9789173517447

Av Knut Faldbakken har utgivits Gr채nsen Nattfrost Tjuvarna

Faldbakken Efterskott.indd 2

11-04-06 09.48.37

Översättning Karin Andræ

Faldbakken Efterskott.indd 3

11-04-06 09.48.38

PROLOG Det gick i ytterdörren, och hon krympte.

Hon hörde honom i hallen. Hörde hur han tog av sig skorna, ställde dem på sin plats under klädhängaren, hängde jackan på en galge, satte fötterna i tofflorna. Allt gick lite långsammare än vanligt. Allt utfördes lite omständligare, tyckte hon då hon ansträngde sig för att få med varje ljud, varenda signal som kunde tyda på att allt inte var som vanligt. Som han ville ha det. Hon kände alltför väl igen den där hotfulla långsamheten. Tiden, kvart i sex, var också betydelsefull. Han var hemma över en timme senare än vanligt. Något måste ha hänt, kanske något oväntat som hade uppehållit honom på arbetet – om det så bara var en bagatell kunde det räcka för att irritera honom, få honom ur balans. Eller något kunde ha hänt på hemvägen. En kvinna.

Han som alltid var så noga med att komma i tid, han som var besatt av ordning och reda. Förutsägbarhet. Den goda, borgerliga tillvaron var som ett evangelium för honom. Han lät sig distraheras av en vacker kvinna. Alla som kom i hans väg.

Och det var henne det gick ut över.

Ordningssamheten var en viktig del av hans personlighet.

Den hade också blivit en del av hennes. I början hade det tilltalat henne, en strukturerad man ingav förtroende. Skapade en känsla av trygghet. Snart nog hade hon lärt sig att hans strukturer inte fick ifrågasättas. Hon hade själv aldrig varit 5

Faldbakken Efterskott.indd 5

11-04-06 09.48.38

speciellt prydlig av sig, inte någon typisk hemmafru. Hennes erfarenheter av män hade varken varit särskilt många eller vidare positiva innan hon gifte sig. Hon förstod mycket väl att ett samliv krävde anpassning. Kompromisser var nödvändiga, också när de blev allt fler, kanske till och med då de gick utöver det rimligas gräns. Då hade hon undan för undan fått ta till olika strategier. Manövrer. Undanflykter.

Tårar. Lögner. Allt för att slippa undan hans speciella form av repressalier. Och när absolut ingenting hjälpte, då var sista utvägen att krympa, göra sig osynlig. Försvinna helt.

Den bruna såsen hade fått en skorpa runt kanten. Han hade bett att få köttfärsbiff i dag, samma sorts biff som hans mor hade lagat. Det var inte hennes specialitet i köket, det var det egentligen inte så mycket som var. Hon lade inte så stor vikt vid mat och måltider. Där var de också olika. Det var något han alltid lät henne veta, och som vanligt var han skoningslös i sin kritik. Särskilt middagen var viktig. Han visste ju att schemat på vårdhemmet där hon jobbade ofta gjorde det svårt för henne att hinna, men det påverkade inte hans krav. Hon var å sin sida medveten om att han ogillade hennes nattvak – trots detta tog hon nätterna när hon kunde, och han hade inte uttryckligen förbjudit det. De behövde pengarna. Han tjänade inte så mycket på sin deltidstjänst som lektor. Dessutom hade han extrautgifter som han inte ville gå närmare in på. Hon utgick ifrån att hans kvinno­ historier kostade. Det gjorde henne inte så mycket längre.

Man kunde säga att det gjorde pressen på henne mindre.

Hon jobbade natt hela den här veckan. Frikvällar kallade hon det i sitt stilla sinne. Därför hade hon lagat köttfärsbiff åt honom, med kokt potatis och ärter. Stuvade ärter. Och brun sås. Hon visste vad hon riskerade om det blev klumpar i den. Klumparna hade hon klarat sig undan, men nu var såsen istället på väg att stelna eftersom han var försenad.

6

Faldbakken Efterskott.indd 6

11-04-06 09.48.38

Hon hörde att han stannade till framför spegeln i hallen.

Han var noga med sitt utseende. Det var viktigt att se bra ut. Ungdomlig för sin ålder. Han inbillade sig att han fortfarande fick uppskattande ögonkast från kvinnor. Det faktum att han såg sig i spegeln signalerade också fara. Det kunde betyda att han hade blivit avvisad och sökte bekräftelse på något som egentligen inte hade med henne att göra, fast det var hon som fick ta konsekvenserna av vad det nu var som hade gått honom emot. Det var länge sedan han hade brytt sig om vad hon tyckte om hans utseende och klädsel. Att hon skulle våga komma med en kommentar var dessutom otänkbart – håret hade ju blivit tunnare, han hade lagt på sig lite – trots att han ofta kom med anmärkningar när det gällde henne: makeup, frisyr, till och med hennes kropp, i förödmjukande detalj. Som om den obarmhärtiga kritiken förminskade åldersskillnaden mellan dem. Det hade annars varit något positivt i början – hon ung och oerfaren, han en vuxen man. Men den fascinationen hade nötts ner allteftersom skillnaderna blev oöverstigliga.

Det hände att hon kände ett stråk av parfym när han kom sent hem, en doft av främmande kvinna. Men hon blev inte ledsen längre, tvärtom. Det betydde oftast att han lät henne vara i fred, åtminstone ett par kvällar. Men bestraffningarna undgick hon inte. Slagen när han ansåg att hon hade gått över gränsen, överträtt de förbud som han alltid förändrade efter eget gottfinnande. Som om han måste straffa henne för sina egna felsteg. Han hade ju sin självrespekt, sin oantastliga moral att vårda.

Nu hade han öppnat köksdörren. Nu stod han i rummet.

Hon krympte ännu mer. Inte för att göra sig osynlig för honom, det var ju omöjligt. Det handlade om att göra sig osynlig för sig själv. Bli en tom, känslolös punkt.

Blotta tanken lindrade lite.

7

Faldbakken Efterskott.indd 7

11-04-06 09.48.38

Nu var han rakt bakom henne. ”Och här står min lilla hustru och sliter vid spisen!”

Alltför hög röst. Alltför gemytligt tonfall. Hon visste vad som skulle komma nu. Hon visste bara inte när eller hur. ”Min lilla fru …”

Hon krympte och krympte.

Han hade lagt armarna om henne bakifrån. Hon kände hans näsa i nacken. Hon var nästan ett halvt huvud längre än han, ett faktum som hade tänt honom till en början. Nu var det enbart en källa till irritation. I likhet med håret som hon klippt av sig eftersom han ändå slet bort stora tussar när raseriet kom över honom.

Hans hand famlade efter ett bröst. Hon hatade det. Hon hade alltid varit missnöjd med sin kropp. Men han grep, mjukt till att börja med. Hon hade små bröst, hade aldrig försökt framhäva dem. Det tyckte han också illa om. Han gjorde narr av hennes kropp, ofta så att andra hörde det, kallade henne plankan, bengeten, eller ännu värre, Dolly Parton. ”Som har lagat min älsklingsmat …”

Han grep hårdare, som om han ville dra och tänja ut bröst­vävnaden till önskad storlek. Det gjorde ont, men hon gav inte ifrån sig ett ljud, fortsatte bara att röra i såsen. ”Men som inte ens en gång kan ta sig tid att vända sig om och ge sin man en liten kyss när han kommer hem från en ansträngande arbetsdag.”

Hon vände sig om, fastän hon visste vad som skulle följa. Det hade blivit värre på sista tiden. Han slog i ansiktet också, brydde sig inte om blåmärkena och svullnaderna, struntade i att de skulle märka det på hennes arbetsplats, att det skulle pratas. ”Och såsen bränner du vid.”

Hon koncentrerade sig på att bli ingenting, upphöra att 8

Faldbakken Efterskott.indd 8

11-04-06 09.48.38

existera, avlägsna sig från kroppen, skapa ett tomrum där han inte kunde nå henne oavsett vad han hittade på. Hon hade blivit ganska bra på det. Det han gjorde mot henne kom på avstånd. Själva smärtan kom på avstånd, den blev likgiltig, som om det var någon annan som blev slagen och sparkad. Det var en flyktväg som han inte kunde kontrollera.

Den och hatet. Det kunde han inte heller kontrollera. Inte bilderna som flammade upp i huvudet på henne, föreställningarna som tog form medan han slog som värst, att ur detta ingenting som hon hade blivit till, ur tillintetgörelsen, skulle det en dag stiga en ny gestalt, hennes riktiga jag, en hämndens ängel – vred och mäktig, rasande och kraftfull, en oövervinnelig skepnad som skulle resa sig och ta tillbaka.

Hämnas. Låta honom få vad han förtjänade.

Det enda som stod klart för henne där hon låg på köksgolvet, hulkande och värkande, kladdig av blod och kroppsvätskor, var hur hett hon längtade efter det ögonblicket. Och att hon faktiskt nu var säker på att det skulle komma. För nu började hon hitta styrkan. Nu hade hon fått syn på en utväg. Hon låg med ansiktet tryckt mot golvplankorna, tårarna blandades med blodet som sipprade ut ur ena näsborren och från en sprucken underläpp, och hon märkte att hon log.

Det var inte hon som gick sin undergång till mötes, det var han.

9

Faldbakken Efterskott.indd 9

11-04-06 09.48.38

DEL ETT

Faldbakken Efterskott.indd 11

11-04-06 09.48.38

Faldbakken Efterskott.indd 12

11-04-06 09.48.38

1 Jonfinn Valmann hade inte för vana att gå ut och dricka med poliskollegorna, men detta var en speciell kväll. Det hade kommit en ny man till spaningsstyrkan och han skulle tas med på krogrunda, denna intill tråkighet förutsägbara tur mellan de fem sex någorlunda hyfsade krogar som Hamar förfogade över. Nykomlingen var brottsutredare och kom från Trondheim. Han hette Ulf Erik Engh och verkade vara en rejäl och bra kille. Men skägget skulle nog inte sitta kvar så länge här i Hedemarken, tänkte Valmann som för egen del alltid hade gillat trondheimarna trots deras förkärlek för ansiktsbehåring. Dessutom rådde det inga tvivel om att Hamarpolisen behövde förstärkning på spaningssidan.

I turistbroschyrerna framställdes staden med omnejd som en fridfull och lite sömnigt lantlig idyll, ett turistparadis opåverkat av tidens gång och den moderna världens konflikter, men så var det förstås inte i verkligheten.

De var sex poliser runt ett bord på The Irishman, den murrigaste puben i staden: nykomlingen Engh; Bernt Nolde, en erfaren kriminaltekniker; Axel Feiring som på rekord­tid hade arbetat sig upp från patrullerande polis till polis­inspektör; Leiv Vik, relativt färsk han också, bördig från det milda Sørlandet och anställd hos Hamarpolisen i snart två år. Veteranerna Halvor Rusten och Valmann fick vara med som ”förkläden”, en lustighet som en av de yngre männen flinande hade kläckt. Just nu var det lite oklart 13

Faldbakken Efterskott.indd 13

11-04-06 09.48.39

var de skulle fortsätta. Ölglasen var tömda. Valet stod mellan Biblioteksbaren på Hotel Astoria och Bar Victoria på Strandgata. I Hotel Victorias nedervåning var det karaokekväll på torsdagar.

Valmann hade röstat för Biblioteksbaren, fast han helst hade suttit kvar på The Irishman. Han hatade karaoke. Dessutom började det bli sent, han hade egentligen fått nog, han var inte mycket för uteliv, men han hade bestämt sig för att inte vara den som bröt upp först. Det här var ju en frikväll för honom också. Anita, hans sambo, hade rest till Lillehammer där hon skulle övernatta hos en väninna som hon hade hållit kontakten med efter första praktikjobbet där uppe, då hon just avslutat polishögskolan. De skulle ha tjejfest, fyra stycken, gå ut och äta, roa sig. Det skulle de nog få bra möjligheter till, tänkte Valmann med blandade känslor. Det var sista veckan i november, julborden avlöste varandra. De människor man stötte på efter klockan tio på kvällen var sällan nyktra.

Också här på The Irishman var stämningen präglad av den kommande julen.

I samma sekund som de reste sig från bordet var ett lätt överförfriskat sällskap där för att nypa platserna. ”Överheten är ute och roar sig, ser jag!” En högljudd kommentar från en av de berusade.

Ansträngt lustiga anmärkningar av den typen irriterade Valmann. Men i en småstad fick man finna sig i att bli igenkänd, iakttagen, utsatt för kommentarer och skvaller. Som polisman var man extra påpassad. Därför gick han sällan ut här i Hamar. Men i kväll ville han inte vara den som förstörde stämningen. ”Mysigt värre!” Ulf Erik Engh hade dragit ner yllemössan över öronen. Fyra av dem hade gått i förväg och stod på trottoaren i den råfuktiga vinden som mer eller mindre konstant 14

Faldbakken Efterskott.indd 14

11-04-06 09.48.39

kom vinande från Mjøsa längs Vangsvegen den här årstiden.

De väntade på Rusten och Feiring som stod i kö till toaletten. Valmann nickade till svar och steg åt sidan för ännu ett gäng killar som ville in. Männen var alltid i majoritet på The Irishman. Det var ett grabbigt ställe, ganska stökigt ibland.

Det hade till och med förekommit skottlossning inne i lokalen – en eftermiddag för bara någon månad sedan. Tanken på att stamkrogen hade förvandlats till en brottsplats gjorde Valmann dyster till sinnes. För en polisman var det svårt att hitta neutrala ställen nuförtiden. Det var slutsatsen. Även om ingen hade kommit till skada den gången. ”Karaoke. Det är sånt som tjejer går igång på.” Engh hade slagit upp rockkragen mot blåsten. Han var nyskild och pratade mycket om kvinnor. I hans röst hördes det outsläckliga hoppet om damsällskap som väntade runt hörnet. I det här fallet hörnet Enggata-Strandgata. Sällskapet hade röstat för att ta sig de hundra metrarna till Bar Victoria och pröva lyckan där. ”Ja, med den dialekten charmar du säkert omkull dem.”

Nolde flinade. Han hörde inte heller till dem som syntes ute på stan särskilt ofta. Han gick upp i sitt arbete med hull och hår och var konstant på hugget när det gällde att förbättra standarden på Hamarpolisens minst sagt påvra kriminaltekniska laboratorium. ”För ett tag sen träffade jag en som trodde att jag var dansk.” Detta kom från Leiv Vik, yngst i gänget, en stillsam pojke som var trött på ungkarlstillståndet och förgäves försökte göra något åt det genom att alltid vara nyrakad och prydligt klädd.

De två sista kom ut och anslöt sig till sällskapet. Valmann bildade eftertrupp i den lilla samlingen som började gå mot Hotel Victoria. Han betraktade oroligt snöflingorna som hade börjat yra i snålblåsten. Han hade kommit på att han 15

Faldbakken Efterskott.indd 15

11-04-06 09.48.39

glömt ställa in bilen i garaget. Det betydde kallstart och skrapning av bilrutor tidigt i morgon bitti. En polisman kunde inte ta risken att bli sedd bakom en bilratt när han hade varit ute och festat. Inte ens på sin egen gård i färd med att köra in fordonet i garaget.

2 På Bar Victoria var ljudnivån öronbedövande. Det var paus i karaoken och musikanläggningen stod på för fullt. En liten grupp uppklädda kvinnor stod ute på trottoaren och rökte, skälvande av köld. Männen från Hamars polisstation blev stående i trängseln vid baren efter att ha blivit insläppta av en vakt som gav dem en igenkännande nick.

Nolde sa något och Valmann böjde sig fram mot honom. ”Det råder ingen brist på tjejer här, sa jag”, ropade kriminalteknikern. Han betraktade klientelet utan större entusiasm. ”De flesta verkar vara i frugans ålder.” ”Du kanske skulle presentera mig för frugan, då”, ropade Leiv Vik tillbaka. Han skannade omgivningen med alerta ögon. ”Det här stället brukade kallas ’Fyndboden’, har jag för mig”, upplyste Valmann. ”Bara att välja och vraka, ingen övre åldersgräns.” ”Det var nattklubben på övervåningen”, rättade Rusten. ”Sorry, det var inte meningen att dissa ditt stamställe.” ”Jag var här av och till, det stämmer.” Rusten blinkade mot honom, godmodig som alltid. ”Men det var i tjänsten, på jakt efter småtjejer som hade stuckit hemifrån. Och av och till på deras mammor.” ”Ja, det är för sorgligt”, inföll Feiring. Han var inte gift, 16

Faldbakken Efterskott.indd 16

11-04-06 09.48.39

men det var allt man med säkerhet visste om hans privatliv.

Annars var det alltid någon av tjejerna i receptionen som tittade två gånger när den charmige unge polisinspektören gick förbi. ”Som sagt, jag skötte mitt jobb.” ”Livet är hårt”, suckade Valmann och ångrade att han hade beställt en till öl som nu stod framför honom på bardisken: ett högt och stort glas där innehållet blänkte i matt honungsgult, som om glaset var upplyst inifrån. Han hade så smått börjat märka av sitt tidigare intag. ”Ju äldre, desto villigare.” Blicken i Enghs lätt utstående ögon vandrade planlöst runt i lokalen. ”Ja, snacka går ju.” Nolde orkade inte ens en gång vända sig mot den lilla plätten parkett som de mest festsugna bargästerna hade annekterat till dansgolv. Hans långa, vita fingrar grep begärligt om glaset. Han har händer som en obducent, tänkte Valmann. De där fingrarna är som gjorda till att gräva i lik med. Men Nolde var inte medicinare så han fick nöja sig med hår, blod, saliv och avföring. Valmann ryste och jagade bort den makabra tanken. De var ute för att roa sig. ”Det kan inte vara så lätt alla gånger”, sa Vik mellan klunkarna. ”Vad då?” ”Ja, att alltid uppträda som yrkesman.” Ett berusat flin spreds över hans ansikte. ”Ifall du till exempel skulle sätta handfängsel på den där och hon gjorde motstånd, var skulle du typ … greppa? Om du förstår vad jag menar?”

En reslig blond flicka svängde ensam omkring på det lilla dansgolvet, klädd i en utstyrsel som tycktes bestå av några chiffongtrasor fästa vid ett fisknät. ”Kolla in benen”, stönade Engh. ”Lååånga …” ”Ja, mycket till beskådande”, nickade Feiring. ”På­minner hon inte lite om frugan?”

17

Faldbakken Efterskott.indd 17

11-04-06 09.48.39

”Inte precis klädd för årstiden.” Rusten var som alltid redo att bidra med en praktisk iakttagelse. ”Måste vara kallt om rumpan.” ”Kom till mig, lilla stumpan, så ska jag värma dig om rumpan.” Viks fot stampade i takt med musiken och han svepte återstoden av innehållet i glaset. När han vände sig mot baren för att beställa en till var det med svängande över­kropp och rytmiskt gungande axlar, som om han tänkte bjuda upp bartendern till dans. ”Den där behöver inte värmas.” Ulf Erik Engh bröt tystnaden. ”Jag är ganska säker på att hon kommer att hålla sig torrskodd i kväll.” Han hade inte gjort mycket väsen av sig dittills, men nu blandade han sig i samtalet. ”Hon häckar här på hotellet.” ”Och vad grundar du den slutsatsen på, Sherlock?” Vik kunde inte slita blicken från den smäckra uppenbarelsen som hängav sig åt dansen. ”Skorna.” ”Vad är det med dem?” ”Se själv …” ”Silverskor med pärlor. Och höga klackar …” ”Inte precis vad man sätter på sig den här årstiden”, inföll Rusten. ”Hon har stövlarna i garderoben. Höga, svarta stövlar …”

Man kunde nästan se bilderna Vik frammanade på näthinnan, av en oemotståndlig, blond amason i svart lack och läder.

Nolde kastade en blick på flickans ben som om han tog mått på dem inför en obduktionsrapport. ”De har ingen garderob här”, invände Engh. Det stämde, baren var liten och gästernas ytterkläder låg slängda över stolsryggarna eller intryckta i fönstersmygarna. ”Den där tjejen är proffs. Hon är ute på en liten hotellturné här i trak18

Faldbakken Efterskott.indd 18

11-04-06 09.48.39

ten, har avtalat i förväg med kunderna, håller till i Hamar under veckohelgen, fortsätter till Lillehammer där de har någon sorts julmarknad den här veckan, om jag inte missminner mig. Och så kanske Gjøvik på hemvägen. Det är så de jobbar, raggar kunder på internet och levererar varorna direkt till dörren, om man så säger.” På Engh lät det som om detta var en verksamhet som han kände utan och innan.

Han kastade ett öga på Vik som fortfarande satt och stirrade med glasartad blick. ”Och hennes taxameter spränger taket på Hamarpolisens lönekonto.”

Ingen kom på något bra svar. Att hotellprostitution förekom, också i Hamar, var något som alla var medvetna om, men ingen på stationen hade brytt sig om att försöka kartlägga omfattningen. Dessutom var det inte olagligt att livnära sig på prostitution i Norge, och så länge det inte drevs någon öppen hallickverksamhet, eller de inblandade vände sig till polisen, var detta inte deras bord. Polismännen bröt följaktligen inte mot några regler, skrivna eller oskrivna, då de följde den välformade unga kvinnan med blicken medan hon dansade omkring och slängde med det blonda håret, väl medveten om sin dragningskraft. ”Jag går och slår en drill.” Valmann reste sig.

När han vände sig om för att hitta dörren till toaletten föll hans blick på en ensam man som satt vid ett bord i det mörka hörnet alldeles innanför ingången. Fast Valmann stod på andra sidan rummet uppfattade han den feberaktiga glansen i mannens ögon som följde den dansande blondinen. Då kändes det plötsligt som en lättnad när han kom att tänka på Enghs replik och insåg att kollegan troligtvis hade rätt.

Den här flickan skulle inte traska ensam hem i novembernatten när dörrarna stängdes. Hon skulle bara ta hissen ett par våningar högre upp, med eller utan kund. Men vad gör det egentligen mig, tänkte Valmann och snubblade vidare i 19

Faldbakken Efterskott.indd 19

11-04-06 09.48.39

halvmörkret på jakt efter skylten med en man på.

I den trånga passagen utanför toaletterna hamnade han på kollisionskurs med en ung kvinna som var ostadig på benen.

Just när de möttes snubblade hon och han måste fånga upp henne för att hon inte skulle falla. ”Hallå där!” ropade hon och gjorde inga ansatser att lösgöra sig. ”Är du okej?”

Han försökte räta upp henne så att hon kom på benen. ”En äkta gentleman.” Kvinnan log berusat mot honom. ”Mmm, och gullig …” ”Försök stå …”

Det var nästan omöjligt att få tag om den slappa gestalten.

Klänningens tunna, glatta tyg gled längre och längre uppför hennes kropp, han måste byta tag och fick plötsligt händerna fulla av bröst. ”Vi kanske skulle försöka hitta en ostörd plats”, fnissade kvinnan. Valmann hoppades att ingen skulle se dem och börja undra vad de höll på med, men han kunde inte bara släppa henne. Till sist tryckte han upp henne mot väggen, ganska hårdhänt. Då var hon plötsligt inte så viljelös och slapp längre, hon slängde en arm om hans hals och drog honom intill sig medan hon viskade: ”Du kan väl följa med upp på rummet …”

Han kände hur hennes andra hand trevade längs hans lår. ”Skulle inte det vara mysigt? Bara du och jag.” ”Nej … jag tror inte det”, stammade Valmann. Han satt fast i kvinnans grepp. Han var halvfull. Han kände värmen från hennes kropp, från halsgropen ända ner till knäna. Hon visste hur hon skulle använda sin fria hand. Han var på väg att få stånd. ”Visst har du lust!” Hon vände upp ansiktet. Han förstod att hon tänkte kyssa honom och vred bort huvudet. Då stack 20

Faldbakken Efterskott.indd 20

11-04-06 09.48.39

hon in tungan i hans öra. ”Det kostar inte så mycket, en snygging som du får rabatt.” ”Nej! Lägg av!” Han lyckades till slut lossa greppet runt nacken. Han tog två steg bakåt men kunde inte förmå sig till att se henne i ansiktet då han väste: ”Sorry, fel adress.” ”Men hördu …” Hon klamrade sig fast vid honom igen, tryckte in ena låret mellan hans ben och tog greppet på nytt, durkdrivet och beslutsamt, som om hon dansade en väl inövad dans. Samtidigt lyckades hon trycka en blöt puss på hans hals. ”Lägg av, sa jag … ge dig!” Han grep henne om handlederna och försökte skjuta henne ifrån sig. Han tänkte inte på att han var polisman, här var han civil. Men detta hade han inte varit förberedd på. Han var sällan ute och aldrig på jakt. Han levde i ett lugnt och tillfredsställande förhållande sedan drygt två år tillbaka. Det räckte för honom. Driven av ett slags generad panik gav han henne en knuff, hårdare än nödvändigt, så att hon vacklade baklänges på sina höga klackar, tappade balansen och slog i väggen innan hon dråsade ner på golvet med ett kvidande ljud.

Han störtade in på toaletten.

3 Mannen som satt ensam vid bordet i hörnet bakom ingången kunde inte slita blicken från den blonda danserskan. Han satt och vred på ett cocktailglas där det låg en torrlagd oliv på botten, genomborrad av ett fem centimeter långt plastsvärd. En stund hade han funderat på om han skulle beställa en till dry martini, men han kunde inte förmå sig till att bryta förtrollningen genom att göra den minsta rörelse. Han 21

Faldbakken Efterskott.indd 21

11-04-06 09.48.39

kanske var lite över trettio, en man med sympatiskt utseende, bättre klädd än det manliga genomsnittet i baren. Blå kavaj och vit skjorta, öppen i halsen, var definitivt inte klädkoden på ett av Hamars populäraste uteställen. Inte heller designerslitna jeans. Skorna sken, svarta och blanka, som om de var inköpta samma eftermiddag. Det mörkblonda håret, halvlångt och omsorgsfullt bakåtkammat, gav honom ihop med det välvårdade skägget som han satt och fingrade på ett lätt gammalmodigt utseende. Fast den modemedvetna observatören skulle självklart ha märkt att det var absolut sista trenden. Stilen kunde lika gärna vara resultatet av omsorgsfull planering som av en smula osäkerhet ifall avsikten var att smälta in i omgivningen. Det faktum att han satt och sög i sig drinkar så sent på kvällen på ett typiskt ölställe bidrog också till att han framstod som en främmande fågel, en man på genomresa, kanske en hotellgäst här i affärer.

I själva verket var Dag Edland en tvättäkta Hamarbo – i den mån nu en inflyttad någonsin kunde betraktas som tvättäkta. Han hade i alla fall arbete och bostadsadress här, visserligen bara en halvtidstjänst tills vidare, men om ett par tre månader, då han var helt återställd, skulle han gå upp i heltid. Och han hade varit på Bar Victoria tillräckligt många gånger för att ha hittat sin favoritplats i hörnet till höger alldeles innanför ingången. En plats där han för det mesta fick sitta i fred. Där han hade översikt. De fyra pastellfärgade plastsvärden på bordsskivan skvallrade om att han hade suttit där ett bra tag denna torsdagskväll. Men han hade inte försökt få kontakt med någon enda av de muntra damerna som deltog i karaokeuppvisningen, inte heller hade han varit i närheten av dansgolvet. Däremot hade han ofta lyft blicken och tittat mot ingången. Det föreföll som om han satt och väntade på någon.

Men det var tydligt att den han väntade på inte dök upp.

22

Faldbakken Efterskott.indd 22

11-04-06 09.48.39

Då musiken slutade och den dansande blondinen hade sjunkit ner på en pall vid baren som en fallen ängel slet han blicken från henne, vinkade till sig en servitör och beställde en till dry martini. Klockan hade just passerat halv tolv. En grupp män bröt upp från baren. Dag Edland kände ingen av dem men lade märke till att flera av gästerna följde dem med blicken tills de försvann ut i höstmörkret, och sedan hörde han kommentarerna. Han uppfattade ordet ”snutar”.

Jaha, tänkte han utan att reagera närmare på det. Han hade bara lagt märke till att de glodde lika lystet på den dansande kvinnan som han själv gjorde. De var ju killar som var ute på krogrunda, och de reagerade väl som de flesta killar på en snygg tjej. Detta konstaterade han med en känsla av olust, som om han plötsligt skämdes för lockelsen som han själv hade känt. Han ville verkligen inte vara en i en skock karlar som satt och dreglade över en tillfällig blondin. Det var inte därför han satt här och avverkade sin femte drink.

Tvärtom, han väntade på någon särskild, och hon var inte ens blond. Men hon skulle inte komma i kväll. Det förstod han nu. Han var besviken, ja mer än besviken. Hon hade varit säker på att hon skulle lyckas komma ifrån. Något måste ha hänt. Hon kunde ju ha skickat ett sms, tänkte han och försökte att tygla en oro som gränsade till irritation.

Fingrarna lekte med mobilen. Han kunde slå numret och höra efter, men hon ville inte att han skulle ringa. Han visste att det kunde uppstå situationer som blev besvärliga. Hennes ex lurade alltid i bakgrunden.

Han fick fram en bild på mobilen, tittade på den och kände sig lika förälskad när han såg den vita, slanka kroppen som första gången. Hans erfarenheter av kvinnor var inte enbart goda. Det var länge sedan han hade varit tillsammans med en kvinna. De svåra minnena tärde på självförtroendet.

Men i hennes sällskap kände han sig aldrig klumpig och 23

Faldbakken Efterskott.indd 23

11-04-06 09.48.39

otillräcklig. Allt var okomplicerat när de var tillsammans.

Hon, en vanlig tandsköterska, hade visat större förståelse för hans kontaktproblem än hela raddan av psykologer som han haft kontakt med. Tillsammans med henne kunde han spela med öppna kort. Ingenting av det han undan för undan anförtrott henne hade gjort henne förskräckt. Hon tyckte om honom som han var, hon blev inte rädd för hans ibland våldsamma reaktioner, varken de negativa eller positiva, på sådant som kunde förefalla bagatellartat. Under de få korta veckorna som de hade varit tillsammans hade han kommit en annan människa närmare än han hade tänkt sig, eller ens en gång vågat hoppas på.

Hon hette Karin. Karin Riis. I mobilen låg hon naken på sängen i sitt sovrum dit hon hade släppt in honom en enda gång när hon var säker på att den före detta sambon var upptagen med annat. Det var han som var ormen i paradiset. Det var på grund av hans svartsjuka som de inte kunnat tillbringa en enda hel natt tillsammans. Inte ännu. Men den här torsdagskvällen hade allt varit noggrant planerat. I kväll skulle de ha varit tillsammans, först i baren, sedan på hotellrummet hela natten. De skulle vakna tillsammans. Exet var på jobb i Trøndelag och skulle bli borta flera dagar. Dag visste att mannen hade bosatt sig i grannskapet efter skilsmässan för att kunna hålla ett öga på henne, han drog sig inte ens för att fråga ut grannarna – om de hade sett något, till exempel om hon brukade få besök av främmande män under kvällstid.

Och att bjuda hem henne var inte heller någon bra lösning. Lägenheten som han bodde i just nu betraktade han som tillfällig. Den stämde inte med det han ville visa henne. Där fanns det dessutom för mycket som kunde avslöja honom, saker som han nog hade tänkt inviga henne i när tiden var mogen. Men inte riktigt ännu.

Följaktligen hade Dag Edland beställt ett rum på Rica 24

Faldbakken Efterskott.indd 24

11-04-06 09.48.39

Hotel Hamar, i Olrud City, en stormarknad lite utanför staden, med stor genomströmning. Där kunde de komma och gå utan att väcka uppmärksamhet. Där kunde de älska, vakna tillsammans och äta frukost på rummet, inte checka ut förrän fem i tolv. Det hade varit planen.

Men här satt han alltså ensam, klockan närmade sig midnatt och han såg inte fram emot att ge sig iväg ut i novemberkölden, efter polismännen. Den blonda vid baren hade draperat sig över axlarna på en fetlagd medelålders man som hade tagit ett fast grepp om hennes ena skinka. Dag betraktade dem med avsmak. Det var tanken på Karin och deras förestående hotellnatt som hade fått honom att reagera som en berusad sjöman på den utmanande dansen. Det är Karin som har tinat upp mig, besegrat blygheten, gjort mig till en ny man, tänkte han nästan poetiskt samtidigt som han registrerade hur kavaljeren borta vid baren lade upp plånboken på bardisken och bläddrade upp en royal flush av skinande kreditkort, medan den blonda snodde kroppen intill hans och följde handrörelserna som en hypnotiserad kobra. Det var inte en sådan som henne han längtade efter.

I de sammanhangen hade han upplevt tillräckligt med besvikelser, begått tillräckligt med förnedrande misstag. Det var Karin han längtade efter – liten, mörk och graciös med en orolig fråga i de stora ögonen, som om hon aldrig vågade vara helt säker på att hon höll måttet, att hon var tillräckligt söt, tillräckligt intressant, tillräckligt tilldragande – hans kvinna. Det hade bara hänt. Det hade nästan gått för lätt, tänkte han nu i sitt gryende missmod. Kanske sådana orealistiska förväntningar måste sluta i besvikelse. I varje fall såg de inte ut att infrias. Åtminstone inte i kväll.

Han hade rest sig, tagit på sig ytterkläderna, en lång mörkblå rock i ull, snygg också den. Dag Edland var en man som inte var van vid att omedelbart få det han önskade sig. Men 25

Faldbakken Efterskott.indd 25

11-04-06 09.48.39

nu, då det han så hett åtrådde hade legat inom räckhåll, var ett oförutsett bakslag nästan outhärdligt. Snön från Mjøsa bet i kinderna, men lindrade inte elden inom honom. Istället för att ta till vänster runt hörnet och följa Enggata till korsningen Østregate där han bodde började han promenera den andra vägen, längs den nästan folktomma Strandgata, parallellt med den vinterdystra parken, förbi en fastighetsmäklare, en frisör, en brudsalong, långsamt, till synes planlöst.

Men ingenting som Dag Edland företog sig i sitt nya liv var planlöst eller tillfälligt. Där Strandgata svänger, vid optiker Mohn, kom en taxi med tänd skylt och han fick upp armen i tid och utan att tveka som om det var just den han hade väntat på. Som om han äntligen såg en chans att omsätta sin uppdämda frustration i handling.

4 Kriminalkommissarie Jonfinn Valmann vaknade tjugo minu­ter över åtta och fick bråttom. Det var fredagsmorgon och väckarklockan låg på golvet. Han måste ha knuffat ner den när den ringde och han slog av signalen. Ingenting av detta kom han ihåg. Han var inte van vid att vakna bakfull.

Det hade blivit några glas till efter det att de lämnat Victoria kvällen innan. I Biblioteksbarens bekväma chesterfieldfåtöljer hade kollegorna testat ett av Bernt Noldes favoritmärken.

Ulf Erik Engh hade kvicknat till och kallat whiskyn ”uselt skotskt hemkört”, en respektlöshet som hållit liv i diskussionen fram till stängningsdags. När mobilen vibrerade medan Valmann kämpade med sockorna var han säker på att det var någon från jobbet som undrade var han fanns.

Men det var Anita som ringde från Lillehammer för att 26

Faldbakken Efterskott.indd 26

11-04-06 09.48.39

tala om att hon längtade efter honom, och för att meddela att det inte var som förr att gå ut med väninnorna. Dessutom var julbordshetsen i Lillehammer nästan värre än hemma i Hamar; en osalig blandning av packade högskolestudenter, nationalromantiska stugägare från Oslo 3 i folkdräktsskjortor och läderbyxor, och tölpar från Gudbrandsdalen i Burberryhalsdukar.

Han mumlade att han också saknade henne (och kände i samma ögonblick en stöt där nere som vittnade om hur väl det stämde) men att han var jävligt försenad till jobbet. ”Å, du har varit ute på krogrunda!” utbrast hon upprymt, som om det var något positivt.

Han delade inte hennes förtjusning. Han smällde igen munnen som om han plötsligt blev rädd för att hon skulle känna lukten av hans andedräkt genom etern. Av någon anledning slog en skarp minnesbild ner i hans hjärna och sopade bort alla neutrala saker som han kunde ha småpratat om i några minuter: incidenten i korridoren då en berusad kvinna hade greppat honom i skrevet, så att han inte hade kunnat kväva impulsen av ren och rå kåthet. Och det blev inte ett dugg bättre av Anitas glada och kärleksfulla röst.

Men han hade ingen anledning att känna dåligt samvete.

Ingenting hade hänt. ”En sväng till Irishman med några av kollegorna”, fick han till sist fram med ett någorlunda naturligt tonfall. ”Du vet hur det är …” ”Visst vet jag det.” Hon lät outhärdligt glad och morgonpigg. Han längtade efter att ha henne nära, samtidigt som han var rädd för att det skulle räcka med en blick på honom för att han skulle bli avslöjad.

Vad då ”avslöjad”? Det skuldtyngda obehag som vällde upp i honom var skrattretande. Det var inte så de hade det, Anita och han, att de inte kunde unna varandra att ha roligt 27

Faldbakken Efterskott.indd 27

11-04-06 09.48.39

tillsammans med kollegor och vänner, även om den andra inte råkade vara med. ”När kommer du hem?” ”Framemot eftermiddagen. Birgit vill ut och shoppa, vi ska äta lunch på stan. Du får tänka ut något till middag.” ”Okej.” Det räckte med blotta tanken på mat för att det skulle vända sig i magen på honom.

Det var inte tal om att ta bilen. Han behövde bara se sig i spegeln för att inse det. Och i dag var det isigt och halt så han fick låta cykeln stå. Det skulle ta närmare tre kvart att gå sträckan från Hamar Vest där han bodde till polishuset nere i centrum, så det var definitivt inte något alternativ. Valmann förbannade sin egen dumhet medan han stod på infarten och hoppade av köld och otålighet samtidigt som han knappade in numret till taxi. Under de femton år han hade tjänstgjort på polisstationen i Hamar hade han inte ofta behövt ta taxi.

Dag Edland vaknade tidigt och bestämde sig för att dra till gymmet så snart de öppnade. Det skulle hjälpa upp humöret.

Tyngdlyftningen hade börjat ge resultat. Det kändes gott att bygga upp kroppen efter den långa efterbehandlingsperioden som hade slagit ut honom totalt. Under den sista tiden hade han märkt förbättringen från vecka till vecka. På onsdag skulle han till läkaren igen. Han kände sig säker på att resultatet av proverna skulle vara positivt, han hoppades bara på att han snart skulle få börja dra ner på läkemedelsdoserna. De starka preparaten påverkade både vikten, sömnen, lynnet och minnesförmågan, och han hade av och till svårt att kontrollera humöret. Han var medveten om riskerna, visste att han släpade på ett tungt psykiskt bagage. Men han insåg också att medicineringen var nödvändig under en övergångsperiod. Han hade haft minnesluckor, och han tyckte att de hade tilltagit på sistone. Psykiatern bagatelli28

Faldbakken Efterskott.indd 28

11-04-06 09.48.39

serade problemet när Dag tog upp det, sa att det ofta hände patienter i hans situation. Han måste ha tålamod och låta kroppen få tid att anpassa sig. Det var den gamla vanliga historien. Läkaren vet bäst, patienten fattar ingenting.

Nu var det förstås besvikelsen från föregående kväll som påverkade humöret, inte den obligatoriska raddan av tabletter. Han hade stämt träff med Karin, han hade suttit och väntat på det avtalade stället, men hon hade varken dykt upp eller hört av sig. Till slut hade han gett tusan i alla överenskommelser om diskretion och försiktighet. Han hade tagit taxi hem till henne, fast besluten att ta reda på hur det låg till; han ville veta om hon hade svikit honom, lurat honom. Men då han stod på trappan hade han tappat modet och vänt. Det enda han egentligen kom ihåg var raseriet och känslan av förtvivlan. Allt annat var suddigt.

Promenaden tillbaka till centrum hade sakta kylt av honom.

Upphetsningen hade ersatts av en matthet som hotade att övermanna honom. När han äntligen var hemma hade han blivit liggande länge utan att kunna somna.

I dag förebrådde han henne inte, istället tog han själv på sig hela skulden. Hade han varit för otålig? Blivit för krävande? Gått för fort fram? Hon hade ju förklarat den svåra situationen med exet. Hur oberäknelig han var. Kunde bli våldsam. Kanske han hade ändrat sig och inte gett sig iväg, trots allt? Eller kanske hon plötsligt hade blivit sjuk? Det finns säkert en förklaring, tänkte han. Det var bara det att han gärna skulle ha velat höra den nu.

Han stökade undan en snabb frukost. Flingorna smakade torrt. Men tre koppar kaffe gjorde hjärnan klar även om de inte direkt dämpade oron i kroppen. Han gick igenom sitt program med morgongymnastik för att värma upp muskulaturen. Han tänkte bättre när han var fysiskt aktiv. Det hade hänt något oförutsett i går kväll, självklart. Men det 29

Faldbakken Efterskott.indd 29

11-04-06 09.48.39

behövde ju inte ha något med dem eller deras förhållande att göra. Det var helt enkelt inte sannolikt. Allt hade ju varit som det skulle senast i förrgår.

Den fysiska aktiviteten, känslan av kroppen som arbetade, hade en positiv effekt (precis som läkaren hade sagt att det skulle ha) och fick tankarna att ta andra, mer försonliga vägar.

Där han låg och svettades på träningsmattan var det som om han kunde känna hennes lena, smidiga kropp mot sin. Den välkända tyngden i ljumskarna gjorde honom glad och upprymd. Det gjorde nästan ont, så mycket längtade han efter henne. Inte i något av sina tidigare förhållanden – han tänkte inte tillbaka på dem med glädje – hade han upplevt en närhet som den här. Hon hade varit tillitsfull och öppnat sig för honom, inte hållit något tillbaka. Hon hade inte heller haft det lätt. De hade gråtit och skrattat i varandras famn och känt att två tilltufsade individer, med lite extra tålmodighet och värme, till slut skulle kunna smälta samman och bilda ett slags allians – en stark och livskraftig enhet – om än inte perfekt.

Efter uppvärmningen tog han en kall avrivning och klädde sig. Stoppade träningskläderna i väskan. Han såg fram emot en timmes hårdkörning på gymmet. Men först hade han ett annat ärende, något som han visste skulle göra henne glad.

5 ”Man blir inte yngre …” ”Du kunde ha ringt så hade vi skickat en patrullbil.”

Feiring och Vik stod på trappan och rökte när han klev ur taxin. Ingen av dem såg speciellt medtagen ut efter gårdagens utsvävningar. Trots att flinen var godmodiga snarare 30

Faldbakken Efterskott.indd 30

11-04-06 09.48.39

än sarkastiska rev kommentarerna i hans fransiga bakfyllenerver. Det hade blivit förmiddag och han var otränad.

Att ta sig en bläcka på stan var inte längre hans forte, men han var tämligen säker på att han skulle ha sprungit ifrån de yngre kollegorna under en lagom lång joggingrunda.

Särskilt Vik, den yngste, hade börjat bli lös i köttet och det verkade inte direkt som om han försökte hålla konditionen på topp. I gengäld hade han varit den som ivrigast kommenterat tjejerna under barrundan. ”Nå, blev det något för er i går kväll, pojkar?”

Han såg att det tog. Vik, ungkarl mot sin vilja, sköt ut underläppen: ”Nej. Men det var nära.” ”Rusten frågade just efter dig”, meddelade Feiring. ”Ett jobb. Vi har fått in ett larm.” ”Ingenting som ni gröngölingar kunde ta hand om, alltså?” ”Vi är redan på jobbet”, upplyste Vik. ”På väg till Elverum. Gängslagsmål på ’Lokket’ i natt. Invandrare mot bönder uppbackade av soldater från Terningmoen. Polisen där uppe har anhållit elva killar och behöver förstärkning.” ”God jul …” ”Eller hur? Och jag har för mig att Rusten ville träffa dig per omgående.” ”Men ni verkar inte ha så bråttom till Elverum.” ”Utryckningarna har en tendens att bli fördröjda sen de förbjöd rökning i bilarna.” Feiring knäppte iväg fimpen över räcket och ner i snösörjan. ”Det är hårt att vara polisman.” ”Där sa du ett sant ord. Jag har lagt in om ett stopp på Myklegard, tänker ta upp det med skyddsombudet.” Feiring drog upp blixtlåset i jackan och började gå mot garaget. Vik följde efter.

31

Faldbakken Efterskott.indd 31

11-04-06 09.48.39

Valmann stötte på Rusten i korridoren. ”Jag trodde fanimej att jag skulle få skicka ut en efterlysning!” För en gångs skull verkade Rusten stressad. Han räckte fram ett pappersark till Valmann som kastade en blick på det och kände huvudvärken komma tillbaka. ”Och det här anser du att bara jag kan ta hand om?”

Rustens blick räckte för att han skulle känna sig som en smitare. En smitare med baksmälla. ”Snabba på. Engh och Nolde sitter i bilen. Men du föredrar kanske att köra själv i dag.” Detta sagt med en antydan till ett leende i mungipan. Präktige Halvor Rusten hade slutat kvällen med flaskvatten. Valmann tyckte inte det var nödvändigt att svara. ”Jag trodde väl det. Och vet du vad? Jag tänkte på dig för att det ligger så praktiskt till, på Fridtjof Nansens gate i Ajer. När du är färdig där uppe är det bara att spankulera hem och fortsätta sova.” ”Vad har man vänner till?” ”Masa dig iväg nu, så kanske du hinner dit före lokalpressen.”

Tonfallet var beslutsamt muntert, som det ofta blir när man står inför en utryckning som man vet kan bli tung. På papperet stod det att en kvinna hade blivit funnen död i en privatbostad. En radiobil hade anropats och en patrull var på plats.

God jul …, tänkte Valmann igen när han öppnade dörren till garaget och andades in den första munfullen kväljande bensinångor. Julens upptakt lade sig alltid som en våt yllefilt över hans humör. Han orkade inte grubbla särskilt mycket över anledningen till detta, och han visste att det kommande uppdraget inte skulle hjälpa upp hans sinnesstämning.

32

Faldbakken Efterskott.indd 32

11-04-06 09.48.39

6 En polisman väntade utanför huset. Han gjorde en avvärjande rörelse då de närmade sig. Ytterdörren var halvöppen.

Valmann sträckte på halsen och tittade in. Han kunde se blodet. Och kvinnan som låg på golvet, åtminstone huvudet och ena axeln. ”Det är bäst att ta köksingången”, föreslog polismannen.

Huset var en äldre villa, vitmålad med flagande listverk och hörn, påbyggd förstukvist och en extra ingångsdörr på kortväggen mot det relativt nya garaget. Både huset och tillbyggnaderna var typiska för bebyggelsen i detta väletablerade och välmående område. Den andre uniformerade polismannen var i färd med att sätta upp avspärrningstejp mot trottoaren. Det knarrade under skosulorna varje gång han tog ett steg i det tunna snölagret. Valmann undrade om någon hade tänkt på att titta efter spår innan mannen började trampa omkring. ”Vem var det som ringde?” ”Ett bud som skulle leverera blommor. Vi tog namn och adress.” Polismannen på trappan var angelägen om att visa att allt hade gått rätt till. ”Stackars jävel”, tillade han.

Att komma med blommor till en kvinna som låg misshandlad och ihjälslagen bakom dörren. Ironin i detta var nästan mer än Valmann kunde svälja just då.

Hon låg på mage i hallen. Visserligen var ansiktet inte synligt, men av den förvridna ställningen och allt blod på golvet och väggarna kunde man dra slutsatsen att hon var illa tilltygad. Här skulle det bli mycket att göra för teknikerna.

33

Faldbakken Efterskott.indd 33

11-04-06 09.48.39

Nolde var på plats och delade ut plasthuvor, latexhandskar och skoskydd. Han såg inte ut att känna sig särskilt väl till mods, han heller, då han ringde stationen för att kalla in mer folk.

När Nolde hade tagit sina bilder och gjort sina anteckningar tog Valmann och Engh över. ”Grov misshandel”, mumlade Ulf Erik Engh. ”Totalt sönderslagen.” Han började se sig om efter ett tänkbart till­hygge. ”Knytnävarna”, föreslog Valmann. ”Tror du?”

Valmann nickade. Just nu orkade han inte gå in på någon detaljerad diskussion när det gällde blåmärken, sår och andra skador. Knogar slår sönder hud och vävnad, men ger sällan upphov till djupa sår eller revor. Ett vapen ger ofta en tydlig sårkontur, som skärsåren efter en kniv eller krosskadorna efter ett hårt tillhygge.

Kvinnans ansikte var ohyggligt misshandlat, uppsvullet och missfärgat, men Valmann kunde inte upptäcka några skärsår.

Ena armens vinkel visade att den var bruten vid armbågen. ”Han har verkligen gått lös på henne.” ”Han?” ”Han, definitivt. Bakom det här ligger det muskler. Han måste ha sparkat också. Titta, ena ansiktshalvan är intryckt.” ”Har vi någon identifikation?” frågade Valmann och vände sig till polismannen som hade kommit efter dem. ”Vi tror att hon heter Karin Riis.” ”Vad grundar ni det antagandet på?” Alla tre fäste motvilligt blicken på den dödas sönderslagna ansikte. ”Hennes handväska ligger vid dörren. Med plånbok, Visa­ kort och allt det andra.” ”Ingen mobil?” ”Inte i väskan.” ”Så du utgår ifrån att det är hennes väska.”

34

Faldbakken Efterskott.indd 34

11-04-06 09.48.39

”Ja.” ”Och att kvinnan bodde här.” ”Vad skulle hon annars ha gjort här i huset?” ”Hon har ytterkläder på sig, hon kan ha tagit sig in, eller hon kan ha varit gäst här.” ”Hon är finklädd”, inföll Engh. ”Hon hade klätt upp sig och var på väg ut.” ”Eller på väg in.”

Engh verkade inte speciellt imponerad av Valmanns försök till skarpsinniga invändningar. Och för att säga som det var kände han sig inte särskilt skarpsinnig just då. Åsynen av den döda kvinnan hade inte precis hjälpt till att samla tankarna.

Tvärtom, klänningen hade glidit upp så att benen delvis var blottade, på ett ställe ända upp till höften. Hon hade bara ett par röda tangatrosor på sig, trots vinterkylan utomhus. ”Har ni hittat något som tyder på inbrott?” En snabb blick på fönster och dörrar. I den här delen av huset verkade det inte som om någon hade brutit sig in. ”Ytterdörren var olåst”, sa polismannen.

De blev stående några ögonblick utan att säga något.

Tystnaden förstärkte Valmanns känsla av att inte riktigt ha tagit sig ur sängen ännu. ”Hårfärgen stämmer”, mumlade polismannen. Han såg ut som om han längtade efter avlösning. ”Ansiktet … ja det är ju …” Han avslutade inte meningen, nöjde sig med att peka på en hylla med några fotografier. Ett av dem föreställde en söt ung kvinna med brunt vågigt hår och stora leende ögon. ”Titta på ögonbrynen …”

På den döda kunde man se att i varje fall ett av ögonbrynen hade samma regelbundna bågform. Kroppen var spenslig. Det fanns ingen anledning att anta att kvinnan på golvet inte skulle vara identisk med kvinnan på fotot.

35

Faldbakken Efterskott.indd 35

11-04-06 09.48.39

”Hon bodde alltså här och hette Riis?” ”Karin Riis enligt id-kortet.” ”Kolla upp henne i personregistret”, sa Valmann till polismannen som gick ut till bilen för att kontakta stationen. ”Och här har vi henne med en man.” Engh stod med ett annat fotografi i handen. Mannen och kvinnan höll om varandra. Hon log mot fotografen, mannens ansikte var allvarligare. Han såg ut att vara ganska mycket äldre. Bilden, en förstoring av ett amatörfoto där färgerna redan hade bleknat, måste ha tagits på en semesterresa eller någon utflykt till kusten. I bakgrunden skymtade ett fyrtorn, havet syntes mot en obruten horisont. Engh lossade försiktigt bilden ur ramen, vände på den och läste högt texten på baksidan: ”Vetla, juli. Vi var så lyckliga. Jag älskar dig. Gud välsigne dig!” En mans handstil, tveklöst. ”Så hon är gift, det finns en man i huset”, fastslog Valmann. ”Eller en sambo.” Engh kvicknade till. ”Eller ett ex, för den delen.” Han lät nästan förhoppningsfull medan han drog med handen över ytterkläderna i hallen. ”Bara kvinnokläder här. Vi får se oss om.” Han verkade ivrig att komma igång. ”När tänker de andra masa sig hit?” frågade Valmann otåligt. I hans huvud malde grundtanken i allt polisiärt utredningsarbete – den första halvtimmen på en brottsplats var den viktigaste. Hade han gjort några viktiga iakttagelser?

Hade han skapat sig ett förstahandsintryck som kunde ge hans berömda intuition något att arbeta med? Han kände sig långt ifrån säker på det.

Nere på stationen avlade Valmann rapport för Rusten.

En runda i huset bekräftade att kvinnan troligtvis levde ensam, även om det fanns spridda spår av manlig närvaro.

Skåp och lådor innehöll kvinnokläder, men längst inne i en 36

Faldbakken Efterskott.indd 36

11-04-06 09.48.40

garderob hängde en ganska sliten kostym och ett par skjortor.

I badrummet på andra våningen lyste rakgrejer och andra maskulina tillbehör med sin frånvaro, men nedersta lådan i en byrå i övre hallen var fullproppad med undertröjor, kalsonger och sockor. I sovrummet stod en bäddad dubbelsäng där bara ena halvan såg ut att vara i bruk. Vardagsrummet gick i vinkel. Tv-hörnans soffa var fylld med kuddar i starka färger, på det låga bordet fanns en konfektask och en påse vingummi, ändå gav hela arrangemanget ett övergivet intryck. Ett tungt matsalsmöblemang var inskjutet i ett hörn för att ge plats åt några träningsredskap. Där bredvid låg en saccosäck. Ljusa fläckar på stråtapeten vittnade om att bilder relativt nyligen hade avlägsnats. Innehållet i kylskåpet gav också en fingervisning: Cottage Cheese och annan mager ost, lättmarmelad, youghurt light, en kartong lättfil och ett paket Prior kalkonskinka fyllde nätt och jämnt en hylla. I grönsakslådan låg selleri, körsbärstomater och en ohygglig massa morötter.

Brödburken innehöll havreknäcke och ett paket Rugsprø.

Av barn syntes inga spår. ”Det kan inte vara länge sen han flyttade ut”, sammanfattade Valmann. ”Jag kan tänka mig att vi hittar mer manlig kvarlåtenskap på vinden.” ”Eller i soptunnan.” ”Det verkar inte som om hon var typen som slänger ut gubben med hull och hår. Hon har ju låtit ett par bilder stå framme, till exempel.” ”Du menar att det fortfarande finns ett band mellan dem?” ”Det blir gärna så, tror jag … Ifall det inte handlar om raka motsatsen, alltså.” ”Han kan vara död. Hon kanske nyligen har blivit änka.” ”Eller så är han inte ute ur huset, inte helt och hållet. De kanske bara behövde lite tid ’för sig själva’, som det visst heter.”

37

Faldbakken Efterskott.indd 37

11-04-06 09.48.40

”Du menar innan hon tar mod till sig och klipper av tråden helt och hållet?” ”Något i den stilen. Det kan nog vara svårt … man drar sig i det längsta, kanske.” ”Vissa kan ha anledning att gruva sig. Det är under skilsmässor som de flesta misshandelsfall sker. Exmaken misshandlar exhustrun.” Engh verkade fast besluten att fram­mana det värsta tänkbara scenariot. ”Och samtidigt springer hon omkring ute på stan stan, lättklädd …”

Båda brottsutredarna vände sig om då den uniformerade polismannen kom in igen. ”Det finns ingenting på Karin Riis i vårt register”, meddelade han. ”Men hon står i telefonkatalogen, och folkbokföringen har henne på den här adressen, civilstånd: ogift.

Hon är tjugonio, flyttade till Hamar för fyra år sen, bodde tidigare i Koppang. Yrke, tandsköterska.” ”Tala med tandläkaren. Och försök spåra familjen.”

Polismannen nickade och vände på klacken, lättad över att få komma bort från huset igen. ”Och blomsterhandlaren”, ropade Valmann efter honom. ”Vad hände med buketten? Om vi hittar den kanske det finns ett kort.” ”Nu skulle jag vilja ha lite svängrum här.” Nolde var i gång med penslar, pulver och tejp, assisterad av kollegan Kolloen som just hade anlänt. ”Sen blir det er tur. Jag hittade förresten mobilen i kappfickan.” ”Rapport om innehållet till mig så fort det går”, sa Valmann.

En ny man kom till synes i dörren. ”Doktor Gruell”, sa han. ”Och vad har vi här, då?” Han var ung. Rösten lät nästan förväntansfull.

Engh och Valmann gick ut och ställde sig på yttertrap38

Faldbakken Efterskott.indd 38

11-04-06 09.48.40

pan. En tung novemberhimmel hängde över trädtopparna där en smal remsa skog avgränsade villaområdet mot öster.

Några förbipasserande hade stannat till, de stod och glodde på utryckningsfordonen och upp mot huset. Grannhusen var mörka och tysta som om de var obebodda. De stora villa­trädgårdarna var överdragna av ett tunt lager halvfrusen snösörja där buskar och rabatter avtecknade sig i ett grafiskt mönster av svarta fläckar och streck mot den ljusare bakgrunden. En granne hade redan hängt upp julbelysningen i en liten silvergran på gården. Föräldrarna var på arbetet, barnen i skolan. Ändå måste de börja knacka dörr så snart förstärkning hade anlänt. I några av husen skulle det finnas folk bakom gardinerna, och de som var hemma vid den här tiden på dygnet var oftast just de som höll reda på vad som hände i området. Valmann gäspade stort. Klockan var inte tolv ännu, men novemberljuset var sömnigt och det rådde eftermiddagsstämning. ”Exet …”, sa Engh ut i luften. Han hade tänt en cigarett och drog ett djupt bloss. ”För det mesta är det exet …”

Valmann hade stått och tänkt samma sak. De flesta mord skedde inom familjen och begicks av en före detta äkta man eller sambo.

Tvåsamhetslyckan med den fula sidan utåt.

Han kunde inte frigöra sig från synen av kvinnans misshandlade ansikte. Den förvridna kroppen. I stark kontrast till de lyckliga fotografierna som strålade från hyllan. Det groteskt tilltygade ansiktet. Blodet som hade sprutat över hela hallen.

Raseriet, tänkte han. Det sanslösa raseriet.

Uttrycket crime passionel lät nästan romantiskt på frans­ ka, en kärlekshandling som hade gått över styr. Här stod de inför verkligheten, den äkta varan – en man som hade slagit ihjäl en kvinna, inte överlagt, inte kallblodigt, utan i 39

Faldbakken Efterskott.indd 39

11-04-06 09.48.40

fullt raseri. Att ta livet av henne hade inte räckt, han hade fortsatt att slå och sparka för att få ur sig raseriet, han hade hämnats på den livlösa kroppen som om det handlade om att tillintetgöra den. Ja, han hade velat utplåna henne, allting som hade att göra med henne, själva minnet av hennes fysiska närvaro. ”Ja, exet ligger nära till hands här”, svarade Valmann, också rätt ut i luften. Han började gå mot grinden för att möta bilen med förstärkning. Han drog ner den kyliga luften i lungorna, djupt för att döva kväljningarna, han kom att tänka på Anita som hade bett honom hitta på något till middag. Ingenting kändes mer avlägset just då.

7 Han var inte tillbaka på stationen förrän klockan närmade sig tre. Trots att huvudet värkte av trötthet måste han sätta sig ner och göra en sammanfattning av det som de hittills hade kommit fram till, både för egen del och för att polismästaren, Gjertrud Moene, väntade sig en rapport före arbetsdagens slut. Ett brutalt kvinnomord var inte något som fick bli liggande fastän det snart var helg och de flesta på avdelningen hade hoppats på ett par lediga dagar. Det var nog ett fåfängt hopp nu. Pressen var redan på dem. Nere i vakten ringde telefonerna oavbrutet, det var media som hörde av sig. Valmann hade redan avfärdat en journalist från lokaltidningen och hans fotograf som hade snappat upp nyheten och tagit sig en tur till Fridtjof Nansens gate. Dessutom var det alldeles för tidigt att dra några slutsatser. Den dödas identitet skulle inte avslöjas förrän familjen var kontaktad. Man fick vänta på obduktionsresultatet innan man kunde fastslå 40

Faldbakken Efterskott.indd 40

11-04-06 09.48.40

dödsorsaken. Fallet hade högsta prioritet. Inga detaljer ännu.

Och så vidare. Den gamla vanliga ramsan som skulle upprepas när Moene kallade till obligatorisk presskonferens: ”För tidigt att uttala sig. Av utredningstekniska skäl.”

Tandläkaren Markus Graaberg som hade sin praktik i en av de gamla kåkarna på Strandgata kunde per telefon bekräfta att Karin Riis arbetade hos honom, men att hon var ledig varannan fredag, varför hon inte skulle ha infunnit sig på arbetet denna morgon. Hon hade varit anställd hos honom i närmare två år. Han hade bara gott att säga om henne när det gällde arbetsinsatsen, och han framhävde hennes behagliga väsen. Såvitt han visste var hon gift och bodde ihop med sin man. Han kände inte till några detaljer om hennes privatliv, det var nämligen inte så han arbetade, han föredrog att begränsa kontakten med kollegor och anställda till det rent yrkesmässiga. Tandläkaren sa att han självklart stod till förfogande ifall polisen hade fler frågor.

Fri tandvård var en av löneförmånerna och han hade bilder av hennes tänder ifall polisen skulle behöva, han mindes tydligt att de var så gott som felfria. Hur en rejäl flicka som hon kunde råka ut för något sådant övergick hans förstånd. ”Nej, nej, det kan inte vara sant …” Han suckade tungt, som om Karin Riis öde verkligen berörde honom på riktigt. ”Hon var ju så … ja, hon var så ljuvlig.”

I bakgrunden hördes radion, ett program i P1 där åhörarna fick ringa in synpunkter. Torrt, humorbefriat och fantasilöst, enligt Valmann. Men det var nästan en lättnad att höra – raka motsatsen till vissa vittnen som svämmade över av kreativa associationer, högst personliga teorier och slutsatser, i en grad som oftast gick ut över deras trovärdighet.

Buketten som varit ämnad för Karin Riis hade blivit lagd i kylrummet hos Astoria Blomsterforretning, och där låg 41

Faldbakken Efterskott.indd 41

11-04-06 09.48.40

den fortfarande i väntan på att hämtas av polisen. Vik hade skickats för att håva in fångsten: ett dussin röda rosor, plus ett påkostat kort med elegant snirklig guldskrift där det stod ”Till Dig.” Inuti hade någon slängt ner några ord med kantig och spretig handstil: ”Kan vi prata om i går? Kan du träffa mig? Längtar! Dag.” Dag. Där hade de i varje fall ett namn. Ett dussin röda rosor skickade man inte till en tillfällig bekant. Och inte heller till den som man stod och höll om på ett gammalt semester­kort. Dagen innan hade det alltså hänt något som Dag tydligen gärna ville tala med Karin Riis om så snart som möjligt. Men relationen var inte mer etablerad än att han måste fråga om det gick att träffas, och dessutom framhäva att han längtade.

Dag hade betalat blommorna kontant. Det måste gå att spåra honom. Det måste finnas en adress, ett telefonnummer, ett brev, eller någon annan hänvisning till denna Dag någonstans i Karin Riis bostad. Men de kunde inte börja gå igenom huset förrän kriminalteknikerna var färdiga. Valmann vankade omkring och surade för att allting plötsligt tog så lång tid. Karin Riis mobiltelefon hade ännu inte tömts på information. De hade sina fasta rutiner för sådant. Och här satt han med ett svårt misshandlat kvinnolik, en medel­ ålders frånflyttad sambo, och en ny man som skickade ett fång med röda rosor och ett kort som formligen skälvde av ömhet och längtan. Alltihop så till den grad efter läroboken att det borde ha gjort honom orolig – det gjorde honom orolig! Det kändes nästan som att fuska, som att lägga patiens med bara tre kort: kung, dam, knekt. Så snart han hade fått bildsidan uppåt på knekten och kungen så blev det klart vem av dem som skulle läggas på damen och vem som skulle kastas. Och sedan hade patiensen gått ut.

42

Faldbakken Efterskott.indd 42

11-04-06 09.48.40