20
Naomi Novik
över huvud taget komma in på den stora och bekväma flygbasen, inte ens Temeraire. Istället beordrades Laurence att låta dem sova på gatorna runt slottet och rapportera till befälhavande amiral morgonen därpå. Han undertryckte sin första reaktion och berättade i mild ton om arrangemangen för major Seiberling, som nu var högste befäl bland preussarna, och antydde så gott han kunde utan att fara med direkt osanning att amiralitetet ville vänta med det officiella välkomnandet tills general Kalkreuth var återställd. ”Åh, måste vi flyga igen?” sade Temeraire. Han tog sig trött upp på fötter igen och gick runt bland de dåsande vilddrakarna för att puffa på dem så att de vaknade. Efter middagen hade de alla försjunkit i sömngångaraktig dvala. Flygningen gick långsamt och dagarna hade blivit korta. Det var bara en vecka kvar till jul, insåg Laurence plötsligt. När de kom fram till Edinburgh var himlen helt mörk, men slottet på den höga klippan ovanför den beskuggade flygbasen sken som en fyrbåk där det stod, med fönstren och murarna klart upplysta av facklor och de smala husen i den gamla medeltida delen av staden hopträngda runt sig. Temeraire ryttlade tveksamt ovanför de trånga och slingrande gatorna. Det fanns många tornspiror och spetsiga tak att tampas med och inte särskilt mycket utrymme mellan dem, vilket fick staden att se ut som en fångstgrop med vässade störar. ”Jag begriper inte hur jag ska kunna landa”, sade han osäkert. ”Jag kommer säkert att förstöra någon av byggnaderna. Varför har de gjort gatorna så smala? Det var mycket bättre ordnat i Peking.” ”Om du inte kan göra det utan att göra dig själv illa ger vi oss av igen, och så kan våra order dra åt fanders”, sade Laurence, vars tålamod var på upphällningen. Till slut lyckades dock Temeraire ta mark på det gamla katedraltorget utan att dra med sig mer än lite murade utsmyckningar. För vilddrakarna, som alla var betydligt mindre, var det inte lika