Page 1


Slaget i dimman I minnets smala, suddiga tubkikare ser jag den guppa långt ute i havets vågor. Ön. Min ö. Bortom världens ände. Skapelsens navel. Det enda ställe jag någonsin önskat mig bort ifrån och det ställe som jag kommit på mig själv med att längta till. Översköljd av Finska vikens brackvattensvågor. Omhöljd av sjörök och dimma, soldis och morgonrodnad. Misshandlad, skrapad, slipad och smekt av istider, vinterstormar, islossningar och svallvågor. Den magnetiska nordpolen i min värld. Kikaren jag har är lång och smal – ett rör som man kan fälla ihop – en sådan enkel optik som sjökaptener och lotsar har bru­ kat genom århundraden. Den har blivit våt. Det är imma på lin­ sen och man ser ingenting tydligt utan allting lite i grått – som i en dimma. Jag sänker kikaren och försöker i stället få en skymt av det jag spanar efter med bara ögonen. Min blick sveper över ett stort och öppet hav, insvept i en dimma, blekt grågult som tapetklister. Jag hör dunket av en fiskebåt och hammarslagen från Wil­ liams båtbyggeri. Och långt, långt där ute i dimman där allt fly­ ter ihop med det omkringflytande, urskiljer jag Ängös mörkare, stålgrå siluett. Och jag vet att det är dit jag är på väg. Långt ute i det yttersta havsbandet i den östnyländska skärgår­ den ligger Ängö. En granbevuxen, grönklädd och skogshövdad fästning som förskansat sig så långt ute i havet man kan komma i ett envist försök att värna en tillvaro i suverän integritet och hotad självtillräcklighet. En ö, omgiven av breda, strömmande

7


8

sund och vida, blänkande fjärdar som skiljer den från fastlandet och isolerar den från alltför täta kontakter med omvärlden. En flygande holländare i bergfast granit. Öborna – ökända på sin egen ö – kallas Ängöboar och talar sitt eget språk, ängöjskå. De är ett folk som livnär sig på fiske, småskaligt jordbruk och företagsamhet i ordets obskyrare och obestämdare bemärkelse. Ett släkte av sjöfarare, fiskare, mån­ skensbönder på havets tegar, maskinreparatörer, spritsmugglare och lotsar. Inte alltför sällan allt i samma man. Mångsysslare och tusenkonstnärer. Redan antropologen Gunnar Landtman, som för ungefär hundra år sedan skrev en kort essä om ön där han hade till­ bringat några lummiga lemonaddoftande somrar, noterade att Ängöborna var behäftade med ett eget sinnelag. Han påpekade att infödingarna av fattigdom och de svåra förhållandena tving­ ats till en anmärkningsvärd sammanhållning, som visserligen inte sträckte sig längre än till det strängt nödvändiga – på havet är ingen man den andres bror – men som likväl gentemot främlingar sammanfogades till en ogenomtränglig mur. Landtman kunde inte avhålla sig från att med en viss belåtenhet konstatera att denna ovilja att befatta sig med utomstående fört med sig en tendens till korsgiften, vilket enligt professorn även satt sin prä­ gel på de ärftliga kvaliteterna hos senare tiders öbor. Han tillstod även att Ängöborna i regel är tämligen förtegna om sig och sitt – och den egenskapen kan inte nämnvärt sägas ha försvunnit sedan dess. Men om Ängöborna själva talar tyst om sina bedrifter så kan däremot folket i grannbyarna uppåt fastlandet berätta desto mer – det sägs till och med att de allra första Ängöborna innan de kom i svenska kronans tjänst, under historiens dunklare stun­ der, skulle ha varit blodtörstiga rövare och pirater som inte drog sig för att i storm och mörker locka fartygen på grund med fals­ ka fyrbåkar och irrbloss. Att därom inga skriftliga bevis finnes, hjälper inte Ängöbornas rykte mycket, även om Landtman på vetenskapsmannens försiktiga vis nöjde sig med att konstatera


att även på Ängö, såväl som i andra skärgårdstrakter, har man fordom bett den korta bönen: »När någonting på havet händer – låt det driva till våra stränder!» Ängöbornas mest avlägsna förflutna må alltså förbliva höljt i vetenskapligt dunkel. * * *

I rian på Storbackas gård i Lotsbyn på Ängö var stockväggarna kala så när som på några båtritningar och en svartvit, gammal veckotidningsbild på en ljuslockig, leende kvinna med texten Helmi Kuusela i sirliga, vita bokstäver snett över ena hörnet. En eftermiddag i oktober smet några gnistor från ett svetsaggregat in bland en hög hyvelspån och snart stod rian i ljusan låga. Då grannarna från Sjöbondas och Vikas kom springande fick de till sin förvåning se Storbackas William komma utstapplande ur den brinnande rian, högljutt svärande och alldeles gul i sy­ nen, men med den skrynkliga veckotidningsbilden av Helmi Kuusela hårt tryckt mot bröstet. Bakom honom slickade lågor­ na redan takbjälkarna och hettan spräckte fönstren så att röken kunde välla ut. Bisin svarade inte på grannarnas tilltal utan satte sig bara på den kalla verandatrappan vid boningshuset och beskådade hostande de rasande lågornas framfart i det som varit hans båt­ byggeri. Inte heller därefter svarade han någonting utan satt bara där med bilden av den leende skönheten i handen tills den frivilliga brandkåren kom skrällande i sin gamla, röda diesel som krävde en halv kilometer för att accelerera och skvalpade ut vatten i alla kurvor. Ja, han satt kvar ännu när branden till slut var under kontroll och polis och ambulans hade kommit över med färjan från fastlandet. Då muttrade han medan han gned sina rödkantade ögon med ett par sotiga nävar: »Kva sku dom nu göra sej bisvär op hedär vise? De gambel rion va nu ingenting ti ha meir.»

9


Sedan förblev han tyst igen då ambulanspersonalen fick ho­ nom att lägga sig på en bår och bar iväg med honom till den väntande bilen som till många av de församlade bybornas stora besvikelse rullade iväg utan tutande sirener. De tillskyndade grannarna blev kvar på ribacken där de kunde betrakta och kommentera de rykande stockresterna. En av Wil­ liams många halvvilda katter vågade sig fram ur det risiga braklet som varit fruktträdgård så länge gamla mor Karin Karlsson på Storbackas ännu levde. Katten jamade ynkligt men ingen brydde sig om det magra kräket som hade en stor, blodfull skogsbässe bakom örat. Karlssons kattor ynglade av sig oförhindrat och plå­ gade sin omgivning likt gräshopporna i Egypten. Då katten så småningom försvann bakom husknuten och höstmörkret sänkte sig över de församlade gick var och en snart hem till sig. Runt om Lotsviken tändes lamporna i fönstren en efter en. Tre dagar senare nåddes de av beskedet att bisin var död.

10

»Allt fan ska nu hända, sa bisin då hanses moder dog.» Nyheten spred sig över ön. Folket på Vikas var släkt med Storbackas på det där litet obestämda sättet på vilket man är släkt med varandra då hela samhället omfattar dryga tvåhundra personer som samtliga spå­ rar sina rötter på orten hundratals år tillbaka i tiden. Karlssonnarna, Johanssonnarna och Gustafssonnarna viss­ te också vad som hänt redan samma dag. Följande dag visste handelsmannen berätta för postfröken och från handelsboden spred sig budet vidare likt ringar på vattnet med hjälp av post­ frökens gråa Opel, en rostfläckad budbärare som genom den nedvevade rutan på höger sida levererade såväl byskvaller och sorgebud som veckotidningar och paket. Vid behov kunde hon också utbjuda till försäljning Ängö kapellförenings kondoleans­ kort med blomsterfondens liljerankor i guldtryck.


Det var väl ingen egentlig överraskning för sjukhuspersonalen att bisin somnade in. Lungcancern var långt framskriden och all röken hade inte gjort saken bättre. Karln var blek och grå i synen som aluminium. Men bland byborna var det många som ingenting anat och på begravningsdagen var uppslutningen manstark som den ofta kan vara vid oväntade dödsfall. Många påminde sig kanske att de inte alltid hade hälsat på gubben då han gått förbi på byvägen och därför var tåget som följde kistan ut ur kapellet på Ängö gravgård ovanligt långt. Minerna var bistert allvarliga på det sätt som passar sig på begravningar men inga snyftningar bröt tystnaden och inga tå­ rar föll i det strålande höstsolskenet. Ironiskt sagt kan man hävda att Ängöborna inte är särskilt lättrörda – vill man vara mer re­ sonabel kan man påpeka att det inte heller fanns någon i kyrkan som hade haft ett riktigt nära förhållande till den döde. Himlen höjde sig hög och klar medan kistan bars ut till graven av några grannar. Efteråt förundrade man sig över hur lätt kistan hade varit. »Bisin va bara ett torrt skinn. Han åt väl alder anat än vassbuk och klyvittor. Han va allt lite gnidi kan man tro.» Den döde sänktes i en smal grav i västra hörnet av gravgården och prästen läste sin välsignelse över Gustav William Karlsson. Folket kring graven avlägsnade sig långsamt i grupper. Själv satt jag nere på gravgårdsbron och huttrade medan jag såg ut över den höstblänkande fjärden. Det var en brant backe upp från sjön till gravgården och vägen gick genom tät skog så ingen av begravningsgästerna kunde se mig där jag satt. Det hade jag försäkrat mig om. Jag föredrog det så. Jag var inte klädd för begravning och dessutom har jag aldrig riktigt tyckt så mycket om sådana till­ ställningar heller. William brukade säga: »Int kommer han på min bigravning heller. Kvaför sku jag då fara till hanses?» Farmor hävdade att man alltid fryser invid en nygrävd grav.

11


12

På äldre dagar gick hon inte heller på begravningar – inte ens med yllebyxor under kjolen. Farfar fick gå ensam. Jag satt där på bron för jag ville höra den avslutande klock­ ringningen – själaringningen, ett requiem för någon som varit min vän. Då klockorna tystnat, de sista byborna troppat av och präs­ ten och kantorn packat in sig i bilen och åkt sin väg, reste jag mig från bropålen som jag suttit på och vände blicken upp mot gravgården. I min ficka pep ett textmeddelande. Jag suckade och drog upp axlarna mot öronen innan jag lät dem falla ner igen och började gå. Jag behövde inte läsa meddelandet för att veta vem det var ifrån. Vad det stod behövde jag inte heller veta. Plötsligt trött på alltsammans stannade jag och plockade upp telefonen ur fickan. Fick kämpa en stund med skalet och bröt av en nagel men till slut fick jag upp det och plockade ut simkortet. Vid stranden hittade jag en nätt, flat sten. På den tryckte jag med mitt tuggummi fast det lilla plastfrimärket. Sedan vände jag mig om mot vattnet och övervägde en stund om jag borde försöka kasta smörgås – men bestämde mig trots allt för att jag hellre ville göra mig av med lite krafter på ett stiligt sätt så jag tog ett stadigt tag om stenen och – slängde iväg den ut i sjön så långt jag bara kunde. Det sa förstås bara plums, sådär litet mesigt som det gör, och granitbiten med den fastkletade artificiella intelligensen försvann omedelbart mot bottnen utan att lämna så mycket som en luftbubbla efter sig, men jag kände mig ändå belåten och plötsligt full av energi. Jag skulle bli tvungen att skaffa ett nytt sim-kort förstås. Såvida inte just det här sim-kortet lärde sig simma fort som fan, tänkte jag och kunde inte låta bli att fnissa. Att leta reda på alla de telefonnummer jag hade lagrade i min telefonbok skulle väl också bli lagom besvärligt men just då brydde jag mig inte om det heller. Utan att se mig om började jag gå igen. Jag var onåbar och fri. Snett bakom mig hörde jag Williams slätslitna sulor i gruset.


»Du har då alltid tyckt om att slänga saker i sjön, Sofia.» »Jo», sade jag och kände mig lite fånig för jag var ju tvungen att hålla med. »Jag har väl gjort det.» Vad annat kunde jag svara på det? Han kände ju mig bättre än alla andra. Tveksamt vände jag mig om men han var förstås inte där. Jag gick inte upp för gravgårdsbacken – ville inte se de röda nej­ likorna och vita rosorna på den nygrävda, fuktiga sanden. Kran­ sarna och banden. Plankorna över hålet. Fotspåren på gången. Vattenkannorna i grön plast. Riskera att möta Vikas Sam med grävmaskinen som kom för att fylla igen. I stället tog jag vägen hem genom skogen. Då jag stack mina kalla händer i fickorna kände jag att det låg ett papper där – ett brev. Jag fiskade upp det ur fickan och sprättade upp det i ena kanten med ett finger. Det blev inte snyggt men det brydde jag mig inte om. * * *

Det här är historien om alla de historier som påverkat mitt liv. Man kan kanske säga att i all sin bristfällighet bevisar den hur lite som blir kvar av en människa när tiden går och livet blir historia – men det låter kanske för pretentiöst? Man kan också säga att berättelserna om William och hans båtria, Helmi Kuusela, Mozarts Requiem, isbrytarna och hydro­ koptern är bevis på berättelsens kraft. Berättelser blir historier – och historier blir historia. Själv studerar jag historia. Jag ska bli historielärare bara jag hin­ ner, tror jag. Eller ja – det var i alla fall den ursprungliga planen. Nu vet jag inte längre så noga. Jag har allt mer börjat inse att jag gillar historierna bättre än historia. Jag heter Sofia. Det är kanske viktigt att veta, för det är jag som skriver. Man ska alltid vara kritisk mot den som skriver historia – hon kan ha sin egen hemliga agenda.

13


Jag vet inte om jag har det – en agenda – men det kan mycket väl hända. I denna stund, då den här berättelsen börjar på vägen hem från gravgården, vet jag inte ännu vart den kommer att ta mig. Jag slänger bara in mig själv i alltsammans för jag har en känsla av att en historiker alltid borde vara synlig i den skrivna historien och det helst utan fotnoter. Det är ändå i hög grad vår begränsade inlevelseförmåga som avgör vad som berättas. Det kan hända att de här historierna jag berättar inte förmed­ lar allting så som det verkligen var. Kanske får jag inte med allt – av den verkliga historien finns så lite bevarat. Men var och en har sin omdömesförmåga och det här – det är i alla fall min version av historien. Och allt det som gäller mig, det är ju i alla fall sant, om man nu nödvändigtvis vill att någonting ska vara det. Eller – åtminstone är det så nära sanningen som det nu nå­ gonsin kan bli då man skriver om sig själv. Men egentligen är det ju inte alls mig det ska handla om. Han som det ska handla om heter William – och, hur märk­ ligt det än låter, så var han en vän till mig fastän fler årtionden än jag bryr mig om att räkna skiljde oss åt.

14

9789515228000  

7 8 * * * 9 Sedan förblev han tyst igen då ambulanspersonalen fick ho­ nom att lägga sig på en bår och bar iväg med honom till den väntande...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you