Page 1

INNEHÅLL

Hunger 7 Bill Viola i öknen 31 Bästis 61 Uthuset 87 Vård 117 Interiör 141


HUNGER


En halvtimme tidigare åkte vi förbi ett matställe som var öppet. Jag hade sagt att jag var hungrig och pekat på skylten innan vi kom fram till avfarten, men du påstod att den dök upp för snabbt för att du skulle kunna köra åt sidan. Efter det sa ingen av oss någonting. Inte förrän ett av bar­ nen måste gå på toa. De började bråka. På grund av stäm­ ningen, de känner alltid om stämningen är dålig, det får dem att tjata eller retas, ibland slåss de. Vilt och hårt. Som om de gav sig på någon de inte känner. Bara vi kommer ut ur tunneln, sa jag. Men när vi gjorde det kändes det som att komma ut på ett helt annat ställe, vi körde rakt in i regnet, tunneln en tom ven bakom oss, den tunga himlen framför. Det fanns inga förvarningar, ingenting vi kunde ha förut­ sett. Du lade i en ny växel, fick problem. Varvtalet blev hög­ re, motorn rusade. Vad är det nu, sa jag. Jag måste köra åt sidan, sa du. Det är något med bromsarna som inte är som det ska. Vi stannade på ett ställe där vägen blir lite bredare. En utsiktsplats med staket mot dalen, brant ner på den ena sidan. Du sa att vi måste få någon att titta på den, bilen. Vem 9


då? sa jag. Jag höll i den yngstas byxor medan hon satt på huk i regnet, kissade en liten gul rännil i det redan våta gruset. Vi lämnade kvar bilen på utsiktsplatsen och började gå till­ baka mot området efter tunneln, där du hade sett en skylt, något du hade uppfattat när vi for förbi. Campingplats, stu­ gor uthyres. Vi var våta. Batteriet i din mobil var tomt, jag kunde inte ringa med min, vem var det som skulle betala räkningen, sa du. Jag försökte titta efter skylten som du hade nämnt. Vi hittade den femtio meter längre bort. Från stora vägen gick en bred grusväg en bit ner i terräng­ en. Det var ingen stor campingplats. Då, sent i augusti, låg stugorna öde, turistsäsongen var nästan slut. Men vi hade tur, en man var i färd med att låsa dörren till en av de grå campingstugorna. Han hade höga, gröna stövlar, regnjacka, keps. Jag stod kvar med barnen medan du gick fram för att prata med honom. Jag visste att du skulle förklara att det var något fel på bilens bromsar. Det droppade från mannens keps, han kunde lika gärna ha tagit av sig den, tänkte jag, varför hade han den på sig, den var så våt, var inte kepsar något man använde i solsken. Han skakade på huvudet, pekade mot stora vägen, åt det håll vi hade kommit från. Ni pratade, han tittade bara bort mot mig en enda gång. Det var varmt i luften, trots regnet. Efter några minuter måste ni ha kommit överens, för mannen låste upp stugan igen och du gick in bakom honom, jag såg din rygg och lite av rummet 10


innan dörren stängdes, jag visste redan hur det såg ut där­ inne, jag var på liknande ställen när jag var barn, på andra semesterresor. Jag kände att regnet hade trängt igenom jackan. Ska vi bo här? sa ett av barnen. De gnällde. Jag visste inte vad jag skulle svara, jag hyssjade på dem, jag sa jag vet inte, då vill jag sova i eget rum, sa den äldre. Det finns inget eget rum, svarade jag, det är en campingstuga. De tog några steg tillbaka, besvikna. Den yngsta förlora­ de nästan balansen i de hala gummistövlarna. Mannen, som tydligen drev stället, kom ut igen, nickade åt mig och barnen innan han satte sig i bilen och körde uppför den branta, näs­ tan försvunna vägen. Du viftade med plånboken, du var så belåten, jag kände igen ditt ansiktsuttryck, det du har när du ordnar allt. Han blir inte handlingskraftig, han blir otålig, tänkte jag. Otålig, snabb, dina rörelser verkar kanske effektiva, men egentligen är det nervositet. Själv blir jag långsammare, det här går väl bra, sa du, du hade höjt på ögonbrynen. Det var en fråga. Kanske, sa jag, ovilligt. Flickorna hade gjort spår i leran, de gick fram och tillbaka, försökte utplåna något, spåren bil­ dade ojämna linjer, leran brun och tjock, som avföring, sluta, sa jag, de stannade tvärt, såg häpet på mig. Som om jag skulle ha ropat. Stugan bestod av två rum. Det lilla köket var bara en vrå, rummet var lite större, det fanns en dörr ut mot baksidan till en trist gräsmatta. Sovrummet med två smala våningssängar 11


och trasmatta på golvet. Bakom träden kunde jag ana lite av utsikten som vi hade sett där vi lämnade bilen. Rummen luktade, jag var osäker på vad det var för lukt. Vi kunde ha frågat honom om det fanns något ställe där man kunde få något att äta, det var du som sa det. Nej, vi skulle ha stannat när vi hade chansen, tänkte jag, och du måste ha vetat det för du sa: det finns inget ställe här i närheten med riktig mat. Nej, inte här i närheten, sa jag, men fyra mil bort, på and­ra sidan tunneln. Du gnuggade dig över ögonen med händerna. Börjar du nu igen, sa du. Under några minuter undersökte vi hyllorna. Kollade skåpen under diskhon och ovanför diskhon som alla luktade på samma sätt, lukten var bara intensivare, som om den kom från en plats alldeles intill. Men vi hittade ingenting, det var nästan tomt. En myggspiral i ett hörn. Det var inte smutsigt men inte precis rent heller. Få gäster nu, säsongen som var slut och allt det där. Du ryckte på axlarna. Han låtsas, tänkte jag. Han vill inte medge att han är hungrig. Du sa att du tänkte se dig omkring lite. Barnen sprang efter dig ut. Det var tomt i de andra stugorna, du var ute för att undersöka, som om vi inte båda visste att vi var ensamma. Jag gick en snabb sväng runt stugan, medan du kände på dörrhandtag, knackade på. På ett ställe låg det en presenning, mitt på den slitna ytan hade regnvattnet samlats i en gul pöl, en tjock vätska, som om det rann var från något ställe på in­ sidan. 12


Vi spelade yatzy, jag började känna mig yr. De släta, svet­ tiga tärningarna hade blivit små tyngder i handen på mig. Barnen var överraskande lugna, de hade delat på en bit knäckebröd med klibbig ost som jag hade tagit med från bilen. De skulle aldrig ha ätit det i vanliga fall, men nu hade de kastat i sig det, hungriga de också. Regnet utanför fönstret. Jag ska fråga ägaren, sa du. Han har kanske lite mat som vi kan få. Hur då, sa jag, hur ska du göra det utan mobil? Du drog på dig stövlarna, dina fingrar var smutsiga, du hade hållit på med motorn däruppe. Jag går väl dit, sa du. Jag kände oron. Precis då. Vart? sa jag. Han bor längre upp i dalen, sa du, det är en bit, du pekade ut vägen. Det kan du inte, sa jag. Du såg på mig, du hade fått på dig jackan också. Det är genant, sa jag. Jag har ingen lust att ta emot den maten. Det har jag, sa du, och barnen är hungriga. Du sa att du skulle gå bort till bilen uppe vid vägen också, testa bromsarna igen, se om. Något. Du sa att du skulle testa något. Du fortsatte att prata, jag såg på mina tår, jag hade tagit av mig skorna, de var våta. Mina tår verkade svullna på ena foten. Är det något med mina tår, sa jag. Jag går nu, sa du.

13


När du hade gått sökte jag igenom köksskåpen igen, gamla syltburkar och koppar, i ett av skåpen stod en stor burk. Det fanns bilder av kex utanpå den. Jag öppnade burken, det låg något som såg ut som ljusa, hopklibbade hårstrån på botten, jag undrade om det var resterna av en insekt. Jag ställde till­ baka burken, tänkte: skulle jag ha ätit kexen om det hade funnits några där. Flickorna ropade, de hade hittat karamellerna, fem sega fruktkarameller som vi hade gömt. De delade dem mellan sig och frågade om jag ville ha den femte. Den yngsta höll fram den. Jag kunde känna den i munnen, den kletiga konsi­­­s­ten­ sen, värmen från hennes hand, ett sug i magen av hunger. Nej, ta den du, sa jag. De försökte dra i den med fingrar­ na, innan en av dem bet av den på mitten. De såg häpet på hur karamellen drogs ut och ändrade utseende innan den delade sig. Efteråt slickade de papperet, jag tittade på mina egna händer, de var smutsiga, de också, varför hade jag inte sagt att flickorna skulle tvätta sig om händerna. På stolen slöt jag ögonen under några minuter, tillräck­ ligt för att somna och vakna igen, befann mig i ett tillstånd mellan dröm och vakenhet, i en absurd scen, du stod med öppen mun och försökte säga något till mig, gapade, gapade, jag ville skratta, men kunde inte. Och så var det ljudet från en bil, jag tyckte att jag hörde en bil. Nu var jag vaken, bar­ nen var griniga mot varandra. Från dörren såg jag tunet. Du fanns inte där. Men jag lade märke till en bil som hade stannat ett stycke upp på vägen, den såg inte ut som ägarens bil, ägaren till stugorna. Den här 14


var brun, en lite äldre typ. Det var något med den, jag tänkte att föraren såg mig, att jag syntes i dörröppningen. Varför stod han där och väntade. Jag stängde dörren och gick in till flickorna igen, jag kände på verandadörren. Hörde att bilen kom, att den kom rullande nerför grusvägen, leran under hjulen. Nej, inte det, tänkte jag. Jag stod kvar på golvet i rummet. Hörde bilen stanna ute på tunet, röster. De pratade utanför, rösterna från två män. De var där, och så var de borta. Jag stod fortfarande mitt på golvet och väntade. Vad vän­ tade jag på. Du är hungrig, tänkte jag. Jag tyckte att jag hörde ett dunkande, var det ett dunkan­ de, ljudet av saker man ställer ifrån sig eller något som knuf­ fas till, jag tänkte att jag borde göra något, hitta på något som upptog mig medan jag väntade på att du kom tillbaka, flickorna hade tröttnat på yatzy. De satt i var sin ände av det smala rummet, med ryggen mot väggen, framför dem några nyckelringar av plast som du hade fått tag i på en bensin­ station, jag vet inte vad det var för slags lek eller om de alls lekte. I sovrummet var det lilla fönstret dolt av en mörkblå gardin, jag förde den åt sidan. Dörren till den närmaste stu­ gan var öppen. Den bruna bilen stod parkerad på gruset mel­ lan stugorna. Det hade slutat regna, det verkade ljusna, värmen kom snabbt och barnen ville ut, de öppnade dörren ut mot gräs­ 15


mattan, jag försökte prata in dem igen: Jag har inte sagt att ni får gå ut. De hade hittat en badboll som de trampade på i tur och ordning, den gav efter, luften som pressades mot den ena sidan och sedan den andra, det påminde om något plåg­ samt, jag orkade inte se på. Jag ville inte gräla, jag fortsatte att tala lågt, de skulle ha slutat om jag hade haft något gott, glass, choklad. Jag tänkte att det var klokt om vi inte väsnades för mycket. Jag gick lugnt och kastade en påse i den tomma soptunnan bakom stugan. Någonstans på vägen, före det där med bromsarna, innan jag blev hungrig, hade vi pratat om något fint, du log och hade låtit handen snabbt glida över mitt lår, jag kom på det nu, jag försökte hitta något trevligt att tänka på, jag tyckte om din varma hand på mitt lår. Jag släppte ner locket på soptunnan. En äldre man satt i en campingstol på gräsmattan vid den närmaste stugan, rökte och såg rakt på mig. Överkroppen var naken, skuldrorna fulla med vita hårstrån, som dun, han tittade bara, hälsade inte, det är inte naturligt, tänkte jag, att sitta på andra sidan, var­ för sitter han vid kortväggen och inte på baksidan i trädgår­ den. Runt husknuten kom en kvinna i tjugoårsåldern gåen­ de, barfota, det kunde inte vara särskilt varmt i gräset, hon stannade och pratade med honom i campingstolen. Håret hängde ner på sidorna av hennes ansikte, hon hade svarta shorts, svart T-tröja, och något som såg ut som en pappmugg i handen. Hon viftade retsamt med muggen mot honom, mot den äldre mannen, han skrattade och slog ut med han­ den efter henne, som om han ville klappa henne på rumpan, 16


men missade. Framför ingången på framsidan stod en yngre karl och tog fram en kasse från bilens bagageutrymme. Jag tänkte att den säkert inte innehöll mat, kanske öl. Flickan var nog stark. Hon var piercad i ögonbrynet, hon är inte hans dotter, tänkte jag, dotter till den äldre mannen. Barnen hade rusat in igen. Jag gick efter dem, låste dör­ ren, stoppade nyckeln i fickan. Pratar de om oss där borta, tänkte jag, de i den andra stugan. Jag undrade om jag borde gå ut på framsidan och titta, men vad skulle jag titta efter. Det är kanske det de vill, tänkte jag, att jag ska bli nyfiken. Fem minuter senare kom du. Jag trodde nästan att du inte skulle komma, sa jag. Varför skulle jag inte komma, sa du. Jag var rädd, sa jag, det betyder inte att det finns något att vara rädd för, sa du. Du hade med dig filtar, du berättade att du inte kunde hitta huset, att det måste ligga mycket längre upp i dalen. Du hade varit borta vid bilen, du hade upptäckt flickornas mat­ lådor. Men det finns ingen mer mat där, sa jag. Frukt, sa du. Det finns lite frukt kvar. Och jag hittade colan som jag köpte. Flickorna tjöt av glädje. Tycker du att de ska dricka cola? sa jag. Nej, jag gör allting fel, sa du. Jag mindes att vi hade stannat för att tanka på ett ställe efter vägen, du ville ha cola, och när du var inne på bensin­ stationen såg jag dig tillsammans med tjejen som stod i kas­ san, du sa något och hon skrattade, jag undrade vad du berät­ tade för henne som gjorde att hon skrattade så. Jag fick en 17


känsla av att du berättade för henne om mig. Något jag hade sagt eller gjort, något dumt. Jag tänkte på vad jag skulle ha berättat om dig och om hon skulle ha skrattat lika mycket åt det. Du kan inte ge barnen cola, sa jag. De kommer inte att somna. Du svarade inte. Såg du bilen? sa jag. Nej, sa du. Framför den andra stugan. Jaha, sa du och fördelade colan i två termosmuggar. Det finns väl andra som behöver övernatta. Jag sa att det hade ju varit låst i de andra stugorna. Jag talade lägre för att barnen inte skulle höra. De är tre stycken där borta. De måste väl ha varit uppe hos ägaren och fått nycklar, sa du. Vi är väl inte den enda familj som såg skylten vid vägen. Jag sa: Jag tror att de bröt sig in. Du skrattade, du började faktiskt skratta. Jag tror inte att det är en familj, sa jag. Det kan det väl vara. Nu var du irriterad. Jag begriper inte varför det är så jävla viktigt att det är en familj, fortsatte du. Din irritation, och min vrede, det kändes som om jag skulle kräkas, något ville upp, trots att jag inte hade ätit. Det är som en uppkastning, men man sväljer det igen. Och efteråt sitter den där i strupen, långt efteråt, den känslan. Jag vet inte om jag kan lita på dig, tänkte jag. Om 18


du är tillräckligt stark. En av oss skulle vara tillräckligt stark. Det borde finnas någon att lita på här. Kanske jag ska gå och prata med dem, sa du och reste dig plötsligt. Jag frågade varför du skulle det. De vet säkert om det finns en verkstad i närheten, sa du. Varför skulle de veta det? Varför inte? sa du. Du gör det bara på grund av det jag sa. Du skrattade igen. Varför skulle jag det? Jag skulle just till att säga vänta, gå inte bort till dem, vi vet inte vilka de är, men du hade redan gått ut. Jag stod och såg efter dig genom fönstret i sovrummet, jag såg att du gick bort till den andra stugan, att den äldre mannen nickade åt dig från sin stol när du närmade dig, att tjejen var där, den yngre mannen också. Han i tjugoårsåldern var den som pra­ tade, han var kraftig, bred. Jag tyckte att de mönstrade dig. Deras röster, din röst, jag hörde att du talade med ljusare, lite tillgjord röst, men hörde inte vad du sa. Folk gillar dig. Alla som träffar dig tycker att du är trevlig. Den äldre mannen rökte, han rökte utan att säga något särskilt. Tjejen hade gått in igen. Du försvann bakom stugan med den unge mannen. Det gick några minuter, vanligtvis skulle vi ha ätit nu, jag tänkte det, att vi skulle ha ätit, jag skulle ha gjort i ordning något, du skulle ha dukat, flickorna tillsam­ mans med oss kring bordet hemma, jag tänkte på mat, jag tänkte på din hand på mitt lår. Jag saknade det. Barnen ropade, de ville visa mig något som de hade ritat, 19


du hade hämtat deras ritblock och tuschpennor, jag ägnade mig åt dem några minuter. Jag hörde att deras bil startades. Men när jag kom fram till fönstret igen såg jag inte dig där. Det fanns en person i framsätet, men jag såg ingen bredvid, bilrutorna var mörka och det gick så fort, kanske lade jag bara inte märke till dig, han kan ha böjt sig fram, tänkte jag. Det kan ju hända att du böjde dig fram efter något. Han satt kvar där, den äldre mannen i campingstolen. Varje gång jag tittade ut stirrade han tillbaka. Gardinen var fäst i en liten vajer med plast omkring, ty­ get en mörk kvadrat som bara täckte glaset. Jag hade kunnat dra för den, han skulle ha sett det. Den unga flickan tände en cigarett och gav den till honom, han klappade på sitt knä, men stolen kunde omöjligt hålla för dem båda två. Hon var nog inte hans dotter, eller också var hon det. Hon betraktade något alldeles framför sig, men det syntes ingenting där. Hon har sett mig, tänkte jag, hon vet också att jag är här. De ser allt, tänkte jag, sitter och väntar som på en signal, en rörelse, kanske en gardin som dras för. Det är inte så, tänkte jag, det är aldrig så. Du är hungrig, tänkte jag. Du måste bara äta lite, efter en stund går det över. Jag ropade på flickorna och frågade om vi skulle gå ut lite. Nu går vi ut, sa jag. De såg häpet på mig. Det är ju så fint väder, sa jag. Vi kan vara ute nu. Jag tog ett par steg ut på baksidan, mitt på gräsmattan 20


stod en ställning med ett par gungor, kättingarna som den ena hängde i var hopsnodda. Flickorna försökte samla vatten från takrännan i en trasig hink. Deras smala armar som lyfte. Jag kom inte på något att göra. Allt verkade konstgjort, imi­ tation av trivsel, göromål, något förnuftigt. Jag var så hungrig. Jag borde ha ätit något, bett att få smaka på colan. Det var tyst. Du hade kanske följt med dem in i stugan, de kunde ha hittat en förevändning för att få in dig dit. Den avstängda mobilen, vem skulle ha ringt, tänkte jag, om det var så, om något höll på att hända med oss. Vem skulle ha ringt? Om du inte kom. Varför skulle du inte komma, skulle nå­ gon hinna fram, och vem skulle det vara? Träden, och bakom dem den branta fjällsidan. Jag kunde ha fått in barnen, jag kunde ha fått dem att lägga sig under sängen. De skulle na­ turligtvis aldrig ha stannat kvar där. Jag tittade bort mot den andra stugan. De måste ha gått in. Stolen var tom. Han satt inte längre där, inte hon heller, det kändes som om en tung och brutal hand bankade rytmen mot bröstkorgen, jag gick långsamt tillbaka, in i stugan, flickorna hade tröttnat på leken med hinken och var redan inne, jag låste och drog för gardinerna i rummet, de täckte bara ena fönsterhalvan. Vad är det? sa en av flickorna, ingenting, sa jag. Jag log mot dem. De satt på golvet nu, de bråkade inte, de hade inte bråkat sedan vi satt i bilen. Jag såg mig själv gå genom skogen med dem, men det 21


fanns ingen skog här, kanske om jag tog mig upp till vägen, jag skulle inte ha stått ut med rädslan i deras ansikten, tänkte jag. Jag skulle ha gett upp med en gång, alldeles oavsett vem som kom efter oss, jag skulle ha varit en som bönföll, snälla, skulle jag ha sagt, snälla. En klarhet, hungern fick det att kännas så, tänkte jag, allt var tydligare, rummet också. Vad hade de sagt för att få med dig in, eller till bilen. Det kunde finnas fler därinne, andra som jag inte hade sett. Jag såg någonting framför mig, något blodigt. Jag slöt ögonen. En kvart. Jag gick fram och tillbaka. Vid ett tillfälle lyfte jag upp barnens regnjackor, lade ut dem på den slitna soffan, jag borde lägga fram kläder, ifall, tänkte jag, ifall jag måste få ut dem snabbt, de tittade upp på mig, stilla, tysta, utan att jag hade sagt något. Så där, nu ska vi snart lägga oss, sa jag. Jag försökte säga det i lätt ton, obekymrat. Deras små jackor, de luktade plast och jord när jag höll upp dem mot näsan. De tyckte om att gräva i jorden, det gjorde de jämt, jag hade bara inte tänkt på det förut, aldrig tänkt på att de grävde i jorden hela dagarna, i lort och jord. Jag kom på att hans stol därute, campingstolen, liknade de stolar som folk hade när jag var barn, folk som dök upp på liknande campingplatser, för många år sedan när jag semest­ rade med mina föräldrar. Innan vi slutade med det, innan vi köpte egen stuga. Barn med slitna nylonbaddräkter, smutsiga naglar, de dricker mjölk till middag, sa jag när jag kom in efter att ha lekt med några av de barnen hela dagen. Barn jag hade 22


träffat. Jag minns dem egentligen inte, bara känslan. Vi skulle aldrig ha stannat här om det inte varit för det där med bilen. Var är de, tänkte jag. Mannen och tjejen. Barnen hade hittat regnjackorna som jag hade lagt fram, de ville ta på sig regnjackorna, vi vill ha på oss dem, får vi ta på oss dem? Hysch, sa jag. Hysch. Jag försökte lyssna, om jag kunde höra dem utanför, om de var utanför. Tjejen och den äldre mannen. Barnen som tog på sig regnjackorna, stövlarna. Jag öpp­ nade dörren ut mot vägen. Det började bli sent. Jag tittade efter dig. Barnen satt på soffan i regnjackorna och såg på mig. Nu lägger vi oss, sa jag. Ska vi inte borsta tänderna, sa de. Var är pappa, frågade den yngsta. Han kommer nog snart, sa jag. Jag sa att de kun­ de ta av sig regnjackorna, men de ville inte. Jag satte mig på kanten av den ena våningssängen, bredvid dem. Sov, sa jag. Mellan gardinen och glaset var det en glipa, utanför såg jag himlen förändras, öppna sig, släppa in mörkret. När jag hörde bilen hade jag ännu inte somnat, jag hade legat eller till hälften glidit ner i en obekväm ställning, du stängde dörren tyst efter dig, som om du trodde att också jag sov, du trodde nog att vi sov alla tre. Varför har de regnkläderna på sig? sa du. Vi väntade på dig, sa jag. I regnkläder? 23

Profile for Smakprov Media AB

9789187347504  

9789187347504  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded