9789100140854

B I L D H U G G A R E N S D OT T E R

tove jansson

bildhuggarens dotter

a lb ert bon n i er s fรถr l ag

www.albertbonniersforlag.se

ISBN 978-91-0-014085-4 Copyright © Tove Jansson 1968 First published by Schildts Förlags Ab, Finland.

All rights reserved Tryck CPI Books, GmbH, Leck 2014

guldkalven 7 mörkret 15 stenen 25 hippa 33 anna 41

isberget 51

havsvikarna 57 sjörätt 67 albert 75

högvatten 83 jeremiah 91 teater 99

husdjur och fruar 107

tanten som hade en idé 119 tyllkjolen 131 snön 137

röda hund 147 att flyga 153 julen 159

g u l d k a lv e n

Min morfar var präst och brukade predika för kungen.

En gång innan hans barn och barnbarn och barnbarnsbarn uppfyllde jorden kom morfar till en lång grön äng som var kantad av skog och berg så att den liknade paradisets dal. Bara i ena ändan var den öppen i en havsvik för efterkommande att bada i.

Då tänkte morfar, här ska jag bo och föröka mig för detta är sannerligen Kanaans land.

Sen byggde morfar och mormor ett stort hus med brutet tak och en massa rum och trappor och terrasser och en väldig veranda och ställde upp vita pinnmöbler överallt både inomhus och utomhus och när det var färdigt började morfar plantera. Och allt som han planterade slog rot och förökade sig, både blommor och träd, tills ängen blev som en himmelens lustgård där han vandrade i sitt stora svarta skägg. Bara han pekade på en planta med sin käpp blev den välsignad och växte så att det knakade.

Hela huset blev övervuxet med kaprifol och vildvin och verandan fick väggar av små rosor som kunde klättra.

Därinne satt mormor i en ljusgrå sidenklänning och uppfostrade sina barn. Omkring henne flög så mycket bin och humlor att det lät som en mycket svag orgelmusik, på 9

dagen var det solsken och på natten regn och i stenpartiet bodde en ängel som man inte fick störa.

Hon var fortfarande kvar när mamma och jag kom resande för att bo i det västra rummet som också hade vita möbler och lugna tavlor men ingen skulptur.

Jag var ett barnbarn. Karin var ett annat barnbarn men hon hade självlockigt hår och mycket stora ögon. Vi lekte Israels barn på ängen.

Gud bodde på berget över stenpartiet, däruppe fanns ett kärr som var förbjudet. I solnedgången bredde han ut sig och vilade över huset och ängen som ett dis. Han kunde göra sig smal och krypa in överallt för att se vad man hade för sig och ibland var han bara ett stort öga.

Förresten liknade han morfar.

Vi knorrade i öknen och var oavbrutet olydiga därför att Gud tycker så mycket om att förlåta syndare. Gud förbjöd oss att samla manna under gullregnet men vi samlade i alla fall. Då skickade han upp maskar ur jorden som åt upp mannan. Men vi bara fortsatte med att vara olydiga och knorra.

Hela tiden väntade vi på att han skulle bli så arg att han visade sig. Tanken var enorm. Vi kunde inte tänka på någonting annat än Gud. Vi offrade åt honom, vi gav honom blåbär och paradisäpplen och blommor och mjölk och ibland fick han ett litet brännoffer. Vi sjöng för honom och vi bad honom hela tiden att ge oss ett tecken på att han intresserade sig för vad vi gjorde.

Och en morgon kom Karin och sa att nu hade hon fått tecknet. Han hade skickat in en gulsparv i hennes rum och den hade satt sig på tavlan med Jesus går på vattnet och nickat tre gånger.

10

Sannerligen, sannerligen säger jag dig, sa Karin. Den utvalda skall alltid komma till heders.

Hon satte en vit klänning på sig och gick hela dagen omkring med rosor i håret och lovsjöng och var onaturlig.

Hon var vackrare än nånsin och jag hatade henne. Mitt fönster hade också varit öppet. Jag hade en tavla med skyddsängeln vid avgrunden på väggen. Jag hade bränt lika många brännoffer och plockat ännu mer blåbär åt honom. Och vad knorrandet beträffar hade jag varit lika olydig som hon för att få den himmelska förlåtelsen.

Vid morgonbönen på verandan såg Karin ut som om morfar predikade bara för henne. Hon nickade sakta med en tankfull min. Hon knäppte händerna långt före Fader Vår. Hon sjöng påståeligt med blicken mot taket. Efter detdär med sparven var Gud bara hennes.

Vi talade inte med varandra och jag slutade både med att knorra och offra och gick omkring och var så svartsjuk att jag mådde illa.

En dag radade Karin upp alla kusinerna på ängen, till­ ochmed de som inte kunde tala än, och höll en bibelförklaring för dem.

Då gjorde jag guldkalven.

När morfar var ung och planterade som allra värst satte han en ring av granar längst nere på ängen för han ville ha en berså att dricka kaffe i. Granarna växte och växte, de blev väldiga svarta träd som trasslade in grenarna i varandra. Inne i bersån var det alldeles mörkt och alla barr ramlade av och lade sig på den nakna marken därför att de aldrig fick solsken. Ingen ville dricka kaffe i granbersån längre, de satte sig under gullregnet eller på verandan.

Jag gjorde min guldkalv i granbersån därför att den var 11

en hednisk plats och en cirkelformad omgivning är alltid bra för skulptur.

Det var mycket svårt att få benen att stå men till slut gick det och jag spikade fast dem i sockeln för säkerhets skull. Ibland stod jag stilla och lyssnade efter det första mullrandet av Guds vrede. Men han sa ingenting tillsvidare. Bara hans stora öga tittade rakt ner i granbersån genom hålet mellan grantopparna. Jag hade äntligen fått honom intresserad.

Kalvens huvud blev mycket bra. Jag arbetade med plåtburkar och trasor och resterna av en muff och band ihop alltsammans med snören. Om man gick en bit ifrån och kisade hade skulpturen verkligen ett svagt guldskimmer inne i mörkret, isynnerhet kring nosen.

Jag blev mycket intresserad och började tänka mer och mer på guldkalven och mindre och mindre på Gud. Det var en mycket bra guldkalv. Till slut lade jag en ring av stenar omkring den och samlade ihop ett brännoffer av torra kvistar.

Först när brännoffret var färdigt att tändas kröp rädslan på mig igen och jag stod stilla och lyssnade.

Gud höll sig alldeles tyst. Kanske han väntade på att jag skulle ta fram tändstickorna. Han ville se om jag verkligen vågade göra det oerhörda att offra framför guldkalven och tillochmed dansa för den efteråt. Och då skulle han komma ner från sitt berg i ett moln av blixtar och straff och visa att han hade märkt att jag fanns. Sen kunde Karin gå och lägga sig med sin gamla gulsparv och sin helighet och sina blåbär!

Jag stod och lyssnade och lyssnade och tystnaden växte tills den blev kolossal. Allting lyssnade. Det var sent på 12

eftermiddagen och lite ljus kom in genom granhäcken och gjorde grenarna röda. Guldkalven såg på mig och väntade och det kröp i mina ben. Jag gick baklänges mot öppningen mellan granarna och såg på guldkalven hela tiden, det blev ljusare och varmare och jag tänkte, man kunde ha signerat den, på sockeln.

Därute stod mormor och hon hade den vackra gråa sidenklänningen på sig och mittbenan var rak som på en ängel.

Vad har du lekt för nånting, sa hon och gick förbi mig.

Hon ställde sig och tittade på guldkalven och smålog.

Hon drog mig till sig och tryckte mig förstrött mot det svala sidenet och sa: nej men se vad du har gjort. Ett litet lamm. Guds lilla lamm.

Så släppte hon mig igen och gick långsamt ner över ängen.

Jag stod kvar och mina ögon blev heta och botten föll ur allting och Gud flyttade upp på sina berg igen och lugnade sig. Hon hade inte ens sett att det var en kalv!

Ett lamm, voj öde! Den liknade inte ett lamm det allra minsta, inte ditåt!

Jag såg och såg på min kalv. Och mormors kritik klädde av den allt guld och benen var fel och huvudet var fel, allt var fel och om den liknade nånting överhuvudtaget så var det kanske ett lamm. Den var inte bra. Den hade ingenting med skulptur att göra.

Jag gick in i garderoben för allt möjligt och satt där mycket länge och tänkte. Jag hittade en säck. Den tog jag på mig och så gick jag ut på ängen och hasade omkring framför Karin med krökta knän och håret i ögonen.

Vad är detdär, frågade Karin.

13

Då svarade jag: sannerligen, sannerligen säger jag dig, jag är en stor syndare. Åhå, sa Karin. Jag såg att hon var imponerad.

Sen var vi som vanligt igen och låg under gullregnet och viskade om Gud. Morfar gick omkring och fick allting att växa och ängeln bodde kvar i stenpartiet som om ingenting alls hade hänt.

14

mรถrkret

Bakom ryska kyrkan finns en avgrund. Mossan och soporna är hala och längst ner ligger taggiga konservburkar och lyser. De har staplats upp under hundratals år högre och högre mot ett mörkrött långt hus utan fönster.

Det röda huset kryper runt berget och det är mycket betydelsefullt att det inte har några fönster. Bakom huset ligger hamnen, en hamn som är tyst och utan båtar. Den lilla trädörren i berget under kyrkan är alltid låst.

Håll andan när du springer förbi den, sa jag åt Poju.

Annars kommer förruttnelsen ut och tar dig.

Poju har alltid snuva. Han kan spela piano och håller händerna framför sig som om han var rädd för att bli anfallen eller bad om ursäkt. Jag skrämmer honom alltid och han följer alltid efter mig för att bli skrämd.

Så fort det blir skymning börjar en stor grå varelse krypa över hamnen. Den har inget ansikte men mycket tydliga händer som täcker den ena ön efter den andra medan den kryper. När öarna tar slut sträcker den ut armen över vattnet, en mycket lång arm som darrar lite, och börjar treva efter Skatudden. Fingrarna räcker fram till ryska kyrkan och rör vid berget – åh! En stor grå hand!

Jag vet vad som är det hemskaste av allt. Det är skrid17

skobanan. Jag har ett sexkantigt skridskomärke som är fastsytt i tröjan. Skridskonyckeln hänger i ett skosnöre om halsen. När man går ner på isen är banan bara ett litet armband av ljus långt ute i mörkret. Hamnen är ett hav av blå snö och ensamhet och sorglig frisk luft.

Poju åker inte skridsko för fötterna viker sig på honom men jag måste. Bakom banan finns den krypande varelsen och runt banan går en ring av svart vatten. Vattnet andas kring iskanten, det rör sig sakta, ibland stiger det i en suck och flödar ut över isen. När man har räddat sig in på skridskobanan är det inte farligt längre men man blir melankolisk.

Hundratals svarta människor åker runt, runt, alla åt samma håll, beslutsamt och meningslöst, och i mitten sitter två frusna gubbar och spelar under en presenning.

De spelar Ramona och Jag är ute när gumman min är inne. Det är kallt. Näsan rinner och när man torkar av den blir det istappar på vantarna. Skridskorna ska sättas fast i klacken. Där finns ett hål av järn och det är alltid fullt av småsten. Dem pillrar jag ut med skridskonyckeln. Sen är det de stela remmarna som ska in i sina hål. Och sen åker jag runt med de andra för att få frisk luft och därför att skridskomärket är mycket dyrt. Här finns ingen som man kan skrämma, allihop åker snabbare, det krasar och gnisslar av främmande skuggor som åker förbi.

Lamporna svänger i blåsten. Om de slocknade skulle vi fortsätta att åka i mörkret, runt runt, och musiken skulle spela vidare och småningom skulle isrännan omkring oss bli bredare, den skulle gapa och andas häftigare och hela hamnen skulle bli ett svart vatten med en ensam ö av is där vi fortsätter att åka i all evighets evighet amen.

18

Ramona är bildskön och blek som åskbruden. Hon är barnförbjuden. Men åskbruden har jag sett på vaxkabinett. Pappa och jag älskar vaxkabinett. Hon blev slagen av blixten just när hon skulle gifta sig. Blixten slog ner i myrtenkronan och gick ut genom fötterna. Därför är åskbruden barfota, man kan tydligt se en massa blåa krokiga linjer i fotsulorna där blixten gick ut igen.

På ett vaxkabinett kan man få se hur lätt det är att ha sönder folk. De kan krossas, slitas itu, sågas i bitar bland annat. Ingen går säker och därför är det så viktigt att hitta ett gömställe i tid.

Jag brukade sjunga sorgesången för Poju. Han höll händerna för öronen men han lyssnade i alla fall. Livet är en sorgeö, bäst en lever ska en dö och bli mull tillbaka!

Sorgeön var skridskobanan. Vi ritade av den under matbordet. Poju ritade med linjal, varenda bräda i planket och lamporna på jämna avstånd från varann och han hade alltid för hård penna. Jag ritade bara svart med 4 B. Det var mörkret på isen eller rännan eller tusen svarta männi­ skor på gnisslande skridskor som flydde i en cirkel. Han förstod inte vad jag ritade och då tog jag en rödpenna och viskade: blodspår! Blodspår över hela isen! Och Poju skrek medan jag satte fast grymheten på papperet så att den inte kunde komma åt mig.

En söndag lärde jag honom hur han skulle klara sig undan ormarna som finns inne i deras stora plyschmatta.

Det enda som behövs är att gå på de ljusa ränderna, på alla färger som är ljusa. Kliver man bredvid i det bruna så är man förlorad. Därnere myllrar det av ormar, det går inte att beskriva, det måste tänkas. Var och en måste tänka sin egen orm för en annans kan aldrig bli så hemsk.

19

Han balanserade över mattan med små små steg och händerna framför sig, hans stora våta näsduk flaxade ynkligt i den ena handen.

Nu blir det smalt, sa jag. Passa dig nu och försök hoppa till dendär ljusa blomman i mitten!

Blomman var snett bakom honom och mönstret tunnade ut i en slinga. Han försökte förtvivlat hålla balansen och flaxade med näsduken, han började skrika och så föll han ner i det bruna. Han skrek och skrek och rullade sig på mattan, han rullade ut på golvet och in under ett skåp. Jag skrek också, jag kröp efter och slog armarna om honom och höll i honom tills han lugnade sig.

Man ska inte ha plyschmattor, de är farliga. Det är mycket bättre att bo i en ateljé med cementgolv. Det är därför Poju alltid längtar in till oss.

Vi håller på med att gräva en hemlig gång genom väggen. Jag har hunnit en bra bit och jag arbetar bara när jag är ensam. Träpanelen gick någorlunda men sen fick jag ta till marmorhammaren. Pojus hål är mycket mindre men hans pappa har ju så dåliga verktyg att det är en skam.

Varje gång jag är ensam lyfter jag upp väggbonaden och hugger vidare och ingen har märkt vad jag gör. Det är mammas väggbonad som hon målade på säckväv när hon var ung. Den föreställer en kväll. Det är raka stammar som stiger upp ur mossan och bakom stammarna är himlen röd därför att solen går ner. Allting utom himlen har mörknat i obestämt gråbrunt men de smala röda strimmorna lyser som eld. Jag älskar hennes målning. Den går djupt in i väggen, djupare än mitt hål, djupare än Pojus salong, den går oändligt och man kommer aldrig fram för att se var solen går ner men det röda blir bara starkare. Jag tror att 20

där brinner! Där brinner en stor hemsk eldsvåda, en sådan eldsvåda som pappa alltid går och väntar på.

Första gången pappa visade mig sin eldsvåda var det vinter. Han gick före över isen och mamma kom efter och drog mig på en kälke. Det var samma röda himmel och samma svarta människor som sprang och något förfärligt hade hänt. Det låg svarta taggiga saker på isen.

Pappa samlade ihop dem och lade dem i min famn, de var mycket tunga och tryckte mot min mage.

Explosion är ett vackert ord och mycket stort. Senare lärde jag mig andra, sådana som man bara kan viska när man är ensam. Obönhörlig. Ornamentik. Profil. Katastrofal. Elektrisk. Kolonialvarubutik.

De blir ännu större om man säger dem många gånger.

Man viskar och viskar och låter ordet växa tills det inte finns någonting annat än ordet.

Jag undrar varför det alltid är eldsvåda på natten. Kanske pappa inte bryr sig om när det brinner på dan för då är himlen inte röd. Han väckte oss alltid och vi hörde brandbilen tjuta, det var mycket bråttom och vi sprang genom gatorna som var alldeles tomma. Det var hemskt lång väg till pappas eldsvåda. Alla hus sov och sträckte skorstenarna mot den röda himlen som kom närmare och närmare och till slut var vi framme och pappa lyfte upp mig och visade mig elden. Men ibland var det en dålig liten eldsvåda som hade slocknat för längesen och då var han snopen och nedstämd och måste tröstas.

Mamma tycker bara om små eldsvådor som hon gör i smyg i askkoppen. Och brasor. Hon gör brasor i ateljén och i korridoren varje kväll när pappa har gått ut för att leta efter bekanta.

21

När brasan brinner ner drar vi fram stora stolen. Vi släcker i ateljén och sitter framför elden och hon säger: det var en gång en liten flicka som var så förfärligt vacker och hennes mamma tyckte så förfärligt mycket om henne … Varje historia måste börja på samma sätt, sen är det inte så noga. En mild, långsam röst i ett varmt mörker och man stirrar i elden och ingenting är farligt. Allt annat är utanför och kan inte komma in. Varken nu eller någonsin.

Min mamma har ett stort mörkt hår, det faller omkring en som ett moln, det luktar gott, det är som de sorgsna drottningarna i boken. Den vackraste bilden är en helsida.

Den föreställer ett landskap i skymning, en slätt bevuxen med liljor. Över hela slätten vandrar bleka drottningar med sprutkannor. Den närmsta är översvinnligt skön.

Hennes långa mörka hår är mjukt som ett moln och tecknaren har bestrött det med paljetter, antagligen med täckfärg när allt det andra var färdigt. Profilen är mild och allvarlig. Där går hon nu hela sitt liv och bara vattnar och ingen vet hur vacker och sorgsen hon är. Sprutkannorna är målade med äkta silverfärg och hur förlaget har haft råd med det begriper varken mamma eller jag.

Mammas berättelser handlar ofta om Moses, i vassen och senare; om Isak och om folk som har hemlängtan till sitt eget land eller som går vilse och hittar rätt; om Eva och ormen i paradiset och stora stormar som äntligen lugnar sig. De flesta längtar i varje fall hem och är lite ensamma, de gömmer sig i sitt hår och blir förvandlade till blommor. Ibland blir de förvandlade till grodor och Gud håller hela tiden ögonen på dem och förlåter dem när han inte blir arg och sårad och har sönder hela städer för att de tror på andra gudar.

22

Moses var också obehärskad då och då. Men kvinnorna bara väntade och längtade hem. O jag ska föra dig till ditt eget land eller vilket land du vill i hela världen och måla paljetter i ditt hår och bygga ett slott åt dig där vi ska bo tills vi dör och aldrig aldrig överge varandra. Och i en mörk oändlig skog svarta moln där åskan slog gick ett litet barn en gång natten lång och den natten var så lång skogen mörk och vägen trång barnet i sin ensamhet gick och grät, grät och tänkte aldrig mer jag min mamma återser här i mörker köld och nöd blir jag död. Mycket tillfredsställande. Så var det när vi stängde ut farligheten.

Pappas skulpturer rörde sig sakta omkring oss i ljuset från elden, hans sorgsna vita kvinnor som tog ett försiktigt steg och som alla var färdiga för flykt. De visste om farligheten som finns överallt men ingenting kunde rädda dem förrän de var huggna i marmor och placerade i ett museum. Där är man säker. I ett museum eller en famn eller i ett träd. Möjligen under täcket. Men det bästa är nog att sitta i ett högt träd ifall man inte fortfarande finns kvar i sin mammas mage.

23

stenen