9789127118669

Foto: Jerry Bauer

De som överlevde kämpade nu för sina liv i ubåten, ­omkring 50 meter under ytan, medan japanerna av­ fyrade dödliga sjunkbomber. När syret började ta slut gjorde några av männen en djärv uppstigning. Bara nio man ur besättningen överlevde och lyckades trampa vatten i åtta timmar. Men det var bara början på långt större prövningar.

www.alexkershaw.com

ALEX KERSHAW DJUPETS FÅNGAR

Alex Kershaw är journalist och ­författare till en rad bästsäljande böcker. Djupets fångar är hans för­ sta bok som utkommer på ­svenska.

I oktober 1944 var den amerikanska flottans ubåt Tang redan legendarisk — hon hade sänkt fler fientliga fartyg, räddat fler besättningar från nedskjutna flyg­ plan, och genomfört fler djärva ytattacker än någon annan ubåt under kriget i Stilla havet. Men på hennes femte patrull gick något snett. Den sista torpeden ­avfyrades rakt mot sitt mål, men plötsligt vände den tillbaka i en oberäknelig rundbana och ­träffade ubåten­ med så stor kraft att hälften av den 87 man starka ­besättningen omedelbart dog.

ALEX KERSHAW

Publishers Weekly

”Deras ubåt var slut, 50 meter ­under Stilla havets yta. På något sätt lyckades de överleva. De tor­ terades och misshandlades. På ­något sätt lyckades de överleva.

Alex Kershaw har gjort det igen …”

James Bradley, författare till ”F lags of Our Fathers ”

DJUPETS

FÅNGAR ubåtsbesättningen som trotsade döden

O M S L AG : JO H ANN E S MOLIN FOTO : St e v e K au fm a n / CORBIS

I S B N 97 8 - 91- 2 711 8 6 6 - 9

”Genom att använda intervjuer med överlevande och muntliga ­källor, och genom att skriva med sitt sed­ vanliga driv, levererar Kershaw ytterligare en minnesvärd historia om ovanligt mod.”

”Djupets fångar är ett måste för alla ubåtsintresserade.” www.S ubmarine Research.com

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Karta över Stilla havet 1944

9

Del ett: Den sista patrullen 1 Åskväder under ytan

13

2 Den modigaste mannen

25

3 Det farligaste uppdraget

39

4 Den framgångsrikaste patrullen

51

5 Det största slaget

65

Del två: Flykten från djupet 6 Djupet

75

7 De fasansfulla timmarna

93

8 Fri uppstigning

117

9 Det sista försöket

127

Del tre: Fångenskapen 10 I japanernas våld

147

11 Tortyrfarmen

159

12 Den kallaste vintern

173

13 Den sista etappen

181

14 Befrielsen

187

Del fyra: Hemkomsten 15 Hemkomsten

199

16 Till siste man

209

De överlevande från USS Tang

223

USS Tang

225

Författarens tack

227

Noter

231

Litteratur

259

KINA

Nederländska Nya Nya Guinea Guinea

Marianaöarna

rna

öa

on

lom

So

llöa rna

Australien

Filippinska havet

Filippinerna

Wakeöarna

ha ars rtö

Nederländska Ostindien

Manilla

Hongkong

Fo rm

t

de

un

os as

Samoaöarna

Midwayöarna

femte patrullen

USS Tangs rutt på

Haw

aiiö arn a

Stilla havet 1944

be

Gil arn a

M

DEL ETT

Den sista patrullen

Havet är stort.

Man behöver inte hitta fienden om man inte vill.1 – Dick O’Kane

1

Åskväder under ytan

Den 11 augusti 1944, några kilometer från den japanska kusten

D

en tre ttiotre årig e Dic k O ’K a ne kikade genom periskopet. Långt bort såg han två stora japanska lastfartyg. De hade varit enkla måltavlor om det inte vore för de snabba eskortfartygen som skyddade dem.

Inte många ubåtschefer skulle ha gått till anfall. Bara de mest aggressiva skulle få för sig att göra det, och kommendörkapten O’Kane var en av dem. Det verkade inte finnas någonting som kunde stoppa honom från att ge sig på fienden. Han såg det som sitt kall att föra fullt krig mot fienden genom att sänka stora som små fartyg – sampaner, handelsfartyg, trupptransportfartyg och japanska stridsfartyg – så många han någonsin kunde.

14 djupets fångar

O’Kane satte på högtalarsystemet så att hans åttiosju man starka besättning kunde höra hans koncisa, kyliga order. Sedan förberedde han sig på att anfalla konvojen.

I ett litet bås några meter från O’Kane satt tjugoettårige Floyd Caverly från Minnesota, som av sina kamrater på ubåten kallades för ”Broder Tuck”. Han lyssnade med spänd uppmärksamhet på ljudet från fiendens propellrar i hörlurarna.

Svisch. Svisch. Svisch. Svisch.

Ljudet påminde männen ombord om när man blaskade en rakborste fram och tillbaka i ett handfat.

Caverly fäste blicken på en metronom av märket Sherman and Clay som stod i radiohytten. Under den senaste patrullen ombord på USS Tang hade Caverly börjat använda den för att mäta hur snabbt fiendens propellrar rörde sig.

Tick tack, tick tack.

O’Kane stod tätt intill några andra officerare. De klämde ihop sig i det trånga utrymmet i Tangs torn. Deras ansikten var som själva sinnebilden av koncentration, där de lystes upp av det kusliga röda skenet i det lilla rummet. ”Hastigheten är oförändrad, chefen. Fortfarande sju två slag”, rapporterade Caverly.

O’Kane var redo att gå till anfall. ”Öppna de yttre luckorna till alla förliga tuber”, beordrade han. ”Invänta sista bäring. Upp periskop.”

Caverly lyssnade noga efter förändringar i fiendens hastighet.

Under sina tre tidigare patruller ombord på Tang hade han kommit att lita fullständigt på O’Kanes intuition. ”Gamlingen” hade en medfödd förmåga att överlista fienden – han var en ”vandrande målfaktorberäknare” som kunde räkna ut vinklar och bäring i huvudet. Han hade lärt sig hur det gick till av den bäste, den legendariske Dudley ”Mush” Morton på USS Wahoo.2

Åskväder under ytan 15

För alla ombord hängde nu livet på att Caverly vidarebefordrade informationen snabbt och korrekt. Rörde sig fienden mot eller bort från Tang? Vad var fiendens bäring?3 Tick tack, tick tack.

De rytmiska ljuden från fiendens propellrar blev allt snabbare. ”Snabba propellerslag, bäring tre fyra noll, chefen”, rapporterade Caverly.

O’Kane vred snabbt periskopet och fick syn på ett eskortfartyg som var på väg rakt mot Tang. Ingen del av fören låg fri, så Tang hade i princip ingenting att sikta på. Fartyget närmade sig snabbt.

Inom en minut skulle det nå fram till Tang.

O’Kane lät sig inte avskräckas. Han bedömde att han fortfarande hade tid att anfalla lastfartygen. ”Bäring kommer – där! Fortsätt lyssna och rapportera efter hand, Caverly.” ”Uppfattat.” ”Fyr!”4 Det skakade till tre gånger när tre torpeder avfyrades i vinkel mot ett av lastfartygen. Snart var tre till på väg mot det andra.

O’Kane tog tag i periskopet. Han såg hur det första målet exploderade. Men han såg också det japanska eskortfartyget som fortfarande närmade sig snabbt. Det var hög tid för Tang att försvinna ned i djupet. Han visste att han hade dragit ut på det lite för länge. ”Gör henne tung”, beordrade O’Kane och försökte låta lugn. ”Gå djupt”, tillade han. ”Blås skyddslarm. Förbered för sjunkbombsattack.” Över sex ton saltvatten strömmade in i ubåtens ballasttankar.

Snart låg hon femtiofem meter under ytan, nära havsbotten.

Besättningsmännen var nu avskurna i Tangs tryckfasta avdel-

16 djupets fångar

ningar, där de bemannade stridsstationer och förberedde Tang för tyst gång.5 ”Fortsätt djupare, Larry”, beordrade O’Kane örlogskapten Lawrence Savadkin, en snabbtänkt tjugofyraåring som hade varit en duktig friidrottare på Lafayette College i Pennsylvania innan han tog värvning i flottan.6 Floyd Caverly lyssnade på fiendens propellrar. De hade saktat ned.

Ljudet av fiendens ekolod ekade inne i ubåten.

Ping … Ping … Ping …7 Svetten pärlade i Caverlys panna medan han lokaliserade fienden.

Sekonden Murray Frazee, som var det näst högsta befälet ombord på Tang, väntade på det oundvikliga.8 ”Nu är hon inom räckvidd för att nå verkan!” meddelade en besättningsman. ”Nu kommer hon … Där släppte hon den första!”9 Männen hörde ljudet av en sjunkbomb som plumsade i vattnet.

Frazee tänkte på tiden han hade tillbringat på en jagare innan han anmälde sig frivilligt för ubåtstjänstgöring. Sjunkbomberna som han själv hade släppt över fienden hade sjunkit med ungefär tre meter i sekunden. Tang låg nu omkring sextio meter under ytan.

Så om ungefär tjugo sekunder, tänkte Frazee, kommer den första explosionen … om japanerna har ställt in sina sprängladdningar på rätt djup. ”Hon har släppt sex stycken!” sa Caverly.

Den lite tunnhårige Caverly tittade uppmärksamt på en tryckmätare som satt precis ovanför hans radar. Senast han hade råkat ut för sjunkbomber hade Tang dykt till nittio meter, och då hade mätaren lossnat och flugit i väg som en för hårt spänd skjortknapp och träffat honom i huvudet.10

Åskväder under ytan 17

”Tio sekunder till, chefen”, meddelade Frazee lugnt.11 Det knäppte till och sedan hördes ett ljud som kändes som om ”någon slog på skrovet med tusen släggor”. En glödlampa brast.

Tang skakade.

Edwin Bergman, Tangs radiooperatör, skrek och slet av sig hörlurarna. Han hade inte skruvat ned volymen och hade nu väldigt ont i öronen.

O’Kane tog tag i periskopets hissanordning för att inte ramla omkull. Med sin fria hand stöttade han Bergman, som darrade av smärta och rädsla.

En andra explosion följdes av ytterligare en kraftig skakning, som den här gången välte askkoppar och andra lösa föremål när durkarna vred sig och skälvde.

Explosionerna fortsatte. Var och en gick som en chockvåg genom ubåten och kastade omkull männen.

O’Kane hade upplevt många sjunkbombsattacker efter tio stridspatruller på två år. Men det fientliga fartyget släppte bomber snabbare och närmare än han någonsin varit med om tidigare.12 Attacken hade inte ens varat en minut och den redan dåliga luften var nu full av asbestdamm, färgflagor och små korkbitar.

Det var också den värsta sjunkbombsattacken som den tjugoårige maskinisten Clayton O. Decker hade varit med om. Men han höll sig lugn och kämpade för att hålla sig upprätt där han stod intill de förliga rodren i manöverrummet, ubåtens centrala nervsystem.

Decker var uppvuxen i bergen i Colorado, där han hade varit gruvarbetare före kriget – en mycket bra merit i hans flottrekryterares ögon, för hade han tillbringat så mycket tid så långt under jorden skulle han förmodligen inte få några klaustrofobiattacker.13 Och det fick han inte heller. Men den sjunkbombsattack de nu upplevde räckte för att få till och med en så härdad veteran som

18 djupets fångar

Decker att tappa fattningen.14 Det var som om han befann sig ”inne i ett tomt oljefat som någon bankade på med en hammare”.15 Fler explosioner. Tang gungade. Fler glödlampor brast.

Decker visste inte hur djupt Tang låg, men han hoppades att hon hade kommit så långt ned som möjligt på den korta tid hon hade haft på sig att dyka. Om Tang låg under det djup som sprängladdningarna exploderade på hade de goda utsikter att överleva.

Låg Tang däremot för nära ytan kunde en enda explosion under dem pressa ut vatten ur ballasttankarna och få ubåten att skjuta upp till ytan som en kork.

Fiendens hydrofon kunde upptäcka minsta lilla ljud från ubåten. Allt som kunde ge ljud ifrån sig hade stängts av, inklusive luftkonditioneringen. Så fort dess svala fläktande hade försvunnit hade en intensiv hetta från maskin och andra motorer börjat sprida sig genom Tang. Nu rann svetten av männen i en strid ström.16 I tornet utbytte kommendörkapten O’Kane och hans sekond Frazee oroliga blickar. Tang var robust. Men hur mycket mer stryk skulle hon tåla?

Radiooperatören Bergman återvände till sin post i hydrofonhörnan med ringande öron. Han satte på sig hörlurarna och började lyssna efter fiendens propellrar igen.

Japanerna lade sig nu över babords bog på Tang och saktade ned, kanske för att se om sjunkbombningen hade lyckats innan de släppte en omgång till. ”Kontrollera alla avdelningar och rapportera!” sa O’Kane i tornets telefon.17 Det tog inte lång stund förrän O’Kane fick svar. Som genom ett mirakel hade inga allvarliga skador uppstått. ”Hon är på väg hitåt”, sa Bergman.

Besättningen förberedde sig på fler explosioner. ”Här kommer hon!”

Åskväder under ytan 19

”Går över till kort skala!” ”Propellrarna rör sig snabbare!” ”Styrbord dikt!” beordrade O’Kane. ”Full maskin framåt!”18 Hittills hade Tang rört sig i ”smygfart” – det vill säga så sakta som möjligt – och gett ytterst lite ljud ifrån sig. ”Full maskin framåt” innebar att det var slut på tystnaden. Nu var det oundvikligt att japanerna skulle upptäcka Tang. Ändå var det precis det som O’Kane gav order om, och snart var Tang på väg i riktning mot sin plågoande – eskortfartyget. På några sekunder smet hon otroligt nog rakt under det japanska fartyget. Chefen på det japanska fartyget var dock inte så lättlurad, utan gav snabbt order om en ny skur av sjunkbomber.

Allt som allt släpptes sexton stycken. De exploderade i en ”utdragen, oavbruten, överväldigande, förkrossande katastrof”.19 Det var en gastkramande upplevelse. Durkarna reste sig medan männen kastades omkring och allting inne i ubåten skakade. Vibrationerna blev så kraftiga att männen som höll i ventildrev skälvde som om de hade fått en elchock. Elektrikerna råkade ut för samma sak när de höll nere spakar och reglage, tacksamma för att de åtminstone hade skyddande asbesthandskar på sig.

I tornet lyckades O’Kane och Frazee på något sätt hålla sig på fötter. Nu var det säkert bara en fråga om sekunder innan Tang fick sin dödsstöt. De kunde knappt tro att hon fortfarande fungerade över huvud taget.

Det gick en lång stund av tystnad. Sjunkbombsattacken var över.

Tang fortsatte med full fart mot djupare vatten, bort från kusten, och det japanska eskortfartyget låg snart långt bakom dem, förgäves spanande efter vrakspillror. En av besättningsmännen hade räknat sjunkbomberna. Tjugotvå sprängladdningar hade detonerat alldeles i närheten.

20 djupets fångar

Männen öppnade luckorna som delade av de olika tryckfasta avdelningarna och började röra sig genom ubåten, skärrade och mycket lättade över att den värsta sjunkbombsattack någon av dem hade varit med om var över.

O’Kane gick till officersmässen där Frazee och en chockad Larry Savadkin satt. ”Chefen”, sa Savadkin, ”om jag hade vetat att sjunkbomber skulle kännas så här hade jag förmodligen stannat på ytfartygen.” ”De kändes nära för att du inte är van”, svarade O’Kane. ”När du råkar ut för sådana som kommer riktigt nära kommer de här inte att kännas så farliga.”

Frazee var anmärkningsvärt tyst.

O’Kane skrattade för att bryta den spända stämningen och medgav sedan att händelsen hade varit mycket uppskakande för honom också. Om det inte vore för det extra tjocka skrovet hade Tang mycket väl kunnat ligga på botten, förlist med hela besättningen.

Savadkin drog fram ubåtens slitna cribbagebräde medan Frazee gick för att kontrollera de olika avdelningarna och bedöma skadorna. En liten stund senare rapporterade han att skadorna tack och lov var lindriga med tanke på hur intensiv attacken hade varit – ett flertal brustna glödlampor, men inte så mycket mer.20 Även om besättningsmännen var oskadda såg de väldigt skakade ut.21 De behövde en rejäl konjak för att stilla nerverna. Frazee återvände till tornet och lyfte handen som om han förde ett glas till munnen, som ett tecken till O’Kane om att det var dags att dela ut den så kallade sjunkbombsmedicinen. O’Kane var inte sen att gå med på det.

Frazee hade räknat varenda sjunkbomb han någonsin hade hört – omkring 250 stycken hade släppts under hans första tio patruller. Under denna, hans elfte, tyckte han att det kändes som 250 till.22

Åskväder under ytan 21

Några dag ar se nare var Tang på väg tillbaka till Pearl Harbor. Till besättningens glädje meddelade O’Kane att de inte skulle stanna i Midway för att fylla på bränsle. De skulle inte heller spilla någon tid på sin dagliga övningsdykning. Det hade varit en kort men mycket effektiv fjärde patrull, och O’Kane var angelägen om att komma tillbaka till basen och ladda upp med fler ”cigarrer” – det vill säga torpeder – för att kunna komma ut och sänka fler fientliga fartyg.

Ju längre bort från Japan Tang kom, desto mer började besättningsmännen slappna av. När de inte var upptagna med att städa och förbereda för översyn smorde de kråset med biffar och glass – ubåtsflottan var med rätta känd för att ha den bästa maten i hela krigsmakten. O’Kane gav order om att all biff de inte orkade äta upp ute på patrull skulle skäras upp och serveras på en förtöjningsfest när Tang kom tillbaka till Hawaii.

I ytterligare tre dagar befann sig Tang inom räckhåll för japanska ubåtsjaktplan, men O’Kane valde ändå att gå i ytläge, med extra utkikar, för att spara tid.23 Murray Frazee var på olustigt humör när han navigerade Tang mot Pearl Harbor. Han kände sig ”skakis” efter att ha varit med på så många patruller – nu totalt elva, vilket var fler än någon annan ubåtsman han kände till. ”Av alla fartyg som gav sig ut på stridsuppdrag förliste tjugotvå procent, eller femtiotvå stycken”, skulle han senare skriva. ”Jag tycker att jag hade rätt att vara lite [nervös] på min elfte patrull, i synnerhet eftersom jag var ute med Dick O’Kane.”24 Frazee var orolig för riskerna O’Kane tog, till synes som på rutin. Han förde befälet över flera oerfarna officerare. Han blev mer och mer orolig för om de skulle klara det i fall ubåten blev överraskad på ytan. Både han och hans förste styrman, Sidney Jones, kände att de inte hade något annat val än att hålla sig vakna varje

22 djupets fångar

natt under hemfärden för att finnas till hands om något skulle gå snett.25 Först när han såg Pearl Harbor med egna ögon skulle han kunna slappna av.26 Tang kom äntligen fram till Pearl Harbor. Som brukligt gick förste styrman Jones bort till ett skåp under sjökortsbordet i tornet och plockade fram stridsflaggan. Sedan klättrade han upp på ubåtens brygga och hissade flaggan tills den fladdrade väl synlig i vinden. Den var täckt av små japanska flaggor som var och en symboliserade ett nytt rekord för hur många fientliga fartyg Tang hade sänkt på bara åtta månader i strid.

I mitten av flaggan fanns en svart panter, ett av de elegantaste rovdjuren i djurriket. ”Det bestämdes att vi skulle kallas för ’Stilla havets svarta panter’ ”, mindes Tangs däcksunderofficer Bill Leibold. ”Flaggan skulle återspegla detta tema. Vi hade turen att ha en konstnärstalang ombord, John Kassube, som faktiskt ritade vår flagga (överöst av förslag från hela besättningen). Flaggan var i princip en kopia av den japanska örlogsflaggan, med en svart panter som hoppade genom det stora, röda klotet, eller ”köttbullen” som vi sa. Sidney Jones sydde flaggan i flaggväv på vår bärbara Singer.”27 O’Kane gick sin vanliga rond för att inspektera avdelningarna när patrullen var över. I pumprummet upptäckte han till sin förvåning en lila fläck på ett rör. I flera dagar hade Floyd Caverly frenetiskt försökt få bort fläcken. Den hade bildats på grund av en läcka från en egenhändigt tillverkad destillationsapparat som han i hemlighet hade installerat ombord på Tang. Under den här patrullen hade apparaten producerat sprit av lila druvjuice.28 Tack och lov frågade O’Kane inte var fläcken kom ifrån.

O’Kane stod på bryggan några kilometer från Pearl Harbor när han upptäckte två andra ubåtar bakom Tang, även de på väg in till ubåtsbasen.

Åskväder under ytan 23

En av ubåtarna, USS Rasher, gav en ljussignal: FORMATION ETT ÅTTA. Detta betydde att Tang skulle falla in bakom det signalerande fartyget så att det kunde gå in i Pearl Harbor först.

Signalen skickades av kommendör Hank Munson, en begåvad matematiker och Rhodes-stipendiat, som höll på att avsluta vad som skulle visa sig vara den näst största patrullen i hela Stillahavskriget, räknat i sänkta ton.

Munson hade nypressad kakiuniform och svart slips på sig.

Ovanför honom fladdrade en handsydd stridsflagga. Hans besättningsmän stod uppställda i vaktkvarter på däck framför honom, lika ivriga som sin chef att komma först in till 1010-dockan i Pearl Harbor, där framgångsrika ubåtar lade till efter hårda stridsuppdrag. Besättningen på Rasher förtjänade att komma först efter att ha sänkt fyra stora fartyg och ett eskorthangarfartyg. I egenskap av kommendör var Munson det högsta befälet, dekorerad med två Navy Cross-medaljer. I synnerhet i fredliga vatten var det med rätta hans roll att leda ubåtarna tillbaka i hamn.

O’Kane vände sig till sin signalmatros, Edwin Ogden, och sa till honom att låtsas som om han inte förstod ordern. Sedan skickades följande meddelande ut från Tang: IMI (repetera) och INT (jag förstår inte) samtidigt som förste elektriker James Culp tog ut full effekt från generatorerna och lämnade en rasande Munson långt bakom sig i kölvattnet.

Senare sades det att Munson var upprörd över O’Kanes olydnad och arrogans. Men det brydde sig O’Kane inte om när Tang manövrerade fram och lade sig vid den berömda 1010-dockan före Munson. Han var inte typen som lät sig överglänsas av någon, i synnerhet inte en konkurrerande ubåtsman, oavsett hur lysande han var.

Foto: Jerry Bauer

De som överlevde kämpade nu för sina liv i ubåten, ­omkring 50 meter under ytan, medan japanerna av­ fyrade dödliga sjunkbomber. När syret började ta slut gjorde några av männen en djärv uppstigning. Bara nio man ur besättningen överlevde och lyckades trampa vatten i åtta timmar. Men det var bara början på långt större prövningar.

www.alexkershaw.com

ALEX KERSHAW DJUPETS FÅNGAR

Alex Kershaw är journalist och ­författare till en rad bästsäljande böcker. Djupets fångar är hans för­ sta bok som utkommer på ­svenska.

I oktober 1944 var den amerikanska flottans ubåt Tang redan legendarisk — hon hade sänkt fler fientliga fartyg, räddat fler besättningar från nedskjutna flyg­ plan, och genomfört fler djärva ytattacker än någon annan ubåt under kriget i Stilla havet. Men på hennes femte patrull gick något snett. Den sista torpeden ­avfyrades rakt mot sitt mål, men plötsligt vände den tillbaka i en oberäknelig rundbana och ­träffade ubåten­ med så stor kraft att hälften av den 87 man starka ­besättningen omedelbart dog.

ALEX KERSHAW

Publishers Weekly

”Deras ubåt var slut, 50 meter ­under Stilla havets yta. På något sätt lyckades de överleva. De tor­ terades och misshandlades. På ­något sätt lyckades de överleva.

Alex Kershaw har gjort det igen …”

James Bradley, författare till ”F lags of Our Fathers ”

DJUPETS

FÅNGAR ubåtsbesättningen som trotsade döden

O M S L AG : JO H ANN E S MOLIN FOTO : St e v e K au fm a n / CORBIS

I S B N 97 8 - 91- 2 711 8 6 6 - 9

”Genom att använda intervjuer med överlevande och muntliga ­källor, och genom att skriva med sitt sed­ vanliga driv, levererar Kershaw ytterligare en minnesvärd historia om ovanligt mod.”

”Djupets fångar är ett måste för alla ubåtsintresserade.” www.S ubmarine Research.com