9789100113490

ellen key – en europeisk intellektuell

AmbjoĚˆrnsson_Ellen Key Startsidor.indd 1

2012-04-26 10.25

AmbjoĚˆrnsson_Ellen Key Startsidor.indd 2

2012-04-26 10.25

Ambjörnsson_Ellen Key Startsidor.indd 3

ELLEN KEY

albert bonniers förlag

2012-05-02 09.02

Av Ronny Ambjörnsson har tidigare utgivits: Tradition och revolution: huvuddrag i det europeiska tänkandets historia (med Aant Elzinga och Anna Törngren) 1968 Forskning och politik (med Gunnar Andersson och Aant Elzinga) 1969 Ordning härskar i Berlin (med Agneta Pleijel) 1970 Don Quijote (med Leif Zern) 1971 Toms nya kläder 1972 Sagor 1973 Hemmets århundrade: texter av Ellen Key 1976 Den förtrollade flöjten 1976 Familjeporträtt: essäer om familjen, barnet och kärleken i historien 1978 Tiden: ett äventyr 1980 Det okända landet: tre studier om svenska utopister 1981 Socialismens idéhistoria 1984 Tokstollen och andra idéhistorier 1987 Den skötsamme arbetaren: idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880-1930 1988 Mansmyter: liten guide till manlighetens paradoxer 1990 Öst och väst: tankar om Europa mellan Asien och Amerika 1994 Mitt förnamn är Ronny 1996 Människors undran: Europas idéhistoria. Antiken 1997 Tankens pilgrimer: Europas idéhistoria. Medeltiden 2002 Fantasin till makten! Utopiska idéer i västerlandet under femhundra år 2004

Omslagsmålning: ”Ellen Key i Stockholms arbetarinstituts kateder” av Hanna Pauli.

Folkbildningsförbundet. Foto: Ingela Bendt.

För- och eftersättsblad: ”Vännerna” av Hanna Pauli. Bonniers porträttsamling, Nedre Manilla.

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-011349-0 © Ronny Ambjörnsson 2012 Livonia Print, Lettland 2012

Ambjörnsson_Ellen Key Startsidor.indd 4

2012-04-30 13:30:12

Till Lilian

AmbjoĚˆrnsson_Ellen Key Startsidor.indd 5

2012-04-26 10.25

AmbjoĚˆrnsson_Ellen Key Startsidor.indd 6

2012-04-26 10.25

Förord 9 Utblickar 19 Barndom och ungdomsår 39 Barnets århundrade 135 Samhällsmodern 221 En skön ny värld 361 Livets mening är livet 461 Slutord 533 Tack 541 Kronologi 543 Noter 551 Källor och litteratur 573 Personregister 585

Ambjörnsson_Ellen Key Startsidor.indd 7

2012-04-26 10.25

AmbjoĚˆrnsson_Ellen Key Startsidor.indd 8

2012-04-26 10.25

Förord Vem känner idag till Ellen Key? Säkert har en del hört hennes namn någon gång. Men vad hon har gjort och vad hon stod för är det nog inte många som vet. Kring sekelskiftet 1900 var hennes namn på mångas läppar, inte bara i Sverige utan även i stora delar av Västeuropa. Vid sidan av Selma Lagerlöf och August Strindberg var hon den mest kända svenska författaren utomlands. Hennes bok Barnets århundrade hade i början av 1920-talet kommit ut i fler än tjugo upplagor enbart i Tyskland, där hon gjorde många och långa föreläsningsturnéer i början av 1900-talet. Vid hennes död 1926 ägnades hela första sidan i Dagens Nyheter åt dödsfallet; textens obevekliga ”Ellen Key död” gav nära nog intryck av påbjuden landssorg.

Det finns säkerligen flera skäl till att vår tid glömt henne. Ett är att hon, till skillnad från Lagerlöf och Strindberg, inte skrev skönlitteratur utan essäböcker, ofta av polemisk art i någon av tidens stridsfrågor. Och stridsskrifter liksom polemiker har för det mesta kort livslängd, för flertalet gäller vanligen ett bäst före-datum, efter vilket det polemiska uppdraget har förlorat sin aktualitet. Ett annat skäl är att många av Ellen Keys essäer och artiklar är bearbetade föredrag, de utmärks inte sällan av en retorik som idag känns passé, full av utrop och retoriska frågor, ställda till en publik som sedan länge är död.

Eftersom så få av hennes skrifter idag är tillgängliga har jag ibland låtit citat från brev och anteckningar svälla ut. Ellen Key måste då och då få komma till tals, det är en tjänst jag tycker mig vara skyldig henne.

Ellen Key är så mångsidig att hon knappast går att förknippa med ett bestämt ämnesområde. Hon uttalade sig om undervisning, uppfostran och bildningsfrågor (till exempel i Barnets århundrade), hon drev länge en kampanj för vad hon kallade vackrare vardagsvaror (till

9

Bok 1.indb 9

2012-04-26 - 17 11.05

exempel i Skönhet för alla), hon utvecklade en särskild religion eller filosofi som hon kallade ”livstro” (Lifslinjer II–III) och hon engagerade sig för arbetar- och kvinnorörelsen (Individualism och socialism, Missbrukad kvinnokraft, Lifslinjer I). Allt i en polemisk anda som skaffade henne många fiender, men också en hel del vänner.

Ellen Key var stridbar. Till detta bidrog inte minst hennes provokativa formuleringar, ofta tillkomna i kontroversens hetta. Av sina motståndare beskylldes hon ständigt för motsägelser: hon var både troende och icke troende, kosmopolit och patriot, liberal och socialist, feminist och antifeminist – man visste aldrig var man hade henne.

Utan tvekan var hon ibland inkonsekvent. Men inte alltid. Det finns en logisk linje i det mesta av hennes utspel.

Men det finns också en annan orsak till beskyllningen för inkonse­ kvens. Ellen Key var kvinna. Romanskrivande kvinnor kunde till nöds accepteras, men inte en kvinna som gjorde anspråk på att formulera egna och nya tankar om tillvaron och världen. Ett sätt att desarmera dessa var att kalla dem inkonsekventa, ologiska och virriga. ”Patentfjolla” kallades hon av Svenska Akademiens ständige sekreterare, Carl David af Wirsén, och filosofen Vitalis Norström skriver att hennes tänkande är betydelselöst eftersom det mest består av ”svåra motsägelser” – ändå ägnar han två hela skrifter åt att vederlägga detta tänkande. Ellen Keys tankar måste hejdas och ett sätt att hejda dem var att peka på deras ringa betydelse. Ellen Key tänkte som en kvinna, alltså ologiskt, sammanhangslöst och i grunden irrelevant. Med ett filosofiskt trick berövas hon sitt omdöme. Men en människas omdöme består av så mycket mer än enbart filosofisk stringens: av känsla, förnuft, intuition, värderesonemang, intellektuell kreativitet. Ett sådant omdöme hade Ellen Key. Boken om Ellen Key har tagit mig lång tid att skriva, i stort sett hela mitt vuxna liv. Inte så att den ständigt sysselsatt mig, arbetet har långa tider legat nere, men jag har tänkt på den, funderat på olika problem som har med dispositionen att göra. Boken är från början mitt avhandlingsarbete om Ellen Keys feminism som jag påbörjade vid mitten av 1960-talet. Jag disputerade 1974, men var inte särskilt nöjd med avhandlingen och lät den inte gå i tryck – den existerar nu bara som stencil (om ens det, den håller snabbt på att falla sönder).

10

Bok 1.indb 10

2012-04-26 - 17 11.05

I stället ville jag ta upp ämnet från fler utgångspunkter; Keys pedagogiska idéer intresserade mig, likaså hennes syn på vad hon kallade vardagens estetik, bruksföremålens skönhet, liksom hennes filosofiska och religiösa tankar. Ellen Keys betydelse för sin samtid låg i att hon förenade tankar inom olika områden till ett slags helhet, kanske inte alltid så tätt sammanfogad, men ändå en syn på livet som för många människor i hennes samtid framstod som en vision om en annan och bättre tillvaro. Att söka skildra denna helhet tedde sig för mig lockande. Att följa dess framväxt och tankemödor, intryck från olika håll som måste bearbetas för att stämma med egna erfarenheter: detta var ett centralt stycke idéhistoria föreföll det mig, en väg in i en annan tid och dess tänkesätt.

Så har jag också sett min uppgift. Ellen Key är min vägvisare in i förra sekelskiftets Sverige och Europa. Det innebär att jag gett större utrymme än vad som är brukligt i biografiska framställningar åt tankelinjer och debatter, själva det tidens samtal som Key deltog i. Jag har velat återskapa en tidsanda, inte bara en person. När jag följer tankelinjer och skildrar debatter är det inte endast för att ”sätta in” Ellen Key i hennes sammanhang. Det är snarare sammanhangen som är det primära. Att rekonstruera Keys tankar i olika frågor är att lära känna dessa sammanhang så att säga inifrån. Till det hör att Ellen Key inte i första hand var någon originell tänkare. Men hon var mycket beläst och tog intryck inte bara av sin samtid utan också av tänkare från en äldre tid, som Goethe, Rousseau, Montaigne. Key var en av de sista personerna i svensk kulturhistoria för vilken hela den europeiska idétraditionen stod levande. Inte sällan anslöt hon sig, som när det gäller pedagogik, till en tradition med rötter i en annan tid. För att riktigt förstå henne måste vi lära känna denna tradition. Men också för att förstå oss själva: de tanketraditioner Key anslöt till är centrala i västerlandets idéhistoria. Hon var på många sätt en europeisk intellektuell.

Mycket få tänkare i idéhistorien har varit självständiga i den meningen att de tänkt helt nya tankar. Det finns inte många uppfinningar i idéhistorien. Förnyarna är för det mesta de som ger ny innebörd åt gamla tankar, eller, som när det gäller Darwin, kombinerar dessa på ett sätt som får ett nytt mönster att framträda. Även för

11

Bok 1.indb 11

2012-04-26 - 17 11.05

Ellen Key gäller detta. När hon i den feministiska idétraditionen förde fram sina tankar om kön och könsmakt var det utifrån en världsbild som hämtat inspiration från tidens ledande vetenskapliga paradigm, evolutionismen, men också från en samtida kontroversiell tänkare, Friedrich Nietzsche. När hon talade sig varm för folkbildning var det för att peka på bildningstankens estetiska potential. I socialismen såg hon möjligheten till en ny individualism. Ellen Key fungerade som ett prisma för sin tid, mottog ljussignaler från sin omgivning och returnerade dem i bruten form.

Jag hade från början planerat min framställning som en traditionell biografi, en kronologisk levnadsskildring, med inblickar i den Keyska tankevärlden. Ellen Keys person och öde intresserade mig. Dels för att det inte finns många kvinnor i vår idéhistoriska kanon. Dels för att hon i hög grad var en intellektuell person, som i dagböcker och brev redovisade sin brottning med tidens idéer. Hur hänger liv och text ihop?

Att få ett uttömmande svar på den frågan är naturligtvis omöjligt, men det är inte omöjligt att resonera kring den utifrån mer eller mindre rimliga hypoteser. Ellen Keys barndomshem, en liten herrgård i östra Småland, var en miljö som för henne alltid stod i ett förklarat ljus. Samtidigt var denna miljö hotad, gården bar sig inte ekonomiskt och risken att den skulle gå under klubban låg alltid tung över familjen.

Det idylliska familjeliv som Ellen Key ibland målar upp stämde inte heller riktigt med verkligheten: två av Ellens tre bröder lämnade på ett tidigt stadium familjen i något som närmast liknar en flykt. Här fanns uppenbarligen, som i så många familjer, en hemlighet som det krävs biografisk kunskap för att förstå.

Jag föreställer mig också att den blandning av kärlek och kritik som präglade Ellen Keys förhållande till sitt föräldrahem har kunnat tjäna som motor för hennes vision om hemmets framtida funktioner. Hon såg möjligheter som aldrig förverkligades och hyste förhoppningar som aldrig infriades utan förblev drömmar. Hon gjorde till sitt projekt att söka ringa in och beskriva det stundande århundradets samlevnadsformer – hennes centrala skrifter tillkom alla runt sekelskiftet 1900. Hon tänkte sig att 1900-talet skulle bli inte bara ett ”barnets

12

Bok 1.indb 12

2012-04-26 - 17 11.05

århundrade”, utan också ett århundrade med nya sätt att leva tillsammans, emotionellt och intellektuellt. Det finns en utopisk energi hos Ellen Key som laddar alla hennes tankar och ord. Hennes älsklingstempus är futurum; bliva och varda är i hennes texter vanligare än vara och är.

En svårighet med en idéhistorisk biografi – intellectual biography som det heter på engelska – är emellertid att en strikt kronologisk framställning missar en viktig dimension. Tankar har ofta en dynamisk inre logik som lätt kommer bort i kronologin. Redan i sina tidigaste dagboksanteckningar uttryckte Ellen Key en misstro mot samtidens religiösa idéer. Hon kritiserade kyrkan, en kritik som efterhand kom att omfatta alltfler sidor av den kristna läran – en utveckling där den ena tanken gav upphov till den andra så att till slut det kristna budskapet, som Key till en början omfattat, efterträtts av en helt ny övertygelse, som hon kallade livstro. Detta var en tankeprocess som varade från de tidiga ungdomsåren till mogen ålder. Att skildra de olika stegen i denna process låter sig inte göras utan att tematiskt renodla de religiösa och filosofiska tankelinjerna. Och på liknande sätt förhåller det sig med de pedagogiska, feministiska och estetiska tankelinjerna.

Jag har försökt lösa problemet genom en kompromiss. En kronologisk skildring som omfattar Ellen Keys barndom och ungdomsår följs av en tematisk framställning där hennes tänkande under de mogna åren redovisas. Den kronologiska skildringen upptar tiden från födseln 1849 till det sena 1870-talet, medan den tematiska tar sin början i 1880-talet och sträcker sig fram till några år in på 1900-talet, den tid då Ellen Keys mest betydande arbeten kom ut, Barnets århundrade (1900) och Lifslinjer (1903–1906). De sista åren behandlas mer summariskt, tiden från de långa resorna och utlandsvistelserna under nollnolltalet, tillkomsten av hennes hem Strand 1910, och tiotalets upptagenhet av kriget och fredens möjlig­heter och under det tidiga tjugotalet en allt mörkare livssyn.

Den tematiska framställningen innehåller givetvis också rent biografiskt-kronologiska förhållanden och sammanhang, men det är tankarna som här dominerar. De teman jag urskiljer är fyra: tankar om pedagogik och bildning, om estetik, om livsåskådning och religion samt om kvinnans ställning och mäns och kvinnors samlevnadsfor-

13

Bok 1.indb 13

2012-04-26 - 17 11.05

mer. Var och en av dessa kan motivera specialstudier. Sådana har också gjorts, och kommer förhoppningsvis även att göras i framtiden. För mig har emellertid helheten varit mest angelägen att studera: hur de olika tankegångarna griper in i och motiverar varandra, och hur vissa grundtankar återkommer i dem alla, framförallt föreställningen om den självständiga individen och värdet av att göra individuella val. I en inledande bakgrundsskildring provar jag att se Ellen Keys tankar som delar av en större, samtida idémiljö. Mycket av det hon skriver om är tankar i tiden, uttryck för problem vilka hon tillsammans med samtidens författare och filosofer försöker teoretiskt bemästra: nya samlevnadsformer som bättre svarar mot de förändringar som hushåll och familj vid den här tiden genomgick, nya former av religiositet och moral, en nationalism bättre anpassad till en växande internationell värld, en ny estetik.

En mer traditionell biografi vore givetvis angelägen att skriva, inte minst för att Ellen Key var en så central person särskilt i 1890-talets litterära värld, personligt bekant som hon var med flera av tidens ledande författare som exempelvis Selma Lagerlöf och Oscar Levertin. Men jag är inte rätt person att skriva den, det är en insikt som vuxit fram under mitt arbetes gång. Som idéhistoriker är jag alltför upptagen av Keys tankar. I den mån tidens författare kommer in i Keys tankevärld får de sitt givna utrymme, men inte annars. I genren ”life and letters” gäller mitt intresse alldeles avgjort ”letters”. Människorna försvinner, tankarna består; kanske inte alltid i den form de först hade, kanske bara som element i någon annans tankegång, eller som en oredovisad förutsättning, en inställning eller en attityd. Men någonstans finns den ursprungliga tanken och det är den jag vill rekonstruera.

I en tematisk uppläggning är det svårt att undvika överlappningar och upprepningar. När det handlar om bildning går det inte att utesluta kvinnans bildning, som samtidigt utgör ett element i Keys feminism. Keys moraluppfattning tangerar hennes estetiska åskådning.

Och estetiken har en kärna i Keys tankar om hemmet, kvinnan och barnet. Här försöker jag vara pragmatisk. Feministiska idéer behandlas företrädesvis i del tre, men berörs också i de övriga delarna. Det finns rentav en fördel med att viktiga tankar belyses från olika håll.

De blir återkommande teman i en större helhet.

14

Bok 1.indb 14

2012-04-26 - 17 11.05

Detta låter nog krångligare än vad det är. Mest rör det sig om en tonviktsförskjutning. Under Ellen Keys mogna år är det tankarna som dominerar framställningen, under hennes ungdom livsförhållanden och relationer – det är i ungdomen som det Key uppfattar som sitt livsprojekt tar form. Principiellt är det förstås omöjligt att skilja på tankar och livsförhållanden, men ibland kan det vara förnuftigt att försöka rucka lite på principerna. Jag hoppas att det skall fungera.

Att skriva om en person är något av ett vågstycke. All historieskrivning är en fråga om tolkning, men att tolka en enskild människa, hennes bevekelsegrunder och livsval är rimligen svårare än att tolka händelser och förlopp. Kan vi egentligen förstå en annan människa?

Därtill en som levde för över hundra år sedan? Risken för feltolkning är stor. Mellan Ellen Key och mig är det inte bara ett tidsavstånd utan också en könsskillnad. Ändå tror jag mig förstå henne, åtminstone för det mesta, men det är viktigt att göra detta förbehåll: jag tror mig förstå. Det är en tolkning jag gör. För att tolka krävs fantasi, och fantasin är ingen pålitlig kunskapskälla. Den har mer med skönlitteratur att göra än med vetenskap. När jag tycker mig ”förstå” Ellen Key är det fråga om en hypotetisk förståelse. Jag kan aldrig veta om min bild av Ellen Key är ”sann”. En annan forskare kan komma fram till en helt annan bild. Vem av oss som har rätt kan i det perspektivet vara mindre intressant än att båda tolkningarna – just till följd av sin olikhet – kan hjälpa oss att förstå och på sikt göra oss klokare. Naturligtvis finns det ett vetenskapligt hantverk vars regler en forskare har att följa. Jag måste utgå från någorlunda säkra källor, jag måste kunna ge belägg, styrka vad jag säger och ta hänsyn till forskningsläget. Men därutöver finns ett stort område där vi bara kan använda vår gemensamma mänsklighet, ett förhållande som även gäller den som läser skildringen.

Vad tycker jag då om Ellen Key? Till en början var jag ganska kritisk, särskilt mot det som jag uppfattade som hennes ”särartstänkande”. Det könspolitiska ställningstagandet borde och bör, tycker jag, utgå från ett jämställdhets- och rättighetsperspektiv. Men det är knappast rimligt att låta dagens ställningstagande styra den

15

Bok 1.indb 15

2012-04-26 - 17 11.05

historiska undersökningen. Inför historien måste vi i första hand förstå, inte värdera och ta ställning. I slutet av 1800-talet och kring sekelskiftet var det många som, vare sig vi gillar det eller ej, tänkte och resonerade som Ellen Key. Könet var enligt deras sätt att se olika, inte bara kroppsligt utan i vissa avseenden även andligt och intellektuellt. Key anslöt sig till en lång tanketradition med rötter i europeisk romantik och upplysning. Men hon inte bara anslöt sig, utan vidareutvecklade också och förändrade. Hos Ellen Key är kön i mycket en skapande föreställning. Den ”särartstanke” hon utvecklade möjliggjorde hos henne en vision om ett annorlunda samhälle, mer hänsynsfullt och med större inlevelse människorna emellan – mer ”kvinnligt” på det sätt Key uppfattade kvinnligheten.

Där skulle inte bara produktionens lagar gälla utan också reproduktionens, omhändertagandets. Hon var en tidig förespråkare för det som senare kommit att kallas folkhem.

Inspiration till sina tankar om morgondagens skola hämtade Ellen Key från flickskolan, som hon på många sätt ansåg vara bättre än gossläroverken. Hon förespråkade en vardagens skönhet som kunde komplettera manlighetens stora konstverk. En skönhet som kunde upplevas på matbordet, i fönstret med dess krukor, på golvet med dess trasmattor: alltså kvinnans traditionella sfärer. I hennes framtidsvärld skulle krig inte finnas – krig som huvudsakligen förts av män, om än inte sällan uppbackade av kvinnor. Freden såg hon i hög grad som en kvinnornas angelägenhet.

Men framförallt tänkte hon sig att könen skulle lära av varandra.

Männen skulle bli mjukare, kvinnorna mer handlingskraftiga. Att det skulle finnas en sådan könsskillnad är det säkert många som idag ifrågasätter, den uppfattas nog mest som en fördom. Men själva ”fördomen”, föreställningen om en sådan skillnad, frigjorde hos Ellen Key en ideologisk kreativitet som hämtade sin styrka ur den hemmets metaforik vilken skulle bli ett stående inslag i 1900-talets politiska språk. Det framtida samhället skulle genom kvinnans påverkan – framförallt efter det att hon tillkämpat sig rösträtt – bli ett folkets hem, kännetecknat av samma hänsyn och förståelse som gällde i det lilla hemmet, kvinnans traditionella ansvarsområde.

16

Bok 1.indb 16

2012-04-26 - 17 11.05

Eftervärldens dom över Ellen Key, i den mån man fortfarande känner till henne, har inte varit mild. Och det är inte minst hennes ”särarts­ tankar” som länge stått i skottlinjen. Redan under sin livstid blev hon förlöjligad. Hon har framställts som en beskäftig, smått komisk person med idéer om barnuppfostran utan att ha egna barn, med höga tankar om kärlek trots att hon svikits av den hon älskade, socialist och kulturradikal med en grevinna till mor – uppräkningen kan göras lång. Kommer därtill tantsyndromet: liten och rund, full med ”tokiga” idéer, Hanna Paj som hon kallades av August Strindberg i Svarta fanor.

Det hindrade henne dock inte från att oförtrutet arbeta för fredens sak under första världskriget, att som en av få intellektuella kompromisslöst ta Norges parti vid unionsupplösningen, att som en av de första kvinnorna tala på en 1 maj-demonstration (1894), och att ihärdigt påtala det cyniska bruket av barnarbete.

Slutligen: varför Ellen Key? Varför läsa en tjock bok om tankar som tänktes för mer än hundra år sedan? Ett viktigt skäl är naturligtvis att Ellen Key tillhör vår intellektuella och kulturella historia. Men inte bara historia. Det går knappast en dag utan att någon av de frågeställningar hon funderade över dyker upp i den offentliga debatten.

Ta till exempel hennes idéer om skola och undervisning. Tanken att skolan skall stimulera till eget kunskapssökande, att bildning inte bara är intellektuell och kunskapsmässig utan även emotionell, och att den inte minst syftar till ett engagemang i gemensamma angelägenheter.

Skolans mål är medborgarskap, ett medborgarskap som skall omfatta alla, oberoende av kön och samhällsklass.

Eller ta hennes tankar om nationell identitet. Ellen Key utvecklade, tillsammans med några av samtidens konstnärer och författare, en ny syn på ”det nationella”. Där den traditionella nationalismen slagit vakt om vårt militära förflutna, våra kungar och krig, utgick den nya nationalismen, som Key företrädde, i stället från naturen: som svenskar har vi ett djupt behov av naturen – våra skogar, våra sjöar, älvar och berg. Det är naturen vi längtar efter när vi vistas utomlands, en längtan som formar vår nationella kultur.

En sådan nationalism är, menade Key, inte oförenlig med internationalism. Ingenting hindrar att de nationella särdragen finns kvar,

17

Bok 1.indb 17

2012-04-26 - 17 11.05

även efter det att vi gjort oss av med de nationella statsbildningarna och deras arméer. De gör bara den internationella gemenskapen mer innehållsrik. I världen är vi européer, i Europa svenskar, i Sverige smålänningar, norrlänningar, stockholmare eller göteborgare – det är den beväpnade och befästa särarten som vi skall vända oss mot. Skillnader är inte alltid av ondo. Ofta berikar de vår tillvaro. Och på sikt måste vi ringa in ett nytt medborgarskap, ett nytt nationellt kontrakt.

Många av de tankar som Ellen Key framförde pekar alltså framåt.

Men inte alla. Det händer inte sällan att hon hamnar i en åsikternas återvändsgränd. Hon är ingen person som man helhjärtat kan sympatisera med. Och här ligger, tror jag, ett ytterligare skäl till att hon idag är bortglömd. Det är svårt att i henne finna en person att identifiera sig med som till exempel Elise Ottesen-Jensen eller Frida Stéenhoff, vilka båda nyligen fått varsin välförtjänt biografi. Det är så mycket hos Ellen Key som inte passar in i bilden av en pionjär, som oförtrutet kämpar för idéer vilka vi själva omfattar.

Man får ofta lust att säga emot Ellen Key. Men det har det goda med sig att man får tänka över vad man egentligen tycker.

Noter i texten hänvisar på vanligt sätt till källor och litteratur, som redovisas längst bak i boken. För att reducera antalet sidhänvisningar har jag inte noterat essäer och uppsatser som är kortare än femtio sidor, bara angivit titel och var texten i fråga ursprungligen publicerats och i vilken essäsamling den senare kommit att ingå. (De flesta av Ellen Keys texter är essäer som efter den ursprungliga publiceringen samlats för att ingå i senare essäsamlingar.) När det gäller opublicerade och opaginerade anteckningsböcker och ”tankeböcker” finns heller ingen sidhänvisning, bara hänvisning till arkiv eller bibliotek.

När ett citerat stycke i ursprungstexten ligger nära det föregående citerade stycket har jag av samma skäl, för att reducera antalet sidhänvisningar, inte heller någon not.

Bok 1.indb 18

2012-04-26 - 17 11.05

utblickar 1.

Under alla perioder av historien pågår det förändringar, som inte alltid syns på historiens yta med dess krig, revolutioner och politiska spel. Det kan röra sig om ekonomiska och sociala förändringar som förskjuter förhållandet mellan landsbygd och stad, jordbruk och industri, liksom de avtryck dessa förändringar sätter i människornas liv.

Sådana förhållanden kan studeras av social- och ekonomihistoriker och beskrivas i diagram och tabeller.

Men det finns också en annan sorts förändringar som handlar om tankar, idéer och levnadssätt. Dessa är svårare att mäta, men inte omöjliga att studera. Ett viktigt källmaterial utgörs, vid sidan av filosofernas läror, av skönlitteraturen, inte minst romaner och noveller. En svårighet att använda skönlitteratur som källa är förstås att den knappast kan sägas ”avspegla” verkligheten. Vi kan inte ta dess beskrivningar för gott. Även den mest realistiska roman är full av överdrifter och underdrifter, ett förhållande som hänger ihop med att författaren vill driva hem en poäng eller framföra ett budskap. Men det är just i detta avseende som skönlitteraturen kan bli ett sanningsvittne.

Om samma åsikter möter hos flera författare samtidigt är de rimligen uttryck för en bredare opinion.

Den här boken handlar i första hand om idéer och åsikter hos en person, Ellen Key. Men Key hämtar inspiration från författare och filosofer som hon läst, en del samtida, andra sedan länge döda. Och naturligtvis finns det också en vidare, samtida idémiljö vari hon ingår,

19

Bok 1.indb 19

2012-04-26 - 17 11.05

en uppsättning existentiella och ideologiska frågor och problem som hon vill hjälpa till att lösa. Det är denna idémiljö som jag nu skall försöka skissera. Ett begrepp som jag då och då kommer att använda är teoretiskt arbete. Med detta menar jag ett arbete som kanske inte alltid ser ut som ett medvetet och sammanhållet projekt, utan närmast består i ett antal inlägg som görs i litteraturen och den filosofiska debatten. Den tongivande danske kritikern Georg Brandes hävdade i ett berömt uttalande att en av litteraturens viktigaste uppgifter är att sätta problem under debatt. Och det var vad många författare och kritiker gjorde under 1800-talets två sista decennier. Ellen Key hörde till skaran av engagerade kritiker och granskare som var upptagna av att skärskåda ytan – för att anknyta till den inledande metaforen – i hopp om att förstå vad som rörde sig under den.

Den fråga som starkast engagerade Ellen Key och en stor del av det sena 1800-talets nordiska och västeuropeiska författare var den som hade med samlevnad att göra, äktenskapet, familjen, hemmet och dess medlemmar. Det var en fråga med många bottnar. Den rörde ”kvinnosaken”, framförallt möjligheterna till utbildning och självständig försörjning för kvinnor; den fäste uppmärksamheten på erotiska förhållanden och sexualitet, ett ämne som enligt tidens uppfattning hade med religion och moral att göra; den rörde också hemlivet i mer konkret bemärkelse – omsorgsfördelning, rätt till egendom, fostran, undervisning och skola. Och den hade slutligen också en utopisk dimension som handlade om det framtida samhället som många föreställde sig som ett utvidgat hem.

Till skillnad från tidens traditionella politik handlade samlevnadsfrågan på ett mer påtagligt sätt om vardagslivet med dess konkretion i vilken de flesta kunde känna igen sig. Det gjorde samlevnadsfrågan åtkomlig för litterär gestaltning. Det var också inom litteraturen som den företrädesvis kom att diskuteras och tematiseras, ett teoretiskt arbete som Ellen Key alltsedan sin tidiga ungdom deltog i.

20

Bok 1.indb 20

2012-04-26 - 17 11.05

2.

Ordet familj var inget vanligt ord i den äldre svenskan, i stället användes hus och hushåll. Liknande förhållande gällde i det övriga Väst­ europa; före 1800-talet talades det vanligen om Haus i tyskan och house eller household i engelskan, även om family också förekom. Mellan franskans maison och famille går en social gräns, maison användes mest om aristokratin, famille om borgerligheten. När ordet familj dyker upp i Sverige är det också i samband med uppkomsten av en borgerlig kultur, något som sker i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Vid mitten av 1800-talet förefaller ordet familj, skriver litteratur­historikern Eric Johannesson som studerat de tidiga familje­ tidskrifterna i Sverige, vara etablerat i sin moderna betydelse. Ordet stavades till en början på franskt vis, famille.

Skillnaden mellan hushåll och familj har alltså inte bara en historisk utan också en social bakgrund. Med hus och hushåll åsyftades i allmänhet en hushållande gemenskap: det är verksamheten som står i förgrunden och vanligen avser beteckningen ett bonde- eller hantverkarhushåll, men även större gods eller herrgårdar. Det var inte i första hand inom hushållets begreppsvärld som frågan om äktenskapets natur uppstod. Det var inom städernas medelklass, det vill säga bland lägre ämbetsmän och tjänstemän inom kommunal, statlig och enskild förvaltning samt bland mindre företagare och deras familjer.

Det är inte någon stor grupp, vid mitten av 1800-talet uppgick me­delklassens män till bara lite över 2 procent av samtliga män i Sverige (det var på denna tid männen som representerade familjen eller hushållet, vari kvinnor och barn ingick). Men den var talför, den instiftade föreningar och grundade skolor, den läste och gav ut tidningar, den hade synpunkter på offentliga angelägenheter och bildade opinioner. Det var inom denna klass – på tidens språk ”den bildade klassen” – som ordet familj började användas, säkerligen för att markera att den äktenskapliga förbindelse man ingått skilde sig från hushållet.

Hur kan man beskriva den nya typen av gemenskap, ofta kallad den borgerliga familjen (den familj som under en stor del av 1900-talet varit den dominerande i alla samhällsklasser i Västeuropa)? Om man

21

Bok 1.indb 21

2012-04-26 - 17 11.05

med hjälp av en schematisk och förenklad bild skall söka beskriva denna familj, är det vissa förhållanden som träder fram. Den borgerliga familjen utgör inte någon arbetsgemenskap på samma sätt som hushållet. Mannen lämnar vanligen hemmet för att genom lönearbete försörja familjen, medan hustrun stannar hemma. På henne faller en rad andra uppgifter, från att föda barn och vårda dessa till att övervaka och delta i hushållsarbetet och på ett mer allmänt plan hålla familjen samman. Några av dessa uppgifter är svåra att precisera. De flesta hör emellertid till vad man kan kalla omvårdnadssfären. Under 1700och 1800-talet gjordes upprepade försök av filosofer och författare att definiera den nya roll som tilldelades kvinnan. Gemensamt för dessa idéer var att de framhäver kvinnans empatiska egenskaper och rikare känsloliv. Bildligt tänktes ofta könen utgöra två motsatta poler i en enhet. Mannens förmåga till överblick och planering samverkar med kvinnans vårdande förmåga; könens styrka ligger så att säga på var sitt område, de kompletterar varandra på samma sätt som hemmets värme balanserar samhällets kyliga rationalitet.

Ibland talades det om dessa föreställningar som en form av särart: män och kvinnor är olika i en rad avseenden, de har var sin särart. Det talades också i dessa sammanhang om komplementaritet. Särarten eller komplementariteten tänktes höra till könens ”naturliga väsen”, något som alltid funnits och alltid skall bestå. Även filosoferna, till exempel Rousseau, uppfattade det på detta sätt. Det vill säga: det som i det historiska materialet i första hand framstår som en ideologisk förändring, ett kulturellt förhållande, görs i litteraturen till en del av naturen.

Tidigare talades det också om naturen, om än inte lika ofta. Kvinnan framstod emellertid i förmodern naturuppfattning mindre som ett komplement än som en lite sämre variant av manskönet; i en äldre fransk ordbok definieras kvinnan som l’homme manquée, ofullbordad man. Hon identifierades också mer med naturen än mannen, vilket innebar att det hos kvinnan ofta var de reproduktiva funktionerna som poängterades. Kvinnan omtalades i äldre svenska texter ofta bara som ”könet”, som om kvinnan ensam var kön medan mannen var människa – engelskans man och franskans l’homme betyder både människa och man.

22

Bok 1.indb 22

2012-04-26 - 17 11.05

Den teoretiska upphöjelse som kvinnan fick i särartstänkandet motsvarades dock knappast av någon konkret förbättring av juridiska villkor och arbetssituation. Mannen förblev framgent familjens formella överhuvud medan arbetsuppgifterna för kvinnan närmast förlorade i konkretion.

De vårdande uppgifterna, som kvinnan tänktes stå för, hade en nyckelfunktion i den framväxande borgerliga familjen. Den successiva inlärning i vuxenvärlden som barnen fick genomgå i det agrara hushållet ersattes i den borgerliga familjen av ett mer komplicerat uppfostringsmönster. Det gick inte att inom familjens ram lära sig de färdigheter som krävdes, inte minst av sönerna, i vuxenvärlden. Dessa måste inläras i en separat undervisning, förmedlad av särskilda lärare och läroverk.

Men även om det borgerliga hemmet inte tog aktiv del i den direkta undervisningen hade detta ändå en viktig funktion i inlärningen: där grundlades de normer, värderingar och ideal som förberedde barnet för dess kommande plats. I denna inlärning spelade hustrun en central roll. Hon stod för den moraliska fostran och var samtidigt en buffert mellan barnets värld och vuxenvärlden, representerad av mannen vilken vistades i hemmet bara en del av dygnet. I de idéer om kvinnan och kvinnans ställning som växte fram under 1800-talet framhävdes också de fostrande uppgifterna särskilt.

Den borgerliga familjen fick, kan man schematiskt uttrycka det, ett naturligt centrum i barnens uppfostran. Där integrerades könens skilda uppgifter till en enhet, ett mål: familjens fortbestånd. På mannens lott föll att planera barnens, i första hand sönernas, utbildning och framtida yrkesverksamhet, på hustruns lott att skapa en psykologisk beredskap. Undervisning och uppfostran kom från mitten av 1800-talet att diskuteras allt livligare i Västeuropa, en pedagogisk litteratur växte fram, tidskrifter, broschyrer, debattskrifter. Sverige var inget undantag. Ellen Key undervisade från slutet av 1870-talet i en nystartad reformskola och skrev en rad uppmärksammade artiklar i den pedagogiska tidskriften Verdandi, också den ny. Det är dessa artiklar som utgör det pedagogiska innehållet i Barnets århundrade (1900), Ellen Keys mest kända arbete.

23

Bok 1.indb 23

2012-04-26 - 17 11.05

Hustruns uppgifter var på många sätt mer komplicerade än mannens. Det var inga uppgifter som kunde inläras på traditionellt vis, de uppfattades knappast ens som uppgifter. Här kunde skönlitteraturen bestå med exempel, karakteristiska ”öden” som indirekt innehöll anvisningar för beteende och uppträdande, ett oöverträffat sätt att gestalta mentaliteter och med hjälp av berättelser diskutera moral.

Berättelserna handlade ofta om kärlek, en känsla som förstås funnits i alla tider, såväl i verkligheten som i litteraturen. I det sena 1700- och i 1800-talets romanlitteratur blev den emellertid det allt överskuggande ämnet: redan i Samuel Johnsons berömda English Dictionary (1755) definierades ordet roman (novel) som ”en liten berättelse, vanligen om kärlek”. Under 1800-talet växte den lilla berättelsen ut till den mångförgrenade historia vi möter i George Eliots brett upplagda roman Middlemarch (1871–1872). Den första stora artikel Ellen Key publicerade, i Tidskrift för Hemmet, den tidskrift som tydligast gjorde sig till tolk för ”kvinnosaken”, handlar just om Middlemarch och den syn på äktenskap och familj som där kom till uttryck.

I den bild av familjen som förmedlades i litteraturen framträder efterhand olika element: kärlek, omhändertagande, fostran, alla delar i vad man skulle kunna kalla den mönsterbildande familjen. Familjen framstod som den enda möjliga samlevnadsformen, dess mönster prånglades ut inte bara i romanlitteraturen utan i växande grad även (som följetonger) i tidningar och tidskrifter. Här kunde familjens medlemmar läsa om sig själva – högläsning kring aftonlampan eller framför brasan blev under andra hälften av 1800-talet en vana i herrgårds- och prästgårdshem och inom städernas medelklass. Familjen samlades och läste högt för varandra. Det gjorde även Ellen Keys familj på den lilla herrgården utanför Västervik. När Ellen Key under sin uppväxt i perioder befann sig borta från hemmet var det lässtunderna hon längtade efter, samvaron kring aftonlampan, stämningen av andakt, rösten som läste och förde lyssnarna ut i världen som med ens blev oändligt stor.

24

Bok 1.indb 24

2012-04-26 - 17 11.05

3.

Ett tidigt minne från sin barndom som Key berättar om långt senare är hur hon låg hopkrupen under bordet i matsalen och lyssnade till Charlotte Brontës roman Jane Eyre som lästes högt. Liknande utrymme gavs också i Fredrika Bremers romaner som varmt uppskattades i den Keyska familjen, liksom i Almqvists berättelser. Det patriarkala familjemönstret kritiserades i denna litteratur, en kritik som också möter i engelska och franska romaner.

Det var inte bara de juridiska bestämmelserna som ifrågasattes – mannens förmynderskap över sin hustru och dennas egendom – utan även de mer subtila relationerna mellan dem. Hur skulle andra relationer kunna se ut?

Den traditionella bilden av hem och samhälle, som den kommer till uttryck i litteraturen, var att hemmet är kvinnans värld och samhället mannens. Feministernas krav på medborgerliga rättigheter för kvinnan uppfattades av deras motståndare så att det yttre tilläts tränga in i det inre. Även personer som kunde hysa nog så radikala åsikter när det gällde kvinnans ställning i allmänhet tvekade inför tanken på medborgerliga rättigheter och möjligheter till yrkesarbete för den gifta kvinnan. Det uppfattades som ett hot mot familjens existens, det vill säga familjen i dess borgerliga form. I arbetarklassen hände det inte sällan att både hustru och barn arbetade. Den rädsla de övre samhällsskikten hyste för de undre hade till inte så liten del sin grund i vad de uppfattade som oregelbundna familjemönster i den framväxande arbetarklassen. En sådan arbetarklass fanns visserligen knappast i Sverige vid mitten av 1800-talet, men man importerade så att säga rädslan med den översatta litteraturen. La classe dangereux, som det talades om i fransk debatt, blev i Sverige ”den farliga underklassen”.

Frågor som rörde hem, familj och äktenskap var alltså på intet sätt perifera i 1800-talets Västeuropa, de hörde till samhällets själva kärna, som dåtidens människor uppfattade det. Ellen Key var redan i tonåren upptagen av familjens problematik, det kan vi se i hennes dagböcker från den tiden. Hon resonerar med sig själv, tar exempel från sin omgivning eller de böcker hon just läser, hävdar ståndpunk-

25

Bok 1.indb 25

2012-04-26 - 17 11.05

ter som hon efterhand reviderar eller förkastar i ljuset av nya tankar som dyker upp – samlevnadsproblematiken fungerar hos Ellen Key som ett slags ideologisk motor som formar attityder och tankar inte bara om samlevnaden mellan man och kvinna utan också om allt som direkt eller indirekt hänger samman med den.

Ellen Key var en mycket mångsidig person, med vida intressen.

Hon var engagerad i en rad av tidens ”frågor”: den sociala frågan, kvinnofrågan, sedlighetsfrågan, skolfrågan samt tros- och moralfrågor i vid bemärkelse. Hon mottog också intryck från de mest skilda håll.

Men dessa intryck omformades i hennes tänkande till en bild av en kommande gemenskap som tillåter individerna att växa och utvecklas.

Det är ingen regelrätt utopi – det regelrätta var aldrig Ellen Keys starka sida – snarast en vision med sociala och politiska implikationer om en annorlunda tillvaro där det goda hemmets anda skall råda. För Key är det självklart att kvinnor skall ha samma medborgerliga rättigheter som män. I det fallet har hon ingenting emot att det yttre livet tränger in i det inre. Men för henne är det den motsatta processen som i det långa perspektivet är det mest viktiga: att det inre livet flödar ut och förändrar förhållanden i samhället, den stora familjen, folkets hem.

4.

Ordet ”hem” stod inte bara för en bostad utan skall också tolkas metaforiskt: hemmet som samhällets kärna och centrum. Liksom ”familj” fick ”hem” under 1800-talet en ideologisk laddning som gjorde ordet litterärt användbart. ”Hem” är ett vidare begrepp än ”familj”. Det syftar inte bara på familjemedlemmarna, utan också på det rum vari dessa vistas, rummets karaktär och allmänna utseende.

Här kom Ellen Key, vid sidan av konstnärer som Carl och Karin Larsson i Sundborn och författare som Karl-Erik Forsslund på Storgården utanför Ludvika, att engagera sig. En av hennes mest lästa skrifter har titeln Skönhet för alla och handlar om heminredning. Men där finns också en undertext som har med proletarisering och hotet om familjens upplösning att göra. Och själva bostadssituationen för de fattiga i storstäder som Stockholm, Göteborg och Malmö var nästintill kata-

26

Bok 1.indb 26

2012-04-26 - 17 11.05

strofal –­ det visades i de bostadssociala undersökningar som på privat initiativ började företas mot slutet av 1800-talet.

Till det som upprörde hörde ”inneboendesystemet”, det vill säga det förhållande att många arbetarfamiljer för att klara ekonomin var tvungna att hyra ut rum, och till och med delar av rum, vilket naturligtvis försvårade familjelivet – hemmet var en uppehållsplats, inte den varma gemenskap som Key och hennes meningsfränder hoppades på.

Och förhållandena såg knappast ut att bli bättre, bostadsnöden tilltog, familjer splittrades. Att i det läget tala om heminredning kan förefalla cyniskt. Men Key ville visa fram ett ideal, ange några av förutsättningarna för ett gott liv, som hon såg det.

5.

Enligt fattigvårdsförordningarna från 1847 och 1853 låg ansvaret för fattigvården på kommunerna. Men de medel som stod kommunerna till buds räckte, med upprepade nödår vid mitten av 1800-talet, inte långt. Vid sidan av kommunerna började så kallade fromma stiftelser engagera sig i fattigvården. I de stora städerna bildades också skyddsföreningar som i mer organiserad form uppsökte de fattiga och fördelade insamlade medel. I bristen på statliga initiativ kom denna privata välgörenhet att uppta ett allt större utrymme. Mellan stat och undersåte växte det fram en halvoffentlig sfär av spontana åtaganden och åtgärder i syfte att hjälpa behövande. Här fick välbeställda kvinnor redan från början en betydelsefull roll, en roll som var väl förenlig med förhärskande kvinnosyn. De överträdde inte gränsen mellan offentlighet och privat. Tvärtom: de utvidgade rummet för privata verksamheter. ”Det sociala” blev en del av kvinnornas verksamhetsområde.

Härtill bidrog även den religiösa utvecklingen. Enligt traditionell luthersk sedvänja kunde kvinnor inte påta sig uppgifter i det offentliga livet. Det var moderskapet som var kvinnans bestämmelse. Men i den religiösa liberalism som tog form i lutheranska länder under 1800-talet gavs kvinnan ett växande ansvar som ”vårdarinna” och ”andlig moder” – Fredrika Bremers uttryck. Här kunde de särarts­

27

Bok 1.indb 27

2012-04-26 - 17 11.05

föreställningar som kom till uttryck i litteraturen förenas med tanken på ett utvidgat moderskap, något som gav det sociala arbetet, filantropin, en plats i den religiösa trosvärlden.

Men man tog också intryck av den engelska filantropin som organiserats långt tidigare än den svenska. Även i England spelade kvinnorna en framträdande roll, något som redan Fredrika Bremer påpekat och som Ellen Key lade märke till under den resa till London som hon 1879 gjorde tillsammans med Anna Hierta-Retzius, en framträdande gestalt inom den svenska filantropin. Charity begins at home var ett talesätt som i kortfattad form uttryckte föreställningen om hemmet som grogrund för den empatiska förmågan.

Den kärleksfulla handlingen hade också en social och politisk innebörd som inte undgick samtiden. I sin uppsökande verksamhet överträdde de filantropiska kvinnorna klassgränserna. Genom att mildra nöden bidrog filantropin också till att mildra den sociala oron, en utveckling som många socialister inte såg med blida ögon. Samtidigt fick de filantropiskt verksamma kvinnorna utan tvekan inblick i sidor av samhället som kunde tjäna som underlag för reella reformer. De pekade på behov och identifierade problem. Och de växte som människor, filantropin gav dem en plats i samhället, som annars var männens arena. De var inte några rebeller, men de var heller inte likgiltiga. De anpassade sig efter en social norm, samtidigt som de gav denna ett nytt innehåll.

6.

Med folkskolans tillkomst 1842 var skolgången för samhällets så kallade lägre klasser ordnad, men variationerna i fråga om elevernas närvaro och lästid var stora, något som hängde samman med att folkskolan i första hand uppfattades som en kommunal angelägenhet.

Kyrkans inflytande var dock under hela 1800-talet starkt, inte minst genom att folkskoleinspektörerna ofta utgjordes av präster. Folkskolans uppgift var i första hand att lära eleverna läsa och skriva samt ge dem en kristen uppfostran i enlighet med katekesens bud. Men det blev ofta si och så med inlärningen, klasserna var mycket stora; under 1880-talet gick det inte sällan över 50 elever på varje lärare.

28

Bok 1.indb 28

2012-04-26 - 17 11.05

För de ”högre” samhällsklasserna fanns för pojkar de allmänna läroverken, som visserligen kritiserades för att ge en alltför traditionell undervisning, men som ändå bevarade sin huvudsakliga inriktning under 1800-talet. Antalet pojkar som fick gå i läroverken var dock inte särskilt stort när Ellen Key och hennes syskon växte upp, mellan 3 och 4 procent av samtliga pojkar i skolåldern. En del av dessa hade gått sina första skolår i folkskolan, men flertalet undervisats i hemmet eller i privata skolor.

Flickorna i dessa samhällsklasser undervisades antingen i hemmet som Ellen Key, eller gick i några av de privata flickskolor som i ökande takt inrättades i de större och medelstora städerna. Det var i en sådan, Anna Whitlocks skola, som Ellen Key undervisade.

Det är idag svårt att riktigt förstå den kyrkliga hegemoni som rådde i Sverige under Ellen Keys liv. Även på områden där kyrkan inte hade någon kontrollmakt var det ändå religionen som satte ramarna för tänkandet, något som för en person som Ellen Key, upptagen som hon var av livsåskådningsproblem, kändes kvävande. I de pedagogiska idéer hon utvecklade i anslutning till sin undervisning spelade möjligheten att tänka fritt en avgörande roll. Skolans primära uppgift är, hävdade hon så ofta hon kom åt, att ge eleverna ett självständigt omdöme.

Det är inte betydelselöst att det var på kvinnliga elever dessa tankar först utprovades. I flickskolan fanns en frihet som inte existerade i gossläroverken, vilka övervakades av såväl staten som kyrkan. Anna Whitlocks skola hade uttalat sekulära ideal vilka lärarna ivrigt slog vakt om. Av flickorna förväntades inte någon snäv yrkesinriktning, de gick vanligen inte i skolan för att utbildas utan för att bildas – i realiteten för att framstå som lämpliga partier för giftaslystna unga (och gamla) män. Visserligen kritiserades de inskränkta bildnings­ idealen, men dessa ideal var inte fixerade i någon bestämd normalstudieplan. Förutsättningar fanns att pröva andra, något som på sikt kunde komma hela skolvärlden till godo. Medan männen förväntas bli experter inom de yrken de väljer kan kvinnorna, skriver den unga Ellen Key i en av sina anteckningsböcker, bli ”experter på det allmänna” – kvinnornas stora uppgift är att fördjupa sig i ”det menskliga”. I

29

Bok 1.indb 29

2012-04-26 - 17 11.05

Pe r s on r egis t e r Adelborg, Ottilia 445 Adlersparre, Axel 111 Adlersparre, Sophie 111–113, 119–120, 279–280, 282–283, 285–286, 288, 353–354, 440–441 Adlerz, Gottfrid 484 Agrell, Alfhild 221, 277, 280–281, 283–284, 391–392 Ahlgren, Ernst, se Benedictsson, Victoria Ahnfelt, Arvid 381, 425 Aleramo, Sibilla 351–352 Alfvén, Hugo 436 Almqvist¸Carl Jonas Love 25, 33, 86, 231–232, 243, 372, 379–385, 402–403, 405, 417, 421, 425, 428, 432, 435, 243 Amiel, Henri 421 Amos, profet 493 Andersson, Acke 451 Andersson, Irene 359 Andersson, Nils Johan 113, 274 Andreas-Salomé, Lou 326, 329, 331–334, 339, 533 Angered-Strandberg, Hilma 303 Ankarcrona, Gustaf 435, 441 Ariosto, Ludovico 45 Arvastson, Gösta 467 Atmer, Vera 350–351 Atterbom, Per Daniel Amadeus 45 Bajer, Fredrik 117 Baudelaire, Charles 423 Bebel, August 490 Beecher Stowe, Harriet, se Stowe Belfrage, Ellen 346–348 Belfrage, Nils 347 Bendixson, Arthur 37, 208 Bendixson, Nanna 37, 208, 300, 438

Bendt, Ingela 459 Benedictsson, Victoria (”Ernst Ahlgren”) 194, 254, 264, 278–279, 283–284, 290–295, 395, 303, 391–392, 395–396 Bergen, Carl Fredrik Berndt von 123 Bergh, Edvard 426–427 Bergh, Gerda 37, 425, 428, 437–438, 453, 533 Bergh, Richard 37, 125, 208, 364, 382, 405–407, 420, 422–429, 437–439, 453, 533 Bergman, Ingmar 188 Bergson, Henri 521 Bergström, David 172, 214, 363 Beskow, Elsa 155–156, 445 Beskow, Natanael 155–156 Beyer, Harald 306 Bismarck, Otto von 487 Björck, Hildegard 478 Björck, Oscar 424 Björck, Staffan 400–401 Björkegren, Olga, se Fåhræus Björklund, Gustaf 355, 478 Björklund, Sigrid 120, 148–149, 153 Björnson, Björnstjerne 42, 89, 106, 114–116, 119, 122, 124–126, 128, 130–131, 177–179, 183, 237, 258, 274, 276–277, 282, 293, 300, 313, 337, 357, 368, 372–380, 388, 477, 524 Björnson, Karoline 131, 376–377 Blanche, August 86 Blinde Hans 469 Blomberg, Sigrid 451 Blomsterberg, Malin 364, 534–536 Bojsen, pastor 117 Bonnier, Karl Otto 194–196, 338, 341, 357, 517, 533

585

Bok 1.indb 585

2012-04-26 - 17 11.07

Bonnier, Lisen 37, 195–196, 300, 338, 341, 533 Bonnier, Tor 195–196 Borg, F.T. 116–117 Borthwick, Mamah Bouton 457 Boström, Christopher Jacob 412, 478–479 Bourget, Paul 339 Brandes, Edvard 277 Brandes, Georg 20, 242, 277, 292, 337, 379, 382, 393–394, 498–500, 503 Branting, Anna 154 Branting, Hjalmar 172, 214, 487–490 Braun, Lily 330–331 Bré, Ruth 330 Brecht, Bertolt 531 Bremer, Fredrika 25, 27–28, 33, 112, 139, 226, 233, 240, 275, 303, 340, 359, 537 Broberg, Gunnar 342 Brobjer, Thomas 501 Broddelius, Hulda 78 Brontë, Charlotte 25 Broomé, Emilia 354, 533 Browning, Elizabeth Barrett 112, 232, 255–256, 258, 290, 349 Browning, Robert 256, 349 Bruun, Kristoffer 377 Buber, Martin 240, 328, 352 Buckley, Arabella 149 Buddha 528 Bugge Wicksell, Anna 357 Burne-Jones, Edward 431 Burton, Richard Francis 181 Byron 87 Bäckström, Edvard 251 Böcklin, Arnold 419, 421–423 Cajanello, Pasquale del Pezzo, se Pezzo Carlsson Wetterberg, Christina 323 Carlyle, Thomas 199 Carpenter, Edward 339 Casparsson, Anna (f. Feilitzen) 267 Casparsson, Edvard 266–267 Casparsson, Sonja 239 Cassel, Gustav 152

Cassel, Johanna 216 Cederschiöld, Fredrik 113 Centervall, Julie 79 Cleve, Alma 307 Clodd, Edward 149 Colani, Timothée 471–472 Collett, Camilla 112, 232–233, 238, 243 Comte, Auguste 34, 172, 377, 477–479, 482 Cooper, James Fenimore 47 Craik, Dinah Maria, se Mulock Curman, Calla 37 Dalström, Kata 300–301, 357 Danielsson, Axel 172, 401–402, 487–488 Dante Alighieri 175 Darwin, Charles 11, 123, 180, 205, 272–274, 287, 342, 377, 390, 423, 477,480, 484, 520, 527, 537 Dauthendey, Elisabeth 318–319, 333 Dauthendey, Max 318 De Geer, Gerard 150 Defoe, Daniel 149, 191 Dehmel, Richard 318 Descartes, René 508 Dewey, John 210 Dilthey, Wilhelm 521 Dohm, Hedwig 318, 328–329, 332, 333 Dunne, Chavelita (”George Egerton”) 315–317 Edgren, Gustaf 284 Egerton George, se Dunne, Chavelita Ehrensvärd, C.A. 443 Eliot, George, se Evans, Mary Ann Elkan, Sophie 319 Eugen, prins 338, 406, 424, 426–427, 445, 452, 533 Evans, Mary Ann (”George Eliot”) 24, 112, 232–235, 238, 288, 296 Faderman, Lilian 294 Fahlbeck, Anders 451 Fahlstedt, Amalia 74, 264–265,

586

Bok 1.indb 586

2012-04-26 - 17 11.07

300–301, 305, 392, 437, 450–452, 491, 533 Falke, Jacob von 442 Fallström, Daniel 147 Feilitzen, Lotten 132, 238, 243, 246, 253–254, 262–263, 269–270 Feilitzen, Otto von 237 Feilitzen, Urban von (”Robinson”) 109, 132, 162–163, 231, 236–258, 261–272, 274, 281, 283, 286, 289–290, 292–294, 299, 318–319, 326, 335, 337, 349, 374, 386, 391–392 Fjæstad, Gustaf 441 Fjæstad, Maja 441 Fleetwood, Caroline 41 Fock, Alfred 113 Fogelklou, Emilia 208, 500 Folcker, Erik 438 Forsslund, Fejan 453 Forsslund, Karl-Erik 26, 434–436, 453 Forsström, Anders 415 Forsström, Axel 236, 238–240, 243 Franzén, Frans Michael 48 Freud, Sigmund 332, 419 Friedländer, Annie 151 Fries, Ellen 37 Fryxell, Eva 280 Fröbel, Friedrich 145 Fröding, Gustaf 349, 399 Frölander, Natalia 300, 303 Fåhræus, Klas 37 Fåhræus, Olga (f. Björkegren) 37, 300 Galilei, Galileo 478 Galton, Francis 341–342 Garborg, Arne 277 Garibaldi, Giuseppe 95, 378 Gedin, Per 346 Geijer, Erik Gustaf 33, 45, 48, 116, 240–241 Geijerstam, Gustaf af 172, 277, 280, 284, 302, 319, 391–395 Geijerstam, Karl af 106, 148–149, 214, 284, 391 Geijerstam, Matti af 300

George Egerton (”Chavelita Dunne”) 315–317 Gibson, James 209, 450 Gibson, Lizzie 209, 450 Giöbel, Selma 451 Goethe, Johann Wolfgang von 11, 45, 87, 121, 175, 189, 193, 198, 201, 209, 243, 269, 326, 359, 372, 379, 380, 386–390, 409, 412, 427–428, 432, 499, 503, 508, 519–520, 527 Gote, Harald, se Stéenhoff, Frida Gounod, Charles 79 Gram, Magdalena 364 Grandien, Bo 126 Grundtvig, N.F.S. 114, 177–178, 372–373 Gustav III 49 Gustavsson, Bernt 175–176, 447 Gyldén, Hugo 98–99 Haeckel, Ernst 272–273, 480, 520 Hagen, Ellen 321 Hagren, Emilie 148 Hammar, Inger 354, 357 Hansson, Ola 281, 314, 382, 391, 393 Hansson, Per Albin 538 Hedberg, Tor 147, 172, 349, 391 Hedin, Adolf 96, 353 Hedlund, Henrik 208 Hedlund, S.A. 86, 88 Hegel, Friedrich 121 Heidenstam, Emilia von 397 Heidenstam, Greta von 350 Heidenstam, Verner von 269, 346–349, 382, 397–406, 408, 411, 413, 416, 424, 435, 452, 457, 519, 533 Heine, Heinrich 379–380, 512 Hellberg, Gerda 446 Hellberg, Mauritz 172, 356, 446, 450, 533 Herrlin, Axel 187 Hierta, Anna, se Hierta-Retzius Hierta, Lars Johan 86, 113, 121, 226 Hierta-Retzius, Anna 28, 57, 78, 105, 118, 113, 120–123, 127, 145, 228, 272, 312, 325, 412, 480

587

Bok 1.indb 587

2012-04-26 - 17 11.07

Hirn, Yrjö 448–449 Hiroshige, Utagawa 430 Hirsch, Betty 37, 300, 305 Hjalmar Linder, Erik 538 Hofsten, Bengt von 130 Hofsten, Louise von, se NyströmHamilton Hokusai, Katsushika 430 Holm, Birgitta 319 Holmgren, Anne Margret 357 Holmgren, Fritiof 357 Hultin, Constance 43–45, 50, 164 Hultin, Måns 43–44, 50 Hultin-Pettersson, Lisa (Louise) 43, 61, 64, 83, 118, 122, 165, 249, 264–265, 267, 325–326, 347, 450, 452 Hultin-Pettersson, Signe 64 Hultin-Pettersson, Torsten 64 Humboldt, Wilhelm von 193 Huxley, Thomas Henry 272, 480 Håkansson, Hans, se Blinde Hans Höffding Harald 498 Högberg, Olof 172 Högqvist, Emilie 86–87 Ibsen, Henrik 35, 122, 126, 128, 131, 183, 238, 244–245, 246–249, 255, 263, 277, 282, 312–313, 328, 332, 337, 368, 378, 393, 400, 503–504, 516, 524, 530 Idström, Ellen 307 Isaksson, Ulla 538 James, William 521 Jansson, Christoffer 377 Jansson, Eugène 338, 406, 408, 424 Jesaja, profet 493 Jesus 527–528 Joakim av Floris 206 Johannesson, Eric 21 Johannesson, Lena 457 Johnson, Samuel 24 Johnsson, Melker 283–284 Jordahl, Anneli 271 Josefina, änkedrottning 81 Kant, Immanuel 176, 189

Karl, kronprins (Karl XV) 478 Keith, Jacob 49 Kerfstedt, Amanda 98, 498 Key, Ada 48, 55, 58–61, 64–65, 72–75, 83–84, 107–108, 229, 264, 283, 325, 356, 450, 473 Key, Axel 480 Key, Carl 55–58, 65 Key, Carl Fredrik 68 Key, Emil (E.K.:s bror) 55–58, 79 Key, Emil (E.K.:s far) 33, 41–49, 52, 57–59, 64, 67–68, 70, 72–73, 76–101, 103–109, 111, 114, 117, 120, 122, 125, 131, 133, 147, 173, 176–177, 214, 228, 230, 240, 252, 274, 353, 369, 380, 458, 469–470, 477, 488 Key, Fredrik 49 Key, Hedda (g. Rasmussen) 47, 53, 55, 57–59, 61–64, 66, 72–74, 83, 106, 108, 126, 144, 208, 264–265, 270, 377, 450, 533–534 Key, Ivar 64 Key, Mac 55, 58, 64, 100, 325, 450 Key, Marie 58, 64 Key, Sophie (f. Posse) 41, 43, 45–50, 52–57, 59, 64, 67, 69–73, 75–76, 78–84, 86–87, 92–98, 107, 109, 120, 130, 133, 252, 374 Kielland, Alexander 394 Kjellberg, Augusta 93 Kjellberg, Julia 93, 96, 98, 113, 117–119, 124–128, 131–132, 138, 147–149, 189, 196, 231, 249, 259–260, 264, 272, 311, 319, 326, 332, 368, 375, 378, 386, 407, 442, 476, 479, 481, 489 Kjellberg, Viktor 93 Kleve, Stella, se Malling, Mathilda Kovalevsky, Maxime 298 Kovalevsky, Sonja 287–288, 295, 297–299, 314–315 Krapotkin, Peter 195, 436, 506, 527 Kreuger, Nils 424, 437 Kristus, se Jesus Kropotkin, Pjotr, se Krapotkin, Peter

588

Bok 1.indb 588

2012-04-26 - 17 11.07

Kruse, Mathilda, se Malling, Mathilda Kræmer, Vera von 154 Laforgue, Jules 423 Lagergren, Fredrika 538 Lagerlöf, Selma 9, 14, 303, 319, 453 Lamarck, Jean 273 Landquist, John 206, 212 Larsson, Carl 26, 420, 424, 436–437, 440–441, 445, 452–453 Larsson, Hans 510–511 Larsson, Karin 26,436, 440–441, 452–453 Leche Löfgren, Mia 153–155, 217, 357–358, 534 Leffler, Anne Charlotte 194, 264, 277–278, 283–287, 290, 295–299, 303, 314–316, 391–392, 395–396 Leijonhufvud, Sigrid 111, 279 Lengborn, Thorbjörn 207, 426, 449 Lenngren, Anna Maria 60, 80 Lennstrand, Viktor 488–489 Lessing, Gotthold Ephraim 389 Letourneau, Charles 484–485 Lewerén, J.W. 454 Levertin, Anna 304 Levertin, Ebba 399 Levertin, Hulda 304 Levertin, Oscar 14, 284, 341, 349, 382, 391, 399, 401–402, 404, 413, 415–416, 422, 525 Lidforss, Bengt 172 Liljefors, Bruno 407, 445, 449 Liljenstolpe, Lina 98 Linde, Ulf 423 Lindén, Claudia 232, 294 Linder, Gurli 68, 232, 300–301, 304 Lindgren, Astrid 446 Lindgren, Hellen 148–149, 153, 382, 391, 498 Lindhagen, Anna 216–217, 300, 322, 344, 357, 445, 533 Linné, Carl von 44, 389, 474 Lloyd Wright, Frank, se Wright Locke, John 182, 184, 187–188, 192, 210 Lovén, Christian 113

Lubbock, John 483–484 Lundegård, Axel 147, 391 Lybecker, systrarna 48 Lysander, Albert 383 Lönborg, Sven 208 Maartman, Valle 156 Mackay of Strathnaver, Donald 49 Maeterlinck, Maurice 319, 385, 417–419 Maimonides, Moses 508 Mallarmé, Stéphane 417, 423 Malling, Mathilda (f. Kruse; ”Stella Kleve”) 277, 281, 391, 393 Malmsten, Carl 536 Marholm, Laura 313–318, 329, 331, 333, 490 Martensen, Hans Lassen 468, 470 Marx, Karl 431 Mathsson, Bruno 536 Maupassant, Guy de 277 Meier, Bernhard 391 Melander, Ellinor 328 Meyer, Emy 148, 259–260, 265, 318 Michelangelo 373–374, 428–429 Mill, John Stuart 35–36, 123, 488 Mittag-Leffler, Gösta 287 Montaigne, Michel de 11, 137, 184–189, 191, 193, 210 Montessori, Maria 210 Morris, William 203, 431, 436, 438, 445, 453, 493–494, 532 Mral, Brigitte 216–217 Mulock, Dinah Maria (g. Craik) 229, 232 Munthe, Axel 451 Möller, Hans 209 Möller, Johanna 151–152 Newton, Isaac 478 Nietzsche, Friedrich 12, 35, 192, 195, 199, 202, 306–307, 310–311, 313, 316, 318–319, 331–332, 334, 375, 382–384, 387, 403, 409, 414, 428, 432, 436, 468, 486, 496–508, 515, 517–518, 520, 524, 527–528

589

Bok 1.indb 589

2012-04-26 - 17 11.07

Nightingale, Florence 173 Nordenskiöld, Adolf Erik 367 Nordensvan, Georg 391 Nordström, Karl 125, 338, 406, 424 Norlind, Ernst 335 Norström, Vitalis 10, 206, 521–526 Nyström, Anton 130, 172, 212–214, 477–479 Nyström, Jenny 64, 445 Nyström-Hamilton, Louise 110, 130, 153, 179, 212, 215–217, 313, 327, 374, 465, 468, 472, 489 Olivecrona, Rosalie 111 Olsson, Oscar 446–447, 533 Oscar II 96, 412 Oscar, kronprins (Oscar I) 86 Ottesen-Jensen, Elise 18 Palm, August 488–489 Palme, Hanna 300–302 Pascal, Blaise 399–400 Pauli, Georg 424, 445, 453 Pauli, Hanna (f. Hirsch) 37, 208, 211, 271, 300, 305, 341, 364, 453, 533 Paulsson, Gregor 536 Paulus, apostel 380 Persson, Mats 521 Pestalozzi, Johann Heinrich 182, 210 Petrarca, Francesco 45 Petterson, Herman 64, 108 Pezzo, Pasquale del 297 Platon 412 Posse, Arvid 49, 96 Posse, Carl 41, 50, 99 Posse, Gösta 49, 93 Posse, Sophie, se Key Przybyszewski, Stanislaw 318 Puvis de Chavannes, Pierre 419 Quarfood, Christine 210 Raab, Adam Christian 41, 43, 92 Raab, Carl 41–42, 111 Raab, Cecilia 60 Raab, Hugo 56, 98, 147, 227, 230

Raab, Marie Louise (f. Key) 41–42, 111, 230 Racine, Jean 397 Rafael 87, 100, 326, 373–374, 419 Rapp, Birgitta 424 Rasmussen, Yngve 63, 270, 456, 533 Rée, Paul 332 Retzius, Gustaf 105, 121–122, 145, 150, 272, 325, 480 Rilke, Rainer Maria 208, 332, 334–336, 417 Robertson, Frederick William 471–472 Robinson, se Feilitzen, Urban von Roos, Anna Maria 439 Roos, Matilda 307 Rosenblad, Ebba 472 Rosenblad, Mathilda 472 Rossander, Alida 110, 113, 118 Rossander, Jenny 110, 113, 118, 144–145 Rossetti, Dante Gabriel 349 Rossini, Gioacchino 47, 79 Rothlieb, Johannes76, 468 Rousseau, Jean-Jacques 11, 22, 45, 68, 137, 144, 149, 176, 182, 184, 188–193,198, 204, 210, 243, 521 Rudenschöld, Thorsten 177, 202 Runeberg, Johan Ludvig 60, 454 Runquist, Fredrique 162 Ruskin, John 203, 431–433, 445, 449, 453, 457, 493, 527, 532 Rydberg, Viktor 33, 369–370, 392, 422, 441, 487–488 Rydström, Ada 59 Rydström, Carl 47, 50, 59 Salomon, Otto 187 Sand, George 88, 232–233, 243 Sandström, Anna 147, 160–162, 169, 185–186, 200, 203, 217 Schiller, Friedrich von 45, 209, 359 Schopenhauer, Arthur 339 Sehlstedt, Elias 369 Shakespeare, William 76, 79, 175, 422 Shelley, Mary 349 Signert, Kerstin 210

590

Bok 1.indb 590

2012-04-26 - 17 11.07

Siljeström, Per Adam 113 Skjöldebrand, August Fredrik 58, 80, 98 Skjöldebrand, Ingeborg 80, 98 Skram, Amalie 316 Skram, Erik 316 Smigelski, Ernst 350–351 Snoilsky, Carl 392 Sofokles 175 Sohlman, Harald 172 Sohlman, Signe 119, 124–128, 131, 208, 442, Sparre, Emma 98 Speke, John Hanning 181 Spencer, Herbert 34, 123, 137, 161, 163, 180–185, 188–189, 198–199, 238, 260, 272–275, 284, 309–310, 390, 423, 448, 481–483, 485, 488, 537 Spinoza, Baruch 121, 264, 388–389, 409, 474, 497, 508–516, 520, 527, 529 Staaff, Karl 148, 172 Staaff, Pehr 214, 391 Staël, madame de 45 Stagnelius, Erik Johan 48 Stanley, Henry Morton 181 Stavenow-Hidemark, Elisabet 441, 453 Stéenhoff, Frida (”Harald Gote”)18, 206, 320–325, 333, 340, 537 Stéenhoff, Gotthilf 320 Steffen, Gustaf 431 Steiner, Rudolf 209, 519–520 Stendhal 339 Stjernström, Edvard 374 Stolpe, Jan 186 Stowe, Harriet Beecher 354 Strindberg, August 9, 17, 106, 183, 277, 279, 284, 349, 391 Stöcker, Helene 331 Sue, Eugen 366 Sundin, Bosse 436 Suttner, Bertha von 173, 354 Swedenborg, Emanuel 243, 272 Sällström, 390 Pehr Söderblom, Anna 75 Taine, Hippolyte 121, 379 Tavaststjerna, Karl August 408

Tegnér, Esaias 45, 60, 68 Tenow, Elna 300, 303 Thackeray, William 365, 395 Thomas a Kempis 474 Thorild, Thomas 243, 454 Thörn, Kerstin 434 Tizian 103 Tjäder, Per Arne 392, 394 Tolstoj, Leo 496 Tydén, Mattias 342 Ullman, Annika 76 Varnhagen, Rahel 163 Verlaine, Paul 423 Veronese, Paolo 103 Vinci, Leonardo da 373–374 Vollmar, Georg von 259, 489–490, 495 Vollmar, Julia von, se Kjellberg, Julia Voltaire 87 Wägner, Elin 538 Wallace, Alfred Russel 273, 490, 494 Wallander, Alf 441 Webb, Philip 453 Weber, Carl Maria von 79 Weber, Max 523 Weismann, August 273 Wennerberg, Gunnar G:son 441 Wergeland, Henrik 373 Westhoff, Clara 335–336 Westman, Carl 438 Wetterbergh, C.A. (”Onkel Adam”) 86 Whitlock, Anna 93, 98, 118–120, 124–128, 130–131, 137–138, 147–153, 157–160, 205, 214, 251, 264, 266, 300, 344, 481, 533 Whitlock, Sophie 119 Whitman, Walt 527–528 Wicksell, Knut 106, 148, 172, 357 Willman, Anne 98 Winckelmann, Johann 193 Wirsén, Carl David af 10, 123, 207, 412–416, 450, 521, 525 Witt-Brattström, Ebba 317 Wittrock, Ulf 254–255, 466, 508

591

Bok 1.indb 591

2012-04-26 - 17 11.07

Wollstonecraft Godwin, Mary 68 Woolf, Virginia 54, 291 Wright, Frank Lloyd 430,457

Öhrwall, Hjalmar 148, 150, 172–173, 321, 342 Öhrwall, Thekla 148 Östberg, Ragnar 439

Zetkin, Clara 330 Zola, Émile 277 Zorn, Anders 440 Zweigbergk, Otto von 172 Åberg, L.H. 238 Åhlin, Julia 75, 78, 473 Åhlin, Karin 75–76, 79, 473 Åhlin, Mina 75–76, 78, 468, 473 Åkerhielm, Annie 121–122 Åkermark, Alma 282 Åkerström, Ulla 352

Bok 1.indb 592

2012-04-26 - 17 11.07