9789173786728

IMMACULÉE ILIBAGIZA

”Att betrakta en annan människa som mindre värd än dig själv, är förknippat med stor fara.”

Immaculée Ilibagiza

OCH STEVE ERWIN

ISBN 978-91-7387-672-8

Foto: Adrian Warren

IMMACULÉE ILIBAGIZA är författare och internationell föreläsare. Jag är deras röst låg länge på New York Times bestsellerlista och finns översatt till 17 språk. Hon har fått en rad utmärkelser, till exempel The Mahatma Gandhi International Award for Reconciliation and Peace.

IMMACULÉE ILIBAGIZA

Immaculée Ilibagiza är 22 år 1994 när folkmordet i Rwanda utbryter.

Grannar och vänner förbyts till fiender och tutsierna jagas och mördas i hela landet. Immaculée flyr och göms tillsammans med sju andra kvinnor inne på en liten toalett.

Jag är deras röst är en aktuell bok om ofattbar ondska, men också om kärlek och om förlåtelse – trots allt.

JAG ÄR DERAS RÖST

Jag hörde mördarna säga mitt namn. De stod på andra sidan väggen och bara några centimeter av trä och murbruk skilde oss åt. Deras röster var kalla, hårda och beslutsamma. ”Hon är här … vi vet att hon är här någonstans … Hitta henne – hitta Immaculée.”

Det hördes andra röster också, de var ett stort gäng. Jag kunde se dem för min inre syn: mina före detta vänner och grannar som alltid hade hälsat vänligt på mig. Nu rörde de sig genom huset beväpnade med spjut och macheter. Och de sa mitt namn. ”Jag har dödat 399 kackerlackor”, sa en av mördarna. ”Immaculée blir nummer 400. Det är en bra siffra.” – Ur boken

JAG ÄR DERAS RÖST Kampen för överlevnad under folkmordet i Rwanda — och en kvinnas val

9 789173 876728

Jag_ar_deras_rost_ny.indd 1

2018-02-12 18:06

IMMACULÉE ILIBAGIZA OCH STEVE ERWIN

JAG ÄR DERAS RÖST Kampen för överlevnad under folkmordet i Rwanda — och en kvinnas val

Översättning av Ingalill Bergensten

Till mina älskade föräldrar Leonard och Rose och mina kära bröder Damascene och Vianney för all osjälvisk kärlek ni gav mig. Ni gör himlen till en ljusare plats. Jag kommer alltid att älska er.

Till min bror Aimable, med stor kärlek och hopp om att du ska bli helad från din smärta.

Och till min nya familj – Bryan och våra två små barn Nikki och Bryan Jr – för att ni gett mig ett nytt liv, kärlek och inspiration.

Till minnet av alla förintelseoffer över hela världen.

Svensk copyright © 2018 Libris förlag Copyright © 2007 Immaculée Ilibagiza Originalets titel: Left to tell Originalförlag: Hay House Inc., 2007 Översättning: Ingalill Bergensten Omslag: Monika Ottosson Petrovski Omslagsfoto: Shutterstock © Victor Tondee © Tetyana Dotsenko © Riccardo Mayer ©Damian Ryszawy Författarfoto: Adrian Warren Foton i boken: Privata Sättning: Aina Larsson, Sättaren Tryck: Bookwell Digital Oy, Finland 2018 ISBN 978-91-7387-672-8 www.libris.se

Innehåll

Författarens förord

11

Prolog 13

Del 1. Stormen närmar sig Kapitel 1. Den eviga vårens land

19

Kapitel 2. Stå upp!

33

Kapitel 3. Ännu högre utbildning

48

Kapitel 4. Till universitetet

58

Kapitel 5. Hem igen

66

Kapitel 6. Ingen återvändo

77

Kapitel 7. Pastorns hus

91

Kapitel 8. Pojkarna tvingas gå

102

Del 2. Gömda Kapitel 9. In på toaletten

111

Kapitel 10. Att möta sin egen vrede

124

Kapitel 11. Kampen för att kunna förlåta

133

Kapitel 12. Inga vänner alls kvar

139

Kapitel 13. En samling föräldralösa barn

149

Kapitel 14. Ett nytt språk

162

7

Kapitel 15. Oväntade räddare i nöden

174

Kapitel 16. Att behålla tron

181

Del 3. En helt ny väg Kapitel 17. Frihetens smärta

191

Kapitel 18. Brevet från Damascene

207

Kapitel 19. Camp Bekvämlighet

215

Kapitel 20. Vägen till rebellerna

231

Kapitel 21. Vidare till Kigali

239

Kapitel 22. Sökandet efter ett arbete

250

Kapitel 23. Begrava de döda …

265

Kapitel 24. … och förlåta de levande

276

Epilog 283 Tack 293 Om författarna

299

”När vi inte längre kan förändra situationen ställs vi inför utmaningen att förändra oss själva.”

Viktor E. Frankl, neurolog, psykiatriker, författare och ­förintelseöverlevare från andra världskriget.

Författarens förord

Boken du håller i din hand är inte i första hand en bok om landet Rwanda eller folkmordet i Rwanda. Det är berättelsen om mitt liv och det jag personligen var med om under folkmordet 1994.

Det har nyligen getts ut flera bra, informativa böcker som i detalj beskriver de mekanismer och den politik som ledde fram till 1994 års folkmord då, enligt myndigheternas beräkningar, runt en miljon människor i Rwanda miste livet på ungefär 100 dagar.

Det här är alltså min berättelse, så som jag minns det som hände … och jag minns det som om det hände igår. Jag använder mitt eget namn och mina familjemedlemmars namn. Däremot har jag ändrat namnen på de flesta andra personer som förekommer i boken för att skydda överlevarnas identitet och för att bryta hatets spiral.

Jag tror att vi människor hör ihop och att det är meningen att vi ska lära oss något av varandras erfarenheter. Jag skrev den här boken i hopp om att människor ska kunna lära sig något av mitt livs historia.

Immaculée Ilibagiza, New York City 11

Prolog

Mitt namn är Immaculée

Jag hörde mördarna säga mitt namn.

De stod på andra sidan väggen och bara några centimeter av trä och gipsskivor skilde oss åt. Deras röster var kalla, hårda och beslutsamma. ”Hon är här … vi vet att hon är här någonstans … Hitta henne – hitta Immaculée.”

Det var ett stort gäng den här gången. Jag kunde se dem för min inre syn: mina före detta vänner och grannar som alltid hade hälsat vänligt på mig. Nu rörde de sig genom huset beväpnade med spjut och macheter. Och de sa mitt namn. ”Jag har dödat 399 kackerlackor”, sa en av mördarna. ”Immaculée blir nummer 400. Det är en bra siffra.”

Jag satt gömd inne på en liten undanskymd toalett och jag rörde inte en fena. Ingen av oss sju kvinnor, som fruktade för våra liv, rörde sig det allra minsta. Jag höll till och med andan så att mördargänget inte skulle höra mig andas.

Deras röster ristade sår på min kropp. Det kändes som om 13

jag låg på en bädd av brinnande kol. Som om jag hade fattat eld.

Stötar av smärta for genom min kropp. Tusentals osynliga nålar liksom stacks in i mig. Jag hade aldrig anat att fruktan kunde vara så fysiskt smärtsam.

Jag försökte svälja, men det gick inte. Jag hade ingen saliv och min mun kändes som om den var full av sand. Jag blundade och försökte tänka att jag befann mig någon annanstans, men deras röster drog mig tillbaka. De lät starkare nu. Jag visste att de inte skulle visa oss någon nåd om de fann oss och jag hade bara en enda tanke i huvudet: Om de hittar mig så dödar de mig, om de hittar mig så dödar de mig, om de hittar mig så dödar de mig …

Mördargänget stod utanför dörren och jag trodde att de skulle hitta oss när som helst. Jag undrade hur det skulle kännas när macheten högg igenom huden och träffade mitt skelett. Jag tänkte på mina bröder och mina älskade föräldrar och undrade om de levde eller var döda och om vi skulle ses i himlen inom kort.

Jag knäppte händerna, grep tag om min fars radband, och började be tyst för mig själv: Gode Gud, hjälp mig. Låt mig inte dö på det här viset. Låt inte mördargänget hitta mig. Du säger ju i Bibeln att vi ska få det vi ber om … Gud, nu ber jag. Gör så att mördarna ger sig av. Låt mig inte dö på den här toaletten. Snälla gode Gud, snälla, snälla, rädda mig! Rädda mig! Även den här gången gav mördargänget sig av från huset och vi kunde börja andas igen.

Jag tror att Gud skonade mitt liv av en särskild anledning. Jag lärde mig många saker under de 91 dagar jag satt och darrade av fruktan tillsammans med sju andra på en toalett. Den största lärdomen var skillnaden mellan att överleva och att bli fri ... och det är en lärdom som förändrade mig för alltid. Det gjorde att jag mitt under massmordet i Rwanda försökte lära mig att älska 14

dem som hatade mig och letade efter mig – och förlåta dem som slaktade min familj.

Mitt namn är Immaculée Ilibagiza. Det här är berättelsen om hur jag lärde känna Gud på ett helt nytt sätt mitt under ett av historiens blodigaste massmord.

15

DEL I

Stormen närmar sig

ImmaculĂŠes hemstad, Mataba, ligger i den norra delen av Kibuye, alldeles intill den stora KivusjĂśn (Lac Kivu).

Kapitel 1

Den eviga vårens land

Jag föddes i paradiset.

Det var åtminstone så jag tänkte om mitt hemland då jag växte upp.

Rwanda är ett mycket litet land som ligger som en juvel mitt i Centralafrika. Det är ett hisnande vackert land. Det är omöjligt att inte se Guds hand i landets frodiga kullar, dimhöljda bergstoppar, gröna dalar och glittrande sjöar. Den milda vind som sveper ner från bergen genom pinje- och cederskogarna är fylld med doften av liljor och krysantemum. Och klimatet är så skönt året om att tyskarna, som kom hit på 1800-talets slut, kallade landet för ”den eviga vårens land”.

Som barn märkte jag ingenting av de onda krafter som skulle framkalla den förintelse som dränkte mitt älskade land i ett hav av blod. Jag växte upp omgiven av en underbar natur, vänliga grannar och kärleksfulla föräldrar och bröder. I mitt hem förekom inga rasistiska eller fördomsfulla uttalanden om andra människor. Som barn visste jag inte ens att människor kunde tillhöra olika stammar eller raser och jag hörde aldrig någon 19

prata om sina medmänniskor som tutsier eller hutuer förrän jag började skolan.

I min by fick barnen gå runt en mil till och från skolan och vissa delar av vägen var rätt så ödslig. Men föräldrarna oroade sig aldrig för att någon skulle röva bort barnen eller göra dem illa på något vis. När jag var barn var jag bara rädd för en enda sak – mörker. Annars var jag en mycket lycklig liten flicka i en lycklig familj som bodde i en by där ingen hade några bekymmer utan alla respekterade varandra och brydde sig om varandra.

Jag föddes i en provins i västra Rwanda, Kibuye, i en by som hette Mataba. Vårt hus låg uppe på ett berg med utsikt ner över Kivusjön som sträckte sig så långt ögat kunde se. Klara morgnar såg jag bergen på andra sidan sjön i vårt grannland Zaire, som nu heter Demokratiska republiken Kongo. Jag minns hur jag tidigt på morgonen, medan det sista av dimman skingrades av den uppgående solen, brukade ta mig utför det branta berget ner till sjön för att bada tillsammans med min pappa och mina bröder. Det tillhör mina bästa barndomsminnen. Vattnet var varmt och luften sval. Och vårt hus vakade över oss högt uppe på bergssidan.

Att ta sig hem igen var alltid ett äventyr, för berget var så brant och marken under våra fötter bestod av löst grus och jord som gjorde att man lätt tappade fotfästet. Jag ramlade ofta och var rädd att jag skulle rulla hela vägen ner till sjön. Min far kände alltid på sig när jag blev rädd, och då brukade han lyfta upp mig och bära mig uppför. Han var en stor, stark man och jag kände mig så trygg och älskad när jag var omsluten av hans starka armar. Jag tyckte att det var lite spännande att få bli lyft och buren av pappa för han var inte en person som visade sina känslor fysiskt särskilt ofta. Han var gammaldags reserverad och 20

sa sällan att han älskade mina bröder eller mig – fast vi visste ändå att han gjorde det.

När vi kom hem från simturen brukade min mamma stå i köket och laga ris- och böngrytan som vi åt varje morgon innan vi gick till skolan. Hennes energi upphörde aldrig att förvåna mig: mamma var alltid först uppe och sist i säng. Hon gick upp några timmar före oss andra och såg till att allt var i ordning. Hon la fram kläderna vi skulle ha på oss till skolan och våra skolböcker.

Hon samlade ihop pappren min far skulle ha med sig till jobbet.

Det var hon som sydde alla våra kläder, klippte vårt hår och skapade alla de olika slags handarbeten som prydde vårt hem.

Bönorna som ingick i vår frukost hade odlats på familjens åkrar. Mamma gick ut och tittade till åkrarna varje morgon medan vi andra sov. Hon tittade efter hur skörden artade sig och delade sedan ut redskap till dem som skulle jobba på gården och se till att korna och de andra djuren hade mat och vatten.

När hon klarat av dessa morgonsysslor kom hon in och såg till att vi kom iväg till skolan. Därefter vandrade hon själv ner till sitt heltidsjobb som lärare i den lokala skolan.

Båda mina föräldrar var lärare och de trodde stenhårt att det enda skyddet mot fattigdom och hunger var en god utbildning.

Rwanda är ju ett av Afrikas minsta länder – ungefär lika stort som den amerikanska delstaten Maryland – men också ett av de mest tättbefolkade och fattigaste länderna i världen. Mamma och pappa var de första i sin släkt som gått gymnasiet och de var fast beslutna att det skulle även deras barn få göra. Ja, vi skulle få en ännu högre utbildning tänkte de.

Pappa var vårt föredöme. Han arbetade hårt och skaffade sig hela tiden nya kunskaper. Han fick ta emot många utmärkelser under sin karriär och fick ständigt nya, bättre jobb. Han började 21

som grundskollärare men blev så småningom rektor för en gymnasieskola. Till sist blev han administrativ chef för alla katolska skolor i vårt område.

I Rwanda har alla medlemmarna i en och samma familj olika efternamn. Föräldrarna ger varje barn ett unikt efternamn då barnet föds. Namnet återspeglar vad mamman och pappan kände första gången de såg sitt lilla nyfödda barn. På kinyarwanda, som är Rwandas förstaspråk, betyder mitt namn Ilibagiza ”strålande, vacker till kropp och själ”. Det var min far som valde det namnet för att alltid påminna mig om hur mycket han älskade mig från första stund.

Min far hette Leonard Ukulikiyinkindi. Min mor hette Marie Rose Kankindi, men hennes vänner kallade henne bara Rose. De träffades hemma hos en släkting sommaren 1963 då de var på väg till en väns bröllop. När de möttes gav mamma pappa en hastig blick och frågade sedan: ”Har du tänkt att åka till bröllopet och se ut så där i håret?”

Min far ryckte på axlarna och förklarade att han inte hade kunnat hitta någon frisör. Då letade mamma upp en sax och när han satt sig ner började hon jobbet med att få honom att se lite mindre vild ut. Hon måste ha gjort det bra, för sedan den gången var de oskiljaktiga. De gifte sig inom ett år och pappa lät aldrig mer någon annan än mamma klippa honom.

Mina föräldrar lyckades spara lite pengar genom att jobba som lärare och bruka jorden som min farfar hade gett dem. De odlade och sålde bönor, bananer och kaffe. Pappa ritade och byggde vårt hus som var enkelt med västerländska mått mätt.

Men de andra byborna tyckte att det var rätt så lyxigt. Vi hade kök, matrum, vardagsrum, sovrum och ett gästrum. Och pappa hade till och med ett eget arbetsrum. På andra sidan innergården 22

låg ett litet hus där de som arbetade på gården kunde vistas.

Dessutom hade vi – tack och lov – ett särskilt hus för boskapen så att vi inte behövde sova i samma hus som korna. Pappa hade ställt en cistern ovanpå taket där vi samlade regnvatten så att vi skulle slippa att dra en ledning ända nerifrån Kivusjön. Solpanelerna som han hade installerat försåg oss med ungefär en timmes elektricitet varje dag det var sol.

Vi hade två fordon och det var mycket ovanligt i vår del av Rwanda. Vi hade en gul motorcykel som pappa använde då han åkte runt och besökte skolor i de avlägsna bergsbyarna. Dessutom hade vi en liten bil som vi använde på helgerna då vi åkte till kyrkan eller besökte släktingar. Det fanns bybor som trodde att vi var förmögna, men det var vi faktiskt inte. De kallade min pappa Muzungu, som betyder ”vit man” eller ”rik man”, vilket för de flesta i Rwanda var samma sak.

Ingen annan i vår by hade motorcykel och mamma oroade sig ständigt för att pappa skulle bli överfallen av banditer på någon enslig bergsväg. Att oroa sig för sin familj var något min mor ofta gjorde. Och då någon av oss var borta hemifrån mer än en natt satt hon som klistrad vid radion och lyssnade på nyheterna. ”Mamma, tänk på allt bra som kan hända oss i stället för allt som kan gå fel”, brukade jag säga till henne. Men det hade ingen effekt. ”Åh, Immaculée, jag skulle bli helt förkrossad om det knackade på dörren och någon kom och berättade att det hänt din far eller er barn något. Jag ber om att få dö innan någon av er dör.”

Hon bad ständigt om att vi skulle få vara friska och att inget ont skulle hända oss.

Mina föräldrar var djupt troende katoliker och vi växte in i samma tro. Vi gick i mässan varje söndag och på vardagskväl23

larna bad vi aftonbön tillsammans som familj. Jag älskade att be och gå i kyrkan, ja, allt som hade med Gud att göra. Jag älskade också jungfru Maria och brukade fantisera om att hon var min andra mamma som vakade över mig från himlen. Jag vet inte varför, men att be fick mig att känna mig varm och lycklig. Ja, det gjorde mig så lycklig att en gång då jag var tio år rymde jag och min vän Jeanette från skolan för att hälsa på fader Clement, en gammal, klok präst som var god vän till familjen och som en farfar för mig.

Jeanette och jag vandrade nästan en mil genom ängar och skogar och vadade över en flod för att nå fram till fader Clement. Han hälsade oss varmt välkomna men blev lite orolig eftersom vi kom fram till hans hus helt utpumpade, genomblöta och smutsiga.

Han såg ut lite som ett helgon där han stod med utsträckta armar i sin vida, vita rock och med ett vackert radband om halsen. ”Vad har hänt, flickor? Vad kan jag göra för er?” frågade han. ”Fader, vi vill ge våra liv åt Gud”, sa Jeanette högtidligt. ”Ja, så är det”, sa jag. ”Vi har tänkt igenom saken och vi vill bli nunnor.” ”Nunnor, jaha ja”, sa han och nickade. Han såg helt allvarsam ut men jag är säker på att han fick behärska sig för att inte brista ut i skratt. Han la sina händer på våra huvuden och bad för oss: ”Gud, välsigna dessa barn. Vaka över dem och bevara dem.”

Sedan tittade han på oss och sa: ”Nu går ni hem. Om ni fortfarande vill bli nunnor när ni fyllt 18 år kan ni komma tillbaka och då kan vi prata om det.”

Mina föräldrar var alltså troende katoliker men också kristna i en vidare bemärkelse. De trodde på den gyllene regeln och lärde oss att behandla våra grannar vänligt och med respekt. De 24

kände mycket för vår by och ägnade tid åt olika typer av ideellt arbete. Pappa kunde ägna hela veckoslut åt frivilligt arbete. Han var med och byggde en gudstjänstlokal som kunde användas av alla trosriktningar. Han betalade faktiskt det mesta av byggkostnaderna ur egen ficka.

Han instiftade också en stipendiefond för mindre bemedlade barn. Pengar till fonden kom in genom att han skapade ett av Rwandas få kaffekooperativ och tillät ett dussintal kaffeodlare att odla gratis på vår mark mot att de donerade en del av sin vinst till fonden. Konceptet var så framgångsrikt att han fick pengar över till ett kultur- och fritidscenter, en fotbollsplan till tonåringarna och ett nytt tak till skolan. Även min mamma var känd för att hjälpa behövande. Hon visade aldrig bort en människa som var i nöd. Därför hade vi ofta andra familjer som bodde hos oss. Det var människor som råkat ut för svårigheter och behövde någonstans att bo tills de kom på fötter igen.

Efter skoldagens slut brukade mamma hjälpa elever på olika nivåer med läxorna och hon köpte ständigt tyg till skoluniformer och sydde till flickorna i byn. En gång hörde jag henne prata med en granne som var ledsen för att hon inte hade råd att köpa en brudklänning till sin dotter. ”Rose, vad är jag för slags mor om jag överlämnar min dotter till hennes nya liv i gamla kläder?” frågade kvinnan. ”Om jag bara hade haft en get som jag kunde sälja, så hade jag kunnat klä henne på ett sätt som passar en bröllopsdag.”

Min mamma sa till henne att inte oroa sig utan tro på Gud. Han skulle hjälpa. Nästa dag såg jag hur mamma satt och räknade pengarna hon sparat från sin lärarlön. Sedan gick hon iväg och kom hem med hela famnen full av vackra tyger. Hon 25

satt uppe hela natten och sydde brudklänningen och tärnornas klänningar.

För mamma och pappa var alla i byn som vår familj. Och byborna behandlade dem ofta som extraföräldrar. Min pappa hade rykte om sig i hela regionen att vara en utbildad, upplyst och rättrådig man. Därför vandrade människor ofta lång väg för att söka hans råd. Det kunde gälla familjeproblem, pengabekymmer eller trassliga affärer. Människor bad honom ofta komma för att medla i olika meningsskiljaktigheter eller för att hjälpa till att få deras barn på rätt spår.

Om det inträffade en kris i byn dröjde det inte länge innan någon knackade på vår dörr och sa: ”Snälla Leonard, kan du hjälpa oss? Vi behöver ditt råd. Vad tycker du vi ska göra?”

Pappa bjöd hem folk till huset alla tider på dygnet och satt och diskuterade med dem tills problemen fått en lösning. Han var en god diplomat och fick alltid människor att känna det som om de själva hade klarat upp sina bekymmer.

Många kom även för att be mamma om råd, särskilt kvinnor som hade problem med sina män. Under årens lopp hade många av våra grannar någon gång haft mamma som lärare och därför kallades hon för det mesta bara för Lärarinnan.

Men även om mina föräldrar gav mycket tid åt lokalsamhället kändes det ändå som om de hade tid över för sina barn.

Ibland när pappa jobbat sent och gått ut med sina kompisar efter jobbet och tagit en öl kunde han komma hem lite lätt berusad ett bra tag efter att vi gått och lagt oss. ”Var är mina småttingar? Var är mina små älsklingar?” frågade han kärleksfullt.

Mamma sa bistert: ”De sover Leonard, precis som de ska. Om du hade velat träffa dem borde du ha kommit hem tidigare.” ”Ja, men jag kan inte äta middag på egen hand”, sa han och 26

så gick han och tog upp oss ur våra sängar. Sedan satt vi där i pyjamas runt matbordet medan han åt sin middag och berättade för oss om sin dag. Och vi älskade det.

När pappa ätit klart brukade vi allihop böja knä i vardagsrummet för att läsa våra aftonböner. ”De har redan läst sin aftonbön, Leonard. Och de ska upp till skolan i morgon!” ”Ja men Rose, jag ska också upp och jobba i morgon. Och en människa kan väl aldrig be för mycket. Eller hur Immaculée?” ”Nej, precis pappa”, sa jag lite blygt. Jag avgudade min pappa och var förtjust över att han riktat en så pass viktig fråga till mig.

Detta var magiska ögonblick – stunder då vår fars stränga fasad spruckit upp och vi kunde se hur mycket han älskade oss.

Vi var fyra barn i familjen, det var jag och mina tre bröder. Min äldsta bror hette Aimable Ntukanyagwe. Han föddes 1965, ett år efter att mina föräldrar gift sig. Redan som barn var Aimable den mest allvarsamma medlemmen i vår familj. Han var mycket tystlåten och introvert och vi brukade skämtsamt kalla honom för familjens präst. Han var mammas favorit. Kanske på grund av att han var hennes förstfödda. Aimable var en lugn och blyg pojke som mest blev förlägen då hon månade om honom lite extra. Han var också en vänlig person som avskydde våld. När de andra pojkarnas lekar blev lite väl hårdhänta och våldsamma brukade han gå emellan och försöka medla.

När pappa var borta intog Aimable hans plats och såg till att vi andra gjorde våra läxor, bad våra böner och kom i säng i tid.

Sedan gick han runt och såg till att alla dörrar var låsta och att huset var säkrat inför natten. Han verkade alltid äldre än sin ålder.

Mig tog han hand om på ett kärleksfullt sätt och frågade varje dag 27

om jag haft det bra i skolan och om mina vänner varit snälla mot mig. Det var fem år mellan mig och Aimable och åldersskillnaden gjorde att vi som barn inte var tillsammans så mycket.

Jag var bara sju år då min bror for iväg till en internatskola, och efter det träffades vi mest på loven och vid speciella tillfällen. Jag fick väldigt ont i magen den dag han skulle åka för första gången.

Hans skola låg i en stad i närheten, men för min del kunde den lika gärna ha legat på månen. Det var första gången jag upplevde en rent fysisk smärta inför att förlora någon jag älskade. När vår far lät oss barn skriva ett brev till Aimable några dagar senare kunde jag bara komma på två saker jag ville säga. Så med stora, vingliga bokstäver skrev jag: Kära Aimable, Jag älskar dig, jag saknar dig, jag älskar dig, jag saknar dig, jag älskar dig, jag saknar dig, jag älskar dig, jag saknar dig, jag älskar dig, jag saknar dig, jag älskar dig, jag saknar dig, jag älskar dig, jag saknar dig, jag älskar dig, jag saknar dig, jag älskar dig, jag saknar dig, jag älskar dig, jag saknar dig, jag älskar dig, jag saknar dig, jag älskar dig, älskar dig, älskar dig … och saknar dig!!!

Din Immaculée PS. Jag saknar dig!

Min far skrattade när han läste brevet. ”Du nämnde inget om besöket hos farmor eller hur dina bröder mår, Immaculée. Försök skriva ett nytt brev med lite fler uppgifter om vad du gjort och lite färre ’jag saknar dig’ och ’jag älskar dig’.” ”Men det är så jag känner, pappa.”

Jag kunde inte förstå varför han ville att jag skulle älska min 28

bror mindre – och pappa slutade aldrig att reta mig för det där brevet.

Två år efter att Aimable hade fötts kom min andra storebror.

Han fick namnet Damascene Jean Muhirwa. Han var en begåvad, busig, rolig, generös och snäll pojke som alla tyckte om. Han fick mig att skratta precis varenda dag och han visste alltid hur han skulle göra för att trösta mig då jag var ledsen. Damascene … än i dag kan jag inte låta bli att le, eller gråta, då jag tänker på honom … Han var tre år äldre än jag men han kändes som min tvilling. Han var min bästa vän och min själsfrände.

Om jag kände mig nere någon gång kom Damascene och piggade upp mig. Som den dagen då jag var jättearg på min mamma för att hon tvingat mig att städa innergården medan pojkarna fick gå och spela fotboll. Damascene gick inte med dem utan lämnade sina kompisar för att komma och hjälpa mig – iklädd en kjol! ”Kvinnogörat tar aldrig slut”, sjöng han med gäll röst och plockade upp en räfsa och fick mig att skratta. Han tillbringade sedan hela eftermiddagen tillsammans med mig. Även de gånger då han inte uppförde sig helt exemplariskt klarade han sig oftast helskinnad ur situationen. Som när han var tolv år och hade ”lånat” pappas bil i hemlighet för att lära sig köra bil. I vanliga fall skulle han fått ett kännbart straff, men när pappa kom på honom kramade han bara om honom. Det berodde på att en gång när pappa var bortrest i affärer fick mamma en svår astmaattack. Hon kunde nästan inte andas. Damascene, tolv år, lyfte då upp henne och bar henne till bilen, stoppade in henne i baksätet och körde henne den dryga milen till närmaste sjukhus.

Han krockade nästan med två kor, tre getter och ett antal av våra grannar under färden. Men han kom ändå fram. Doktorn på sjukhuset sa att mamma kunde ha dött om hon inte kommit dit i tid.

29

IMMACULÉE ILIBAGIZA

”Att betrakta en annan människa som mindre värd än dig själv, är förknippat med stor fara.”

Immaculée Ilibagiza

OCH STEVE ERWIN

ISBN 978-91-7387-672-8

Foto: Adrian Warren

IMMACULÉE ILIBAGIZA är författare och internationell föreläsare. Jag är deras röst låg länge på New York Times bestsellerlista och finns översatt till 17 språk. Hon har fått en rad utmärkelser, till exempel The Mahatma Gandhi International Award for Reconciliation and Peace.

IMMACULÉE ILIBAGIZA

Immaculée Ilibagiza är 22 år 1994 när folkmordet i Rwanda utbryter.

Grannar och vänner förbyts till fiender och tutsierna jagas och mördas i hela landet. Immaculée flyr och göms tillsammans med sju andra kvinnor inne på en liten toalett.

Jag är deras röst är en aktuell bok om ofattbar ondska, men också om kärlek och om förlåtelse – trots allt.

JAG ÄR DERAS RÖST

Jag hörde mördarna säga mitt namn. De stod på andra sidan väggen och bara några centimeter av trä och murbruk skilde oss åt. Deras röster var kalla, hårda och beslutsamma. ”Hon är här … vi vet att hon är här någonstans … Hitta henne – hitta Immaculée.”

Det hördes andra röster också, de var ett stort gäng. Jag kunde se dem för min inre syn: mina före detta vänner och grannar som alltid hade hälsat vänligt på mig. Nu rörde de sig genom huset beväpnade med spjut och macheter. Och de sa mitt namn. ”Jag har dödat 399 kackerlackor”, sa en av mördarna. ”Immaculée blir nummer 400. Det är en bra siffra.” – Ur boken

JAG ÄR DERAS RÖST Kampen för överlevnad under folkmordet i Rwanda — och en kvinnas val

9 789173 876728

Jag_ar_deras_rost_ny.indd 1

2018-02-12 18:06