängkläder och gardiner som karlarna förut har slängt ut på gatan, hon blir liggande där i högen av trasor, i blod av hallonsylt som hon själv kokade i somras, syltburken blev bara skärvor när de kastade ut den, så ligger hon där, med brutna leder, slutna ögon, och ingen av de tigande på torget tar ett steg närmare eller tittar efter om hon lever. Hon lever, men i det ögonblicket vet hon det ännu inte själv. Hennes fall har fått snön att yra på nytt, mer fjäder far upp ur de sönderskurna bolstren, fint gåsdun svävar i luften och singlar ner på trädens grenar, snö, snö, precis som på vintern.

Med famnen full av linne går hon nu ut ur barnkammaren och förbi sin dotter som sitter på pallen. Hon vet mycket väl varför hon gifte bort sin dotter med en kristen. Pappa gick sin väg en dag och kom aldrig tillbaka, hade hon förklarat för dottern när hon började fråga efter pappa. Varför gick han? Vart? Kommer han tillbaka en gång?

Bokskåpet fick nytt glas isatt. Hon sålde huset i ghettot och flyttade till innerstan, fortsatte att driva sin mans affär och lade undan allt hon fick över till dotterns utstyrsel. Själv vet hon sedan mycket länge det som hennes dotter nu i en hast får lära sig: att vid slutet av en dag då någon dött är det långtifrån natt för gott.

4 Det hade bara blivit uppenbart nu, det som han anat i hela sitt liv, särskilt de senaste tre åren, nämligen att hamnade man bara det minsta lilla ur spår var slutet lika

22

oundvikligt­som om man störtat sig rakt ner i den eller den avgrunden. Som kejserlig-kunglig tjänsteman, ansvarig för ett 35 kilometer långt avsnitt på Galiziska Carl-Ludwig-banan, visste han att allting hängde på att man skapade ordning och slog vakt om ordning som redan skapats. Men för honom själv i hans liv hade livet alltid kommit emellan. Under året som aspirant, när han ännu inte fick någon lön, hade hungern drivit honom till att sätta sig i skuld. Redan skuldsatt hade han därför vid aspirant­årets utgång måst börja som ordinarie i elfte, alltså lägsta, lönegraden. Hungern hade i alla fall varit ett tecken på att han levde, och likaså frysandet under denna första vinter – men skulderna skulle nu ligga honom i fatet vid den hemliga lämplighetsbedömningen, i den överordnades icke offentliga omdöme. Därför gick det inte att säga, och ingen sade honom heller, när han skulle stiga från elfte till tionde lönegraden och kunna minska sina skulder. Ingen utsikt alltså till att återgå till det normala livet. Hungern och frysandet befäste hungern och frysandet, så var det, det behövdes bara att livet en gång tog överhanden. Då hade han blivit bekant med den judiska köpmansfrun och hennes dotter, vars hy var så vit att han hade kunnat bli snöblind om han spatserat omkring på den som skalbagge. Om han bara hade vetat var spåret gick och var inte när han friade. Med en judisk hemgift betalar man inga skulder även om man betalar dem. Det finns skillnader. Skillnaderna märker man på att det utbreder sig en tystnad – på kasinot, på kontoret. Och denna tystnad har något att göra med slutet i allmänhet, det förstår han nu, det har han fattat nu när slutet blivit omöjligt att blunda för. Så stilla barnet blev med ens.

23

Hans far hade inte kommit vare sig till den borgerliga vigseln eller till barnets födelse. Resan var för lång och för dyr, hette det. Nu hade han inte sett honom på tre år, och om allt gick väl skulle han aldrig behöva se honom hädanefter heller. På morgonen efter födseln hade han gått ensam till ett värdshus och skålat med främmande män för det nyfödda barnet, och när han med tungan lät snapsen rotera i munnen för att riktigt känna smaken innan han svalde hade han tänkt på att också hans lilla dotter hade en tunga i munnen, med ett eget inre hade hon kommit ut ur sin mors inre, med egna ihåligheter ur moderns ihålighet. Han, tjänstemannen i elfte lönegraden, hade avlat något levande, och det tarvades ingen hemlig lämplighetsbedömning för att gillande erkänna detta faktum.

Hundra kilo snöre behöver man för att förse järnvägsstationen i Brody med blomsterdekorationer med anledning av att kejsaren ska passera. Sextums ekplankor för att byta ut syllarna under rälsen. 600 gulden om året får en tjänsteman i elfte lönegraden, en tjänsteman i tionde däremot 800, och med lite tur dessutom 200 gulden i tillägg. Men vad skulle man göra med allt som inte lät sig beräknas? Hur mycket tid låg det mellan den sekund då ett barn var levande och nästa sekund då det inte längre var levande? Var det överhuvudtaget tid, det som skilde ett sådant ögonblick från de andra? Eller borde det heta något annat, fast man ännu inte hittat något namn för det? Hur beräknade man den kraft som drog ett barn över till de döda?

Han minns fortfarande ögonblicket då han första

24

gången föreställde sig hur den vita springan mellan benen på hans brud kunde se ut, köttig och svällande, och när han särade på den med fingrarna skulle den lilla röda tuppkammen synas. Senare så, när hon var hans fru, hade han älskat de ljud som deras båda svettiga kroppar åstadkom när de gned sig mot varandra och lösgjorde sig från varandra, det hade smackat och klatschat, deras munnar, tungor, läppar hade smält samman, sugande hade det som förut varit något för sig förvandlats till en enda fuktig håla av kött. Kött, kött, ibland hade ordet varit tillräckligt för att hetsa upp honom. Men sedan han igår natt tog det livlösa barnet ur sin frus famn och lade tillbaka det i vaggan vet han hur kallt något dött känns, mycket kallare än han någonsin skulle ha väntat sig. Han vet inte hur han någonsin ska kunna glömma det. Han, tjänstemannen i elfte lönegraden, har avlat något dött, och det tarvas ingen hemlig lämplighetsbedömning för att erkänna det.

Solljus faller på det oslipade furugolvet i värdshuset där han sitter. På natten när han kom hit låg det fortfarande några ryska desertörer och sov under borden. Medan han drack sitt första glas starkt, och sitt andra, och sitt tredje, hade de vaknat, letat rätt på sina knyten och givit sig av tillsammans med en liten flintskallig karl som infann sig i dagbräckningen och som de tydligen hade stämt träff med. Varken den flintskallige eller någon av männen hade sagt mycket, men ändå stod det klart att dessa ryssar, sådana man ofta stötte på inne på sådana utskänkningsställen, var män som hade beslutat sig för att inte vända om. Efter det som han, tjänstemannen i elfte

25