9789144118949 by Smakprov Media AB

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess. Art.nr 36055 ISBN 978-91-44-11894-9 Upplaga 2:1 © Författaren och Studentlitteratur 2012, 2017 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Fredrik Svensson/Supervisual Nordic Printed by Eurographic Danmark A/S, Denmark 2017

INNEHÅLL

Förord 9 Förkortningar och uttryck som förekommer i boken 11 Inledning 15 Översikt av de viktigaste lagarna i vår trafiklagstiftning 16 K A P I T E L 1 Polisens trafiksäkerhetsarbete, trafikskador och

samverkansfrågor 19 1.1 Trafiksäkerhetsarbete 19 1.2 Trafikskador 21 1.3 Polisens samverkan med andra aktörer 23 K A P I T E L 2 Polisens skyldighet att rapportera brott m.m. 27

2.1 Rapportskyldighet och rapporteftergift 27 2.2 Krav på särskild behörighet m.m. 29 2.3 Ordningsbotsystemet 30 2.4 Rapport till åklagare 36 2.5 Om ansvarsbestämmelser, undantag och övergångsbestämmelser 37

Innehåll

K A P I T E L 3 Trafikbrottslagen (1951:649) 39

3.1 Vårdslöshet i trafik 40 3.1.1 Hastighet 42 3.1.2 Trötthet i trafiken 42 3.1.3 Trafikfarliga omkörningar 43 3.1.4 Bristfälliga fordon 44 3.1.5 Allvarliga brott mot regler till skydd för oskyddade trafikanter 44 3.1.6 Kört mot rött ljus eller mot stopplikt 45 3.1.7 Andra gärningar då vårdslöshet i trafik kan komma i fråga 45 3.1.8 Grov vårdslöshet i trafik 46 3.2 Hindrande eller störande av trafik 48 3.3 Olovlig körning 49 3.4 Rattfylleri 51 3.4.1 Grovt rattfylleri 55 3.4.2 Att avrapportera och utreda rattfylleribrott m.m. 56 3.4.3 Provtagning 58 3.4.4 Husrannsakan, beslag och förverkande/förstörande 61 3.4.5 Medhjälp till rattfylleri 62 3.5 Smitning från olycksplats 63 3.6 Förverkande av fordon m.m. 65 K A P I T E L 4 Lag om alkoholutandningsprov (LAU) och lag om

ögonundersökning (LAÖ) 71 4.1 Lag (1976:1090) om alkoholutandningsprov 71 4.1.1 Bevisprov på utandningsluft 71 4.1.2 Sållningsprov på förare av vissa fordonstyper m.m. 72 4.1.3 Vägran att lämna sållningsprov eller oförmåga att lämna sållningsprov till följd av trafikolycka 73 4.1.4 Kontroll av förare med alkolås 74 4.1.5 Strategier 76 4.1.6 Instrument, kodning m.m. 77 4.1.7 Munalkohol 78 4.1.8 Positivt prov 78 4.2 Lag (1999:216) om ögonundersökning vid misstanke om vissa brott i trafiken 78

Innehåll

K A P I T E L 5 Trafikförordningen 81

5.1 Skyldighet att lämna fri väg för utryckningsfordon, 2 kap. 5 § 82 5.2 Avstånd till framförvarande fordon, 3 kap. 2 § 82 5.3 Hastighetsbestämmelser, 3 kap. 14–16 §§ 83 5.3.1 Skyltade hastighetsbestämmelser, 3 kap. 17 § 84 5.3.2 Övervakning 85 5.3.3 Rapportering 86 5.3.4 Effekter och strategier 87 5.3.5 Absoluta hastighetsbestämmelser, 4 kap. 20–21 §§ 90 5.3.6 Fordon med en högsta konstruktiv hastighet 91 5.3.7 Förbud mot innehav m.m. av vissa radar- och laserinstrument 92 5.4 Belysningsbestämmelser, 3 kap. 67–77 §§ 92 5.5 Fordons last, 3 kap., 78–83 §§ 95 5.6 Antal personer i ett fordon, 4 kap. 6 § 96 5.7 Buller, avgaser och störningar, 4 kap. 7–8 §§ 96 5.8 Skyddsanordningar m.m., 4 kap. 10–10 d §§ 97 5.9 Användning av mobiltelefon m.m. i motordrivna fordon, 4 kap. 10 e § 98 5.10 Vinterdäck, 4 kap. 18 a § 99 5.10.1 Vissa regler för vinterdäck 99 5.10.2 Övervakning och rapportering 100 5.10.3 Dubbade däck 100 5.11 Lokala trafikföreskrifter m.m., 10 kap. 100 5.12 Om undantag vid trafikövervakning, räddningstjänst m.m., 11 kap. 102 5.13 Ansvarsbestämmelser, 14 kap. 104 5.14 Hindra fortsatt färd 104 K A P I T E L 6 Terrängkörningslagen och

terrängkörningsförordningen 107 6.1 Terrängkörningslagen (1975:1313) 107 6.2 Terrängkörningsförordningen (1978:594) 109 6.2.1 Olika typer av terrängmotorfordon 110 6.2.2 Terräng, definition 110 6.2.3 Väg, definition 110 6.2.4 Färdled, definition 111

Innehåll

6.2.5 Allemansrätten 111 6.2.6 Hastighet i terräng 111 6.2.7 Behörighetskrav m.m. för olika terrängmotorfordon och s.k. fyrhjulingar 111 6.2.8 Körning på väg med terrängfordon 114 6.2.9 Övervakning av terrängtrafik 115 6.2.10 Utländska körkorts giltighet vid körning med snöskoter 116 6.3 Bränsletransporter (farligt gods) på väg och i terräng 117 K A P I T E L 7 Körkortslagen (KKL) och körkortsförordningen (KKF) 119

7.1 Förändringar i körkortslagstiftningen 119 7.2 Körkortslagen (1998:488) 120 7.2.1 Inledande bestämmelser, 1 kap. 120 7.2.2 Förarbehörighet, 2 kap. 120 7.2.3 Utfärdande och giltighet av körkort m.m., 3 kap. 122 7.2.4 Skyldighet att medföra körkort m.m., 3 kap. 122 7.2.5 Övningskörning, 4 kap. 123 7.2.6 Körkortsingripande, 5 kap. 124 7.2.7 Omhändertagande av körkort 125 7.2.8 Villkorskoder 127 7.2.9 Medgivande till fortsatt färd 128 7.2.10 Hindra fortsatt färd, 8 § 128 7.2.11 Varning, 9 § 128 7.2.12 Körkort med villkor alkolås, 16–25 §§ 129 7.2.13 Utländska körkort, 6 kap. 131 7.2.14 Ansvarsbestämmelser, 9 kap. 132 7.2.15 Undantags- och övergångsbestämmelser 132 7.3 Körkortsförordningen (1998:980) 133 7.3.1 Ansvarsbestämmelser 133 K A P I T E L 8 Fordonslagen (FoL) och fordonsförordningen (FoF) 135

8.1 Fordonslagen (2002:574) 135 8.1.1 Ansvarsbestämmelser m.m. 136

Innehåll

8.2 Fordonsförordningen (2009:211) 137 8.2.1 Inledande bestämmelser, 1 kap. 137 8.2.2 Fordons beskaffenhet och utrustning, 2 kap. 137 8.2.3 Ägarens skyldighet att underhålla fordon 138 8.2.4 Löpande kontroll av fordon m.m., 6 kap. 138 8.2.5 Ansvarsbestämmelser 141 K A P I T E L 9 Lag om vägtrafikregister (LVTR) och förordning om

vägtrafikregister (FVTR) 143 9.1 Lag (2001:558) om vägtrafikregister 143 9.1.1 Fordon som ska vara registrerade m.m. 143 9.1.2 Brukande av avställt fordon 144 9.2 Förordning (2001:650 om vägtrafikregister 145 9.2.1 Registreringsskyltar, 7 kap. 145 9.2.2 Identifiering m.m. av fordon 147 K A P I T E L 10 Yrkesmässig trafik 149

10.1 Allmänt 149 10.2 Yrkestrafiklag (2012:210) 150 10.2.1 Inledande bestämmelser m.m., 1 kap. 150 10.2.2 Övriga bestämmelser och krav enligt lagen 150 10.2.3 Straffbestämmelser m.m. 151 10.3 Yrkestrafikförordning (2012:237) 151 10.4 Taxitrafiklag (2012:211) 152 10.4.1 Inledande bestämmelser, 1 kap. 152 10.4.2 Taxiförarlegitimation, 3–4 kap. 152 10.4.3 Straffbestämmelser, omhändertagande av skyltar m.m., 5 kap. 153 10.5 Taxitrafikförordning (2012:238) 154 10.6 Förordning (1994:1297) om vilotider vid vissa vägtransporter inom landet 155 K A P I T E L 11 Trafikskadelag (TSL), vägtrafikskattelag (VTSL) och

vägtrafikskatteförordning (VTSF) 159 11.1 Trafikskadelag (1975:1410) 159 11.1.1 Rapportering 159 © F Ö R FAT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

Innehåll

11.2 Vägtrafikskattelagen (2006:227) 160 11.2.1 Effekter av att skatt inte har betalats, 6 kap. 161 11.2.2 Rapportering 161 11.3 Vägtrafikskatteförordningen (2006:242) 162 K A P I T E L 12 Utredning av trafikolyckor 163

12.1 Allmänt 163 12.2 Fordon 163 12.3 Rapportering 164 12.4 Förundersökning m.m. 164 12.5 Rapporteftergift m.m. 165 12.6 Åtgärder på en olycksplats utöver utredning om brott 165 K A P I T E L 13 Mopedtrimning 167

13.1 Rapportering 169 K A P I T E L 14 Trafikpolisens uppgifter 171

14.1 Allmänt 171 14.2 Bilinspektörer 171 14.3 Vägning av fordon 172 14.4 Farligt gods 172 14.5 Utredningsverksamhet 173 14.6 Intern vidareutbildning 173

Referenslista 175 Sakregister 177

FÖRORD

Den här boken riktar sig i första hand till polisstudenter. Min förhoppning är att den kan vara till gagn såväl under studietiden som under de första åren i karriären. Som med allt annat polisarbete handlar trafikbrotten om noggrannhet både i samband med ingripanden och vid senare eventuell utredning om brottet. Rättssäkerheten måste alltid komma i första rummet, även när det gäller till synes relativt enkla brott vars påföljd vanligtvis stannar vid penningböter. Boken tar i första hand sikte på att på ett enkelt sätt förklara til�lämpningen av de mest frekventa trafikbrotten. Varje kapitel/avsnitt handlar om ett urval av gärningsbeskrivningar från de lagar och förordningar som jag ansett bör finnas med i en bok som riktar sig till blivande poliser i yttre tjänst. Tänk på att lagar och föreskrifter ändras, varför man vid studier alltid bör ha tillgång till uppdaterade lagtexter och föreskrifter. De lagar och föreskrifter som denna bok handlar om och refererar till är sådana som gällde den 1 januari 2017. Boken ska i första hand inte ses som ett uttömmande juridiskt verk. I stället har jag valt att peka på och kommentera vanliga brott och vanliga situationer, som man som polis kommer i kontakt med under trafikövervakning eller då trafikbrott anmäls. Boken innehåller ett antal rättsfall som belyser hur domstolar ser på vissa av de aktuella trafikbrotten. Min strävan har också varit att ge en bakgrundsbeskrivning, som förhoppningsvis ger en fördjupad insikt om vikten av att arbeta för ökad trafiksäkerhet och att se kopplingen mellan brott i trafikmiljön och annan, ofta grov och yrkesmässigt utförd, brottslighet. Diskussionsuppgifter och övningsuppgifter finns till några avsnitt: en blandning av sakfrågor och etikfrågor. Håkan Fuhrman © F Ö R FAT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

K apitel 3

Trafikbrottslagen (1951:649)

Trafikbrottslagen (TBL), vars fullständiga namn är lag (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, utgör en mycket väsentlig del av vår trafiklagstiftning. I den lagen återfinns de allra allvarligaste trafikbrotten samlade. Uppbyggnaden av lagen skiljer sig från annan trafiklagstiftning genom att varje gärningsbeskrivning och varje brottspåföljd är väl definierad direkt i paragrafen, ungefär som i brottsbalken. Lagen, som funnits i mer än 60 år, har förstås ändrats vid många tillfällen, men de viktigaste delarna finns fortfarande med. TBL är överordnad annan trafiklagstiftning, vilket innebär att om det uppstår en konkurrenssituation mellan t.ex. trafikförordningen och trafikbrottslagen, ska trafikbrottslagen tillämpas, se trafikförordningen 14 kap. 14 §. Det kan exempelvis vara att det i trafikförordningens andra kapitel stadgas att en trafikant inte får uppträda så att han eller hon hindrar eller stör annan trafik. Gör någon det, får straffansvaret sökas i TBL 2 §. Även om en konkurrenssituation uppstår mellan TBL och brottsbalken, exempelvis vårdslöshet i trafik och framkallande av fara för annan ska TBL tillämpas. I de flesta fall fordras för ansvar enligt TBL uppsåt i andra fall räcker det med oaktsamhet, som t.ex. i tredje paragrafens tredje stycke om tillåtande av olovlig körning. Vid tillämpningen av TBL ska de definitioner som finns i lag (2001:559) om vägtrafikdefinitioner (LDEF) och förordning (2001:651) om vägtrafikdefinitioner (FDEF) användas. Årligen anmäls ca 70 000–80 000 brott mot TBL. Merparten, 30 000– 40 000, är olovliga körningar och omkring 25 000–30 000 är rattfyllerier. Alkoholrattfylleri och drograttfylleri är ungefär lika vanligt. På tredje plats kommer smitning. (Källa Brå)

3 Trafikbrottslagen (SFS 1951:649)

3.1 Vårdslöshet i trafik 1 § Brister vägtrafikant, den som för spårvagn eller den som någon annan stans än på väg för motordrivet fordon i väsentlig mån i den omsorg och var samhet som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna, döms för vårdslöshet i trafik till dagsböter. Om någon vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn gör sig skyldig till grov oaktsamhet eller visar uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, döms för grov vårdslöshet i trafik till fängelse i högst två år.

Att rapportera en förare eller en annan trafikant för vårdslöshet i trafik är en grannlaga uppgift. Det kräver som regel en omfattande dokumentation av händelseförlopp, utförliga förhör med misstänkt(a) och eventuella vittnen. Med teknikens hjälp kan numera ett visst händelseförlopp video filmas, vilket underlättar för åklagare och domstol att – bokstavligt talat – få en bild av hur en händelse uppstått och vilka konsekvenser den gett eller kunnat ge. Förutom förare av motordrivna fordon kan även förare av spårvagn, cyklister, fotgängare och passagerare (dock inte i en spårvagn) straffas för vårdslöshet i trafik. Man kan göra sig skyldig till både normalgraden och det grova brottet vid färd i terräng. Det behöver inte ha inträffat en trafikskada för att en händelse ska kunna rubriceras som vårdslöshet i trafik: det räcker att man brister i omsorg och varsamhet, vilket i sin tur skulle ha kunnat leda till att en trafikskada inträffat. Det krävs dock att man ska ha brustit i detta avseende i väsentlig mån. Det krävs också att det ska vara ett medvetet risktagande. Sålunda ska inte förarens skicklighet bedömas i första rummet, utan man ska mer se till huruvida föraren medvetet har tagit en risk med sitt sätt att föra fordonet. Ett rent manövreringsfel bör således inte leda till ansvar för vårdslöhet i trafik. Att någon råkar lägga i backväxeln av misstag, eller manövrerar fordonet för snävt och på så sätt kolliderar med ett annat fordon på en parkeringsplats eller liknande, är ett par exempel på ett sådana manövreringsfel som bör undantas från vårdslöshet.

3 Trafikbrottslagen (SFS 1951:649)

Det finns ett antal särskilt trafikfarliga beteenden som nämns i lagens förarbeten (ändring 1 januari 1995), som särskilt ska beaktas vid bedömande om ett begånget trafikbrott bör leda till ansvar för vårdslöhet i trafik: • allvarliga hastighetsöverträdelser i trafikfarliga miljöer • förande av fordon i uttröttat tillstånd • trafikfarliga omkörningar • förande av fordon med allvarliga brister, exempelvis färdbroms eller styrinrättning helt eller delvis ur funktion • allvarliga överträdelser av regler till skydd för oskyddade trafikanter • fört fordon mot rött ljus eller mot stopplikt, vilket kunnat föranleda en trafikfarlig situation • oaktsamhet av en förare som åtagit sig en särskilt ansvarsfull trafik uppgift, t.ex. som förare av skolbuss. De ovan beskrivna gärningarna, utom förande av fordon i uttröttat tillstånd och förare med särkskilt ansvarsfull uppgift, är var och en straff belagda i trafikförordningen respektive fordonsförordningen. Det ska med andra ord avgöras om gärningen i det aktuella fallet ska straffas enligt den lag som direkt förbjuder den specifika handlingen eller om den ska ses som brott mot TBL, d.v.s. handlingen bör bedömas allvarligare än normalfallet. Man bör i tveksamma fall rådgöra med förundersökningsledaren. Enligt Åklagarmyndighetens RättsPM 2006:9 bör följande typfall inte beivras som vårdslöshet i trafik: • sammanstötningar i tätort som beror på bristande uppmärksamhet • inte iakttagit högerregel, väjningsplikt eller hållit för kort avstånd till framförvarande fordon • singelolyckor utom tätort som inte beror på att föraren varit uttröttad eller att fordonet varit bristfälligt/trafikfarligt • fall där de yttre förhållandena hastigt ändrats, t.ex. väderomslag, dimma och bländande solsken.

3 Trafikbrottslagen (SFS 1951:649)

3.1.1 HASTIGHET

Rättspraxis har visat att stora hastighetsöverträdelser inte leder till att en förare döms för vårdslöshet,1 såvida det inte rör sig om försvårande omständigheter. Sådana omständigheter, typiskt sett trafikfarliga platser eller vägavsnitt, kan vara att man passerar ett pågående vägarbete i hög fart, att man kör särskilt fort förbi en plats där barn uppehåller sig vid eller på vägen (skola/daghem) eller att man kör särskilt fort och att de yttre omständigheterna i form av väder och väglag är försvårande (halt väglag, dimma etc.). Det finns rättsfall där en, visserligen hög hastighet, men dock ett underskridande av högsta tillåtna hastighet på vägen, ansetts vara vårdslöshet genom att det vid tillfället rått tät dimma. Även en komplex stadsmiljö med en blandning av fotgängare, cyklister, bilister, personer med funktionshinder och barn torde kunna betraktas som en typiskt sett trafikfarlig miljö, i synnerhet under högfrekvent tid på dygnet. Var gränsen ska gå för att rapportera en hastighetsöverträdelse som vårdslöshet eller som ett brott mot trafikförordningens bestämmelser om högsta tillåtna hastighet kan inte precis anges. Som riktmärke i en trafik farlig miljö kan man möjligen ha den gräns som finns för körkortsomhändertagande, d.v.s. ett överskridande med mer än 20 eller 30 km/timme. I vart fall bör man, om sådana betydande hastighetsöverträdelser konstateras i den trafikfarliga miljön, ägna TBL 1 § en tanke vid rapporteringstillfället. 3.1.2 TRÖT THET I TRAFIKEN

Att kunna dokumentera och skapa skälig misstanke om vårdslöshet på den grunden är förstås mycket vanskligt, eftersom en fordonsförare i samband med en kontroll ofta skärper sig när hans fordon stoppas för kontroll av polis. Man kan därför vanligtvis inte se på en förare att han eller hon är så trött att detta skulle kunna utgöra en trafikfara. De finns emellertid undantag då det trots att föraren försöker sträcka upp sig, uppenbart framgår att han eller hon kört för länge. Om det gäller en förare som kör i yrkesmässig trafik, kan

1 En uppmätt hastighet av 189 km/timme på en väg med hastighetsbegränsning 110 km/ timme har – under rådande omständigheter – inte ansetts vara vårdslöshet i trafik (NJA 2001 s. 286).

3 Trafikbrottslagen (SFS 1951:649)

man få stöd i sitt antagande genom att kontrollera färdskrivare eller personlig tidbok. Där ska finnas uppgifter om körtid, annat arbete och vilotid. Många gånger kan man i samband med utredning av en trafikskadehändelse, oftast en s.k. singelolycka, misstänka att föraren somnat bakom ratten och därför kört av vägen. Det är emellertid mycket ovanligt att en förare medger att så skulle vara fallet. Vanligtvis förklaras händelsen med att han har väjt för något djur eller annat som plötsligt dykt upp på vägen. Genom forskning under de senaste åren har det påvisats att trötthet i trafiken är ett stort trafiksäkerhetsproblem. I vissa fall har fenomenet jämförts med riskerna med alkohol och droger i trafiken. 3.1.3 TRAFIKFARLIGA OMKÖRNINGAR

Det torde framstå för alla att här menas sådana omkörningar som kunde ha lett till en allvarlig kollision, exempelvis då en omkörning företas på en smal väg över ett backkrön och föraren omöjligt kan veta vad som döljer sig bakom krönet. I vissa fall kan även omkörning på en bred väg föranleda ansvar. Vårdslöshet bör prövas om föraren tränger ut mötande trafik på vägens högra sida i deras färdriktning eller på vägrenen. För det första är det förbjudet enligt trafikförordningen att företa en omkörning, om inte det körfält som tas i anspråk på en tillräckligt lång sträcka är fri från mötande trafik. För det andra har det visat sig att sådana omkörningar ibland lett till mycket svåra kollisioner på grund av att någon förare i raden av mötande fordon kan vara tillfälligt ouppmärksam eller blivit bländad och inte hinner styra undan sitt fordon. Om man väljer att rapportera omkörningen i det andra beskrivna fallet som vårdslöshet i trafik bör det av rapporten framgå det omkörande fordonets placering på vägbanan (över mittlinjen): ”hela fordonet över mittlinjen” eller ”fordonets vänstra hjulpar över mittlinjen” är exempel på hur man kan uttrycka sig. Dessutom ska det antal mötande fordon, och helst även fordonsslag, som tvingats till undanmanöver på grund av omkörningen anges. Hur många fordon och vilka fordonsslag som blivit omkörda bör också preciseras. En händelse som beskrivs ovan kan uppstå hastigt, och det är därför förstås bäst om man har möjlighet att dokumentera händelsen med video.

3 Trafikbrottslagen (SFS 1951:649)

Även om brottet rapporteras med föreläggande av ordningsbot bör händelseförloppet, enligt vad som sagts ovan, noteras kortfattat i skrivfältet ”Anteckningar för registrering” för att utgöra underlag för bedömning i körkortsfrågan. Denna typ av beteende i trafiken är ett av de brott som går under benämningen ”aggressiv körning”. Kan omkörningen göras utan att mittlinjen överskrids är det inte straffbart även om det finns mötande trafik. 3.1.4 BRISTFÄLLIGA FORDON

Att framföra ett fordon, speciellt ett motordrivet fordon, med allvarliga brister är givetvis en stor trafiksäkerhetsrisk. Den som gör det torde också vara medveten om bristen. Fungerar inte bromsarna, bör föraren ha observerat det under färden. Detsamma gäller förstås styrinrättningen. Därmed kan rekvisitet ”medvetet risktagande” anses vara uppfyllt. Att så bristf älliga fordon anträffas vid färd på väg händer sällan, men förekommer trots allt. Observera att det finns olika nivåer på brister: att inte ha full effekt på exempelvis bromsar torde i stället beivras genom att man förelägger en ordningsbot utifrån gärningsbeskrivningen i handboken för ordningsbot (brott mot fordonsförordningen), alternativt (om den misstänkte förnekar) rapporterar brottet till åklagare. Viktiga funktioner som nämnts kan vara svåra att bedöma, om inte funktionen är helt borta och man kan behöva hjälp för att bedöma hur allvarlig bristen är. Tillkalla utbildad trafikpolis eller bilinspektör om det är möjligt. 3.1.5 ALLVARLIGA BROT T MOT REGLER TILL SK YDD FÖR OSK YDDADE TRAFIK ANTER

Här åsyftas förstås i första hand de regler som finns om väjningsplikt mot gående på obevakat övergångsställe och cyklande/förare av moped klass II efter sväng i en korsning eller en cirkulationsplats (TrF 3:40 och 3:61). Gång- och cykelvägar ska också vara skyddade mot trafik med motordrivna f ordon, utom moped klass II. Att t.ex. köra bil eller motorcykel med hög fart på en livligt frekventerad gång- eller cykelväg, inom ett gångfartsområde eller på en gågata torde kunna prövas som vårdslöshet i trafik.

3 Trafikbrottslagen (SFS 1951:649)

Enligt ett rättsfall (RH 1998:70), har en bilist dömts för vårdslöshet i trafik genom att i hög fart köra om ett annat fordon som stannat för att släppa över gående på ett obevakat övergångsställe. 3.1.6 KÖRT MOT RÖT T L JUS ELLER MOT STOPPLIK T

Vid s.k. normalfall, då det inte föreligger någon uttalad risk för en kollision rapporteras brottet på sedvanligt sätt med påföljd penningböter. Här avses allvarliga överträdelser som lett till att fordon kolliderat, eller att risken för en kollision varit uppenbar och att den inte inträffat snarast berott på ”tur” eller att en annan fordonsförare lyckats förhindra kollision, exempelvis genom en snabb undanmanöver. I fall då det rör sig om körning mot rött ljus som är så grov att korsande trafik hunnit få grönt ljus, bör det över vägas att rapportera brottet som vårdslöshet. Anledningen till det är omställningstiden mellan rött från ett håll och grönt från det andra hållet är ett par sekunder. Redan vid en hastighet av 50 km/timme (vilken är en vanlig hastighetsgräns vid trafikljus) färdas ett fordon ca 28 m på två sekunder. Med tanke på att det röda ljuset har föregåtts av gult ljus under ett par, tre sekunder, borde föraren ha gott om tid att stanna sitt fordon. Tidsintervallet mellan gult ljus som förvarning och grönt ljus från annat håll rör sig således om minst 4 sekunder = fordonet har befunnit sig minst 50 meter före trafikljuset när förvarning med gult ljus visades och minst ca 25 meter före vid omslag till rött ljus i det angivna hastighetsexemplet. I det beskrivna fallet torde rekvisiten ”medvetet risktagande” och ”i väsentlig mån” vara uppfyllda. Om brottet trots allt rapporteras på föreläggande av ordningsbot, ska i vart fall uppgift om avstånd från fordonets front till trafiksignalen vid omslag till rött ljus preciseras. I förekommande fall kryssmarkeras i rutan ”korsande fordon och/eller fotgängare i rörelse”. 3.1.7 ANDRA GÄRNINGAR DÅ VÅRDSLÖSHET I TRAFIK K AN KOMMA I FRÅGA

Last på fordon som inte är förankrad kan utgöra en betydande risk för andra trafikanter genom att den kan falla av. Stora och tunga föremål utgör en större risk. Det kan också vara så att lasten skymmer sikten för föraren, t.ex. © F Ö R FAT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

3 Trafikbrottslagen (SFS 1951:649)

last på taket som viker sig ner över förarens synfält, eller skrymmande last i en skopa framför fordonet. I de beskrivna fallen kan föraren anses ha tagit medvetna risker genom att köra utan att ha kontroll på lasten eller kunna överblicka vägbanan och trafiken framför sig eller vid sidan av sitt fordon. I normalfallet, det gäller de allra flesta fall, rapporteras bristfällig lastsäkring som brott mot trafikförordningen med penningböter som påföljd. Att köra berusad (starkt alkoholpåverkad) i en eldriven rullstol har bedömts som vårdslöshet i trafik (RH 1988:45). Man kan inte dömas för rattfylleri vid färd med en eldriven rullstol, s.k. permobil. En bilist drabbades av ett epileptiskt anfall med åtföljande medvets löshet. Hovrätten ådömde ansvar för vårdslöshet eftersom rätten ansåg att personen var medveten om risken för ett anfall och att han därmed gjort sig skyldig till en ovarsamhet som inte ansågs ringa (SvJT 1968, rf. s. 52).

3.1.8 GROV VÅRDSLÖSHET I TRAFIK

Till skillnad från normalgraden av vårdslöshet, då i princip alla trafikanter kan dömas till ansvar, kan endast förare av motordrivet fordon och förare av spårvagn göra sig skyldig till det grova brottet. Föraren ska ha varit ”grovt oaktsam” eller ”visat uppenbar likgiltighet” för andra människors liv eller egendom. En av de vanligaste orsakerna till att någon döms för brottet är att man försöker undkomma vid en poliskontroll och då tar så stora risker att oaktsamhetskravet och likgiltighetskravet uppnås. Inte sällan är föraren dessutom rattfull och saknar körkort (man kan dömas både för grovt rattfylleri och för grov vårdslöshet i konkurrens). Att köra på gång- och cykelvägar samt i bostadsområden i hög fart med mycket dålig sikt under dagtid är också exempel då grovt brott kan komma i fråga (barn och allehanda oskyddade trafikanter kan komma till skada). Det kan vara mycket svårt att bevisa både oaktsamhets- och likgiltighetskraven, eftersom det måste vara extraordinära förhållanden och extraordinära risker som föraren tar. Vid tveksamhet om huruvida kraven är uppnådda kan man alternativt till det grova brottet delge den misstänkte brott av normalgraden, varefter ärendet får utredas vidare och åklagare ta slutlig ställning till brottrubriceringen i ett åtal. Medhjälp till grov vårdslöshet i trafik är, om än mycket långsökt, teoretiskt möjlig. Fängelse upp till två år finns i straffskalan, och därmed kan BrB:s regler om medhjälp komma i fråga. 46

3 Trafikbrottslagen (SFS 1951:649)

En chaufför dömdes för grovt brott då han med en fullastad buss körde om en civil polisbil i mycket tät dimma på en tättrafikerad väg. Inget hände, men strax efter omkörningen mötte bussen en lastbil med släp. Ifall omkörningen företagits bara sekunder senare hade en mycket svår olycka sannolikt inträffat. Föraren fälldes i såväl tingsrätt som i hovrätt, med påföljd fängelse. Händelseförloppet videofilmades med kamera i den civila polisbilen. Andra rättsfall visar att ansvar för grovt brott utdömts vid hänsynslösa omkörningar i kurvor och över backkrön där sikten varit skymd. Vid vårdslöshet eller grov vårdslöshet i trafik i samband med en trafikskadehändelse förekommer ofta att den misstänkte åtalas även för vållande till kroppsskada eller vållande till annans död (BrB 3:7–8 §§). Vållande till kroppsskada av normalgraden är ett angivelsebrott och åtal ska dessutom vara påkallat från allmän synpunkt. Av den anledningen är det inte alltid det brottet leder till åtal. Vid många trafikskadehändelser är det nämligen vanligt att det är anhöriga eller vänner till föraren som skadas, och de vill inte ange föraren till åtal för vållande av kroppsskada. Angivelse fordras inte om brottet riktar sig mot någon som är under 18 år. Det har i flera fall dömts till ansvar för vållande till kroppsskada, medan åtal för vårdslöshet i trafik har ogillats. Beviskraven är högre vid vårdslöshet i trafik än kraven för att dömas för vållande till kroppsskada.

TÄNK PÅ!

När man rapporterar finns det i många fall skäl att som alternativ till vårdslöshet i trafik delge misstanke om motsvarande brott i trafikförordningen, t.ex. brott mot hastighetsbestämmelserna i TrF 3 kap. 17 § (eller alternativt 4 kap. 20–21 §§), eller kört mot rött ljus i TrF 2 kap. 2 §. Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum rekommenderar (citat RättsPM 2006:9): att en åklagare som väcker åtal för vårdslöshet i trafik alltid särskilt överväger om skäl finns att utforma gärningsbeskrivningen så att den tilltalade i vart fall – om det inte kan styrkas att vederbörande i väsentlig mån brustit i omsorg och varsamhet – kan fällas till ansvar för förseelse mot trafikförordningen (1998:1276). Frågan bör sedan särskilt beröras vid huvudförhandlingen.

3 Trafikbrottslagen (SFS 1951:649)

3.2 Hindrande eller störande av trafik 2 § Hindrar eller stör vägtrafikant eller den som för spårvagn onödigtvis i väsentlig mån trafiken på väg, dömes, där ej gärningen är belagd med straff enligt 1 §, till böter.

Brott mot denna paragraf rapporteras mycket sparsamt, och det finns följaktligen inte så många rättsfall i modern tid. Emellertid har det ansetts vara straffbart enligt denna paragraf att av okynne lägga ut bräder på en allmänt frekventerad väg och att i tät trafik på en motorväg använda sig av det yttre körfältet i färdriktningen och köra med lägre hastighet än vad som var tillåtet utan att förhållandena krävde det. Domarna avkunnades i Svea hovrätt 1956 respektive 1963. Däremot har en lastbilsförare, som under en sträcka av 900 meter kört i det yttre körfältet förbi ett vägarbete med samma hastighet som övriga fordon, friats från ansvar. Hovrättens motivering var att ”utredningen talade för att körbeteendet gjorde att trafiken flöt lättare” (Hovrätten över Skåne och Blekinge 2010, mål B 10-10). Allmänt kan sägas – vilket framgår av lagtexten – att kretsen av personer som kan begå brottet är densamma som i 1 §, d.v.s. i princip alla vägtrafikanter. Däremot kan inte detta brott begås på annan plats än på väg. Som påpekats ovan finns det i trafikförordningens 2 kap. 1 § 2 st. motsvarande bestämmelse, men den saknar straffansvar. 2 § är subsidiär i för hållande till 1 §, d.v.s. att om rekvisiten i både 1 § och 2 § anses uppfyllda för den aktuella gärningen, ska ansvar dömas ut enligt 1 §, alltså vårdslöhet i trafik. I trafikförordningen 2 kap. 1 § 4 st. finns en bestämmelse av likande art som täcker in störande beteenden i terräng: ”En terrängtrafikant skall anpassa sin färdväg och hastighet samt sitt färdsätt så att människor och djur inte störs i onödan och så att skada på annans mark eller växtlighet undviks.” Straffansvar finns i 14 kapitlet. För att dömas till ansvar för hinder i trafik enligt TBL torde oaktsamhet vara tillräckligt, även om de få rättsfall som finns huvudsakligen handlar om ett uppsåtligt agerande från den dömdes sida.

3 Trafikbrottslagen (SFS 1951:649)

3.3 Olovlig körning 3 § För någon uppsåtligen körkortspliktigt fordon utan att vara berättigad att föra sådant fordon, dömes för olovlig körning till böter. Har han tidigare inne haft körkort som blivit återkallat eller har brottet skett vanemässigt eller är det eljest att anse som grovt, må dömas till fängelse i högst sex månader. För någon körkortspliktigt fordon med uppsåtligt eller oaktsamt åsidosättande av föreskrift, som meddelats i fråga om rätten att föra sådant fordon, dömes till böter. Om någon uppsåtligen eller av oaktsamhet såsom förare av körkortspliktigt fordon anställer och brukar den som inte äger rätt att föra fordonet, eller i annat fall tillåter någon annan att föra sådant fordon utan att denne är berättigad därtill, dömes likaledes till böter. Första till tredje styckena äger motsvarande tillämpning på förare av traktor, moped klass II, snöskoter, terränghjuling, motorredskap eller spårvagn och på den som anställer eller brukar sådan förare eller eljest tillåter någon föra sådant fordon.

Detaljerade bestämmelser om vilka körkortskrav och övriga behörighetskrav som finns för att man ska ha rätten att köra vissa typer av motordrivna fordon finns i körkortslagen (1998:488). Vissa ansvarsbestämmelser finns i KKL, men när man bryter mot behörighetsreglerna hänvisar KKL till TBL. Paragrafen, som handlar om olovlig och grov olovlig körning, om krav på att vissa villkor ska vara uppfyllda, om tillåtande av olovlig körning samt behörigheter för andra fordon än körkortspliktiga, kan ibland ses som svår i sin tillämpning. Det beror på att de subjektiva rekvisiten – uppsåt respektive oaktsamhet – skiljer sig åt, beroende på vilket stycke i paragrafen det gäller. Första stycket, att köra ett körkortspliktigt fordon utan att ha rätt behörighet, kräver uppsåt. Det ska med andra ord kunna påvisas att den misstänkte hade känt till att han eller hon inte haft rätten att föra fordonet. Eftersom regler om körkort eller andra behörighetshandlingar är komplicerade (exempel: personbil med tillkopplad lätt släpvagn, lätt respektive tung motorcykel, utländska körkorts giltighet i Sverige etc.) kan inte alla människor dessa regler. Det gäller i synnerhet personer som nyss bosatt sig i Sverige med allt vad det kan innebära av språkförbistring m.m. Vid © F Ö R FAT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

3 Trafikbrottslagen (SFS 1951:649)

rapportering av brottet måste man utfråga den misstänkte om vilken information som kommit till hans kännedom, om han har fått skriftlig eller muntlig sådan, om han har frågat någon myndighetsperson etc. Det är också viktigt att veta om personen kör sitt eget fordon eller om han hyrt det, vilket särskilt gäller vid färd med tillkopplad lätt eller tung släpvagn. Större krav på kännedom om regler bör kunna ställas på den som äger och brukar eget fordon eller egen fordonskombination, än den som hyr eller lånar motsvarande. Andra meningen i första stycket handlar om grovt brott. Det kan röra sig om upprepade körningar under en begränsad tidsperiod, (fyra körningar under ca ett år har i ett rättsfall inte ansetts som grovt brott)2 för att det ska anses att det skett vanemässigt. Grovt brott blir det också då någon kör trots att körkortet är återkallat. Rimligen bör det vara lättare att styrka grovt brott i det senare fallet. Observera att det inte har ansetts vara grovt brott att köra sedan ett körkort omhändertagits av polis3 (slutligt beslut från körkortsmyndigheten har inte fattats). Detsamma gäller om körkortet omhändertagits av åklagare, tull- eller kustbevakningstjänsteman. Även om man väljer att inte rapportera brottet på grund av att uppsåt saknas får man givetvis inte tillåta att färden fortsätter. Den ska omedelbart avbrytas och förare med rätt behörighet får hämta fordonet eller fordonskombinationen på den plats där färden blev avbruten. Ska fordonet flyttas på grund av att det står trafikfarligt får ingripande poliser se till att det blir gjort. Till ansvar enligt andra stycket kan man dömas om man med uppsåt eller genom oaktsamhet åsidosatt en föreskrift som meddelats som villkor för körkortsinnehavet. Exempel på sådana föreskrifter är villkor att ha glasögon (eller linser), eller att ha installerat viss teknik i fordonet. Det finns även föreskrifter om ledsagare och geografisk begränsning som föreskrivna villkor. Särskilda regler gäller för villkorligt körkort med föreskrift om alkolås. Mer om detta i kommentarerna till körkortslagen längre fram i boken. Ta för vana att alltid vända på körkortet för att se villkoren (koden för alkolås är 107)! 2 Hovrätten för Övre Norrland, 2009, mål B174-08. 3 NJA 1999 s. 380,

3 Trafikbrottslagen (SFS 1951:649)

Tredje stycket handlar om tillåtande av olovlig körning. Här gäller lägre beviskrav än för den som gör sig skyldig till brott enligt första stycket. Det räcker att den som anställer någon för köruppdrag eller lånar ut ett fordon till en obehörig handlar oaktsamt för att dömas till ansvar. Uppsåtet eller oaktsamheten torde i många fall kunna bevisas om den som kör har en nära relation till fordonsägaren: fadern äger en motorcykel och den obehörige hemmavarande sonen brukar den med eller utan faderns tillåtelse. Om det skett utan fordonsägarens vetskap torde det vara nödvändigt att utreda vilka åtgärder som vidtagits för att förhindra att fordonet användes av den obehörige sonen. Medhjälp till olovlig eller grov olovlig körning enligt BrB:s medverkansregler torde inte kunna aktualiseras eftersom tillåtandet i paragrafens tredje stycke får anses omfatta den ”medhjälpen”. Det fjärde stycket – som tillkom 2009 – gör att den som kör andra fordon än dem som är körkortspliktiga numera kan straffas enligt tredje paragrafen (tidigare enligt lagen om förarbevis för moped klass I och terrängskoter). Det gäller den som kör moped klass II, snöskoter och terränghjuling. För dessa fordon gäller som lägsta krav förarbevis. Även den som kör en traktor, ett motorredskap eller en spårvagn omfattas av straffansvaret i tredje paragrafen. Observera de undantag om krav på körkort/traktorkort som finns enligt KKL. Vid förande av traktor och motorredskap klass II, får man nämligen utan att inneha en sådan behörighetshandling köra en kortare sträcka till eller från en arbetsplats, mellan en gårds ägor eller för liknande ändamål. Vad som är ”kortare sträcka” finns inte närmare definierat, men det torde snarare röra sig om någon eller några kilometer än mil.

3.4 Rattfylleri 4 § Den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i så stor mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgår till minst 0,2 promille i blodet eller 0,10 milligram per liter i utandningsluften döms för rattfylleri till böter eller fängelse i högst sex månader.