9789100126155

Fredriksson_Flod_9789100126155_CS3.indd 3

2011-06-07 11:22:54

Fredriksson_Flod_9789100126155_CS3.indd 4

2011-06-07 11:22:54

Högt över floden gick en bro. Bron var den främsta förbindelsen.

Den förenade staden och det öde landet. I massiv betong, armerad med järnstänger och balanserad med vajrar sköt den ut över vattnet. Dess grova pelare reste sig från flodens stränder, pelarna bar brons tyngd och trafikens tyngd, och bilarna rann över bron i en tät ström till ett klapper av metallplattor, en dunkande rytm.

Ljudet från bron tätnade till brus i gryning och kvällning, tunnades ut om dagen och tystnade ibland helt om natten.

Flodens rörelse låg långt under. Dess namn var Kadin och stadens centrum låg vid utloppet i havet. Här var marken hårdgjord och genomborrad av de människor som gjort avtryck i Kadins stränder under en tid som ingen längre kunde blicka bortom.

Det hade visserligen beslutats att det var här staden skulle ligga, men redan då svallade stränderna av tunna vägnät och skydd uppförda till synes utan struktur, och redan då bands sjöfartens farleder och landsvägarna samman av svällande handelsplatser.

Och medan nya flodådror grävdes för att vattna nya fält, avlopp leddes ner under ytan och flodbotten muddrades, formades också 5

Fredriksson_Flod_9789100126155_CS3.indd 5

2011-06-07 11:22:54

flodstränderna. Med fötter, däck och hus ristades spår och banor i mark och människor.

Flodens rörelse låg tätt intill. Den forslade strändernas lösa stycken, svalde dem ljudlöst eller drog dem med bort. Den stillade stadens brus till strykningar och svall.

6

Fredriksson_Flod_9789100126155_CS3.indd 6

2011-06-07 11:22:54

1

Vid Kadins strand stod två barn. De stod barfota i stenslammet under bron, med ögonen vilande mot staden på andra sidan och floden silade sand och småsten mellan deras tår. Det var Alka och Kappen.

Alkas hår virvlade svart i vinden och kläderna blåste tätt mot hennes kropp, hon bar en t-shirt med en urtvättad logga och ett par jeans som hasade ner över höfterna. Hon svängde med armarna och gned sig otåligt över ett rivsår. Hennes kropp var både finlemmad och burdus, hennes ansikte ungt och ögonen allvarligt iakttagande. Hon hade höga kindknotor, en smal liten mun och rak näsa. Huden var mörktonad, men det var svårt att säga om det var solbrännan efter en lång och ljus sommar, ett släktdrag eller smuts.

Alka tog Kappens hand och pekade ut mot staden på andra sidan Kadin. Kappens kropp var barnets med ett stort huvud och en smal hals, en mage som buktade ut i en rundad båge och smala axlar. Hans hår var ljust, nästan vitt, och under luggen blinkade två blå ögon. Kinderna var runda och röda, hakan hade en djup grop 7

Fredriksson_Flod_9789100126155_CS3.indd 7

2011-06-07 11:22:54

och läpparna var putande tjocka. Hans badshorts hade bred resår och den solblekta tröjan fladdrade ner över hans händer.

Ser du, sa Alka, ser du alla människor!

Jag ser dom, sa Kappen och drog undan luggen.

Det är inte så, att man ser dom precis så som jag ser dig, sa Alka.

Men där bakom fönstren äter och skiter dom. Varje tänd lampa lyser upp såna saker.

Dom dansar, sa Kappen.

Just nu, sa Alka och svängde på höfterna. Ungefär så här.

Kappen och Alka tog några stapplande danssteg och skymningen kom över staden på andra sidan floden.

Staden var lik ett lapptäcke av tak och fasader, dova skuggfärger, elledningar och ljusknippen utslagna i det begynnande mörkret.

Kappen och Alka såg bilarnas snabbt passerande lysen, små cyklars vingliga lyktor och andra, helt obestämbara rörelser. De såg upplysta fönsterluckor långt in i svårfokuserade mörkermassor, hela fasader där ljusöppningar bildade outgrundliga mönster, allting var på mycket långt håll, och mycket nära, och de lyssnade till det – Anade viskningar och sorl ur varje öppning.

Längs flodstränderna reste sig lastkranar som långbenta, förstelnade urtidsdjur och där fanns fartygsdockor, bryggor och containrar staplade på varandra, ständigt kringflyttade av lastbilar.

Långa tåg försvann iväg genom landet på slingrande järnvägsspår, och över Kadin gled passagerarfärjor på bestämda tider med svarta skuggor längs relingen, med dovt utdragna ljudsignaler över vattnet och vågsvall skummande efter sig.

Den här kvällen var Kadins vattenspegel blank. Endast tunna krusningar darrade över ytan och lampornas ljusskuggor speglade 8

Fredriksson_Flod_9789100126155_CS3.indd 8

2011-06-07 11:22:54

sig allt tydligare i vattnet i takt med att skymningen drog ner himmelsljuset. Snart skulle hela stadens siluett finnas mycket precist återgiven i vattnet, och det skulle vara som att betrakta en stor, svävande kropp, där skiljelinjen mellan spegelbilden i Kadin och den verkliga staden var svår att dra – Där vid stranden, på andra sidan, där allting drogs samman och staden steg över vattenytan.

Vid stadens flodstrand låg också kraftverket. Kraftverket var av en besynnerlig konstruktion. Det hade kompakta byggnader längs marken och höga torn med raka fönsterrader. En del av dess skorstenar var tjocka, andra stack upp som tunna rör. Upplysta ledningar slingrade sig omkring och allting var omgivet av ett högt staket. Det flammade alltid ur kraftverkets skorstenar, ljuslågor i blått, gult och rött steg mot himlen till ett dovt mässande ljud, och Kappen och Alka var så vana vid ljudet, att de ofta fann att tonen mässade i deras huvuden – Att dess styrka inte berodde på vindens riktning, utan tankarnas.

Alka fuktade läpparna, formade munnen och försökte vissla.

Hon föreställde sig att en tunn låga steg ur henne, en låga som brann blått som de höga skorstenarnas lågor. Hennes lungor tömdes, tonen tunnades ut, lågan slets loss från hennes läppar och hon drog ner ny luft.

Det är ett stort djur, sa hon och slog ut med handen mot kraftverket.

Vidunderligt!

Ett djur, sa Kappen.

Ser du inte? Fast nu sover det. Det har virat in sig i stålrören för att sova. Det andas bara lite med elden så här … Alka visslade.

9

Fredriksson_Flod_9789100126155_CS3.indd 9

2011-06-07 11:22:54

Ett så stort djur, sa hon och andades in. Väldigt vindunderligt stort! Det sover och det drömmer.

Det drömmer, sa Kappen.

Om havet. Och en kväll, en kväll precis som den här själva kvällen, tror jag helt säkert att djuret kommer att vakna.

Att vakna?

Alka ryckte på axlarna.

Resa sig. Du vet, med alla torn och staket uppslitna omkring sig.

Hon sträckte upp armarna.

Vad gör det stora djuret då? sa Kappen och stoppade ett finger i munnen.

Det går väl ner i floden. Med eld ur rören. Med tjock rök, som en mantel. Sedan försvinner det nog ner under ytan, precis som Kajen.

Alka höll blicken mot kraftverkets eldflammor och lät en ny låga slitas loss från läpparna.

Allting kommer att vara tyst när det stora djuret gått ner i Kadin, sa hon. Ner i Kadin och ut i havet. Vattnet kommer att vara tyst. Röken kommer att vara tyst, dra bort över ytan i små andetag.

Hon lade armen över Kappens axlar.

Bara ett pysande läte, viskade hon. Bara krusningar över ytan och rökslingor över floden. Bara fiskmåsar som tittar.

Bara fiskmåsar som tittar, sa Kappen.

Alka nickade.

Men när?

Inte nu. Nu sover det fortfarande.

Nu sover det fortfarande, sa Kappen och drog med stortån i sanden. Han huttrade och vände sig om.

10

Fredriksson_Flod_9789100126155_CS3.indd 10

2011-06-07 11:22:54

Ska vi gå tillbaka? sa Alka.

Kappen nickade.

Kappen och Alka gick bort från flodstranden. De sneddade över en vidsträckt grusplan, in mot brons pelare. Intill brofästet övergick grusplanen i en stenig brant, som reste sig högt över dem.

Det var där uppe, på den utskjutande bergskanten, som bilarna gled på bron. Där nere fanns bara pelarna, som massivt sköt upp ur marken och där var bron som ett tak strax under himlen. Kappen och Alka fortsatte fram, deras skuggor kastades långt över grusplanen och bilarna dunkade fram över deras huvuden.

Snett intill brofästet, halvt uppskjuten mot bergsbranten, stod en husbil. Den stod på fälgarna i gräset och gruset. Husbilen hade fronten mot bergsbranten och runt omkring stack björkar upp med tunna vitfläckade stammar. Snår täckte varje jordplätt mellan klippstyckena och över husbilens motorhuv slingrade murgröna, en taggbuske klättrade tätt mot den flagnande färgen och lav hade flammat ut i stycken över husbilens baklucka. Fönstren var sprejade med färg och små namnlösa blommor grodde i de krossade framljusens hålor.

Alka drog upp husbilens dörr och tog ett högt kliv in. Hon borstade av fotsulorna i dörröppningen och blåste varmluft i händerna. Kappen trängde sig in efter henne, han släntrade över golvet och hoppade upp på soffan. Soffan var fastmonterad i väggen, mitt emot husbilens dörr. Den hade en tunn madrass med ett grovt grönblommigt tyg och var så bred och lång att en människa kunde kura ihop sig där och sova om hon inte var alltför stor.

Ina sov på soffan, när hon var där. Över soffan fanns ett fönster och intill det en hylla och ett skåp 11

Fredriksson_Flod_9789100126155_CS3.indd 11

2011-06-07 11:22:54

med tre gula luckor. Längs de nötta plastväggarna stod kartonger uppradade, en del var slutna kring sitt innehåll, andra blottade en besynnerlig blandning av verktyg, träknotor, sladdar, kläder och tidningar. Intill dörren fanns en liten spis med två plattor och en bänk belamrad med kastruller, grytor och tallrikar av de mest skilda sorter, de var av plast och keramik, porslin och trä, de hade blommiga mönster, guldkanter och sprickor i kanterna.

Mellan köksbänken och soffan var ett smalt bord fastskruvat i golvet. När husbilen krängt fram över ojämna vägstycken hade bordsskivans höga kanter hindrat koppar och glas från att glida ner, och även nu var kanterna av visst värde. Föremål kunde lätt börja röra sig över bordsytan, på grund av Kappen och Alka och på grund av den lilla lutning som husbilen hade i förhållande till marken. Under bordet stod två pallar. I taket hängde en glödlampa från sin sladd, kopplad till ett bilbatteri på golvet. Golvet var av plast, det var matt gult över ytorna där husbilens passagerare rört sig och klarare gult utmed väggarna, innanför ytterdörren var plastmattan så bortnött att isoleringen under stack upp.

Längst bak i husbilen ledde en öppning med rundade lister in till en sovalkov. Alkoven var vadderad med filtar och mattor och ramades in av väggarna i husbilens bakre del. Över bädden fanns ett litet fönster och i det solblekta gardintyget gick ränderna fortfarande att urskilja. En rundad dörr ledde också fram till förarhytten. Där var sätenas tyg fransat kring sittdynorna och rattens läderimiterade plast blanknött.

Alka gick fram till köksbänken. Hon stod något handfallen inför den innan hon började riva runt bland kastrullerna och grytorna. En plåtmugg klingade ner över golvet och hon fann snart vad hon sökte. Kastrullen med ris. Hon greppade en sked, 12

Fredriksson_Flod_9789100126155_CS3.indd 12

2011-06-07 11:22:55

satte sig intill Kappen och hackade loss ett intorkat stycke ris som hon räckte honom. Kappen höll klumpen med båda händerna och tryckte handflatorna mot munnen. Alka hävde i sig riset med kastrullen i knäet.

De åt i tystnad, liksom var för sig och förslutet koncentrerade.

När riset var slut lade sig Kappen och Alka i sovalkoven. De trängde ihop sig med fötterna åt varsitt håll och huvudena tätt under fönstrets svarta ljuslucka. De hade noga gnuggat ren utsidan för att kunna se ut.

Där var brons massiva undersida, där sköt pelarna upp, där flimrande glödlamporna längs vajrarna i vinden. Alka hoppade upp på knä och lutade ansiktet mot fönsterglaset, nu kunde hon också se grusplanen, Kadin och staden. Hon andades på rutan, ritade med fingrarna i imman och såg ut genom de nästan bokstavsliknande krumelurerna som dröjde sig kvar över glaset och målades över av hennes nya andetag. I nattmynningen låg avgaserna röda över stadens knotiga ryggrad, i en sfär av villfarelser omslöt ljusmolnet flodens andra sida.

Alka blåste imma över hela rutan och tummade upp en cirkel, så att allt hon såg var ett stycke av flodens spräckliga spegelyta.

På det här viset kan man bestämma precis vad man vill se, sa hon.

Kappen tryckte tummen mot glaset.

Nu har vi varsitt utkikshål, sa Alka.

Vi har varsitt utkikshål mot staden, sa Kappen.

Mitt är mer mot Kadin.

Mitt är också mot Kadin.

13

Fredriksson_Flod_9789100126155_CS3.indd 13

2011-06-07 11:22:55

När de sista resterna av solens glödklot svalts ner i havet och mörkret lagt sig över floden, drog Kappen och Alka filtarna över sig. De kisade upp mot bron som stillsamt, nästan omärkligt, suddades ut av mörkerstråk. Snart återstod bara brons kontur, upplyst av vajrarnas glödlampor, och en fuktmättad dimma rullade in från havet. Dimman omslöt dem i ett matt slag och glödlamporna tycktes plötsligt vara upphängda i sina gulnade cirklar.

Och som stjärnorna, som Kappen och Alka, såg ljuskupolerna inte ut att sitta fast i någonting. De svävade och lyste upp luftrummet omkring sig.

Det hade bott andra människor under bron. På strandbanken hade verksamheter kommit och gått i omgångar, i omfamnade omtagningar. Där hade små varv byggt träskutor, och kring stapelbädden hade det växt kringfunktioner, målarverkstäder, en tackelbod och en outtröttlig sågklinga intill ett virkesförråd.

Skeppsbyggare hade granskat ritningar under mallvindens takfönster, sjösatt skutor från flodens långgrunda strand och stuckit naglar i livremmarna när de skulle besöka staden. Och när de sjösatt den sista träbåten med stor förlust hade varvets byggnader snart börjat hysa nya verksamheter, andra verksamheter. Det här hade skett i takt med att skaror av människor flyttat ut, i takt med att några försökt hålla sig kvar och andra tillkommit. Och utan att det tydligt gick att urskilja vad som var orsak och verkan, hur människorna, verksamheterna och byggnaderna berodde och följde på varandra, hade en annan bebyggelsestruktur tillkommit under bron.

Strandbankens nya bosättare hade rest väggar till omsorgsfulla och hyddliknande byggnader och skjul. En del av konstruktio14

Fredriksson_Flod_9789100126155_CS3.indd 14

2011-06-07 11:22:55

nerna var fristående, andra stödde sig mot existerande gavlar och skarvade luckorna mellan husen. Runt omkring hade människor parkerat husvagnar, och bilar, och använt mallvindens goda ljusförhållanden till en odling. Och medan träbryggan som en gång löpt ut i floden ruttnade undan och bron byggdes, pilkades det torsk från strandkanten och det gamla varvet kom att kallas de sjunkna skeppens kaj, och snart bara Kajen, och där hade barn, unga, män och kvinnor med nötta kavajer och kjolar gjort sig hemmastadda så till den grad att platsen blivit deras. Katter hade solblinkande legat på rygg i gruset och människor med rynkiga och solmörka ansikten hade slängt ut fisknät i vattnet och spelat kort om pengar. Det hade varit hemmet för ynglingar med vidlyftiga utsikter och ohämmad lust, för gamla som strök allt tätare kring sin barndom och förstrött plockade blommor i branten, för barn som sprang fram utan att veta att det fanns ett före och ett efter, för människor som betraktade allting med återhållsam melankoli eller ständigt upptogs av att foga samman tillvaron. Där hade det bott människor som sett för mycket för att vilja utforska mer, eller för lite, en rad olika verksamheter hade pyrt och förflutit i oändlig leda och lust, tjänster hade bytts mot gentjänster, höga skratt hade avbrutit dagar av tristess, där hade kalla nätter, vintrar, hunger och överflöd kommit och gått – Ett rus av röster hade flätats samman i en ständigt pågående utformning av just den här platsen. Röster och rop, som så småningom kom att beröra den annalkande, yttre faran men också något mer påtagligt, något som barnen inte kunde komma undan.

15

Fredriksson_Flod_9789100126155_CS3.indd 15

2011-06-07 11:22:55

Alka satt på grusplanen. Hon lindade armarna kring knäna och vaggade fram och tillbaka. Hon var i det tillståndet, det tillståndet som ofta infann sig efter det att hon under en lång tid, en ogreppbar tid, tittat intensivt och tomt framför sig.

Bosättningen under bron hade kallats Kajen, det visste hon, men bortom det namnet kunde Alka just inte dra sig mycket till minnes. Åtminstone ingenting som liknade ett förlopp, allting var otydligt och i det Alka såg gick det just inte att bringa någon reda.

Det var då, sa hon.

Det brann en eld mitt i Kajen, sa Kappen och tryckte handflatan mot gruset.

En eld?

Det har du sagt, sa Kappen.

Det brann en eld, sa Alka och blundade – Ansikten som värmdes och flammade i lågornas ljus. Gestalter som strök förbi, en del så tydliga i sina rörelser och sin gång att de med ens tycktes bekanta, andra utdragna och otydliga som långsträckta skuggor. De rörde sig i den upplysta sfären, vedträn sprakade, tidningar skrumpnade ihop och Alka kunde urskilja en siluett, läpparna kring orden och hon fingrade över sin mun och gav ljud åt förströdda fraser: Jag gömde mig i livbåten. Jag hade sett på termometern att det var minus arton. Jag hade stoppat tidningspapper i kläderna.

Jag väntade.

På vad? sa Kappen.

Alka ryckte på axlarna.

På vad?

Kajens sista husbil …

16

Fredriksson_Flod_9789100126155_CS3.indd 16

2011-06-07 11:22:55

När Alka hade uttalat dessa ord sjönk hon åter ner i det blinda se­endet, i vilket hon både tycktes djupt koncentrerad och fullständigt frånskiljd. Hon såg inte Kappen längre.

Kappens och Alkas husbil, sa han och reste sig. Kappens, Alkas och Inas husbil står under bron!

Kappens och Alkas och Inas husbil står kvar under bron, sa Alka, nu med en förställd stämma.

Kappen lommade iväg.

Han ställde sig en bit bort på grusplanen, slöt sina ögon och lyfte sina armar och började snurra. Han snurrade runt, runt och blinkade: Kadin, bron, grusplanen, Alka, husbilen …

Han kämpade med att hålla balansen, det sprängde under hans ögonlock och han ökade farten och blinkade snabbare: Kadin, bron, grusplanen, Alka, husbilen, Kadin … Bron, grusplanen, Alka, husbilen, Kadin!

I en förnimmelse såg han det. En röd klänning, en kvinna i röd klänning, hur hon sträckte ut sina armar mot honom och fick kraftverkets mässande djur att tystna och forcera sina spänningar tillsammans med honom. När han trillade omkull reste han sig, kände pulsen i bröstet, vacklade mot Alka och skrek: Vem är hon? Vem?

17

Fredriksson_Flod_9789100126155_CS3.indd 17

2011-06-07 11:22:55