Issuu on Google+


Michael Azar den ädla dÜden Blodets politik och martyrens minne

Stockholm 2013

124503_en_adla_doden.ORIG.indd 3

2012-12-05 11.42


Boken tillägnas Victor Jara, Stephen Biko, Samir Kassir och Anna Politkovskaja.

Den ädla döden Blodets politik och martyrens minne Leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se © Michael Azar 2013 Omslag: Rasmus Kellerman Omslagsbild: St. Sebastian/Reni, Guido © Dulwich Picture Gallery, London, UK/The Bridgeman Art Library Sättning: Team Media Sweden AB, Falkenberg Tryck: Scandinavian Book, Danmark 2013 ISBN: 978-91-7343-434-8

124503_en_adla_doden.ORIG.indd 4

2012-12-05 11.42


INLEDNING Medborgare, låt oss protestera genom vår död! Victor Hugo, Samhällets olycksbarn.

I april 1985 spränger sig den nitton år gamla Loula Abboud i luften. Hon har engagerat sig i en frihetsrörelse mot de israe­ liska invasionsstyrkor som ockuperar hennes hemland Liba­ non. En dag närmar sig fienden motståndsgruppens läger. Loula väntar tills soldaterna kommit tillräckligt nära och ut­ löser därefter en bomb som tar med sig både henne och några av dem i döden. Loula Abboud är kristen och kommunist. Hon är en av de första kvinnliga så kallade självmordsbombarna i regionen. Såväl kristna som muslimska, nationalistiska som kommu­ nistiska rö­rel­ser hyllar henne som martyr i frihetskampen. Det sätt på ­vilket hon skildras av sina kamrater för tankarna till minnes­talen över de stupade franska motståndsmännen under andra världskriget. »Hon offrade sitt liv för friheten. Vi kommer aldrig att glömma henne. Vi skall se till att hon inte dog för­gäves.« Min tidigare studie av döden som politiskt instrument under­det libanesiska inbördeskriget (Döden i Beirut) öppnade dörren till en vidare undran: var martyrskapets traditioner be­ 7

124503_en_adla_doden.ORIG.indd 7

2012-12-05 11.43


gränsade till den så kallade arabvärlden eller kunde man åter­ finna dem överallt? Vad skulle hända om jag försökte teckna det västerländska martyrskapets idéhistoria? Redan vid en första anblick visade sig västvärldens historia myllra av martyrer. Deras förmodat ädla död utgjorde föremål för intrikata uttolkningar av filosofer, teologer och politiker. Existentiella teman flätades här omärkligt samman med poli­ tiska spörsmål: finns det något i livet som det är värt att gå i döden för? Hur väger man livets värden mot dödens löften? Kan människan genom tro och gärningar vinna evigt liv? Har de döda några rättigheter? Vad har blodet med Gud, sanning­ en och friheten att göra? Trots alla meningsskiljaktigheter i övrigt framstod de väster­ ländska tänkarna som rörande eniga på en viktig punkt: till skillnad från alla andra varelser antogs människan ha förmågan att medvetet offra sitt liv för värden som hon höll för högre än blotta existensen. Genom att ända in i döden förbli trogen mot sådana värden manifesterade människan sin frihet. Hon var varken bunden av en naturgiven självbevarelsedrift eller för­ slavad av rädsla inför tyrannernas våld. I en artikel från 1944 om den tyska ockupationen av Frank­ rike skriver Jean-Paul Sartre: Eftersom det nazistiska giftet trängde ända in i våra tankar blev varje riktig tanke en erövring; eftersom en allsmäktig polis försökte tvinga oss till tystnad blev varje ord lika värdefullt som en principdeklaration […] Varje val som vi gjorde var äkta eftersom det gjordes i dödens närvaro, eftersom det alltid hade kunnat uttryckas i formen: ’Hellre döden än …’

8

124503_en_adla_doden.ORIG.indd 8

2012-12-05 11.43


I västerlandets kända historia går vördnaden för frihetens offer­ åtminstone tillbaka till Perikles som på fyrahundratalet före vår tideräkning håller ett berömt tal över de athenare som stu­ pat i det Peloponnesiska kriget. Den grekiske statsmannen framhäver de levandes skyldighet att hedra minnet av de döda. »Efterlikna dessa män!« säger Perikles. De dog »den mest ädla död« eftersom de valde »att hålla stånd hellre än att ge vika«. Genom att offra sina liv för fosterlandet visade de att »friheten är lycka och tapperheten frihet«. Perikles diskurs om athenarnas död rymmer några centra­ la motiv som återkommer i olika skepnader genom hela väst­ världens idéhistoria. För det första möter vi själva idén om den ädla döden. Vi kommer att möta många variationer på temat – från Platon och Tertullianus till Castro och Breivik. Det tycks inte finnas någon religiös eller politisk gruppering som klarar sig utan den sublima sammankopplingen mellan det med­ vetna offrets förmodat ärofulla död och den egna lärans helig­ het. Ju mer blod som förmår offras i sakens namn, desto mer sakral verkar den framstå för sina anhängare. Den som dör en sådan ljuv död kan räkna med gudarnas och människornas kärlek i tid och evighet. För det andra anförs de stupade hjältarna som förebilder för de efterlevande. Jag hade redan skymtat detta förhållande när jag i en annan undersökning (Vittnet) försökte förstå den tidiga kristna gemenskapens martyrkult. Under tyngden av romarnas förföljelser upphöjdes Jesus död på korset till ett rättesnöre. Imitatio Christi: det var genom att efterlikna frälsa­ ren såväl i livet som i döden som den kristne skulle finna och bekräfta trons sanning. Enligt evangeliernas författare var det rentav en uppmaning från Jesus själv: »Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.« I den tidiga kristna gemenskapen ägde härmed en 9

124503_en_adla_doden.ORIG.indd 9

2012-12-05 11.43


genom­gripande begreppsförskjutning rum: istället för att som i den klassiska grekiskan beteckna någon som vittnade med ord kom ordet martyr nu att avse de troende som vittnade med sitt blod. För det tredje utnyttjas minnet av de döda föregångarna för att svetsa samman gemenskapen. Det vi kallar Historien fram­ träder här mindre som en ansamling av fakta än som en sträng tuktare av känslor. Den pekar ut vilka döda vi skall sörja och inte sörja, vilka av dem vi bör känna samhörighet med och ­vilka vi skall identifiera som våra fiender. Historien lär oss vilka­ som har offrat sig för oss och vilka som genom tiderna suktat efter våra liv. De döda skall inte ha dött förgäves: upp­ maningen att imitera martyrerna strålar här samman med före­ställningen om en moralisk förpliktelse gentemot den egna förmodat transhistoriska gemenskapen. »Staten«, förkla­ rar Edmund Burke, »utgör en intressegemenskap inte blott mellan de nu levande människorna utan också mellan de le­ vande och de döda och de ännu ofödda«. Det finns människor som medvetet väljer att offra sina liv i kampen för en eller en annan sak. De kanske tänder eld på sig själva för att protestera mot förtryck och orättvisor, demonst­rerar med fredliga medel mot mordiska regimer, ­eller de använder sig själva som vapen för att samtidigt ta livet­ av sina fiender. Till denna dödsföraktande skara kan man möjligen även räkna alla de filosofer, författare och konstnärer som trots ständiga dödshot fortsätter att vittna om missförhållanden. Likt en gång Sokrates riskerar de sina liv för rätten att ta till orda i sanningens namn. I ett brev från fascisternas fängelsehåla, året är 1928, antecknar den italiens­ ke tänkaren Antonio Gramsci: »I grund och botten är det jag själv som på sätt och vis velat den här deportationen efter­ 10

124503_en_adla_doden.ORIG.indd 10

2012-12-05 11.43


som jag inte velat ändra mina åsikter. För dem är jag beredd att ge mitt liv.« Andra går i döden mot sin vilja. Uttvingade på slagfältet mister de kanske sina liv för en sak de inte förstår eller rentav förkastar. Ändå blir de av eftervärlden vördade som martyrer. Religiösa, nationella och revolutionära grupper framställer dem som hjältar och föredömen i kampen. De utnyttjar dem som spelpjäser i sina fortsatta strider. Det händer rentav att skilda krafter sliter och drar i ett och samma lik. Nej, jordens mull utgör ingalunda någon viloplats. Historien är en gam som ogärna lämnar några kvarlevor i fred. Min essä tar sin början i antikens idéer om den ädla döden, fördjupar sig vidare i det kristna martyrskapets mysterium och följer därefter dessa traditioner in i de moderna national­ staternas och revolutionernas blodspolitik. I centrum står framför allt tre västerländska martyrdiskurser: den filosofiskreligiösa, den patriotisk-nationalistiska och den revolutionära. Det handlar inte om ett försök till en obeskuren kartläggning. Inte heller om en strävan efter att blottlägga martyrernas inre liv (Vad är det egentligen som gör dem redo att offra sina liv? Kan man skilja mellan sanna och falska martyrer? etc). Jag stannar istället upp vid bemärkta martyrers gravar för att, likt en rolös Hamlet, ställa frågor om relationen mellan liv och död, minne och skuld, hämnd och uppståndelse.

11

124503_en_adla_doden.ORIG.indd 11

2012-12-05 11.43


Urscener

124503_en_adla_doden.ORIG.indd 13

2012-12-05 11.43


I Athen, år 399 före vår tideräkning. Sokrates, den väster­länds­ ka filosofins portalgestalt, döms till döden och tömmer gift­ bägaren i sina vänners och lärjungars närvaro. Enligt en av dem, Platon, skulle läromästaren ha kunnat undvika sitt öde genom att gå i landsflykt. Flera av vännerna vädjar till honom­ om att ge sig av, men Sokrates låter sig inte bevekas. I  den kraftmätning mellan åklagare och åtalad som tar form under rättegången avser Sokrates nämligen att åberopa sin egen kommande död till sitt försvar. Att han är redo att dö för sin sak visar för det första att han har gudarna och sanningen på sin sida, och för det andra att han själv lever upp till de höga krav på principfasthet som han alltid fordrat av Athens med­ borgare. Sokrates tar sin utgångspunkt i en fundamental distinktion: skillnaden mellan att leva väl och att bara leva. Den som lever för att »leva väl« högaktar det värdefulla och ringaktar det värde­lösa. En sådan man ger uttryck för självbehärskning, san­ ningslidelse, tapperhet och dödsförakt. Den som däremot blott lever för att »leva«, som låter sig styras av sin dödsfruktan, kom­ mer att svika alla högre ideal och röja sig som en feg stackare. Sokrates tycks vilja övertyga sina åklagare och åhörare om den­ na essentiella princip: om man vill förbli trogen mot det som ger livet värde måste man också vara beredd att offra livet för det.1 15

124503_en_adla_doden.ORIG.indd 15

2012-12-05 11.43


Sokrates tar fosterlandskärleken som exempel. En männi­ ska som verkligen älskar sitt fosterland kan inte bara hedra det när det står i livets tjänst. Han måste också vara beredd att off­ ra sig för det när yttre och inre krafter går till angrepp mot det. Vilket värde har fosterlandskärleken hos den som flyr så fort faran närmar sig? I själva verket förefaller det som om trofastheten i sig hade ett värde för Sokrates, som om den osvikliga kärleken till något – om det så skulle vara fäderneslandet, en älskad gestalt, Gud eller sanningen – vore ett grundvillkor för det som filosofen så ofta återkommer till: den ädla döden. Det är en idé som inte en­ bart kommer till uttryck hos Sokrates. Alltsedan Odysseus före­drog »sina kära och fädernejorden« framför det eviga livet är den ärofulla döden ett motiv som håller det antika tänkandet i ett fast grepp. Vi återfinner det i politiska tal, filoso­fiska ­skrifter, diktverk och tragedier. Fosterlandskärleken, sannings­ lidelsen och modet i farans stund: den människa som vågar off­ ra livet för det hon älskar dör en ädel död.2  I sitt försvarstal nämner Sokrates den stridbare Achilleus som en förebild: om inte den unge Achilleus flydde den annalkande döden skall inte heller han, såsom åldrande filosof, göra det. Imitatio Achilleus: hellre en ärofull död än att fly av feghet för blotta livets­ skull och leva vidare i vanära. Sokrates använder sig nu av detta resonemang för att tyd­ liggöra skillnaden mellan honom själv och hans åklagare. Mot sina förtalare förklarar han att de misstar sig om de tror att »en man som det är något bevänt med ska ta sina utsikter att leva eller dö med i beräkningen istället för att i allt sitt handlande fråga om han gör rätt eller orätt«. Till skillnad från dem förblir han trogen sanningen, rättvisan och fosterlandet ända in i ­döden. Äran och sanningen står den dödsföraktande bi, me­ dan de inget har till övers för dem som saknar dygd och låter 16

124503_en_adla_doden.ORIG.indd 16

2012-12-05 11.43


sig styras av fruktan. Anklagarnas försök att få honom dödad blottar i själva verket deras brist på karaktär: Ni vet ju, att om ni dödar en sådan man som jag säger att jag är, då är det inte mig ni vållar den största skadan utan er själva. Mig skadar varken Meletos eller Anytos, det kan de inte, för jag tror inte att verklig rätt tillåter att en bättre man skadas av en sämre. Döda mig, driva mig i landsflykt eller beröva mig mina medborgerliga rättigheter skulle han nog kunna. Det uppfattar säkert både han och mång­ en annan som stora olyckor. Men det gör inte jag! Mycket värre anser jag det vara att göra vad han gör nu: försöka få en dömd man till döden med orätt.3

Relationen till döden blir i Platons skildring ett slags dygdens prövosten som skiljer ut de högre från de lägre människorna. Aristokratins herrar visar genom sin virilitet, sin fosterlands­ kärlek och sitt dödsförakt att de är »bättre människor« än de lägre klasserna och de räddhågsna slavarna. Det är genom att göra sig redo att dö på slagfältet, och än mer genom att faktiskt dö i strid för fosterlandet,  som de visar sig vara »dugliga män«.4 Genom beredvilligheten att dö för sanningen och rätt­ visan demonstrerar den sanna filosofen i sin tur att han be­ sitter mer vishet än alla falska och småaktiga åklagare. »Fruk­ tan för fängelse och död«, säger Sokrates, kan inte förhindra filosofen från att »stå upp för lag och rätt«. Den som låter sig kontrolleras av sin skräck för döden avslöjar samtidigt sin brist på kunskap; att vara rädd för döden är nämligen att tro sig veta någonting om det man inte kan veta.5 Som Platon låter sierskan Diotima förtydliga, utgör dröm­ men om odödlig ära ett särskiljande drag för de människor som vågar sätta livet på spel: 17

124503_en_adla_doden.ORIG.indd 17

2012-12-05 11.43


Om du ser på människornas ärelystnad skulle du häpna över deras oförnuft om du inte betänkte vad jag har sagt och besinnade vilken egendomlig inställning de får av kärleken till att bli namnkunniga och ’till att vinna ett rykte, odödligt för eviga tider’: för det målet är de beredda att utsätta sig för alla risker, till och med mer än för sina barns skull, lägga ut pengar, underkasta sig alla tänkbara vedermödor – ja, att dö för den sakens skull! Tror du, ­frågade hon [Diotima], att Alkestis skulle ha dött för ­Admetos, att Achilleus skulle ha följt Patroklos i döden eller att er Kodros skulle ha gått i döden för sina söners kungavälde om de inte hade trott att det minne, som vi nu har av dem och av deras tapperhet och dygd skulle bli odödligt? Aldrig! sade hon. Jag tror att det är för odödlig dygd och för sådan hjälteära som alla gör vad som helst, desto mer ju bättre människor de är. De älskar odödlig­ heten!6

Den ädla döden verkar likväl erbjuda mer än ett storslaget och odödligt rykte. I Gästabudet får vi veta att gudarna hedrade Achilleus genom att skicka honom till de lycksaligas öar. I and­ ra dialoger utgör döden själva porten till den odödliga själens återförening med den gudomliga ordning som livet i sinne­ världen berövat oss. Döden är vägen till det som filosofen skat­ tar högst: sanningen. »Om vi någonsin ska få något rent vetan­ de om något«, säger Sokrates i Faidon, »måste vi lösgöra oss från kroppen och låta själen själv betrakta tingen själva«.7

18

124503_en_adla_doden.ORIG.indd 18

2012-12-05 11.43


II Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. 1 Joh. 4:10

Canterbury, den 29 december 1170. Ärkebiskopen Thomas Becket befinner sig i sin katedral då han överrumplas och mördas av fyra riddare. Nyheten sprider sig snabbt över konti­ nenten som reagerar med indignation och fasa. Ryktet går att biskopen blivit mördad på order av den engelske kungen Hen­ rik II. Redan tre år efter sin död helgonförklaras Becket av påve­stolen och platsen för mordet blir snart också mål för om­ fattande pilgrimsfärder (förevigade i Geoffrey Chaucers Canterbury Tales). I linje med en lång kristen tradition antas hel­ gonets kvarlevor ha en helande kraft. I T S Eliots historiska drama om Beckets död, Mordet i kate­dralen, undersöker författaren martyrskapets lockelser och risker. Genom ärkebiskopens mun försöker Eliot frilägga innebörden av den kristna martyrdödens urscen: Närhelst vi läser mässan upplever vi på nytt vår Herres lidande och död. […] På samma gång som vi gläds över att han låtit sig födas för människornas frälsning, erbjuder 19

124503_en_adla_doden.ORIG.indd 19

2012-12-05 11.43


vi alltså hans lekamen och blod till offer, utplåning och försoning för världens synder. […] Mina högst älskade, efter världens sätt att se innebär detta en egendomlig ­motsägelse. Ty vem i denna värld sörjer väl och glädjer sig samtidigt och av samma orsak?8

Jesus död på korset ställer den troende inför en plågsam ambi­ valens. Å ena sidan bör de kristna vilja rusa till sin frälsares räddning, lyfta ned honom från korset och utslunga förban­ nelser över hans fiender. Å andra sidan måste de samtidigt be­ jaka hans öde och i Människosonens plågor skönja en gudom­ lig frälsningsplan. Det är genom Sonens offerhandling som Fadern visar människorna vägen till försoning och låter dem skymta det eviga livet som en möjlighet för alla.9 Föreställningen om Jesus som ett försoningsoffer har san­ nolikt rötter i en lång främreorientalisk, judisk och grekisk tradi­tion i vilken gudarna blidkas genom blodsutgjutelse. I det Gamla testamentet tycks den stränge Herrens vrede mildras först genom offergåvor i form av både djur och människor. Han vakar girigt över människornas beredvillighet att offra både sitt eget och andras blod till hans ära.10 Jesus inträde på den historiska arenan, såsom det skildras av det Nya testamentets författare, knyter särskilt an till den offerlogik som profeten Jesaja utvecklar. Enligt Jesaja nöjer sig Gud inte längre med »blodet från tjurar och lamm och bock­ ar« utan önskar i deras ställe ett nytt slags offer i utbyte mot vilket själva döden skall utplånas för alltid (Jes. 1:11–13; 25:8). Profeten antyder att detta offer skall komma till människorna genom en räddare vars ljus skall nå över hela världen. Det är här,  liksom i Psaltarens rader om den rättfärdiges ­lidande, som det Nya testamentets skrifter finner det genealo­ giska förebud som signalerat Jesus framträdande. Han är den 20

124503_en_adla_doden.ORIG.indd 20

2012-12-05 11.43


ättling av Davids ätt som det judiska folket väntat på, men till skillnad från andra ledare av samma släktlinje för han inte krig mot det egna folkets fiender utan går istället själv i döden för hela mänsklighetens skull. Det oerhörda med denne frälsare är nämligen att han räddar världen genom att offra sig själv såsom »lammet som leds till slakt«. Det var för »våra plågor han led när vi trodde att han blev straffad«, säger Jesaja. Guds tjänare »blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot« (Jes. 53:4–7). Denna offergärning blir ett huvudtema i kristendomens lära om Guds människoblivande genom Jesus. »Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror«, heter det i Romarbrevet (3:25) och i Hebréerbrevet läser vi att det var för att »rena folket med sitt blod« som Jesus plågades (13:12). Efter offrandet av sonen fordrar fadern inga fler blodsoffer. Jesus blod har ju utgjutits för att ge människorna »syndernas för­ låtelse« (Matt. 26:28).11 Tidiga katolska teologier ger ofta uttryck för två till synes oförenliga interpellationer. Medan den första befriar från synd (det var för dina synders skull som Jesus dog på korset), uppen­barar den andra istället en ny skuld (du får inte glömma, du måste tro och leva på ett sätt som återgäldar frälsarens offer­gåva). Genom Jesus död befrias mänskligheten från sina gamla försyndelser, men endast till priset av att själva befriel­ sen sätts upp på skuldkontot. Hur skall människan någonsin kunna rentvå sina av Jesus blod nedsolkade händer? För de tidigkristna församlingarna, förföljda och plågade av de romerska styrkorna, tonar martyrskapet gradvis fram som ett trosbevis som samtidigt vördar frälsarens minne och visar att Jesus inte dött förgäves. Det är genom att inte förneka frälsaren utan själv låta sig spikas upp på korset som den krist­ ne vittnar om sin tacksamhet och övertygelse. Genom sitt eget 21

124503_en_adla_doden.ORIG.indd 21

2012-12-05 11.43


blod återgäldar martyrerna det blodsoffer som frälsaren givit dem. I själva verket skall Jesus själv ha uppmanat lärjungarna till en sådan efterliknelse: »Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det« (Matt. 16:24; jfr Mark. 8:34f). Enligt Lukas är Jesus klar över de svåra prövningar som väntar hans efterföljare. Men till dem som tror och följer honom hela vägen ger han löftet om ett nytt liv: Man skall överlämna er åt synagogorna och kasta er i fängelse och dra er inför kungar och ståthållare för mitt namns skull. Då får ni tillfälle att vittna. […] Ni skall bli förrådda till och med av föräldrar och syskon och släk­ tingar och vänner. En del av er skall man döda, och ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Men inte ett hår på ert huvud skall gå förlorat. Genom att hålla ut skall ni vinna ert liv (Luk. 21:12–19).

I skildringen av Polykarpos martyrium från mitten av det för­ sta århundradet, den första kända martyrakten, framträder hans död just som en imitatio Christi. Polykarpos ändalykt be­ skrivs på samma gång som ett nytt försoningsoffer till Gud, som en omsorgsfull efterföljelse av frälsarens död och som en väg till det eviga livet. Det är genom att dö som man segrar: [Polykarpos] lade händerna på ryggen och bands lik en präktig bagge, tagen från en hjord till offer, ett välbehagligt heloffer som är berett åt Gud. Sedan såg han upp mot ­himlen och sade: ’Herre Gud, Allhärskare, Fader till din älskade och välsignade tjänare, Jesus Kristus. Genom 22

124503_en_adla_doden.ORIG.indd 22

2012-12-05 11.43


­ onom har vi fått kunskap om dig som är Gud över äng­ h larna och makterna och över hela skapelsen och över alla de rättfärdigas släkten som lever inför dig. Jag prisar dig för att du har gjort mig värdig denna dag och stund då jag får ­räknas till martyrerna och får dricka din Smordes bägare för att med kropp och själ uppstå till evigt liv i den heliga Andens oförgänglighet. Måtte jag i dag bli upptagen bland dem som ett gott och välbehagligt offer, så som du i förväg har berett, uppenbarat och fullkomnat det, du trofaste och sanne Gud.12

* Jesus död på korset sätter inte punkt för blodsoffrens historia. Människornas skuldsatthet för det ursprungliga försonings­ offret fordrar nya uppoffringar och kärlekstecken till Gud. Men sam­tidigt medför varje ny blodsutgjutelse till frälsarens ära att ytterligare en skuldbörda lämnas i arv till de efterlevande. Varje ny martyr tenderar att föda nya martyrer i en stadigt växande väv av imitationer. De levande måste visa att de inte offrade sig förgäves, att de dog för någonting som det var värt att dö för – och finns det något bättre sätt att visa det på än att själva gå i de­ ras fotspår? Samtidigt är arvets tunga börda (är också du beredd att vittna med ditt blod om Jesus?) förbunden med ett strålande ­löfte. Martyrernas tillfälliga kroppsliga smärtor visar ju vägen till det odödliga livet vid frälsarens sida. I den inflytelserika martyrakten om Perpetuas och Felicitas martyrdöd på gladiatorarenan i Karthago år 203 understryker författaren hur de båda kvinnorna förpliktigar kommande ge­ nerationer till efterföljelse och ger dem nyckeln till saligheten: Hur modiga och saliga var inte dessa martyrer – sanner­ ligen hade de blivit kallade och utvalda till vår Herres Jesu 23

124503_en_adla_doden.ORIG.indd 23

2012-12-05 11.43


Kristi härlighet! Den som prisar och ärar och tillber denna bör helt visst till kyrkans uppbyggelse läsa även om dessa föredömen – de är inte mindre än de gamla – så att också nya bedrifter skall vittna om att den enda heliga Anden, som alltid är densamma, alltjämt verkar, och likaså Gud, den allsmäktige Fadern, och hans son Jesus Kristus, vår Herre; hans är härligheten och den omätliga makten i evigheters evighet. Amen.13

24

124503_en_adla_doden.ORIG.indd 24

2012-12-05 11.43



9789173434348