Issuu on Google+


originalets titel: Who is this man? originalförlag: Zondervan Publishing House copyright © 2012 John Ortberg svensk copyright © Libris förlag 2013 översättning: Maria Store formgivning: Maria Mannberg tryck: Livonia Print, Lettland 2013 isbn: 978-91-7387-270-6 www.librisforlag.se


Innehåll

1. Mannen som vägrar att lämna oss ifred … s 7 2. Värdighetens kris … s 21 3. En revolution för mänskligheten … s 37 4. Vad kvinnor vill ha … s 55 5. En mindre framstående gästföreläsare … s 73 6. Jesus var ingen stor man … s 93 7. Hjälp era vänner, straffa era fiender … s 111 8. Allt tillhör inte kejsaren … s 131 9. Det goda livet och den goda människan … s 149 10. Världen är allt bra liten … s 165 11. Ett gammaldags äktenskap – på riktigt … s 179 12. Utan motstycke i konstens historia … s 197 13. Fredag … s 217 14. Lördag … s 231 15. Söndag … s 247 Epilog: En svindlande tanke … s 261 Författarens tack … s 269 Källor … s 273


K api t e l 1

Mannen som vägrar att lämna oss ifred

D

agen efter att Jesus hade dött såg det ut som om det lilla avtryck han eventuellt hade gjort på världen snabbt skulle försvinna, men i stället har han påverkat människans historia mer än någon annan. När han väl hade försvunnit från jorden började hans ovanliga inflytande göra sig påmint. Om detta inflytande handlar min bok. Faktum är att hans påverkan på äldre och nyare tiders historia borde få alla tänkande människor, oavsett inställning till kristendomen, att fråga sig: »Vem var den mannen?« Det finns en massa olika skäl till att man kan råka hoppa över honom i historiens alla listor. Det kanske mest självklara skälet är att han levde som han gjorde. Jesus försvarade inte sin rörelse med hög röst och stora åthävor på det sätt som politiska eller militära ledare ofta gör när de är på frammarsch. Han la inte fram någon teori som historien i alla framtida böcker skulle komma att betrakta som hans ultimata trosbekännelse. Han började inte med att säga till lärjungarna: »Här har ni bevisen för att jag är gudomlig. Tro på dem, så tar jag emot er.« 7


Det normala när någon dör är att den personens påverkan på världen omedelbart börjar minska. När jag skriver detta har datorkreatören Steve Jobs just gått bort, något som uppmärksammas överallt i världen. Någon skrev att för tio år sedan hade världen Bob Hope, Johnny Cash och Steve Jobs. Nu har vi »no Jobs, no Cash, and no Hope« – inga jobb, inga pengar och inget hopp. Men Jesus vände ut och in på den normala mänskliga gången, precis som han så ofta gjorde. Jesus hade större inflytande hundra år efter sin död än han hade medan han levde. Efter fem hundra år var det ännu större, och efter tusen år låg arvet efter honom till grund för en stor del av Europa. Efter två tusen år har han fler anhängare på fler olika ställen än han har haft någon gång tidigare. När en människa dör märks det ofta tydligt om arvet efter henne kommer att leva vidare. Alexander den store och kejsar Augustus och Napoleon och Sokrates och Muhammed var enormt ryktbara vid tiden för sin död. När Jesus dog såg det helt klart ut att bli slutet för hans pyttelilla, misslyckade rörelse. Om det fanns ett pris för »bäst chans att lyckas postumt« som delades ut till historiens mest inflytelserika personer samma dag som de dog, då skulle Jesus ha varit allra längst ifrån att få det. Hans liv och undervisning fick människor att vilja följa honom. Han skapade historia genom att börja på en anspråkslös ort, i kärlekens och toleransens anda, och genom att lämna utrymme för varje människas gensvar. Han gick medvetet i klinch med Rom, som kunde ha krossat honom som en mygga. Och krossad blev han. Och ändå … Jesus syn på livet har fortsatt att fascinera och utmana mänskligheten. Hans inflytande har svept över historien som en kometsvans och kommit att inspirera konsten, vetenskapen, 8 här för att stanna


statsskicket, läkarvetenskapen och utbildningsväsendet. Jesus har lärt människan något om värdighet, medkänsla, förlåtelse och hopp. Sedan den dag han kom har det, som G. K. Chesterton skriver, »aldrig varit riktigt tillräckligt att säga att Gud är i sin himmel och allt står rätt till med världen, eftersom ryktet viskar att Gud har lämnat sin himmel för att ställa det till rätta«.

0 Jesus är den mest kända gestalten i historien. Hans påverkan på världen är enorm och logisk. Stora män har ibland försökt göra sig odödliga genom att uppkalla städer efter sig. Den antika världen var översållad med städer som Alexander hade gett namnet Alexandria eller som Caesar hade gett namnet Caesarea. Medan Jesus var i livet hade han ingenstans att bo. Ändå bor jag i dag i San Francisco, som heter som det gör för att det en gång i tiden fanns en man vid namn Franciskus som följde denne Jesus. Huvudstaden i min delstat, Kalifornien, heter Sacramento eftersom Jesus en gång åt en måltid tillsammans med sina lärjungar, den sista måltiden, som började kallas för ett sakrament. Man kan inte titta på en karta utan att bli påmind om denne man. Mäktiga regimer har ofta försökt inskärpa sin betydelse genom att forma almanackan efter sig själva. Romerska kejsare brukade datera händelser utifrån hur många år de hade suttit på tronen. Äldre historia daterade de utifrån själva Roms grundande. Den franska revolutionen försökte upplysa folket med hjälp av en kalender som utlyste förnuftets tidevarv. Sovjetunionens tideräkning utgick från den tidpunkt då tsaren avsattes och makten teoretiskt sett tillföll folket. På 1920-talet bildade regimen mannen som vägrar att lämna oss ifred 9


»De gudlösas förbund« som ett försök att utrota tron. Ett tidskriftsomslag från 1929 visar hur två arbetare stjälpte ut Jesus ur en skottkärra. Men förbundets ledare, Jemeljan Jaroslavskij, blev frustrerad över hur envis tron var. »Kristendomen är som en spik«, sa han. »Ju hårdare man slår på den, desto djupare tränger den.« Tanken på att Jesus skulle ha försökt tvinga på någon en tideräkning är skrattretande. Lukas ger noggranna upplysningar om när hans gärning inleddes, utifrån den romerska kalendern: »Under femtonde året av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes tetrark i Galileen, hans bror Filippos i Itureen och Trachonitis och Lysanias i Abilene.« Jesus gick från att vara komplett okänd till att hamna i offentligheten för ett kort ögonblick – kanske i tre år, kanske bara i ett enda år. Ändå påminns vi i dag, varje gång vi tittar i almanackan eller skriver dagens datum, om att detta oerhört korta liv åtminstone i kronologisk bemärkelse blev historiens vattendelare. Kända människor försöker ofta säkra sitt eftermäle genom att uppkalla andra personer efter sig. Bibeln nämner flera olika personer som heter Herodes eller Herodias, som ska påminna oss om Herodes den store. Dagen efter att Jesus hade dött var det ingen i den lilla krets som visste vem han var som tänkte på att uppkalla sitt nyfödda barn efter honom. Men i dag får Caesar och Nero i bästa fall ge namn åt pizzerior och hundar och spelhallar, medan namnen i Jesus bok lever vidare i generation efter generation. Det snabbaste och mest grundläggande sättet att kontrol­ lera en människas mentala tillstånd är att ta reda på om hon är »orienterad gånger tre«, det vill säga vet vem hon är, var hon är och vilken dag det är. Jag är uppkallad efter Jesus vän Johannes. Jag bor i ett område som är uppkallat efter Jesus vän Franciskus. 10 här för att stanna


Jag föddes 1 957 år efter Jesus. Hur kommer det sig att vi är så beroende av ett enda liv för att kunna orientera oss? Ingen vet hur Jesus såg ut. Det finns inga målningar eller skulpturer. Det finns inte ens några fysiska beskrivningar. Ändå blev Jesus och hans lärjungar det vanligaste motivet i all konst. Hans bild, som den slogs fast i den bysantinska konsten omkring år 400, är den mest välkända i historien. Han har spelats på film av Frank Russell (1898), H. B. War­ner, Jeffrey Hunter, Max von Sydow, Donald Sutherland, John Hurt, Ro­bert Powell, Willem Dafoe, Christian Bale och Jim Caviezel och många, många fler. Det finns för många sånger om honom för att man ska kunna räkna dem, från den första kända sången, som Paulus nämner i Filipperbrevet, till Justin Biebers senaste julskiva »Under the Mistletoe«. Eller titta på psykvården – om personer lider av storhetsvansinne och personlighetsstörning är det Jesus de tror sig vara. (Ett klassiskt verk i genren är Three Christs of Ypsilanti av Milton Rokeach.) Tror storhetsvansinniga buddhister att de är Buddha? Det är i Jesus namn som förtvivlade människor ber, som tacksamma människor lovsjunger och arga människor svär. Från dop till bröllop till sjukrum till begravningar är det i Jesus namn som människor föds, möts, blöder och dör. Från den mörka medeltiden till den postmoderna eran finns han där, mannen som vägrar att lämna oss i fred. Men det räcker inte med det …

0 Jaroslav Pelikan, som är historiker och verksam vid Yale Univer­ sity, skriver: »Oavsett vad enskilda individer tycker och tror om honom har Jesus från Nasaret varit den viktigaste gestalten i den mannen som vägrar att lämna oss ifred 11


västerländska kulturen i nästan tjugo århundraden. Om det var möjligt att ta någon sorts supermagnet till hjälp och ur historien plocka upp alla små metallskärvor som bär åtminstone något spår av hans namn, hur mycket skulle det då bli kvar?« Vi lever i en värld där Jesus betydelse är enorm även om hans namn inte nämns. På sätt och viss är det svåraste med att mäta hans inflytande att vår värld har formats av honom på så många sätt som vi tar för givna. G. K. Chesterton har sagt att om man vill mäta hans livs betydelse, då är »det näst bästa, förutom att verkligen befinna sig i kristendomen, att verkligen befinna sig utanför den«. Synen på barn skulle komma att ändras tack vare Jesus. Historikern O. M. Bakke skrev en bok med titeln When Children Became People: The Birth of Childhood in Early Christianity där han påpekade att barn som föddes under antiken oftast inte fick sitt namn förrän omkring åtta dagar efter födseln. Fram till dess kunde det hända att barnet dödades eller sattes ut att dö, framför allt om det var missbildat eller av »fel« kön. Den seden ändrades tack vare en grupp människor som mindes att de följde en man som hade sagt: »Låt barnen komma till mig.« Jesus gifte sig aldrig, men hans sätt att behandla kvinnor ledde till att det uppstod en gemenskap som passade kvinnorna så bra att de anslöt sig i horder. Faktum är att kyrkan kritiserades av sina motståndare av just det skälet. Jesus undervisning om sexualitet ledde till slutet för den dubbelmoral som fanns på det sexuella området, och som faktiskt var inskriven i den romerska lagen. Jesus skrev aldrig någon bok. Ändå ledde hans uppmaning att älska Gud med hela förståndet till en gemenskap som hyste en sådan respekt för kunskap att när den »mörka medeltiden« kom och den klassiska världen föll, då var det denna lilla grupp 12 här för att stanna


som bevarade det som fanns kvar av kunskap från den världen. Så småningom gav den rörelse som Jesus startade upphov till bibliotek och sedan till utbildningscentrum. Så småningom uppstod Oxford och Cambridge och Harvard och Yale och praktiskt taget hela det västerländska utbildnings- och forskningsväsendet, tack vare människor som följde honom. Kraven på läskunnighet för alla människor växte ur en övertygelse om att denne Jesus, som själv var en lärare som höll sanningen högt, sa åt sina lärjungar att ge alla människor i hela världen möjlighet att lära sig saker. Han valdes aldrig till något ämbete, och han gick aldrig i spetsen för någon armé. Han sa att hans rike »inte kom från denna världen«. Han stod på fel sida om lagen, både när han började sitt liv och när han slutade det. Ändå innebar den rörelse som han grundade att det blev ett slut på seden att tillbe kejsaren. Hans rörelse omnämndes i dokument som Magna Carta, den gav upphov till en tradition som innebär allomfattande lagar och begränsad regeringsmakt, och den undergrävde statens makt snarare än att stärka den som andra religioner i Romarriket hade gjort. Tack vare denna rörelse kan vi säga saker som de som står i den amerikanska självständighetsförklaringen: »Vi ser dessa sanningar som självklara: att alla människor är skapade jämlika; att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter.« Det romerska rike som Jesus föddes in i kunde vara storslaget men också grymt, särskilt för handikappade och sjuka och slavar. Jesus hade sagt: »Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.« Så småningom växte en tanke fram: att varje människas lidande spelar roll och att de som kan hjälpa också bör göra det. Ur denna rörelse växte sjukhus och alla slags hjälpinsatser fram, och än i dag bär de också namn som påminner oss om honom och det han lärde oss. mannen som vägrar att lämna oss ifred 13


Ödmjukheten, som föraktades i den gamla världen, för­ kropps­­ligades i ett kors och lyftes så småningom fram som en dygd. Fiender, som ansågs förtjäna hämnd (»hjälp dina vänner och förfölj dina fiender«) började anses förtjäna kärlek. För­lå­ telse gick från att vara en svaghet till att bli ett uttryck för mo­ ra­lisk skönhet. Inte ens i döden slipper vi undan Jesus inflytande. Seden att begrava människor på gravfält eller gravgårdar kommer från hans efterföljare. Det engelska ordet cemetery kommer av ett grekiskt ord som betyder sovplats. Det stod för ett hopp om uppståndelse. Om det finns en gravsten står ofta årtalen för födelsen och döden där med ett streck emellan. Människans liv mäts i antal år som har gått från Jesus tid. Om det inte har funnits pengar till en gravsten har man ofta märkt graven med ett kors, en påminnelse om Jesus död. Än i dag kan en skämttecknare som på ett enkelt sätt vill anspela på livet efter döden göra sig förstådd genom att avbilda Sankte Per på ett moln utanför pärleporten. Oavsett vad döden gjorde eller inte gjorde med Jesus existens blev den inte slutet för Jesus inflytande. Snarare blev den början. Han är mannen som aldrig gav upp. Men det räcker inte med det.

0 Jesus är en mycket gåtfull person, inte bara för att han levde för längesedan i en värld som ter sig främmande för oss. Jesus är gåtfull, inte bara på grund av det vi inte vet om honom utan också på grund av det vi faktiskt vet om honom. Det är som N. T. Wright skriver, att det vi vet om honom 14 här för att stanna


»skiljer sig så mycket från det vi vet om någon annan att vi tvingas fråga, precis som folk tydligen gjorde på hans egen tid: Men vem är han då? Vem tror han att han är, och vem är han egentligen?« Vi får veta att människor häpnade, redan då han stod på tröskeln till vuxenvärlden och började diskutera Gud, att till och med hans egna föräldrar häpnade (Lukasevangeliet 2:47–48). När han började undervisa blev människor ibland förtjusta och ibland ursinniga men alltid häpna. Pilatus förstod honom inte, Herodes överöste honom med frågor, och hans egna lärjungar var ofta lika förvirrade som alla andra. Som Wright säger: »Människor som lyssnade på honom när det begav sig kunde till exempel säga: ›Vi har aldrig hört någon tala som han‹, och då menade de inte bara hans tonfall eller hans skicklighet som talare. Jesus var en gåta för människor på den tiden och är fortfarande en gåta för oss.« Jesus inflytande på historien är en gåta. När vi betraktar hans korta liv har det samma gåtfulla karaktär. Ingen visste riktigt vad de skulle tro om honom. Men det är ingen slumpartad, absurd, meningslös gåta. Att försöka förstå hans liv är som att försöka vakna ur en dröm. Det är som att lyssna på ett svar som man – när man får höra det – inser att man alltid har vetat om på något sätt. Som ljus på en främmande stig som visar sig leda hem när man väl följer den. Jesus är hal som en ål. Kungar tror att de kan tillskansa sig hans makt genom att nämna hans namn. Men befriaren Jesus bryter fram gång på gång. När människor förslavar andra i hans namn kommer det en William Wilberforce eller Jonathan Blan­ch­ard som ser hans kallelse till frihet. Jesus inspirerar Leo Tolstoj, som i sin tur inspirerar Gandhi, som i sin tur inspirerar mannen som vägrar att lämna oss ifred 15


Martin Luther King. Han inspirerar Desmond Tutu till att drömma och be fram Sanningskommissionen i Sydafrika. Det finns ett oräkneligt antal grupper som utger sig för att vara »för« Jesus. Några exempel: Judar för Jesus, Muslimer för Jesus, Före detta frimurare för Jesus, Motorcyklister för Jesus, Cowboys för Jesus, Brottare för Jesus, Clowner för Jesus, Valpar för Jesus och till och med Ateister för Jesus. Den amerikanske socialistledaren Eugene Debs hävdade att Jesus var arbetarrörelsens vän: »Jesus Kristus tillhör arbetarklassen. Jag har alltid känt det som att han är min vän och kamrat.« Henry Ford sa att hans kapitalism var en sorts kristen idealism. Kväkarna såg det som att Jesus uppmanade till pacifism (»När Jesus tog ifrån Petrus vapnet tog han ifrån oss alla våra vapen«), medan kejsar Konstantin omvände sig när han fick ett löfte om seger på slagfältet (»I detta namn kommer du att segra«). Se bara vilka människor Jesus förenar: Jesse Jackson och Jerry Falwell, Jim Wallis och Jim Dobson, Anne Lamott och Tho­ mas Kincaide, Billy Graham och Billy Sunday och Bill Clin­ton och William »Bill« Shakespeare, Bono och Bach och Bev Shea, Galileo och Isaac Newton och Johannes Kepler, Thomas av Aqui­­ no och Thomas a Kempis, T. S. Eliot och C. S. Lewis och J. R. R. Tol­kien, George Washington och Denzel Washington och George Washington Carver, Sojourner Truth och Robert E. Lee, Konstan­ tin och Karl den store, Sarah Palin och Barack Obama, John Milton och Paul Bunyan och Jimmy Carter och Peter den store. Det är något med Jesus som hela tiden driver människor att göra sådant som de egentligen inte vill. Franciskus av Assisi lämnar ifrån sig allt han äger, Augustinus överger sin älskarinna, John Newton slutar att handla med slavar och fader Damien offrar sin hälsa för att tjäna de leprasjuka. En sekulariserad tjur­ 16 här för att stanna


skallig engelsman vid namn Malcolm Muggeridge fick sig en tankeställare när han besökte ett indiskt leprasjukhus som drevs av moder Teresa och hennes Kärlekens missionärer. När han såg moder Teresa i arbete drabbades han plötsligt av insikten att humanister inte driver leprasjukhus. Jesus är mannen som ingen känner. Men det räcker inte med det.

0 Den första personen som skrev om honom – han som blev känd under namnet Paulus – berättar att Jesus kom till honom objuden, ovälkommen. Och han har alltid haft ett märkligt sätt att dyka upp där man inte har bett om det. Romanförfattaren Mary Karr hade varit agnostiker i hela sitt liv. Hennes mamma hade varit gift sig sju gånger, tänt eld på Marys leksaker och försökt hugga ihjäl henne med en kniv. Karr hade skrivit en hyllad roman med titeln Lögnarnas klubb och var kronisk alkoholist. Jesus var den sista hon väntade sig att få besök av. »Om någon hade sagt till mig ett år tidigare […] att jag skulle komma dithän att jag viskade fram mina synder i bikten eller föll på knä och bad Rosenkransen, då skulle jag ha skrattat mig fördärvad. Troligare sysselsättningar? Stripteasedansös. Internationell spion. Drogkurir. Mördare.« Jesus undervisade, men inte bara. Han utgav sig för att ha förkunnat eller upptäckt eller inlett något på ett annat sätt än andra som undervisade. Som Jaroslav Pelikan säger: »Det var inte bara för att hylla en stor lärare, inte ens den största läraren någonsin, som Justinianus byggde Hagia Sofia i Kons­tan­tinopel eller som Johann Sebastian Bach komponerade h-mollmässan. Det finns inga katedraler till Sokrates ära.« mannen som vägrar att lämna oss ifred 17


Hur ska Jesus kunna överleva sina anhängare? Inkvisi­ tio­nen och häxprocesserna och korstågen och försvaret för slaveri och imperialism och motståndet mot vetenskapen och religions­krigen – allt sådant kommer och går. Fördömanden och intolerans och fördomar präglar världsdelar och århundraden. Sex- och pengaskandalerna bland kyrkans ledare tycks det aldrig bli slut på. Jesus efterföljare skapar betydligt mer problem för honom än hans fiender. Kanske är det därför som han verkar flytta runt så mycket. Andrew Walls har påpekat att de flesta religioner fortsätter att ha sitt centrum där de en gång har uppstått, men med Jesus och hans rörelse är det annorlunda. Den uppstod i Jerusalem men möttes med så stor entusiasm hos otvagna hedningar att den började sprida sig över hela medelhavsområdet, till Nordafrika och Alexandria och Rom. Sedan blev det ännu fler barbarer som tog den till sitt hjärta, och så började den sprida sig till norra Europa och så småningom till Nordamerika. De senaste åren har det skett en ny dramatisk omsvängning: majoriteten av världens kristna bor i dag på södra halvklotet och i östvärlden. När Walls fick frågan vad detta beror på svarade han att »det i hjärtat av kristendomen finns en viss sårbarhet, en bräcklighet. Man kan kalla det för korsets sårbarhet.« Där tron har för mycket pengar och makt under för lång tid förfaller den, och så flyttar sig centrum. Ralph Waldo Emerson sa en gång att Jesus namn »snarare har plöjts än skrivits ner i denna världs historia«. H. G. Wells förundrades över att en historiker som jag, som inte ens kallar sig kristen, fortfarande efter två tusen år finner att bilden på ett obestridligt sätt kretsar kring denna ytterst betydelse18 här för att stanna


fulla människas liv och karaktär. […] Historikerns sätt att pröva en enskild individs storhet är att fråga sig: »Vad lämnade han efter sig som växer vidare?« Fick han människor att tänka i nya banor, med en kraft som levde vidare efter honom? Att döma av det provet är Jesus den främste.

Varför? Det kanske beror på tidpunkten. Jesus kanske bara var en sympatisk figur som råkade dyka upp när den romerska infrastrukturen var bra och den grekiska filosofin försvagade gudarnas ställning, när hedendomen var på utdöende och samhällen höll på att rasa samman, när stabiliteten var låg och oron var stor och godtrogenheten var stark och … så var det helt enkelt bara tur. Jesus kanske var en snäll, enkel, oskyldig själ med en snäll mamma och en förkärlek för trallvänliga sånger, och så dök han upp på rätt plats vid rätt tillfälle. Jesus Gump. Hans plats i historien kanske är en märklig slump. Eller så är den inte det.

mannen som vägrar att lämna oss ifred 19



9789173872706