9789132160493 by Smakprov Media AB

Jag har aldrig läst något liknande – boken är förtrollande! Jag har läst om den flera gånger. Stephanie Georgii, Twilight Sweden

Jag har en förbannelse. Jag har en gåva. Jag är ett monster. Jag är mer än människa. är 24 år gammal och bor i Orange County i Kalifornien tillsammans med sid man. Hon älskar att resa, talar åtta språk och skriver och läser konstant. I brist på böcker läser hon godispapper, kuponger och gamla kvitton. Tahereh har ett ohälsosamt intresse för te och kaffe, femtielvatusen par skor och en fantastisk samling kappor.

Min beröring är dödlig. Min beröring är makt. Jag är deras vapen. Jag tänker slå tillbaka.

Rör mig inte är Tahereh Mafis första roman.

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16049-3

”Du kan inte röra mig”, viskar jag. Jag ljuger, är vad jag inte säger. Han kan röra mig, är vad jag aldrig kommer att säga. Snälla rör mig, är vad jag vill säga. Men saker händer när människor rör mig. Konstiga saker. Dåliga saker. Döda saker.

Ingen vet varför Juliettes beröring är dödlig, men Återetablissemanget har planer för henne. Att använda henne som ett dödligt vapen. Men Juliette har egna planer. Efter en livstid utan frihet upptäcker hon plötsligt att hon är stark. Stark nog att stå emot. Att slå tillbaka. Och slåss för en framtid med pojken hon trodde att hon förlorat för alltid.

ett. Jag har varit inlåst i 264 dagar. Jag har bara en liten skrivbok och en trasig penna och siffrorna i mitt huvud till sällskap. 1 fönster. 13 kvadratmeter utrymme. 26 bokstäver i det engelska alfabetet som jag inte har yttrat under 264 dagars isolering. 6 336 timmar sedan jag rörde vid en annan människa. ”Du ska få en cellkamrat rumskamrat”, sa de till mig. ”Vi hoppas att du ruttnar ihjäl här inne För gott beteende”, sa de till mig. ”Ett psykfall till precis som du Ingen mer isolering”, sa de till mig. De är hantlangare för Återetablissemanget. Initiativet som skulle rädda vårt döende samhälle. Samma människor som tog mig från mina föräldrars hem och låste in mig på ett dårhus för någonting jag inte har någon kontroll över. Ingen bryr sig om att jag inte visste vad jag kunde göra. Att jag inte visste vad jag gjorde. Jag har ingen aning om var jag är. Jag vet bara att jag transporterades av någon i en vit skåpbil som körde i 6 timmar och 37 minuter för att komma hit. Jag vet att jag spändes fast i sätet med handklovar. Jag vet att mina föräldrar inte brydde sig om att säga hej då. Jag vet att jag inte grät när jag fördes bort.

Jag vet att himlen faller ner varje dag. Solen sjunker ner i havet och skvätter brunt och rött och gult och orange över världen utanför mitt fönster. Miljoner löv från hundra olika grenar sänker sig i vinden, fladdrar med ett falskt löfte om flykt. Blåsten fångar deras vissnade vingar bara för att tvinga dem neråt, bortglömda, dömda att trampas av soldaterna som är stationerade alldeles nedanför. Det finns inte lika många träd som det brukade göra, säger vetenskapsmännen. De säger att världen brukade vara grön. Att molnen brukade vara vita. Att solen alltid lyste på rätt sätt. Men jag har väldigt vaga minnen av den världen. Jag minns inte mycket från förr. Den enda existens jag känner till nu är den jag har fått. Ett eko av vad som brukade vara. Jag pressar handflatan mot den lilla glasrutan och känner kylan ta min hand i en välbekant omfamning. Vi är båda ensamma, existerar båda som frånvaron av något annat. Jag tar upp min nästan oanvändbara penna med det lilla bläck jag lärt mig ransonera varje dag och stirrar på den. Ångrar mig. Avstår från ansträngningen det innebär att skriva ner saker. En cellkamrat kanske blir bra. Att prata med en riktig människa kanske underlättar. Jag prövar min röst, formar läpparna runt de välbekanta orden som är så obekanta för min mun. Jag övar hela dagen. Det förvånar mig att jag minns hur man talar. Jag rullar ihop min lilla skrivbok till en boll som jag trycker in i väggen. Jag sätter mig upp på de tygtäckta stålfjädrarna jag tvingas sova på. Jag väntar. Jag gungar fram och tillbaka och väntar. Jag väntar för länge och somnar. Jag öppnar ögonen till två ögon två läppar två öron två ögonbryn. 8

Jag kväver mitt skrik impulsen att fly den förlamande skräcken som griper tag i kroppen. ”Du är en p-p-p-p…” ”Och du är en flicka.” Han lyfter ett ögonbryn. Han lutar sig bort från mitt ansikte. Han flinar men han ler inte och jag vill gråta, mina ögon är desperata, vettskrämda, blickar mot dörren jag försökt öppna så många gånger att jag tappat räkningen. De låste in mig med en pojke. En pojke. Herregud. De försöker döda mig. De har gjort det med flit. För att tortera mig, för att plåga mig, för att hindra mig från att någonsin sova en hel natt igen. Hans armar är tatuerade upp till armbågarna. Ena ögonbrynet saknar en ring som de måste ha beslagtagit. Mörkblå ögon mörkbrunt hår skarp käklinje stark smal kroppsbyggnad. Vacker Farlig. Skrämmande. Fruktansvärd. Han skrattar och jag faller ner från sängen och backar in i hörnet. Hans blick faller på den ynkliga kudden på extrasängen de tryckte in i morse, den luggslitna filten och madrassen som knappt är stor nog för hans överkropp. Han sneglar på min säng. Sneglar på sin säng. Drar ihop dem med ena handen. Trycker båda metallramarna mot sin sida av rummet med foten. Sträcker ut sig på de båda madrasserna, tar min kudde, fluffar upp den och lägger den under huvudet. Jag har börjat skaka. Jag biter mig i läppen och försöker gömma mig i det mörka hörnet. Han har stulit min säng min filt min kudde. Jag har bara golvet. Jag kommer bara att ha golvet.

Jag kommer aldrig att slå tillbaka för jag är för rädd för paralyserad för paranoid. ”Är du galen, eller? Är det därför du är här?” Jag är inte galen. Han häver sig upp för att kunna se mitt ansikte. Han skrattar igen. ”Jag ska inte göra dig illa.” Jag vill tro honom Jag tror honom inte. ”Vad heter du?” frågar han. Det har du inte med att göra. Vad heter du? Jag hör hans irriterade utandning. Jag hör honom vända sig i sängen som till hälften brukade vara min. Jag sitter vaken hela natten. Med knäna uppdragna till hakan, armarna runt min späda kropp och mitt långa bruna hår som enda skydd mellan oss. Jag ska inte sova. Jag kan inte sova. Jag kan inte höra de där skriken igen.

två. Det luktar regn på morgonen. Lukten av våt sten och uppvänd mylla fyller rummet, luften är råkall och jordig. Jag drar ett djupt andetag och tassar på tå fram till fönstret för att trycka näsan mot den kalla ytan. Känna min andedräkt bilda imma på glaset. Sluta ögonen till ljudet av ett svagt smattrande som susar genom vinden. Regndropparna är min enda påminnelse om att moln har hjärtslag. Att jag också har det. Jag undrar alltid över regndroppar. Jag undrar över hur de alltid faller ner, snubblar över sina egna fötter, bryter benen och glömmer fallskärmarna när de rasar rakt ner från himlen mot ett osäkert öde. Det är som om någon tömmer fickorna över jorden och verkar strunta i var innehållet faller, inte verkar bry sig om att regndropparna går sönder när de träffar marken, att de brister när de faller i golvet, att folk förbannar dagarna när dropparna vågar knacka på dörren. Jag är en regndroppe. Mina föräldrar tömde sina fickor på mig och lät mig dunsta bort på en betongplatta. Fönstret säger mig att vi inte är långt från bergen och definitivt nära vatten, men allting är nära vatten nu för tiden. Jag vet bara inte vilken sida vi är på. Vilket håll vi vetter mot. Jag kisar upp mot det tidiga morgonljuset. Någon lyfte upp solen och fäste den på himlen igen, men varje dag hänger den lite lägre än dagen

före. Den är som en försumlig förälder som bara känner en till hälften. Den märker aldrig hur dess frånvaro förändrar folk. Hur annorlunda vi är i mörkret. Ett plötsligt frasande ljud avslöjar att min cellkamrat är vaken. Jag snurrar runt som om jag blivit ertappad med att stjäla mat igen. Det hände bara en gång och mina föräldrar trodde mig inte när jag sa att den inte var till mig. Jag sa att jag bara försökte rädda vildkatterna som bodde runt hörnet men de trodde inte att jag var mänsklig nog att bry mig om en katt. Inte jag. Inte någonting någon som jag. Men de trodde å andra sidan aldrig på någonting jag sa. Det är därför jag är här. Cellkamraten granskar mig. Han somnade fullt påklädd. Han har på sig en marinblå t-shirt och kakifärgade cargobyxor instoppade i halvhöga svarta kängor. Jag är klädd i död bomull och har blommande rosor på kinderna. Hans ögon utvärderar min siluett och den långsamma rörelsen får min puls att skena. Jag fångar rosenbladen när de faller från mina kinder, när de flyter runt min kropp, när de täcker mig i något som känns som frånvaron av mod. Sluta titta på mig, vill jag säga. Sluta röra mig med dina ögon och håll åt dig händerna och snälla och snälla och snälla … ”Vad heter du?” Han lägger huvudet på sned och klyver tyngdkraften på mitten. Jag svävar i ögonblicket. Jag blinkar och buteljerar mina andetag. Han rör sig och mina ögon splittras i tusentals skärvor som studsar runt i rummet och knäpper en miljon fotografier, en miljon ögonblick av tiden. Fladdrande bilder blekta av ålder, frusna tankar som vacklande svävar i död rymd, en virvelvind av minnen som skär genom min själ. Han påminner mig om någon jag kände. 12

En skarp inandning och jag chockas tillbaka till verkligheten. Inga fler dagdrömmar. ”Varför är du här?” frågar jag sprickorna i betongväggen. 14 sprickor i 4 väggar i tusen nyanser av grått. Taket, golvet: allt är samma stenblock. De patetiskt konstruerade sängramarna: byggda av gamla vattenledningsrör. Den lilla fyrkantiga glasrutan i fönstret: för tjock för att slå sönder. Mitt hopp är uttömt. Mina ögon är ofokuserade och värker. Mitt finger ritar ett långsamt mönster på det kalla golvet. Jag sitter på marken där det luktar is och metall och smuts. Cellkamraten sitter framför mig med benen i kors, i kängor som är en aning för blanka för det här stället. ”Du är rädd för mig.” Hans röst har ingen form. Mina fingrar finner formen av en knytnäve. ”Jag är rädd att du har fel.” Jag kanske ljuger, men det är inte hans ensak. Han fnyser, och ljudet ekar i det tomma utrymmet mellan oss. Jag lyfter inte huvudet. Jag möter inte blicken som borrar åt mitt håll. Min strupe är tjock av något jag känner igen, något jag har lärt mig att svälja. Två knackningar på dörren skrämmer mina känslor på plats. Han står upprätt på ett ögonblick. ”Det är ingen där”, säger jag till honom. ”Bara vår frukost.” 264 frukostar och jag vet fortfarande inte vad de består av. De luktar som för många kemikalier, en formlös klump som alltid serveras överdriven. Ibland för söt, ibland för salt, alltid äcklig. Oftast är jag för utsvulten för att märka skillnaden. Jag hör att han bara tvekar en kort sekund innan han makar sig mot dörren. Han drar upp en liten skjutlucka och kikar ut på en värld som inte längre existerar. ”Fan!” Han nästan kastar brickan genom öppningen och hej-

dar sig bara för att stryka handflatan mot tröjan. ”Fan, fan.” Han knyter handen hårt och spänner käkarna. Han har bränt sig. Jag skulle ha varnat honom om han hade lyssnat på mig. ”Man ska vänta i minst tre minuter innan man rör brickan”, säger jag till väggen. Jag tittar inte på de svaga ärren i mina små händer, på brännmärkena som ingen kunnat lära mig att undvika. ”Jag tror att de gör det avsiktligt”, tillägger jag med låg röst. ”Åh, så du pratar med mig i dag?” Han är arg. Ögonen blixtrar till innan han tittar bort och jag inser att han är mer förlägen än något annat. Han är en tuff kille. För tuff för att göra dumma misstag inför en tjejs ögon. För tuff för att visa smärta. Jag pressar ihop läpparna och stirrar ut genom den lilla glasrutan de kallar fönster. Det finns inte många djur kvar, men jag har hört talas om fåglar som flyger. En dag kanske jag får se en. Historierna är så fantasifulla nu för tiden att det inte finns mycket kvar att tro på, men jag har hört mer än en person påstå sig ha sett en riktig, flygande fågel de senaste åren. Så jag tittar ut genom fönstret. I dag kommer det en fågel. Den kommer att vara vit med gyllene strimmor som en krona på huvudet. Den kommer att flyga. I dag kommer det en fågel. Den kommer att vara vit med gyllene strimmor som en krona på huvudet. Den kommer att flyga. I dag kommer … Hans hand. På mig. 2 fingertoppar snuddar vid min tygklädda axel i mindre än en sekund och varje muskel varje sena i min kropp spänns till bristningsgränsen och knyter sig runt ryggraden. Jag står alldeles stilla. Jag rör mig inte. Jag andas inte. Om jag aldrig rör mig, kanske den här känslan finns kvar för alltid. Ingen har rört mig på 264 dagar. 14

Ibland tror jag att ensamheten inom mig ska explodera genom huden och ibland är jag inte säker på att hysterisk gråt eller skrik eller skratt kan lösa någonting alls. Ibland längtar jag så förtvivlat efter att beröra att bli berörd att känna att jag nästan är säker på att jag ska ramla nerför ett stup i något alternativt universum där ingen någonsin kommer att kunna hitta mig. Det verkar inte omöjligt. Jag har skrikit i flera år och ingen har någonsin hört mig. ”Är inte du hungrig?” Hans röst är lägre nu, lite orolig. Jag har svultit i 264 dagar. ”Nej.” Ordet är knappt mer än ett brustet andetag när det lämnar mina läppar och jag vänder mig om och det borde jag inte men det gör jag och han ser på mig. Studerar mig. Hans mun är halvöppen, armarna hänger slappt, ögonfransarna blinkar förvirring. Någonting slår mig i magen. Hans ögon. Något med hans ögon. Det är inte han inte han inte han. Jag stänger dörren om världen. Låser in den. Vrider om nyckeln så hårt. Mörkret sveper in mig. ”Du …” Mina ögon bryts upp. 2 krossade fönster som fyller min mun med glas. ”Vad är det?” Hans röst är ett misslyckat försök till likgiltighet, ett ängsligt försök till apati. Ingenting. Jag koncentrerar mig på den genomskinliga rutan mellan mig och min frihet. Jag vill slå den här betongvärlden sönder och samman. Jag vill bli större, bättre, starkare. Jag vill bli arg-arg-arg. Jag vill bli fågeln som flyger iväg.

”Vad skriver du?” Cellkamraten pratar igen. De här orden är spyor. Den här darriga pennan är min matstrupe. Det här papperet är min toalettstol. ”Varför svarar du inte?” Han är för nära för nära för nära. Ingen är någonsin nära nog. Jag drar efter andan och väntar på att han ska gå sin väg som alla andra i mitt liv. Jag fokuserar blicken på fönstret och löftet om vad som kunde vara. Löftet om något större, något bättre, en orsak till galenskapen som byggs upp inom mig, en förklaring till min oförmåga att göra någonting utan att förstöra allt. I dag kommer det en fågel. Den kommer att vara vit med gyllene strimmor som en krona på huvudet. Den kommer att flyga. I dag kommer det en fågel. Den kommer … ”Du …” ”Du kan inte röra mig”, viskar jag. Jag ljuger, är vad jag inte säger. Han kan röra mig, är vad jag aldrig kommer att säga. Snälla rör mig, är vad jag vill säga. Men saker händer när människor rör mig. Konstiga saker. Dåliga saker. Döda saker. Jag kan inte minnas värmen från någon omfamning. Mina armar värker av isoleringens ofrånkomliga kyla. Min egen mor kunde inte hålla mig i sin famn. Min far kunde inte värma mina frusna händer. Jag lever i en värld av ingenting. Hej. Världen. Du kommer att glömma mig. Knack, knack. Cellkamraten hoppar upp. Det är dags att duscha. 16

Jag har aldrig läst något liknande – boken är förtrollande! Jag har läst om den flera gånger. Stephanie Georgii, Twilight Sweden

Min beröring är dödlig. Min beröring är makt. Jag är deras vapen. Jag tänker slå tillbaka.

Rör mig inte är Tahereh Mafis första roman.