9789144083940 by Smakprov Media AB

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 34279 ISBN 978-91-44-08394-0 Upplaga 1:1 © Författarna och Studentlitteratur 2016 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: 10incheslab/Shutterstock.com Printed by Holmbergs i Malmö AB, Sweden 2016

INNEHÅLL

Förord 5 Författarpresentationer 7 Inledning 9 Idé och upplägg 14 Avgränsningar och begränsningar 16 1 Hatbrott och juridik 21

Finns det en juridisk definition av hatbrott? 26 Hatbrott och kriminalisering i Sverige 27 Hets mot folkgrupp 29 Olaga diskriminering 32 Förolämpning 34 Straffskärpningsregeln 35 Några gemensamma nämnare 37 Vad händer när ett hatbrott anmäls? 39 Vilket ansvar har polisen? 39 Åklagarens ansvar 45 Domstolens ansvar 48 Vilket stöd har man rätt till som brottsoffer? 53 Vad vill brottsoffer ha och vad får de? 56

Innehåll

Finns det en hatbrottspraxis? 59 Förolämpning i Borlänge 60 Misshandel i Stockholm 63 Avslutning 65 2 Hatbrott och kriminologi 69

Brottsoffer och teorier om utsatthet 72 Begreppet brottsoffer 72 Teorier om utsatthet 74 Integrerande teorier 76 Viktiga frågor 79 Det börjar med misshandel och slutar med en dom? 80 Anmälningsbenägenhet och mörkertal 82 Rättsflödet 84 Upprättelse 85 Statistikföring 85 Uppfylls syftet med att lagstifta mot hatbrott? 87 Upprepad utsatthet och sekundär viktimisering 90 Upprepad utsatthet 90 Sekundär viktimisering 92 Att studera särskilt sårbara och utsatta grupper 97 Frågor, fokus och material 98 3 Avslutning – dagens och morgondagens frågor 115

Frågor för framtiden 119 Referenser 125

FÖRORD

Hatbrott är ett begrepp som används dagligen i media, i debatter, i akademin och i rättsväsendet. Men vad betyder det? Det täcker in såväl vardagliga händelser mellan grannar, helgfyllor med överfall på främlingar på väg till sin församling, som exceptionella händelser med mord. När vi skriver detta exploderar media av nyheter om hatbrott och terrorbrott. Attacker i svenska skolor, i det franska nöjeslivet om kvällen, mot personer i flyktingströmmar, och attacker mot asylsökande, tiggare, främlingar och grannar. Att täcka alla dessa handlingar och skildringarna av dem är inte vårt syfte med den här boken. Vi börjar med individerna. Vi tar det från det vardagliga, varje dag-perspektivet. Det som sker mellan individer p.g.a. ”hat”, och som faller in under rättslig reglering, exempelvis då en person misshandlas av en annan för att angriparen är motiverad av hat att angripa personer som tillhör en viss grupp. En utgångspunkt för ett hatbrott är att det är fråga om en handling som är brottslig, t.ex. att misshandla någon. Att misshandla någon med motivet hat är det specifika. Motiv brukar i allmänhet inte vara i fokus vid brottsutredningar. Det är i stället uppsåt som ska bevisas, och därpå bedömas. Det vill säga att © Författarna och Studentlitteratur

Förord

den misstänkte avsåg, hade uppsåt att skada den utsatta. Varför uppsåtet fanns är en svårare fråga, som ställer höga krav på alla inblandade. Denna bok är ett försök att ringa in vad som gäller, och att undersöka problem med lagstiftningen, tillämpningen och dess följder. Syftet med boken är att den ska ge studerande och andra teoretiskt och praktiskt intresserade grundläggande kunskap om hatbrott. Detta görs genom att peka på verktyg för att kunna diskutera och analysera frågor kopplade till begreppet hatbrott, primärt ur ett brottsofferperspektiv, med ingång från kriminologi och juridik.

FÖRFAT TARPRESENTATIONER

Görel Granström Docent i rättsvetenskap vid Juridiska institutionen, Umeå universitet. Forskar och undervisar om brottsoffer i rättsväsendet med ett särskilt fokus på brottsoffers rättigheter och den rättsliga regleringen av hatbrott. Caroline Mellgren Doktor i medicinsk vetenskap, lärare och forskare vid institutionen för kriminologi, Malmö högskola. Eva Tiby Professor i kriminologi vid Stockholms universitet. Fokus för lärande och forskning är frågor om brottsoffer och hatbrott.

Hatbrott och kriminologi

I det här kapitlet är utgångspunkten kriminologiska perspektiv. Traditionellt bygger dessa på föreställningen om gärningar och män som centrala i brottslighet. Begreppet hatbrott studeras emellertid ofta ur ett brottsofferperspektiv. Dels bygger vår kunskap om hatbrott ofta på brottsoffer-relaterat material, som polisanmälningar, och brottsofferstudier.1 Dels anses brotten drabba fler än de direkt angripna. Slaget träffar individen, som ses som representant för gruppen. Detta skapar skada för individen men kan också innebära rädsla för de andra som tillhör gruppen. Då blir hatbrott en form av motivbrottslighet som också kan kallas budskapsbrott. Angriparens handling är motiverad av hat, och detta är budskapet till både de direkt och de indirekt utsatta. Denna viktimologiska vinkel använder vi även här. Andra ingångar och perspektiv på hatbrott rör förhållandet mellan brottsoffer och gärningsperson, rättsväsendet, stödverksamheter, medias framställning och behandling av gärningspersoner och brottsoffer, konstruktionen av brottsoffer, det omgivande samhället samt studiet av mänskliga rättigheter. Att fånga upp, greppa eller besvara alla frågor som ämnesområdet hatbrott kan ge upphov till, görs inte av en teori eller metod. Vi försöker i stället fokusera på några av de principer och frågor som är specifika för denna form av motivbrottslighet. I kapitel 1 diskuterades den rättsliga hanteringen av hatbrott och hatbrott som ett juridiskt fenomen. Det juridiska och det kriminologiska perspektivet skiljer sig åt på flera sätt. Dels är rättsväsendets definition av ett brottsoffer, målsäganden, snäv, 1 Se t.ex. Brottsförebyggande rådets årliga rapporter om Hatbrott respektive Nationella trygghetsundersökningen, NTU (Brå, 2013b). © Författarna och Studentlitteratur

Hatbrott och kriminologi

medan kriminologin och andra vetenskapsområden studerar flera typer och nivåer av brottsoffer. Dels skiljer sig kriminologins hantering av hatbrott från juridikens. En skillnad mellan de två fälten ligger i tidsperspektivet. Medan kriminologin, förutom att hantera nutiden, försöker utveckla begrepp med sikte på att kunna förutsäga olika företeelser, är straffrätten en historisk produkt (Aubert, 1979). Straffen har utvecklats som ett svar på flera konkreta situationer, som redan har inträffat. Detta kapitel inleds med en diskussion om brottsoffer begreppet och teoretiska förklaringar till varför människor utsätts för brott. Därefter ägnar vi oss åt att problematisera fenomenet hatbrott med fokus på den process som gör en händelse till ett hatbrott.

Brottsoffer och teorier om utsatthet Begreppet brottsoffer Vad betyder och omfattar begreppet brottsoffer? I många västerländska språk, samt i hebreiska och arabiska, används ett offerliknande ord, ofta med en ursprungsbetydelse att offra djur, för att beskriva den som utsatts för brott. I kinesiskan och japanskan används i stället ord som betyder ungefär ”den skadade parten” (van Dijk, 2009), mer likt det svenska juri diska begreppet för den som utsatts för brott, ”målsägande”. Kritiker av offerbegreppet (se t.ex. van Dijk, 2009) menar att det beskriver en hjälplös, passiv och svag person. Flera brottsoffer vänder sig mot begreppet och vill inte bli kallade offer. Alternativa begrepp som bl.a. använts av personer som utsatts 72

Hatbrott och kriminologi

för sexualbrott är ”överlevare” (survivor). I svenskan används ibland brottsutsatt eller brottsdrabbad. En annan invändning mot begreppet offer är att det ger associationer till en viss typ av offer, en ideal bild av hur ett offer ska vara, bete sig och se ut för att kunna räknas som offer, och att denna bild inte passar in på alla och försvårar för vissa brotts offer att uppnå brottsofferstatus. Den norska kriminologen Niels Christie (1986) beskriver detta som att det förväntas att vissa attribut ska finnas för att de inblandade ska kategoriseras som idealt offer och ideal gärningsperson. Den utsattas möjlighet att få upprättelse beror på hur väl hen passar in i denna idealtyp. De som inte passar in, de som kanske befunnit sig i en riskfylld situation, eller som inte kan föra sin egen talan, har inte samma möjligheter att bli trodda och få offerstatus. Detsamma gäller för gärningspersoner som inte passar in i mallen för den onda, stora, starka ”mannen”. På detta sätt är offerbegreppet problematiskt, begränsande och ibland kränkande. Många utsatta vittnar i stället om hur de har upptäckt att de är starkare än de tidigare trott, och att de har förmågan att resa sig och gå stärkta ur händelsen. Det är också vanligt att brottsoffer går vidare till att hjälpa andra brottsoffer och blir aktiva i kampen för brotts offers rättigheter (van Dijk, 2009). Den snäva uppfattningen om vad ett brottsoffer är har också betydelse för vilken kunskap vi får om brottsoffer. Om vi inte uppmärksammar en viss kategori som brottsoffer studeras de heller inte, och vi känner därför inte till deras situation. Omvänt kan vissa kategorier associeras till att vara frekvent brottsutsatta, och föreställningen om eller stereotypen av vem som kan utsättas för vad och av vem stelnar i förutsägbara diskurser som inte baseras på relevanta, vetenskapliga fakta och inte leder till spridning av viktig kunskap. © Författarna och Studentlitteratur

Hatbrott och kriminologi

Identitetsfrågan Här bör också nämnas den diskussion som förts i Sverige och i flera andra länder de senaste åren: det är oklart om brottsutsatta värjer sig, önskar sig, eller ens förhåller sig till en brottsoffer identitet. Ett exempel är hatbrottsutsatta personer som kategoriserats som homosexuella, eller hbtq-personer, vilka utsatts för homofobiska hatbrott. Icke-heterosexuella gruppers egenkategorisering har alltmer lämnat de enkla indelningarna, och då fungerar legalstrategier mindre bra. Från att ses som kriminaliserade, utstötta, avvikande ”homosexuella”, har utvecklingen gått mot allt större öppenhet och till mindre behov av etikettering. Modernare forskning problematiserar snarare normerna än de ”avvikande”. I detta sammanhang skulle en brottsofferstämpling av de utsatta, som betackar sig för etikettering, kunna riskera att bli kontraproduktiv.2

Teorier om utsatthet Dagens brottsofferforskning och teorier om utsatthet bygger på framför allt två forskningstraditioner: forskning om offret som delaktigt i den egna utsattheten och utvecklandet av brotts offerundersökningar. I det här avsnittet beskriver vi teorier om utsatthet med fokus på teorin om brottsofferframkallande (victim precipitation) och olika brottstillfällesteorier. Vi återkommer längre fram om betydelsen av olika typer av brotts

2 Se Tiby (2011) för resonemang om kontraproduktivitet och kategorisering som brottsoffer, eller som sårbart presumtivt sådant, kopplat till frågor om identitetspolitik.

Hatbrott och kriminologi

offerundersökningar, och också de fördelar och nackdelar som dessa olika typer av undersökningar medför.

Medverkandefrågan Brottsoffren uppmärksammades inom kriminologin under 1940- och 1950-talen när forskare började intressera sig för förhållandet mellan brottsoffer och gärningspersoner och brottsoffrets roll i själva brottet. Bland de forskare som nämns som de första att lägga grunden för forskningen om brottsoffer (viktimologi) nämns Hans von Hentig och Benjamin Mendelsohn. Den tidiga forskningen tog sin utgångspunkt i relationen mellan offer och gärningsperson, och studier fokuserade på offrets delaktighet i brottet och innehöll tydliga element av att lägga skuld eller ansvar på brottsoffret för dess medverkan i händelsen. Både von Hentig och Mendelsohn konstruerade offertypologier där offrets delaktighet graderades för att förstå varför brott begicks, men dessa tidiga studier tog ingen notis om de konsekvenser som brottsoffret drabbades av i och med sin utsatthet. Två tidiga studier har blivit särskilt uppmärksammade. De utvecklade idén om offrets delaktighet till det som kom att bli teorin om offerframkallande (victim precipitation). I denna inriktning ses offret som den som aktivt framkallar sin egen viktimisering. Marvin Wolfgang var den förste forskaren att empiriskt testa teorin om offerframkallande (Wolfgang, 1957). Genom att studera mord som ägt rum i Philadelphia under åren 1948–1952 fann han att det i en fjärdedel av fallen kunde konstateras att offret framkallat mordet, exempelvis genom att slå det första slaget eller använda vapen. Mest uppmärksammat © Författarna och Studentlitteratur

Hatbrott och kriminologi

och kritiserat blev perspektivet efter Menachem Amirs (1968) studie om offerframkallad våldtäkt. Baserat på uppgifter om polisanmälda våldtäkter drog Amir slutsatsen att en femtedel av alla våldtäkter var framkallade, på ett eller annat sätt, av offren själva. Bland annat sågs brottsoffret som den framkallande i situationer där offrets nej inte kom tillräckligt tidigt eller uttrycktes starkt nog. Andra faktorer som tillskrevs brottsoffret och som sågs som framkallande element och därmed som bidragande orsaker till offrets skuld, var ett oanständigt språkbruk, flirtande, utmanande klädsel, dåligt rykte och att befinna sig i riskfyllda situationer. Enligt Amir kunde sådana omständigheter leda till att gärningspersonen missuppfattade offrets intentioner. Amir gick även så långt som att föreslå att offret omedvetet vill bli våldtagen och sexuellt kontrollerad. Slutsatsen var att gärningspersonen inte ensam skulle stå som skyldig i dessa fall utan att en del av skulden skulle tillskrivas offret. I senare teorier finns offrets beteende med som en delkomponent, men i större utsträckning integreras nu gärningspersonen, brottsoffret och situationen i dessa teorier för att förstå varför brott begås, och varför vissa grupper är mer utsatta än andra, varför vissa begår mer brott än andra och varför vissa platser och miljöer är mer kriminogena, brottsalstrande, än andra.3

Integrerande teorier Förutom teorin om offerframkallande har skillnader i individers utsatthet förklarats av skillnader i livsstil, rutinaktiviteter 3 Till exempel rutinaktivitetsteorin.

Hatbrott och kriminologi

och tillfällesstrukturer. Enkelt uttryckt syftar dessa teorier till att förklara varför vissa utsätts för brott, andra inte alls, och en del personer mycket ofta. I denna teoretiska kontext studeras olika faktorer i personens livsstil och vardagslivets utformning, med fokus inte bara på individen utan på individen i kombination med var denna befinner sig. I dessa teorier är det sålunda viktigt inte bara vem du är utan också var du är. Exempel på livsstilsrelaterade faktorer är missbruk, typ av umgänge och på vilka platser personen befinner sig, huvudsakligen beroende på var arbetsplats eller boende är beläget. En förklaring till att yngre utsätts för brott i större omfattning än äldre är enligt detta perspektiv att yngre oftare än äldre befinner sig på centrala nöjesställen, berusade och på sena kvällar och helger då fler brott begås. Inbyggt i dessa teorier finns ett antagande om att brottsoffret kan reducera sin risk att utsättas för brott genom att vidta vissa försiktighetsåtgärder, som att undvika platser eller förbättra bostadens skydd. Här finns som följd även en risk att den som inte vidtar sådana försiktighetsåtgärder betraktas som delvis ansvarig för vad som skett. Brottsförebyggande idéer som vilar på denna grund fokuserar på den utsattas ansvar i stället för på gärningspersonen, och bortser från de faktorer som orsakar brottslighet. Sådana strategier är snarare viktimiseringsförebyggande än brottsförebyggande, eftersom de är inriktade mot det potentiella brottsoffrets skyddsförmåga i stället för mot att exempelvis påverka gärningspersonens moral och brottsbenägenhet, eller rasismen i samhället. Rutinaktivitetsteorin förutsätter att det finns ett lämpligt brottsoffer, och genom att reducera sitt olämpliga, risktagande beteende och sårbarhet, antas offret själv kunna förhindra eller © Författarna och Studentlitteratur

Hatbrott och kriminologi

påverka risken för brott (Cohen & Felson, 1979). Exempelvis skulle då kvinnor kunna undvika att bli våldtagna utomhus genom att inte gå ut ensamma. Teorin om offerframkallande och senare teorier som betonar offrets livsstil, väcker många frågor om ansvarsfördelning och inte minst ur demokratisk synpunkt vem som ska ha tillträde till offentliga (och privata) platser utan att anklagas för delaktighet i, och skuldbeläggas för, sin egen utsatthet. Aktörer på detta fält är inte bara presumtiva offer, gärningspersoner och olika yrkesutövare inom rättsväsendet, utan även privata aktörer som försäkringsbolag m.fl. (Nilsson, 2003). I dag är det exempelvis vanligt att försäkringsbolag erbjuder rabatterade avgifter om bostaden har installerat larm eller om bilen står parkerad i garage. Vad betyder detta för den som löper risk att utsättas för hatbrott? Ska dessa personer dölja sin identitet? Sluta bära religiösa eller andra symboler? Sluta delta i religiösa sammankomster? I detta sammanhang bör även frågan ställas vad minskad synlighet på individnivå betyder för hela gruppers synlighet i samhället. Så länge som det har förekommit brott och gärningspersoner, har det också funnits de som lidit skada av brottet och som fått ta de psykiska, fysiska och ekonomiska konsekvenserna av det. Men brottsoffrets roll i exempelvis kriminalpolitiken, hur brottsoffer porträtteras i media och behandlas i domstolar berättar också om hur samhället förändras över tid, vilka frågor som är viktiga och hur maktbalanser förändras (eller inte). Synen på brottsoffer har förändrats sedan kriminologins tidiga fokus på brottsoffer som delaktiga i sin egen utsatthet. Brottsofferarbetet är i dag prioriterat inom polisen, även om det fortfarande finns brister, och nya offergrupper växer fram när nya brott skapas i takt med att samhället förändras. Denna 78

Hatbrott och kriminologi

förändring beror bl.a. på växande och prioriterad brottsofferforskning, det förändringsarbete som bedrivs av ideella organisationer och politiska prioriteringar. Att hatbrott blivit så uppmärksammat i samhället i stort, i media, politiskt och inom forskningen är ett tydligt exempel på hur brottsoffrets position och status vuxit sig starkare. På samma gång vore inte fenomenet hatbrott möjligt om inte samhället (åtminstone i teorin) hade utvecklats från ett samhälle där det var självklart att koppla människors egenskaper och rättigheter till grupptillhörighet, till ett samhälle där i stället jämlikhet och lika rättigheter är utgångspunkten.

Viktiga frågor Förutom en bred definition av vem som kan vara ett brottsoffer studeras inom kriminologin både det som juridiskt räknas som brott och det som kan kallas incidenter eller händelser som den utsatta upplever och definierar som ett brott. Dessa två utgångspunkter för studier av hatbrott inom kriminologin är viktiga att ha med sig när vi i detta kapitel även diskuterar vilka frågor som har ställts, eller bör ställas, om hatbrott och vilka verktyg som används för att förstå, beskriva och problematisera fenomenet. Vanliga frågor om (hat)brott är: • Vad är problemet och för vem är det ett problem? Vilka är

de drabbade? • Vilka aktörer är inblandade? • Hur stort är problemet och kan omfattningen mätas?

Hatbrott och kriminologi

• Har det skett förändringar över tid och finns det några

trender? • Var och när sker det? • Varför sker det? Vilka är motiven? • Vad görs åt problemet och vad kan eller bör göras? (Hall, 2005)

Riktiga svar? Det kommer att visa sig att svaren fattas oss. Vi måste kontextualisera dessa frågor; vilken situation är aktörerna i? Vilken typ av hatbrott är det fråga om? Vilka är hindren och svårigheterna med att mäta hatbrott? Svaren finns på metodskrivbordet.

Det börjar med misshandel och slutar med en dom? Det är inte enbart händelsen i sig som kan orsaka negativa konsekvenser. Det innebär att frågorna inte enbart berör själva händelsen, brottet med gärningsperson och den utsatta individen. Frågorna rör även lagstiftningen och tillämpningen av denna, samt kontakterna med rättsväsendet. Blev det som lagstiftaren avsåg? Svaret på den frågan är inom hatbrottens område ofta nej.4 Ett par exempel: Adam går hemåt efter en klubbkväll och blir attackerad av en ung man som heter Alex, som slår Adam och skriker: ”Djävla 4 I detta fall, se t.ex. Brottsförebyggande rådet, 2002.

Hatbrott och kriminologi

bög, dö!”. En annan händelse som också belyser hur hatbrott kan se ut är då Ida hämtar sin dotter på förskolan, och blir attackerad med stenar av flera grannbarn som skriker: ”Djävla islam, åk hem!”. Exemplen illustrerar den enkla bilden av hatbrotten, med en klar uppdelning mellan en gärningsperson och en utsatt individ, och där det finns ett tydligt uttalat hatbrottsmotiv och en fysisk handling, som utgör själva brottet. Till detta ska en straffskärpning läggas på för att symbolisera allvaret som lagbrottet utgör. Om förloppet från händelse till polisanmälan, åtal, dom och fängelse, samt statistikredovisning och rehabilitering för den drabbade individen var enkelt, eller ens rakt till sitt förlopp, kunde skapandet av hatbrott och dess konsekvenser beskrivas som en process i fem steg. I detta exempel illustreras förloppet med Adam, som blev nedslagen på väg hem. • Steg 1. Adam polisanmäler händelsen som misshandel

med hatmotiv. Polisen tror på Adam och markerar och registrerar händelsen som ett hatbrott med homofobisk grund. • Steg 2. Åklagaren finner genom det gedigna polisarbetet att det går att bevisa både uppsåt att misshandla och motivet att Alex ogillar homosexuella personer. • Steg 3. Domstolen dömer Alex för misshandel och markerar tillämpningen av straffskärpningsbestämmelsen i brottsbalken 29:2:7 i domen. Adam får ett skadestånd kopplat till den kränkning han erfarit.

Hatbrott och kriminologi

• Steg 4. Adam har fått upprättelse och Alex får ett fängelse-

straff. I fängelset begrundar Alex sitt handlande och lär sig att inte göra om det. • Steg 5. Händelsen statistikförs av Brottsförebyggande rådet som ett ”hatbrott”, och det ser ut som en rät linje från händelse till dom utan problem. Flödet i rättsväsendet kan följas, och kriminalpolitiken kan formas efter händelseförloppet, som om detta var en bild av ”verkligheten”. Men det ser inte riktigt ut så som i punkterna 1–5. I varje steg finns en problembild som försvårar skapandet av ett hatbrott.

Anmälningsbenägenhet och mörkertal I det första steget är det inte säkert att den som har utsatts för brottet uppfattar händelsen som ett hatbrott, och hen anmäler därför inte det som ett sådant. Ett annat alternativ är att den som har drabbats faktiskt uppfattar händelsen som motiverad av hat, men väljer att inte tala om det för polisen. Om polisanmälan sker, är det inte säkert att hatmotivet kommer fram/ efterfrågas, eller ens har uppfattats. Även om Adam tar upp hatbrottstemat, kanske inte polisen tror på det, eller glömmer bort det. I så fall kommer händelsen inte behandlas vidare, till att bedömas av domstol som ett eventuellt hatbrott. Det vanligaste är att hatbrott inte anmäls alls. Det betyder att mörkertal skapas och att sådana händelser som kan vara hatbrott aldrig blir utredda eller konstaterade som sådana. Mörkertalet är således stort och vi saknar kunskap om den verkliga omfattningen. En av flera orsaker till det är som precis nämndes låg anmälningsbenägenhet. Låg anmälningsbenägen82

Hatbrott och kriminologi

het har ett flertal orsaker: skamkänslor, bristande förtroende för rättsväsendet och känslan av att anmälan inte leder någon vart. Andra anledningar är att händelserna trivialiseras och normaliseras, det har alltså blivit så vanligt förekommande att utsättas för dessa brott att anmälan inte ses som ett alternativ. Även språksvårigheter, relation till gärningspersonen och oro för att inte bli förstådd eller bli tagen på allvar är några vanligen diskuterade förhållanden som påverkar anmälningsbenägenheten för hatbrott (Brå, 2013a; Tiby, 1999). Inför beslutet att anmäla eller att inte anmäla ett brott gör den utsatta personen ofta en rationell analys av de fördelar och nackdelar som förknippas med poliskontakt. Ett exempel på upplevda fördelar är känslan av att få upprättelse genom en fällande dom, medan upplevda nackdelar kan handla om rädslan för sekundär viktimisering, eller en bedömning att sannolikheten att en anmälan skulle leda till fällande dom är låg p.g.a. bristen på bevis; gärningspersonen är många gånger okänd (Skogan, 1984; Brå, 2008; Brå, 2014). Att en brottsutsatt person väljer att inte göra en polis anmälan kan också bero på att personen vill komma vidare med sitt liv efter utsattheten som situationen innebar. Huruvida en polisanmälan underlättar för att komma vidare bedömer människor på olika vis. En del vill bara gå vidare och anmäler inte. Men de kanske behöver professionellt stöd för att komma vidare och må bättre igen. Några väljer att lita på polisen och övriga rättsväsendet för att söka stöd och rättvisa. Andra väljer vänner som ventiler. Forskning visar att det är vanligare att den som utsatts för hatbrott diskuterar händelsen med någon innan den rapporterar brottet till polisen, jämfört med en person som utsatts för samma brott, utan hatmotiv (McDevitt m.fl., 2003). Här är det fråga om vilka förväntningar som finns på de olika © Författarna och Studentlitteratur

Hatbrott och kriminologi

aktörerna, och hur dessa aktörer förhåller sig till vad som är möjligt, rimligt och görligt. Vi får följaktligen, genom polisanmälningarna, tre olika grupper av utsatta för hatbrott: de som anmäler brottet, men inte rapporterar motivet, de som anmäler brottet och motivet, samt de som inte anmäler alls, varken händelsen eller motivet. Flera studier tyder på att mörkertalet motsvarar minst fyra brott för vart och ett vi känner till (Tiby, 1999). För vissa yrkesgrupper, t.ex. inom rättsväsendet, är de oanmälda fallen (och brottsoffren som inte anmäler) inte intressanta eftersom de inte ”syns”. För andra yrkesgrupper, t.ex. brottsofferstödjare och terapeuter, är samtliga fall och grupper av brottsoffer aktuella, och frågan om stöd är adekvat oavsett om en polisanmälan gjorts eller inte.

Rättsflödet Nästa station är åklagaren, på vilken ännu högre krav på professionalism vilar. Går anmälan inte vidare i hatbrottsdelen så kommer händelsen inte att prövas rättsligt. En liten del av alla anmälningar leder till åtal och till en dom. I detta andra steg är gediget polisarbete en förutsättning för att åklagaren ska kunna bevisa både uppsåt och motiv. Ärendet stannar upp utan sådant arbete, byggt på kunskap, resurser och vilja. Som exempel kan nämnas att endast 5 procent av alla hatbrott som anmäldes 2013 och som handlades fram till 31 maj 2015 personuppklarades, d.v.s. en person knöts till brottet genom åtalsbeslut, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse. Andelen personuppklarade brott var högst för de afrofobiska brotten (8 %) men lägre för de antiromska brotten (3 %). I en majoritet av fallen lades utredningen ner, bl.a. på grund av att händelsen inte bedömdes som ett brott 84

Hatbrott och kriminologi

eller för att det saknades bevis. De händelser där det inte går att styrka att ett brott har begåtts, där den anmälda händelsen inte bedöms vara ett brott eller där gärningspersonen är under 15 år benämns som tekniskt uppklarade (Brå, 2015:13). I det tredje steget, när domstolen ska döma gärningspersonen för brottet och markera tillämpningen av straffskärpningsbestämmelsen i brottsbalken 29:2:7, uppstår nästa problem. Endast en liten del av anmälningarna där hatbrott ingår som motiv, resulterar i fällande domar.

Upprättelse I det fjärde steget upplever brottsoffret idealt att hen fått upprättelse genom att gärningspersonen straffas. Idealt är också att gärningspersonen begrundar sitt handlande i fängelset och inte kommer att göra sig skyldig till liknande handlingar igen. Men brottsoffers upplevelser av kränkning och upprättelse är väldigt olika. Att ett brottsoffer känner sig ”upprättad” efter att ha blivit ”kränkt” sker enligt en individuell subjektiv modell. Att fängelse har många negativa icke-rehabiliterande effekter på dömda personer är också välkänt. Varken brottsoffer eller gärningsperson uppträder alltså alltid ”idealt”. Det finns där emot, som en ytterligare påverkansfaktor, föreställningar om, förväntningar på och normer för hur de ska uppträda.

Statistikföring I det femte och sista steget i skapandet av ett hatbrott ska händelsen statistikföras som ett hatbrott av Brottsförebyggande rådet. Om alla händelser hade följt det förlopp vi skisserat från steg ett © Författarna och Studentlitteratur

Hatbrott och kriminologi

till fem skulle den officiella hatbrottsstatistiken ge en god bild av hur verkligheten ser ut och kunna användas för att forma kriminalpolitiken. I stället blottar en sådan skissering av processen flera problem inom fenomenet hatbrott. Dessa problem ger upphov till frågor som måste studeras på olika sätt för att vi ska kunna förstå hatbrott. Sammanfattningsvis finns inte hatbrott som företeelse, och därmed finns inte heller offer för hatbrott, förrän händelsen filtrerats genom olika aktörer som definierar den, skapar den och som slutligen gör den till ett hatbrott. Gärningspersonen ska ha motivet, och den utsatta personen, polisen och övriga rättsväsendet ska uppfatta och bedöma det samt dokumentera och rapportera vidare om det. Statistikredovisningen ska slutligen visa på omfattning och utveckling och vara underlag för problemlösning genom social- och kriminalpolitiken. När det sker särskilt våldsamma händelser är aktörer ibland väldigt snabba med att benämna händelsen som något, som exempelvis hatbrott. Ett exempel är händelsen i Trollhättan i oktober 2015, där en person maskerade sig, gick in i en skola och dödade och skadade flera personer. Gärningspersonen dödas sedan av polisens skott. Polisen uttalade sig, hårt pressad av media, om att det var fråga om ett hatbrott redan inom 24 timmar. Där omöjliggjorde gärningspersonens egen död vidare utredning i motivfrågan, men polisens förundersökning kunde senare bekräfta att det fanns ett hatbrottsmotiv och att såväl val av brottsplats som brottsoffer motiverats av gärningspersonens fientlighet mot personer med utländsk bakgrund. Media och personer med specialistkunskap om hatbrott och terrorism drev på kategoriseringen av brottet från hatbrott till ”terrorbrott” eftersom brottet enligt dessa hade sådana inslag. Samtidigt 86

Hatbrott och kriminologi

hävdade säkerhetspolisen, SÄPO, att det inte rörde sig om terrorbrott utan ”bara” hatbrott. Här uppstår en intressant skillnad mellan den officiella kategoriseringen och hanteringen av en händelse och övriga samhällets uppfattning. Spelar det någon roll hur en händelse betecknas? I just det här fallet hade det ingen betydelse för gärningspersonens straff eftersom denne var avliden och brottet mord, oavsett motiv, innehar maxvärde på straffskalan. Men det kan ha betydelse för föreställningen av hatbrott. Uppmärksamhet kring en händelse kan förstärka bilden av ett fenomen såsom hatbrott som våldsamma händelser och inte som, som ju är det vanligaste, vardagliga, lindrigare pågående händelser.

Uppfylls syftet med att lagstifta mot hatbrott? Vilket eller vilka problem avser politikerna att lagstiftningen ska hantera? Rasistiska mord? Hotbrev från homofoba grannar? Konflikter mellan olika folkgrupper? Kors-, måne-, stjärn- och flaggbränningar? Alla konflikter som rör indelningen i vi och dom? Hatbrottslagstiftning är kopplad till likabehandling, demokrati frågor och mänskliga rättigheter (Swigonski m.fl., 2001). Det finns även kopplingar till rättsväsendets behov av legitimitet (Mathiessen, 2005). I ett samhälle som styrs av de principerna är det logiskt att särskilt markera ogillande mot attacker som styrs av motiv med kränkningsinriktning, p.g.a. vissa kategoriseringar. Att försöka förhindra att hatbrott sker genom att lagstifta mot dem är ett aningen optimistiskt syfte med lagstiftning. Rättssociologiskt uttryckt är lagstiftningen inte avsedd som © Författarna och Studentlitteratur

Hatbrott och kriminologi

direkt styrmedel, snarare indirekt. Vissa handlingar är förenade med straff. Många människor avhåller sig från att begå dessa handlingar, antingen p.g.a. straffrisken, eller för att de inte är intresserade av att begå dem, medan andra begår dem, av olika skäl. Samtidigt har samhället bestämt att en viss typ av handlingar är mer klandervärda än andra. Men alla typer av hat är inte inkluderade i begreppet hatbrott. Antag att en fotbollssupporter älskar sitt lag och hatar motståndaren. Det kan förefalla som att hatbrott är rätt begrepp när supportrarna skär öronen av varandra. Det är emellertid fel tolkning av straffskärpningsbestämmelsen. Där gäller bara vissa kategorier av hat-kopplingar. Att det är just dessa kategorier beror på att lagstiftaren ansett att utsatthet riskeras p.g.a. dessa ”tillhörigheter”. Därför ska det kosta mer att utsätta dem. På så vis är hatbrottslagstiftning en slags skyddslagstiftning (Graver, 1986). Men huliganer är ingen sådan särskilt skyddsvärd grupp. I realiteten är regelns tillämpning svår att följa, och detta kan leda till att rättsväsendets legitimitet ifrågasätts.5 Sett ur ett myndighetsperspektiv kan det också hävdas att lagstiftningen inte används, för att utsatta inte anmäler, eller inte berättar om det troliga motivet. Vidare finns indikationer på att när regeln väl tillämpas, så blir skärpningen modest. En tio-procentig ökning av bötesbelopp eller strafftid har yttrats i diskussioner om påslaget, bl.a. på utbildningar för rättsväsendet.6 Diskussionen om lämpligheten i att lagstifta om motiv (utöver uppsåt) har varit livlig från 1980-talet och framåt (Jacobs & Potter, 1998). I dessa diskussioner ingår såväl röster om vad 5 Tiby & Sörberg, 2006. 6 Utbildningar för rättsväsendet, RPS, FHI, BrOM.

Hatbrott och kriminologi

som är syftet med brottmålsprocesser som hur det kan vara möjligt att avgöra vilka grupper som ska kategoriseras som skyddsvärda. Det kan dessutom ses som kontraproduktivt att lagstiftningen ”pekar ut” de skyddsvärda, som presumtiva offergrupper genom att behandla vissa grupper som riskgrupper.7 Det vill säga att omnämnandet i straffskärpningsregeln (27 kap. 2 § 7 p. brottsbalken) kan reproducera utsatthetsstämpeln och brottsofferrisken. Ett exempel är utvecklingen inom kategorin sexuell läggning. Det var en självklarhet för 1970- till 1990-talens gayrörelser att driva identitetspolitikfrågor. Medan det för den senare queer-rörelsen, hbtq-aktivisterna, snarare handlade om att fokusera inte på avvikelse och identitet, utan på normer, makt och synliggörande av normativiteter (Tiby, 2012). Svaret på frågan om lagstiftningen uppfyller sitt syfte, eller om den t.o.m. är kontraproduktiv, beror på vem som svarar. Uppföljningar och utvärderingar av ny lagstiftning är som väntat komplexa och visar inte så mycket vad som beror på vad. De kan mer ses som försök att undersöka effekter av lagstiftningen och normbildning generellt. Detta kan ibland leda till mindre justeringar, men sällan till några radikala förändringar. Hittills har ingen föreslagit att straffskärpningsregeln ska tas bort. Om en utvärderare drar slutsatsen att lagen inte til�lämpas så ofta eller kraftfullt som den skulle kunna göra, brukar slutorden handla om brist på kunskap och behov av utbildning av rättsväsendets handläggare (Brå, 2002:9). Vad kunskapen ska bestå av, och andra detaljer, utelämnas oftast.