Issuu on Google+

orpore ne um suntiunt.Icatem coriori aliquibeat ullest et etur?C omnis dolorep rovi e nem lique simi, consedior simos dem volor rem res et pra evernam qui quis t qui inctur restis mo inum rero molupta quibeati de alibero dolorer epe ipsam cum fugiam, eumqui que repel illores tiatem dus in con re eatrum qui st ipidunt voluptae dem idit occabo. Itaspero qui ut dem facea di rati iusanti nventuri odi omni a vent vollaborem eos et unt volum ipici no acienisitia sit, volut qui odicipi caernatem eiunti videm odi quia si ipsun m aut erspiendam sum dessit explant iumquo torporio qui aliquati te delend abo. Tem nis mo earundest, que doluptas ad eius nector net eos as denis ut erionem quuntur?Equia doluptas nes aut aturit laccae pid eate nonsequi c vendandissit officius eturit, sa volupta sima pe ommolu nat es dolupti uptatiori offici odi veles re ratur aut qui volores temper arupiti onsedit au um lab ipitent quos essimin umenima ximillo riberuptae prem et hiciis dipie eri quiat lanimin imendae volo vendebitatis ut audae repeliatatem quid perum voluptati dolestrum, sanditatem fuga. Eventotasin consediscium laut eictat quaectu strunt vollora volora que non plabor ma a illatquiat.Iq impos eles aut vel ipsuntios ne de veliciendem. Nem iducim ui nias rectem ut e m andigendit harcia dio. Nem asitist ruptam con conemq eaturibusdam facepr quat quate dolorum est fugia core, excepel exerate et quaspelent quam, i ernatem laut aut volorep elest, tese vollanda volo ipid cullabo. Arcidit de iciist reiunti assinvenda vella eariorrum sandis assum delis rem eius sa sandese saperuptate eiustrum volupta essequatur ad magni modis ditas sincien coneste num et faccus ditem et dolorem estium nonsed eriant ipsa solo uunt harci tem rem quae nienis es mi, inum non con reserf ium laceri blam re ur aliquo cus, nem estia ilitatia nimilit assuntur re, ae evendigendi essimaximpor rem ipsam fugiatus expliqu aeperor aut aborer sit que et aut quo et omnienimo bea qui nonsequis iusape res doluptincte luptas nimusapis essit abo. Itaeper feroruptas magnime nihilissimin poremo doloritia sum lab id sed exeriamus min nos qui nonsequi officimi, simolore ibust lit raeped ecul luptatur, sequidu sdantia culla eaque volupta eptaqu e ptaeperum derum e as est alicilis aut reptaquiametIcia id molupis etusda nem eaquis exeru ea si di conseque velias quos pero volestem non pel min m laborendicia non veniet estiundam eatem delit laut quiatur, cusam simusa quaeped quunt.Uci it magnam qui dolorro dolorunt alitat et autem es natem veremLenis ut et d eptatem debitaquibus dolorest et intio optatisse eossin ius etum ut estem ac io. Itatus il magnatur aut veribus est occusci issint tebatus dum, quamq reiusciis miligentius ne vel eost officiam uMei public confenes! Si factum itil halicam, us viritiam mo vit idescie ritreor que o co Castorei cons m que culus; nitiaellabus bonihin atidem larisum macipi oribus, tus confecer liis quitili cavenitus, nonstraris igit; num adeesti tus; et, complium ta ceres iam audam in simaiocchic moviditurnum ta Serfec

GÜNTER WALLRAFF Rapport från vår sköna nya värld 8 reportage


günter wallraff

Rapport från vår sköna nya värld 8 reportage

Översättning: Karl G. Fredriksson Rolli Fölsch Thomas Grundberg Eva Haskå Fredrik Linde Andrea Resch


Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2009 by Günter Wallraff & Verlag Kiepenheuer & Witsch GmbH & Co. KG, Köln och Norstedts förlag, 2010 Originalets titel: Aus der schönen neuen Welt. Expeditionen ins Landesinnere Översättning: Karl G. Fredriksson, Rolli Fölsch, Thomas Grundberg, Eva Haskå, Fredrik Linde, Andrea Resch Omslag: Anna Davison Omslagsfoto: Henrik Montgomery/Scanpix Sweden Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2010 ISBN: 978-91-1-302777-7


Innehåll Svart på vitt Främling bland tyskar  7 Under noll Gatans värdighet  47 Blåsning per telefon Bland telefonförsäljare  97 Frallor till Lidl Dåligt jobb ger dålig mat  157 Ofina restauranger Utnyttjandet på lyxkrogarna  193 Kaffets sköna nya värld Starbucks ofiltrerat  219 Deutsche Bahn har spårat ur Statskoncern på fel linje  239 Allt våld tillåtet Skräckens advokater  269 Efterord Längst därnere finns överallt  321 Noter  324


Svart på vitt Främling bland tyskar Furstliga är trädgårdarna som vi ska färdas igenom. Den muskulöse gondoljären tar emot oss på bred sachsisk dialekt: ”Hjärtligt välkomna på gondolfärd här hos oss. Vi kommer att färdas runt huvuddelen av fursteparken Wörlitz, det vill säga slottsträdgården.” Som passagerare har jag infunnit mig i tid och var en av de första som tog plats på den lilla flatbottnade pråmen, som är försedd med bänkar runt om. Jag sitter långt bak och bredvid mig är alla platser tomma, trots att det efter hand blir trångt på båten. En av gästerna, en man i min ålder som vid första anblicken ser riktigt trevlig ut – kanske en gymnasielärare i fysik och matematik – makar sig försiktigt åt mitt håll på bänken, tittar på mig och gör en beställning: ”Jag skulle gärna vilja ha två öl.” När jag inte reagerar upprepar han: ”Två öl, tack.” Hur har han kommit på tanken? Jag är inte klädd som en kypare, har inga ölflaskor i handen, inga glas, ingen handduk över armen. Jag står inte ens upp utan sitter ner precis som han. ”Ingen servering, nix service?” Han ger sig inte. ”Nä, nä”, svarar jag, ”nix service” och får vara ifred tillsvidare. Att jag leende svarade honom med samma ord gör mig förstås inte trevligare i hans ögon. I vilket fall som helst håller sig den smale, grå herrn på avstånd, fastän det blir alltmer ont om plats på båten. Kaptenen anmodar sina gäster att vänligen tränga ihop sig. Men mannen är motsträvig. ”Frågan är om vi vill det. Jag vill njuta av min båttur.” Men båtens kapten godtar inga ursäkter och upprepar sin begäran. Alltså sätter sig den försiktige till slut 7


bredvid mig – ”flytta på dig lite” – inför de andra resenärernas medlidsamt roade blickar. Det måste väl bero på mitt utseende. Jag är svart. På huvudet har jag en peruk med lockigt svart hår. Fast de flesta tittar inte så noga, något som förbluffade mig redan under mitt projekt som turken ”Ali”, utan godtar utan vidare en förklädnad trots att man pratar en konstig ”bruten tyska”, som jag gjorde i rollen som ”Ali”, eller helt enkelt utger sig för att vara ”svart”. Ett helt år har jag rest omkring som svart i Tyskland, både i öst och i väst. Jag går på gatufester, söker lägenhet, åker på båtutflykt, försöker hyra in mig på en campingplats med ”min” svarta familj, försöker komma in på ett diskotek, på krogar, beblandar mig med fotbollsfans och kontaktar myndigheter. Hur är det att leva som svart i Tyskland? Det vill jag ta reda på. Är föreställningen om den oförbätterliga, främlingsfientliga tyska naturen numera bara en kliché? Kommer mitt svarta alter ego att få lära känna det toleranta Tyskland som hyllades i samband med fotbolls-VM 2006? Eller kommer jag att tvingas upptäcka att stämningen präglas av sensationstidningarnas skräckbild av svarta som langare, asylbedragare och kriminella? Med ett lackmustest ska jag undersöka stämningen i landet och jag är både nyfiken och bekymrad. Att spela den här rollen var ingen plötslig impuls. Redan för flera år sedan gjorde jag ett första försök men avbröt det igen eftersom jag inte trodde mig kunna klara det. Inte för att rollen skulle vara förmäten gentemot svarta immigranter eller svarta tyskar. Alla mina roller är på något sätt förmätna. Utan att ta det steget in på ”främmande” mark, utan att övervinna det egna jaget för att bli en annan, är det inte möjligt att bedriva den sorts hemlig research som jag gör. Nej, anledningen till att jag tvekade var att jag befarade att man alltför snabbt skulle avslöja mig. Det finns nämligen ett rent tekniskt problem när man vill förvandla sig själv från vit till svart. Det räcker inte med teater8


smink. Man måste ta till starkare medel. En som kände till sådana saker var John Howard Griffin. 1959 reste han som ”färgad” svart genom USA och skrev ner sina deprimerande upplevelser i boken Black Like Me (på svenska Svart som en nigger). Griffin dog en alltför tidig död på grund av de mediciner som han regelbundet tog för att huden skulle hålla sig mörk länge. De var en extrem belastning på hans lever och gjorde honom svårt sjuk. Även rasistiska uttalanden från politiker har hållit liv i min önskan att ta på mig den svarta rollen: till exempel när Edmund Stoiber, före detta bayersk ministerpresident, varnade för ”rasblandning” i det tyska samhället. Eller när Ronald Schill, före detta inrikessenator i Hamburg, med öknamnet ”domaren utan nåd” sade: ”Av mig har alla negrer alltid fått lite mer”1 (läs: strängare straff än vita förbrytare). Eller den rasistiska världsåskådning som förespråkas av en viss Wolf Schneider, välsedd journalist­ 9


lärare och pratshowvärd: ”Negrer är inte lika intelligenta som vita eftersom de bara är skapade för fysisk styrka. När skaparen nu så uppenbart har gjort alla människor olika till det yttre, vad gäller hudfärg, benlängd, ögonhålor och så vidare, varför skulle han då ha mätt upp intelligensen på guldvåg?”2 Dylika yttranden förstärkte min önskan att själv få uppleva hur den rashets som sprids från samhällets topp gör sig märkbar i vardagslivet. För en tid sedan lärde jag känna en sminkös från Paris som arbetar med en speciell sprejteknik med vilken man kan ”färga om” vita med ett någorlunda naturtroget resultat. Äntligen kunde jag förverkliga den plan som jag hade haft så länge. Parallellt med undersökningen har vi gjort en dokumentärfilm.3 Filmteamet följde med mig till de flesta platser jag besökte och var liksom jag utrustade med dolda miniatyrkameror och mikrofoner. Tillbaka till Wörlitz. Pråmen glider över vattnet på de många kanalerna, ibland så nära stranden att en dam tar tillfället i akt att plocka ett ormbunksblad som hon lägger i knät. När vår roddare på nytt tar oss nära stranden sträcker även jag försiktigt ut handen. Där växer brännässlor och inför de intillsittande passagerarnas uppmärksamma blickar öppnar jag handen för att ta tag i dem. Som förhäxade tittar de på; de kan väl inte tro att jag verkligen är så ovetande att jag tänker plocka brännässlor. Pråmen glider fram så sakteliga och jag sträcker långsamt ut handen och drar till mig en planta. Alla ser förvånade ut; de skadeglada, vars blickar jag i lugn och ro har kunnat studera, är lite besvikna. De ser inte att jag blev förskräckt, hör inget rop. Jag bara skakar handen demonstrativt, som om jag förundrade mig över att växten bränns på det viset. En av damerna föranleds att ta på sig rollen som den tyska faunans väktare och tillrättavisar mig: ”Så gör vi inte här! Man rycker inte upp någonting, det skulle se illa ut om alla gjorde så.” Och sedan upplyser hon mig: ”Det är en brännässla – du får en behandling mot reumatism på köpet.” 10


Båtturen fortsätter. Vår kapten, roddaren, sliter i sitt anletes svett och berättar samtidigt om fursteättens trassliga familjeförhållanden: ”Furst Franz tvingades gifta sig med sin hustru på order av kungen av Preussen, fastän han älskade en annan. Han ville bli engelsman … Då bestämde kungen att ’du stannar i ditt land och regerar vidare och gifter dig med min kusin’. Då tänkte han att ’jag tar det minst onda och gifter mig väl med kusinen då’.” ”Men det är ju förbjudet”, kan jag inte låta bli att utbrista till passagerarnas muntration. ”Det är ett – hur säger man – arran­ gerat eller tvångsäktenskap, va, tänka sig!” ”Inte på den tiden”, upplyser mig min granne kort. När rundturen är slut och jag reser mig säger han åt mig som till ett barn: ”Ta det lugnt! Vi är sist.” Sedan vill han veta: ”Hur kommer det sig att du pratar så bra tyska?” Vi har visserligen kommit varandra närmare där på sittbänken, rumsligt sett, men du-tilltalet är opassande. De andra passagerarna tilltalar varandra med ni om de inte är närmare bekanta, och normalt är människorna från östra Tyskland mycket mer restriktiva med att säga du än folk från väst. Hur som helst ställer han en personlig fråga till mig och det har jag som svart sällan varit med om. Jag svarar att jag har läst tyska i tre år på Goetheinstitutet i Dar es-Salaam. Har jag något jobb? Nej, svarar jag. Och där slutar samtalet lika nedlåtande som det började. Han föreslår att jag borde söka som daglönare, här med en gång. ”Ro, ro!” säger han och pekar på båten som vi just har lämnat. Att den negativa inställningen till svarta inte är åldersbetingad erfar jag senare på en gågata i Cottbus. Jag kommer förbi en guldsmedsbutik och går in för att titta på ett armbandsur med stoppfunktion. Ett spontant infall – jag kom att tänka på min löpträning – som inte har någonting med min roll att göra. När jag kommer in hävdar den unga expediten att hon inte har sådana. Men jag har redan sett en sådan klocka i skyltfönstret och 11


pekar på den. Kvinnan ger sig då trots allt in i ett säljsamtal och plockar till slut fram en dyr guldklocka. Jag skulle gärna vilja hålla den i handen bara för att känna hur mycket den väger. Men med ett sammanbitet leende håller hon ett krampaktigt tag om armbandsuret. Jag kan inte föreställa mig att kvinnan har någon tidigare erfarenhet – minst av allt dålig – av svarta kunder. Men främlingsrädsla, precis som antisemitism, har ju inte heller något med verkliga erfarenheter att göra utan visar sig desto oftare, ju sällsyntare folks kontakt med främlingar är. En kollega i vårt team kommer in i butiken just som jag fru­ strerat går därifrån. Även han ber den unga kvinnan att räcka honom klockan över disken och frågar medkännande om hon hade varit orolig för det fina uret nyss. Hennes svar: ”Ja, ni ser ju hur jag kallsvettas. Sånt kan man aldrig veta i förväg.” Han, min vita kollega, får lov att hålla klockan i handen. Inga problem. I republikens förnämare regioner behöver jag trots allt inte ta emot sådan förnedring, varken på guldkrogarna på Düsseldorfs paradgata Königsallee, eller när jag provkör en vräkig Bentley. Det låter man mig utan problem göra eftersom jag för ändamålet har klätt mig så att jag ser ut att ha mycket pengar. Åtta månaders väntetid måste den räkna med som kan skaka fram 250 000 euro för en sådan bil. Det är inte konstigt att folk blir toleranta när det handlar om så stora penningsummor. Glädja mig över det kan jag inte i dessa tider när fattigdomen breder ut sig alltmer. Men sådana utflykter till ”dem däruppe” är undantag. I min roll avstår jag för det mesta från en personlig historia. Jag är – vid de sällsynta tillfällen som någon frågar – flykting från Somalia som inte kan resa tillbaka till sitt hemland och inte pratar flytande tyska. Kanske skulle det gå bättre för mig som perfekt tysktalande svart läkare, som svart musiker. Men i den här rol12


len har jag inget arbete (liksom alla de flyktingar som i Tyskland är underkastade arbetsförbud), har inga särskilda meriter vare sig i form av särskilda färdigheter eller arbetslivserfarenhet. Jag är inte en kollega bland kolleger som i mina roller som turkisk gästarbetare, journalist på Bild, bagare eller telefonförsäljare. Till och med som hemlös var jag en like bland jämlikar – men som svart bland vita? Jag är bara den främmande, den svarte främlingen, och jag lämnar ut mig till det här prestationsfixerade samhället som hjälplös, utan något av värde att komma med. På så sätt kan de jag möter släppa loss sina rasistiska impulser mot mig – om de nu vill det – utan att hämmas av respekt för ett visst yrke, en viss inkomst, en stor käft eller svällande biceps.

»Lika svart som han med Heidi Klum« Det är en vacker vårmorgon och jag letar lägenhet i Nippes, en centralt belägen stadsdel i Köln. Hyresvärden öppnar för mig: en kvinna i femtioårsåldern som tänker på sitt utseende, energisk till sättet. Hon kommer genast till saken: hyra, värme, bikostnader, inflyttningsdag – sådant som man i vanliga fall pratar om i ett senare skede. Hon visar mig under tiden den lilla, tömda lägenheten, visar mig de två rummen, badrummet, utsikten. Vi uppehåller oss ett tag vid ämnet trappstädning, hyresgästen betalar 26 euro i månaden för den. Jag frågar om man inte skulle kunna göra det själv, men det avfärdar hon. Hon har folk till det och då kan man lita på att allting alltid är rent. Vi förhandlar också en smula om duschen i badrummet. Jag konstaterar, mest för mig själv, att det inte finns något duschdraperi. Hon tar upp kommentaren och menar att jag väl inte skulle vilja ta över den förra hyresgästens draperi – ”som nån redan har duschat med!” Jag rycker på axlarna och svarar: ”Varför inte?” Huvudsaken är att det är rent. 13


Så långt är allt gott och väl. Ett samtal bland många i samband med en lägenhetsvisning. Jag har redan gott och väl ett dussin bakom mig men har inte fått ett enda erbjudande om att hyra – nej, förresten! En gång var jag nära; den överdrivet vänlige hyresvärden misstänkte, vilket han vid ett senare besök antydde för mitt team, att det var något som inte stämde med mig, trots min svarta hudfärg och mitt lockiga hår. Jag hade en viss likhet med en författare som hade för vana att klä ut sig; han kunde bara inte komma på namnet. I den här tvårummaren förnimmer jag en viss reservation och stränghet hos min potentiella hyresvärd, en professionell och distanserad hövlighet. Diskriminering? Inte egentligen. När jag diskrimineras upplever jag helt andra saker. Hur som helst tycker hyresvärdinnan till slut att jag ska sova på saken och följer mig till dörren. Jag säger adjö och tackar henne. ”För all del, det var så lite så”, hör jag hennes röst bakom mig. Sedan dyker ”familjen Hildebrandt” från vårt team upp, även de på jakt efter lägenhet och utrustade med dold kamera och mikrofon. Före den slutliga klippningen av filmen bad vi den ofrivilliga medspelerskan att ge sitt godkännande. Min potentiella hyresvärd gav sin tillåtelse, hon har inga invändningar mot att vi i filmen visar det samtal med ”familjen Hildebrandt” som jag här återger ord för ord. Fru Hildebrandt: ”Vi kommer lite för tidigt …” Hyresvärden: ”Det gör ingenting. Jag blev så förskräckt nyss, det var en spekulant här som jag bara inte kan hyra ut till, en sån där svarting.” Herr Hildebrandt: ”Aha, det måste ha varit han som precis gick härifrån.” Hyresvärden: ”Han passar inte in, han ville titta. Jag kan ju inte se det per telefon, hur han ser ut, men det passar inte här i huset.” 14


Fru Hildebrandt: ”Vad är det för folk som bor här i huset då?” Hyresvärden: ”Vad ska jag säga. Alltså inga såna utlänningar om man säger så. Jag ville egentligen inte ha några alls, men … ingen sån där svart. Helt svart, ruskig. Varsågoda och gå upp till andra våningen.” Jag hade inte trott det var möjligt, sett det som en hejdlös överdrift eller ren polemik om någon hade berättat för mig att den här kvinnan nu hetsade upp sig och blev så ställd och utom sig. Hon hade ju trots allt behandlat mig med en viss hövlighet och samtalat med mig som om jag var en något så när normal människa. Hyresvärden: ”Han var så svart och sen håret … nej! Jag kan bara inte smälta det. Man kan ju inte se sånt på telefon. Han ringde i morse.” Fru Hildebrandt: ”Och sen?” Hyresvärden: ”Han pratade ju bra tyska.” Fru Hildebrandt: ”Jaså.” Hyresvärden: ”Det går ju inte att se om han är svart. Alltså, han var lika svart som han med Heidi Klum. Det var därför jag blev så chockad.” Heidi Klum är fotomodell och välkänd från skvallerpressen. Även hennes man Seal, en framstående musiker av nigeriansktbrasilianskt ursprung, skrivs det mycket om i den tyska pressen. Men det hade på intet sätt gjort hyresvärden mer tolerant, kanske på sin höjd hindrat henne från att smälla igen dörren rakt framför näsan på mig när hon fick se den svarte mannen. Och nu måste kvinnan få prata av sig om sin motvilja, sin chock. ”Familjen Hildebrandt” lyssnar. Hyresvärden: ”Jag menar, svartingarna hänger ju här vid torget, men var de bor vet jag inte. Inte här i alla fall. Han tyckte bara att det var för dyrt med trappstädningen och att han skulle kunna göra det själv. Och det fanns inget duschdraperi. Nej, sa jag, det kunde jag inte låta hänga kvar, som andra har duschat med, eller skulle ni gilla det? Äsch, det skulle väl inte vara så 15


farligt, menade han. Det är människor med en annan kultur. De passar inte in. Det har inget med främlingsfientlighet att göra. Men de passar inte in. Såna kan jag inte ha här. Tänk, han kanske lagar mat med nåt slags starka kryddor så det luktar i hela huset, eller hur? Nej, jag gör det inte, nej. Då väntar jag – då får den stå tom tills det kommer nån som passar.” Jag tvivlar inte på att kvinnan verkligen är övertygad om att hennes prat, hennes rädsla och hennes motvilja ”inte har något med främlingsfientlighet att göra”. Hon var emellertid för klok eller för feg för att rakt i ansiktet säga mig att hon på grund av min hudfärg inte vill ha mig som hyresgäst. Då hade jag nämligen kunnat stämma henne enligt den nya antidiskrimineringslagen. Ingen måste hyra ut en lägenhet till en svart – man får bara inte ange hudfärgen som skäl till sin vägran att hyra ut.

Vandringsidyll ”Var finns det bjornbar här?” Jag förväntar mig inte att den lilla grupp äldre herrar och damer i Gummersbach i Bergisches Land på vandringstur ska hälsa översvallande på mig och utan vidare släppa in mig som vandringsnovis i sin krets. Därför vill jag bryta isen med ett litet Eulenspiegelskämt (Eulenspiegel är en tysk medeltida skämt­ figur ö.a.). En som på bruten tyska naivt, och ofrivilligt komiskt, frågar efter var det finns björnbär, är ingen man behöver vara rädd för. Men för de här pensionärerna är jag uppenbarligen suspekt. Av två damer i gruppen, som tydligt bemödar sig om att behålla fattningen, får jag kort höra att de ”inte kommer härifrån”. Den ännu mycket spänstige och energiske äldre herrn i kortbyxor, som är beväpnad med ett paraply och tydligen ledare för gruppen som annars bara består av kvinnor, pekar i en annan riktning och gör gällande att det säkert finns björnbär där. 16


Vem som helst får gå med på de här vandringarna som staden Gummersbach erbjuder. Jag kom för sent till den angivna mötesplatsen och hann ikapp gruppen först i utkanten av samhället. Min hövliga ursäkt för förseningen låtsas man inte höra. Det var därför jag försökte med ”bjornbaren”. En sådan här grupp äldre människor kan ju till en början vara lite reserverad mot främlingar – vissa verkar känna varandra ganska väl – men här slår en öppet avvisande attityd emot mig. Trots att jag inte får något svar på min vänliga fråga ”Kan jag inte få gå med i alla fall?” slår jag följe med gruppen och bjuder till och med på äpplen – förgäves. En kollega – vit förstås – från filmteamet är också med, och hon frågar två äldre damer vad jag ville. De utgjuter sig: ”Plocka björnbär. Antagligen vill han nåt helt annat.” Vad skulle det kunna vara? ”Det vet vi ju inte ännu. Vi vill i varje fall inte ha honom med oss.” Som sagt, jag verkar snarast lite naiv och har ingen dolk i bältet utan bara en shoppingkasse i handen. Jag är av allt att döma en person med naturintresse som bara vill gå med på vandringen. Men jag är svart. Jag frågar en gång till om det finns ”bjornbar” och vandrarna hävdar envist och bestämt att man inte kan räkna med att hitta några längs vägen, fastän de känner till området mycket väl, vilket jag erfar senare. Det är nästan skrattretande. ”Ditåt kanske? Eller kanske där borta?” menar den äldre herrn, en riktig gentleman, som vill befria de ängsliga damerna från min närvaro och visar mig åt ett helt annat håll. Han vänder sig till min kollega och viskar: ”Man borde egentligen bara försvinna in i ett hus. Ensam är han ju inte farlig men vi vet ju inte var han har andra som väntar. Jag tittade på XY i går (ZDF:s serie ”Aktenzeichen XY ungelöst”, om olösta brott). Om man betänker allt som de …” Plötsligt vimlar det av björnbär vid vägkanten – jag blir överraskad eftersom mitt försök att knyta kontakt genom att fråga efter vilda bär bara var tänkt som ett skämt. Nu ropar jag lite 17


förnärmat: ”Här! Och ni säger att det inte finns några bjornbar. Massor!” Det är naturligtvis pinsamt för damerna och herrarna. De inser att deras lögn är avslöjad. Lika ömkliga blir deras ursäkter. ”Hur skulle vi kunna veta det? Det är en tillfällighet att de finns här vid vägen”, menar en av damerna. ”Ja, men de är ju inte mogna ännu”, säger en annan och en tredje bidrar med: ”Vi ska ju inte stanna här. Vi ska gå vidare.” Under tiden anförtror en av kvinnorna min tappert medvandrande kollega att man efter vandringen ska dricka kaffe tillsammans. Några vandringsminuter senare förhör jag mig om man skulle kunna få kaffe efteråt. Det är inte planerat, är det tvära besked jag får. Jag försöker dra in den ende mannen i gruppen i ett samtal om hans paraply. ”Är paraplyet mot solen också?” frågar jag oskyldigt. Då höjer han paraplyet som ett vapen, svingar det genom luften och säger med hotfull underton: ”Ja, som skydd. Mot regn. Försiktighetsåtgärd.” Efter gott och väl två timmars vandring är vi tillbaka vid parkeringen där gruppen hade startat. Jag frågar en gång till om kaffe. Mat och dryck är ju ett kärt tema på alla tyska tv-kanaler och hela vägen har jag hoppats få avsluta med kaffe: Björnbär, äpplen … Skämtet med ”bjornbaren” är glömt för länge sedan. Jag är inte längre medveten om min svarta hudfärg utan känner bara en plågsam osäkerhet eftersom pensionärerna, som jag promenerat bredvid, har hållit mig på avstånd hela tiden. Vandrarna flyr in i sina bilar. ”Nu åker vi hem!” ljuger damerna i den första bilen och när de kör i väg ser jag deras lättade miner. Det andra gänget avlägsnar sig och mumlar till min kollega, som hade vädjat om deras medkänsla och sagt att jag ju gärna ville följa med och dricka kaffe: ”Usch nej, det vill vi inte.” Inte heller den kvinna som hade tyckts tina upp en smula under vandringen, och som nog rördes av min naiva hjärtlighet, 18


kan övertala dem. Hennes kommentar att jag ju bara vill få kontakt klingar ohörd. Ingen vill släppa in mig i vandringsklubben: med nöd och näppe får jag reda på att den ens finns. De vill inte ens säga hur mycket det kostar att vara med. Jag skulle ”vända mig till kommunen”. Ingen anser sig heller kunna ge mig skjuts in till stan. En dam säger sedan mycket bestämt till kvinnan som kör minibussen: ”Stäng dörrarna och kör!” Scenen är förvisso något absurd. På film blir det övertydligt och skrattretande. Jag fick dock personligen känna på hur mycket förödmjukelse den här pensionärsgruppen utsätter en främling för, och det enbart på grund av hans svarta hudfärg.

Uppställningsplats sökes Mitt nästa tillhörighetstest äger rum på en campingplats i närheten av Minden i Teutoburgerskogen. Jag har kört dit med Mercedes och husvagn, och jag är inte ensam utan vi är en hel svart familj: pappa, mamma och två döttrar, den ena nästan vuxen, den andra liten och söt, alla snyggt klädda. En vän i tysk-kongolesiska föreningen har förmedlat kontakten. Han hade frågat om de skulle vilja vara med i ett filmprojekt. De tre är svarta på riktigt och de tror att jag också är svart. ”Min frus” lilla dotter adopterade mig som extrapappa med en gång, och vi har snabbt fått en nära relation till varandra. Utanför campingplatsens reception sitter några långliggare, det vill säga människor som tillbringar så gott som varje ledig helg och oftast också semestern där, om de inte som pensionärer har bosatt sig där mer eller mindre året om. Kring de mer än 100 uppställningsplatserna, där husvagnarna står med avmonterade hjul, har man planterat små häckar och i vissa fall också satt upp låga bruna staket. De boende på de här platserna känner ofta varandra sedan flera år tillbaka, barnen leker tillsammans och till och med giftermål kommer till stånd. Dessutom kommer det 19


9789113027777