Roger Älmeberg
Då världen höll andan K u b a kr i s e n 19 6 2
roger älmeberg
Då världen höll andan Kubakrisen 1962
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2009 Roger Älmeberg och Norstedts, Stockholm omslag: Miroslav Sokcic redaktör: Lars Molin Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2009 isbn 978-91-1-302371-7
Innehåll
Prolog 9 Maj 1962 15 Söndag 14 oktober 1962 37 Måndag 15 oktober 1962 54 Tisdag 16 oktober 1962 60 Onsdag 17 oktober 1962 77 Torsdag 18 oktober 1962 90 Fredag 19 oktober 1962 109 Lördag 20 oktober 1962 130 Söndag 21 oktober 1962 144 Måndag 22 oktober 1962 154 Tisdag 23 oktober 1962 182 Onsdag 24 oktober 1962 205 Torsdag 25 oktober 1962 227 Fredag 26 oktober 1962 253 Lördag 27 oktober 1962 278 Söndag 28 oktober 1962 317 Epilog 343 Efterord 354 Noter 357 Källor och primär litteratur 379 Personregister 382
Prolog
V
akternas steg hörs i korridoren inne i inrikesministeriets fängelse. Utanför hörs den kubanska milisen som marscherar och sjunger revolutionära sånger på de trånga gatorna i Havanna. Klockan är strax efter midnatt, natten till lördagen den 27 oktober 1962. Den svenske journalisten Sven Öste har nyss förhörts av kubanska säkerhetsmän med hjälp av en svensk tolk, och förts till en cell utrustad med två järnsängar och en toalett. Han får dela cell med en annan journalist som var med på samma flygplan som Öste reste med från Mexiko, och som landade på fredagen på den kubanska huvudstadens flygplats. Kuba har mobiliserat sitt försvar. Liksom de sovjetiska trupperna på ön är kubanerna på helspänn. Under den kommande natten väntar man de första anfallen från USA:s mäktiga flygvapen. Senast vid lunchtid kommer attacken har de sovjetiska, tjeckiska och kubanska underrättelsetjänsterna rapporterat. Klockan halv ett på natten till lördagen har general Issa Plijevs styrkor tagit över hela luftförsvaret av Kuba. Den sovjetiske generalen har inte brytt sig om att vänta på något godkännande från Moskva. Under natten lyckas den hemliga sovjetiska styrkan på Kuba på över 40 000 man få fem av sex baser för sina medeldistansraketer färdiga. Sovjet har en hel kärnvapenarsenal på Kuba med stridsspetsar för medeldistansraketer, atombomber för bombplan och även kärnvapenladdningar för taktiska raketer och speciella torpedbåtar. Fyra sovjetiska ubåtar finns i vattnet runt Kuba. Var och en har förutom vanliga torpeder en torped med atomladdning. Kaptenerna på båtarna har order att använda dem mot den amerikanska flottan – om de blir anfallna. De kamouflerade presenningarna tas av missilerna vid de sovjetiska raketbaserna på ön. Raketerna är klara att avfyras och nya raketer har förts fram för att snabbt kunna ladda om. 9
Då världen höll andan Trots intensiv övervakning vet den amerikanska underrättelsetjänsten inte med säkerhet om det finns kärnvapenladdningar på Kuba. Inte heller känner den ännu till det stora antalet sovjetiska soldater som i hemlighet har transporterats till ön. USA:s politiska och militära ledning vet däremot att de redan installerade sovjetiska R 12-missilerna, med den amerikanska beteckningen SS 4, skulle kunna nå en stor del av USA:s territorium – även huvudstaden Washington D. C. och det ekonomiska nervcentrat New York. I Storbritannien beslutar premiärminister Harold Macmillans regering klockan ett på lördagen att försätta sina kärnvapenstyrkor i högsta beredskap. Över hundra bombplan med väte- och atombomber plus kärnvapenraketen Thor är nu beredda på insats med 15 minuters varsel. Samma dag beslutar Macmillan att ett hemligt krigskabinett under söndag eftermiddag ska bege sig till ett speciellt skyddsrum med kommandoplats, om krisen fortsätter. Premiärministern fruktar nu att ett kärnvapenkrig är nära. Vid niotiden på förmiddagen, kubansk tid, lyfter ett långvingat U2-plan från McCoy flygbas utanför Orlando i Florida. Pilot är major Rudolf Anderson Jr. Han tillhör veteranerna bland flygvapnets U-2-piloter. Uppdraget är att genomföra ett spaningsuppdrag på en timme och en kvart över Kubas östra delar. Planet försvinner snabbt allt högre och högre i sydost. Två minuter senare upptäcks planet av det sovjetiska luftförsvaret på Kuba. En halvtimme senare flyger ett annat U-2-plan in över den sovjetiska gränsen långt norr om polcirkeln. Planet är enligt uppgifter ute för att samla in prover efter de kärnvapenprov som nyligen har genomförts av Sovjet. Uppdraget ska pågå i sju timmar. De mag10
Prolog netiska störningarna har dock slagit ut pilotens möjligheter att navigera och han flyger på måfå mot vad han tror är Alaska. I själva verket flyger planet i rakt motsatt riktning, in över Sovjet. Sovjets luftförsvar upptäcker snabbt planet och skickar upp ett antal MiGplan för att genskjuta inkräktaren. På amerikansk sida finns teknisk kapacitet att läsa av sovjetisk radar och även avlyssna kommandon. Luftförsvarets kommandocentral i Nebraska uppfattar att MiG-planen skickas upp för att genskjuta det amerikanska spaningsplanet. Två F-102 som finns på Galena flygbas i Alaska får order att gå upp och söka sig mot U-2-planet för att skydda det mot de sovjetiska planen. Även de bär kärnvapen – de är utrustade med kärnvapenladdade robotar. Dessa är till för att skjuta ned sovjetiska bombplan eller raketer om de skulle anfalla. En atombombsexplosion kan slå ut en hel armada av anfallande bombplan. Vid tiotiden på Kuba försöker de båda generalerna Stepan Gretjko och Leonid Garbuz att få tag på högste befälhavaren Issa Plijev. I alla fall uppger de det senare. De befinner sig i Banes på Kuba, där högkvarteret för det sovjetiska luftförsvaret är lokaliserat, och har tagit över ledningen i Plijevs frånvaro. Gretjko är ställföreträdande chef för luftstridskrafterna och dessutom i hemlighet chef för GRU på Kuba. Garbuz är biträdande planeringschef och även han har en mycket viktig sekretessbelagd funktion. Han är ansvarig för kartografi och geodesi, det vill säga kärnvapenmissilernas inriktning mot mål i USA. De sovjetiska styrkorna har satts i högsta larmberedskap och fruktar flyganfall. De känner till Plijevs order att bara skjuta ned amerikanska plan om de anfaller. U-2-planet med major Anderson ombord döptes när det kom in över Kuba till »mål nummer 33« av Sovjets luftförsvar och har följts hela tiden på radarskärmarna. Luftvärnsmissilerna på marken har varit kopplade mot målet under hela flygningen. U-2-planet har varit över Kuba i mer än en timme 11
Då världen höll andan och Gretjko ger order att avfyra SAM 2-missiler mot planet. Strax därefter hörs över radion: »Mål nummer 33 är förintat.« Gretjko och Garbuz firar nedskjutningen tillsammans med kubanerna. Medvetet har de gått emot en order från Plijev och från Moskva. Kanske ett försök att provocera fram en konflikt. Generalerna kommer senare att säga att de misslyckades med att få tag på Plijev. När general Plijev återvänder till kommandocentralen blir han upprörd och begär en formell rapport som ska sändas till Kreml. Samtidigt görs det upp med Castro att kubanerna ska ta ansvar för nedskjutningen. Plijev fruktar att nedskjutningen av det amerikanska planet ska bli den tändande gnistan. Havannas radio förklarar senare att U-2-planet har skjutits ned av Kubas luftförsvar. I Moskva pågår ett möte sedan flera timmar eftersom tidsskillnaden är stor mellan Moskva, Washington och Havanna. Skillnaden på sju timmar mellan premiärministern och partiledaren Nikita Chrusjtjov i Kreml och president John F. Kennedy i Vita huset spelar en viktig roll under den pågående konflikten. Den tycks ge utrymme för eftertanke och diskussion samtidigt som den gör att alla nyckelpersoner är vakna nästan dygnet runt. Chrusjtjov sover oftast i sitt tjänsterum i Kreml dessa dagar. President John F. Kennedy och hans rådgivare sitter i möte i Vita huset och är fullt medvetna om att kommande dag kommer den sista raketbasen på Kuba att bli klar. USA:s militärledning är mer och mer övertygad om att det nu finns kärnvapen på ön och kräver kraftiga flyganfall mot Kuba – helst under helgen, men senast måndag. Allt är förberett för anfallen som sedan ska följas av en invasion. Flera av de män som finns i presidentens speciella krisgrupp anser att nu måste militära aktioner följa. Den sedan några dagar pågående sjöblockaden mot Kuba har inte gett de resultat som USA vill ha. Under mötet i Vita huset begär plötsligt försvarsminister Robert McNamara ordet. Han förklarar att ett U-2-plan har blivit nedskju12
Prolog tet nära Banes, där en bas med luftvärnsraketer finns. Avlyssningen av de kubanska kommunikationerna har avslöjat att patruller har funnit rester av planet och även den döde piloten. President Kennedy anser att det är en kraftig upptrappning från den sovjetiska sidan. Han får medhåll av försvarsminister McNamara som säger att det påverkar USA:s tidsplan: »Jag tror att vi bara kan skjuta upp ett anfall mot Kuba till onsdag, eller torsdag.« Lördagen den 27 oktober 1962 kom senare att kallas Black Saturday, Svarta lördagen, i USA. Det handlade dock inte, till skillnad från den svarta torsdagen den 24 oktober 1929, om att aktiekurserna störtdök på Wall Street. Nej, nu var det allvarligare. Denna lördag står de båda supermakterna USA och Sovjet vid randen till ett krig av en sort som världen aldrig tidigare har upplevt. Ett kärnvapenkrig. De första stegen i vad som skulle leda till Kubakrisen togs på en strand ett knappt halvår tidigare.
13
Maj 1962
L
ängs stranden går två rätt kraftiga män. De promenerar långsamt. Den ene bär ljus linnekostym och är något kortare och rundare än den andre, mer fyrkantige mannen, som bär uniform. Den runde gestikulerar och slår då och då ut med armarna, stannar upp och verkar både fråga och argumentera på samma gång. Senvåren gör att den bulgariska staden Varna ligger inbäddad i blomsterprakt och grönska. Inte långt från stranden syns en stor kongressbyggnad. De båda männen har fått en stund för sig själva, en stunds avkoppling och andrum från delegaterna inne i den stora byggnaden. Den 13 maj 1962 lämnade de Moskva och anlände till huvudstaden Sofia. Välkomnandet från ledarna och folket var både varmt och hjärtligt. Bulgarien är ett land där Sovjet inte har några större problem. Handskakningar, kamratliga kyssar och anföranden avlöste varandra. Sedan blev det korteger längs vägar kantade med vinkande och leende män, kvinnor och barn, förutom överläggningar med olika representanter från det bulgariska kommunistpartiet, industrin, jordbruket – och militären. Nu, den 15 maj, är hedersgästerna i staden Varna vid Svarta havet. Män och kvinnor från andra länders kommunistpartier har samlats, och den lille runde i vit kostym har huvudrollen. På lämpligt avstånd från de båda männen följer en blandning av livvakter, medlemmar i den sovjetiska delegationen, värdfolk och soldater. Återigen stannar den lille runde mannen upp. Han gör en svepande gest ut över havet med den ljusa sommarhatten. Mannen i uniform verkar instämma och nickar medan han slår knytnäven mot handflatan, som för att understryka något han just har sagt. Båda ser nu ut över havet. På andra sidan ligger Turkiet där amerikanska kärnvapenladdade raketer installerades i april. 15 missiler som är som en nagel i ögat på Sovjetunionen. 15
Då världen höll andan På bara några minuter kan de nå Kiev, Minsk och Moskva med laddningar som kan utplåna dessa städer, förklarar mannen i uniform. Den lille runde mannen som känner till beslutet om raketerna blir ändå upprörd när han nu vid stranden påminns om att hotet är verklighet. Kanske fem minuter, och ett överraskningsanfall kan slå ut allt – även ledningen i Kreml. Värst är nog känslan av underlägsenhet, nästan maktlöshet. Ojämlikheten i styrkebalansen är ständigt i de båda männens tankar. Även om de utåt hävdar en bild av Sovjetunionens styrka är sanningen en annan. Men det i propagandan uppblåsta egna programmet med internationella kärnvapenmissiler är bara ett av många problem. Trots triumfen med Sputnik år 1957 och höjdpunkter med följande bemannade rymdfärder har Sovjet problem med att tillverka interkontinentala raketer som med kärnvapenladdningar ska kunna hota USA. De ekonomiska problemen är stora, bakom den officiella bilden av framgångar. De har också stora problem med att stödja Kuba, den lilla socialistiska utposten i Karibien. Under vistelsen i Bulgarien har den rundlagde grubblat vidare och nu vid stranden får han plötsligt utlopp för alla tankar och kan bolla sina idéer med den andre mannen. Han känner energi och beslutsamhet. Skulle det gå att i hemlighet föra över raketer och andra atomvapen till ön? Deras egna medeldistansmissiler skulle då få ungefär samma utgångsläge i förhållande till USA som de amerikanska Jupitermissilerna har till Sovjetunionen. De skulle till och med kunna hota New York. Raketerna med kortare räckvidd finns i alla fall tillgängliga och är relativt pålitliga. Balansen skulle tippa över åt rätt håll. Jo, den uniformerade mannen menar att det nog skulle gå att installera vapnen utan att amerikanerna hinner upptäcka något innan allt är klart. Sedan är det inte mycket de kan göra åt saken. Nu blir mannen i ljus kostym uppspelt. Han gör ytterligare några gester och klappar sedan kamratligt den andre på skuldran. De återupptar promenaden längs med stranden, nu med mindre gester och lugnt resonerande.1 Plötsligt blir den runde mannen i den vita kostymen ivrig igen. 16
Maj 1962 »Varför inte kasta en igelkott i byxan på Onkel Sam«, utbrister han nöjt och med eftertryck.2 Mannen i vit kostym är Nikita Sergejevitj Chrusjtjov, 66 år i maj 1962, Sovjetunionens kommunistpartis ledare, premiärminister och ordförande i Sovjets försvarsråd. Mannen i uniform är Rodion Malinovskij, 63 år, marskalk och Sovjetunionens försvarsminister. Båda hade anslutit sig till Röda armén år 1919. De hade kämpat i den blandning av inbördeskrig och krig mot andra nationer som följde på den ryska revolutionen. Chrusjtjov föddes i en fattig liten by i östra Ukraina. Fadern var kolgruvearbetare och bonde. Modern hade ett starkt inflytande på sonen och var den som höll ihop familjen. De tillhörde etniskt den stora gruppen av ryssar som hade etablerat sig i östra delen av Ukraina. Han gick i byskolan och fick en begränsad utbildning. Farfadern hade varit livegen på ett gods och även varit soldat i tsarens armé. Familjen flyttade till staden Juzovka (staden blev senare omdöpt till Stalino och därefter Donetsk) i Ukraina där unge Nikita tog arbete som svetsare när han var 15 år. Hans skämtsamma och öppna sätt gjorde honom populär. Tiden före revolutionen och strax därefter lutade Chrusjtjov politiskt mot mensjevikerna, men i samband med att bolsjevikerna fick ökande framgångar ansökte Chrusjtjov om medlemskap i kommunistpartiet, bolsjevikerna, år 1918. Året därpå gick han alltså med i Röda armén. Han deltog som politisk kommissarie i striderna mot både den Vita armén och senare mot den polska armén. Nikita Chrusjtjovs första hustru avled i tyfus strax efter hans demobilisering år 1920. En hungersnöd höll vid tiden Ukraina i ett järngrepp med miljoner dödsoffer som följd. Chrusjtjov drömde om att bli ingenjör och sökte och fick tillträde till skolan för arbetare i Juzovka. Förutom att vara en utbildningsanstalt fungerade skolan dessutom som partiskola. Han blev studentledare och utnämndes till kommunistpartiets partisekreterare vid skolan, ett av många framsteg i karriären inom partiet. Där träffade han kvinnan 17
Då världen höll andan
Sovjets premiärminister Nikita Chrusjtjov och försvarsminister Rodion Malinovskij. Efter promenaden vid stranden utarbetade marskalken detaljerna för Operation Anadyr.
som skulle bli hans tredje hustru och livskamrat, lärarinnan Nina Petrovna. De gifte sig år 1924. Senare skulle Chrusjtjov söka till den prestigefyllda och viktiga Industriakademien i Moskva. Han kom in mycket tack vare stöd från politbyråmedlemmen och ledaren för kommunistpartiet i Ukraina, Lazar Kaganovitj, som stöttade den unge Chrusjtjov i början av dennes karriär. På akademien blev Chrusjtjov en ledande anhängare av Stalins och centralkommitténs linje i samband med politiska strider och utrensningen av »högeranhängare« och från mitten av 1930-talet gjorde Chrusjtjov snabb karriär. Han blev en av de yngre förmågor som snabbt steg i graderna på bekostnad av många av de äldre revolutionärerna som blev utrensade. Nikita Sergejevitj ledde själv utrensningar i Ukraina och Moskva med stor framgång och dessutom hade han, tillsammans med Nikolaj Bulganin, varit drivande vid moderniseringen av Moskva. Han fick en stor del av äran för att Moskvas tunnelbana blev färdigbyggd i tid och en otvetydig succé. Den till synes glade och jovialiske Chrusjtjov kom att bli en av Stalins personliga favoriter. Efter 18
Maj 1962 den artonde partikongressen i mars 1939, då han blev medlem i politbyrån, var Chrusjtjov allmänt erkänd som en av Stalins närmaste och mest betrodda medarbetare. Sovjetunionens försvarsminister Rodion Jakovlevitj Malinovskij hade aldrig sett sin far. Hans öde var inte olikt många andra fattiga ryssars som skulle se revolutionen och kommunismen som en räddning. Den ogifta modern hade blivit gravid, fött sonen 1898 och lämnat bort den nyfödde till en syster i Odessa. Bitterheten över att föräldrarna hade övergivit honom skulle finnas kvar hos Rodion Malinovskij hela livet. Däremot var han mycket tillgiven mot sin moster som hade tagit hand om honom. När första världskriget bröt ut rymde den 16-årige Malinovskij hemifrån. Han hoppade på ett tåg på väg till fronten där han blev populär och nästan fick rollen av maskot på grund av sin ungdom. Efter några år vid fronten blev Malinovskij en av de ryska soldater som skickades i en symbolisk expeditionskår till Frankrike. Soldaterna anlände till västfronten för att genom sin närvaro visa styrkan hos alliansen, den så kallade ententen, mot TysklandÖsterrike. Efter mötet i Varna i maj 1962 återvände den sovjetiska delegationen till Moskva. För Chrusjtjov var nu tanken på Kuba helt dominerande och han måste få med sig de övriga medlemmarna i kommunistpartiets presidium på den djärva satsningen. Marskalk Malinovskij skulle genast sätta igång och arbeta fram ett underlag. Den 24 maj lades ett förslag fram för Sovjetunionens försvarsråd, där Chrusjtjov var ordförande och alltså i praktiken landets överbefälhavare. Förslaget om en sovjetisk kärnvapenstyrka på Kuba godkändes enhälligt och skickades vidare till högsta formella beslutande instans, presidiet, som skyndsamt sammanträdde. Memorandum om stationering av sovjetiska styrkor på Kuba. 24 maj 1962. Ytterst hemligt.
19
Då världen höll andan Speciellt viktigt. En kopia. Till ordförande i Försvarsrådet, Kamrat N. S. Chrusjtjov. I överensstämmelse med Era instruktioner föreslår försvarsministeriet följande: 1. Att på ön Kuba stationera en grupp av sovjetiska styrkor, bestående av alla försvarsgrenar, under en enda integrerad stab med en befälhavare för de sovjetiska styrkorna på Kuba. 2. Att sända 43:e Raketdivisionen (befälhavare för divisionen, generalmajor Statsenko) bestående av fem raketregementen: – 79:e, 181:a och 664:e R 12 [SS 4, enligt västs beteckning, förf. anm.] raketregementena med åtta avfyrningsramper vardera, tillsammans 24 ramper. – 665:e och 664:e R 14 [SS 5, enligt västs beteckning, förf. anm.] raketregementena med åtta ramper vardera, sammanlagt 16 avfyrningsramper. – Totalt 40 R 12 och R 14 avfyrningsramper. Skicka tillsammans med raketenheterna 1,5 raketer och 1,5 stridsspetsar för varje avfyrningsramp (tillsammans 60 raketer och 60 stridsspetsar), med en teknisk fältbas (PRTB) per regemente för utrustning av stridsspetsarna och raketbränsle i mobila tankar med 1,75 laddning för R 12 och 1,5 för R 14 vid varje avfyrningsramp…3
Denna detaljerade PM skriven på militärprosa förklarade att den 20 juni skulle utskeppningen av utrustningen och regementena påbörjas. Efter ankomst skulle medeldistansraketerna R 12 vara klara för avfyrning efter tio dagar. När det gällde de strategiska långdistansraketerna R 14 skulle konstruktion av ramper och andra förberedelser ta fyra månader, enligt beräkningen. Tekniker och byggnadsarbetare behövdes för dessa kraftigare missiler. Sedan följde ytterligare uppräkningar: radioelektronik, 20
Maj 1962 bulldozers, mobila kranar, cement, lastbilar, armeringsjärn, baracker, mat, ytterligare raketbränsle, reservstridsspetsar, två luftvärnsdivisioner inklusive sex raketutrustade regementen, sex tekniska bataljoner, ett flygregemente med MiG 21, två radarbataljoner och en massa annat som styrkorna skulle behöva. Sammanlagt skulle 576 luftvärnsmissiler skeppas till Kuba i juli och augusti. För kustförsvaret behövdes ett regemente utrustat med taktiska kärnvapen, kryssningsmissiler kallade Sopka (»Lilla vulkanen«, som var MiG 15-plan som gjorts om till små kärnvapen). Fyra ramper skulle placeras vid Havanna; två vid Banes samt två vid Cienfuegos. Dessa små kärnvapen bedömdes kunna träffa skepp på 180 kilometers avstånd. Även ett imponerande antal flygplan (MiG, IL 28, LI 2, YAK 12 med flera sorter) för jakt, attack och spaning samt fartygs- och ubåtsbekämpning fanns med på listan. Dessutom skulle medeldistansbombplan, IL 28-versionen, utrustade med vanliga bomber och atombomber, föras över till Kuba och även flera raketbestyckade patrullbåtar, ett tankfartyg, två transportfartyg och fyra fartyg för reparationer och underhåll. Handelsflottan hade till uppgift att transportera stora delar av allt detta, liksom fyra motoriserade skytteregementen som skulle skydda anläggningarna på ön. Dessa skulle vart och ett vara utrustat med en stridsvagnsbataljon. Denna styrka hämtades från 64:e gardets motoriserade skyttedivision i Leningrads militärdistrikt. När trupperna väl var installerade på Kuba planerade militärledningen att sända över en flotteskader under befäl av viceamiral G. S. Abasjvili, ställföreträdande chef för Östersjömarinen. Eskadern skulle bestå av kryssarna Sverdlov från Östersjöflottan och Skromnyj från Norra ishavsflottan, några raketbestyckade jagare från Svartahavsflottan samt två jagare från Norra ishavsflottan. Fartygen skulle fara på ett »vänskapsbesök« fullt stridsberedda med bland annat 24 taktiska kärnvapen. Dessa fartyg beräknades behöva en överfart på 15 dagar över Atlanten. En division atomubåtar i Project 629-klassen (Golf-klassen) skulle även sändas, enligt planen. Det innebar sju stycken, var och 21
Då världen höll andan en utrustad med tre R 13-kärnvapenmissiler med en räckvidd på 540 kilometer. Dessutom skulle en brigad dieseldrivna ubåtar i Project 641-klassen (Foxtrot-klassen) sändas över Atlanten. Denna brigad bestod av fyra ubåtar med kärnvapenladdade torpeder. Till ubåtarna skulle även underhållsfartyg sändas. Ubåtarna beräknades behöva 20–22 dagars överfart till Kuba. När ubåtarna väl var framme skulle de ingå i den sovjetiska styrkan på ön och lyda under dess kommando. Försvarsministeriet hade även planerat för överfart av tre sjukhus med 200 bäddar, sju stora varuhus och ett fältbageri, förutom reserver för upp till 25 dagar för styrkorna på ön. Totalt skulle det handla om 44 000 militärer och 1 300 arbetare och tekniker. För att transportera allt detta skulle 70–80 lastfartyg behövas. Eftersom handelsflottan i praktiken var en del av flottan innebar det inga problem. Till stab föreslogs den redan existerande för 49:e raketkåren i Vinnitsa, Ukraina. I förvandlingen till stab för de sovjetiska styrkorna på Kuba skulle en marin-, en flyg- och en luftförsvarssektion inkorporeras. Befälhavaren skulle ha fyra biträdande chefer – en ställföreträdande för allmänna frågor, en för marinen, en för flyget och en för luftförsvaret. Uppräkningen fortsatte: 12. Klädsel för truppen till Kuba är, med undantag för flottan, en uppsättning civila kläder och en tropisk uniform (samma som för trupperna i Turkmenistans militärdistrikt). 13. Mat för personalen på Kuba ska ordnas från Sovjetunionen. 14. Ekonomiskt stöd kommer att betalas ut enligt samma allmänna regler som gäller för andra trupper stationerade utomlands. 15. Förberedelser för skapandet av Sovjetunionens styrka på Kuba ska framskrida under kodnamnet Anadyr.
Dokumentet var undertecknat av marskalkarna R. Malinovskij och M. Zacharov. Generalstabschefen och sekreteraren i försvarsrådet, generalöverste Semjon P. Ivanov, attesterade att det bara fanns en kopia och inga utkast. 22
Maj 1962 Presidiet godkände och stödde projektet i dess helhet under förutsättning att den kubanska ledningen accepterade. En delegation med Aleksandr Aleksejev i spetsen sattes därför ihop för att resa till Kuba. Aleksejev, tills nyligen KGB-chef på Kuba, hade hemkallats till Moskva i slutet av april för att utnämnas till ambassadör i Havanna. Måndag den 28 maj flög delegationen med ett TU 114-transportplan från Moskva till Havanna via Conakry i Guinea. Med på resan förutom Aleksejev var R. Rasjidov, förste partisekreterare i Uzbekistans centralkommitté, som åkte som expert på bevattningsfrågor. Han skulle ge delegationen en trovärdig image. I sällskapet ingick även generalstabschefen Semjon Ivanov och Sergej Birjuzov, marskalken som var chef för den nybildade vapengrenen Sovjetunionens strategiska raketstyrkor som var ett resultat av de förändringar som Chrusjtjov hade beslutat om 1960. Militärerna flög med täckmantel som lägre tjänstemän med civil prägel och med andra namn. Marskalk Birjuzov var till exempel »ingenjör Petrov«. Den 29 maj var delegationen framme i Havanna och landade utan några pompösa ceremonier utöver vad som kunde väntas för en delegation som skulle utveckla samarbete inom jordbruk. Redan samma dag började förhandlingarna med Fidel Castro och kubanerna. Dagen därpå höll Fidel Castro ett möte med sin bror Raúl, som var försvarsminister, ekonomiministern Che Guevara, president Osvaldo Dorticós och inrikesminister Ramiro Valdés. Kort sagt, regimens innersta krets. Fidel Castro förstod att ryssarnas formella förklaring till förslaget inte var helt sanningsenlig. I det av Chrusjtjov och presidiet utarbetade dokumentet betonades att kärnvapnen var till för Kubas försvar. Detta trots att Chrusjtjov hela tiden hade argumenterat utifrån hotbilden mot Sovjet och att raketerna närmast kunde jämföras med de USA hade placerat i Turkiet. Castro argumenterade för att det hemliga fördrag som skulle upprättas skulle förklara att det hela handlade om att stärka det socialistiska lägrets internationella ställning. Motivet till stationeringen av kärnvapnen diskuterades intensivt. 23
Då världen höll andan Till slut gav Castro med sig och förklarade att han inte tänkte hindra den sovjetiska styrkan på grund av mindre åsiktsskillnader. Efter bara ett par dagar var allt klart, men det beslutades att Raúl Castro skulle resa till Moskva i början av juli för att utarbeta detaljerna i fördraget.4 Chrusjtjov fick meddelande om att kubanerna accepterat förslaget någon av de första dagarna i juni. Samtidigt som förhandlingarna hade förts på Kuba hade upplopp drabbat Sovjet till följd av ett beslut att höja priserna på bland annat kött, mjölk och bröd. Upploppen började i Novotjerkassk men spred sig snabbt. Chrusjtjov beslutade att sända trupper till norra Kaukasus för att slå ned demonstrationerna. Soldater med stridsvagnar och automatvapen dödade ett än i dag okänt antal människor. Chrusjtjovs ställföreträdare Frol Kozlov och den betrodde Anastas Mikojan reste till området för att se till att ordningen återställdes.5 Klockan 11.00 den 10 juni 1962 sammanträdde Sovjetunionens presidium i den stora salen inne i Kreml. Alla var på plats: Nikita Chrusjtjov, Leonid Brezjnev, Anastas Mikojan, Frol Kozlov, Voronov, Aleksej Kosygin, Otto Wille Kuusinen, Nikolaj Podgornij, Dmitri Poljanskij, Michail Suslov, Nikolaj Sjvernik, och flera av kandidatmedlemmarna. Förutom denna elit inom partiet deltog försvarsminister Malinovskij tillsammans med sina ställföreträdande i generalstaben, utrikesminister Andrej Gromyko samt Boris Ponamarjov och de andra sekreterarna i centralkommittén. Malinovskij och de övriga militärerna gick igenom detaljerna för den omfattande operationen, som alltså i hemlighet skulle placera både kärnvapen och en ubåtsbas på Kuba. USA skulle inte få veta något förrän styrkorna var insatsberedda på plats i november. Presidiet röstade enhälligt för det detaljerade förslaget och alla medlemmarna skulle senare signera protokollet. Operation Anadyr kunde nu sjösättas. Namnet hade den hemliga operationen fått för att förvirra amerikanerna. Anadyr var en flod i Sibirien och skulle ge dem intryck av att alla aktiviteter var inriktade på satsningar i nordöstra Sovjetunionen. 24
Maj 1962 Chrusjtjov och Malinovskij beslutade att utse generalmajor Issa A. Plijev till befälhavare för operationen och styrkorna på Kuba. De båda kände honom sedan kriget mot Hitlers arméer och ansåg honom vara mycket pålitlig. Plijev var dessutom den man som några dagar tidigare hade lett de arméstyrkor som krossade upploppen i norra Kaukasus städer. Generalmajoren fick hämta ett nytt pass, och hans nya alias blev »Pavlov«.6 Den 20 juni sammanställde den General Issa Plijev var befälryska generalstaben återigen ett havare över den sovjetiska dokument över styrkan. Förutom styrkan på Kuba. Han följde noggrant order från Moskva att Plijev utpekades som befäloch genomdrev snabbt de havare namngavs en rad av hans beslut som fattades. närmaste medarbetare: bland andra hans ställföreträdare generallöjtnant V. V. Achindinov, chefen för armégruppen generallöjtnant P. B. Dankevitj, ansvarig för flottan amiral G. S. Abasjvili, chefen för flyget överste N. A. Ivanov och ansvarig för kartografi och geodesi generalmajor L. S. Garbuz. Ledningen hade nu även utökats med ytterligare en funktion och person: till chef för den militära underrättelsetjänsten utsågs general S. N. Gretjko.7 Även detta dokument upprättades med bara en kopia som skickades till Chrusjtjov, medan originalet blev kvar i staben. Kärnvapen i form av missiler, stridsspetsar och bomber skulle sändas till sjöss och med transportplan. Krigsfartyg och ubåtar skulle färdas över Atlanten och stationeras i Karibiska havet. Fartygen skulle lämna hamnar runtom i det väldiga Sovjetunionen och dess satelliter. Från Vladivostok vid Stilla havet och Sevastopol vid Svarta havet till Leningrad i Östersjön och Murmansk i Norra ishavet. 25