9789100123819

Nytänkarna Den arabiska vetenskapens gyllene tid Jim Al-Khalili Översättning: Margareta Eklöf

albert bonniers förlag

www.albertbonniersforlag.se isbn: 978-91-0-012381-9 Originalets titel: Pathfinders The Golden Age of Arabic Science Copyright Š Professor Jim Al-Khalili, 2010 First published in the United Kingdom by Allen Lane, the Penguin Press, 2010 The moral rights of the author have been asserted.

Tryck: GGP Media GmbH, Tyskland 2012

Förord 9 Namn, uttal, stavning och årtalsangivelser 19 Termen »arabisk vetenskap« 23 1. En dröm om Aristoteles 33 2. Islams uppgång 49 3. Översättning 65 4. Den ensamme alkemisten 79 5. Visdomens hus 97 6. Forskning i stor skala 109 7. Tal 123 8. Algebra 141 9. Filosofen 155 10. Läkaren 169 11. Fysikern 183 12. Rikemanssonen och fattiglappen 203 13. Andalusien 221 14. Marāgharevolutionen 237 15. Nedgång och renässans 257 16. Vetenskapen och islam i dag 275 Addendum 287 Noter 289 Islamiska vetenskapsmän 305 Tidslinje: Den islamiska världen från antiken till den moderna tidens början 325 Bildförteckning 327 Register 329

3. Översättning Den grekisk-arabiska översättningsrörelsens betydelse ligger i att den för första gången i historien visade att vetenskapligt och filosofiskt tänkande är internationellt och inte bundet till ett visst språk eller en viss kultur.

Dimitri Gutas, Greek Thought, Arab Culture Vad utlöste guldåldern i den arabiska vetenskap som så plötsligt blommade under de första abbasidkalifernas härskardöme? Och varför upphörde den till sist?

Man utgår alltid från att svaret på den andra frågan är svårare att formulera och det är utan tvekan det mer omtvistade, för det fanns många olika faktorer som bidrog till det islamiska väldets nedgång och de viktigaste är inte alltid de mest iögonfallande. Men till att börja med ska vi få fram ett svar på den första frågan. Vid första ögonkastet ter det sig självklart. Den gängse uppfattningen är att de spännande framstegen i matematik, astronomi, fysik och ingenjörskonst, industrialiseringen av kemin, de storartade landvinningarna i medicin och blomstringen i filosofin, först i Bagdad och sedan på andra håll i det islamiska väldet, alla inleddes tack vare en ofantlig översättningsrörelse – en process som pågick i 200 år – där de grekiska, persiska och indiska kulturernas rön tolkades till arabiska.

När en lärdomskultur väl hade fått fäste i det islamiska väldet blev den snabbt självförsörjande, vilket ledde till en magnifik syntes av vetenskapligt kunnande som växte och vida överträffade summan av allt som hade kommit tidigare.

Abbasiderna stödde och stimulerade verkligen en omfattande 65

nytänkarna

översättningsrörelse, som sammanförde i stort sett all kunskap om världen under ett tak, men detta skjuter bara gåtan ett steg bakåt.

Varför uppkom översättningsrörelsen alls? Eller, vilket är mer relevant, hur skilde sig abbasidernas tänkesätt – översättningsrörelsens början sammanfaller med abbasidernas inträde på scenen – från äldre kulturers i den delen av världen, till exempel de persiska sasanidernas, bysantinernas och till och med de muslimska umayyadernas i Damaskus? Dessa stora riken var militärt mäktiga men inget av dem hade visat några avsikter att återuppliva Alexandrias intellektuella bragder, som hade glänst under de första seklen efter kristendomens födelse.

Med abbasidernas ankomst förändrades plötsligt allting. Översättningsrörelsen tog sin början vid mitten av 700-talet och det dröjde inte länge förrän samtliga nivåer i den abbasidiska eliten i Bagdad var engagerade. Detta var nämligen inte enbart kalifens favoritprojekt. Mängder av förmögna donatorer bidrog med stora belopp som subventionerade och bekostade verksamheten, och översättning blev raskt en lukrativ bransch. Donatorerna stödde rörelsen delvis därför att den medförde praktiska fördelar för dem i finansiella aktiviteter, jordbruk, tekniska projekt och medicin, delvis för att donationer snabbt förvandlades till en obligatorisk kulturell insats som klarlade mecenaternas status i samhället. Och alla var med. »Det var ingen excentrisk nyck eller ett koketteri på modet av några förmögna donatorer som ville satsa på ett filantropiskt ändamål eller hölja sig i glans och ära«, skriver en historiker.1 Översättningsrörelsen var alltså ingen separat process som ledde vidare till en vetenskaplig guldålder. Den bör i stället betraktas som en integrerad tidig del av själva guldåldern. När den väl kom i gång ingick den i ett bredare sökande efter kunskap. Vid 800-talets mitt hade den utvecklats till en ny tradition av banbrytande vetenskaplig och filosofisk forskning som stimulerade efterfrågan på översättningar ännu mer, såväl i kvantitet som i kvalitet.

Varför är då denna otroliga grekisk-arabiska rörelse inte ett välkänt kapitel i världens kulturhistoria, jämsides med andra lika omvälvande händelser? Bagdad på 700- och 800-talen bör omnämnas i samma andetag som Atens guldålder på 400-talet fvt, då Perikles levde, 66

3. översättning

ptolemaiernas Alexandria några år senare eller renässansens Florens då medicéerna härskade där på 1400-talet. Även om översättningsrörelsen vore det enda vi hade att tacka abbasiderna för skulle och borde detta ändå anses vara en stor epok i historien. Men den var inte det enda vi är dem tack skyldiga för. Den utgjorde bara början till guldåldern. Innan vi utreder exakt vad som översattes och av vem ska vi noga undersöka varför rörelsen överhuvudtaget uppkom.

Liksom det fanns många orsaker till att guldåldern tog slut hade den sitt ursprung i en rad faktorer som inte alltid är självklara.

Många historiker lägger nu fram övertygande argument för dem och välter äntligen gamla överförenklade historiografiska uppfattningar över ända.

Först ska vi undersöka de tre standardorsaker som brukar sägas ha berett marken för och gett upphov till översättningsrörelsen.

Det första är att den började som en nyck hos en eller ett par upplysta kalifer, en tanke som kan härledas från al-Ma’mūns mångomtalade dröm om Aristoteles, som ögonblickligen tände en livslång entusiasm för grekisk lärdom inom honom. Men översättnings­ rörelsen uppkom långt före al-Ma’mūns regeringstid – under hans farfarsfar al-Mansūr som grundade Bagdad – och var i full gång vid den tid då al-Ma’mūn drömde sin dröm. Är anekdoten om drömmen sann låg den helt i linje med den kulturella atmosfär som han var en integrerad del av. Det är alltså mer korrekt att säga att drömmen var resultatet av översättningsrörelsen och det intellektuella klimat där den hämtade näring, inte tvärtom.

Rörelsen finansierades av hela Bagdadsocieteten. Vid sidan av kalifatet omfattade den hovmän, höga officerare, ämbetsmän, byråkrater och de ledande forskare som hade blivit förmögna medan de höjde sin status genom att själva översätta. Under al-Ma’mūns regeringstid arbetade de mest berömda av dessa lärda – till exempel Hunayn ibn Ishāq – inte ensamma utan sysselsatte arbetslag av elever, översättare och skrivare.

Utan stöd och uppmuntran från kaliferna själva skulle den översättningsrörelse som blommade och frodades i Bagdad aldrig ha uppkommit och verkat i på långt när så stor skala. De första kalifer67

nytänkarna

nas entusiasm för och engagemang i forskning och lärdom var ändå bara en del av denna bredare intellektuella rörelse.

En annan förklaring som brukar anges till att översättningsrörelsen började var utbredningen av själva islam, att alla muslimers religiösa plikt var och är att söka kunskap och upplysning och att det självfallet föranledde dem att leta fram de sekulära grekiska texterna om vetenskap och filosofi och se till att de översattes till arabiska.

Det är alldeles riktigt att det äldsta islam stimulerade en allmän anda av utforskning och en vetgirighet om världen som var mindre framträdande i kristendomen och judendomen, men vi står där ändå med frågan varför översättningsrörelsen tog sin början då den gjorde och inte tidigare, under umayyaderna.

Dessutom sträckte sig översättningsrörelsen över de religiösa gränserna. Många översättare var kristna, och de skulle inte ha spelat en så viktig roll om det främsta motivet bakom rörelsen hade varit religiöst och följt Koranens lära eller Profetens utsagor och kommentarer (haditherna). Rörelsens bärande stöd kom också från hela samhället, där icke-muslimer ingick. Att Koranen och haditherna predikade sökande efter kunskap var en nödvändig faktor i framväxten av självständiga tänkesätt i teologi, filosofi och även de exakta vetenskaperna, men de uppkom något senare än översättnings­rörelsen.

Detta för oss till vad många anser vara den tredje energikällan till översättningsrörelsen, nämligen att vi står i tacksamhetsskuld till grekisktalande kristna i områden som tidigare ingått i det bysantinska väldet för att de vidarebefordrade sina grundliga kunskaper i grekisk vetenskap till abbasiderna. Så var det inte riktigt. Studiet av de grekiska filosofernas verk, till exempel Aristoteles och Platons, och även av några medicinska och astronomiska texter pågick verkligen i bysantinska centra som Antiokia och Edessa i norra Syrien, där en blygsam grekisk-syriansk översättningsrörelse var i gång. (Det semitiska språket arameiska, varav syrianska var en dialekt, utvecklades till arabiska och hebreiska.) Det finns dock fog för uppfattningen att dessa översättningar var av sämre kvalitet än de som kom senare, och de var inte underkastade samma rigorösa krav på exakthet och intellektuell skarpsinnighet.

68

3. översättning

I och med att islam spreds i hela regionen blev de politiska och religiösa barriärer som hade funnits mellan de olika sekterna och trosriktningarna mindre viktiga. De religiösa spänningarna levde vidare – den kristna bildstriden, den karaitiska kontra den talmudiska judendomen och sekteristiska konflikter inom själva islam – men nu hade kristna och judiska forskare större frihet att dela med sig av sitt vetande i en anda av mer öppet samarbete. Denna öppenhet i det äldsta islam gentemot andra trosläror förklarar dock inte helt och hållet varför ganska få översättningar gjordes under umayyadernas hundraåriga välde men ökade dramatiskt i antal så snart abbasiderna tog över, då många av de skickligaste och mest inflytelserika kristna och judiska översättarna begav sig till Bagdad för att vinna anseende och rikedom.

Om det alltså inte var islams utbredning, upplysta kalifer eller kristna lärda som förde det klassiska Greklands vetenskap och filosofi till den islamiska världen, vad var det då? Hur fick till exempel al-Ma’mūn veta något om Aristoteles? Och varför skulle araberna, dessa okultiverade ökennomader, plötsligt börja intressera sig för grekisk filosofi? Svaret är att de inte gjorde det – i varje fall inte förrän efter översättningsrörelsens födelse. Det är först då som vi börjar se översättningar av Galenos medicinska texter, Aristoteles filosofi, Euklides geometri och Ptolemaios astronomi. Den första översättningen av en grekisk text var oftast syriansk och sedan i sin tur översatt från syrianska till arabiska. Senare, noggrannare och mer exakta översättningar gjordes direkt från grekiska till arabiska först när kunskaperna i grekiska och originaltexternas vetenskapliga innehåll förbättrades.

Vad var det då som drev fram översättningsrörelsen? Före abbasidernas ankomst ser vi vad historikerna kallar för »översättningsaktiviteter« i mindre skala och inte en fullt utvecklad rörelse. Det rörde sig om astronomiska och medicinska texter från indiska till pahlavi i det sasanidiska väldet och från grekiska till syrianska i de bysantinska, sasanidiska och umayyadiska väldena. År 754, då kalifen al-Mansūr härskade, ägde en plötslig och dramatisk förändring rum. Min uppfattning är att tre betydelsefulla faktorer utlöste översättningsrörelsen. Alla verkade inte på samma gång och ingen 69

nytänkarna

enskild faktor räcker för att förklara vad som skedde, men tillsammans utgör de ett övertygande argument.

Till skillnad från umayaddynastin, vars huvudstad Damaskus hade ingått i det grekisktalande bysantinska väldet, hade abbasiderna förflyttat hela verksamheten längre österut, in i hjärtat av vad som en gång hade ingått i sasanidernas persiska välde. Det var ingen tillfällighet. Mäktiga persiska klaner som Barmaki och Nawbakht hade hjälpt dem till makten och behållit sitt starka inflytande över statsledningen i många generationer. Abbasiderna i sin tur behövde denna persiska aristokratis stöd och stimulerade sammanvävningen av arabiska och persiska kulturer och identiteter.

Men nu var arabiskan väldets officiella språk, och texter på pahlavi måste omedelbart översättas till det. Kalifen stödde helhjärtat projektet. Några av dessa texter var av persiskt ursprung, andra, bland dem många medicinska, matematiska och astronomiska verk, hade översatts till pahlavi från grekiska och sanskrit, de indiska matematikernas och astronomernas språk, och användes i städer som Gondēshāpūr (Jundaysābūr på arabiska).2 Den första och viktigaste faktorn i upphovet till översättningsrörelsen var alltså abbasidernas besatthet av persisk kultur. Det exemplifierades av en översättare som blev tillfrågad om varför han letade efter persiska böcker att översätta till arabiska och lär ha svarat: »Vi [araber] har alla orden men de [perserna] har alla idéerna.«3 Detta behov av översättning var till en början rent praktiskt motiverat. Verksamheten måste uppfattas som värdefull och nödvändig.

Den andra faktorn var passionen för astrologi. Sasanidernas ideologi, som byggde på de zoroastriska myterna, tilltalade starkt kalifen al-Mansūr, som utvecklade ett djupt privat intresse för astrologi. Han visste också att han behövde stödet från den inflytelserika persiska aristokratin, där de allra flesta alltjämt var zoroastrier och ännu inte omvända till islam. I motsats till astronomin var astrologin djupt förankrad i den persiska kulturen och spelade en grundläggande roll i persernas vardagsliv, i skarp kontrast till araberna, som ansåg att den med sina kopplingar till spådom och teckentydning stred mot islams lära. Den sasanidiska kulturens påverkan på abbasiderna var emellertid så stark att astrologin fick 70

3. översättning

en renässans under 700-talets senare hälft. Astrologer anställdes vid kalifens hov för att ställa horoskop, komma med råd och förhärliga hans bragder. Vi har redan sett att al-Mansūr tog råd av sina tre främsta astrologer angående den rätta dagen för att påbörja anläggningen av sin nya huvudstad.

Det är alltså inte förvånande att den första »vetenskapliga« disciplin som systematiskt överfördes från pahlavi till arabiska var astrologi. En av de äldsta texterna var det oerhört inflytelserika verket i fem delar av profeten Zoroaster, Födelsernas bok, som översattes till arabiska mellan 747 och 754.4 Astrologi, konsten att ställa horoskop efter stjärnornas positioner, hade blivit en fullt acceptabel kunskapsgren. Den kallades ’ilm al-nujūm (stjärnvetenskap) och gick inte att skilja från matematik och astronomi (’ilm al-falak). De som ville studera astrologiska texter efterfrågade ivrigt stjärnkartor och matematiska tabeller. Detta tidiga abbasidiska intresse för astrologi ledde helt naturligt till att man sökte efter astronomiska texter som redan fanns på pahlavi eller fortfarande på sanskrit.

Al-Fazāri, en av de astrologer som al-Mansūr tog råd av, och den som är känd för att ha konstruerat den muslimska världens första astrolabium, förknippas också med översättningen av flera astronomiska texter från sanskrit till arabiska. Det har rentav påståtts att han var den förste som översatte Siddhanta, skriven av den störste av alla indiska matematiker och astronomer, Brahmagupta (598–668), till arabiska. Detta kan ha varit den allra första gång som abbasiderna blev bekanta med den hinduiska astronomin, men det är osäkert när översättningen gjordes och av vem. Det beror på att flera samtida lärda hette al-Fazāri.5 Siddhanta är en sanskritterm som betyder »Doktrinen« eller »Traditionen«. Som traditionen bland indiska matematiker bjöd skrevs den ursprungligen helt och hållet på vers. Frustrerande nog gav Brahmagupta inga bevis för de många matematiska teorem som den innehåller. Den arabiska översättningen har titeln Sindhind och liksom Ptolemaios Almagest och Euklides Elementa fick den ett oerhört genomslag bland de lärda i Bagdad. Det förefaller troligt att Siddhanta från början hade översatts till pahlavi, eventuellt i den persiska staden Gondēshāpūr, som hade varit ett viktigt forsknings71

nytänkarna

centrum på sasanidernas tid. Boken innehöll inte bara tabeller och stjärnkartor utan även matematik och enkel trigonometri, men den var notoriskt dunkel och svårtolkad.

Det finns en dubiös historia som, om den råkar vara sann, daterar översättningen av Sindhind till al-Mansūrs tid och även förklarar varför den är otydlig. Historien handlar om att araberna först erövrade och sedan bosatte sig i landet Sindh (i dag en av Pakistans provinser) under islams första tid. Då abbasiderna kom till makten tog dess bosättare tillfället i akt att utropa sin självständighet. Men det gick inte al-Mansūr med på utan skickade en här att slå ner upproret. Efter hans seger kom en delegation från Sindh till Bagdad.

I sällskapet ingick en indisk vis man vid namn Kankah som varken talade arabiska eller persiska, och hans ord, som beskrev den indiska astronomins och matematikens underverk, fick översättas först till persiska av en tolk och sedan till arabiska av nästa tolk. I sin slutliga form blev hans redogörelse ofrånkomligen invecklad och grumlig.

Det han hade talat om var Brahmaguptas Siddhanta.

Senare islamiska lärda, till exempel al-Bīrūni på 1000-talet, avfärdar anekdoten som högst osannolik och för fram ett mycket troligare scenario, att Sindhind var en översättning av en persisk översättning som redan var i bruk i Gondēshāpūr. Det enda man kan sluta sig till av historien är alltså att Siddhanta verkligen gick igenom två översättningar på sin väg till araberna.

Det är först ett gott stycke in på 800-talet som vi ser en framväxande tilltro bland islamiska forskare och filosofer till en ny rationell och vetenskaplig världsbild, som föranledde många att placera astrologin utanför kretsen av de äkta vetenskaperna som matematik och astronomi. Somliga fortsatte ändå att syssla med den, bland dem matematikern al-Khwārizmi. Ännu flera hundra år senare utnyttjade en och annan alltjämt astrologin till att övertyga sina mindre upplysta härskare om att de borde fortsätta att finansiera deras astronomiska projekt. En sådan forskare var persern al-Tūai, som vid 1200-talets mitt blev tvungen att fingera ett intresse för astrologi för att kunna övertala den mongoliske härskaren Hūlāgū khan att bekosta hans nya observatorium i Marāgha i nordvästra Persien.

72

3. översättning

På 700-talet var det emellertid denna tidiga utbredda lidelse för astrologi som bidrog till att tända intresset för översättning av de huvudsakligen grekiska verken i de andra vetenskaperna.

Den tredje faktor som bidrog till att översättningsrörelsen uppkom och tog fart var att nya teknologier växte fram samtidigt.

Man måste vara hemmastadd till exempel i geometri för att kunna genomföra ingenjörstekniska projekt6 som välvda stenbroar, vattenhjul och kanaler; exakta astronomiska data var nödvändiga för att man skulle kunna förutsäga månens faser och därmed hålla räkning på tiden, aritmetik var oumbärlig för all bokföring. Alla dessa var viktiga, men de hade alla varit lika viktiga för äldre civilisationer och förklarar alltså inte varför antalet översättningar plötsligt accelererade. Det var dock särskilt en betydelsefull ny teknik som förändrade allt.

Det första pappersbruket i det abbasidiska väldet byggdes i staden Samarkand i Centralasien på Sidenvägen mellan Kina och västerlandet. Staden var en av de största i det persiska väldet redan många hundra år före den islamiska erövringen och skulle leva vidare långt in på medeltiden som ett centrum för lärdom och forskning. Den muslimska armén besegrade den kinesiska år 751 vid floden Talas stränder flera hundra kilometer nordväst om Samarkand i våra dagars Kirgizistan. Denna abbasidiska seger blev slutet för den kinesiska Tangdynastins expansion västerut och markerade den punkt längst österut in i Asien som det islamiska väldet kom att nå. Av betydelse för vår berättelse är att det bland de kinesiska krigsfångarna fanns några som visste hur man gjorde papper – en kinesisk uppfinning på 100-talet evt – och som fördes tillbaka till Samarkand. Tack vare deras kompetens kunde det första pappersbruket anläggas, och en bidragande orsak var överflödet av råmaterial som lin och hampa i regionen. Bagdads första pappersbruk anlades på 790-talet.

Parallellt med detta förfinades tekniker som hörde samman med bokproduktion: metoder för att utveckla färger, tusch, lim, läder och bokbindning,7 som alla exploderade på mycket kort tid. Papper blev snabbt långt billigare som skrivmaterial än papyrus och pergament, och ett helt lag skrivare som arbetade sida vid sida producerade texter i många exemplar.

73

nytänkarna

Kodexen (där ark binds ihop som böcker mellan pärmar, vanligen av trä) hade ersatt textrullen långt innan papperet uppfanns.

De förs­ta som tillämpade kodexmetoden var romarna och de hellenistiska grekerna, och materialet var ursprungligen papyrus och pergament. Det sägs att Koranens sidor förvarades som en kodex mellan träpärmar under profeten Muhammeds livstid. Översättningsrörelsen uppkom sålunda på grund av att den persiska kulturen, och särskilt astrologin, tjusade abbasiderna, och att papperstillverkningen som de hade lärt sig av kineserna förfinades bidrog också. Men det var när denna besatthet av att översätta gamla texter hade tagit fart som den blev begynnelsen på en guldålder av vetenskapligt framåtskridande.

Antalet översättningar steg brant under Harūn al-Rashīds regeringstid (786–809). Medicinska, astronomiska och matematiska texter började översättas från grekiska, syrianska, persiska och indiska. Men på detta relativt tidiga stadium valde forskarna noga ut de manuskript som skulle översättas. Betydelsen av vilket vetenskapligt verk som helst mäts av i vilken mån den gör alla äldre texter om samma ämne överflödiga. Man insåg snabbt att många persiska vetenskapliga arbeten själva var översättningar från grekiska original, och det dröjde inte länge förrän man började eftersöka dessa urtexter. Vid det laget hade de islamiska forskarna och översättningsrörelsens mecenater gått vidare från ett intresse för rent praktiska ämnen som astrologi, medicin och jordbruk till matematik och astronomi. Det som saknas i denna tidiga lista över discipliner är filosofi, till exempel de båda grekiska giganterna Platons och Aristoteles verk. Den senare översättningsrörelsen från grekiska och arabiska till latin började med filosofi därför att man ville sätta sig in i dessa storslagna arbeten. Men intresset för detta område bland islamiska lärda kom ganska sent i Bagdads översättningsrörelse och slog igenom av en rörande orsak: de muslimska forskarna tyckte att de var svaga i konsten att resonera och debattera om teologiska ämnen jämfört med sina kristna och judiska motsvarigheter, som redan kände till Aristoteles och Platon och därför var mer förfarna i sådana logiska ordstrider.

74

3. översättning

Många betydande judiska filosofer och forskare lämnade ovärderliga bidrag till Bagdads intellektuella kultur, och intressant nog var deras arbeten så gott som uteslutande skrivna på arabiska, inte hebreiska. Ett utmärkt exempel på detta har vi i Sahl Rabbān alTabari (omkr. 786–845), som kom till Bagdad och sägs ha gjort en av de första översättningarna av Ptolemaios Almagest till arabiska.

Denne judiske astronom och läkare, vars namn ordagrant betyder »sonen till rabbinen i Tabaristan« – en provins i norra Iran – slog sig ner i Bagdad på al-Rashīds tid. Hans son Ali (omkr. 838–70), som konverterade till islam, skrev den första arabiska medicinska encyklopedin och blev informator åt en pojke vid namn Muhammed ibn Zakariyya al-Rāzi. Pojken blev med tiden en av de förnämsta kliniker som någonsin har levat.

En del historiker hävdar att hela översättningsrörelsen byggdes på vad som från början var grekisk vetenskap, trots abbasidernas beundran för allt persiskt och i förlängningen deras anknytning till indisk vetenskap och kultur i öster.8 Det ligger något i det.

Expansionen av Alexander den stores välde så långt österut som till Indien, många hundra år före islam, förde den grekiska vetenskapens frukter långt bortom dess eget territorium – även om vi inte ska glömma handelsvägarna till sjöss från Egypten som en separat kanal för spridning. Dessa kunskaper kan sägas ha gjort returresan från sitt grekiska ursprung genom Indien tillbaka till palatsgårdarna i abbasidernas Bagdad. Många grekiska forskningsrön nådde också arabvärlden genom de viktiga kristna städerna Antiokia och Edessa, där översättningar från grekiska till syrianska hade producerats i mindre skala under seklen före islam.

På medicinens och filosofins områden, där Hippokrates, Galenos, Platon och Aristoteles saknade sin like, hade araberna grekerna att tacka för nästan allt de visste. I geometri hade indier och perser inte heller mycket att komma med. Det är ändå orättvist att helt avfärda deras bidrag till utvecklingen av den arabiska vetenskapen under översättningsrörelsens tid. Om den muslimska världen inte hade exponerats för den indiska matematiken skulle den inte ha fått decimalsystemet eller den snabbstart i trigonometri som skulle visa sig så värdefull i astronomin. På liknande sätt betraktas den 75

nytänkarna

arabiska astronomin som en fortsättning på arbetet i de persiska observatorierna, som i sin tur inte skulle ha presterat på långt när lika bra utan den indiska matematiken.

En annan, felaktig, uppfattning som är vänligare mot Persiens kultur och historia vilar på en intressant myt som är värd att återge här. År 333 fvt erövrade Alexander den store det persiska väldet och avsatte dess siste kung Darius II. Alexander marscherade mot huvudstaden Persepolis, där han påträffade skrifter om de vetenskaper och forskningsgrenar som perserna ansåg vara av gudomligt ursprung och ha förts vidare av profeten Zoroaster själv. Alexander lät översätta alla texterna från persiska till grekiska och förstörde sedan originalen. Hundratals år senare befallde de sasanidiska kungarna att alla grekiska verk skulle samlas in och översättas tillbaka till persiska. På så sätt rättfärdigade perserna sitt bruk av grekernas kunskaper om medicin, astronomi och astrologi. Alltsammans var ju stulna persiska kunskaper, påstod de.

I sin egenskap av forskare och poet var al-Rashīd en stor beskyddare av konst och kultur, och det var under hans regeringstid som de muslimska forskarna på allvar började studera grekernas och indiernas viktiga arbeten och assimilera dem i den arabiska kulturen.

Vid al-Rashīds hov i Bagdad vimlade det av konstnärer, musiker, poeter och teologer från när och fjärran. Men det var hans närmaste man och den unge Ma’mūns lärare, vesiren Ja’far al-Barmaki, som i stort sett övervakade den första översättningsverksamheten. Klanen Barmaki, som hade finansierat och stött abbasidernas maktövertagande och vars lojalitet belönades med den ärftliga befattningen som storvesir (och ibland avrättning), kunde glädja sig åt enorm makt i skötseln av de dagliga statsangelägenheterna. Dessutom var den en stark anhängare av översättningsrörelsen och kunde ingjuta sitt persiska kulturarv i kalifens hov.

Klanen Bukhtishū var en annan framträdande persisk familj som ställde sig bakom översättningsrörelsen. Flera medlemmar beställde personligen översättningar av medicinska texter till arabiska. Redan före abbasidernas ankomst kände de persiska läkarna till många av Hippokrates och Galenos medicinska skrifter, och dessa lärdomar hade tillämpats i Gondēshāpūr. Den som gynnades mest i fråga om 76

3. översättning

medicinska texter var den kristne läkaren Hunayn bin Ishāq, som blev sin tids mest berömde och produktive översättare.

En annan lärd man i Bagdad som drog fördel av klanen Bukhtishūs frikostiga stöd var Thābit ibn Qurra (omkr. 836–901), en hedning från staden Harrān i nordvästra Mesopotamien (nu i Turkiet) som inledde sitt yrkesliv som penningväxlare på ett torg innan han upptäckte filosofin. Thābit översatte Euklides, Arkimedes, Apollonius och Ptolemaios matematiska verk. Han gjorde också sammanfattningar av Aristoteles skrifter. Men han var själv en lysande matematiker och skrev egna verk om geometri, statik, magiska kvadrater och talteori.

Han ägnade sig också åt astronomi och utnämndes mot slutet av sitt liv till hovastronom av abbasidkalifen al-Mu’tadid. Flera av hans arbeten översattes till latin och fick stort inflytande i västerlandet.

Ytterligare en framstående kristen översättare i 800-talets Bagdad var den bysantinske greken Qusta ibn Luqqa (d. omkr. 912). I likhet med många av de allra bästa översättarna var han själv grundligt insatt i matematik, medicin, astronomi och filosofi. Han var född i staden Baalbek (Heliopolis) i Bekaadalen i Libanon. Liksom Hunayn ibn Ishāq uppmanades han enträget att övergå till islam men gjorde det aldrig. Bland de verk han översatte från grekiska till arabiska kan nämnas dem av matematikern Diofantos, Ariarkos (den förste astronom som lade fram en heliocentrisk modell av solsystemet) och Galenos. Qusta skrev många egna verk i medicin och geometri och även en traktat om astrolabiet, det viktigaste astronomiska instrumentet före teleskopet (bild 14).9 När den arabiska forskningen kom i gång på allvar under första hälften av 800-talet, med allt fler originalskrifter som beställdes i astronomi, geografi, matematik och medicin, inleddes givetvis grundforskningen om dessa ämnen, och det i sin tur skapade behov av fler texter som skulle översättas, eller noggrannare och mer korrekta översättningar av grekiska texter som redan fanns på arabiska.

De kunskaper som dessa texter gav inspirerade många att ägna sina liv åt ämnena i fråga. Så till exempel ingick det i alla forskares utbildning i al-Ma’mūns Bagdad att studera Ptolemaios Almagest, och det var de kunskaper som de vann ur denna betydelsefulla skrift som ledde till att de första observatorierna byggdes i det islamiska väl77

nytänkarna

det, i Bagdad och Damaskus under al-Ma’mūns regeringstid. Han anställde astronomer som gjorde upp ett systematiskt program för noggranna observationer för att kontrollera hur exakta Ptolemaios stjärnkartor var. Det blev början på 700 års arabisk astronomi och byggde bron från grekerna till den kopernikanska revolutionen i Europa och den moderna astronomins födelse.

Många av de viktigaste grekiska texterna översattes till arabiska flera gånger. Ett utmärkt exempel är Euklides Elementa, som kom att påverka den islamiska matematiken mycket starkt. Den översattes av al-Hajjāj ibn Yūsuf tidigt under al-Rashīds regeringstid. Samme man skulle längre fram göra en ny översättning åt al-Ma’mūn. Elementa översattes också av Humayn ibn Ishāq, och sedan reviderades hans version av Thābit ibn Qurra. Slutligen gjorde astronomen al-Tūsi ytterligare en bearbetning närmare 400 år senare. Verket blev troligen känt i Europa genom latinska översättningar av denna sista version.

Det sägs till och med att kalifen al-Mansūr kände till Elementa. Han lär ha hört talas om den av kristna präster och bett den bysantinske kejsaren att skicka ett exemplar.10 Kvaliteten hos de arabiska översättningarna av denna skrift som verkställts åt al-Mansūr kan dock ifrågasättas, liksom skriftens värde för de första abbasidiska matematikerna. Översättningsrörelsen ebbade ut under 900-talets andra hälft, inte på grund av att forskningen hade försämrats eller intresset för den mattats utan för att den helt naturligt hade nått ett stadium där den inte längre behövdes. Alla de stora verken hade översatts, nyöversatts, studerats och kommenterats och var vid det här laget på väg att bytas ut mot arabiska originalarbeten som förde vetenskapen vidare. Några av de allra förnämsta grekiska texterna, till exempel Ptolemaios Almagest, betraktades inte längre som moderna och hade överträffats av mer raffinerade astronomiska arbeten. Nu var den kollektiva vetenskapliga verksamheten fast förankrad i atmosfären i Bagdads kulturliv, som präglades av stöd för forskningen och konkurrens mellan dess utövare.

Islams förste store vetenskapsman verkade emellertid en generation före denna period. Hans liv och vetenskapliga bragder är höljda i mysterium och kontrovers. I väst är han känd som Geber alkemisten.

78