9789129670103

Läs mer om Barbara Voors på www.rabensjogren.se www.barbaravoors.com

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se Vill du skriva till författaren Barbara Voors?

E-post: barbara@barbaravoors.se © Text: Barbara Voors 2010 © Omslag: Libä Fotograf: Mikael Bäckman Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2010 ISBN 978-91-29-67010-3 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Emmy Moréns dubbla liv inl.indd 6

2010-02-10 14.11

Barbara Voors

Emmy Moréns dubbla liv

Emmy Moréns dubbla liv inl.indd 7

2010-02-10 14.11

Värmdö i augusti

Hej Emmy Morén, Det är Emmy Morén här! Jag har alltid velat börja ett brev så: ”Hej Emmy Morén, det är Emmy Morén här!” Man kan tycka: hur stor är chansen att man finner sig själv? Och på nätet dessutom. I och för sig verkar ju de vuxna finna varandra jämt där, det skiljs och det gifts med en väldig fart här ute på Värmdö.

Och sedan sätts det ut annonser på nätet och det börjar ringas och så är allt helt snurrigt – igen. Någon gång har min syster och jag gått ut på nätet, hittat en kompis mamma och låtsats vara någon hon ska träffa. Jag vet inte… om det är roligt menar jag.

Lite pinsamt att se nyförälskade föräldrar, gamla men som tonåringar samtidigt på något vis.

Att jag skulle hitta någon som heter precis som jag, och som också bor i Stockholm! Jag tycker att det är märkligt. Vårt efternamn är ju inte jättevanligt heller. I alla fall satt jag där i går kväll och sökte på mitt eget namn på nätet. Jag har gjort det förut, flera gånger. Jag tror att alla gör det. Men så plötsligt dök din hemsida upp, den har inte funnits där förut vad jag har sett. Men jag tycker grafiken är lite konstig, så modern att den nästan var omodern om du förstår? Du är skådespelare stod det, ganska

9

Emmy Moréns dubbla liv inl.indd 9

2010-02-10 14.34

känd sådan tydligen. Bor i Vasastan i Stockholm, inget telefonnummer men en e-postadress stod där. Jag skrev ner den, höll lappen i fickan hela dagen i skolan. Den brände till. Om och om igen. Jag kunde inte glömma den. Någon som heter precis som jag, spelar roll!? Men det spelade roll. Ensamheten i korridorerna i skolan är så tryckande att det ibland känns som om skåpen är på väg att falla ner över mig. Som om luften håller på att ta slut och skulle jag skrika skulle ingen höra mig. Då var lappen med din e-postadress varm där i fickan. Det kändes som om någon tänkte på mig. Jag själv liksom.

Nu är det kväll och jag har gjort vad jag funderat på hela dagen: satt mig och skrivit till dig. Jag behöver någon som kan berätta vad det är för mening med att växa upp. För jag vill inte vara 15 år, som jag är (snart 16, blir det bättre då?), och om det är såhär livet ska fortsätta vill jag faktiskt inte bli vuxen heller. Eller, visst vill jag. Men jag förstår inte hur det ska gå till. Känner mig som i min gymnasieskolas korridorer igen: som att skrika i ett vakuum, ingen hör mig, tystnaden kompakt. Ensamheten kall och plastig runt min kropp. Inte på riktigt, men så riktigt att det skaver.

Som i dag, jag skulle plocka ur mina böcker och väska ur skåpet. Allt rullade ut. Det är ju inte så farligt. Men att alla bara klev över mina saker. Ingen stannade upp, ingen hjälpte till. En enda kommentar: – Skärp dig!

Men det var kanske inte ens till mig. Och det skulle ju betyda att den som sa det brydde sig om mig. Jag rafsade runt där bland sakerna och det kändes som att röra sig i just ett vakuum, jag

10

Emmy Moréns dubbla liv inl.indd 10

2010-02-10 14.11

kom ingenvart. En tampong hade letat sig in under ett skåp och med obegriplig långsamhet började jag kila in handen där under. Till slut fick jag tag på något: en annan hand! Jag ryckte till och skrek, det gjorde den andra också. Bakom skåpen stack ett huvud upp. En tjej som jag vet går i parallellklassen och är väldigt mörk.

– Vad gör du? fräste hon.

– Jag letade efter en… tampong.

Jag vet inte varför jag sa så. Min plånbok, vad som helst. En ljushårig tjej tittade nu också upp bakom skåpen.

– Mia här letade efter sin plånbok. Men det är klart… en tampong måste ju få gå före!

Hon sa det på ett ganska gulligt sätt. Jag försökte le. Det gick inget vidare.

– Kom nu, Katta, sa den mörka tjejen som hette Mia. Snålare jävel får man ju leta efter.

Hon puttade min tampong åt mitt håll. Den hade blivit smutsig och det satt en snusprilla på den. Jag visste inte vad som var mest pinsamt: att ta upp den eller inte ta upp den. Men de tittade inte ens på mig, tog bara varandra under armen och gick skrattande därifrån. En extremt barnslig önskan poppade upp: att ropa på mamma. För om ensamheten hade känts plastig runt min kropp sedan jag började gymnasiet förra veckan, var det ingenting mot hur den kändes nu. Jag tog upp tampongen.

Det känns som om jag inte har några vuxna runtom mig.

Inga i min egen ålder heller, om jag ska vara ärlig. Man kan ringa BRIS och allt möjligt men det känns pinsamt att säga det

11

Emmy Moréns dubbla liv inl.indd 11

2010-02-10 14.11

högt med ord. Jag tycker mer om ord som är skrivna, de känns bättre och gör mindre ont. Prata om saken – jag vet inte jag.

Skriva om saken – funkar bättre för mig. När jag har kommit såhär långt kan jag lika gärna ge dig all info, Emmy Morén: 15 år. Mina föräldrar är skilda. Jag bor med min pappa och min syster Jenny som snart fyller 18, i en fjantig skärgårdsidyll på Värmdö. Alltså, det är vad föräldrarna tror men det är inte de som fryser ihjäl vid busshållsplatsen klockan tio en akut kall februarikväll. Nej, de åker motorvägsbussar (går bara för att passa kontorstider) och annars kör de bil. Snart ska jag få en moped så att jag kan sitta och frysa i stället för att stå och frysa.

– Vilket framsteg! sa jag, men då blev pappa arg.

– Slipp då! sa han.

Jag försökte förklara, men han satt bara och snurrade med en drink och såg sur ut. Det händer ofta nuförtiden. Både snurrandet och surandet. Han var intresserad av mig en gång, innan mamma stack. Skrattade till och med.

– Men slipp då, upprepade han och såg förvirrat på mig, som visste han inte själv vad det var han just sagt nej till.

Men plötsligt vaknade Jenny till liv och fyllde i med detaljerna.

Så tydligen får jag ingen moped. Jahopp.

Min syster är två år äldre än jag, går sista ring på gymnasiet och är vanligtvis helt ointresserad av vad som händer med mig.

Med hela vår familj. Hon vill fly den så fort hon kan. Jag med, men jag har inte hört om så många 15-åringar (snart 16) som flyttar hemifrån. Mamma har däremot flyttat hemifrån. Hon fick ett ”självutvecklande” jobb i Göteborg och flyttade dit för

12

Emmy Moréns dubbla liv inl.indd 12

2010-02-10 14.11

knappt ett år sedan, när vi nyligen hade flyttat hit till skärgårdsidyllen. Samtidigt passade hon på att skilja sig från pappa för hon ”kände sig kvävd”. Jo, hon sa så till mig.

– Skaffa dig en kompis att prata med, sa jag och mådde illa.

– Vi kan väl också vara vänner, Emmy? sa hon och såg sådär toksårad ut som bara mammor kan, med urjobbig röst.

– Aldrig i livet, sa jag.

– Din pappa och jag…, började hon men då gick jag ut ur rummet.

Det var som om hon inte kunde låta bli att prata, även när hon inte borde. Så då pratade hon med min storasyster Jenny jättelänge i stället. Då blev jag lite avundsjuk och ville också sitta med. Men då blev de tysta och jag gick ut. Så nu är mamma och Jenny väninnor. Man spyr bara man hör ordet.

Problemet är att Jenny också vill flytta till Göteborg och knappt pratar med pappa. Det är bara en massa snack om feminism och förtryck och patriarkat här hemma. Det taskiga är att pappa faktiskt försöker lyssna, trots att Jenny bara skriker.

– Nu är det pappas tur att sköta om er, sa mamma till Jenny medan hon packade. Är det vad vi är: några att sköta om? Är det inte roligt att vara med oss? Kanske till och med en gnutta självutvecklande.

– Göteborg är ju så nära, sa hon när hon stod i hallen innan hon åkte. Bara tre och en halv timme med snabbtåg.

– Toppen, jag kan pendla varje dag! sa jag.

– Inte så, sa hon behärskat.

– Men hur då då? Såhär, sa jag och satte huvudet på sned och

13

Emmy Moréns dubbla liv inl.indd 13

2010-02-10 14.11

pratade med bebisröst: Toppen, jag kan pendla varje dag!

– Det här jobbet är en chans jag aldrig får igen, Emmy. Jag bara måste ta den, annars…

– Kvävs du?

Hon såg tacksamt på mig, trots att jag fortfarande talade med bebisröst. Det är som ett tics, jag kan inte sluta. Ja, det händer bara hemma men ändå.

Så nu bor jag ensam med pappa och min syster, som nästan aldrig är hemma. Pappa är i alla fall bokstavligt här, jag ser hur han rör sig genom rummen mellan tidningen och tvättkorgen men han är inte här. Jag pratar på, men han hör inte. Frysen är full med snabbmat som pappa ber mig värma på kvällarna när han är borta: vi har pizza förstås, men även ”avancerade rätter” (pappas uttryck) som thailändska grytor, något som låter som ”kuk i vin” (förlåt, men det är Jennys uttryck) och lasagne. Ofta äter vi sådana där färdiga rätter även när han är hemma, ur plastförpackningen som vi ställer direkt på tallriken. Jag vet inte varför vi ska ha tallrik under. Snart tar vi nog bort tallrikarna med. Vi har inte börjat äta med plastbestick än, men det är nog bara några månader bort. Det löjliga är att min pappa är en bra kock, men det är som om han har tappat lusten för allt. Tvätten sköter Jenny och jag städar. Men jag fuskstädar, bara för att se om pappa ska märka något. Det gör han inte. Men det gör Jenny. Hon tycker att det är så äckligt här att hon hellre går hem till någon kompis med en ”normal” familj. Det skulle jag också vilja göra, om det fanns någon. Och då menar jag både kompis och normal familj.

Ja du, Emmy Morén. Det är ingen jättekul läsning kanske.

14

Emmy Moréns dubbla liv inl.indd 14

2010-02-10 14.11

Men jag lovar att bättra mig. För det kommer mer snaskiga detaljer snart, jag lovar. Något privat och chockerande, som på de bloggar jag läser om kvällarna och frysryser lite. Det verkar ju inte bli bättre direkt, när man är äldre alltså. Men… kanske intressantare? För jag längtar, ändå. Jag längtar efter friheten att få göra som jag vill, bo som jag vill, resa som jag vill, slippa pappas hundögon och mammas självförverkligande. Jag vill ut och bort och vara i fred, men ändå inte för jag skulle inte ha något emot att en viss X höll om mig. Mer än höll om mig. Och så skulle jag vilja att någon pratade med mig i skolan, vem som helst faktiskt. Något mer än: skärp dig! Eller: det var mig en snål jävel.

Snälla, svara. Trots att du är en kändis. Eller kanske just därför, då kan du säga i intervjuer att du har en fin och nära kontakt med dagens ungdom. Alla andra pratar om att de chattar och skriver till folk, men själv är det mest tomt i min dator. Jag har bett mamma skriva men hon är så upptagen med att vara okvävd att hon glömmer. Det känns som om hon har glömt att jag finns. Jag lovar att berätta några riktigt privata saker: om den enda nästan normala familj jag känner, om X, om min skola och om att jag faktiskt skriver pjäser (kul för dig!).

Jag hoppas att du inte tycker att det är patetiskt att jag har så mycket tid att jag kan skriva till någon jag inte känner. En minikändis – med samma namn bara. Det är kanske som Jenny säger: att jag någonstans djupt därinne är lite skev. Men hon sa det på ett fint sätt.

Hej då Emmy från Emmy

15

Emmy Moréns dubbla liv inl.indd 15

2010-02-10 14.11