hon kommer gående på den spruckna oljegrusvägen, föreställer sig att hon ser det gamla huset för första gången, att hon aldrig satt sin fot i byn. Hon är en främling, en förmodad husspekulant vars hjärta börjar slå fortare vid upptäckten av att det finns en sjö nedanför huset – här står lycka och harmoni parkerade redan vid den charmigt slitna grinden, här sköts det om och ansas, men inte på det där jobbigt petiga sättet. Inga utspridda leksaker på tomten och alltså inga barn. Hon drar slutsatsen ett äldre par som fortfarande har orken kvar. Den gula färgen på fasaden har den rätta herrgårdsnyansen, de vita björkpelarna som bildar vägg mot vägen har vuxit i följsam takt, de ser ut som en konstinstallation. Om hon själv hade det stora privilegiet att bo i huset skulle hon dra upp ölandstoken, som påminner henne om offentliga utemiljöer, och placera ut bänkar i rå betong lite varstans i trädgården. Och så skulle hon måla friggeboden gul, för som den ser ut nu – vit med bruna knutar – skämmer den bara. Det skulle kunna bli hennes huvudsakliga projekt den här sommaren: måla om friggeboden. Av gammal vana går hon i gräset bredvid grusgången när hon följer denna fram till verandan där blå och vit 5
Davidsson.Detmanhar.korr2.indd 5
11-01-10 13.41.25