9789100141677 by Smakprov Media AB

I mullbĂ¤rstr Ă¤dets skugga

John Grisham

I MULLBÄRSTRÄDETS SKUGGA

Översättning Kjell Waltman

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Av John Grisham har tidigare utgivits: De utvalda 1996 Partners 1997 Försvararen 1998 Testamentet 1999 Brödraskapet 2000 Det målade huset 2001 Domarens brev 2002 Julfritt 2002 Uppgörelsen 2003 Domen 2004 Coachen 2004 Agenten 2005 Den oskyldige mannen 2006 Den samvetslöse 2008 Utpressningen 2009 Bekännelsen 2011 Svindlaren 2013 På annat förlag har tidigare utgivits: Firman 1992 Pelikanfallet 1993 Juryn 1994 Klienten 1994 Dödscellen 1995 Regnmakaren 1996

Till RenĂŠe

Kapitel 1 De hittade Seth Hubbard ungefär där han hade lovat att han skulle befinna sig, men kanske inte i förväntat skick. Han hängde i ena änden av ett rep och snurrade långsamt i blåsten. Tre meter över marken. En kallfront rörde sig genom området, och Seth var genomblöt när de fann honom. Inte för att det spelade någon roll. Någon skulle påpeka att hans skor inte var leriga och att det inte syntes några avtryck under honom och att han därför förmodligen redan hade varit död och hängt där när det började regna. Varför var det viktigt? Som det skulle visa sig var det inte det. Att hänga sig i ett träd är inte precis lätt, men Seth hade tydligen tänkt på allt. Det var ett trekvartstums äkta manillarep, ganska gammalt men gott och väl tillräckligt starkt för att hålla för Seth, som hade vägt åttiosex kilo när han en månad tidigare infann sig på läkarmottagningen. En anställd i en av Seths fabriker skulle längre fram uppge att han hade sett sin chef skära av femton meter från en reprulle en vecka innan replängden kom till så dramatisk användning. Ena änden var ordentligt fäst vid en av trädets lägre grenar med en hastigt hopkommen blandning av knopar och surrningar. Men de höll. Andra änden hade slagits över en högre gren, sextio centimeter i omkrets och exakt sex meter och fyrtio centimeter över marken. Därifrån sträckte sig repet cirka två meter och sjuttio centimeter ner och slutade i en perfekt rännsnara, som Seth otvivelaktigt hade arbetat med rätt länge. Rännknopen var hämtad direkt ur läroboken med en hylsa bestående av tretton rundtörnar som fick snaran att dras åt vid belastning. En riktig rännsnara avsedd för hängning knäcker nacken, vilket gör att döden inträder snabbare och blir mindre plågsam, och Seth 7

hade tydligen gjort sin hemläxa. Förutom det uppenbara fanns det inga tecken på vare sig kamp eller lidande. En tre meter hög trappstege hade sparkats åt sidan och låg alldeles intill utan att göra någon skada. Seth hade valt ut trädet, kastat över repet, fäst det, gått upp på trappstegen, justerat rännknopen och sedan – när allting var precis som det skulle – sparkat undan trappstegen och fallit. Händerna var fria och dinglade intill fickorna. Hade det funnits ett ögonblicks tvivel, efterklokhet? När fötterna lämnade trappstegens trygghet, hade Seth, vars händer fortfarande var fria, då instinktivt gripit tag i repet ovanför huvudet och förtvivlat kämpat emot tills han gav upp? Ingen skulle någonsin få veta det, men det verkade föga troligt. Senare vittnesbörd skulle avslöja att Seth hade varit en målmedveten man. För tilldragelsen hade han valt sin bästa kostym, i tjock ullblandning, mörkgrå och som regel förbehållen begravningar i kyligare väder. Han hade bara ägt tre kostymer. En korrekt hängning gör att kroppen sträcks ut, så Seths byxslag slutade vid anklarna och kavajen vid midjan. Hans svarta brogues var blankputsade och fläckfria. Hans blå slips var perfekt knuten. Hans vita skjorta var emellertid fläckad av blodet som hade trängt ut under repet. Inom några timmar skulle man veta att Seth Hubbard hade deltagit i gudstjänsten klockan elva på förmiddagen i en kyrka i närheten. Han hade pratat med några bekanta, skämtat med en syssloman, lagt pengar i kollektskålen och verkat vara på förhållandevis gott humör. De flesta visste att Seth kämpade mot lungcancer, men praktiskt taget ingen visste hur lite tid läkarna hade sagt att han hade kvar i livet. Seths namn stod med på flera bönelistor i kyrkan. Han bar dock stigmat efter två skilsmässor och skulle därför aldrig kunna betraktas som en sann kristen. Självmordet gjorde inte det hela bättre. Det var ett gammalt rött mullbärsträd som Seth och hans familj hade ägt i åratal. Det omgivande landskapet utgjordes av skogsmark, tät ädellövskog, som Seth upprepade gånger hade belånat och förvaltat till rikedom. Hans far hade med tvivelaktiga metoder förvärvat marken på 1930-talet. Under skilsmässokrigen hade Seths båda före detta fruar tappert försökt ta över marken, men han hade lyckats behålla den. De hade fått praktiskt taget allting annat. 8

Först på plats var Calvin Boggs, en alltiallo och jordbruksarbetare som i flera år hade varit anställd av Seth. Tidigt på söndagsmorgonen hade Seth ringt upp Calvin. ”Möt mig på bron klockan två i eftermiddag”, hade Seth sagt. Han hade inte förklarat något, och Calvin var inte den som ställde frågor. Om mr Hubbard sa till honom att de skulle träffas vid en viss tidpunkt så infann han sig där. I sista minuten hade Calvins tioårige son bönfallit sin pappa om att få följa med, och Calvin hade – tvärtemot sina instinkter – sagt ja. De hade följt den flera kilometer långa grusvägen som gick i sicksack över Hubbards egendom. Calvin hade varit riktigt nyfiken på mötet medan han körde. Han hade inte kunnat påminna sig att han vid något annat tillfälle hade träffat sin chef på en söndagsmorgon. Han visste att chefen var sjuk och kände till ryktena om att denne var döende, men som i allt annat hade mr Hubbard hållit tyst om det. Bron var en enkel träspång som överbryggade en namnlös, smal å, som höll på att kvävas av kudzubönor och där det kryllade av vattenmockasiner. Mr Hubbard hade i flera månader tänkt ersätta bron med en stor vägtrumma i betong, men hans dåliga hälsa hade kommit emellan. Den låg nära en glänta där två förfallna ruckel stod och ruttnade bort bland snåren och den frodiga växtligheten. De var det enda som skvallrade om att det en gång i tiden hade legat ett litet nybygge här. I närheten av bron stod mr Hubbards bil, en Cadillac av ganska ny årsmodell, parkerad. Dörren på förarsidan var öppen, liksom bagageluckan. Calvin saktade in och stannade bakom bilen. Han tittade på den öppna luckan och dörren och kände en första aning om att något inte var som det skulle. Det regnade ihållande nu, blåsten hade tilltagit och det fanns ingen rimlig anledning till att mr Hubbard skulle ha lämnat dörren och bagageluckan öppna. Calvin sa till pojken att stanna kvar i lastbilen och gick sedan långsamt runt bilen utan att röra vid den. Chefen syntes inte till. Calvin tog ett djupt andetag, strök bort vattnet ur ansiktet och tittade ut över omgivningen. Bortom gläntan, kanske hundra meter bort, såg han en kropp som hängde i ett träd. Han gick tillbaka till lastbilen och sa på nytt till pojken att stanna kvar där inne och hålla dörrarna låsta, men det var för sent. Pojken tittade på mullbärsträdet i fjärran. 9

”Stanna nu kvar här”, sa Calvin strängt. ”Och lämna inte bilen.” ”Nej, pappa.” Calvin började gå. Han tog tid på sig medan han halkade med stövlarna i leran och försökte hålla huvudet kallt. Det var väl ingen brådska? Ju närmare han kom gläntan, desto tydligare blev allting. Mannen i den mörka kostymen i änden av repet var stendöd. Till slut kände Calvin igen honom. Sedan fick han syn på trappstegen och insåg snabbt vad som hade hänt. Utan att röra något backade han därifrån och återvände till lastbilen. Det var i oktober 1988, och biltelefonen hade äntligen nått Mississippis landsbygd. Mr Hubbards hade insisterat på att Calvin skulle installera en i sin lastbil. Calvin ringde till sheriffkontoret i Ford County, lämnade en kortfattad redogörelse och började vänta. I bilvärmen och till de lugnande tonerna av Merle Haggard på radion tittade han ut genom vindrutan, ignorerade pojken, trummade med fingrarna i takt med vindrutetorkarna och kom på sig själv med att gråta. Pojken vågade inte säga något. Efter en halvtimme kom en bil med två vicesheriffer, och medan de tog på sig sina regnrockar anlände en ambulans med tre män. Alla ansträngde de ögonen för att bättre se det gamla mullbärsträdet från grusvägen, och efter att ha fokuserat blicken några sekunder var det uppenbart för dem att det hängde en man i den. Calvin berättade allt han visste. Vicesherifferna bestämde sig för att det var bäst att gå tillväga som om ett brott hade begåtts, och de förbjöd ambulanspersonalen att närma sig platsen. Ytterligare en vicesheriff dök upp, och sedan en till. De sökte igenom bilen men utan att hitta något som kunde vara till hjälp. De fotograferade och gjorde en videoinspelning av Seth medan han hängde där med slutna ögon och huvudet groteskt vridet åt höger. De undersökte fotavtrycken runt mullbärsträdet men utan att finna något som tydde på att någon annan hade varit där. En vicesheriff tog med sig Calvin till mr Hubbards hem, som låg några kilometer därifrån – pojken åkte i baksätet, fortfarande förstummad. De låste upp ytterdörren och gick in. På köksbordet låg ett brev, skrivet på ett gult pappersark från ett block. Seth hade prydligt textat: ”Till Calvin. Var snäll och underrätta myndigheterna om att jag har tagit livet av mig utan någons hjälp. På det bifogade pappersarket har jag lämnat 10

uttryckliga anvisningar om min begravningsakt och gravsättning. Ingen obduktion! S.H.” Brevet var daterat samma dag, söndagen den 2 oktober 1988. Till slut lät vicesherifferna Calvin åka. Han skyndade sig hem med pojken, som föll ihop i mammans armar utan att säga något mer på hela dagen.

* Ozzie Walls var den ene av Mississippis två svarta sheriffer. Den andre hade just valts i ett till sjuttio procent svart county i Mississippideltat. Ford County var till sjuttiofyra procent vitt, men Ozzie hade blivit både vald och omvald med god marginal. De svarta dyrkade honom, eftersom han var en av dem. De vita respekterade honom därför att han var en hårdför snut och före detta stjärna i amerikansk fotboll vid Clanton High School. I den djupa Södern höll den sporten i vissa avseenden långsamt på att överbrygga rasfrågan. Ozzie fick samtalet just som han var på väg ut ur kyrkan tillsammans med sin fru och sina fyra barn. Han infann sig på bron i kostym, utan vare sig vapen eller sheriffstjärna, men han hade ett par gamla stövlar i bagageutrymmet. I skydd av ett paraply och åtföljd av två vicesheriffer promenerade han ner till mullbärsträdet. Seths kropp var vid det här laget genomblöt, och vatten droppade från tåspetsarna, hakan, öronen och byxslagen. Inte långt från skorna stannade Ozzie till, höjde paraplyet och betraktade det bleka, gripande ansiktet. Han hade bara träffat mannen vid två tillfällen. Det fanns en bakgrund. När Ozzie 1983 första gången kandiderade till sheriffämbetet hade han tre vita motståndare och saknade pengar. Han fick ett samtal från Seth Hubbard, som var en främling för honom och, som han skulle få veta, föredrog att ligga lågt. Seth bodde i nordöstra hörnet av Ford County, nästan på gränsen till Tyler County. Han sa att han var i skogs- och trävarubranschen, ägde ett par sågverk i Alabama, några fabriker här och var och gav intryck av att vara en framgångsrik man. Han erbjöd sig att bekosta valkampanjen åt Ozzie, men bara under förutsättning att denne gick med på att ta emot kontanter. Tjugofemtusen dollar 11

i kontanter. Inne på sitt kontor, med dörren låst, öppnade Seth Hubbard ett skrin och visade Ozzie pengarna. Ozzie förklarade att kampanjbidrag måste uppges och så vidare. Seth sa att han inte ville att just hans bidrag skulle bli känt. Han ville ha en kontantuppgörelse eller ingen uppgörelse alls. ”Vad vill du ha i gengäld?” hade Ozzie frågat. ”Jag vill att du ska bli vald. Inget annat”, hade Seth svarat. ”Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det här.” ”Tror du att dina motståndare tar emot kontanter under bordet?” ”Antagligen.” ”Det är klart de gör. Var inte dum.” Ozzie tog emot pengarna. Han trissade upp sin kampanj, gallskrek sig in i slutomgången och besegrade sedan sin motståndare i det allmänna valet. Senare hade han vid två tillfällen tittat in på Seths kontor för att säga hej och tacka, men mr Hubbard var aldrig där. Mr Hubbard besvarade aldrig telefonsamtal. Ozzie hörde sig i tysthet för med andra för att få lite upplysningar om mr Hubbard, men det var inte mycket man kände till om honom. Enligt ryktet skulle han ha tjänat pengar på möbler, men ingen visste säkert. Han ägde åttio hektar mark nära sitt hem. Han använde sig inte av banker, juristfirmor eller försäkringsbolag i trakten. Ibland gick han i kyrkan. Fyra år senare hade Ozzie svagt motstånd, men Seth ville ändå träffa honom. På nytt bytte tjugofemtusen dollar ägare, och på nytt försvann Seth ur sikte. Nu var han död, dödad av sin egen rännsnara och dyblöt av regnvatten. Till slut infann sig Finn Plunkett, countyts folkvalde undersökningsdomare. Därmed kunde nyheten om dödsfallet meddelas officiellt. ”Kom så tar vi ner honom”, sa Ozzie. Knoparna löstes upp, och med slack i repet gjorde Seths lik sin nedstigning. De lade honom på en bår och täckte honom med ett termotäcke. Fyra män dignade under bördan medan de begav sig bort till ambulansen. Ozzie följde efter den lilla procession, lika konfunderad som alla andra. Han var en bra bit in på femte året i jobbet och hade sett så många lik. Tillbud, bilolyckor, ett eller annat mord, några självmord. Han var varken kallsinnig eller utmattad. Han hade ringt de nattliga 12

samtalen till föräldrar och makar, och han fruktade alltid för nästa. Gamle Seth. Vem skulle Ozzie egentligen ringa nu? Han visste att Seth var skild, men han visste inte om denne hade gift om sig. Han visste inget om hans familj. Seth var runt sjuttio år gammal. Om han hade vuxna barn, var fanns de? Ja, ja, Ozzie skulle snart ta reda på den saken. Medan han körde mot Clanton med ambulansen bakom sig började han ringa olika personer som kunde tänkas veta något om Seth Hubbard.