9789186634018

Gilla Böcker www.gillabocker.se © 2009, Forlaget Oktober Originaltitel: Jo fortere jeg går, jo mindre er jeg Översättning: Gunnar Ardelius Omslag: Louise Bååth, King Island Design

Denna översättning är utgiven med stöd från Kulturkontakt Nord.

Tryckt av Bulls Graphics, Litauen, 2010 ISBN 978-91-86634-01-8

Kjersti Annesdatter Skomsvold Ă–versatt av Gunnar Ardelius

Jag har alltid tyckt om att bli färdig med saker. Öron­ värmare, vinter, vår, sommar, höst. Epsilons yrkesliv. Få det gjort. Den här otåligheten fick konsekvenser den gången Epsilon gav mig en orkidé i födelsedagspresent. Det var inte en orkidé jag önskat mig mest, jag har aldrig förstått vitsen med blommor, de ska ändå bara vissna till slut. Mest önskade jag mig att Epsilon skulle pensionera sig. ”Men jag ­behöver en fristad från …” och det såg ut som om han skulle säga ”tvåsamheten”, men så sa han ”nakenheten”. ”Är det mig du syftar på?” sa jag. ”Jag nämner inga namn”, sa han.

Så jag började klä av mig för orkidén i stället och snart började knopparna slå ut, den blev full av rosa blommor. ”Skulle önska att du hade samma effekt på mig”, sa Epsilon.

Det följde med en bruksanvisning till orkidén, det stod

att efter blomningen skulle den klippas och så skulle blommorna komma tillbaka efter sex månader. Varje dag satt jag och såg på orkidén och undrade om den inte skulle sluta blomma snart. Till slut orkade jag inte vänta längre, lika bra att få det gjort, sa jag till mig själv och klippte av alla blommorna, det var bara två tunna stjälkar kvar. ”Vad är det som har försiggått här?” sa Epsilon när han kom hem från jobbet. ”Det var tvunget att göras”, sa jag. ”Den ville inte sluta blomma. Men du behöver inte bekymra dig, det kommer nya blommor om sex månader, till hösten.

Hade jag väntat längre hade vi riskerat att den inte skulle blomma igen förrän till vintern.”

Men det blev höst och det blev vinter och vår, blommorna kom inte tillbaka, orkidén var död, och till min nästa födelsedag fick jag en prydnadskudde.

Nu ligger jag här i sängen och är allt annat än otålig, jag skulle önska att jag kunde spara den lilla rest jag har kvar av livet till dess jag vet vad jag ska göra med den. Men det går inte, då måste jag lägga mig i frysen och vi har bara en sådan där liten frys ovanför kylskåpet. Utanför hör jag människor som kommer hem från jobbet, de funderar över vad de ska ha till middag, och här ligger jag, det hela påminner mig om en bok jag har läst.

Jag borde kanske släcka ljuset. Men det spelar väl ingen roll, liemannen kan se i mörkret, han kommer att hitta mig

ändå. Jag känner efter. I benen. I armarna. Jag funderar på vad som kommer att fälla mig. Jag viftar med tårna och fingrarna. Vänstra halvan av kroppen är utan tvivel avdomnad.

Högra också. Men antagligen blir det hjärtat. Det var som en vindruva innan Epsilon, nu är det ett russin. Eller kanske blir det mandlarna, de är inte heller att lita på.

Det kan dröja innan någon märker att jag har strukit med.

Jag läste i tidningen om en kines som hade legat död i lägenheten i tjugo år, de kunde fastställa tiden med hjälp av ­datumet på tidningen på köksbordet, när de hittade honom var han ett skelett i pyjamas. Jag kommer också bli ett skelett i pyjamas. Eller så börjar jag kanske lukta, först tror grannarna att det är pakistanierna på första våningen, men när också de börjar klaga kommer någon att tänka på den gamla damen på trean. ”Men blev inte hon skjuten under kriget?” säger de. ”Nej”, säger min närmaste granne, June. ”Jag såg henne förra julen. Det är bäst vi larmar SOS.” Som liten drömde jag alltid om att bli hämtad med ambulans, var det en i närheten korsade jag mina fingrar och viskade: ”Hoppas det är jag, hoppas det är jag”, men det var aldrig jag, ambulanserna var alltid på väg bort, jag hörde det på sirenerna. Nu kan jag åter höra ambulanssirener i fjärran och de borde komma till mig, för jag har rena trosor och snart ska jag dö. Men i stället är det en annan människa inuti ambulansen, en som inte är ansvarig för sig själv längre.

Det blir mörkt ute, jag försöker koncentrera mig på ­något

nyttigt, det enda som betyder något nu är vilka mina sista ord ska bli. ”Sannolikheten att vi ska dö måste vara mindre än ε, om ε är en mikroskopiskt liten mängd", sa jag till Epsilon. Det var inte likt mig att säga något sådant och jag skulle önska att jag sagt något annat.

Jag vill säga något meningsfullt, hela natten ligger jag vaken och försöker komma på något som rimmar. Jag vet med mig att här blir jag liggande. Men så blir det morgon och jag känner hur hungrig jag är.

Epsilon säger att det statistiskt sett är störst sannolikhet att dö i sängen.

Jag borde kanske stiga upp.

Leva. Fånga dagen. Jag står framför sängen i sovrummet, jag vet inte hur man fångar dagen. Till slut bestämmer jag mig för att börja med dödsannonserna som jag brukar.

Men först går jag till badrummet. Jag har på mig kläderna från igår och alla andra dagar, min svarta klänning. I går var den särskilt svart. Epsilon är en liten man, så jag förstår inte varför spegeln över handfatet hänger så högt, men han säger att han är nöjd så länge han ser sidbenan. Jag ser ingenting, jag är så krum. Jag sträcker på ryggen och ställer mig på tå. Då ser jag nätt och jämnt övre halvan av mitt ansikte i spegeln, precis som Näcken när han lurar under vattenytan.

Det är konstigt att det är jag. Jag ser mig själv i ögonen. Det är meningslöst att vara fin när ingen lägger märke till det.

Jag går ut i hallen för att hämta tidningen.

Det är möjligt att mina närmaste grannar, June och hans mamma, vet om att jag finns till. Men de kommer inte att sakna mig. De är de enda förutom Epsilon och jag som har bott här i huset sedan det byggdes, jag kommer väl ihåg när June var liten. Hans mamma kan inte säga r, antagligen var det pappan som kom på namnet, jag vet att han var mer än genomsnittligt intresserad av gamla skriftspråk. Och av revisorer. Mamman är en av de få jag har hälsat på, det var när vi var nyinflyttade och jag inte visste bättre. "God dag", sa jag flera gånger om dagen. Det blev snart problematiskt. På morgonen gick det bra, men så möttes vi när hon kom upp från källaren och jag från cykelrummet. "God dag", sa jag igen. Därefter kunde vi stöta på varandra utanför tvättstugan lite senare och gärna ännu en gång ett par timmar efter det.

"God kväll" och "tack för senast" sa jag och log ansträngt.

När jag sedan skulle gå ut med soporna, medan hon var ute på odefinierbart ärende, var jag tvungen att låtsas som om jag hade dåligt mörkerseende och inte kunde se henne. Jag kände mig fram med händerna bort mot sopnedkastet, innan jag nästa morgon sa "god dag" igen och satte igång en ny pinsam ringdans. Det var en lättnad när mannen lämnade henne för revisorn på våningen under och hon slutade gå ut ur lägenheten. June var fortfarande minderårig, men var tvungen att gå alla ärenden, det är kanske inte så konstigt att han aldrig blev sympatisk som vuxen. Han hälsar inte när han möter Epsilon och mig, och jag hälsar för den delen inte 10

på honom heller. Efter att hon den lomhörda i huset flyttat, överlåter jag allt som har med hälsande att göra till Epsilon.

"Morsning", säger Epsilon och June säger ingenting, men en gång pekade han finger. "Det var artigt", sa Epsilon, han försökte inte vara ironisk, Epsilon är aldrig ironisk. "Jag har inte sett den där typen av hälsning tidigare", sa han. "Det är väl något han har lärt sig i scouterna."

Det händer att June eller hans mamma tittar ut genom dörrspringan precis samtidigt som jag, för att plocka upp tidningen från dörrmattan på morgonen, och det är lika obehagligt varje gång.

Jag sätter mig vid köksbordet med mina smörgåsar. På andra försöket öppnar jag tidningen på rätt sida. När jag är i Tveita-gallerian och köper krämbullar äter jag alltid det gula i mitten först, och medan konkursredogörelsen är tidningens kokosflingor är dödsannonserna den gula vaniljklicken. I dag är jag lättad över att mitt namn inte står med. Fast det kunde vara trevligt med en dödsannons som bevis på att jag har existerat, jag undrar om det går att skicka in sin egen i förskott och be tidningen att trycka den när tiden är inne.

Tidigare har jag bara läst dödsannonserna för att triumfera över dem jag levt längre än, men nu tänker jag att det inte spelar någon roll, för vi lever alla ändå bara ett ögonblick.

Så bevarar vi dig i våra hjärtan, gömmer dig innerst inne, där ska du fridfullt bo i vårt sinne, som ett kärt och dyrbart minne.

Tänk om någon kunde minnas hur fin och smart och rolig 11

jag var, om jag hade fått barn kunde de ha ärvt mina talanger, vilka de nu är, och dessutom hade mitt levnadsmotto förts vidare: ”Kom ihåg att alltid blåsa upp läpparna med en svag utandning när du blir fotograferad, kära dotter.” För naturen är bara intresserad av att arterna ska bevaras och föras vidare, den struntar i individerna, naturen vill faktiskt att individerna lever kortast möjligt, så att generationerna växlar fort och evolutionen går snabbare, vilket ger fördel i kampen om tillvaron. ”Naturen uppför sig alltså på ett vis som går stick i stäv med de intressen vi har som individer”, sa Epsilon. ”Är det inte det jag alltid har sagt”, sa jag. Ända sedan Stein dog hade Epsilon suttit uppslukad av en bok. ”Vad läser du egentligen?” frågade jag. ”Jag läser vad Schopenhauer har att säga om döden”, sa Epsilon. ”Jag försöker försona mig med att Stein är borta.” ”Men är inte du religiös?” frågade jag. ”Nej”, sa Epsilon. ”Så nu hoppas du på att hitta en annan lösning åt Stein?” sa jag. Epsilon nickade: ”Jo, kanske det.” ”Har Schopenhauer något förnuftigt att säga?” frågade jag. ”Det här med att Stein skulle överlevt som en vilja i världen låter ju lite överdrivet”, sa Epsilon, ”men att han överlever som arten hund kan det ligga något i.” ”Så om jag tänker mig en hund i en trädgård för tusen år sedan som står och äter gräs som en lösning på alla sina problem, så är det på sätt och vis samma hund som står där och äter gräs idag?” sa jag. ”Det gör inte mig gladare, Stein var ju Stein.” ”Schopenhauer 12

säger att du måste ­komma bortom en uppfattning av Stein som individ”, sa Epsilon. ”Du måste klara av att identifiera honom med helheten, som en del av helheten är han nämligen säkrad ett liv som hund under lång tid.”

Nu tänker jag att också jag måste komma bortom en uppfattning av mig själv som individ och identifiera mig med helheten, men jag klarar inte det, jag är så långt utanför helheten som det går att komma. Men kanske är det inte försent, jag tänker på möjligheten att någon lägger märke till mig på vägen till butiken. Men vad ska jag göra om det händer, antagligen ingenting, och kanske gör jag dem besvikna. Jag har aldrig hört talas om någon som blir imponerad av ingenting och jag tycker inte om att göra folk besvikna.

Jag måste stå länge vid ytterdörren och titta i kikhålet.

Men jag klagar inte. Det är värre för dem som på grund av ett synfel är tvungna att använda monokel. Jag väntar tills grannarna på min våning och den över har gått och tills porten på första våningen har slagit igen några gånger till, och så går jag. Jag handlar inte på helgerna, då är det för mycket folk ute och Epsilon är hemma. Jag går sakta i trapporna mellan våningarna och fort förbi grannarnas dörrar och brevlådorna.

En gång stod mitt namn på en postorderkatalog och jag köpte nästan ”det lustiga och helt unika sjungande älghuvudet i plast, som reagerar på rörelser med att sjunga och frammanar skratt och humor, denna älg är det inte många som sett maken till.” Men Epsilon såg till att hindra det.

13

När jag kommer ut tvingar jag mig själv att se uppåt. Fin sol, tänker jag, innan jag ser ner igen, på saker som tittar fram i vägkanten. Det är över en månad sedan vakt­mästarens nekrolog stod i tidningen. ”Han dog en onaturlig död”, sa jag. ”Det var trist att höra”, sa Epsilon, men han verkade mer bekymrad över att han inte fick upp blixtlåset på sin jacka. ”Vaktmästaren borde ändå vara nöjd, som nådde den förväntade livslängden”, sa jag.

Men nu är jag inte så säker. Jag är inte säker på någonting längre. Nuförtiden ser i alla fall området ut så som en mörkblå man från Makrellbekken kunde förvänta sig att en bostadsrättsförening ser ut i de östra delarna. Och även om jag varit med om både det ena och det andra tidigare så blir jag förvånad när jag ser en kokosboll i häcken.

Det sitter två småbarnsmammor med barnvagnar på gräset framför huset, de lägger inte märke till mig trots att jag stirrar mindre ner i asfalten än jag brukar göra, det är lika bra det, jag såg på ett TV-program att man inte säger ”god dag” längre, man säger ”wolla broder”, jag skulle inte känna mig bekväm med att säga det.

Jag följer gångvägen förbi den stora gräsplanen mellan husen och så grusvägen genom en skogsdunge, det är slutet av Østmarka och bara femtio meter att gå innan jag kommer ut på andra sidan. Därefter följer jag den långa backen ner förbi kyrkan som ser ut som en simhall, till matbutiken. Jag går i ett högt tempo, men jag svettas inte längre.

14

På andra sidan av bron bakom matbutiken ligger äldre­ centret, jag låtsas att det är en mc-klubb eller en dansskola eller något annat jag inte har något intresse av att besöka.

Jag gick ett tag på dansskola när jag var tolv. Alla ville helst dansa med den sköna Ellisiv, de andra barnen arrangerade ett kösystem sig emellan. Ibland, när de minst anade det, tippade hon lite bakåt med rullstolen och skrämde dem med flit. Själv dansade jag ensam, halva timmen flicka och halva timmen pojke.

Luften är kyligare inne i matbutiken än utanför, de har just öppnat. Egentligen föredrar jag att det är fler kunder än jag där, så att jag inte väcker uppmärksamhet. Jag brukar handla samma som de andra handlar, det är fint att äta kokt torsk till middag när kvinnan framför en i kön också ska ha kokt torsk. ”Vi är inte de enda som äter torsk idag”, säger jag till Epsilon, jag vet att han sätter värde på det.

Jag tar några äpplen från fruktdisken. Efter Tjernobyl har jag skalat äpplena åt Epsilon, så att hans hjärna inte ska påverkas av radioaktiviteten i skalet. Mina borstar jag bara av lite mot klänningen. Jag tar en mesost, Epsilon tycker om mesost. Själv föredrar jag jordgubbssylt, men syltburkarna är omöjliga att öppna. Epsilon är inte till någon hjälp. Jag är förresten glad i ättiksgurka också. Det slår mig att jag kunde be en av dem som jobbar här att öppna syltburken åt mig, så kunde jag bara skruva på locket löst igen tills jag kom hem, jag letar mig fram till stället där jordgubbssylten står. Det är 15

burk efter burk, från golvet och uppåt och även om jag lutar mig bakåt och vilar händerna på höfterna, ser jag inte var det slutar. Det verkar som om alla sorterna har skruvlock, så jag väljer bara en på måfå.

Till min frustration sitter båda butiksbiträdena i kassan, även fast det bara är jag i butiken. Jag vill inte att någon ska bli ledsen. Men det verkar inte som om de lägger märke till mig över huvud taget, så jag väljer pojken. Jag tänker att flickan kanske blivit kvoterad till jobbet, hon ser så ut. Jag lägger upp mina varor på bandet, pojken fortsätter att prata med flickan i kassan mitt emot. Han blippar syltburken, utan att jag kommer mig för att be honom öppna den. Han säger inte hur mycket det kostar, men jag ser det på skärmen. När jag lägger pengarna i handen han sträcker fram är jag nära hans naglar, men det märker han inte. Jag har med mig mitt nät, jag vill inte be om att få en av påsarna de har under disken, funderar på vad för annat de kan ha där under. Jag organiserar varorna i nätet och så går jag. Hade jag blivit kidnappad fem minuter senare skulle pojken i kassan sagt till polisen som visade bilden på mig att han aldrig sett mig förut.

Backen upp förbi kyrkan är tung, i skogsdungen känner jag lite glädje över gräset som blivit grönt på var sida om stigen. Men så, bakom några buskar, får jag syn på ett par ben.

Jag stannar. Där, i vägkanten ett stycke framför mig, står en man i lite för korta byxor. Jag får känslan av att han väntar på mig. Kanske är han en av dem som bor på vårdhemmet 16

vid kyrkan. Jag tycker han liknar han jag såg på vår gräsmatta under den tropiska värmen förra sommaren. Han rörde sig som vindrutetorkaren på en bil, böjd över vattenspridaren, medan han försökte släcka törsten. Jag vill svänga, men det blir för uppenbart, tänk om han blir förnärmad. Jag fortsätter bara rakt fram och låtsas som ingenting. För att visa hur obrydd jag är försöker jag vissla, men det kommer bara luft och ingen melodi, det är som om jag försöker blåsa ut lågan på ett stearinljus. Så är jag bara ett par meter ifrån honom, han ser rakt på mig och jag slutar att blåsa, men fortsätter att gå. ”Ursäkta”, säger han ”vet du vad klockan är?” Detta säger han som om det vore den naturligaste saken i världen, det är det kanske också, vad vet jag om klockor. Min ligger på vinden tillsammans med almanackan från det sista året i skolan. ”Den är halv tio”, säger jag då jag passerar honom, mina ben går av sig själva. ”Tack”, säger han. ”Tack själv”, säger jag, det hela är över på några sekunder.

Mitt hjärta löper amok, det är tio meter framför mig på stigen, jag har konverserat och bidragit till samhällsupplysning, främlingar hyser tillit till att jag kan ge dem den ­korrekta tiden, och tiden är inte att förringa. ”Tiden är allt”, säger jag högt och utan att blinka.

Jag springer efter mitt hjärta resten av vägen hem, småbarnsmammorna sitter fortfarande på gräsmattan utan att tänka på mig, men det är inte så farligt för nu tänker jag nästan inte på dem heller.

17

Uppe i lägenheten ställer jag in varorna i kylskåpet. Så sätter jag mig i stolen och stickar på en öronvärmare med ett komplicerat sicksackmönster, medan jag ser huvudet på mannen vid vägkanten framför mig. Platons idélära måste vara felaktig, jag klarar inte av att föreställa mig huvud­ formen tillnärmelsevis så perfekt som den var i verkligheten.

Efter att ha stickat tre rundor går jag ut i köket och plockar fram syltburken, jag använder alla mina krafter, men får inte upp den. Jag försöker med varmt vatten och kallt vatten och gummihandskar, jag sticker in en kniv under locket och till slut försöker jag att krossa glaset med en konservöppnare.

Jag äter smörgåsar med mesost till lunch och middag, sitter hela eftermiddagen och kvällen framför TV:n som jag brukar. Einar Lunde är nyhetsankare idag, han har på sig den vinröda kostymen, det är inte någon lyckad kombination med hans ljusröda hud. Han verkar helt oberörd som vanligt och jag funderar på om han inte vet om att han ska dö. Sorgen är tung, saknaden är stor, men tacksamheten är ännu större.

18