9789163844126

Kapitel 1

”S

kicka upp en till, fördöme er, skicka upp allesammans på en gång om det behövs”, sade Laurence häftigt till stackars Calloway, som inte förtjänade att bli svuren åt: artillerikonstapeln avfyrade signalraketerna så snabbt att han hade bränt sig på händerna. Huden hade spruckit och flagnat till klarrött där han spillt krut på fingrarna, för han hejdade sig inte för att torka av dem innan han tände en ny raket.

En av de små franska drakarna pilade in igen och klöste mot Temeraire, och fem män föll skrikande när ett stycke av den provisoriska bärselen gick sönder. De försvann genast bortom lyktskenet och svaldes av mörkret. Det långa, snodda repet av randigt siden, en beslagtagen gardin, vecklades mjukt upp i vinden och böljade ner efter dem, med fladdrande trådar i de söndertrasade kanterna.

Bland de övriga preussiska soldaterna som fortfarande förtvivlat klamrade sig fast vid selen hördes stönanden följda av ett lågt, argt muttrande på tyska.

All den tacksamhet som soldaterna kunde tänkas ha känt för att ha räddats undan belägringen av Danzig hade hunnit gå över: tre dagars flygning i iskallt regn, ingen mat utöver vad de hade stoppat i fickorna de där sista desperata ögonblicken, ingen vila annat än några få stulna timmar vid ett kallt och sankt parti av den holländska kusten, och nu denna franska patrull som ansatt dem under hela den sista, ändlösa natten. Män som var så skräckslagna skulle kunna göra vad som helst i panik. Många av dem hade

10

Naomi Novik

fortfarande kvar sina handeldvapen och svärd och fler än hundra man var hopträngda ombord, jämfört med de knappt trettio som utgjorde Temeraires besättning.

Laurence svepte åter med blicken över himlen via tubkikaren och letade efter en skymt av vingar eller en svarssignal. De var inom synhåll för kusten och natten var klar. I kikaren syntes ljus­ prickar som markerade de små hamnstäderna längs den skotska kusten, och nerifrån hördes det allt starkare ljudet av bränningar.

Signalraketerna borde ha synts tydligt hela vägen till Edinburgh. Ändå hade det inte kommit några förstärkningar, inte ens en ensam kurirdrake, för att undersöka vad som stod på. ”Sir, det var den sista”, sade Calloway och hostade i det grå rökmolnet som omgav hans huvud när raketen visslade iväg högt ovanför dem. Blixtpulvret exploderade tyst där uppe och satte de framilande molnen i lysande relief när ljuset från alla håll reflekterades mot drakfjäll, Temeraires helt i svart, resten i bjärta färger som grumlades till grå nyanser av det kusliga blåa skenet. Natten var fylld av vingar. Ett dussin drakars blänkande pupiller smalnade när de vred på huvudet för att titta bakåt; fler kom bakom dem, alla nedtyngda av män, och därtill en handfull små franska patrulldrakar som pilade omkring bland dem.

Allt syntes ett blixtrande ögonblick, sedan kom den åskliknande smällen och mullret, med lite fördröjning, innan raketen slocknade och ljuset dog bort. Laurence räknade till tio två gånger om, men fortfarande kom inget svar inifrån land.

Uppmuntrad närmade sig den franska draken på nytt. Temeraire måttade ett slag som borde ha vräkt undan den lilla poux-deciel-draken, men han rörde sig försiktigt eftersom han inte ville riskera att fler av passagerarna tappade greppet. Den lilla fienden undvek honom hånfullt enkelt och girade undan för att invänta nästa tillfälle. ”Laurence”, sade Temeraire och tittade bakåt, ”var är de allesammans? Victoriatus är i Edinburgh, så han borde åtminstone

elfeenbensriket

11

ha kommit. Vi hjälpte ju honom när han var skadad. Inte för att jag direkt behöver hjälp mot de här små drakarna”, tillade han och rätade på halsen så att det knäppte i kotorna, ”men det går inte så bra att slåss när vi bär på så många människor.”

Detta var en tapprare attityd än situationen förtjänade: de kunde knappt försvara sig alls, och Temeraire var den som fick ta den värsta stöten. Han blödde redan från en mängd småsår på sidorna, som besättningen inte kom åt att förbinda eftersom det var så trångt ombord. ”Se bara till att alla fortsätter mot stranden”, sade Laurence.

Han hade inget bättre svar att ge. ”Jag kan inte tänka mig att patrullen förföljer oss in över land”, tillade han, men tveksamt. Han hade heller aldrig kunnat föreställa sig att en fransk patrull kunde komma så här nära kusten utan att möta motstånd, och han ville inte ens tänka på hur han skulle kunna landsätta tusen skrämda och utmattade män under bombardemang. ”Jag försöker, men de stannar till för att slåss hela tiden”, sade Temeraire trött och återgick till sin uppgift. Arkady och hans råbarkade grupp vilda bergsdrakar tyckte att de små stingande anfallen var enerverande, och de försökte gång på gång kasta sig runt och angripa de franska patrulldrakarna. Med sina tvära vändningar slängde de av fler av de stackars preussiska soldaterna än vad fienden någonsin hade kunnat göra slut på. Det fanns inget illasinnat i deras vårdslöshet: vilddrakarnas vana vid människor inskränkte sig till herdar som svartsjukt vakade över sina djurflockar, och passagerarna betraktade de bara som en ovanlig börda, men med eller utan ont uppsåt dog männen ändå. Temeraire kunde hindra dem endast genom att vara konstant vaksam, och nu ryttlade han ovanför stridslinjen medan han ömsom lirkade, ömsom väste åt de andra för att få dem att skynda framåt. ”Nej, nej, Gherni”, ropade Temeraire och skyndade iväg för att huta åt den lilla blåvita vilddraken. Hon hade sjunkit ner på ryggen på en överraskad fransk chasseur-vocifère, en kurirdrake på knappt

12

Naomi Novik

fyra ton, som inte klarade ens hennes blygsamma tyngd utan tappade höjd trots att den slog frenetiskt med vingarna. Gherni hade redan satt tänderna i den franska drakens nacke och ruskade den nu vildsint och häftigt fram och tillbaka, medan preussarna som klamrade sig fast vid hennes sele praktiskt taget trummade med hälarna mot den franska besättningens huvuden, så hopträngda att vartenda skott från den franska sidan knappast kunde undgå att döda någon av dem.

I sina ansträngningar att få henne att släppa taget blottade sig Temeraire, och poux-de-ciel-draken passade på att angripa på nytt.

Den här gången var han djärv nog att ge sig på Temeraires rygg.

Slaget träffade så nära att Laurence såg spåren efter Temeraires blod blänka i svart längs klornas krökta kanter när den franska draken åter drog sig uppåt, och han kramade gagnlöst hårdare om pistolen. ”Åh, låt mig, låt mig!” Iskierka kämpade ursinnigt mot fjättrarna som höll henne surrad vid Temeraires rygg. Den späda kazilikdraken skulle snart nog vara en kraft att räkna med, men än så länge, när hon bara varit ute ur skalet knappt en månad, var hon för ung och orutinerad för att utgöra någon verklig fara för någon annan än sig själv. De hade försökt binda henne så gott det gick, med remmar och kedjor och förmaningar, men de sistnämnda struntade hon blankt i, och trots att hon bara fått oregelbundna måltider de senaste dagarna hade hon vuxit ytterligare fem fot sedan dagen innan och varken remmar eller kättingar hämmade henne särskilt effektivt. ”Kan du sitta still, för Guds skull?” sade Granby förtvivlat och vräkte sig med sin fulla tyngd mot remmarna för att försöka dra ner hennes huvud. Allen och Harley, de unga utkikarna som var posterade på Temeraires skuldror, tvingades kasta sig åt sidan för att inte bli sparkade när Granby snubblande släpades än hit, än dit av hennes ansträngningar. Laurence släppte ut sina selremmar, kom på fötter och tog spjärn med hälarna mot den starka åsen av

elfeenbensriket

13

muskler längst ner på Temeraires hals. Han grep tag i Granbys selbälte när Iskierkas häftiga rörelser åter fick honom att svänga förbi Laurence och lyckades hålla honom på plats, men lädret var spänt som fiolsträngar och vibrerade av påfrestningen. ”Men jag kan hejda honom!” envisades hon och vred huvudet åt sidan medan hon försökte ta sig loss. Lågor gled ivrigt ut mellan käkarna när hon återigen försökte kasta sig mot fiendedraken, men även om den attackerande poux-de-ciel-draken var liten var han ändå många gånger större än henne och för erfaren för att låta sig avskräckas av lite eld. Med ett hånfullt läte vinklade han vingarna bakåt och erbjöd henne hela den spräckliga bruna magen som måltavla, oförskämt obekymrad. ”Åh!” Iskierka kröp ilsket ihop, det sprutade ånga ur alla de smala, utstickande taggarna hon hade över hela kroppen och med ett mäktigt ryck reste hon sig sedan upp på bakbenen. Remmarna slets på ett plågsamt sätt ur Laurences grepp, och ofrivilligt tryckte han handen mot bröstet medan de stumma fingrarna reflexmässigt krökte sig. Granby hade dragits med upp i luften och dinglade hjälplöst från hennes tjocka halsrem medan hon sprutade ut en ström av eld som bildade en vildsint fana mot natthimlen, smal, gulvit och så het att luften runt omkring tycktes förvrängas och skrumpna.

Men den franska draken hade intelligent nog placerat sig framför den kraftiga östanvinden. Nu vek han in vingarna och sjönk undan, och de brännande lågorna blåstes tillbaka mot Temeraires sida. Temeraire, som fortfarande höll på att läxa upp Gherni för att få tillbaka henne in i ledet, gav till ett häpet utrop och ryckte till samtidigt som gnistor spreds över hans blanksvarta hud, farligt nära bärselen av siden, linne och rep. ”Verfluchtes Untier! Wir werden noch alle verbrennen”, vrålade en av de preussiska officerarna hest, pekade på Iskierka och trevade med en skälvande hand i sitt patronbälte. ”Nu räcker det, stoppa undan den där pistolen”, röt Laurence åt

14

Naomi Novik

honom via roparen. Löjtnant Ferris och ett par av toppgastarna lossade skyndsamt sina selremmar och klättrade ner för att vrida pistolen ur handen på officeren. För att nå fram till honom var de emellertid tvungna att kravla över de andra preussiska soldaterna, och även om männen var för rädda för att släppa taget om selen hindrade de besättningsmännens framfart på alla sätt de kunde, uppfyllda av agg och fientlighet, genom att plötsligt sticka ut ena armbågen eller höften.

Längre akterut gav löjtnant Riggs order. ”Ge eld!” ropade han, tydligt och klart över det tilltagande muttrandet bland preussarna, och knallarna från en handfull gevär åtföljdes av klara mynningsflammor och svavelosande, bitter krutrök. Den franska draken skrek till och flög undan lite klumpigt: det rann blod från ett jack i vingen, där en kula av en lycklig slump hade träffat ett av de tunnare partierna runt leden och trängt igenom det sega, tåliga skinnet.

Andrummet kom i senaste laget. En del av männen var redan på väg upp mot Temeraires rygg och grep efter den säkrare läderselen, där flygarna var fastspända med sina karbinremmar. Men selen kunde inte bära deras tyngd, inte när de var så många, och om spännena gled upp eller några remmar gav vika så att hela anordningen kom på glid skulle Temeraires vingar fastna i selen och de skulle störta ner i havet allesammans.

Laurence laddade om sina pistoler och stoppade dem i byxlinningen, lossade svärdet och reste sig igen. Han hade villigt riskerat alla deras liv för att rädda de här männen ur en fälla, och han tänkte föra dem oskadda i land om han kunde, men han var inte beredd att försätta Temeraire i fara på grund av deras hysteriska rädsla. ”Allen, Harley”, sade han till pojkarna, ”spring bort till skyttarna och säg åt mr Riggs att om vi inte kan hindra dem ska de skära loss hela bärselen. Och se till att ni är fasthakade hela vägen. Det kanske vore bättre om du stannade här hos henne, John”,

elfeenbensriket

15

tillade han när Granby gjorde min av att följa med honom. För ögonblicket hade Iskierka lugnat ner sig eftersom hennes fiende hade lämnat fältet, men hon fortsatte att rastlöst och surmulet rulla ihop och räta ut sig, besviket muttrande. ”Åh, fattas bara! Det skulle aldrig falla mig in”, sade Granby och drog sitt svärd. Han hade avstått från pistoler sedan han blev Iskierkas kapten, för att undvika de risker det innebar att hantera krut i närheten av henne.

Laurence var för osäker på sin ställning för att argumentera emot. Strängt taget var inte Granby hans underordnade längre, och han var dessutom mer rutinerad som flygare än Laurence, med fler tjänsteår i luften. Granby tog täten och förflyttade sig över Temeraires rygg med säkerheten hos en pojke som övat på det sedan sju års ålder. För varje steg sträckte Laurence fram sin egen selrem och lät Granby haka fast den i Temeraires sele, vilket han kunde göra med en hand, så att de kunde ta sig fram snabbare.

Ferris och toppgastarna kämpade fortfarande med den preussiska officeren mitt i en allt större klunga män: de höll på att försvinna ur sikte i den våldsamma trängseln, och det enda som syntes var Martins gula hår. Soldaterna var närapå i fullt uppror, och männen slog och sparkade mot varandra utan tanke på annat än en omöjlig flykt. Knutarna i bärselen drogs åt alltmer vilket gjorde att banden slaknade, så att alla öglorna hängde lösa och gungade tillsammans med de vilt fäktande, kämpande männen.

Laurence kom fram till en av soldaterna, en ung man med ögonen vitt uppspärrade i det vindrosiga ansiktet och den tjocka mustaschen drypande av svett, som blint försökte få in armen under huvudselen, trots att spännet redan var på väg att åka upp och han när som helst riskerade att glida loss helt. ”Gå tillbaka till er plats!” skrek Laurence, pekade på närmaste öppna ögla i bärselen och sköt undan mannens hand från selen.

Strax därpå började det ringa i öronen och näsborrarna fylldes av

16

Naomi Novik

en fyllig doft av sura körsbär samtidigt som knäna vek sig under honom. Långsamt, dumt, förde han handen mot pannan. Den var våt. Han hölls fast av sina egna selremmar, som tryckte plågsamt hårt mot revbenen när de fick bära upp hela hans tyngd. Preussaren hade slagit till honom med en flaska, den hade krossats och spriten rann nerför ansiktet.

Instinkten räddade honom. Han höjde armen för att avvärja nästa slag och tryckte tillbaka den trasiga glasflaskan mot mannens ansikte. Soldaten sade något på tyska och släppte buteljen.

De brottades en liten stund till, sedan fick Laurence grepp om mannens bälte och hivade upp honom, bort från Temeraire. Soldaten slog ut med armarna och grep i tomma luften. Laurence betraktade honom, mindes plötsligt var han befann sig och kastade sig genast framåt, sträckte ut sig i sin fulla längd, men det var för sent, och tomhänt dunsade han tungt tillbaka mot Temeraires kropp. Soldaten var redan utom synhåll.

Det gjorde inte så farligt ont i huvudet, men Laurence kände sig märkligt illamående och svag. Temeraire var åter på väg mot kusten, efter att äntligen lyckats samla ihop alla vilddrakarna, och vinden tilltog i styrka. Laurence klamrade sig fast vid selen en liten stund tills anfallet gick över och han kunde få händerna att fungera normalt igen. Fler män var redan på väg upp. Granby försökte mota undan dem, men genom sitt blotta antal var de på väg att övermanna honom, trots att de slogs inbördes lika mycket som mot honom. En av soldaterna som försökte få grepp om selen klättrade för långt ut, halkade, landade tungt på männen under sig och drog med sig allesammans. I ett enda virrvarr av armar och ben föll de mot de slappa öglorna på bärselen, och det dämpade krasandet från ben som knäcktes lät som när man hungrigt sliter itu en stekt kyckling.

Granby hängde i sina selremmar och försökte få fotfäste igen.

Laurence kravlade sig sidledes bort till honom och sträckte ut en stödjande arm. Under sig kunde han nätt och jämnt urskilja det

elfeenbensriket

17

tunna havsskummet, blekt mot det svarta vattnet – Temeraire flög allt lägre ju närmare kusten de kom. ”Den där fördömda poux-de-ciel-draken är på väg tillbaka igen”, flåsade Granby när han återfick fotfästet. Fransmännen hade på något vis lyckats förbinda revan i drakens vinge, även om det stora vita bandaget satt illa till och var avsevärt större än vad skadan krävde. Draken såg ut att känna sig lite olustig men närmade sig ändå morskt; de hade säkert sett att Temeraire var sårbar. Om poux-de-ciel-draken och hans besättning fick fatt i bärselen och drog loss den kunde de avsiktligt avsluta det som soldaterna hade påbörjat i panik. Chansen att sänka en tungviktsdrake, och till på köpet en som var så värdefull som Temeraire, var definitivt tillräckligt frestande för att de skulle ta stora risker. ”Vi blir tvungna att skära loss soldaterna”, sade Laurence lågt och olyckligt och tittade uppåt, där bäröglorna var fästa i lädret.

Men att skicka över hundra man i döden, bara några få minuter innan de skulle befinna sig i trygghet, visste han inte om han klarade av, och heller inte om han i så fall någonsin skulle kunna se general Kalkreuth i ögonen igen. Några av generalens egna unga adjutanter fanns med ombord och försökte så gott de kunde hålla de andra männen lugna.

Riggs och hans gevärsskyttar avlossade korta, hastiga skottsalvor mot poux-de-ciel-draken, som höll sig precis utom skotthåll och väntade på ett bra tillfälle att attackera. Så satte sig Iskierka upp och släppte lös ännu en eldpelare. Temeraire flög med vinden akterifrån, så den här gången vändes inte lågorna mot honom, men varenda man på hans rygg tvingades kasta sig platt för att undgå elden som dessutom brann ut för snabbt, innan den nådde fram till den franska draken.

Medan besättningen var distraherad av detta pilade poux-deciel-draken åter emot dem. Iskierka samlade sig för ett nytt försök, och skyttarna kunde inte resa sig igen. ”Herregud”, sade Granby, men innan han hann fram till henne hördes ett lågt muller som

18

Naomi Novik

av åska, och under dem blommade små runda röda munnar upp med rök och krutblixtar: kustbatterier som gav eld från kusten där nere. Belyst av Iskierkas gula flammor susade en tjugofyrapundig kanonkula förbi dem och träffade poux-de-ciel-draken mitt i bröstet. När kulan borrade sig in i revbenen vek han ihop sig runt den likt hopknycklat papper och föll mot klipporna nedanför dem: de var inne över kusten, de var inne över land, och över det snöpudrade gräset flydde tjockpälsade får framför dem.

Invånarna i den lilla hamnstaden Dunbar var ömsom skräckslagna över att deras lilla by invaderats av ett helt kompani drakar, ömsom upprymda över hur framgångsrikt deras nya kustbatteri varit – det hade kommit på plats knappt två månader tidigare och hade aldrig prövats förut. Ett halvdussin bortjagade kurirdrakar och en dödad poux-de-ciel förvandlades över en natt till en grand chevalier och flera flamme-de-gloire-drakar som alla tagits av daga på det mest förfärliga vis. Staden kunde inte tala om något annat, och den lokala milisen svassade till allmän belåtenhet omkring på gatorna.

Stadsbornas entusiasm avtog emellertid sedan Arkady hade ätit upp fyra av deras får. De andra vilddrakarnas härjningar var bara aningen mindre extravaganta, och Temeraire själv slog ner på ett par kor, raggig gulhårig höglandsboskap, som efteråt sorgligt nog rapporterades ha varit prisbelönta, och slukade dem inklusive klövarna och hornen. ”De var väldigt goda”, sade Temeraire ursäktande och vred på huvudet för att spotta ut lite päls.

Efter den långa och ansträngande flygningen var Laurence inte benägen att missunna drakarna någonting, och den här gången var han för deras bekvämlighets skull helt beredd att offra sin sedvanliga respekt för andras egendom. Några av bönderna pratade om betalning, men Laurence tänkte inte försöka mätta vilddrakarnas bottenlösa aptit ur egen ficka. Amiralitetet kunde gott punga

elfeenbensriket

19

ut med ersättning, om de inte hade något bättre för sig än att sitta och vissla framför brasan medan det pågick en strid utanför fönstret och män dog för att de inte fick någon hjälp. ”Vi ska inte belasta er länge. Så snart vi hör något från Edinburgh lär vi bli kallade till flygbasen där”, var hans bestämda svar på protesterna.

Kurirryttaren till häst gav sig av genast.

Stadens invånare var mer välkomnande gentemot preussarna, varav de flesta var unga soldater som var bleka och eländiga efter flygningen. General Kalkreuth befann sig själv bland dessa sista flyktingar, och han fick firas ner från Arkadys rygg i en repslinga, matt och vit i ansiktet under skägget. Läkaren från trakten såg betänksam ut men åderlät honom på en skål blod och lät bära iväg honom till närmaste bondgård där han skulle hållas varm och medicineras med konjak blandad med hett vatten.

Andra var mindre tursamma. När selarna skars loss föll de i lortiga och trassliga högar nedtyngda av lik som redan börjat skifta i grönt: en del hade dödats under de franska anfallen, andra hade i paniken kvävts av sina egna kamrater eller dött av törst eller ren skräck. Den eftermiddagen begravde de sextiotre man av totalt tusen, många av dem namnlösa, i en låg och grund grav som mödosamt hackats upp i den frusna marken. De som överlevt och tyst betraktade ceremonin utgjorde en ovårdad skara, med illa borstade uniformer och fortfarande smutsiga ansikten. Till och med vilddrakarna uppfattade dock det högtidliga i skeendet, trots att de inte förstod språket, och de satte sig respektfullt på bakbenen och iakttog på avstånd.

Bara några timmar senare kom det bud från Edinburgh, men ordern var så underlig att den var obegriplig. Den började fullt rimligt: preussarna skulle lämnas kvar i Dunbar och inkvarteras där, och drakarna kallades som väntat till staden. Men general Kalkreuth och hans officerare blev inte inbjudna att följa med, utan Laurence tillhölls tvärtom strängt att inte ta med sig några preussiska officerare. Vad drakarna anbelangade fick de inte lov att

20

Naomi Novik

över huvud taget komma in på den stora och bekväma flygbasen, inte ens Temeraire. Istället beordrades Laurence att låta dem sova på gatorna runt slottet och rapportera till befälhavande amiral morgonen därpå.

Han undertryckte sin första reaktion och berättade i mild ton om arrangemangen för major Seiberling, som nu var högste befäl bland preussarna, och antydde så gott han kunde utan att fara med direkt osanning att amiralitetet ville vänta med det officiella välkomnandet tills general Kalkreuth var återställd. ”Åh, måste vi flyga igen?” sade Temeraire. Han tog sig trött upp på fötter igen och gick runt bland de dåsande vilddrakarna för att puffa på dem så att de vaknade. Efter middagen hade de alla försjunkit i sömngångaraktig dvala.

Flygningen gick långsamt och dagarna hade blivit korta. Det var bara en vecka kvar till jul, insåg Laurence plötsligt. När de kom fram till Edinburgh var himlen helt mörk, men slottet på den höga klippan ovanför den beskuggade flygbasen sken som en fyrbåk där det stod, med fönstren och murarna klart upplysta av facklor och de smala husen i den gamla medeltida delen av staden hopträngda runt sig.

Temeraire ryttlade tveksamt ovanför de trånga och slingrande gatorna. Det fanns många tornspiror och spetsiga tak att tampas med och inte särskilt mycket utrymme mellan dem, vilket fick staden att se ut som en fångstgrop med vässade störar. ”Jag begriper inte hur jag ska kunna landa”, sade han osäkert. ”Jag kommer säkert att förstöra någon av byggnaderna. Varför har de gjort gatorna så smala? Det var mycket bättre ordnat i Peking.” ”Om du inte kan göra det utan att göra dig själv illa ger vi oss av igen, och så kan våra order dra åt fanders”, sade Laurence, vars tålamod var på upphällningen.

Till slut lyckades dock Temeraire ta mark på det gamla katedraltorget utan att dra med sig mer än lite murade utsmyckningar.

För vilddrakarna, som alla var betydligt mindre, var det inte lika

elfeenbensriket

21

besvärligt, men de var oroliga över att ha lämnat fälten med alla får och nötkreatur och misstänksamma mot sina nya omgivningar.

Arkady böjde sig ner och satte ögat mot ett öppet fönster och kikade in i de tomma rummen medan han skeptiskt frågade ut Temeraire. ”Det är väl där inne folk sover, eller hur, Laurence? Som en paviljong”, sade Temeraire och försökte försiktigt lägga svansen bekvämare. ”Och ibland säljer de smycken och annat trevligt där inne. Men var är alla människor?”

Laurence var helt säker på att alla människor hade flytt. Stadens rikaste köpman skulle sova i rännstenen inatt om det var den enda säng han kunde hitta i den nyare delen av staden, tryggt utom räckhåll från drakflocken som hade invaderat hans gator.

Så småningom lade sig drakarna någorlunda bekvämt tillrätta.

Vilddrakarna, som var vana vid att sova i grovt uthuggna grottor, gladde sig rentav åt de mjukt rundade kullerstenarna. ”Jag har inget emot att sova på gatan, Laurence, jag lovar. Det är alldeles torrt, och det blir säkert många intressanta saker att titta på imorgon bitti”, sade Temeraire tröstande trots att han hade huvudet instoppat i en gränd och svansen i en annan.

Men Laurence hade invändningar å hans vägnar. Detta var inte det slags välkomnande han tyckte att de kunde haft rätt att vänta sig efter att ha varit hemifrån ett helt år och skickats halvvägs runt jorden och tillbaka. Det var en sak att ha primitiva förläggningar under ett fälttåg, när ingen människa kunde vänta sig något bättre och fick vara glad om han hade ett fähus att sova i. Att likt resgods placeras på de kalla, ohälsosamma gatstenarna, mörka och fläckiga av åratals avskräde, var något annat. Drakarna kunde åtminstone ha fått landa på den öppna åkermarken utanför staden.

Och det var inte fråga om avsiktlig illvilja, bara det vanliga tanklösa antagande som fick människor att behandla drakar som besvärliga om än upphöjda kreatur, som kunde hanteras och fösas omkring utan hänsyn till vad de själva tyckte – ett antagande som

22

Naomi Novik

var så inrotat att Laurence inte hade insett hur skandalöst det var förrän han tvingades till det genom den skarpa kontrasten till de förhållanden han hade iakttagit i Kina, där drakarna behandlades som fullvärdiga samhällsmedlemmar. ”Nåja”, sade Temeraire förståndigt medan Laurence gjorde i ordning sin egen bädd inne i huset bredvid hans huvud, med fönstren öppna så att de kunde fortsätta samtala, ”vi visste ju hur det stod till här, Laurence, så vi har ingen anledning att bli förvånade.

Dessutom kom jag inte hit för att få det bekvämare för egen del, för i så fall kunde jag ha stannat kvar i Kina. Vi måste förbättra förhållandena för alla våra vänner. Inte för att”, tillade han, ”jag inte skulle vilja ha en egen paviljong, men jag vill hellre ha frihet.

Dyer, kan du vara snäll att ta bort den där broskbiten jag har mellan tänderna? Jag kan inte sträcka fram klon dit.”

Dyer spratt till där han halvsov på Temeraires rygg, hämtade en liten spetshacka ur packningen och kravlade lydigt in i Temeraires öppna gap för att skrapa. ”Du skulle ha större chans att uppnå det sistnämnda, om det fanns fler människor som var beredda att ge dig det förstnämnda”, sade Laurence. ”Inte så att jag råder dig till att förtvivla, för det ska vi absolut inte göra. Men jag hade hoppats att vi skulle få ett mer, inte mindre, respektfullt bemötande när vi kom tillbaka än när vi gav oss av, för det skulle ha gynnat vår sak betydligt.”

Temeraire väntade tills Dyer hade klättrat ut igen innan han svarade. ”Jag tror säkert att man kommer att lyssna på sakskäl”, sade han, ett frikostigt antagande som Laurence inte alls var optimistisk nog att dela, ”och det än mer när jag har träffat Maximus och Lily och de har anslutit sig till mig. Och kanske Excidium med, för han har varit med om så många strider: ingen kan bli annat än imponerad av honom. Jag är säker på att de kommer att begripa hur vettiga mina argument är; de kommer inte att vara lika enfaldiga som Eroica och de andra var”, tillade Temeraire en smula förtrytsamt. De preussiska drakarna hade till en början haft

elfeenbensriket

23

en rätt nedlåtande inställning till hans försök att övertyga dem om fördelarna med större frihet och utbildning, eftersom de var minst lika förtjusta i traditionen med strikt militärisk ordning som deras skötare var, och menade hånfullt att de tankemönster som Temeraire skaffat sig i Kina var ett tecken på svaghet. ”Jag hoppas du ursäktar att jag säger det här rent ut, men jag befarar att även om varenda drake i Storbritannien stod helt och fullt på din sida skulle det inte göra någon större skillnad. Som grupp har ni inte något större inflytande i parlamentet”, sade Laurence. ”Det kanske vi inte har, men jag föreställer mig att om vi begav oss till parlamentet skulle man bry sig om oss”, sade Temeraire, en bild som var mycket övertygande, även om den knappast skulle åstadkomma det slags uppmärksamhet som Temeraire önskade.

Laurence påpekade detta och tillade: ”Vi måste hitta bättre sätt att väcka sympati för din sak, från dem som har det inflytande som krävs för att få politiska förändringar till stånd. Jag är bara ledsen att jag inte kan vända mig till min far för att få råd, så som relationen är mellan oss.” ”Ja, jag är då inte ledsen, inte ett dugg”, sade Temeraire och lade kråset bakåt. ”Jag är säker på att han inte skulle hjälpa oss, och vi klarar oss förträffligt utan honom.” Förutom hans lojalitet, som skulle fått honom att ogilla all kyla mot Laurence oavsett orsak, betraktade han fullt naturligt lord Allendales invändningar mot flygkåren som invändningar mot hans egen person, och trots att de aldrig hade träffats kände han helt självklart häftig motvilja mot alla som helst skulle sett att Laurence och han skildes åt. ”Min far har ägnat sig åt politik i halva sitt liv”, sade Laurence: i synnerhet hade han varit engagerad i kampen för att avskaffa slaveriet, en rörelse som mött mycket hån då den startade, precis som Laurence väntade sig att Temeraires kampanj skulle göra. ”Jag försäkrar dig att hans råd vore ytterst värdefulla, och jag tänker definitivt reparera relationen om jag kan, vilket skulle göra

24

Naomi Novik

det möjligt för oss att rådfråga honom.” ”Själv skulle jag gärna ha behållit den”, muttrade Temeraire och syftade på den eleganta röda vas som Laurence hade köpt i Kina som försoningsgåva. Sedan dess hade de forslat den över åttatusen kilometer och Temeraire hade börjat betrakta den med samma habegär som sina egna skatter, så han suckade nu över att se hur den till slut skickades iväg tillsammans med Laurences kortfattade och ursäktande meddelande.

Men Laurence var blott alltför väl medveten om vilka svårigheter de stod inför, och om sin egen otillräcklighet vad gällde att främja en så vittgående och komplicerad sak. Han hade fortfarande varit pojke när Wilberforce kom hem till dem, som gäst till en av faderns politiska vänner, och mannen hade då med nyväckt glöd argumenterat mot slavhandeln och just inlett parlamentskampanjen för dess avskaffande. Det var nu tjugo år sedan, och trots de mest heroiska ansträngningar av män med förmågor och rikedom och makt större än den han själv besatt, hade ändå under dessa tjugo år säkerligen minst en miljon själar förts bort från sin hembygd och in i träldom.

Temeraire hade kläckts artonhundrafem: hur intelligent han än var kunde han ännu inte till fullo förstå den tröttsamma, långsamma kamp som krävdes för att få människor att inta en politisk ståndpunkt, oavsett hur moraliskt korrekt och rättvis den var, oavsett hur nödvändig, om den på minsta vis stred mot deras egna omedelbara intressen. Laurence önskade honom god natt utan fler nedslående råd, men när han stängde fönstren, som började skallra svagt av den sovande drakens andedräkt, tycktes honom avståndet till flygbasen bortom slottsmuren svårare att överbrygga än alla de långa kilometer som fört dem hem från Kina.

På morgonen rådde stillhet på Edinburghs gator, en onaturlig sådan, och de låg öde med undantag för drakarna som i rader sträckte ut sig över de gamla grå kullerstenarna. Temeraires stora

elfeenbensriket

25

kroppshydda var obekvämt hopklämd framför den rökstrimmiga katedralen, och svansen stack in i en gränd som nätt och jämnt var bred nog för att den skulle rymmas. Himlen var klar och kall och mycket blå, och där syntes bara en handfull terrassformade moln som ilade ut mot havet. På stenläggningen fanns en svag antydan till rosa och brandgult gryningsljus.

Tharkay var vaken, den enda som rörde sig när Laurence kom ut. Han satt hopkurad mot kylan i den smala ingången till ytterligare ett elegant hem, med den tunga dörren öppen bakom sig så att man såg in i den gobelängförsedda och övergivna hallen. I handen hade han en kopp te som ångade i luften. ”Ska jag göra i ordning en kopp?” frågade han. ”Det är säkert inget som ägarna missunnar er.” ”Nej, jag måste gå”, sade Laurence; han hade blivit väckt av en ordonnans från slottet som kallade honom till ett omedelbart möte. Ännu en oartighet, när de hade kommit fram så sent, och det hela blev än värre av att pojken inte kunnat ge honom besked om några arrangemang för att utfodra de hungriga drakarna. Vad vilddrakarna skulle säga när de vaknade ville Laurence inte ens tänka på. ”Oroa er inte, de kommer säkert att förse sig själva”, sade Tharkay, vilket inte var några uppmuntrande utsikter, och erbjöd Laurence sin egen kopp som tröst. Laurence suckade och tömde den, tacksam för den starka, heta drycken. Han gav tillbaka koppen till Tharkay och tvekade, för den andre mannen blickade ut över katedraltorget med en märklig min – ena mungipan kröktes. ”Hur är det med er?” frågade Laurence, medveten om att han i sin oro för Temeraire inte hade brytt sig om sina män tillräckligt mycket, och Tharkay hade han ännu mindre rätt att ta för given. ”Åh, utmärkt, jag känner mig som hemma”, sade Tharkay. ”Det är ett tag sedan jag var i Storbritannien senast, men då var jag någorlunda väl bekant med Högsta domstolen”, sade han och nickade mot parlamentsbyggnaden på andra sidan torget, där rätten avhöll

26

Naomi Novik

sina sammanträden: Skottlands högsta rättsinstans för civilmål, och en beryktad avgrund av brustna förhoppningar, oändligt utdragna processer och käbbel om teknikaliteter och kvarlåtenskap.

För närvarande var byggnaden övergiven av såväl advokater som domare och kärande, och där fanns bara några jagade papper som blåsten placerat mot Temeraires sida likt vita fläckar, relikter efter gamla uppgörelser. Tharkays far hade varit förmögen, det visste Laurence, medan Tharkay saknade tillgångar: sonen till en nepalesisk kvinna skulle antagligen ha befunnit sig i underläge i de brittiska domstolarna, och eventuella oegentligheter i hans anspråk varit lätta att utnyttja.

Han såg i varje fall inte det minsta entusiastisk ut över att vara hemma, ifall han nu betraktade det som hemma, och Laurence sade prövande: ”Jag hoppas” och försökte tafatt föreslå att Tharkay kanske kunde överväga att förlänga sitt kontrakt, när de hade gjort upp den delikata frågan om betalning för de tjänster han redan utfört. Tharkay hade fått betalt för att ha varit vägvisare längs de gamla sidenvägarna från Kina, men sedan dess hade han rekryterat vilddrakarna åt dem, vilket krävde en premie utöver vad Laurences privata tillgångar medgav. Och det vore sannerligen inte lätt att klara sig utan hans tjänster nu, inte förrän vilddrakarna på något vis hade acklimatiserat sig i flygkåren, eftersom Tharkay nästan var den ende, förutom Temeraire, som kände till mer än några enstaka ord på deras märkliga, svåruttalade språk. ”Jag talar gärna med amiral Lenton i Dover, om ni inte misstycker”, tillade Laurence. Han tänkte definitivt inte diskutera en så irreguljär fråga med den som förde befäl här, efter den behandling de hittills beståtts.

Tharkay ryckte bara på axlarna, till intet förpliktigande. ”Er budbärare börjar bli otålig”, sade han och nickade mot den unga ordonnansen som olyckligt stod och trampade i hörnet medan han väntade på att Laurence skulle följa med.

Pojken förde honom den korta sträckan uppför kullen till slotts-

elfeenbensriket

27

porten. Därifrån eskorterades Laurence till amiralens kontor i högkvartersbyggnaden av en beskäftig rödrockad marinsoldat, längs en slingrande väg över de medeltida, stenlagda borggårdarna, som i den tidiga morgonens dunkel låg öde och befriade från allt jäkt.

Dörrarna öppnades och han marscherade stramt in, med raka axlar och ett ansikte som fastnat i en ogillande min, kylig och stel. ”Sir”, sade han och såg stint på väggen, och först därefter sänkte han blicken och tillade förvånat: ”Amiral Lenton?” ”Laurence, ja. Sätt er, sätt er.” Lenton skickade iväg vakten och dörren stängdes om dem och det ovädrade, bokkantade rummet.

Amiralens skrivbord var nästan helt tomt, där låg bara en enda liten mapp, en handfull papper. Lenton satt tyst ett ögonblick. ”Det är fördömt trevligt att se er”, sade han till slut. ”Väldigt trevligt att se er. Väldigt trevligt.”

Laurence var helt bestört över hans utseende. Under det år som gått sedan de senast möttes tycktes Lenton ha åldrats tio år. Håret hade blivit helt vitt, ögonen rann och hade en frånvarande blick, underkäken hängde slappt. ”Jag hoppas att ni är vid god hälsa, sir”, sade Laurence, djupt sorgsen, och undrade inte längre varför Lenton hade förflyttats norrut till Edinburgh, en lugnare postering. Nu undrade han bara vad det för var sjukdom som hade härjat honom så, och vem som hade utsetts till befälhavare i Dover i hans ställe. ”Åh …” Lenton viftade med ena handen och tystnade. ”Jag antar att ni inte har fått veta någonting”, sade han efter en stund. ”Nej, det stämmer, vi kom överens om att vi inte kunde riskera att nyheten spreds.” ”Nej, sir”, sade Laurence vars ilska vaknade på nytt. ”Jag har varken hört eller fått veta någonting, samtidigt som våra allierade varenda dag frågade om jag fått bud från flygkåren, tills det inte längre var någon mening med att fråga.”

Han hade personligen försäkrat de preussiska befälhavarna att flygkåren inte skulle svika dem, svurit på att det utlovade drak-

28

Naomi Novik

kompaniet, som kanske hade kunnat vända stridslyckan mot Napoleon under det senaste katastrofala fälttåget, skulle dyka upp när som helst. Han och Temeraire hade stannat kvar och kämpat i deras ställe när drakarna inte kom, hade riskerat sina egna och besättningens liv för en allt mer hopplös sak, men drakarna dök aldrig upp.

Lenton svarade inte omedelbart, utan satt och nickade för sig själv och mumlade: ”Ja, det stämmer, naturligtvis.” Han knackade med handen på skrivbordet, tittade på några papper utan att läsa vad där stod, distraktionen förkroppsligad.

I skarpare ton tillade Laurence: ”Sir, jag kan knappast tro att ni skulle gått med på en så förrädisk kurs, och en som var så fruktansvärt kortsiktig. Napoleons seger hade på intet vis varit självklar om de tjugo utlovade drakarna hade skickats.” ”Vad?” Lenton tittade upp. ”Åh, Laurence, det var inte tal om det.

Nej, inte alls. Jag beklagar hemlighetsmakeriet, men att inte skicka drakar krävde inget beslut. Det fanns inga drakar att skicka.”

Victoriatus sidor höjdes och sänktes i lugn, avmätt takt. Näsborrarna var uppspärrade och röda, runt kanterna satt en tjock, flagnande skorpa, och i mungiporna dröjde sig torkad rosa fradga kvar. Ögonen var slutna, men med några andetags mellanrum öppnades de en aning, matta och oseende av utmattning. Han gav ifrån sig en skrovlig, ihålig hostning som fläckade marken framför honom med blod och sjönk åter ner i den halvdvala som var det enda han förmådde. Hans kapten, Richard Clark, låg på en brits bredvid honom: orakad, i smutsiga underkläder, med ena armen över ögonen och andra handen vilande på drakens framben. Han rörde sig inte, inte ens när de kom närmare.

Efter en liten stund nuddade Lenton vid Laurences arm. ”Kom så går vi. Det räcker.” Han vände sig långsamt bort, tungt lutad på en käpp, och gick före Laurence uppför den gröna kullen tillbaka till slottet. När de gick tillbaka till hans kontor verkade korri-

elfeenbensriket

29

dorerna inte längre fridfulla utan dämpade, nedsjunkna i obotlig dysterhet.

Laurence tackade nej till ett glas vin, för domnad för att tänka på förfriskningar. ”Det är ett slags lungsot”, sade Lenton och tittade ut genom fönstren som vette mot flygbasens gård. Victoriatus och tolv andra stora djur låg avskärmade från varandra av gamla vindskydd, uppstaplade grenar och stenar som var övervuxna av murgröna. ”Hur utbrett …?” frågade Laurence. ”Överallt”, sade Lenton. ”Dover, Portsmouth, Middlesbrough.

Avelsstationerna i Wales och Halifax, Gibraltar, överallt dit kurirerna flög på sina rundor, överallt.” Han vände sig bort från fönstren och satte sig i sin stol igen. ”Vi var outsägligt enfaldiga, förstår ni. Vi trodde att det bara var en förkylning.” ”Men den hörde vi talas om innan vi ens hade rundat Godahoppsudden, på vår resa österut”, sade Laurence bestört. ”Har det pågått så länge?” ”I Halifax började det i september artonhundrafem”, sade Lenton. ”Läkarna tror nu att det var den amerikanska draken, den där stora indianska. Han hölls i förvar där, och de första drakarna som blev sjuka här var de som var med på samma transport som han från Dover, och sedan började det i Wales när han skickades till avelsstationen där. Han är fullt frisk, inte så mycket som en hostning eller en nysning: nästan den enda draken i England som är det, förutom en handfull nykläckta ungdrakar som vi har stoppat undan i Irland.” ”Ni vet väl att vi har med oss ytterligare tjugo”, sade Laurence, tacksam för den kortvariga frist det innebar att avlägga rapport. ”Ja, de där från vad, Turkestan?” sade Lenton, beredd att haka på. ”Förstod jag ert brev rätt, var de stråtrövare?” ”Jag skulle snarare säga att de svartsjukt bevakade sitt revir”, sade Laurence. ”De är inte så vackra, men det finns inget ont i dem. Fast vilken nytta vi kan ha av tjugo drakar för att täcka hela

30

Naomi Novik

England …” Han avbröt sig. ”Lenton, nog måste det finnas något som kan göras – som måste göras”, sade han.

Lenton skakade bara kort på huvudet. ”De vanliga kurerna gjorde lite nytta i början”, sade han. ”Dämpade hostan och så vidare.

De kunde fortfarande flyga, även om de inte hade någon vidare aptit, och förkylningar brukar vara en sådan bagatell för dem.

Men den dröjde sig kvar så länge, och efter ett tag tycktes ölosten förlora sin verkan – en del blev sämre …”

Han avbröt sig, och efter en lång stund tillade han, med en kraftansträngning: ”Obversaria är död.” ”Herregud!” utbrast Laurence. ”Sir, det smärtar mig djupt att höra – min varmaste medkänsla.” Det var en förfärlig förlust: hon hade flugit med Lenton i ungefär fyrtio år och varit flaggdrake i Dover de senaste tio åren. Ttrots att hon var relativt ung hade hon redan producerat fyra ägg och var kanske den finaste flygaren i hela England, och det fanns inte många som ens skulle kunna tävla med henne om den titeln. ”Det var i, låt mig se, augusti”, sade Lenton som om han inte hade hört. ”Efter Inlacrimas, men före Minacitus. Det drabbar en del av dem hårdare än andra. De riktigt unga klarar sig bäst, och de gamla dröjer sig kvar; det är de mittemellan som har dött. Dött först, i varje fall. Jag antar att de kommer att dö allesammans i slutändan.”