9789170374876

KERSTIN LUNDELL

AFFÄRER I

BLOD OCH OLJA LUNDIN PETROLEUM I AFRIKA

ORDFRONT

Kerstin Lundell

Aff채rer i blod och olja Lundin Petroleum i Afrika

Ordfront Stockholm 2010

Blod och Olja -inlaga.indd 3

2009-12-14 15.44

Kerstin Lundell: Affärer i blod och olja Ordfront, Box 17 506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Kerstin Lundell 2010 Omslag och grafisk form: Kristoffer Nylén Omslagsfoto: Paul Hansen/Scanpix Författarporträtt: Nadja Hallström Kartor: Stig Söderlind Bistånd med kartan över Ogaden i Etiopien: Mohamed Ali Tryck: Scandbook, Falun 2010 ISBN 978-91-7037-487-6

Blod och Olja -inlaga.indd 4

2009-12-14 15.44

Innehåll

Tidslinje 6 Inledning 9

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

Litteratur och källor 206 Intervjupersoner 224

Blod och Olja -inlaga.indd 5

Tillbaka i Sudan 11 Antonovbombare som en del av vardagen 19 Föregå med gott exempel! 47 I laglöst land 63 I mediernas kalla skugga 91 Med svenskt kapital som bränsle 99 Med olja i ådrorna 111 Oljans förbannelse 131 Carl Bildts bestämda intryck 145 Försvarslöst 156 Medhjälp till brott 167 Den som söker finner 180 Oljans välsignelse 188

2009-12-14 15.44

Tidslinje 1955 Sudan: Väpnad konflikt mellan norra och södra delarna utbryter.

1956 Sudan: Landet blir självständigt.

1972 Sudan: Slut på första inbördeskriget.

1976 Adolf Lundins första oljefynd i Qatar.

1977 Etiopien: Krig med Somalia om Ogadenprovinsen.

1983 Sudan: Chevron Corporation hittar olja.

Sudan: Andra inbördeskriget börjar.

1984 Sudan: Chevron lämnar landet efter attack mot anställda.

1985 IPC , International Petroleum Corporation, bildas, föregångaren till Lundin Oil. 1988 Adolf Lundin säljer East Daggafontein i Sydafrika 1989 Sudan: National Islamic Front ledd av Omar al-Bashir tar makten.

1997 feb. Sudan: Lundin skriver kontrakt för 5a.

april Sudan: Khartoum Peace Agreement, en fred som snabbt bryts.

1998 IPC och Sands Petroleum slås ihop till Lundin Oil

Sudan: Ler attackeras. Koch anfalls tre gånger.

1999 maj Sudan: Lundin Oil hittar olja i Thar Jath.

maj Sudan: Lundin Oils verksamhet attackeras av Riek Machar. Paus i 18 månader.

okt. Sudan: FN-rapport om övergrepp på block 5a.

2000 Lundin Oil har verksamhet även i UK , Malaysia, Vietnam Libyen.

Sudan: ”Lundins väg” byggs.

feb. Carl Bildt föreslagen som styrelseledamot i Lundin Oil.

våren Sudan: Guitt, Dhorbor och Kuach flygbombas.

maj Bildt invald i styrelsen.

6

Blod och Olja -inlaga.indd 6

2009-12-14 15.44

juni Sudan: Amnesty International publicerar Sudan.

The uman price of oil.

nov. Sudan: Lundins verksamhet i 5a återupptas.

2001 jan. Sudan: 80 regeringssoldater dödas vid rebellanfall på oljekällor.

mars Sudan: Christian Aid publicerar The Scorched Earth: Oil and War in Sudan.

mars Carl Bildt avvisar uppgifter om övergrepp.

maj Sudan: Ytterligare fynd i 5a.

maj Sudan: Kontrakt för 5b skrivs under mellan Lundin Oil och regeringen i Khartoum.

juni Lundin Oil säljs, utom 5a som tas över av nybildade ­Lundin Petroleum.

okt. Sudan: Lundin Petroleum annonserar verksamhet även i Iran och Somalia och Ryssland.

2002 Lundin Petroleum utvidgar även till Frankrike, Neder­ länderna, Tunisien, Venezuela och Albanien.

jan. Sudan: Lundin Petroleum tar paus i Sudan p. g. a säkerhetsproblem. Oklart om verksamhet upptas innan den säljs.

maj Sudan: Rier bombas.

2003 juni Sudan: Lundin Petroleum säljer rättigheterna att utvinna olja i 5a.

nov. Sudan: Human Rights Watch publicerar Sudan, Oil, and Human Rights.

2005 jan. Sudan: Fred i de södra delarna, SPLA bildar regering i delvis självständiga Southern Sudan.

maj Etiopien: Meles Zenawi till makten i Etiopien efter ifrågasatt val.

2006 Etiopien: Våldet trappas upp i Ogaden, Mariam fängslas i närheten av Lundins blivande basläger.

våren Etiopien: Förhandling om gasutvinning mellan Lundin Petroleum och regimen.

okt. Carl Bildt blir utrikesminister och lämnar styrelseuppdraget i Lundin Petroleum.

Blod och Olja -inlaga.indd 7

7

2009-12-14 15.44

nov. Etiopien: Lundin tecknar kontrakt om blocken 2 och 6 i Ogaden.

nov. Etiopien: Ogaden National Liberation Front skickar hotbrev till Ian Lundin.

2007 feb. Carl Bildts aktier i Lundin Petroleum har sålts.

april Etiopien: Rebellattack mot oljearbetare i Ogaden, 74 döda.

juni Etiopien: Regeringens motoffensiv, byar bränns.

aug. Etiopien: Lundin får utvinningsrättigheter i blocken 7 och 8 i Ogaden.

2008 Sudan: Lundin Petroleum utför provborrningar i block 5b.

Etiopien: verksamhet påbörjas med olika undersökningar i Ogaden.

jan. Etiopien: Mariam flyr från fängelset i Shilabo. sommar Etiopien: Folk flyr fortfarande ut ur Ogaden när författaren besöker landet. sommar Etiopien: Lundin Petroleum söker en manager för verksamheten i landet.

juni Etiopien: Human Rights Watch publicerar Collective Punishment om situationen i Ogaden.

dec. Sudan: Författaren besöker block 5a och Juba.

2009 feb. USA :s utrikesdepartement rapporterar om övergrepp i Ogaden.

april Etiopien: Försäljning av Lundin Petroleums tillgångar i Somalia, Etiopien och Kenya till Africa Oil Corporation (ägt av Lukas Lundin och Lundin Petroleum).

juni Etiopien: Situationen i Ogaden jämförs med Darfur i ­Sveriges riksdag.

höst Etiopien: Seismiska undersökningar i Ogaden ska påbörjas, enligt Africa Oils planer.

2011 Sudan: Folkomröstning planerad om självständighet i södra Sudan.

Blod och Olja -inlaga.indd 8

2009-12-14 15.44

Inledning ”Det är viktigt att notera att en enda handling, eller en under­ låtelse att handla vid ett enda tillfälle, kan räcka för att bli delaktig i brott mot mänskligheten enligt internationell lag.”

Internationella Juristkommissionen

Stamkrig. Det var så oljebolaget Lundin Oil ville att vi skulle betrakta inbördeskriget i Sudan mellan åren 1983 och 2005.

Men det handlade också om något annat. Det handlade om oljan. Och sedan kom det för Lundins del även att handla om gas, i Etiopien.

Det här är en berättelse om jakten på brännbara molekyler, kolväten, som bildats långt under marken, när liv som släckts och sedan lagrats under trycket av årmiljoner, till slut brutits ner till ett bränsle så eldfängt att det drivit fram en industriell revolution, fört arméer till seger och nu också driver fram en klimatkatastrof.

De pumpas upp ur jordens inre, för att sedan användas till fordon och maskiner över hela jorden och få allt att snurra, dag ut och dag in.

Kolväten är av stort värde och skapar enorma förmögenheter.

I slutändan är det här en berättelse om jakten på pengar. Om

Blod och Olja -inlaga.indd 9

9

2009-12-14 15.44

oljan och gasen driver maskiner och fordon, så får pengarna människor att röra på sig. I värsta fall får de människor att döda varandra.

Berättelsen handlar om hur vi alla deltar i ett stort system där några vinner medan andra förlorar. Vi i Sverige är på vinnarsidan. Förlorarna i det spel vi nu ska följa finns på helt andra platser. Och de är många.

Men de som drabbats värst kan inte tala, för de är döda.

Så därför berättar jag.

Jag har väldigt många människor att tacka för att den här boken blev till, i synnerhet de som vågade tala om vad de varit med om trots riskerna. De flesta uppgiftslämnare som jag vill tacka nämns i boken, tack till dem och även till dem som inte nämns; thank you, mahadsanid, och mitt hjärta är lyckligt, som man säger på nuer. Sedan måste jag också tacka förlaget, inte minst Eva Stenberg, som gjorde bok av det hela.

Slutligen vill jag tacka alla som gett uppmuntran, framför allt Reg Giles, utan vars stöd jag aldrig orkat genomföra det här bokprojektet.

Kerstin Lundell december 2009

Blod och Olja -inlaga.indd 10

2009-12-14 15.44

Kapitel 1

Tillbaka i Sudan ”Under den tid som företaget hade verksamhet i Sudan, verkade det i tron att oljan kunde bidra till den ekonomiska ut­ vecklingen i området och till landet som helhet och att det kunde bli en ­katalysator för fredsprocessen.”

Christine Batruch, Lundin Petroleum

När White Nile Petroleum Operating Company försöker få borriggen på plats längs Vita Nilen i södra Sudan under år 2008, har människorna börjat återvända till sina byar på oljefälten. De har byggt nya runda tukuls med grästak och väggar av lera. I större samhällen finns det även stenhus.

Vägen som dåvarande Lundin Oil byggde här under en olyckligare och våldsammare tid och som då var full av militär och milis, trafikeras nu av cyklister, gående, jeepar, lastbilar, grävmaskiner och annat som behövs för normalt företagande och fredligt vardagsliv. Oljan pumpas mot Port Sudan i prydliga ledningar.

Medan pressreleaser från Lundin Petroleum (före detta Lundin Oil) och de andra oljebolagen längs Nilens käll­flöde berättar om försöken att återigen göra ett stort oljefynd i trakten, töms flyktinglägret Kakuma i Kenya på människor

Blod och Olja -inlaga.indd 11

11

2009-12-14 15.44

från södra Sudan, och många återvänder till sitt hemland.

En av dem är William Makwach, som jag träffar i december 2008. Som tonåring i inbördeskrigets Sudan såg William många människor dö och han såg också själv döden i vitögat under sin flykt bort från våld och övergrepp. Han berättar om hur han simmade över Vita Nilen under sin långa farliga färd mot tryggheten i Kenya, medan hans vänner drunknade kring honom.

Nu när fred råder är William tillbaka i trakten där Lundin Oil letade efter olja för några år sedan. Själv söker han efter en utbildning som ska göra honom bättre rustad att delta i sitt hemlands utveckling. Han har visserligen redan en utbildning som han fick i flyktinglägret, men han tycker att den var för kort. Han undrar om det inte finns någon bra universitetskurs i utvecklingsarbete i Sverige.

Han bär ett kristet kors kring halsen när vi träffas i Rubkona, där masten för mobiltelefoni sträcker sig lika högt mot himlen som minareten alldeles intill. Kontakten med det som är bortanför och hinsides kan ske på flera sätt numera. Här råder religionsfrihet efter att den islamistiska regeringen i Khartoum förlorat slaget om området. Därigenom försvann kravet på muslimsk lag, sharia, och våldet som omgav religionsutövningen.

Idag behöver Lundin Petroleum inte heller oroa sig för att verksamheten i landet ska leda till upprörda rubriker på hemmaplan. När företagets föregångare letade efter olja här i Unity State mellan 1997 och 2003 fylldes tidningarna av 12 T i l l b aka

Blod och Olja -inlaga.indd 12

i Sudan

2009-12-14 15.44

upprörda artiklar. ”De internationella oljebolagen säljer inte olja, de säljer blod”, löd ett citat från en flykting i Nya Dagen.

Veckans Affärer skrev om att ta ”fan i båten” och Aftonbladet använde ord som mord och folkfördrivning.

Till detta kom mycket kritiska rapporter om företagets verksamhet i Sudan från blytunga instanser i etiksammanhang, som FN, Amnesty International, Christian Aid och människorättsorganisationen Human Rights Watch. ”Till följd av intervjuer med internflyktingar i norra och södra Sudan har FN:s speciella rapportör fortsatt att få alarmerande information som pekar på att de grova brott mot mänsklig­ heten som är kopplade till oljeutvinning, fortsätter, med målet att avfolka oljerika områden och kontrollera dem”, sammanfattar FN vad Gerhart Baum rapporterat år 2002.

Men nu, i december 2008, letar Lundin efter olja lite längre söderut, i det område som kallas block 5b och ligger i Jonglei State. Där går allt betydligt lugnare till. När jag flyger över området på väg mellan Juba och Thar Jath, flygplatsen mitt i det som förut var Lundins omtvistade oljefält 5a, ser jag den gulgröna landmassa som utgör världens största träsk och där världens längsta flod får mycket av sitt vatten. I det gulgröna finns ett mönster av band som visar att här har oljebolagen genomfört seismiska undersökningar för att lokalisera nya fynd.

Här har man redan påbörjat nästa etapp i letandet efter olja, den enda åtgärd som kan ge säkert besked, nämligen borrning.

Från planet ser jag bredare band där det gröna röjts undan för vägar, så att tunga fordon ska kunna rulla fram. I änden av de T i l l b aka i S u d a n

Blod och Olja -inlaga.indd 13

13

2009-12-14 15.44

bredare banden ser jag fyrkanter, där borriggarna förmodligen placerats, och där oljebolagen alltså hoppas att ännu mer av Sudans svarta guld en vacker dag ska pumpas upp ur marken. En del av oljan som finns där nere längs Nilens källor kallas Nile Blend och är av god kvalitet med låg svavelhalt.

Den betingar ett högt pris på spotmarknaden, där det mesta av oljan härifrån säljs till den som för dagen betalar bäst.

Det kan dessutom handla om stora kvantiteter. Sudan är Afrikas femte största oljenation och har 0,5 procent av världens oljereserver. Omkring en halv miljon fat om dagen pumpas upp från fälten i Sudan, det allra mesta från det här området i norra delen av södra Sudan.

Landsändan kallas numera Southern Sudan och kan framöver komma att bli ett självständigt land. Oljefälten här ligger dock farligt nära gränsen till den norra delen av Sudan, den som kontrolleras av regeringen i Khartoum, ledd av Omar al-Bashir, eftersökt för krigsbrott och brott mot mänskligheten av Internationella brottmålsdomstolen i Haag, ICC . De båda landsändarna hålls än så länge ihop i en federation, men efter en folkomröstning år 2011 är det troligt att landet delas.

Då kan det återigen utbryta strider i gränsområdet eftersom det bidrar med en stor andel av Sudans inkomster.

Oljefälten intill den här farliga gränsen har varit avgörande för Lundin Petroleums utveckling. Stora vinster genererades på det som först var Lundin Oils och sedan Lundin Petroleums omdebatterade och lönsamma oljefält, det område som kallas block 5a.

14 T i l l b aka

Blod och Olja -inlaga.indd 14

i Sudan

2009-12-14 15.44

Men nu är det alltså 5b som gäller. Jag spanar efter Wan Machar. Där någonstans borde det finnas en borrigg mitt i en vattensamling, för det har jag sett på ett foto under Lundin Petroleums bolagsstämma i maj 2008.

Det här är den blötare delen av Suddträsket och nog ser det ut som en fuktig sörja med ohälsosamma nyanser av grönt och med brunaktiga fläckar. Fast i själva verket sköts det som händer här på ett ansvarsfullt och acceptabelt sätt, i alla fall jämfört med det som utspelade sig i det område som ser vackrare ut från planet, den lindblomsgröna savannen där 5a finns. Det bruna indikerar visserligen miljöproblem som jag hört ska finnas här nere. Men en ordentlig miljöutredning har i alla fall gjorts innan den första borriggen kom på plats i block 5b under år 2008. Utsläppen är kontrollerade och det finns lag och ordning där nere i det gulgröna. Jag ser heller inga bränder, inga små mörka prickar eller grå fläckar av bränt gräs, eller något annat som tyder på brända byar. Att jag ens kan flyga över oljefälten är ett tecken så gott som något på att det som pågår där nere är tillräckligt väl skött för att tåla att en och annan kritiskt granskande journalist flyger ovanför.

De riktigt stora problemen uppstod längs ett bredare rosa band som jag ser när vi flugit en stund till mot norr. Bandet är den väg som Lundin byggde för att nå ut i block 5a. Vägen förekommer i många rapporter om övergrepp. Så här berättar Gerhart Baum om vad som hände den 22 maj 2002: ”Klockan 8.30 på morgonen fällde en Antonovbombare enligt rapporter 16 bomber över Rier, söder om Bentiu, nära oljevägen i block T i l l b aka i S u d a n

Blod och Olja -inlaga.indd 15

15

2009-12-14 15.44

5a.” En Antonovbombare är ett enormt transportflygplan som byggts om för att frakta och fälla bomber.

Men Lundin red ut problemen och kritikstormen och är numera ett välmående bolag med en omsättning på 6,4 miljarder kronor år 2008. Nu betecknas Lundins portfölj av oljerättigheter som balanserad och jag tolkar det som att verksamheten inte längre domineras av länder som Sudan och andra med gravt obalanserade regimer.

Men jag undrar hur det gick för traktens elefanter. Några lär ha överlevt kriget därnere i sörjan som jag ser från flygplan­et.

I mitten av träsket finns så många malariamyggor och krokodiler att soldaterna som krigade höll sig där­ifrån. De skotträdda elefanterna som slaktades i jakten på elfen­ben och kött fann en fristad i träskets hjärta. De är så stora att de inte blir bytesdjur för krokodilerna, och malariamyggorna kan inte ta sig igenom deras tjocka hud.

När jag landat i Thar Jath och tagit mig ut på savannen nordväst om träsket, träffar jag Thomas Malual Kap som är en demokratiskt vald distriktsledare i Koch, eller hövding, som det heter här. Han berättar att elefanterna inte har kommit tillbaka. Han saknar de majestätiska siluetter som man förr kunde se ovanför det höga gräset.

– De flydde nog till Sydafrika, skämtar han men ser lite ledsen ut.

Enligt de få försök som gjorts att beräkna antalet elefanter i södra Sudan, minskade de i antal från 130 000 till 40 000 16 T i l l b aka

Blod och Olja -inlaga.indd 16

i Sudan

2009-12-14 15.44

mellan år 1976, innan det andra inbördeskriget bröt ut, och 1992, då kriget redan skördat många offer. Regeringen i norr och rebellerna i söder har anklagat varandra för att döda dem.

Det finns även olika berättelser om varför människorna på block 5a dog mellan åren 1997 och 2003. Regeringen hävdar att de flesta som dödades blev offer för strider mellan olika stammar i området. Andra påstår att de utsattes för övergrepp som följde på striderna mellan regeringen och rebellerna i det inbördeskrig som pågått sedan år 1983. Åter andra är av samma åsikt som Gerhart Baum: inbördeskriget hade inte fått så fruktansvärda följder om inte oljan funnits där. Enligt den berättelsen sände Sudans regering ut militär för att jaga bort och döda människorna som bodde i trakten där oljan skulle utvinnas. Människorna, deras byar och deras boskap var i vägen för oljeverksamheten.

Men att det var så det gick till förnekar Lundin Petroleums Sudanansvarige Alexandre Schneiter enligt TT: ”Jag har i stället sett motsatsen. Hur det växer upp byar utmed vägen och hur människor har fått det bättre genom att de fått bättre kommunikationer. Vår närvaro innebär en trygghet för befolkningen.” Carl Bildt, styrelsemedlem i företaget under åren 2000 till 2006, skrev på sin hemsida under år 2001: ”Jag är övertygad om att den utländska närvaron och inte minst oljan är Sudans möjlighet till både fred och utveckling på sikt.” Han fortsatte: ”Att ge sig iväg, isolera och låta dem kriga i fred är inte moraliskt försvarbart för mig.”

T i l l b aka i S u d a n

Blod och Olja -inlaga.indd 17

17

2009-12-14 15.44

Under min resa ska jag försöka utröna om det svenska bolaget verkligen var inblandat på det sätt som det anklagades för.

Till min hjälp har jag Peter Justin, som ska utreda Lundins roll i händelseförloppet för den ideella organisationen Ecos räkning. Ecos står för European Coalition on Oil in Sudan och har bildats av en mängd ideella organisationer och kyrkor för att ta reda på vad som egentligen skedde här. Bland medlemmarna finns Svenska kyrkan, Oxfam och den katolska biståndsorganisationen Caritas. Ecos har redan presenterat flera rapporter om oljekriget åren runt millennieskiftet, men undersöker nu det som hände på Lundins område extra noggrant.

Peter Justin och jag kommer att ge oss ut på savannen. Vi ska intervjua människor som lever där och som varit med om inbördeskriget. Vi kommer också att äta god mat, dricka mycket Fanta och skratta många gånger. Trots allt det hemska som har hänt under decennier av inbördeskrig är området kring Thar Jath en trakt där man också kan ha trevligt.

Blod och Olja -inlaga.indd 18

2009-12-14 15.44

Kapitel 2

Antonovbombare som en del av vardagen ”I mars och maj år 2000 attackerades byarna Dhorbor, Guitt och Kuach. Precis som vanligt släppte ett militärt plan sina bomber från hög höjd, och bepansrade helikoptrar sköt på civila från nära håll. Helikoptern jagade offren och såg till att alla som påträffades på öppna platser dödades. Området är känt som block 5a, ett kodnamn använt av oljeföretagen.”

Angelina Teny, Sudan

Den unge mannens rastalockar dansar över hans färgglada tunika när han argt förklarar för mig att jag inte borde anklaga hans kompis för att ha försökt stjäla min väska. Inget blev ju stulet, så varför har jag då ropat ”Ta fast tjuven!”? Vi stöter ihop på ett hotell i södra Sudans huvudstad Juba, medan jag förbereder min resa till Thar Jath och oljefälten.

Jag blir irriterad över att behöva försvara mitt agerande.

Den unge mannen borde också inse att det är bäst att tiga ihjäl incidenten så att inte fler människor hör vad hans kompis gjort, anser jag och gestikulerar ilsket att han ska sänka rösten.

Då korsas min hjärna av ordet ”barnsoldat”. Mannen, vars ögon skjuter röda blixtar av vrede, har åldern inne för att ha

Blod och Olja -inlaga.indd 19

19

2009-12-14 15.44

kunnat vara en av de många minderåriga som deltog i det långa och grymma inbördeskrig som just tagit slut. Kanske lider han av ett allvarligt trauma som gör honom farlig om han blir arg? Jag inser att jag måste tänka på att jag befinner mig i en stad som så sent som för tre år sedan var inblandad i en mycket bitter och blodig konflikt.

Så jag sänker rösten, sträcker fram handen till hälsning och föreslår en kopp kaffe. Sedan fortsätter vi diskussionen i ett mer dämpat tonläge.

När den unge mannen förstår att hans kompis faktiskt försökt stjäla min väska blir hans blick påtagligt sorgsen.

Han ber tusen gånger om ursäkt och förklarar att det var fult gjort av kompisen. Han berättar att han själv är musiker från Kenya, men på plats här i södra Sudan på grund av ett biståndsprojekt. Vi samtalar ett tag till. Men jag är inte intresserad av musiker från Kenya och återgår snart till mina reseförberedelser.

Därmed missar jag möjligheten att intervjua en person som verkligen varit med. Långt senare ska jag komma att googla på ”child soldier” och då dyker den unge mannens sorgsna ansikte upp igen. Hans namn är Emmanuel Jal och mycket riktigt var han barnsoldat under inbördeskriget, precis som jag befarade där under grälet i Juba.

Jal bor i Kenya som han sa, men är född i Sudan och det är om kriget i Sudan han sjunger. Han har också skrivit en bok med titeln War Child, om hur han tränades att döda med bara händerna, men till slut äntligen fick sitt maskingevär, 20

A n t o n o v b o m b a r e s o m e n d e l av va r dag e n

Blod och Olja -inlaga.indd 20

2009-12-14 15.44

som han använde för att tillsammans med andra barn döda vuxna soldater.

I det skoningslösa kriget var barnsoldaterna nyttiga eftersom de var så lätta att de kunde springa ovanpå minor utan att utlösa dem. Deras blotta närvaro ledde också till att motståndarsidans trupper förlorade stridslusten, i chocken över att möta motståndare som var alldeles för unga för att delta i väpnade konflikter. Barnsoldaternas närvaro vittnade om en rebellarmé som var beredd att till och med offra sina barn för att vinna kriget.

Jal berättar i sin bok om det hat som drev honom att slåss mot dem han kallar araberna, alltså människorna som stred för regeringen i norr, i Khartoum. Han skriver om hur det höll på att förtära honom, och om hur svårt han hade att behärska sitt humör och att han därför ofta råkade i bråk. Det kan förklara hans sorgsna blick när han hamnade i en upprörd diskussion med mig.

Men nu har han lärt sig av med hatet. I boken berättar han om hur musiken hjälpte honom att komma till rätta med de våldsamma känslorna. Genom sin karriär som sångare har han också lyckats uppnå en social position som ger honom respekt och inkomster. Många av de andra före detta barnsoldaterna har haft svårt att återanpassa sig. De är utfrusna ur samhället, på grund av att de bar vapen som barn och lärde sig att döda, i en ålder då andra barn lär sig alfabetet.

De överlevde rent fysiskt, men socialt kämpar de fortfarande för att återerövra en plats i tillvaron. Precis som kvinnorna A n t o n o v b o m b a r e s o m e n d e l av va r dag e n

Blod och Olja -inlaga.indd 21

21

2009-12-14 15.44

och flickorna som blev våldtagna, lider de av djupa själsliga sår och ett socialt stigma.

Men Jal själv klarade sig alltså, han fick hjälp och han upptäckte musiken. Jag jämför bilderna på hans vuxna ansikte med den bild som finns på omslaget till hans bok och slås av hur uttrycket förändrats. Idag har han ett drag som är en aning barnsligt, till skillnad från den cyniska och bittra uppsyn som syns på bilden av honom som barn. Då ville han bli stor nog för att klara av att skjuta och springa på samma gång, vilket de vuxna kunde göra. Nu kämpar han för att få stopp på bruket av barnsoldater.

När jag läser hans bok, inser jag att det knappast var farligt att gräla med honom trots allt. Med tiden lärde han sig att kontrollera sitt beteende. Han skulle inte ha förlorat kontrollen och skadat mig den där dagen i Juba.

Emmanuel Jal är en av dem som kopplar det onda till oljan. ”Oljan förstörde mitt hem”, säger han i en video på YouTube.

I sin bok skriver han att det handlade om pengarna som oljan genererar. För att få tag på dem ”beväpnade regeringen en stam mot en annan”.

Sedan berättar han mer i detalj om hur striderna kring oljan ledde till att södra Sudan blev en trakt där hans mamma och många andra mammor dödades, flickor våldtogs – hans egen syster till exempel – och små pojkar precis som han själv försågs med kalasjnikovs, underkastades militär träning och stred och dog tillsammans med de vuxna männen.

22

A n t o n o v b o m b a r e s o m e n d e l av va r dag e n

Blod och Olja -inlaga.indd 22

2009-12-14 15.44

Han kämpade för övrigt en tid under 1991–1992 i den rebellgrupp som stod för säkerheten på Lundin Oils område under några år och leddes av Riek Machar. Gruppen hade tidigare tillhört rebellarmén Sudan People’s Army (SPLA), som stred för en politisk förändring i södra Sudan. Men Riek Machars grupp bröt sig ur rebellarmén. Under en period fick gruppen stöd av regeringen i Khartoum, och då skyddade Riek Machar och hans soldater Lundins oljebolag mot resten av rebellrörelsen som motsatte sig utvinningen av olja.

När jag till slut anlänt till området i Unity State, målet för min Sudanresa, träffar jag många människor som kan berätta om oljekriget. En av dem är Rebecca Nyadeng Kuoh. Hon var inte själv stridande, men som civil drabbades hon minst lika hårt som soldaterna. Hon har själv sett hur byar bombades och hur människor tvingades på flykt från Lundins område.

Jag träffar henne i den lilla byn Koch, med dess runda hyddor med grästak och stora träd som skydd mot solen. Den ligger mitt i det som i oljans värld kallas block 5a och som under några blodiga år i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet alltså tillhörde Lundins oljebolag, som under den här perioden bytte namn flera gånger.

Mitt ressällskap och jag färdas längs den skumpiga rosa väg som byggdes för Lundin Oil under år 2000. Det visar sig att längs den här vägen är det lika självklart som för Emmanuel Jal att oljeutvinning leder till död och lidande för de överlevande.

A n t o n o v b o m b a r e s o m e n d e l av va r dag e n

Blod och Olja -inlaga.indd 23

23

2009-12-14 15.44

– Min man dödades på grund av oljan, berättar Rebecca Nyadeng Kuoh via William Makwach som översätter från nuer.

Maken blev skjuten under en av de många attacker som drabbade byn efter att Lundin tecknat kontrakt om oljeutvinning här i södra Sudan. Den övervägande delen av våldet här i trakten utövades av sudanesisk militär och av lokal milis som var rekryterad av militären. En del av milisen rekryterades också från andra landsändar, främst Darfur.

Jag träffar Rebecca ett decennium efter dödsskjutningen av maken. Hon är fortfarande ung, men precis som Emmanuel Jal blev hon vuxen alldeles för tidigt och änka vid en ålder då vi i Sverige knappt rest oss ur skolbänken. Hon var fortfarande tonåring när hon blev lämnad ensam med tre barn i en krigszon.

Enligt en rapport från Human Rights Watch, Sudan, Oil and Human Rights, en flera hundra sidor tjock lunta från 2003, attackerades hennes by tre gånger under det här året. Hela byn brändes ner, liksom femtio små kapell, fyra sjukvårdskliniker och fem skolor i närliggande byar, enligt människorättsorganisationen som undersökt händelserna på oljefälten ingående.

När våldet drabbade trakten spelade det ingen roll om byarna hette Koch eller Guitt, eller Dhorbor, som ligger strax söder om Rubkona. De tillhörde alla block 5a och skulle tömmas, enligt samstämmiga berättelser därifrån. De personer som jag träffar i Koch och Guitt känner väl till block 5a och dess gränser. Under kriget lärde de sig var oljan fanns och var 24

A n t o n o v b o m b a r e s o m e n d e l av va r dag e n

Blod och Olja -inlaga.indd 24

2009-12-14 15.44

den inte fanns, och de flydde från sina hembyar till trakter utan oljefyndigheter. För där någon letade efter olja drabbades människorna svårt.

Inbördeskriget hade dock börjat långt innan Lundin kom till platsen. Landets historia sedan det blev självständigt 1956 är präglad av två blodiga inbördeskrig mellan de norra och södra delarna av landet, av vilka det andra startade 1983. Men familjen Nyadeng Kuoh kunde ändå leva i fred i Koch fram till 1998. För där var det lugnt ända tills oljeverksamheten påbörjades.

Först efter att Lundin dykt upp drabbades även Koch av kriget. Under åren som följde på dödsskjutningen av maken skulle Rebecca komma att uppleva flera attacker i Koch och på andra platser, från såväl gevärseld som Antonovplan. Det är samma sorts plan som bland andra Angelina Teny, FN och Human Rights Watch rapporterat om.

Bomberna som fälldes var oljefat fyllda med brännbar vätska och metallskräp. Planen hade ursprungligen byggts för transporter i före detta Sovjetunionen, i Ukraina närmare bestämt, och såldes billigt efter murens fall. De var de största transportplan som fanns att tillgå, nu alltså ombyggda för att passa behoven i inbördeskrigets Sudan. De behövde inte vara snabba, för de förväntades inte möta annat stridsflyg och kunde fälla sin last över obeväpnade byar utan att riskera att dra på sig moteld. Bomberna rullades ut från lastrummet och släpptes ner mot hyddor och värnlösa människor.

A n t o n o v b o m b a r e s o m e n d e l av va r dag e n

Blod och Olja -inlaga.indd 25

25

2009-12-14 15.44

I berättelsen om oljekriget dyker även ”gunships” upp, attackhelikoptrar alltså. Jag hör Rebecca nämna det engelska ordet flera gånger under intervjun, för det är så attackhelikoptrar heter här, även för dem som talar nuer.

Det var i regel Hindhelikoptrar som också de ursprungligen utvecklats för den sovjetiska arméns behov. När de användes i slaget om block 5a flög de lågt, och soldaterna kunde sikta mot människor som sprang på marken. Inte heller helikopterpiloterna räknade med väpnat motstånd när de attackerade byarna.

– Jag har sett dem så många gånger, säger Rebecca Nyadeng Kuoh.

Hon berättar om helikoptern som kom strax efter att mat levererats till Ler, som ligger precis i utkanten av block 5a, någon timmes bilfärd från Koch. Där utkämpades hårda strider.

Det var slutmålet för ”Lundins väg”, men också en plats där SPLA hade ett starkt fäste. Det var ingen trygg plats.

Men trots riskerna var det hit som exempelvis World Food Programme distribuerade mat. Rebecca berättar om hur några barn vilade sig i en hydda medan föräldrarna samlade upp maten. När hyddan fattade eld efter ett anfall dog de allihop.

Men Rebeccas egna barn var just då på annat håll. Även medarbetare från World Food Programme attackerades just i Ler. En pressrelease från juli 1998 berättar att en grupp hjälparbetare måste fly undan ett anfall: ”Under torsdagen hade gruppen tagit emot 60 ton mat från ett flygplan och delat ut två tredjedelar, när händelsen inträffade.”

26

A n t o n o v b o m b a r e s o m e n d e l av va r dag e n

Blod och Olja -inlaga.indd 26

2009-12-14 15.44

Hjälparbetarna och de personer som samlats för att få mat, tvingades fly för livet.

Rebecca berättar också om när marknadsplatsen i Koch bombades. Under 1998 var det en plats där människor hoppades finna de få förnödenheter som gick att få tag på. Men det var på samma gång en livsfarlig plats.

– En marknadsplats var ett bra ställe att bomba för den som ville döda många på en gång, precis som platser där det delades ut mat. Människor här i trakten var normalt utspridda, men där det fanns mat, eller annat som vi behövde, samlades vi, förklarar Rebecca Nyadeng Kuoh.

Hon kan rimligtvis inte själv ha hört dem som attackerade byarna berätta om orsaken till att de gjorde det. Men år 2008 har människor i trakten samlat ihop en kollektiv berättelse.

De har hört vad som hänt av varandra. Några av dem som berättat har tillhört fiendesidan och varit medlemmar av någon lokal milis som kämpat för regeringen, eller rentav i den sudanesiska armén. Efter kriget har några av dem avlagt bekännelse inför sina släktingar och grannar; de har berättat om övergrepp de begick när de angrep människorna i byarna, och om varför de gjorde det.

Därför är människorna i trakten mellan Bentiu och Ler vid det här laget säkra på vad som hände. Det handlade om att rensa området, ”clear the area”, vilket betyder att alla som bodde i block 5a och andra oljeblock i närheten skulle bort, så att bolagen skulle kunna arbeta ostört. De som inte skrämdes bort eller dödades i den första attacken från de fruktade AnA n t o n o v b o m b a r e s o m e n d e l av va r dag e n

Blod och Olja -inlaga.indd 27

27

2009-12-14 15.44

tonovplanen, flydde eller dödades senare. De västerländska bolag det talas om är Lundin Oil – som bara kallas Lundin kort och gott – och kanadensiska Talisman Energy i det närbelägna block 4. Men det fanns flera västerländska bolag på plats, bland andra franska Total och österrikiska OMV (tidigare Österreichische Mineralölverwaltung).

Sudan hade hamnat mitt i det som kallas oljans förbannelse och som handlar om de våldsamma konflikter som ofta uppstår kring oljan i fattiga länder. De potentiella inkomsterna blir så stora, att de är värda att slåss om på liv och död. Den som vinner kampen om trakten där oljan finns och kan sälja rättigheterna att utvinna den, får gott om pengar för att köpa vapen och vinna kriget, medan de som förlorar blir ännu fattigare. I Sudan blev kampen om oljan mycket brutal, enligt vad många människor berättade för mig längs vägen i block 5a och enligt vad som står att läsa i rapporterna.

Och det var inte så konstigt. För militären beordrades alltså ut på oljefälten av en regering ledd av Omar al-Bashir, numera känd som ansvarig för inbördeskriget i Darfur.

Det var med den regeringen som Lundin tecknade kontrakt och det var den som bestämde villkoren för oljeutvinningen. Och den behövde oljepengarna för sina egna syften.

Så här står det i International Crisis Groups rapport God, Oil and Country. Changing the Logic of War in Sudan om hur olja och vapen hängde ihop under inbördeskriget i södra Sudan: ”Trots att den officiella linjen är att oljepengar bara används 28

A n t o n o v b o m b a r e s o m e n d e l av va r dag e n

Blod och Olja -inlaga.indd 28

2009-12-14 15.44

för icke-militära utgifter, så låter Khartoum med jämna mellanrum en annan sanning skymta fram. Under 1999 sa till exempel Turabi att regeringen skulle köpa pansarvagnar med hjälp av vinsterna från oljan. I mitten av år 2000 sa en militär talesman, Mohamed Osman Yassin, till rekryter att tack vare oljeindustrin hade Sudan börjat tillverka ammunition, granatkastare, pansarvagnar och andra bepansrade fordon.” Hassan ’Abd Allah al-Turabi som nämns här var ledare för den islamistiska rörelse som står bakom regeringen i Khartoum. International Crisis Group är en Brysselbaserad organisation, där bland andra Kofi Annan och Lena HjelmWallén sitter i verkställande utskottet.

Oljan var alltså mycket viktig för regeringen, som hade fiender inte bara i södra Sudan, utan i hela landet, på grund av sin hårdföra politik. Den gjorde vad den kunde för att behålla makten över det svarta guldet.

För det syftet offrades civilbefolkningen i söder. De civila på block 5a tillhörde samma folkgrupper som rebellerna, och regeringssidan räknade dem därför som delaktiga i inbördeskriget.

Den viktigaste rebellrörelsen vid den tid då Lundin klev in på scenen var SPLA . Dess ledare, John Garang, ville till att börja med få till stånd en politisk förändring i hela Sudan och störta den islamistiska regimen.

Det ansågs inte som ett realistiskt mål enligt andra inom rebellrörelsen, bland andra Riek Machar. Det var en anledA n t o n o v b o m b a r e s o m e n d e l av va r dag e n

Blod och Olja -inlaga.indd 29

29

2009-12-14 15.44

ning till att han och en grupp kring honom bröt sig ur SPLA och slöt egna överenskommelser med regeringen i Khartoum.

Det följdes av mycket blodiga strider mellan de tidigare bundsförvanterna. Men till slut enades de sydsudanesiska rebellerna igen, med det gemensamma målet att frigöra södra Sudan från Khartoum.

Det fanns etniska och religiösa spänningar mellan de stridande grupperna. Norra Sudan domineras av muslimer med arabiskt påbrå, medan de i syd har sitt ursprung söder om Sahara, och omfattar människor från en rad folkgrupper. Sydsudaneserna brukar beskrivas som animister, eftersom tron på den besjälade naturen är en del i flera uråldriga afrikanska religioner, och kristna. Den urgamla traditionella andliga världen samsas med kristendomen.

Men människornas bakgrund är bara en aspekt av problemet. Bakom den finns konflikter om resurser. En resurs var människor som rövades från sina hem i södra Sudan och förvandlades till ägodelar åt någon i den norra delen av landet, eller såldes med förtjänst på den internationella slavmarknaden. Slavhandeln var en av de hemska komponenterna i inbördeskriget, enligt bland andra Anti-Slavery International. Även Human Rights Watch noterade detta i sin stora Sudanrapport från 2003.

Det fanns också konflikter om land. Marken är till exempel lättare att odla i södra Sudan, för där är det inte lika torrt som i norra delen. Det har även förekommit konflikter om vatten och kring byggandet av en kanal mellan landsändarna. Alltså 30

A n t o n o v b o m b a r e s o m e n d e l av va r dag e n

Blod och Olja -inlaga.indd 30

2009-12-14 15.44

fanns det mycket att slåss om, och det sammantagna resultatet när striderna blossade upp igen år 1983 var ett krig som blev ett av Afrikas, och även världens, mest långdragna och brutala.

Den vanligaste siffran som nämns efter 22 års inbördeskrig är 2 miljoner döda och 4 miljoner på flykt. Men det finns de som sätter siffran till 2,5 miljoner döda och 5 miljoner människor på flykt. Befolkningen är på mellan 7,5 och 9,7 miljoner, enligt FN. Mer än en femtedel av hela befolkningen kan alltså ha dödats under kriget och mer än hälften drivits på flykt. Folkmord? Nej, det räknas inte som det, rent officiellt.

Det fanns ingen uttalad avsikt att förinta en viss folkgrupp på oljefälten.

Men sedan år 2005 råder alltså fred. SPLA vann det senaste kriget och dominerar nu i Government of Southern Sudan, Goss. Det är därför det går att ställa kritiska frågor om Lundin Petroleum utan fruktan. De som har makten i södra Sudan för närvarande har inget emot kritik mot företaget.

Det är också därför som Rebecca nämner hela sitt namn och låter sig fotograferas utan oro. Hon tittar avslappnat in i kameran. Hon behöver inte frukta repressalier så länge sydsudaneserna själva bestämmer här nere.

Det finns hemska saker att berätta om SPLA också, och om Riek Machar. De utnyttjade ju barnsoldater och angrep också civila. Men det värsta våldet, det som är intressant i berättelsen om Lundin Petroleum, utövades av sudanesisk militär och dess allierade milis. Folk i trakten berättar om den beridna milisen från Darfur, murahelin, som spred död A n t o n o v b o m b a r e s o m e n d e l av va r dag e n

Blod och Olja -inlaga.indd 31

31

2009-12-14 15.44

och skräck var de drog fram. Under de sista åren var inbördeskriget i södra Sudan väl så brutalt och grymt som det som rapporteras idag från Darfur.

Våldtäkter var också en del av krigets vardag. Dock frågar jag inte Rebecca om det. Här i söder talar man inte gärna om de grova sexuella övergreppen mot kvinnor. Peter Justin har avrått mig från att fråga om det.

Oljan var en faktor att räkna med ända från krigets början.

Sammandrabbningarna började strax efter att amerikanska Chevron Corporation gjort sitt första oljefynd 1983. Företaget innehade rättigheten att utvinna olja i nästan hela södra Sudan. Men till skillnad från Lundin och de andra oljebolagen som dök upp senare, lämnade Chevron landet på grund av konflikten, efter att tre anställda kidnappats och dödats av rebeller år 1984. Kidnappningen ägde rum i Rubkona, som blev platsen där Lundin installerade sitt högkvarter.

Efter att Chevron dragit sig ur den besvärliga situationen delades företagets enorma område upp i mindre portioner och bjöds ut till andra intressenter. Men på grund av inbördeskriget och regeringens koppling till internationell terrorism gick det trögt att locka andra oljebolag till Sudan, och det dröjde många år innan oljeverksamheten kom igång igen.

Till slut nappade bland andra International Petroleum Corporation, IPC , som grundats av Adolf H. Lundin år 1985. Även Kanadensiska Talisman skrev på kontrakt och började borra efter olja vid ungefär samma tid som IPC . China 32

A n t o n o v b o m b a r e s o m e n d e l av va r dag e n

Blod och Olja -inlaga.indd 32

2009-12-14 15.44

National Petroleum Company, CNPC , ställde också upp på de villkor som gällde i området. Och allteftersom oljan började flöda trappades striderna upp. ”I oljans namn tömmer regeringsgrupper och regeringsstödd milis landet på civila, de dödar och fördriver hundratusentals människor i södra Sudan”, skrev Christian Aid i en rapport publicerad i mars 2001. Här fanns några ord om Lundin också: ”Företag som Lundin, Petronas och CNPC bidrar till utvidgningen av kriget genom att tillåta regeringsstyrkor att rensa områden som de kan exploatera.”

FN-organisationen Irin, Integrated Regional Information Networks, berättade att i januari 2001 hade själva oljeverksamheten blivit attackerad. 80 regeringssoldater uppgavs ha dödats under anfallet. Tre oljekällor erövrades av rebell­ erna. Enligt en av Irins uppgiftslämnare, Samson Kwaje från SPLA , fortsatte de hårda striderna i området efter det. ”Oljekällorna brinner”, skrev Irin som rubrik på meddelandet. Så nog fanns det mycket tydliga kopplingar mellan våldet och oljeutvinningen, enligt normalt trovärdiga källor.

Lundins representanter förnekade dock att de var upphov till våldet och även att våld överhuvudtaget förekom på området, så som rapporterades av människorättsorganisationerna och FN. Efter att striderna i området blev kända i Sverige, skrev Carl Bildt, styrelsemedlem i Lundin, i sitt veckobrev: ”Vägen drogs så att byar skulle undvikas. Och det som kan konstateras är att människor snarare flyttar till dessa områden än från. Det har ju delvis sin förklaring i att de nu får tillgång A n t o n o v b o m b a r e s o m e n d e l av va r dag e n

Blod och Olja -inlaga.indd 33

33

2009-12-14 15.44

till färskvatten, att det kommit igång en busstransport, att en ny bro nu kan ta dem till sjukvård och annat. Men det stämmer inte med den bild av systematisk fördrivning som dominerat i media.” I Aftonbladet citeras han: ”Vårt bestämda intryck är att situationen i området förbättrats sedan vi kom dit. Vi har inte sett några fördrivningar, utan tvärt om konstaterat att människor flyttar dit.”

Bildts uppfattning om situationen i Rebecca Nyadeng Kuohs hemtrakt stämmer inte alls med vad Rebecca själv upplevde.

Hon berättar om hur det började med att civila personer kom gående längs vägen mot Koch för att göra undersökningar.

De försvann strax innan byn attackerades, för att efter ett par dagar återigen dyka upp.

– Människorna kom från företaget, de kom till fots och gjorde undersökningar. Några var svarta, andra vita. Deras ögon satt tätt, de såg kinesiska ut, konstaterar hon.

Det bekräftas av den brittiska freds- och biståndsorganisationen Christian Aid, som växte fram efter andra världskriget och stöds av en mängd kyrkor i Storbritannien och Irland. De rapporterar att Lundin hyrt in kinesisk personal, via den entreprenör som byggde vägen. Vägarbetarna återkommer i flera berättelser, bland annat hos pastor John Denk Shan. Han bor i en annan by längs vägen, Guitt, som blev totalförstörd men nu är uppbyggd igen. Jag träffar honom i hans prydliga tukul intill kyrkan som också är en tukul fast mycket större.

Han berättar gärna.

34

A n t o n o v b o m b a r e s o m e n d e l av va r dag e n

Blod och Olja -inlaga.indd 34

2009-12-14 15.44

– Jag vet allt, för jag var här. De brände allt som fanns i vägen, ända från Rubkona, säger han.

Allt – det betyder alltså samtliga byar med samtliga hus där människorna och deras djur bodde. I hans berättelse var det regeringens soldater som kom först. Sedan de gett klarsignal om att marken var rensad, alltså folktom, dök Lundins vägbyggare upp. De anlände efter några dagar, eller ibland efter bara några timmar.

Då och då måste militären invänta vägbyggarna. De militära fordonen behövde en väg för att kunna rulla framåt så att arméns kontroll kunde utvidgas. Lundins väg var en så kallad allvädersväg, den kunde alltså användas även under regnperioden. Det betydde att möjligheten ökade att attackera människorna på block 5a året om.

Till det kommer den av Bildt omtalade bron som företaget lät konstruera och som underlättade för militären att passera floden som skiljer Rubkona från Bentiu.

För att följa berättelsen om Lundin i Sudan åker Peter Justin, jag och våra medhjälpare längs den omtalade vägen, från Rubkona och söderut, ända ner mot Ler. Vi körs runt i en jeep som tillhör den ideella organisationen Ama Sudan och som viftas förbi alla vägspärrar. Organisationen bedriver uppskattade biståndsprojekt i området, är därför känd och respekterad, vilket öppnar alla dörrar för oss. Vi är välkomna hos pastorer, lokala traditionella ledare och andra personer som tack vare vidsträckta kontaktnät kunnat samla på sig mycket A n t o n o v b o m b a r e s o m e n d e l av va r dag e n

Blod och Olja -inlaga.indd 35

35

2009-12-14 15.44