9789176454190

Page 1

Sharon Bolton Smรฅ svarta lรถgner


Sharon Bolton

SMÅ SVARTA LÖGNER

Översättning av Lilian & Karl G. Fredriksson

Modernista stockholm


Ett land av himmel & hav Fa l k l a n d s รถa r na

Estancia

AT L A N T E N Se stora kartan

Port Howard Goose Green

Speedwell Island

Darwin S TA N L E Y

Foderskjulet

N

George Island Barren Island

0

kilometer

65


S y d­a m e r i k a At l a n t e n Falklandsöarna

Wireless Ridge

Catrins hus vid Whalebone Cove

Mount Tumbledown

Port Stanley Airport

STA N L EY

Rachels hus vid Surf Bay Callums hus Port Fitzroy N

Port Pleasant och vraket av Endeavour

AT L A N T E N

0

kilometer

8


Vad vill ni mig! Att så jag står Av onda blickar stängd! I stället för kors blev vår Albatross Runtom min nacke hängd. Sa m u el Tay lor Coler idge , Sången om den gamle sjömannen

9


DEL ett

C AT R I N Jag har undrat över om jag verkligen har det i mig som krävs för att döda. Huruvida jag kan se en levande varelse i vitögat och utföra den enda oåterkalleliga handlingen, den som ändar ett liv. Frågan är ställd och besvarad, antar jag. Jag har inga svårigheter med att döda. Faktum är att jag är ganska bra på det.

11


D A G T VĂ… Tisdagen den 1 november 1994

13


1 J a g tror att i stort sett varenda människa kan döda ifall om­ ständigheterna är de rätta och tillräckliga drivkrafter finns. Men frågan är om jag är där än? Jag tror att jag måste vara det. För på sistone verkar det inte som om jag tänkt på mycket annat. Klockan är en minut över midnatt. Om två dagar kommer det att vara den 3 november. Ytterligare två dagar. Är jag där ännu? Något rör sig. Inte vattnet som omger mig, det verkar ha frusit i tiden, utan återspeglingen av en fågel. Jag behöver inte lyfta blicken för att se att det är en jättelik stormfågel. De är kolossala vidunder som ser förhistoriska ut, med ett vingspann på två ­meter och väldiga kroknäbbar, och de följer ofta båten, i synnerhet när jag är ute nattetid, och håller jämna steg med mig hur långt jag än far, hur snabbt jag än kör. Nu kör jag inte. Jag har slagit mig ner i sittbrunnen och stirrar på ett foto av mina två söner. Jag måste ha hållit på med det ett tag för det svider i ögonen på mig. Jag kniper ihop dem och tvingar mig sedan att vända bort blicken. Bergen i fjärran är mörka mot den blekare natthimlen och vattnet omkring mig har samma utseende och vattrade yta som en gammal spegel av glas. Stilla, skamfilad här och där, inte riktigt genomskinlig. Ibland gör det så, det här havet, det antar en natur som är så olik dess vanliga att det för ett ögonblick överraskar en, får en att glömma att det här är ett av de strängaste, mest oförsonliga haven i världen. Jag ligger för ankar vid kusten utanför Falklandsöarna, en pytte­liten ögrupp i Sydatlanten, så långt från all ära och redlighet, så oviktig i världens ögon, att den under århundraden undslup­ pit så gott som allas uppmärksamhet. Men sedan blev den det bortkastade benet som två egotrippade politiska hundar valde att 15


slåss om. Under några få korta veckor kände hela världen till oss. Det var för över tio år sedan och världen glömde snart. Men vi glömmer inte och inte heller Argentina. Allt som oftast, till och med tolv år efter det att Argentina fick på tafsen, kastar de lystna blickar åt vårt håll. Argentinarna säger att Islas Malvinas tillhör dem. Vi säger att de kan ta sig i häcken. Det är inte så att vi är särskilt lyckliga över att vara det vi har blivit: ett ganska dyrbart nöje, en av de få återstående resterna av det Brittiska imperiet. Vi längtar efter självständighet, efter inkomster så att vi kan finansiera vårt eget försvar. Det är ett svagt hopp. Och vi känner oss aldrig trygga. Fotot av mina söner har bleknat. Det syns inte så tydligt nu, men i dagsljus antar det röda i Kits kavaj en mörkrosa nyans. Neds gula stövlar ser sjukligt krämfärgade ut. Månen som speglar sig i vattnet är så stilla och perfekt att den kunde ha fallit ner från himlen hel och oskadd. Den ligger en liten bit vid sidan av aktern, lika smal och bräcklig som en träflisa. Stjärnor är utspridda omkring den som skräp, som om någon har strött ut dem på måfå över havsytan. Det finns inga luft­föro­ reningar i det här avlägset belägna hörnet av Sydatlanten och varenda stjärna på himlavalvet i kväll återspeglas direkt nedan­för mig. Jag ser ut att vara omgiven av stjärnor. När jag ett kort tag bodde i städer på norra halvklotet, där stjärnorna var nålstick av ljus, ibland helt osynliga, var det lätt att glömma hur många det egentligen finns. Nu är jag hemma igen, och varenda gång jag kommer ut på havet nattetid påminns jag om hur vidsträckt himlen är. Jag rycker upp mig, osäker på hur länge jag har suttit här, men jag vet att jag har ytterligare ett tjugotal minuters arbete att utföra innan jag är klar för natten. Jag byter luftbehållaren, kollar syrgasnivåerna, sätter masken och munstycket på plats och kliver av från båtens akter. Omedelbart sveper vattnet sin kalla filt om mig och kyler ner mig trots den skyddande våtdräkten jag bär, men jag bryr mig inte om det. Jag tänker på det som en del av acklimatiserings­ 16


processen, den omvandling från landkrabba till havsvarelse som jag måste genomgå. Vattnet är inte djupt, som mest tjugo meter. Naturligtvis borde jag inte dyka på egen hand. Jag bryter mot den första säkerhets­ regeln bland dykare genom att över huvud taget vara ensam på båten, men det finns inte någon levande varelse med vare sig myndighet eller inflytande nog att hindra mig, och jag har föga intresse av att skydda mig själv. Jag tittar neråt, ser dykarlinan försvinna in i mörkret och sedan släpper jag ut luften ur min flytväst och sjunker. Någon meter ner sparkar jag till med grodfötterna och börjar simma mot kelpskogen som dyker upp inom synhåll under mig. Kelp, det som de flesta människor kallar alger, växer ymnigt här. Den är stadigt fäst vid havsbotten med ett rotliknande sys­ tem och sträcker sig uppåt mot ljuset. Dess ormbunksliknande blad och klängen hålls upprätt av gasfyllda luftblåsor. En båt led skeppsbrott här för länge sedan och sedan dess har hela skrovet brutits sönder så att ett slags majestätisk under­ vattensarkitektur har bildats på havsbotten. Väldiga stycken av trä som har intagits av havets olika livsformer höjer sig upp från havsbotten som undervattensstäder. Ovanför alltihop reser kelpen sig som en uråldrig skog, men en skog som är stadd i en oavbruten, behagfull rörelse. Jag når trädtopparna och fortsätter neråt. I dagsljus, när för­ hållandena är klara, skulle blotta glansen av färgerna omkring mig ha varit häpnadsväckande. Nattetid, då jag bara kan se med hjälp av min ficklampa, är de mjukare, mer dämpade. Kelpens vaniljfärg, vattnets djupt rökblå nyans, de enstaka glimtarna av rubinrött när krabborna kilar över sanden. Jag samlar in prover på sjöborrar. Kelpskogarna är viktiga romläggningsplatser för fiskar, men på sistone har de varit på nedgång och en tänkbar bov är sjöborren, som äter upp rötterna. De som jag jobbar för behöver få veta om någon ny, invaderan­ de art härjar eller om det normala beståndet bara har blivit lite glupskare. Potentiellt skulle försäljningen av fiskerättigheter kun­ 17


na bli enormt lukrativ för öns ekonomi. Fisken har betydelse, och därmed har också kelpskogarna betydelse, liksom mina sjöborrar. De förvaras över natten i kylcontainrar på båten, och i morgon bitti tar jag med dem till mitt labb i Stanley. Jag tar mig fram ett par meter ovanför havsbotten längs en väg som jag redan tidigare har memorerat. Många dykare gillar inte kelp. De äcklas av den våta växtligheten som stryker sig mot dem, de fasar för de tillfällen när den snor sig kring deras lemmar som klängen. Jag tycker om känslan av säkerhet som den ger mig. Jag njuter av att vara dold, att överraska andra varelser, att ibland också själv överraskas. Mina uppdrag när jag söker efter något blir alltid mer framgångsrika när jag befinner mig bland kelp. Plötsligt inser jag att jag inte är ensam här nere. Kelpen fram­ för mig rör sig i otakt med vågornas mjuka rörelser. Någonting kommer mot mig. Ett ögonblick senare befinner sig en ung päls­ säl praktiskt taget nos mot nos med mig. Den ser mig i ögonen och störtar sedan i väg igen, på jakt efter en fisk som rör sig alltför snabbt för att jag ska hinna se vilken sort det är. Jag iakttar hur de sicksackar fram över havsbotten men obehagskänslan lämnar mig inte. Det händer på ett ögonblick. En stor skugga tornar upp sig ovanför oss, vattnet pressas tillbaka mot mig med väldig kraft och en enorm varelse dyker förbi mig på jakt efter sälen. De drabbar samman. De vrider sig och kastar sig våldsamt hit och dit. Vattnet rörs upp i en explosion av bubblor, och sedan särar de båda varelserna på sig igen. Nykomlingen är en sjöelefant, en stor hanne, över två meter lång. Den är mycket långsammare än sälen, men utomordentligt kraftfull. De inleder en ursinnig jakt genom kelpen och jag be­ finner mig i farozonen. En sjöelefant skulle inte i normala fall angripa en människa, den skulle inte ens ge sig på en stor säl, men den här är gripen av jakten, behovet av att döda driver den. Vattnet runt omkring mig är redan missfärgat av den unga sälens blod. Om den kommer undan och sjöelefanten får syn på mig kan den helt enkelt agera 18


utan att tänka. Jag håller mig blickstilla där jag hukar djupt inne i kelpen och hoppas att jakten kommer att ta en annan riktning. Det gör den inte. Sälen kommer rakt emot mig. Den ska till att dyka för att gömma sig i den täta växtligheten när sjöelefanten dyker upp ovanifrån. Jägaren låser de kraftfulla käkarna kring halsen på bytet och skakar det våldsamt. Inom några sekunder har sälens huvud lossnat och hänger lealöst. Elefanten simmar upp mot ytan igen med bytet. Och det är så det går till. Snabbt, brutalt, utan tid för tvekan eller reflektion. Det är så vi dödar. Jag har tänkt en hel del på döden i natt, dels när jag befann mig på havets yta, dels när jag dök under den, tänkt på döden och på människors förmåga att vålla den. På min egen förmåga att döda. När allt kommer omkring härstammar jag från en lång rad av mördare. Min farfar, Bartholomew Coffin, var en av de mest framgångsrika och hänsynslösa mördare som denna del av världen någonsin skådat. Dag efter dag gav sig han och hans arbets­lag ut för att jaga utan tvekan eller förbarmande och såg utan att blinka hur havet omkring dem färgades rött av blod. Det var förstås valar farfar dödade, inte människor, men hur stor är egentligen skillnaden? När jag har samlat på mig det sista exemplaret och stoppat det i min väska är jag redo att gå upp till ytan. Medan jag simmar ikapp med bubblorna runt omkring mig ser jag stjärnorna där­ uppe, trots att jag fortfarande är många meter under vattnet. Jag bryter ytan och för ett ögonblick kan jag inte hitta båten. Under tiden som jag har varit därnere har förtrollningen som stillade havet och höll det fånget släppt och vattnet har börjat röra sig igen. Vågorna höjer sig runt omkring mig och jag känner ett styng av stark upphetsning. Jag är ensam, långt ute till havs. Om jag inte kan ta mig till båten kommer jag att dö här ute. Sedan en tid tillbaka har jag haft en känsla av att mitt liv alltmer närmar sig sitt slut. Är det dags nu? Ska jag dö i dag? Men där är den, inte ens tjugo meter bort. Queenie har vaknat. Hon skuttar omkring längs däcksidan 19


och gläfser åt mig ända tills jag tar tag i lejdaren och drar mig upp. Jag böjer mig ner för att klappa henne och blöter ner henne. Hon springer i väg och hämtar den gamla handduken från sin bädd åt mig. Den är full med dy och hundhår men jag uppskattar tanken. Queenie är en staffordshireterrier, liten för att vara av den rasen, men ett kraftigt litet muskelknippe med silkesmjuk päls. Nosen, benen och svanstippen är vita, men resten är lika svart som innehållet i mitt huvud. Hon är fyra år gammal och jag kan svära på att hon understundom minns pojkarna. Att hon också sörjer dem. Jag drar upp ankaret, startar motorn och sätter kurs söderut mot Stanley, samtidigt som jag återigen tänker på min farfar. I natt verkar mina tankar ha bestämt sig för att irra omkring på den skuggiga stig där dolska planer kryper fram som snärjande rötter över marken i skogen, där våra sinnens mörkare skrymslen öppnas och släpper ut det som göms där. Farfar Coffin var en av de stora valfångarna i Sydatlanten. Han var den siste ättlingen av en dynasti havsjägare som lämnade Nantucket 1804 och anlände till New Island på Falklandsöar­ na flera månader senare. Under de kommande tvåhundra åren plundrade de öarna och det kringliggande havet. Djurlivet i havet och på öarna häromkring kämpar fortfarande med att återhämta sig från farfar Coffins och hans förfäders inverkan. Han dog när jag var barn. Synd. Jag viker av in i Port Williams mer skyddade vatten och lägger min kurs så att jag håller mig undan för det besökande kryss­ ningsfartyget Princess Royal. Från och med nu och till slutet av sommaren kommer vi att se en stadig ström av sådana fartyg som lägger till under några dagar på sin väg till Sydgeorgien och Antarktis. Det är ett tveeggat nöje med alla dessa hundratals turister som dagligen går i land på våra stränder när ett fartyg ligger i hamnen, och som i de flesta liknande fall älskar vi dem och hatar dem i lika mått. I natt verkar det ovanligt klarvaket och högljutt med tanke på tidpunkten, men på de här fartygen vet 20


man hur man festar till ordentligt och oväsendet från rumlandet når långt inåt landet. Utan att någon på däcket lägger märke till mig glider jag förbi och siktar in mig på den inre hamnen. Klockan är nästan ett på natten. Strax kommer jag börja räkna ner timmarna, inte dagarna. Jag har fortfarande saker kvar att göra, saker som jag har lovat andra, men att hålla mig sysselsatt måste vara nyttigt. Jag låter blicken svepa över båten. Jag har kollat att bränsle- och vattentankar är fyllda. I ett låst skåp finns det kolsyredrivna luft­ geväret som jag skjuter bedövningspilar med vid de sällsynta tillfällen då jag behöver bedöva ett stort däggdjur, och även min farfars gamla pistol som jag tar till när dödshjälp är enda utvägen. Båda två är i bästa skick. Jag är redo. Redo att få veta hur mycket av det gamla familjeblodet som rinner i mina ådror. Jag styr genom The Narrows in i den inre hamnen och ser omedelbart att mina omsorgsfullt smidda planer riskerar att grusas. Polisen väntar på mig.

21


2 U n d e r den korta tid som jag har varit ute på havet har något hänt här. De flesta av invånarna på Falklandsöarna bor i Stanley, men det är ändå ett litet samhälle. Det är bara cirka tvåtusen människor, fördelade på omkring sjuhundra hus. När jag gick ut för tre timmar sedan såg jag minst hundra halloweenpumpor som stod utplacerade på kullarna och lyste som små stjärnor, men de måste väl ha brunnit ut vid det här laget. Så här dags på natten borde Stanley ligga i näst intill totalt mörker. Men så är det inte. Jag ser hur en polisbil kommer körande längs kustvägen och det är ännu fler blåljus vid hamnen. Det har gått tre år, nästan på dagen, sedan jag senast körde in i hamnen och möttes av väntande poliser. »Det har skett en bilolycka.« Tre år senare kan jag fortfarande höra Bens röst i båtradion, knastrande och darrig. »Ned och Kit är båda på väg till sjukhuset, men jag vet inget mer. Kom hit så fort du kan.« Han bröt snabbt och överlät åt mig att föreställa mig det värsta. Det var bara det att jag inte gjorde det. Jag kunde inte tillåta mig det. Jag föreställde mig att de hade ont. Jag föreställde mig deras små, perfekta kroppar blåslagna och sönderbrutna, sönderskurna av någon rakknivsvass metall. Hela vägen tillbaka till Stanley hörde jag deras röster i mitt huvud, hörde hur de grät efter mamma och inte kunde förstå varför jag inte var där när de behövde mig som mest. Jag föreställde mig att lemmar hade slitits loss från bålen, att det var skärsår överallt i deras söta ansikten. Jag föreställde mig dem aldrig som livlösa lik som låg där sida vid sida på bårhuset. Jag fastnar i de sorgliga minnena och trycker för hårt på ga­ s­en. Jag borde inte köra in i hamnen i den här farten. Det finns 22


klippor här, mer än ett vrak, dolda hinder som kan trasa sönder en båt. Jag tvingar mig att dra ner på farten och vänta på att andningen och hjärtklappningen ska göra detsamma. Båda visar sig vara mindre lätta att kontrollera än gasen. Och ändå måste jag upprätthålla skenet av att vara normal, att ha koll på läget. Det mänskliga skalet omkring mig måste hålla ännu ett litet tag. Någon väntar på mig vid min vanliga förtöjningsplats, en av de pensionerade fiskarna. Han bor i en stuga vid hamnen tillsam­ mans med två kvinnor som de flesta är överens om är hans mor och syster, även om ingen vågar svära på det. Han heter Ralph Larken och hans allmänna uppenbarelse gör att många tycker att han ser ut som något som katten släpat in. När jag slänger åt honom akterlinan ser jag att han har på sig en urblekt randig pyjamas under oljerocken. Den är nedstoppad i ett par jättestora fiskarstövlar och i det här underliga halvljuset får det honom att se ut som en pirat. Jag hoppar själv ner med linan i fören. »Vad står på?« »En unge är försvunnen.« Jag stirrar på honom och undrar vem av oss som kommer att säga det högt. Det är han som gör det. »En till.« Han nickar mot en grupp människor vid vågbrytaren. Jag kan urskilja polisuniformer, någon i militär grötmundering. »De väntar på dig«, säger han. »Såg dina lanternor.« Ännu ett barn som försvunnit. Jag var fortfarande djupt nere i min egen sorg när det första försvann för lite över två år se­ dan, men jag minns att folk sa till varandra att det var en hemsk olyckshändelse, även om man inte visste vad som egentligen hade hänt. När det andra försvann sa samma människor att vi hade varit fruktansvärt otursförföljda. Och nu ett tredje? Någon har lämnat gruppen vid vågbrytaren och kommer i riktning mot mig. Det är den unga kvinnliga polisen som ­ingen riktigt tar på allvar eftersom hon är så väldigt ung och så väldigt lång och eftersom hon inte verkar kunna röra sig utan att slå om­ kull något. Polisassistent Skye McNair är en av dessa människor som andra hävdar att de gillar därför att de tycker synd om hen­ 23


ne och vill uppfattas som ömsinta. Jag har inget att bevisa så jag måste erkänna att jag tycker att hennes klumpighet är irriterande. När jag ser på henne nu tycker jag för första gången att hon ser så väldigt levande ut. Hennes långa, tunna hår som har exakt samma nyans som nygjord marmelad fladdrar omkring huvudet på henne, och hennes ansikte, som är alldeles vitt i månskenet, säger mig att hon är orolig och inte så lite uppjagad. Det finns en aura kring hennes ansikte där natten inte verkar vara så mörk. »Catrin, förlåt mig.« Hon är betydligt längre än jag är. Hon böjer sig ner mot mig, men sedan gungar hon tillbaka som om hon vore rädd för att inkräkta på mitt intimutrymme. »Jag måste få veta om du såg någon annan där ute i kväll? Några båtar du inte kände igen?« Jag säger att jag inte har gjort det. Åtskilliga stora fiskebåtar gav sig ut samtidigt som jag gjorde det, men alla var bekanta. En massa öbor nattfiskar, men vanligtvis i mindre båtar, och de håller sig nära stranden. »Förlåt, men det här måste vara så svårt.« Skye verkar aldrig veta vad hon ska göra av sina händer. Just nu viftar hon med dem. »Jag vet att det är nästan exakt…« Skye var inte här för tre år sedan. Hon gick på polishögskolan i England. Och ändå vet hon att det om två dagar kommer att vara årsdagen av den dag då jag förlorade mitt liv. »Vad är det som har hänt, Skye?« Jag kastar en blick på Ralph som klappar Queenie. »Något om ett barn som har försvunnit?« Jag säger inte ännu ett. Det torde inte behövas. »Från en av de turistande familjerna.« Hon kastar en blick på folkmassan bakom oss. »Inte från kryssningsfartyget. De har kommit hit på egen hand och har bott på ett av pensionaten i stan. De var ute på en picknick i närheten av Estancia vid lunch­ tid. Ungarna lekte i gräset. De förlorade den yngsta ur sikte.« Estancia är en bondgård, drygt tre mil bort, på den sydostli­ gaste spetsen av den stora havsviken. »Han är bara tre år.« Skye ser ut som om hon är på väg att börja gråta. 24


Tre år gammal. De två barnen som försvann tidigare var äldre, men inte så mycket. Båda var pojkar. En treåring, avskuren från sin familj i timmar, ensam på natten. Han måste vara kall, hung­ rig, skräckslagen. Är inte detta att bli övergiven det värsta en ung människa kan tänka sig? På de här öarna, nattetid, kommer han att känna sig övergiven av hela världen. »Har man ordnat med någon skallgång?« Skyes ansikte skälver till när hon tar sig samman. »Vi har haft folk ute där hela dagen. Och några av karlarna har gett sig ut igen. Callum Murray till exempel. Han gick ut tillsammans med några stycken från militärförläggningen. Vi väntar på att de ska höra av sig.« »Är det där hans familj?« Jag kan urskilja modern utan att egentligen behöva anstränga mig, en fyllig, mörkhårig kvinna i fyrtioårsåldern. Hela hennes kropp är liksom knuten inåt, som om hon är rädd för att falla i bitar om hon släpper taget. Jag vet att när jag kommer närmare, så kommer det att se ut som om allt kött i hennes ansikte hade försvunnit så att allt som finns kvar är huden som spänner över benen. Hennes ögon kommer att se döda ut. Hon kommer att se ut som jag. Men när det kommer till det som egentligen betyder något så befinner hon sig på en annan planet än jag. Hon har fortfarande hopp. »Det där är familjen.« Skye ser ut som om hon står på ett ben nu. »Wests. Allt är på väg att bli riktigt svårt nu. Folk från kryss­ ningsfartyget är här också och, för all del, jag vill inte vara ogin men de är inte direkt hjälpsamma. De verkar tycka att vi borde genomsöka folks hus med våld. De vill att vi ska hindra alla båtar från att lämna hamnen från och med nu. Kan du föreställa dig vad folket på fiskebåtarna skulle säga om vi sa till dem att de inte får gå ut på morgonen?« »Jag tvivlar på att särskilt många skulle lyssna.« Man tolererar myndigheterna här, men bara till en viss gräns. »Och familjerna är tillräckligt oroliga redan. Det sista de be­ 25


höver är folk som stoppar in alla möjliga slags galna idéer i huvu­ dena på dem.« Jag är frestad att säga att med tanke på vår färska historia med försvunna barn så finns de galna idéerna där redan. »Det hela är väldigt oroande.« Skye fortsätter att prata och jag låtsas lyssna medan vi går bort till min bil. »Vi har blivit utkallade till fem incidenter sedan klockan nio. Polisintendent Stopford försöker få alla som inte hör hemma på ön att ta sig tillbaka till kryssningsfartyget, men de vill inte ge sig av förrän man har hittat den lilla pojken. Det kommer att bli en svår natt.« Jag mumlar det jag tror förväntas av mig, att hon måste låta mig få veta om det är något jag kan göra, och så slinker jag i väg. Queenie hoppar in i bilen och jag kör till mitt hus på västra sidan av Cape Pembroke-halvön, en pytteliten landtunga mellan den inre och den yttre hamnen i Stanley och själva havet. Jag tänker inte på det försvunna barnet. Eller rättare sagt, jag gör det, men bara på i vad mån det kommer att påverka mig. Om alla båtar stoppas och inte kan lämna sina ankringsplatser, om de ska genomsökas innan de lämnar hamnen, så rasar mina planer samman. Två och en halv dag från och med nu. Omkring sextio timmar. Man måste ha hittat ungen vid det laget. Jag tar inte den kortaste vägen hem. Vissa nätter, vanligtvis när den svarta dimman i mitt huvud tar överhanden, verkar det vara något som drar mig ut till familjen Grimwoods hus. Alltid på natten, när chansen att få syn på familjen är nästintill obefint­ lig, är det något som drar mig dit. I natt kör jag runt den östli­ gaste viken av Stanleys naturliga hamn, mot det stora huset med påfågel­blått trätak som vetter österut mot Surf Bay. Jag saktar ner när jag rundar den sista vägkröken och ser de vitmenade väggar­ na, de svarta fönstren, den låga häcken av ärttörne som nu är full med gula blommor. På vardera sidan av den låga trägrinden står en pumpalykta och i de invecklade, exakta utskärningarna ser jag hantverksskickligheten hos barnens morfar. En gång i tiden snidade han pumpor åt min familj också. Någon är uppe. Jag kan se ljus i ett av de övre fönstren. Peters 26