9789113023779

NORSTEDTS NORSTEDTS

  Dressen en unikt gynnsam position.

Radio och dagspress skilde sig åt med avseende på ägande, finansiering och organisation. Tidningar och tidskrifter kunde främja radarande utgjorde inte de konkurrerande massmedierna något hot. De gav i stället pressen en unikt gynnsam position. Radio och dagspress skilde sig åt med avseende på ägande, finansiering och organisation. inte de konkurrerande massmedierna något hot. De gav i stället pressen en unikt gynnsam position. Radio och dagspress skilde sig åt med avseende på ägande, finansiering och organisation. inte de konkurrerande massmedierna något hot. De gav i stället pressen en unikt gynnsam position. Radio och dagspress skilde sig åt med avseende på ägande, finansiering och organisation.

600–1350  fortsatte att öka i början av perioden. Ytterligare några orter hann få egen tidningtändiga tidningar blev också flera.Avläggare gav sken av att ett antal platser därutöver hade sin egen avisa. Konkurrensen framtvingade en tätare

 fortsatte att öka i början av perioden. Ytterligare några orter hann få egen tidningtändiga tidningar blev också flera. Avläggare gav sken av att ett antal platser därutöver hade sin egen avisa. Konkurrensen framtvingade en tätare kommunikation med läsarna: det totala antalet nummer per vecka ökade .

600–1350 550–1350

»inte de konkurrerande massmedierna något hot. De gav i stället pressen en unikt gynnsam position. Radio och dagspress skilde sig åt med avseende på ägande, finansiering och organisation. «

När inlansisen drog sej tillbaka befolkades de landområdenär det som uppnåtts omprövades. Det är inte minst detta som skapar spänning i denna framställning av den svenska pressens historia under perioden ‒. Här har pressen nått sista steget på utvecklingstrappan. I Sverige, som industrialiserades senare än föregångsländerna England, USA och Frankrike, koncentrerades utvecklingen till den första halvan av det tjugonde århundradet.

Fortfarande utgjorde inte de konkurrerande massmedierna något hot.

De gav i stället pressen en unikt gynnsam position. Radio och dagspress skilde sig åt med avseende på ägande, finansiering och organisation. Tidningar och tidskrifter kunde främja radarande utgjorde inte de konkurrerande massmedierna något hot. De gav i stället pressen en unikt gynnsam position. Radio och dagspress skilde sig åt med avseende på ägande, finansiering och organisation. Tidningar och tidskrifter kunde främja radiarande utgjorde inte de konkurrerande massmedierna något hot. De gav i stället pressen en unikt gynnsam position. Radio och dagspress skilde sig åt med avseende på ägande, finansiering och organisation. Tidningar och tidskrifter kunde främja radiion genom att skriva om den – utan risk att den slog tillbaka.

N O R ST E DTS

Det internationella nätverket – Kyrkan • Medeltida lagar • Norden • Europeisk historiekonkurrens • Goterna • Valdemar Attedag och Runamo • Relikerna

SVERIGES HISTORIA 600 –1350

Dick Harrison

Bakom Sveriges historia finns ett vetenskapligt råd, vars uppgift är att strukturera verkets innehåll och inriktning: Jenny Andersson, docent i ekonomisk historia Jenny Björkman, fil. dr i historia Bo Eriksson, fil. dr i historia Kristian Gerner, professor i historia Dick Harrison, professor i historia Yvonne Hirdman, professor i historia Elisabeth Mansén, professor i idéhistoria Jarl Nordbladh, professor em. i arkeologi Urban Lundberg, fil. dr i historia Marie-Louise Rodén, professor i historia Bo Stråth, professor i Nordens, Europas och världens historia Birgitta Svensson, professor i etnologi Stig Welinder, professor em. i arkeologi Bozena Werbart, professor i arkeologi Nils Erik Villstrand, professor i nordisk historia Kjell Östberg, professor i historia

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2009 respektive författare och Norstedts, Stockholm Formgivning: Carl Åkesson Bildredaktör: Pontus Reimers Kartor: Norstedts Kartor Omslagsfoto: Christer Åhrlin Prepress: Fälth & Hässler, Värnamo Tryckt hos Fälth & Hässler, Värnamo 2009 isbn 978-91-1-302377-9

innehåll

huvudredaktörens förord författarens förord bygdemakt

Hövdingarnas land Krönikor och ristningar Små folk Svear och götar En god härskare Maktens miljöer Det ristade ordets kraft Birka och Uppåkra Överhöghetsvälden Herrar och trälar

förhistorien och den tidiga historien hör ihop av Jarl Nordbladh

fornnordisk religion av Britt-Mari Näsström vikingatiden

De for manligen fjärran efter guld Ett uppländsk-grekiskt mikrokosmos Till Miklagård och Gårdarike I västerled Kungar i Norden I Lund och Sigtuna Kristendomen

den medeltida värmeperioden i skandinavien av Fredrik Charpentier Ljungqvist

sockenkyrkor, stentorn och småkungar Bulverkets gåta Urkunder, annaler och krönikor Ett kyrkoland växer fram Socknens lilla värld

9

11 13 14 19 24 33 36 44 52 61 68 74

79 85 92 92 99 107 114 119 130 135

147 149 149 153 156 167

Det äldsta klosterväsendet De första svenska helgonen Götabygderna Småländerna Öland Gotland Mellansverige Norrland De okända kungarnas tid Nätverksriken Krig och plundring Trälar, brytar och fostrar

nordiska särdrag i kyrkorna fram till 1350 av Gunnar Nordanskog

absalon och hans tid av Kristina Josefson riksmakt

Guds riddare Kungar och folkungar Birger jarl Riksformationen fullbordas En regional dynastisk stormakt Riksmaktens nya ansikte Skatteväsendets uppkomst Lagstiftningens utveckling Det offentliga samhället

maktmanifestationer i det tidiga lund av Stefan Larsson

land och stad

171 178 183 188 193 196 201 203 209 216 219 226

235 242 247 247 250 254 259 264 273 283 288 298

305

Palatset vid Vänern Allmogen och jorden Gården, åkern och djuren Ett medeltida kulturlandskap Städernas framväxt Stockholm Borgbyggarnas tid De som stod utanför

311 311 315 327 335 342 351 356 360

präntat och ristat av Bo Ralph

365

frälset

Herremännens och prästernas värld Biskopskyrkan Domkapitel, kanonisk lag och korstågstionde Gråbröder, svartbröder och kyrklig bildning Det världsliga frälsets uppkomst Frälsesäten och frälsesläkter Riddare och frälsekultur Korståg och korsfarare

372 372 374 384 390 397 401 410 417

två medeltida par av Anders Piltz

424

sverige

429 429 436 440 444 449

slutord regenter i norden till och med 1300-talet källor och litteratur verkförteckning temaartiklar bildkällor register

453 456 459 466 474 476 478

Ett expanderande politiskt system Gotland från inbördeskrig till skattekrig Södra Norrland blir rikssvenskt Svenskar, kväner, birkarlar och samer Mot öster

författarens förord

När vi konfronterar det förflutna är det oundvikligt att betrakta tidens flykt genom ett filter av tidsepoker. Oavsett vad vi kallar dem – »guldåldern«, »antiken«, »medeltiden«, »renässansen«, »upplysningstiden« etc. – har vi fyllt dem med kvaliteter och värden som sänder ut signaler till publik och läsare. När en epok skapas och används i historieskrivningen utvecklar den förr eller senare en specifik identitet som samtidigt fascinerar tanken och fängslar sinnet. Det är lätt att tjusas av en epok. Men det är också lätt att glömma det faktum att epokerna har tillkommit i efterhand, som ett sentida försök att skänka historien form och gestalt.

Den här boken handlar om vad som i traditionell svensk historieskrivning associeras med termen äldre medeltid. Likväl sammanfaller bokens tidsperiod inte med den hävdvunna kronologiska uppdelningen av det förflutna. I stället för att låta epoken börja på 1000-talet, när vikingatågen har bromsats och Vite Krist segrat i Lund och Sigtuna, förskjuts begynnelsen fyra sekler bakåt i tiden, till 600-talet. Detta ligger i linje med den utveckling som historie- och arkeologiämnena har kännetecknats av under de senaste decennierna. Svensk historia har alltmer kommit att betraktas och analyseras i ljuset av händelseutvecklingen på den europeiska kontinenten och på Brittiska öarna. Därmed blir det oundvikligt att seklerna på ömse sidor om millennieskiftet år 1000 analyseras tillsammans.

Termer som äldre järnålder, vikingatid och medeltid är så allmänt accepterade i vardagligt språkbruk att det tjänar föga att försöka avskaffa dem i den här typen av verk. Därmed inte sagt att den betydelse och de emotionellt laddade värderingar som historiker och arkeologer tidigare har lagt in i epoktermerna förtjänar att vidmakthållas. Vikingatiden är i allt väsentligt en konstgjord era, skapad av nationalistiska skribenter och konstnärer på 1800-talet. Om vi vill förstå epokens verkliga betydelse, såsom forskarna i dag uppfattar den, måste vi låta den schablontyngda uppfattningen av epoken som en ursvensk storhetstid falla.

I flertalet äldre historieverk har vikingatidens krigiska urladdningar och införandet av kristendomen uppfattats som vattendelare i svensk historia. Någon gång kring år 1000, har man menat, såg det svenska riket dagens ljus, med Erik Segersäll och Olof Skötkonung som kungliga portalgestalter. Ett kristet svenskt rike formades, med Mälardalen i allmänhet och Uppland i synnerhet som vagga.

När denna uppfattning har kritiserats, till exempel när röster höjts för att maktutvecklingen och kristnandet i Götalands bygder föregick utbredningen av riket i Svealand, har det i regel varit med utgångspunkten att det faktiskt har skapats ett klart definierat svenskt rike under epoken ifråga. Debatterna om en hypote-

f örfat ta re n s f örord

11

tisk riksvagga och om hypotetiska riksenare har varit underordnad den allmänt accepterade idén om framväxten av ett svenskt rike. Det är lätt att inse varför. Vi har läst historien baklänges. Vi vet att det svenska riket till slut blev verklighet.

Om vi i stället läser historien framlänges blir scenariot radikalt annorlunda. År 1000 kunde ingen kung eller storman, vare sig i Svealand eller i Götaland, föreställa sig ett Sverige av den nationella och territoriella art vi i dag känner. Inte ens 1200- och 1300-talens svenska monarki var förutsägbar på Olof Skötkonungs tid, än mindre på Ansgars. De bärande politiska enheterna i den maktutveckling som är skönjbar redan i del ett av detta åttabandsverk, skrivet av professor Stig Welinder, var snarare länkade till bygder än till riksterritorier och rikscentra.

Mer än så: de var knutna till enskilda personer, till de män och kvinnor som deltog i maktspelet. Historien om det svenska rikets formation är historien om överhöghetsvälden, personliga nätverk och mängder av (sedermera fallna) alternativ till det som till slut blev en modern nation.

I denna bok utgör utvecklingen från bygdemakt till riksmakt en röd tråd.

Framväxten av herravälden och maktkulturer är det nav kring vilket bokens kapitel kretsar. Vi börjar på 600-talet, i det som i traditionell periodindelning benämns vendeltid, och färdas framåt 750 år, till decenniet före digerdöden. Till de processer som får störst utrymme i texten hör utvecklingen av kristna bygdekulturer och skapandet av en stark katolsk monarki under andra hälften av 1200-talet. Det innebär inte att boken saknar redogörelser för böndernas liv, städernas framväxt och kultur i vidare bemärkelse, men det är framväxten av det svenska politiska systemet som står i centrum.

Perioden 600–1350 befinner sig inte bara i skärningspunkten mellan traditionell förhistoria och traditionell historia. Den har även, av hävd, delats på mitten mellan arkeologer och historiker. Eftersom vi i detta bokverk har valt att behandla epoken som en helhet med en huvudförfattare är det oundvikligt att dennes di­sciplinära tillhörighet har färgat av sig på såväl faktaurvalet som bokens allmänna perspektiv. Jag är historiker, med endast begränsade studier i arkeologi bakom mig. Boken hade sannolikt sett annorlunda ut om huvudförfattaren varit arkeolog, eller för den delen idéhistoriker eller ekonomhistoriker, till professionen.

Under arbetets gång har jag haft ett lika stort som välkommet stöd av Norstedts förlag, i synnerhet från Stefan Hilding och Håkan Josephson. Utan bidragen från temaförfattarna – Fredrik Charpentier Ljungqvist, Kristina Josefson, Stefan Larsson, Gunnar Nordanskog, Jarl Nordbladh, Britt-Mari Näsström, Anders Piltz och Bo Ralph – hade boken blivit betydligt sämre. Därtill kommer att arkeologerna Stig Welinder, Jarl Nordbladh och Stefan Larsson har granskat delar av texten och kommit med värdefulla synpunkter. Katarina Lindbergh har under hela arbetets gång bidragit med kloka idéer och uppslag. Ett stort tack till er alla. åkarp i april 2009 Dick Harrison

Vikingatiden

F

redagen den 16 juli 1999 gjordes ett spektakulärt fynd vid gården Spillings i Othem socken på norra Gotland. En ovanligt stor silveroch bronsskatt upptäcktes och grävdes fram i vad som en gång varit ett vikingatida hus. Skatten hade delats upp i tre delar som deponerats några meter från varandra, under samma trägolv. Huset, som var 15x10 meter brett, saknade eldstad, vilket ger vid handen att det snarare var en ekonomibyggnad än ett bostadshus.

Enbart silvret väger omkring 67 kilo, mer än någon annan känd silverskatt från hela epoken. Omräknat i medeltida valuta blir det 335 marker silver. Enligt Gutasagan (s. 196), som vittnar om 1200-talets maktförhållanden, skulle alla gotlänningar årligen erlägga 60 marker silver till den svenske kungen. Spillingsskatten borde ha räckt till för att betala öns samlade skatt under fem och ett halvt år. Om vi uppskattar att Gotland hade 1 500 gårdar hade fyndet i Spillings räckt till en och samma gårds skatt under mer än 8 000 år. Hur man än räknar är det en stor förmögenhet. Lägg därtill att bronsföremålen, som med få undantag stammar från Baltikum, väger cirka 20 kilo. Liksom silverföremålen har det i stor utsträckning rört sig om råmaterial inför gjutning av nya produkter.

Skattgömman rymmer olika föremål. Här finns 486 armbyglar och armringar, 25 fingerringar, ett stort antal spiralringar, diverse silverbitar och rent råmaterial i form av cirka 80 silverbarrar. Många av hantverksföremålen, i synnerhet armbyglarna, är med all säkerhet tillverkade på Gotland av silver som införts från öster. Framför allt innehåller skatten mynt, fler än 14 300, till en vikt av omkring 17 kilo. Några har präglats i den danska köpstaden Hedeby, men det absoluta flertalet är arabiska. Dateringen av dessa gör det möjligt att fastställa att skatten inte kan ha deponerats i jorden förrän efter 871. Eftersom några av bronsföremålen möjligen är mer än ett sekel yngre är det dock omöjligt att räkna ut när skatten slutligen grävdes ned. Allt vi vet är att det skedde någon gång på vikingatiden.

De for manligen fjärran efter guld Att någon har fört in så många mynt till Gotland vittnar absolut inte om en blomstrande penningekonomi. Snarare tvärtom. Om mynten verkligen betraktats som formella värdemätare, som är fallet i våra dagar, skulle knappast så många ha gömts i jorden under vikingatiden. Då skulle de ha använts till inköp av

Ett urval fynd ur Spillingsskatten, den hittills största kända silverskatten från vikingatiden.

Fyndet, som gjordes av en slump år 1999, påträffades i ett vikingatida hus som troligen fungerat som ekonomibyggnad till en gård. Arkeologerna grävde fram hundratals armbyglar och armringar samt mängder av fingerringar, spiralringar, silverbitar och silverbarrar.

Framför allt innehåller skatten mynt, fler än 14 300, flertalet arabiska.

Det s.k. Mosemyntet är det mest kända enskilda föremålet i Spillingsskatten, ett numismatiskt bevis för att khazarernas politiska ledarskikt omkring år 800 hade anammat judendomen.

varor, cirkulerat, smälts ned och förr eller senare blivit råmaterial till nya svenska mynt. Men 800- och 900-talens Sverige var en renodlad naturaekonomi. Mynten hade ett nominellt värde på präglingsorterna, men inte i Sverige. De användes som betalningsmedel även här, men inte i egenskap av mynt utan som värdemätare med utgångspunkt i silverhalten. En följd av detta är att vi ofta påträffar balansvågar med vikter under utgrävningar av vikingatida lokaliteter.

Ett par mynt i Spillingsskatten är särskilt intressanta, i synnerhet ett khazariskt mynt från omkring 837 med den unika inskriften Musa rasul Allah, »Mose är Guds sändebud«. Vi vet att delar av khazarerna, ett folk som härskade på stäppen mellan Svarta och Kaspiska haven från 600-talet till 900-talet, vid denna tid hade gått över till judendomen, men före fyndet i Spillings saknade vi numismatiska belägg för religionsskiftet.

Hur har det världsunika Mosemyntet hamnat på Gotland? Ingen vet. Ingen kommer någonsin att få veta hur skatten i Spillings samlades ihop och varför den ursprungligen grävdes ned. Det troligaste svaret på frågorna är att det rör sig om överskott från handel i Östeuropa som har bevarats i hemmet men aldrig kommit till användning. Förvisso kan vi spekulera om allt från gudaoffer till skattgömma under krigstid, men det är mycket enklare att uppfatta vikingatidens silverskatter i marken som den naturliga följden av att man haft gott om värdeföremål i huset och stoppat undan det tills vidare, ungefär som när senare tiders människor har gömt sedlar i madrassen eller investerat i aktier.

Det som komplicerar tolkningen, och som gör att vi inte utan vidare accepterar en så enkel förklaring, är att Spillingsskatten är så stor. Rör det sig måhända om en rest efter en specialiserad affärsverksamhet? En gotländsk handelsman som haft för vana att resa till Baltikum för att importera metaller för smältning

v i ki n g a t i d e n

95

och bearbetning på Gotland? Eller ett antal baltiska handelsmän som haft en egen bas på ön? Eller en skeppsbyggare som tagit bra betalt för sina tjänster? Allra mest sannolikt är att gården beboddes av en driftig och framgångsrik gotlänning som sålt päls, bivax och slavar i Gårdarike, längs floderna i nuvarande Ryssland, Vitryssland och Ukraina.

Så mycket är säkert att platsen för skattgömman hade varit bebodd länge när skatten grävdes ned. Området vid Spillings utgör en gammal kulturmiljö.

De arkeologiska fynden vittnar om att folk levde där under folkvandringstiden.

Möjligen fanns det en gård på platsen redan på 100-talet e.Kr. Spillings är alltså ett bra exempel på kontinuitet.

Och ändå inte. En så gigantisk silverskatt som hittades 1999 kan under inga omständigheter användas som belägg för tradition och rutin. Att tusentals och åter tusentals arabiska silvermynt har funnit sin väg till mängder av svenska gårdar – och allra mest till Spillings – på 800- och 900-talen kan bara tolkas som att något radikalt nytt har ägt rum. Enligt en beräkning uppgår de silvermynt som präglades i islams länder men som hittats i Norden till över 85 000, varav 95 procent har påträffats i Sverige, och antalet lär stiga betydligt eftersom nya fynd görs hela tiden. Men varför? Vad har hänt?

Nya handelsvägar har etablerats, därom råder inget tvivel. Det sjöväga resandet har ökat. Nya grupper har blivit rika och mäktiga. Samhället håller på att omvandlas i oförutsägbara riktningar.

*

När vi i dag målar upp bilder av vikingen, vikingatågen och vikingatiden för vår inre blick brukar ett flertal, tagna var för sig helt olika, företeelser träda i dagen.

Här finns först och främst de djärva krigstågen till främmande länder – till England, Frankrike, Medelhavets kuster och till Ryssland – med Frans G. Bengtssons fiktive romanhjälte Röde Orm som kraftfull symbolgestalt. Här finns upptäcktsresande som utforskar Island, Grönland och nordöstra Amerika. Här finns fria odalbönder som bryter bygd, reser broar och låter hugga runstenar. Här finns asadyrkare som blotar till Oden, Tor och Frej i Gamla Uppsala. Här finns stora, tveeggade svärd, helskägg, hornhjälmar och bärsärkaraseri. Här finns väldiga hallar där hövdingar skänker rödglänsande guldringar till skalder. Här finns smäckra klinkbyggda skepp med drakhuvuden.

Och det finns nästan bara män. Kvinnan sattes på undantag när vår vikinga­ uppfattning cementerades på 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Vi valde att komma ihåg och lyfta fram upptäckare och kolonisatörer som Erik Röde och Leif Eriksson men inte deras kvinnliga motsvarigheter, som Gudrid Torbjörnsdotter och Frejdis Eriksdotter. Vi kom ihåg odalbonden, men vi kom inte ihåg alla de kvinnor som låtit rista uppländska berghällar med runor för att markera revir gentemot rivaliserande jordägare. Vikingatiden är ett av våra mest maskulint genuskodade tidsbegrepp.

96

sveriges h istoria 600–1350

Det finns inte mycket i vår traditionella uppfattning av vikingatiden som är korrekt. Ta bara en sådan sak som att själva termen viking framför allt var en västnordisk term som knappt användes i bygderna vid Östersjön. Vad ordet betyder är till råga på allt okänt. Enligt en gissning syftar det på folk från Viken, dvs. bygderna kring Oslofjorden. Enligt en annan gissning syftar det på sjörövare som ligger och lurpassar i vikar. Enligt en tredje gissning syftar det på köpmän på marknadsplatser (av fornengelskans wík och latinets vicus). Vilken gissning som är korrekt, om någon, lär vi aldrig få veta.

Hela visionen av bärsärkar, behornade huvudbonader, långskepp och hallar formligen badar i romantikens dunkla ljus från tidigt 1800-tal. Den hävdvunna bilden av epoken 800–1060 säger alltså inte mycket om själva tidsepoken men en hel del om förrförra seklet. Vikingatiden, såsom vi tänker på perioden i dag, är ett barn av den spirande nationalismen i Europa och av Napoleontidens krig. Utan de konvulsioner som drabbade den europeiska kontinenten mellan 1792 och 1815 skulle vi knappast ha begåvats med de vikingar som sedermera har kommit att bli snudd på synonyma med svensk forntid.

Under decennierna kring 1800 marscherade franska arméer kors och tvärs över kontinenten för att sprida revolutionens ideal och utbreda den napoleonska hegemonin över gamla furstendömen och fallfärdiga imperier. För borgerskapet och intelligentian i ockuperade länder blev detta startskottet för ett nytt sätt att tänka. I stället för att tänka i termer av preussare, württembergare, mecklenburgare, bayrare, milanesare, neapolitanare och florentinare började man tänka i termer av tyskar och italienare. Fienden – den franska värnpliktsarmén – måste bekämpas med starkast möjliga nationella glöd. Idéerna hade en djup klangbotten i de rådande konstnärliga och litterära trenderna, i romantiken och dess känsla för folksjälen, Volksgeist. Idén om nationer och nationell samhörighet växte sig allt starkare, närda av den vrede som föddes i förlusternas och motgångarnas tid.

I Sverige var ödesåret 1809, då riket sprack i två delar, Finland blev ryskt, kungen avsattes och en ny regeringsform antogs. För många politiker, militärer och intellektuella frambesvor katastrofen ett nationellt trauma som ingalunda mattades av de påföljande årens händelser. Att den politik som den nye tronföljaren, den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte, förde ledde till militära segrar och till en union med Norge var inte mycket till tröst. Det nationalistiska bygget hade påbörjats och nationella symboler behövdes. In kom vikingen.

Det började med diktare som Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnér. Sedan kom illustratörer, sagoberättare, konsthantverkare och många andra. Från att ha varit i det närmaste okänt för gemene man blev ordet viking snart ett begrepp som alla läsande svenskar, danskar och norrmän kunde relatera till. Eftersom det i grund och botten rörde sig om romantiska fantasifoster dröjde det dock länge innan den slutliga vikingavisionen var ett faktum. Utseendet på de skäggiga hjältarna förändrades markant under 1800-talets lopp. Först fick vikingarna besynnerliga vinghjälmar och allehanda dräktattiraljer med asiatiska drag. De beröm-

v i ki n g a t i d e n

97

da, men historiskt felaktiga, hornhjälmarna började slå igenom först i slutet av århundradet.

Något förenklat skulle man kunna hävda att skandinaverna nyttjade vikingen och vikingatiden som ersättning för antiken. Gamla Uppsala blev för 1800-talets Sverige vad det antika Athen var för de grekiska frihetskämparna och vad det antika Rom var för italienska nationalromantiker. Vikingatiden utformades till en guldålder att se tillbaka på med stolthet, något att yvas över. Det blev i praktiken en begynnelseepok för officiell nordisk historia, en stolt era då förfäderna träder in på världshistoriens scen med blodigast möjliga kraft. En första storhetstid.

Fascinationen för den vikingatida plundraren är lika stark i dag som på 1800-talet, om inte starkare. Trots att folk i allmänhet numera vet att hornhjälmarna är en bluff dyker de likväl upp i mängder av souvenirbutiker och fotbollsarenor. Varför? Därför att folk vill ha dem. De falska vikingarna, det falska förflutna, har blivit en del av det levande kulturarvet i dagens Sverige.

Att det är just en speciell typ av viking – den djärve plundraren, sjöfararen – som har etsat sig fast i det kollektiva minnet framgår inte minst av att vi har vinklat vår läsning av epokens enda inhemska skriftliga källor, runristningarna. De mest kända texterna, de som ideligen citeras i översikter och läroböcker, är just de som nämner män som dött i fjärran land, män som passar in i vikingaschablonen. Som på den berömda stenen på Högby gamla kyrkogård i Östergötland, där en hel familjetragedi möter läsaren:

Torgerd reste denna sten efter Assur, sin morbroder, som dog österut i Grekland.

Söner fick Gulle en god bonde fem.

Vid Furi föll Asmund orädde kämpen, Assur omkom, i öster i Grekland, Halvdan blev på Hulmi dräpt, Kare vid Tuti och död är Boe.

Torkel ristade runorna.

Assur Gullesson, den man som hyllas på stenen, har alltså dött i Bysantinska riket, förmodligen efter att ha tagit värvning i väringagardet, den grekiske kejsarens nordiska främlingslegion. Assurs bröder är också döda: Asmund har dött »vid Furi« och Kare »vid Tuti«, Halvdan har dräpts på »Hulmi« (troligen Bornholm) och Boe, som tycks ha blivit kvar hemma i Östergötland, är även han avliden.

Få runstenar i Sverige är lika omhuldade som denna, som står utanför Gripsholms slott. Inskriften minner om det ryktbara men tragiska Ingvarståget till Särkland, det islamiska kulturområdet, där de män som stenen hyllar mötte sitt öde.

Vi ser framför oss en hel vikingafamilj, full av dådkraftiga ynglingar som färdades mot sitt öde och mot Valhall eller himlen. Ett än mer ryktbart exempel är den dikt som stenresaren Tola lät rista på en runsten som i dag står utanför Gripsholms slott i Södermanland:

De for manligen fjärran efter guld och österut gav örnen föda.

De dog söderut i Särkland.

Särkland är den fornnordiska benämningen på det islamiska kalifatet i Främre Orienten. Förmodligen dog nordborna i trakten av Kaukasus eller vid någon av

v i ki n g a t i d e n

99

Kaspiska havets stränder. Gripsholmsstenen är en av de cirka 25 s.k. Ingvarsstenarna, som restes i Mälardalen på 1000-talet till minne av de män som deltog i hövdingen Ingvars olycksdrabbade expedition i österled. Ingvars identitet är okänd. Ibland brukar han identifieras med »Ingvar den vittfarne«, en hjälte i en isländsk saga som uppges ha avlidit 1041, men det är fullt möjligt att stenarna restes tidigare och minner om en helt annan expedition.

Det är östgötar som Assur, Halvdan, Asmund och Kare och sörmlänningar som Harald som har format vår bild av vikingatiden som en ärkemaskulin era av krig och plundring. Härjarna i österled och västerled har förlänat epoken dess identitet.

Vad händer om vi blundar för den traditionella vördnaden för sjöfarande härjare och i stället gräver oss ned i samma lokalsamhällen, präglade av samma bygdemakt och av samma typ av jordägande och boskapsskötande bönder, som vi har mött i föregående avdelning? Vad händer om vi betraktar vikingatidens historia på samma sätt som vi betraktar vendeltidens? Att romantikens schablonmässiga föreställningar får stryka på foten är lätt att räkna ut. Men vad finner vi i stället?

Ett uppländsk-grekiskt mikrokosmos Ingenstans kan vi dyka djupare ned i det vikingatida lokalsamhället än i södra Uppland, i gårdarna och byarna kring Vallentunasjön. Här är det skriftliga källläget oerhört rikt tack vare den våg av runstensresande som vällde fram över området på 1000-talet. Mängden runstenar med personuppgifter gör att vi kan komma bygdens förmögna män och kvinnor mycket nära.

Den mest kände av dessa runstensresare är Jarlabanke, enligt egen uppgift herre till Täby, som levde under andra hälften av 1000-talet. Han och hans familj är omnämnda på ett tiotal runstenar. Jarlabanke utnyttjade stenarna som monumentala markörer för att visa upp sig själv och demonstrera sin maktställning inför omvärlden. Han berättar om hur han kontrollerar tingsplatsen och hur han bygger broar. En av dessa finns för övrigt fortfarande kvar, den omkring 150 meter långa anläggning som Jarlabanke lät bygga i Täby. Enligt en av runstenarna byggde han bron för sin frälsnings skull.

För Jarlabanke har alltså runstenarna fyllt samma grundfunktion som för 600-, 700- och 800-talens stensresare. Han har manifesterat bygdemakt. Den främs­ ta skillnaden gentemot tidigare seklers initiativtagare är att Jarlabanke har varit betydligt mer utförlig och detaljerad i sitt utmanande skryt. Dessutom har han varit kristen, något 1000-talets runstensresare ofta gör en uttrycklig poäng av.

En av de personer som träder oss till mötes på dessa monument är Estrid Sigfastsdotter, som vi kan följa från vaggan till graven. Hon var Jarlabankes farmor och föddes under ett av 1000-talets första decennier på gården Snåttsta i Vallentuna. Att hon döptes till Estrid vittnar förmodligen om familjens nära band till kungen, Olof Skötkonung, vars västslaviska gemål bar detta namn. Som vuxen

Stormannen Jarlabankes vägbank eller »bro« – originalet ligger under markytan – har i våra dagar rekonstruerats på platsen. Tillsammans med de andra monument som restes på initiativ av Jarlabanke vittnar anläggningen om en särpräglad lokal maktkultur i södra Uppland under 1000-talets andra hälft. Frilagd i förgrunden är den sten vars inskrift lyder »Jarlabanke lät resa dessa stenar efter sig medan han levde, och han gjorde denna bro för sin själ, och ensam ägde han hela Täby.« För Jarlabanke var runstenarna ett medel för att kommunicera personlig makt och inflytande till den omgivande bygden.

gifte sig Estrid med Östen och flyttade till gården Såsta vid Vallentunasjöns södra strand. Deras första barn, en son vid namn Gag, dog tidigt, varvid Estrid och Östen reste en sten till hans minne. De fick ytterligare tre söner – Östen, Sven och Ingefast – som överlevde till vuxen ålder. Sedan begav sig Estrids make Östen ut på resa i österled, mot Jerusalem – kanske, men inte nödvändigtvis, för att han önskade fullgöra en pilgrimsfärd. Han dog i »Grekland«, dvs. i Bysantinska riket.

Estrid och barnen reste en korsprydd runsten över honom.

Som änka flyttade Estrid till Harg (Skånela socken), där hon blev husfru på den gård hon styrde över tillsammans med sin nye make Ingvar. Med honom fick hon ytterligare tre söner innan Ingvar avled och Estrid blev änka för andra

v i ki n g a t i d e n

101

gången. Även denna gång lät hon resa en sten, men dessutom tog hon initiativ till att bygga en bro. Brobygge räknades som en from gärning eftersom det underlättade för folk att ta sig torrskodda fram till kristna kultplatser, inte minst till de små träkyrkor som nu började resas i flera bygder. Med ordet »bro« avsågs på runstenar såväl verkliga broar av trä med stenfundament som vägbankar av jord.

Efter Ingvars död flyttade Estrid tillbaka till Såsta, där hon dog och begravdes i en kista gjord av en ekstam. Vid döden, troligen på 1080-talet, var hon över sextio år gammal. Med sig i graven fick hon ett skrin av målat lindträ samt mynt från Basel (präglat mellan 1025 och 1040) och vikter. Hon lades till sista vilan bredvid sonen Gag och minneshögen, kenotafen, över sin förste make Östen. Nio århundraden senare, år 1995, blev graven föremål för arkeologisk utgrävning och Estrids skelett kom i dagen. I och med detta går det till och med att rekonstruera hur hon har sett ut.

Det är fullt möjligt att vi även har skriftliga lämningar efter Estrids liv utanför Sverige. Vi vet ju att Östen for söderut och aldrig kom hem. Att även den kristna Estrid skulle ha lockats att dra ut på pilgrimsfärd är inte osannolikt. I det sydtyska benediktinklostret Reichenau, på en ö i Bodensjön, fördes sedan 800-talet en broderskapsbok med förteckning över munkar, välgörare, donatorer och besökare.

Handskriften (i dag i Zürichs centralbibliotek) innehåller cirka 38 000 namn, varav omkring 700 skandinaviska. Bredvid varandra, dvs. nedtecknade samtidigt, finner vi namnen Ôsthein (Östen), Hestrit (Estrid) och Suein (Sven), följda av bl.a. Esbjörn, Åskatla, Tor och Torun. Det har uppenbarligen rört sig om ett sällskap av resande pilgrimer från Norden. Namnen nedskrevs på 1080-talet eller 1090-talet, sannolikt klumpvis ett par år i efterhand, sedan de först antecknats på lösa listor. Kanske är broderskapsbokens Estrid, Östen och Sven identiska med Estrid i Såsta och två av hennes söner. I så fall har vi svaret på varför hon fick med sig ett mynt från Basel i graven. Det var ett minne från resan.

Att Estrid inte var den enda uppländska kvinna som vid denna tid färdades söderut, eller planerade att resa, framgår av en sten, dessvärre förlorad, som tidigare stod vid Stäket, inte långt från Stockholm. Här har en kvinna vid namn Ingerun Hårdsdotter låtit rista om sig själv: »Vill fara österut till Jerusalem«. Ingerun och Estrid tillhörde en av de allra första generationerna kristna upplänningar. De tog den nya religionen på största möjliga allvar.

Ett annat intressant livsöde, nära knutet till Estrids, tillhörde stormannen Ragnvald. Vi läser om honom i en runristning som återfinns på ett flyttblock invid en gammal stig utanför Eds kyrka i Uppland:

Ragnvald lät rista runorna efter Fastvi, sin moder, Onäms dotter. Hon dog i Ed. Gud hjälpe hennes ande. Runorna lät Ragnvald rista. Han var i Grekland, han var krigarföljets hövding.

På denna runsten kan vi läsa om Estrid och hennes familj. Stenen restes till minne av maken Östen, som enligt texten har dragit ut mot Jerusalem men avlidit under vistelsen i Bysantinska riket (»Grekland«).

I vad som antas vara Estrids grav fann arkeologer 1995 bl.a. ett mynt som präglats i Basel mellan1025 och 1040.

Starka indikationer gör gällande att Estrid på sin ålders höst gjorde en pilgrimsfärd som bl.a. förde henne till just dessa trakter.

Ragnvald har alltså varit i Bysans, det gamla östromerska riket i dess medeltida grekiska skepnad. Han har tjänstgjort i kejsarens väringagarde, den ovannämnda elitstyrka som troligen organiserades redan på 800-talet och som hade sin storhetstid på 1000-talet. Grekerna hänvisade till män som Ragnvald barangoi.

Ordet är besläktat med termen varjager, som ofta brukades om nordbor i Ryssland. Den fornnordiska varianten væringjar, väringar, skall troligen översättas med »edssvurna«. Soldaterna hade svurit härskaren trohetsed som de tog på så stort allvar att den gav dem deras yrkesbeteckning.

Eftersom namnet Ragnvald var ovanligt, endast buret av högättade personer, kan vi förmodligen identifiera honom med en Ragnvald Ingvarsson som nämns på runstenar i Harg. När dessa stenar restes var Ragnvald död. Den ena ristningen tillkom på initiativ av hans bröder, den andra på initiativ av styvmodern, den ovannämnda Estrid, som fadern Ingvar gifte om sig med sedan Ragnvalds mor avlidit.

Om identifieringen med väringen Ragnvald med Ragnvald i Harg är korrekt får vi följande livshistoria. Ingvar, en storman i Ed, gifte sig med Fastvi Onämsdotter och fick sonen Ragnvald. Sedan dog Fastvi. Ingvar gifte om sig med Estrid och flyttade en dryg halvmil till Harg, där han fick ytterligare tre söner. Då hade den unge Ragnvald redan farit österut och tjänade på 1010- eller 1020-talet som bysantinsk soldat. Antagligen for han i stort sällskap tillsammans med andra unga upplänningar. Mätt på krigisk ära återvände han hem och fann att modern var död. Han reste en sten till hennes minne och såg till att även nämna hennes fader Onäm vid namn, förmodligen eftersom denne hade varit en mäktig person som efterlämnat stora egendomar. En rik person vid namn Onäm är för övrigt känd från en runsten vid Orkesta kyrka; det kan mycket väl ha varit Ragnvalds morfar. Att poängtera släktskap var ett naturligt sätt att slå vakt om arvsrättigheter. Ragnvald var sannolikt kristen redan när han lämnade Sverige, men i annat fall hade han anammat religionen under tiden i Bysans och åkallade följaktligen Gud i ristningen. Däremot nämnde han inte fadern Ingvar på stenen. Varför?

Därför att Ingvar fortfarande var i livet. När både Ingvar och Ragnvald avlidit reste släktingarna i Harg stenar över deras minne.

Ragnvald förde säkert med sig åtskilligt silver till hembygden efter sina år i

104

sveriges h istoria 600–1350

väringagardet. Men vad brukade han silvret till? Runstenen kan inte ha kostat särskilt mycket att resa. En del av rikedomarna omvandlades nog till smycken och lösöre. Kanske lämnade Ragnvald silver i tribut till kungen och som gåvor till kyrkan. Kung Anund Jakob präglade, liksom fadern Olof, mynt i Sigtuna och var beroende av rika allierade som Ragnvald. Vi kan inte utesluta att Ragnvald även gömde silver i jorden för eventuellt framtida bruk, såsom var fallet i Spillings och på många andra gårdar. Framför allt lär han emellertid ha nyttjat silvret till att stärka sin makt. Han köpte vänskap av krigare och bönder. Han köpte måhända mark.

Det sistnämnda är ingen djärv hypotes, trots att våra kunskaper om jordmarknaden under vikingatiden är mycket små. Vi vet nämligen av annat runstensmaterial att sådana köp förekom. Efter att ha tjänat som krigare i Gårdarike, dvs. i Ryssland, köpte upplänningen Torsten en gård för sina rikedomar. På en berghäll vid Veda gård i Angarns socken läser vi följande inskrift:

Torsten gjorde [minnesvården] efter Ärnmund, sin son, och köpte denna gård och förvärvade [rikedom] öster ut i Gårdarike.

Så här kan vi hålla på länge. Det finns åtskilliga ristningar efter Greklandsfarare och andra österlandsfarare i Uppland och Mälardalen. Skälet till att vi har så många belägg just därifrån är att runstensresandet av okända skäl blomstrade i 1000-talets Uppland, långt efter det att övriga landskaps stormän slutat att vurma för stenresande. När vi söker efter resenärer i österled från andra svenska bygder finner vi dem visserligen här och där, men inte alls i samma omfattning. Det innebär naturligtvis inte att de inte har existerat, bara att källmaterialet är magrare än det uppländska. Lägg därtill att majoriteten av alla väringar som for till Bysans säkert aldrig blev ihågkomna på runstenar. Om de kom hem behövde de inte begråtas och därför inte heller hyllas i inskrifter. Runstenarnas vittnesbörd ger oss alltså endast toppen av ett isberg av folk från nuvarande Sverige som for till Kiev och Konstantinopel för ett millennium sedan.

I många svenska 1000-talsbygder måste rimligen den grekiska civilisationen ha varit välkänd. Alla var bekanta med någon som antingen hade varit i Konstantinopel eller som kände någon som levde där. Grekland var förmodligen det främmande land på jorden som folk i dåvarande Mellansverige kände störst samhörighet med, ungefär som hjärtat bultade för USA i svallvågorna av emigrationen över Atlanten på 1800-talet. Det är mycket troligt att de bysantinska kejsarnas expeditioner mot saracener och bulgarer blev föremål för historieberättande i dåtidens Sverige, liksom det är troligt att folk några sekler tidigare hade berättat om åren som värvad soldat i romerska armén och om folkvandringstidens krig.

En och annan österlandsfarare tog sig även tid att rista runor under resan. Den mest berömda väringaristningen finns i dag i Venedig, på ett marmorlejon utanför Arsenalens port. Ursprungligen stod det i Athens hamnstad Pireus, men det flyttades år 1668 av den venetianske fältherren Francesco Morosini. Runinskrif-

105

v i ki n g a t i d e n

terna upptäcktes på 1700-talet men är så nötta att de inte kan tolkas. Mer lättläsliga är de runor som Grane ristade till kamraten Karls minne på klippön Berezanj vid Dneprs mynning i början av 1000-talet. I dag förvaras stenen på museet i Odessa. Andra inskrifter återfinns i självaste Hagia Sofia, kejsarnas huvudkyrka i Konstantinopel. På en marmorbalustrad i södra galleriet har en nordbo vid namn Halvdan (»Alftan«) ristat in sitt namn. En annan nordbo har ristat namnet Are i en nisch vid balustraden i kyrkans norra galleri. Varför? Ingen vet. Kanske var Halvdan och Are uttråkade och runklottrade för att få tiden att gå medan mässan pågick.

Vikingatidens nordiska legoknektar vid Medelhavet och Svarta havet var allt annat än ovanliga. De bröt inte ny mark utan vandrade i fädernas fotspår, med den skillnaden att de ristade betydligt fler runor än föregångarna. De var unga män som ville se världen och bli rika. Resorna fortsatte för övrigt långt in på me­deltiden eftersom behovet av stridbara väringar inte avmattades i Konstantinopel. Omkring 1100 tog många nordbor tjänst hos kejsar Alexios I Komnenos (1081–1118). Kejsaren är nämnd i flera isländska sagor, där han kallas Kirjalax (av Kyrios Alexios, »Herren Alexios«). Så sent som under fjärde korståget år 1203 kämpade nordiska legosoldater med framgång på Konstantinopels murar (s. 421). * Det samhälle som skymtar bakom de uppländska runstenstexterna påminner om det vi redan har stiftat bekantskap med, samtidigt som det är uppenbart att något har hänt, eller håller på att hända.

Exakt hur mycket som är nytt och hur mycket som är traditionellt beteende är inte lätt att säga. Det faktum att mängder av ristningar gjordes för att markera rättighet till jordegendom – därav uppräkningen av döda släktingar på runstenar – behöver ju inte betyda att kampen om mark och arvsrättigheter hettade till just på 1000-talet. Samma dilemma kan ha funnits redan ett par sekler tidigare, men eftersom runstensresarmodet inte hade slagit igenom då kan vi inte analysera situationen.

Ett radikalt nytt inslag är dock kristendomen. På många runstenar finner vi kors och åkallande av Gud. Motsvarigheter till 1000-talets Estrid fanns inte på 700-talet. En annan nyhet är de kungar som finns i runstensresarnas närhet, bl.a. i den nygrundade staden Sigtuna. Olof Skötkonung och Anund Jakob var inte hövdingar utan kungar, på latin reges, och representerade en helt ny typ av makt.

Vi får anledning att återkomma till både kristendomen och kungariket längre fram, men först bör vi skärskåda en annan aspekt av runstensresarnas värld.

Eftersom resorna i österled nämns så ofta och måste ha varit mycket omtalade företeelser som bevisligen inbringade väldiga rikedomar – se bara på Spillingsskatten – är det av stor vikt att vi kan sätta in dem i rätt perspektiv. På denna punkt vet vi dessutom att vikingatiden medförde omvälvande förändringar. Visserligen hade nordbor färdats söderut i flera sekler dessförinnan, men de resor

Detta marmorlejon från första eller andra århundradet e.Kr. står numera utanför Arsenalen i Venedig, dit det fördes av fältherren Francesco Morosini år 1687. Ursprungligen var skulpturen placerad i Athens hamnstad Pireus, där en eller flera nordbor lämnade ett budskap på den i runor. Runslingan är sedan länge omöjlig att tyda.

v i ki n g a t i d e n

107

som inleddes i slutet av 700-talet eller i början av 800-talet hade en helt annan omfattning och fick mycket större konsekvenser än alla tidigare.

Till Miklagård och Gårdarike Några resenärer var unga män som vill kriga. De kom från hela Skandinavien, senare även från England. Det rörde sig inte i första hand om plundrande vikingar som agerade på egen hand eller i grupp, som i den romantiska schablonuppfattningen, utan om män som Ragnvald. Efter att ha genomkorsat Östeuropa, vanligtvis på floden Dnepr och vidare längs Svarta havets kust, anlände de till Konstantinopel och enrollerades i väringagardet. Konstantinopel, det dåtida Europas största metropol, gjorde så stort intryck på nordborna att de refererade till orten som Miklagård, »Storstad«.

Ynglingarna lockades av silvret, äventyret och äran. Den mest kände av alla väringar, norrmannen Harald Sigurdsson, gjorde så stor lycka under åren i söder att han senare kunde bruka sin ihopkrigade förmögenhet till att bli kung av Norge (Harald Hårdråde). Källorna om Harald och de andra väringarna är tillräckligt utförliga för att vi skall få en levande bild av hur och var de gjorde väpnade insatser i imperiets tjänst. I Haralds fall är vi så lyckligt lottade att även en bysantinsk källa från 1000-talet nämner honom (grek. Araltes) i berömmande ordalag. Typiska väringar bar sköld och brynja, antingen kostsamma ringbrynjor eller enklare lamellpansar, och kämpade helst till fots med en stor tvåhandsyxa.

Om de i stället stred från hästryggen, som i slaget vid Petroë år 1057, använde de svärd eller spjut. Kejsarna gav dem gärna framträdande roller och i regel motsvarade de förväntningarna. Efter segern mot bulgarerna år 1016 delade de på en tredjedel av hela krigsbytet. I slaget vid Dyrrachium (Durrës) den 18 oktober 1081 placerade Alexios I väringagardet tillsammans med bågskyttarna på vänstra flygeln. Nordborna stod framgångsrikt emot den normandiska arméns attacker och drev fienden mot havet innan de tvingades vika för en infanteriattack i den egna flanken.

Väringarna återfanns överallt där kejsarna förde krig – i Syrien, Armenien, Georgien, Italien och Balkan. De fanns även i bysantinska flottan och i huvudstaden, där en utvald skara nordbor fick äran att vara livvakt åt kejsaren. När en kejsare kröntes tågade väringar på båda sidor om honom, åtföljda av hundra bysantinska stormän.

Historien om väringarna är nog så fängslande i sig, men dess verkliga relevans framgår om vi betraktar den mot bakgrund av den stora våg av nordisk handel och kolonisation som samtidigt ägde rum i nuvarande Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Väringarna utgjorde bara en av många typer av resenärer som sökte sig fram längs de ryska floderna. Betydligt fler nordbor i österled var driftiga handelsmän som utnyttjade Volchov, Dnepr och Volga till att berika sig på de möjligheter till varuutbyte som uppkom i mötet med slaviska, baltiska och turkiska folk, för att inte tala om mötet med bysantinare och araber. Såväl den bysantinska

108

sveriges h istoria 600–1350

som den arabiska civilisationens blomstringstid sammanföll med vikingatiden.

Historien om hur det hela började är oskriven. Våra kunskaper vilar uteslutande på arkeologiska rön och tolkningar. Ibland är dessa mycket osäkra, som i fallet med Grobina, en fyndplats strax öster om Liepaja i Kurland (i dag i västra Lettland). I Grobina finns en fornborg, tre gravfält och lämningar efter en större boplats, befolkad från 600-talet till 800-talet. Många av de föremål som kommit i dagen vid utgrävningar är skandinaviska, i synnerhet gotländska. När svenska arkeologer grävde i Grobina åren 1929–1931 antog de därför att orten var en skandinavisk handelsplats som dominerats av gotlänningar och folk från Mälardalen. Fynden relaterades till vad Rimbert skriver om sveakungen Olof, Birkas härskare på 850-talet. Enligt Rimbert ledde Olof ett krigståg mot Kurland, brände staden Seeburg och fick tribut av invånarna i staden Apulia. Men egentligen vet vi ingenting om Grobinabornas språkliga och etniska tillhörighet. Att folk från östra Sverige handlat med folk på platsen, eller färdats dit med eller mot sin vilja, säger oss ingenting om hur många nordbor som verkligen levde där.

Vad vi däremot vet är att många sjöfarare under 800-talet och 900-talet färdades via Finska viken och Rigabukten till marknadsplatser vid floderna i inlandet.

Trafiken var så omfattande att landet i öster fick ett eget skandinaviskt namn, Gårdarike (»städernas rike«). I västnordiska källor används även termen »det stora Svitjod«, eftersom norrmän och islänningar uppfattade det som en kulturell förlängning av Sverige.

Vissa östliga städer har varit föremål för stora utgrävningar och är därför ganska väl kända. Hit hör den ort som nordborna kallade Aldeigjuborg och som slaverna benämnde Ladoga, belägen cirka en mil söder om den stora sjön med samma namn. I dag heter platsen Staraja Ladoga (»Gamla Ladoga«), för att skilja den från grannorten Novaja Ladoga (»Nya Ladoga«). Aldeigjuborg/Ladoga blomstrade från mitten av 700-talet till andra hälften av 900-talet, med en storhetstid omkring 900. Fyndföremålen och kulturlandskapet, med typiska skandinaviska gravhögar, vittnar om att staden vid denna tid befolkades av folk från nuvarande Sverige och Finland, varefter invånarna successivt anammade slaviskt språk och slaviska sedvanor. Eftersom åtskilliga arabiska mynt har påträffats i staden kan vi utgå från att den fungerade som en knutpunkt för handeln med den islamiska världen.

Aldeigjuborgs närmaste granne i söder, och sannolikt stadens värsta konkurrent, hette Holmgård. På ryska är staden, som ligger vid Volchovs övre lopp, norr om sjön Ilmen, känd som Novgorod (»Nystad«). Ursprungligen växte stadsbebyggelsen fram längre nedströms, vid en fästning som i den historiska litteraturen på ryska kommit att kallas Gorodisjtje , men i ett senare skede förflyttades bosättningarna till den nuvarande platsen. Holmgård/Novgorod var säte för köpmän och stormän redan på 800-talet men blev ett maktcentrum av rang under påföljande sekel, bl.a. på Aldeigjuborgs bekostnad. Under medeltiden var Novgorod huvudstad för ett handelsvälde som omfattade ett vidsträckt territorium i hela norra Ryssland.