Jag ser duvan fly upp genom luftdraget och flaxa i panik strax över pappan, stelt böjd över barnvagnen i rulltrappan men värmd av färgerna för fotbollslaget; och över ansiktsuttryck av det slaget som utstrålar ett svar på alla frågor, och dem som hopskrynklats av tryckvågor från yttervärlden mot det egna jaget; och över mig och mitt jag som betongen grått drar med sig nedåt mot perrongen – ett jag som duckar, blickar, tänker jagat att något ändå flyger genom sången, trots att själens rullband upp mot utgången stått länge felanmält men inte lagat.
Persson_Underjorden_MINICS3.indd 5
2011-02-03 13:11:49