9789127118584

”… en författare som vågar skriva om ljuset.”

Aftonbladet ”Genom sina mästerliga skildringar av en vardaglig tillvaro som rubbas av dramatiska händelser beskriver hon utsattheten i att vara människa.” Östgöta Correspondenten ”Goldman är aldrig okontroversiell och hon väjer inte för att problematisera vår syn på atombomben, nynazismen, staten Israel (där hon själv varit bosatt i många år) eller vem som har ’rätt’ i palestinafrågan. Och vem har ’rätt’ inom kvinnorörelsen? … Hon ägnar sig inte heller åt flum eller så kallad nyandlighet. Men hon utmanar. … Och språket gnistrar som alltid.”

Upsala Nya Tidning

Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design omslagsfoto: DOG/81 Kilotons/Enewetak Atoll/1951, from 100 SUNS by Michael Light, ©2003

De var sin tids elit, en samling unga begåvade och ambitiösa män med Robert J. Oppenheimer som karismatisk ledargestalt. Tillsammans med sina fruar och barn samlades de i Los Alamos i New Mexicos öken, en urgammal helig trakt. De hade ett uppdrag som var så hemligt att de från början inte ens själva visste vad det gick ut på – att tillverka atombomben, vapnet som skulle få ett slut på alla krig. Det var här, i en undangömd stad där de levde familjeliv och höll cocktailpartyn, som det uppstod ett Före och ett Efteråt.

Om jag så måste resa till Los Alamos är en tankeväckande och personlig skildring av en omskakande resa i atombombens spår. Med stort engagemang berättar Anita Goldman i dokumentärromanens form den spännande historien om männen som skapade det slutgiltiga vapnet och kvinnorna som stod bakom dem.

Som barn av atomåldern lever vi fortfarande med arvet från det som tog sin början på den där bergsplatån i Los Alamos. Vad betyder detta för vårt förhållande till naturen och till framtiden? Och kan verkligen kärleken överleva i en värld där kärnvapenhotet ständigt kastar sin skugga över människan?

ISBN 978-91-27-11858-4

foto: Mia Carlsson

”De flesta böcker läser man bara en gång.

Men vissa böcker vill man återkomma till. Anita Goldmans novellsamling är en sådan bok … tankeväckande och verkligen mästerlig.”

Dagens Nyheter

ANITA GOLDMAN Om jag så måste resa till Los Alamos

Sagt om Anita Goldmans tidigare böcker:

om jag så måste resa till

Los Alamos Anita Goldman

en dokumentärroman av

Anita Goldman har skrivit en rad böcker som tar upp frågor om tro och moral, förtryck och befrielse och den enskilda människans, och då särskilt kvinnans, plats i det moderna samhället.

Bland hennes mest uppmärksammade titlar märks Våra bibliska mödrar (1988), I själen alltid ren. Om Sigrid Hjertén (1995), Snäckans sång. En bok om kvinnor och krig (1998) och samtidsromanen Mållös (2000). Hennes två senaste böcker, Guds älskarinnor (2005) och Ljusbärarna (2008), tar upp temat andlighet och modernitet.

Telegraph Hill, januari 1944

När badkaret fyllts med vatten hämtade hon kuddar som hon bredde ut bredvid kanten, direkt på det kalla mosaikgolvet. Sedan gick hon ut i köket, hällde upp ett glas vatten och svalde tabletterna. Vid skrivbordet hade hon förberett brevpapper och pennor.

Hon hann skriva flera brev, det sista utan adressat.

Till dem som älskade och hjälpte mig önskar jag kärlek och mod. Jag ville leva och ge men jag blev paralyserad på något sätt. Jag försökte som sjutton att förstå men jag kunde inte … Jag tror jag skulle bli en belastning resten av mitt liv. Åtminstone kan jag ta bort bördan av en paralyserad själ från en stridande värld.

Pennan slant, handen blev alltmer ostadig. Det syns på de sista bokstäverna, de är ojämna, spiller nedåt från den raka raden, alltmer upplösta. Tabletterna hade börjat verka. (De hittade en flaska Abbot’s Nembutal C och en plåtlåda med Upjohn Racephedrine Hydrochloride 3/8 gram i hennes lägenhet. Och spår av kloralhydrat i hennes kropp.) Hon lyckades ta sig till badrummet, där hon sjönk ned på knä på kuddarna. Hon böjde sig över badkarets kant och sänkte huvudet i vattnet.

Hennes far fann kroppen ett par dagar senare. Ytterdörren var låst och den gamle mannen, professor emeritus i Chaucerstudier vid Berkeleyuniversitetet, tvingades klättra in genom fönstret. Han fann henne i badrummet, redan uppsvälld av vattnet.

Hon sade: ”Gode fader, skall jag dö?

Finns ingen räddning?” Hon var vit som snö. ”Nej ingen, kära dotter”, var hans svar.

9

Det var i San Francisco, en kall dag i januari 1944. Det var sex månader sedan hon senast träffat mannen hon älskade. Hon mindes hans sista kyss som salt på tungan, just som hon svepte ned tabletterna.

Mannen som hon älskade var denna kylslagna januaridag – och bara den som varit på plats vet hur isande den där torra vintervinden kan bli uppe på mesan – upptagen med att leda arbetet på att framställa Bomben.

Hennes älskare var en vacker man. De höga kindknotorna, de insjunkna kinderna, den raka näsan, de utstående öronen, de djupt liggande mycket blå ögonen, de tjocka svarta ögonbrynen, det vilda mörka håret. Smärt på gränsen till mager, charmerande, karismatisk, elegant, med välskurna kavajer. En välkänd profil med det eviga pipskaftet mellan de smala läpparna. Hans porkpie-hatt, en flatkullig herrhatt med uppvikt brätte, blev så berömd att den 1948 kunde pryda ett tidskriftsomslag utan annan vägledande text. Alla kände till Oppenheimers hatt. Alla kände till Atombombens Fader.

Om ljusskenet från tusen solar sprack upp i himlen vore det som Den Mäktiges hela härlighet Jag har blivit Död, den som ödelägger Världar

Så sa han när Bomben exploderat. Han citerade Bhagavadgita utantill och på engelska, fast han kunde den på originalspråk också. Han kunde sanskrit och han kunde medeltidsengelska och han kunde tillverka en Bomb och han blev världsberömd. Hon blev en fotnot.

Det var den 16 juli 1945, klockan 0.5.29.45 i den öken i New Mexico som spanjorerna redan förknippat med döden, Jornada del Muerto, Dödsresans öken. Det var där han ödelade världar och det definitivt blev Efteråt. Senare den dagen, fyrtio kilometer 10

från nollpunkten i White Sands fann de åsnan. Den stod fastnaglad vid marken med munnen vidöppen och tungan ut, paralyserad av skräck.

Han hade varit på utflykt med henne där. Före. Han hade skrivit till henne.

Möt mig vid La Fonda hotell i Santa Fe, jag kommer med en jeep.

Hennes axlar så smala under den tunna koftan. Det mörka lockiga håret draget tillbaka i en hästsvans. Och den där naturligt röda munnen. Hon ser ut som en irländsk sagoprinsessa, hade de sagt i Berkeley. Hon hade ännu inte fyllt trettio, och aldrig hade hon varit så vacker som nu. Ögonen kunde han inte se. Hon dolde dem bakom fashionabla solglasögon. De log mot varandra där i La Fondas lobby. Utan att vidröra varandra. Bara stod och log.

Sedan blev han medveten om att någon kunde känna igen honom.

Tog henne lätt vid armbågen och ledde henne ut till solskenet, till jeepen. Hennes arm ryste vid hans beröring, och åtrån var där. De kände igen den och de log. Det var som om den alltid varit mellan dem.

De åkte till Carlsbadgrottorna, solen var vass och vit, de sa inte många ord och hon tog inte av sig glasögonen förrän de stod i grottöppningen. Hennes ögon var brunblå och det ena ögonlocket hängde ned lite, ett resultat av en olycka i barndomen hade hon berättat. Han hade alltid tyckt att denna skavank bara underströk hennes skönhet. Nu såg han på hennes blick att hon var en aning rädd för mörkret och färden ned i jordens innandöme. Sipapu kallar tewaindianerna ingången till underjorden, där människa och djur en gång levde tillsammans i harmoni. Gudarna lever fortfarande där och man är välkommen tillbaka efter döden. I underjorden finns såväl Himmel som Edens lustgård. Han förklarade det. Fast hon var rädd för mörkret och kylan. Stigen ned i grottan var förvånansvärt säker, trots att den gick 489 meter rätt ned.

Därnere var kalkstensformationerna fantastiska, jättelika, upp till 11

sex meter stora. Droppstenar, spetsar, vridna spiraler, sex meter höga ljuskronor av gips och citrongula svavellämningar, jättestora ballonger av hydromagnesit, grottpärlor, oändliga variationer av storlek och form. Han berättade om erosionen, om vattnets roll och svavelvätets. De dekorativa droppstensformationerna kallades speleothemer, sa han. Spelaion var grekiska för grotta och theme för lämningar. Han berättade om stalaktiter och stalagmiter. I den svala, lite råa tystnaden nere i grottan lät hans röst en smula gäll.

Hon lyssnade förstrött och han höll hela tiden ett stadigt grepp runt hennes vänstra armbåge. Och hennes arm ryste till och ilningarna drog upp mot bröstet, mot bröstvårtorna. Sedan tystnade han och de stod som de alltid stått, leende, like two idiots, djupt därnere i jordens livmoder.

De stannade inte till kvällen för att se den berömda mexikanska fladdermuskolonin. Det var för sent på året, sa han. Arten Tadarida brasiliensis mexicana består nästan enbart av honor, de föder från juni till juli och sedan migrerar de söderut till Mexico och stannar där över vintern. Han tyckte om att föreläsa, att briljera.

När de sett Slaughter Canyon Cave, Hall of the White Giant och Spider Cave for de vidare, körde över Artesia till Alamogordo.

På toppen av det snöiga bergspasset, stannade de för att se ut mot den lilla staden Cloudcroft och som de stod där kom en majestätisk varg fram ur skogen. Pälsen var svart, men han hade en vacker vit teckning runt nosen och ögonen. Vargen hejdade sig när han fick syn på dem, stod alldeles stilla, såg på dem, verkade inte rädd, mer undrande. Rörde sig inte, vädrade inte, bara stod där.

Efteråt kunde de inte säga hur länge det pågått, de var bortom tiden och de hörde inte längre vinden som ven genom bergsmassivet, de hörde bara sina hjärtan som slog och slog och vargens hjärta som slog det med. Orörliga, bortom tiden och bortom rädslan, en kvinna, en man, en varg, ett hjärta. Kanske förde hon sin hand mot hjärtat, som för att stilla det. Kanske var det då som vargen vände sig om och försvann in i skogen. Tysta, överväldigade, körde de ned mot Alamogordo. De sov över på ett litet värdshus. Deras kroppar mindes allt och inrättade sig snabbt, hennes huvud i hans armhåla, hennes handflata mot hans, han gömde sitt ansikte 12

i hennes tjocka hår och undersökte sedan med nästippen kotorna på hennes rygg, en efter en. En smal rygg och de förvånansvärt fylliga brösten för en sådan späd kvinna, fortfarande pojkaktig och ung, hans Jean. Deras ögon var hungriga och de sög sig fast vid varandra med läpparna. Som om de aldrig ville släppa. Som om de inte kunde få nog. Han tänkte att hennes lukt var annorlunda än Kittys. Sötare. Men sedan insåg han att han inte visste hur Kitty luktade, att han inte hade något minne av hennes doft.

Förutom den av cigaretterna och alkoholen.

Nästa morgon besökte de White Sands National Monument.

Våglika sanddyner åt alla håll, ett oändligt landskap av glittrande vit gipssand. De sprang, hoppade, rasade, gjorde krumsprång i den vita sanden, de rullade nedför sanddynerna, de skrev sina namn i sanden som förälskade tonåringar, Jean & Robert med ett stort hjärta omkring. Han höll om henne bakifrån, de såg båda ner på namnen som vinden snart skulle sudda ut. Just då frågade hon: ”Vad är det ni gör däruppe på mesan, Robert?”

Hon kände hur han stelnade till med kroppen, men rösten höll han lätt.

Classified, dear Jean.

Hemligstämplat? Då måste det vara vapen?

Han svarade inte.

Och om du är där, så är det något speciellt, spektakulärt!

Du överskattar mig, Jeannie.

Hans ton lätt, alldeles för lätt.

Men du är chefen? För vad det nu är ni gör.

Ja, jag är chefen!

Nu lät han robustare, en aning stolt.

Så du har ansvaret för vad det nu är ni gör …

Han sa inget. Hon frigjorde sig från hans armar, vände sig om och tittade honom rakt i ögonen.

Du har ansvaret?

Han svarade inte. Han fingrade på nycklarna till jeepen i byxfickan.

Vi går nu, Jean!

13

Hon rörde sig inte.

Du svarar inte!

Då sa han och lät helt uppriktig, en aning uppgiven: Oh, Jeannie, jag har inte haft en enda tanke det senaste året som inte har varit hemligstämplad!

Hon slog ut med händerna i en hjälplös gest och han log mot henne, all den där livliga skörheten rörde honom så. Hade alltid gjort.

Låt dem inte få dig i sina garn!

Hon lät orolig. Då log han igen.

Kom nu min sköna Jeannie, my communist sweetheart! Lunchen väntar.

Det var förvånansvärt lätt att gå på den vita sanden. Det är bara det allra översta lagret som är lös sand, regnvattnet som faller på sanddynerna löser upp en del av den rena gipsen – dihydrat av kalciumsulfat – och pressar samman sandkornen och detta skapar ett stadigt lager att gå på. Han förklarade det också.

Senare skulle han förklara att de inte kunde ses på det här sättet mer. Att hon var en säkerhetsrisk. För honom, för hans ställning.

A liability. En belastning.

En belastning, käre Robert?

Hon var en belastning på grund av sitt förflutna … kommunistpartiet … den radikala politiken … ja, en man i hans ställning borde över huvud taget inte ha några affärer … Är jag en affär, Robert?

Orden kom ut kristallklara, med den precis rätta ironin.

Han såg besvärad ut. Nej, Jean, du är inte en affär. Men på grund av mitt arbete, dess extremt säkerhetskänsliga natur … fälten se, och öron har en skog

Chaucer?

Naturligtvis.

Förakt i de där bruna, nej, blå ögonen. Hon var överklassflickan nu, onåbar bakom sin charm och fernissa.

14

För från gamla fält, säger människan kommer nya korn år efter år Och från de gamla trogna böckerna, kommer den nya vetenskapen, som människan lär

Vad är den nya vetenskapen, Robert? Vad sysslar du med?

Han sa på nytt att han inte kunde berätta. Han upprepade de där orden … belastning … hemligstämplad … hans ställning. Åtminstone sa han ingenting om Kitty. Men Kitty hade aldrig stått mellan dem, fru eller inte fru.

Hon tog på sig solglasögonen och satt tyst i jeepen på vägen tillbaka till Santa Fe. Han dubbelparkerade bredvid hennes gröna Plymouth coupé på gatan utanför La Fonda. Han böjde sig fram och kysste henne adjö. Hans tunga smakade salt.

15

Redan efter ett par dagar åker jag dit. Det är därför jag har kommit så tidigt som i september, lämnat mina sörmländska lönnar just när löven fattat eld och jag borde ha suttit på huk i den försiktiga och äntligen lite milda höstsolen och klippt ned mina rosor, täckt dem med granris, krattat löv och vänt jorden i grönsakslandet. I stället har jag flugit hit till jordens andra ände, till detta land där fyra magiska bergstoppar begränsar platsen för den kända världen. Och för denna berättelse. I norr Canjilon Peak, i söder Sandia Crest, i väster Jemezbergen, i öster Sangre de Cristo.

Fyra är riktningarna med vilka människorna som lever mellan dessa berg orienterar sig i världen. Norr är den blå riktningen, med kyla och vind ger den människor styrka att uthärda och där råder bergslejonet.

Söder är den röda riktningen, den ger värme, där råder grävlingen.

Väster är den gula riktningen, den ger regn och där råder björnen. Öster är den vita riktningen, den ger ljus och frid. Där råder vargen.

I mitten ligger Nan echu kwi nan sipu pingeh, Jordmoder – Jordnavel – Mittersta platsen. Det är en helig plats och världens centrum.

Till världens centrum – till dessa magiska berg – anländer år 1943 en grupp mycket unga och mycket briljanta män. De har med sig fruar och barn och ett uppdrag så hemligt att de inte själva känner till det.

Staden de skapar däruppe på bergsplatån är så hemlig att den inte existerar och berättelsen de inleder är så radikalt annorlunda att vi ännu inte vet hur vi kan berätta den, vilket språk och vilka bilder vi ska använda och vad som hände och vad det betydde och vad det betyder och vad det kan komma att betyda.

Den 16 juli 1945 lyckas de unga männen med sitt uppdrag, det vapen de hade skapat provsprängs i ett ökenområde i södra New Mexico, USA. På platsen som begränsas av de fyra magiska bergen runt ett heligt centrum, inleds gränslöshetens era, den tid som säger 16

att det som är möjligt att göra också måste göras. Och inget är längre heligt.

Jag har hyrt en liten stuga i öster, en casita i Sangre de Cristos slänter ner mot staden Santa Fe, en gång slutstationen för Old Santa Fe Trail, den gamla handelsvägen som startade långt borta i Saint Louis vid Missourifloden och mödosamt skramlade fram med kärror och diligenser över Kansas, Oklahomas och Texas vidsträckta slättland, för att sedan ta sig uppför Rocky Mountains och genom Sangre de Cristos bergsmassiv och avslutas vid plazan i Santa Fe, mitt i den stad som spanjorerna grundade redan på 1600-talet. Spanjorerna kallade staden Helig tro, en övertygelse inte endast om deras Herres existens, men om hans överlägsenhet över all annan helighet som funnits i dessa berg sedan tidernas begynnelse.

När järnvägen byggdes föll den gamla handelsvägen i glömska.

Numera är Old Santa Fe Trail en asfalterad väg som leder direkt från plazan och ut ur stan, slingrar genom Sangre de Cristos sluttningar täckta av enbärsbuskar, tallar, malört, kaktusar och chamisa. Diskreta avtagsvägar leder till eleganta villor byggda i traditionella material.

Jag hyr gäststugan vid en sådan villa, ett litet rödbrunt hus av soltorkad lera, adobe. Dörren är målad i den typiska starkt blå färgen och innertakets runda bjälkar – vigas – sticker ut på sidan av huset, mörkt trä mot den rödbruna lerväggen. Från takstolarna hänger stora klasar av torkad röd chilipeppar. Väggfasta bänkar av samma soltorkade lera – bancas – är inmurade under fönstren och i rummens hörn de trekantiga, anspråkslösa öppna spisarna, kiva. Det är en egenartad arkitektur, enkel, ändamålsenlig. Materialen är tagna från denna torra jord och de träd som envisas med att rota sig i den, trots bristen på vatten. Och därför ser husen ut som om de vuxit upp naturligt ur landskapet, de kunde inte ha sett annorlunda ut, de har alltid varit sådana, ända sedan de bofasta urinvånarna byggde sina adobehus – med så mycket som fem hundra rum och i flera våningar – redan för tusen år sedan.

På morgonen går solen upp över Sangre de Cristos snöklädda bergstoppar, jag sitter hopkrupen på min lilla banca under köksfönstret 17

och läser Harry Martinsons Naturessäer, en liten bit varje morgon om tjädrar, mossor, granar, lysmaskar, körvel, tordyvlar, myrstackar och skalbaggar, om en anspråkslös natur som Martinson tar på största allvar och närmar sig med ett sådant oerhört intresse – och utan ett uns av förakt – ja, varje morgon en bit Sörmland, så här på en stor oceans och en väldig kontinents avstånd. Martinson skriver om det litterära momentet i naturbetraktandet, om att människans indrömda röst alltid är med överallt, även i den vildaste skog. Allt vad du ser, allt vad du hör har blivit färgat av vox humana.

Endast sällan kan var och en av oss få uppleva några klara sekunder av glömska och möte. Allting strykes. Endast miraklet står tyst och stirrar en i ögonen. Sedan försvinner det och där stå vi nedsjunkna i björnmossan.

Himlen uppleves åter som aftonröd eller blå. Älgspåret leder till vad som är känt eller skrivet om älgar och lingonriset appellerar till minnen om lingonplockerskor, skrock, sagor och […] de stänk detta ger åt den rastlösa tanken. Då går man vidare och ser med alla dessa språks ögon på allt.

Sörmländske Harry i New Mexico! Tja, varför inte, han skulle ha förstått mitt uppdrag. Och också rörts av denna egenartade natur, även om det är så långt ifrån de sörmländska kärr han beskriver i Naturessäer. Som tänkas kan. Martinson var mycket berest, men jag tror inte han någonsin var här, på denna bergsplatå, i detta landskap som alla jag möter kallar förtrollat. Enchanted.

Det är något med himlen, säger de. Något med den höga bergsluften, något med den tunna men envisa solen som visar sig varenda dag här, bryter igenom de moln som ännu orkar skocka sig på denna höjd, det är något med dessa berg, deras egenartade skönhet, deras urgamla och fantastiska formationer, något med det torra och stränga och vilda, kanske också något med människorna som gjorde dessa berg till sitt hem för så länge sedan. Och de som kom efter. Och hur de lever, sida vid sida, men inte beblandas, ingen smältdegel som där borta vid östkusten, utan en mosaik. Indianer, spanjorer, anglos.

Men kanske är det mest bergen och ljuset och himlen och den höga, tunna luften, detta ändå och trots allt som gör att man förtrollas av detta land.

18

New Mexico var den största upplevelse av omvärlden som jag någonsin haft. En ny bit av själen vaknade plötsligt upp och den gamla världen ersattes av en ny. Aldrig har jag som i New Mexico erfarit skönhetens storhet,

skrev den engelske författaren D.H. Lawrence som var här ett par år på 20-talet. Och konstnären Georgia O’Keeffe erfor något liknande när hon tjugo år gammal besökte Santa Fe för första gången. Hon visste genast att detta var landet hon tillhörde och som tillhörde henne, men det tog tolv år innan hon kom åter hit. Sedan var hon här varje sommar tills hon, över sextio år gammal, gjorde New Mexico till sitt hem. I fyrtio år målade hon oupphörligen detta landskap, tröttnade aldrig. Hon målade just dessa berg, just då, de sista åren. Före.

Red Hills and Bones, 1941, Red Hills, Blue Sky 1937, Red Hills No. 1 – New Mexico, 1937, Stump in Red Hills, 1940. Hon målade berg som kroppar, starka, rundade, kupiga, fylliga, bulliga, tjocka, fasta, massiva, täta, kompakta kroppar, men också mjuka, porösa kroppar, de är rynkiga, fårade, skrumpna, urgröpta, de driver uppåt och forsar nedåt, de reser sig och de faller, de slätar ut sig och skrynklar ihop sig, de är sig själva nog och en del av henne.

Också hennes kvinnohud fårade sig, rynkade sig, inte längre slät, fåror av liv i det vackra ansiktet dolt av det svarta hattbrädet. Hon hade lämnat New York och hon målade dessa berg, uppe på Ghost Ranch, inte långt från Los Alamos. Det var 1937 och det var 1940 och det var 1941 och en del skulle säga att det är en helt annan historia, den om Georgia O’Keeffe som målade naturen och lät naturen måla sig, så att de blir en och samma, vibrerande, levande, en gemensam andning. Somliga skulle säga att det är en annan historia och att det vore långsökt att hävda att hon visste att snart, mycket snart och just där och då skulle det bli Efteråt. Och att det var därför som hon målade dessa röda berg, dessa orange berg, dessa rosa berg, dessa bruna och gröna berg, levande, vibrerande, fåror av liv i landskapet och i hennes ansikte, ett landskap som kropp, en kropp som landskap, ett och detsamma, att det är en annan hi-storia och att hon inget visste om det som skulle ske där och då, inte kunde ana och inte känna på sig.

19

Men jag tänker att allt hör samman: Harry Martinson sitter i Sörmland och skriver Svärmare och harkrank 1937 och precis samtidigt står Georgia O’Keeffe i New Mexico och målar Red Hills, Blue Sky. Kanske är det hon som finner det nya språk, det kvinnliga, om vilket Martinson siar.

Inifrån, ur var och en, måste det väl en gång komma växande en fullhetens värld, då örat förlikes med ögat, då anden förlikes med könet …

Naturen talar kanske djupast med kvinnlig röst. Och en gång ska kanske kvinnan lära livet att leva sig in i bättre dagar, utplåna det sjuka högmodet och hjälpa livet ut ur mannastålet, ut ur förfrysningen, handlingssjukan och sentimentaliteten, den kvinnliga och den manliga …

Ett nytt språk måste komma, men än så länge ha vi långt till det språket …

Ett språk ligger ofött inom oss, och det språket siar: vi äro på väg mot nya artikulationer av ännu knappast halvväckta tankar och ingivelser.

Och kanske är det kvinnorna som komma att lyfta det språket ur dunklen och därmed fullständigt förändra tidslivets ytor …

Att så kommer att ske tror och anar jag. Men artikulera det kan jag inte.

Så många författare, konstnärer, fotografer har besökt detta vilda bergsland, förundrats, förtrollats, stannat. Men jag kom inte hit för Skönhetens skull, jag visste inget om den när jag reste och jag håller förtrollningen på avstånd. Jag har kommit i ett annat ärende. Jag har gett mig själv ett uppdrag, jag vill inte säga att jag är sänd av någon eller något, det vore förmätet, men inne i mig är det något som pockar på och rör sig mot och vill stanna upp och kvar i detta som måste friläggas och vidröras. Jag vet inte om jag kommer att förstå mer vid resans slut. Men jag måste slutföra mitt uppdrag, om jag så måste resa till Los Alamos.

Jag tänker på det, vad det är, när jag tar min dagliga morgonpromenad uppför berget. Jag vet inte namnen på blommande kaktusar, barrträd, torra gräs och blommor på denna bergsluttning som fått namn av Kristi blod. Jag märker av en sorts skam eller sorg över detta.

20

Att veta så litet. Jag vet att de gula blommorna i stora torra tuvor är chamisa. Jag har slagit upp den, Chrysothamnus nauseosus, en aster, torr och intensivt gul, kanske blir den extra effektfull för att detta är ett så strängt landskap. Högplatåöken, mer bergsplatå än öken kan jag tycka, även om kaktusarna är många. Pinjer och enbärsbuskar, förvridna, torra grenverk, stark doft av barr och kåda, klara höstdagar, mild sol. Uppe på toppen, dit jag går varje dag, ser jag ut över den andra bergskedjan, den som ligger väster om Sangre de Cristo, Jemezbergen. På kvällen syns stadsljus där borta. Det är Los Alamos.

Jag finner allt vackert på ett underligt och främmande vis; de lågväxta, förvridna träden med sina fårade grenverk och stammar, de flata stenbumlingarna i vilda konfigurationer, de torra gräsen, den gula chamisan och en lila kusin, kanske också en aster, torrare, mindre.

Det är något med landskapets uthållighet, ålder, spruckenhet, egensinnighet, öppningarna överallt mot vidderna, berg och mer berg, grönklädda, pinjeklädda. Och här och där aspar och popplar, starkt gula nu, lysande. Något här som utmanar, som krävde det någonting av mig. Vet inte vad. Ett förhållningsätt, kanske jag avträder mig min självtillräcklighet, en erkännelse … Något i mig vill buga, men hur bugar man för ett träd, en stenbumling?

Jag går över djupa fåror i den torra marken, här har uppenbarligen vatten forsat i kaskader, rasat mot de små uthålliga träden, frigjort deras rötter, men inte lyckats rota upp dem, de klamrar sig fast i den torra jorden, träden håller sig kvar, rötterna ovan jord, ett synligt nätverk av seg livsvilja, en sådan ihärdighet, en trägen natur, uthålliga träd, trogna livet.

Nu är det torrt. Och när jag går där, försiktigt och ovant trampar den torra rödbruna jorden, rör mig avvaktande mellan den gyllene chamisan och de förvridna träden, när jag går där känner jag en rörelse genom mig, en berördhet, som av tårar, en stor upprördhet. Liknande den jag kände när jag stod inför Georgia O’Keeffes målningar i museet nere i Santa Fe. Jag tänker Georgia O’Keeffe-country. Jag tänker hur ska jag kunna närma mig detta? Och just då vet jag inte riktigt vad jag syftar på; just denna natur? Eller Naturen? På mitt uppdrag, mitt ämne, min bok? På mitt liv? Hur komma nära, hur vara verkligt 21

levande? Hur återförtrollas i en avförtrollad värld?

Ska jag utgå från rörelsen, berördheten? Men jag misstänker genast att den är sentimentalitet, en räddningsplanka att ta till för att dölja mitt främlingskap. För att ändå känna något. Martinson skriver: Någonting står och vädjar i de väldiga skogarna. Någonting står och vädjar i de gröna sjöarna. Men vill du försöka tolka det med hela barmen, blir det lätt salvelse; den är en närliggande fara …

En otillräcklighet i språk står och dröjer över allt som är; men också en otillräcklighet i sinne. Vi begränsas.

Jag tänker att sentimentalitet är vad vi tar till för att överbrygga gapet mellan oss och resten av skapelsen. Redan när vi utropar O, ett så vackert landskap har vi fjärmat oss. Lagt ett avstånd av sentiment och föreställningar och språk mellan oss. Och? Träden, den torra rödbruna jorden, stjärnhimlen, månen och enbärsdoften och de förvridna stammarna och chamisan och stenarna. Allt detta. Skapelsen.

Det är som förgjort. Vi är en del av Skapelsen och utanför. Vi är med och bortom, både publik och aktörer, betraktare och medagerande.

Vi kommenterar, penetrerar, tränger oss på, tar för oss. Förtrollas, förändrar, förädlar, förvandlar, fördärvar, förgör, förbannar.

Jag tänker Georgia O’Keeffe landskap och vips har landskapet fått ramar, det är som en tavla, det är som på film. Vi springer och hämtar kameran för att fånga solnedgången, när vi kommer ut igen är den borta. Det liknar och är som, som om, det påminner om något annat än sig självt, landskapet formas av våra ord, av våra bilder. Det vi inte namngett finns inte. Det finns ingen realism. Georgia O’Keeffe tyckte att inget är mindre verkligt än realismen: Det är bara genom att välja ut, genom att eliminera, genom att understryka som vi når tingens verkliga mening.

När jag tänker Georgia O’Keeffe landskap, har det genast fått kulturella, artistiska, meningsbärande ramar. Jag har namngivit, jag har ramat in, jag kan nu röra mig tryggare, trots att jag har med en promenadkäpp 22

för att skrämma bort coyote och ormar, ifall jag skulle råka på några.

Tryggare inne i språket, gömd, fördömd.

På helgerna är det just nu fullt av bilar, pickuper, parkerade invid Old Santa Fe Trail. Det är spanskättlingarna och de mexikanska gästarbetarna som kommer hit för att plocka pinjenötter, detta uttorkade landskaps guld. Det finns ingen allemansrätt här, men ingen verkar heller köra iväg inkräktarna, det är en tradition äldre och starkare än ståltrådstängslen runt egendomarna. Det ligger pinjenötter på min gårdsplan, skalen är svarta, jag knäcker dem med tänderna, de flesta jag försöker med är torra, jag vet inte den hemligheten heller. Pinjenötens.

Om kvällarna går solen ned bakom Jemezbergen i väster, himlen flammande glödande röd, skenet räcker hela vägen hit till Sangre de Cristo, färgar denna urgamla prekambriska granit röd och det måste ha varit den synen som fick spanjorerna att uppkalla berget efter Jesu blod. Så försvinner den väldiga röda fonden bakom Jemezbergen och Los Alamos. Staden där de tillverkade en ny sol.

Och redan efter ett par dagar är jag på väg dit, jag kör söderut på Interstate Highway 25 i min hyrbil, en resa till platsen där det faktiskt hände. Till Nollpunkten.

Landskapet blir allt flackare, torrare, enformigt, mer av klassisk öken, ju längre söderut man kommer. Bernalillo, Rio Rancho, sedan flerfiliga motorvägar genom New Mexicos enda stora stad, Albuquerque, som plattar till och förfular Sandiabergens magnifika vildhet, en glimt av Isletas Pueblos anskrämliga casino och bensinstation, förbi Los Lunas och Belen, Betlehem på spanska. Sedan blir landskapet allt plattare och mer färglöst, planar ut i Socorroöknen, på ena sidan Apache Kid Wilderness, på andra sidan avfart mot den lilla orten San Antonio och en mindre väg österut. Väldigt tomt nu, ett par bilar på väg åt samma håll som jag, ska de också till Trinity? Jag kikar nyfiket, försöker uppfatta vilken sorts människor det kan vara. Så ser jag ett par bilar som har parkerat vid sidan av vägen och så den bruna skylten – den som markerar historiska platser i USA – och jag går ut och gör precis som alla andra, ber att få bli fotograferad av en snäll farbror med keps, på 23

vilken det står U.S.A. Han höjer kameran och jag vet inte om jag ska le eller se allvarlig ut: Trinity Världens första atomexplosion inträffade den 16 juli 1945 vid Trinity, platsen nära den norra änden av den historiska Jornada del Muerto. Den markerade början på atomåldern och kulmen på Manhattanprojektet.

Denna plats, nu en del av White Sands Missile Range, är stängd för allmänheten.

Stängd för allmänheten, men den första söndagen i oktober och i april varje år öppnas platsen och nu står grinden öppen till Stallion Range Center. Vi är en lång karavan som kör på den vingliga vägen genom detta platta ökenlandskap i södra New Mexico, där bergen vid horisonten är det enda som bryter monotonin. En lång och delvis oasfalterad väg, taggtråd på båda sidor, militärpoliser parkerade med jämna avstånd, genom deras sätt att parkera och stänga av vissa avfarter förstår man åt vilket håll man ska fortsätta. Jag känner mig upprörd, emotionell, detta är en omvänd pilgrimsresa, en resa vid vars slut det helande miraklet inte sker, men dess motsats. Det är spännande och samtidigt kanske helt meningslöst. Jag förbereder mig på att hitta ingenting, precis ingenting, vid Nollpunkten.

Framme vid Trinity är det något av folkfest, med vänliga poliser som vinkar fram bilarna mot parkeringen och stånd där det säljs mat och dricka och alla de böcker om atombomben som jag redan har i mitt bibliotek, även en del av de mer radikala och kritiska. Från parkeringsplatsen slussas vi vidare till fots ytterligare halvannan kilometer och så står vi där på en platt bit öken omringad av stängsel och blinkar i solljuset och fokuserar på den oansenliga obelisk av sten som har byggts på platsen där det första atomvapnet i världen provsprängdes den 16 juli 1945. Klockan 0.5.29.45.

Besökarna – förutom ett par barnfamiljer består de mest av äldre och mycket överviktiga herrar, en del med medaljer och militära gradbeteckningar på jackorna – ser till att få en bild av sig själva vid Noll24

punkten. Också jag. Hela tillställningen andas kuriosa, nostalgi och patriotism.

Jag sneglar försiktigt på ett par med asiatiskt utseende – de enda icke-vita människor jag får syn på bland de kanske två tusen nyfikna som har samlats här – men deras ansikten är slutna och de höjer kamerorna som ett skydd framför sig.

Jag läser plikttroget alla skyltar, de som beskriver hur bombexplosionens extrema hetta förvandlade sanden till glas och hur dessa glasbitar – trinite – numera endast kan beskådas i väl låsta glasmontrar, eftersom människor under årens lopp plockat med sig de flesta. Små blekgröna glasbitar i hem runt om i USA, atomåldern oskadliggjord som souvenir.

Hela tillställningen präglas av detta förhållningssätt. Jag känner mig tung och dramatisk och malplacerad och, ja, faktiskt efter en stund uttråkad. Jag går ett par varv till, där finns resterna av ett av de fyra ben som höll upp tornet där bomben placerades när den fyrades av, resten exploderade och smälte bort och där finns en fotoutställning upphängd på ståltrådsnätsstaketet. En buss åker skytteltrafik mellan Trinity och MacDonalds gård, ett hus som fick tjäna som högkvarter under testen. Det finns inte mycket att säga om huset, ett enkelt hus ute på en folktom prärie. Jag går runt och läser på skyltarna och tar bussen tillbaka, inklämd mellan asiaterna som kanske är japaner och en barnfamilj som är på en historiskt viktig utflykt (så säger familjefadern när jag frågar). Jag går ännu ett varv runt utställningsbåsen och sedan går jag mot min bil och kör hela vägen tillbaka till Santa Fe. Det är en tre timmar lång raksträcka och jag sitter tyst och tom inuti och lyssnar på en kristen domedagsprofet på radion och sen får jag in countrymusik och sedan ännu en kristen station och sedan något slags skvalmusik som är så utan karaktär att jag inte hör den och sedan är det någon som förklarar varför just deras sängar kommer att ge bättre sömn, just deras bantningsmedel smalare kroppar. Ett ögonblick tvivlar jag på att något verkligen hände då, något historiskt.

Kanske fortsatte allt ändå och som vanligt för denna mänsklighet som aldrig tar vara på och utvecklas av sina misstag. Jag stöter bort dessa förgängliga tankar, för jag vet ju ändå att just här, just då uppstod ett Före och ett Efter, men jag vet också att vägen jag måste ta, in i denna 25

berättelse, i denna förståelse, är en annan än den fysiska, den som leder genom öknen till White Sands Missile Range.

Mitt uppdrag är ett annat, jag kör på en annan väg, vid en ravin, längs sprickan. Mellan Före och Efter. Hur finna orden, ett språk, det rätta anslaget för detta?

Jag är här för att skriva om det yttersta. Men jag ska hålla igen, tona ned mitt språk, mina åthävor. Jag ska inte skriva upprört, känslosamt.

Men min sorg kan jag inte undvika. Ja, jag tänker att det jag gör här, så långt hemifrån, i dessa Kristi blods röda berg, är ett sorgearbete.

Kanske är det också vad Harry Martinson gör under de där åren, 1937, 1938, 1939. Man skulle kunna säga: Harry, vet du inte vad som pågår i världen? Du skriver om småkryp, om hur stormen drar genom granar, om lysmaskarna och myrorna! Borde du inte …

Och borde inte jag … så här långt borta … läsa något mer relevant … modernt än Harry Martinsons trettiotalsessäer?

Men jag tänker att han vet, så klart han vet vad som pågår. Jag tror han skriver en sorgesång över Naturen, en sista hyllning, nu när Sverige för gott ska lämna de gamla förhållningssätten och kasta sig in i Moderniteten. Han skriver en hyllning till Livet i den dödskultur som växer runt honom i Europa.

Kanske är detta det enda sättet att göra motstånd. Som Harry Martinson, som Georgia O’Keeffe. Så klart hon vet. På sitt sätt, direkt eller indirekt. Att dessa berg som hon målar och målar igen och igen, som hon ser när hon vaknar och när hon somnar, att dessa berg är hotade.

Så klart hon vet. Och hon protesterar på sitt vis.

Jag har plockat blommorna där jag funnit dem och snäckor och stenar och träbitar där jag funnit snäckor och stenar och träbitar som jag tyckt om. Och när jag funnit vackra vita ben i öknen har jag plockat upp dem också och tagit hem dem. Jag har använt dessa ting till för att uttrycka vad som för mig är rymden och undret i världen som jag lever i.

Fyra magiska bergstoppar begränsar alltså platsen för den kända världen och för denna berättelse. I norr Canjilon Peak, i söder Sandia 26

Crest, i väster Jemezbergen och i öster Sangre de Cristo. I mitten ligger Nan echu kwi nan sipu pingeh, Jordmoder – Jordnavel – Mittersta platsen. Det är en helig plats och världens centrum. Hit kommer en samling briljanta unga män, av ett slag som detta urgamla landskap aldrig känt. De skapar en ny berättelse, ett nytt språk och efter ett par veckor läggs namnen Hiroshima och Nagasaki till denna moderna berättelse.

De som överlevde den delen av historien kallas hibakusha, vilket översatt bokstavligen betyder explosionspåverkade människor. Enligt japansk lag definieras hibakusha som människor vilka befann sig ett par kilometer från bombernas hypocentrum – det vill säga den plats där bomberna föll – eller som anlände dit inom två veckor, eller ofödda barn vars mödrar hörde till någon av dessa grupper eller människor som utsatts för strålning från bombernas radioaktiva nedfall.

Till den sista kategorin hör vi alla, det finns ingen människa på jorden som inte har påverkats av bombernas nedfall, radioaktiviteten har trängt in i våra gener, i vårt språk, i våra drömmar och mardrömmar, i våra minnen, i vårt sätt att se på framtiden, på våra barn, på vad som är sant och falsk, gott och ont, möjligt och omöjligt, natur och kultur. Vi är alla överlevare, vi är alla hibakusha.

Om detta vill jag berätta.

27

”… en författare som vågar skriva om ljuset.”

Aftonbladet ”Genom sina mästerliga skildringar av en vardaglig tillvaro som rubbas av dramatiska händelser beskriver hon utsattheten i att vara människa.” Östgöta Correspondenten ”Goldman är aldrig okontroversiell och hon väjer inte för att problematisera vår syn på atombomben, nynazismen, staten Israel (där hon själv varit bosatt i många år) eller vem som har ’rätt’ i palestinafrågan. Och vem har ’rätt’ inom kvinnorörelsen? … Hon ägnar sig inte heller åt flum eller så kallad nyandlighet. Men hon utmanar. … Och språket gnistrar som alltid.”

Upsala Nya Tidning

Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design omslagsfoto: DOG/81 Kilotons/Enewetak Atoll/1951, from 100 SUNS by Michael Light, ©2003

De var sin tids elit, en samling unga begåvade och ambitiösa män med Robert J. Oppenheimer som karismatisk ledargestalt. Tillsammans med sina fruar och barn samlades de i Los Alamos i New Mexicos öken, en urgammal helig trakt. De hade ett uppdrag som var så hemligt att de från början inte ens själva visste vad det gick ut på – att tillverka atombomben, vapnet som skulle få ett slut på alla krig. Det var här, i en undangömd stad där de levde familjeliv och höll cocktailpartyn, som det uppstod ett Före och ett Efteråt.

Om jag så måste resa till Los Alamos är en tankeväckande och personlig skildring av en omskakande resa i atombombens spår. Med stort engagemang berättar Anita Goldman i dokumentärromanens form den spännande historien om männen som skapade det slutgiltiga vapnet och kvinnorna som stod bakom dem.

Som barn av atomåldern lever vi fortfarande med arvet från det som tog sin början på den där bergsplatån i Los Alamos. Vad betyder detta för vårt förhållande till naturen och till framtiden? Och kan verkligen kärleken överleva i en värld där kärnvapenhotet ständigt kastar sin skugga över människan?

ISBN 978-91-27-11858-4

foto: Mia Carlsson

”De flesta böcker läser man bara en gång.

Men vissa böcker vill man återkomma till. Anita Goldmans novellsamling är en sådan bok … tankeväckande och verkligen mästerlig.”

Dagens Nyheter

ANITA GOLDMAN Om jag så måste resa till Los Alamos

Sagt om Anita Goldmans tidigare böcker:

om jag så måste resa till

Los Alamos Anita Goldman

en dokumentärroman av

Anita Goldman har skrivit en rad böcker som tar upp frågor om tro och moral, förtryck och befrielse och den enskilda människans, och då särskilt kvinnans, plats i det moderna samhället.

Bland hennes mest uppmärksammade titlar märks Våra bibliska mödrar (1988), I själen alltid ren. Om Sigrid Hjertén (1995), Snäckans sång. En bok om kvinnor och krig (1998) och samtidsromanen Mållös (2000). Hennes två senaste böcker, Guds älskarinnor (2005) och Ljusbärarna (2008), tar upp temat andlighet och modernitet.