9789127132078

O LA N I LSS O N är född 1972 och debu-

terade med novellsamlingen Prosa Åren 1995–2005 som året därpå följdes upp med romanen Nattbete.

Hans kritikergenombrott kom med romantrilogin Hundarna, Änglarna och Kärleken gömmer minnet. Han belönades med Norrlands litteraturpris 2010 för Hundarna.

Ola Nilssons nya roman är en lyrisk och gripande berättelse om en närhet i utsattheten, och ett avstånd som växer mellan två unga människor som stått varandra så nära det är mänskligt möjligt.

Det är också en omdiktning av myten om Orfeus och Eurydike i Rilkes berömda tappning: en Eurydike som i döden blivit en egen person och som kanske inte ens uppfattar Orfeus där han går på vägen framför henne.

OL A NILSSON

ISIDOR OCH PAULA ROM A N

i Stockholms tunnelbana och oroar sig dagligen för att någon ska hoppa eller ramla just framför hans tåg.

PAU LA lever i ett annat mörker och Isidor ser det som sitt livs uppgift att dra henne ur det, att få henne upp i ljuset igen. Men hon vill inte.

De båda kusinernas liv sammanflätas under barndomens somrar i ett starkt solsken som kastar djupa skuggor. I en familj där våldet hela tiden är närvarande har de varandra, men inte mycket mer.

OLA NILSSON ISIDOR OCH PAULA

I S I D O R lever i underjorden. Han arbetar som förare

”Nilsson närmar sig romanens människor med stor varsamhet och respekt för de liv som styrs av inre nödvändighet. Här finns ingen som vill fram och upp, bara människor som vet vad överlevnad kan kosta. Det gör Änglarna till en djupt humanistisk roman.”

Malin Lindroth, Göteborgs-Posten ”Änglarna är en av de mest suggestiva romaner jag läst på länge. Ola Nilssons skildring av ’white trash’ i obygden äger autenticitetens skärpa och närvaro, men också en närhet till människorna, onda som goda.”

Gunder Andersson, Aftonbladet ”Hans trilogi Hundarna (2010), Änglarna (2011) och Kärleken gömmer minnet (2012) tillhör något av det mest intressanta jag läst på senare tid. Precis som hos Lotta Lotass är prosan skönt reducerad till blästrade former. Berättelserna utspelar sig i en nutid av modern misär av unga och lite äldre människor i vilsen rörelse mellan arbetslöshet och alkohol. Det är inte alls någon hembränd socialskildring utan skildringar av frusen värk. De lakoniska romanerna lodar ett ovanligt mänskligt siktdjup. Norrland blir till nutid.”

Mikael van Reis, Göteborgs-Posten

ISBN 978-91-27-13207-8 O M S LAG: SAR A R. AC E D O FÖ R FATTAR FOTO: CATO LE I N

Nilsson_Isidor_ORIG_141218.indd 1

9 789127 132078

2014-12-18 09:42

14-64 N&K Isidor 18 nov.indd 2

2014-11-18 16:44

orfeus. eurydike. hermes av Rainer Maria Rilke Det var i själarnas förunderliga schakt.

Som ådror av stilla silver gick de genom bergets mörker. Mellan rötterna sprang det blod fram som strävar emot människorna, och i mörkret såg det ut som tung porfyr.

Det var det enda röda.

Klippor fanns där och skogar utan väsen. Broar över tomma rymder och den stora gråa, blinda vattenytan hängde över sin botten långt där nere som en regnhimmel över ett landskap.

Och mellan ängar, mjuka och fulla av tålamod, framträdde en ensam väg som en blek remsa, ett långt linneband utlagt till blekning.

Och längs denna ensamma väg kom de.

Först, i blå mantel, en gänglig man som stum och otålig såg rakt fram.

Utan att tugga slukade stegen vägen

5

14-64 N&K Isidor 18 nov.indd 5

2014-11-18 16:44

bit för bit; händerna hängde tunga och slutna ur veckens fall och var inte längre medvetna om den lätta lyra som med den vänstra var sammanväxt som en rosenranka i olivträdets gren.

Och hans sinnen kändes som slitna i tu: medan blicken sprang före som en hund, vände om, kom tillbaka och hela tiden iväg igen för att stå och vänta vid nästa krök, – så hängde hörseln kvar som en doft.

Ibland fick han för sig att den låg kvar tillräckligt länge för att nå de båda andra som skulle följa hela denna stigande vandring.

Men ibland var det enda som låg bakom honom ekot från hans steg och fladdret från hans mantel.

Han sade sig, de kommer nog ändå; sade orden högt och hörde dem dö bort.

Och nog kommer de, de råkar bara vara två som går fruktansvärt tyst. Finge han vända sig om än en gång (vore tillbakablicken inte omintetgörandet av hela detta verk som först måste fullbordas) så borde han se dem, dessa tysta två som tigande följde i hans spår: Vandringens och de långväga budskapens gud, en huvudbonad över sina klara ögon, den tunna staven höll han framför kroppen och vingar slog kring anklarna; och till sin vänstra hand var han given: henne.

6

14-64 N&K Isidor 18 nov.indd 6

2014-11-18 16:44

Den så högt älskade, som ur en lyra framkallat mer klagan än någonsin ur gråterskor; så att det ur klagan varde värld, en i vilken allt åter fanns på plats: skog och dalgång och väg och by, fält och flod och djur; och att kring denna klagovärld precis som kring den andra jorden vandrade en sol och en stjärnbeströdd och stilla rymd, en klagorymd med främmande stjärnbilder – : den så högt älskade.

Hon däremot gick med guden i hand, stegen snärjda av de långa svepningsbanden, osäker, mjukt och utan brådska.

Hon var i sig själv, som bar hon på ett högre hopp, och tänkte ej på mannen som gick före, och ej på vägen som ledde upp till livet.

Hon var i sig själv. Och hennes avlidenhet fyllde henne som en rikedom.

Som en frukt av sötma och dunkel var även hon uppfylld av sin egen stora död, som var så ny att hon ingenting begrep.

Hon var flicka i en ny tid och oberörbar; hennes kön var slutet som en späd blomma mot kvällen, hennes händer hade vant sig av vid kärlekens smekningar, så pass att redan den oändligt lätta beröringen från guden kränkte henne som en allt för stor förtrolighet.

7

14-64 N&K Isidor 18 nov.indd 7

2014-11-18 16:44

Hon var inte längre den blonda kvinna som man ibland hör en klang av i diktarnas sånger, inte längre den breda sängens doft och lilla ö och inte längre den där mannens egendom.

Hon var redan upplöst som ett hårsvall, hon gav efter som ett fallande regn, fördelad som en hundrafaldig tillgång.

Hon var redan rot.

Och när helt plötsligt guden fattade tag i henne och sade med rösten sprucken utav smärta: Han har vänt sig om – , begrep hon ingenting och sade sakta: Vem? Men på avstånd, höljd i dunkel framför den ljusa porten, stod en man vars ansiktsdrag inte gick att urskilja. Han stod och såg hur gudarnas budbärare längs en strimma av ängsstigen med sorgsen blick tigande vände sig om för att följa den gestalt som redan gick samma väg tillbaka, stegen snärjda av långa svepningsband, osäker, mjuk och utan brådska.

8

14-64 N&K Isidor 18 nov.indd 8

2014-11-18 16:44

Ur tystnaden stegrar sig Gaspari, vår förfader och idol, och viftar med hovarna i luften. Berättelserna om hans bedrifter kastar en underbar och sval skugga över vår galenskap, ett mörkt skimmer av kattguld i nattlampans sken. På alla frågor – varifrån vi kommer, vilka vi är, hur vi kunde bli sådana vi är och den eviga fantasin om hur allting började – är svaret detsamma: En och sextiotre i mankhöjd, mörk fux med genomgående bläs och vit strumpa på höger fram och båda bak. Till yttermera visso stolt, vacker och obönhörligt besvärlig, som det anstår en halvgud. (Han var olympier, i Rom 1960 och i Tokyo 1964.) Han föddes 1949 i Casimirsborg. Russi, hans mor, kom från de ansedda Hobys.­Fadern Parad var tysk.

Ner till vår vanlighet sände Gaspari sin son Isidor för att förspilla sitt liv. Och vid hans sida står Paula, en sällskapshäst på väg till slakt, men som räddats i sista minuten.

Isidor och Paula – tillsammans avvisar de stordåd med högt burna huvuden. Som om det vore en ännu större bedrift, ännu ädlare, att bara vara.

Så ogrekiskt ändå!

9

14-64 N&K Isidor 18 nov.indd 9

2014-11-18 16:44

14-64 N&K Isidor 18 nov.indd 14

2014-11-18 16:44

En snökristall driver genom luften i ett stråk av silver och träffar Isidors kind där den smälter till en droppe i hans redan fuktiga och nedkylda ansikte. Han väntar på bussen som ska ta honom från Farsta till depån för tunnelbanetåg i Högdalen där han ska köra ut en av dagens första turer. Han tittar på klockan och börjar oroa sig för att bussen varit för tidig.

Vid en minuts försening börjar man oroa sig. Vid tre minuter har oron utvecklats till full hysteri.

Men innan oron kommer igång ordentligt dyker bussen upp. När han stiger på ser han en väktare som han känner igen från spärrarna i Gullmarsplan. Han antar att även väkta­ren är på väg till jobbet, de ser varandra i ögonen och väktaren hälsar. Isidor nickar kort tillbaka och väktarens reaktion är undergiven när han viker undan med blicken. Hans vanliga makt i lokaltrafiken gäller inte över Isidor eftersom Isidor är tunnelbaneförare. Det heter egentligen tunneltågförare och den officiella förkortningen lyder tutf. Men huvudsaken är att inför Isidors blick är väktaren naken.

Han sjunker ner på ett säte bakom föraren och lutar huvu­ det tillbaka och blundar. Det är fortfarande mörkt ute och Isidor känner ingenting av den eufori som ofta fyller honom på sommarmorgnarna.

15

14-64 N&K Isidor 18 nov.indd 15

2014-11-18 16:44

Sommarmorgnarna är magiska stunder. Solen går upp och daggen ligger fortfarande kvar i gräset när man kommer till jobbet. Det är något av det vackraste en människa kan vara med om. Att köra ut det första tåget från depån, upp mot Högdalen, en klar sommarmorgon. Det är alldeles lugnt och spåren löper framför en som en glänsande organism av stål genom en värld som fortfarande sover. Och när man kommer upp på trafikspåret och kör från Högdalen in till stan så blir man som ett med stationerna hela vägen ner till Gullmarsplan. Man blir ett med de nakna perrongerna i morgonsolen, med spåren, tåget och de välanvända men samtidigt så ouppmärksammade stationsbyggnaderna.

I det läget, tänker han, skulle man kunna köra över någon som stod på spåret bara för att inte avbryta den magiska rörelsen genom landskapet.

Men nu är det kallt och mörkt. Han kliver av bussen vid Högdalsdepån och det enda som än så länge ger en känsla av gemenskap med världen är de stilla dunsarna mot låret från L-nyckeln som sitter i fickan på de blå uniformsbyxornas ben. Varje duns är en påminnelse om hans uppgift. Snart är han i sin hytt. Han ska bara hämta turlistan och lyktan hos reserven och få veta vilket spår hans tåg väntar på.

Reserven är hysterisk över att Isidor är åtta minuter sen.

Han skriker och fäktar borta vid reservstugan som står mellan tågstallarna och verkstan. Isidor vinkar tillbaka och reserven gormar att han redan har ringt trafikledningen. Han är uppjagad, både över att Isidor är sen och för att han nu själv framstår som en tjallare. Med en sur blick lämnar han över tidtabellen och säger åt Isidor vilket spår hans tåg står på.

16

14-64 N&K Isidor 18 nov.indd 16

2014-11-18 16:44

Isidor halvspringer för syns skull bort mot spåren. Inne i vagnhallen ligger trägolvet direkt mot makadammen som bär upp rälsen och träplankorna fjädrar en aning mot skosulorna. Det känns som en omfamning när man stiger in från den hårda asfalten utanför och han lugnar omedelbart ner sig. Han går upp på bryggan utmed tåget som står och väntar och han låser upp hyttdörren. I en och samma rörelse hänger han av sig uniformsjackan på förarstolen, vrider den åt sidan så att han kommer åt att låsa upp säkringsskåpet där han med en snabb blick kontrollerar att reglagen i skåpet är plomberade. Sedan startar han tåget och medan datorn vaknar kollar han så att brandsläckaren och utrymningsstegen är på plats, att den röda flaggan sitter där den ska. Sedan kollar han i tur och ordning att dörrarna i tåget öppnas och stängs ordentligt, att mikrofonen funkar och att säkerhetsfunktionerna är i ordning.

Därefter går han igenom hela tåget och kontrollerar säten, fönster, dörrar och brandsläckare och när han kommer ner till sluthytten gör han samma procedur som i förarhytten. Han tittar på klockan. Fyra minuter kvar till avgång. Inga problem.

När han kommer tillbaka till förarhytten ställer han in destination Hässelby Strand, turnummer nitton och tjänst nummer tjugotvå. Det är två minuter kvar. Han är en del av ett stort system, en identitet och en handlingsplan.

Det raspar till i högtalaren. Trafikledaren är en gud som sitter på Olympen i Gullmarsplan och ser allt. ”Nitton-tjugotvå i Högdalsdepån”, anropar trafikledaren.

Det är Isidors nummer. Från och med nu tills han slutar för dagen så gasar han och bromsar tåget, öppnar och stäng17

14-64 N&K Isidor 18 nov.indd 17

2014-11-18 16:44

er dess dörrar, men själv är han egentligen bara en bricka i trafik­ledarnas stora brädspel. ”Nitton-tjugotvå i Högdalsdepån”, svarar han.

Han är redo att släppas ut i trafik. Han tittar sig omkring så att ingen mekaniker är ute och går på spåret, sedan lutar han sig tillbaka, sätter upp ena foten på panelen framför fönstret och kör försiktigt ut på spårområdet.

Ett annat samtal på radion handlar om ett tåg i Hagsätra som har dörrproblem. Han väntar fortfarande på att trafikledaren ska återkomma. Tåget i Hagsätra borde gå före honom och han börjar förstå att han kommer vara tvungen att invänta det. Då hade han lika gärna kunnat vara sen. Han stannar framför signalen före Högdalen och väntar.

Klockan är 06:53 när signalen slår om från rött till grönt.

Isidor kör upp till Högdalens station med en försening på sju minuter.

När han kommer in på plattformen öppnar han dörrarna och sitter sedan kvar några sekunder och vilar blicken mot spåren framför sig. Sedan reser han sig ur förarstolen, öppnar hyttdörren och tittar ut längs tågsidan. Det finns inte en själ där. Han stänger dörrarna utan att ta blicken från tågsidan och sedan kastar han ett öga i monitorn på plattformen för att kontrollera att ingen fastnat i de bakersta dörrparen och trycker samtidigt på snabbstartsknappen. Hyttdörren stängs automatiskt och medan han sjunker ner i förarstolen startar tåget av sig själv och kör en meter innan han lägger handen på körspaken och tar över driften.

På radion skriker en kollega så att det distar i högtalarna: ”Nitton-trettiotvå, lämnar Vällingby söderut, kom.”

18

14-64 N&K Isidor 18 nov.indd 18

2014-11-18 16:44

Isidor vänjer sig aldrig vid dagpersonalens hetsiga tonläge.

På nätterna är radion oftast helt tyst, och om någon gör ett anrop så är det alltid med en tyst röst som nästan verkar vara rädd för att väcka någon som sover. Om någon skriker på nätterna så har de kört över någon eller blivit hotade. Men på dagarna kan det gälla vad som helst.

Han rullar in i Bandhagen när trafikledaren svarar: ”Ja, nitton-trettiotvå, kom.” ”Jag har en sovande i min mittenvagn, kom.” ”Jaha. Det behövs lite städning alltså.”

Sedan är det tyst. På en annan kanal pratar trafikledaren med väktarna. Isidor öppnar och stänger dörrarna i Band­ hagen och rullar vidare.

De kör sina tåg som skyttlar i en väv. Linje nitton går från Hagsätra i söder till Hässelby strand i nordväst. Fram och tillbaka från dagens första till dagens sista tåg. De närmar sig varandra från var sitt håll och om tjugo minuter kommer de att passera varandra inne i stan. ”Nitton-trettiotvå”, återtar trafikledaren. ”Vi har väktare som möter upp i Blackan. Klart slut.”

I Stureby är det några åldringar från sjukhemmet som tar tid på sig. Isidor står och glor i monitorn och väntar på att de ska ta sig ombord. När han stänger dörrarna tänker han på väktarna som i samma stund förmodligen går igenom trettio­tvåans andra vagn i Blackeberg och slänger av det som kollegorna kallar för sovande. Folk i allmänhet brukar kalla dem uteliggare eller hemlösa eller tiggare.

Klockan är 06:58 och det är flera minusgrader där ute.

Dagen har börjat.

19

14-64 N&K Isidor 18 nov.indd 19

2014-11-18 16:44

Snart är allt som vanligt igen. När dagen är slut ska han träffa Paula. De är kusiner. Samma blod och allt det där. På gränsen mellan nära och för nära. De har grälat med varandra men det är ingen fara för han ska träffa henne efter jobbet och då kan de prata. Han brukar ta hand om henne, följa henne till mottagningen och sedan komma förbi med frukt och godis när det är besökstid. Det är bara så det är. Och även om hon stötte bort honom senaste vändan, tryckte honom ifrån sig med handflatorna mot bröstkorgen, så kan han ta det. Snart är det som vanligt igen.

Nere i underjorden är det fullt av människor. Deras liv utspelar sig i miniatyr på plattformarna. Olika ansikten trängs men det är samma typer varje dag. De väntar, på väg till jobbet eller hem. Andra har inget jobb att gå till men väntar ändå. En del har varken jobb eller hem. De rör sig alla i sina cirklar, dag ut och dag in. Allt är för trångt och för litet. Han betraktar dem alla från förarplatsen när han rullar in med tåget på stationerna och ser världen i ett kammarspel på varje plattform.

Efter några timmar börjar tankarna dansa som de vill där inne i förarhytten. De studsar mellan frontrutan och innerdörren som vetter mot passagerarna som sitter i sina egna världar, ensamma eller tillsammans, omedvetna om föraren på andra sidan av det mörktonade glaset.

När tankarna släpps fria inne i förarhytten börjar de omedelbart att leva sitt eget liv. De blandar sig med de korthuggna och formella samtal som förs på radion mellan trafikledning20

14-64 N&K Isidor 18 nov.indd 20

2014-11-18 16:44

en och de andra förarna. En kosmisk lek med kollegornas anrop, en koreografi som han med ett leende följer genom tunnlarna ut till de olika förorterna. Tiden leker fram.

Men det som sätts fritt vill också leva fritt.

Någon säger något på radion som börjar leva sitt eget liv.

Sedan vänder det sig mot sin skapare, spelar honom eller henne ett spratt, planterar en insikt som är en trojansk häst i huvudet.

Innan rasten kommer med sin befrielse – ett slags mental friskluft i form av ett ord från en annan människa som bryter isoleringen och skingrar molnen av illusioner, insikter och fiktiva samtal – blir man ibland galen. Man befinner sig i en skuggvärld av tankar och anrop, korta kommentarer kring skeenden i världen.

Det är ett dörrfel i Kristineberg. Någonstans på linjen anropar en förare att han har en sovande och väktare möter upp vid S:t Eriksplan. Musiker och tiggare retar upp någon förare som säger att de är organiserade, vilket är ett lösenord som gör att trafikledaren skickar väktarna på dem.

En annan förare gör ett anrop och frågar om det har blivit olagligt att tigga. Det är inte olagligt att tigga, inte ännu.

Men om man formulerar det som om det vore organiserad brottslighet så låter det som något annat. Föraren som frågar är väl medveten om det, men det är en liten motståndshandling. Tystnaden som följer på hans fråga är mättad av irritation. Sedan svarar trafikledaren att det inte är olagligt att tigga och samtalet avslutas.

Tankar och anrop som flygande pappersdrakar i hytten.

De kastas fram och tillbaka i vindbyarna. Tåget kränger till 21

14-64 N&K Isidor 18 nov.indd 21

2014-11-18 16:44

och stannar vid station Gullmarsplan. Isidor reser sig upp och ser ut genom hyttdörren, tittar i monitorn som står på plattformen, kontrollerar att ingen kommer i kläm i tågets bakre dörrpar och hans röst låter två hundra år gammal när han tar mikrofonen. ”Mot Hässelby strand. Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs.” Ögonen vilar längs tågsidan tills dörrarna är helt stängda, en sista titt i monitorn och sedan in i hytten igen. Han rullar iväg mot bron och möter en annan linje nitton som kommer från Skanstull. Kollegan gör en minimal hälsning genom att röra lite på fingret och ögonbrynet. Det är Evert, en av de kollegor som nästan alla kan namnet på. Det är sådana som har positioner i facket, jobbar i trafikexpeditionen och delar ut tjänster, som ringer om det behövs extra folk, sådana som är extra sociala eller har något annat utmärkande drag. Det som utmärker Evert är bland annat att han hittills har kört över arton personer. Isidor vet inte om alla arton dog. Det sägs att sextio procent av dem man kör på överlever.

Person under tåg – eller put som uttalas kort: putt – är kodordet man helst ska använda på radion, oavsett vad som händer när man kör på någon. Fast det är det inte många som gör. För det mesta är det bara rop, skrik eller gråt. Vissa blir alldeles lugna av chocken så att det nästan låter som om de håller på att somna när de gör sitt anrop. Ingen kan förutse hur man ska reagera på sin första putt. Inte sin andra heller, för den delen. Det beror, som alltid i tunnelbanan, på dagsformen. Har man en dålig dag kan man balla ur fullständigt för ingenting. En bra dag kan man klara en hel del. Isidor minns 22

14-64 N&K Isidor 18 nov.indd 22

2014-11-18 16:44

Everts senaste. Han körde över en person vid Hö­­torget som uppenbarligen ville dö, för han hade redan lagt sig över spåret, och när Evert kom tog han tag om strömskenan med båda händerna så att han skulle vara säker.

Evert följde protokollet utan darr på rösten och sa att han hade en putt vid infarten Hötorget söderut. Den gången var det trafikledaren som tappade fattningen lite. Är personen under tåget? skrek han flera gånger. Evert sa bara att det för killens del inte var någon brådska. Ännu så länge har Isidor sluppit köra över någon. Han var nära en gång vid Skogskyrkogårdens norra infart då en väktare jagade ut två klottrare på spåret precis när han kom in på den viadukt som går över vägen före hållplatsen. Det var mörkt ute och han såg bara två små figurer som i skenet av hans strålkastare hoppade över räcket ner på vägen. När han kom in till stationen med full broms påslagen såg han en stor väktare ligga ovanpå en ung kille. Bredvid dem på plattformen låg en spritpenna och runtomkring dem var det fullt av reklam som uppmanade människor att köpa ihjäl sig.

Efter den händelsen händer det att han, om han får se någon hoppa ner på spåret långt framför honom och sedan hoppa upp igen utan att det är någon fara, ändå automatiskt börjar skaka och gråta. De säger att det är en psykosocial reaktion.

När fenomen som nolltolerans mot klotter och psykosociala reaktioner dyker upp i huvudet kommer han lätt att tänka på Paula. Det var inte mer än en vecka sedan hon kom hem. De hade bara pratat en gång på telefon sedan dess och då bestämde de att de skulle ses idag, men han hade en dålig känsla av att hon var på väg in i det där inåtvända igen. En 23

14-64 N&K Isidor 18 nov.indd 23

2014-11-18 16:44

tydlig känsla av att hon var på väg bort, trots att hon nyss kommit hem.

Hon behöver mig, tänker han.

Kanske skulle tankegången ha fortsatt, han kanske skulle ha tänkt att han behöver henne mer än hon behöver honom.

Men det är för otroligt, för nytt och för svårt att hantera.

Tunneln efter Skanstullsbron närmar sig och han bromsar in lite. Kontrasten mellan dagsljuset på Skanstullsbron och mörkret som omsluter en när man kör ner i tunnlarna under Södermalm är så stark att man bländas av mörkret. En kort stund blir allt svart. Bilderna av Paula släpps loss i hytten och virvlar runt samtidigt som han rullar in på Skanstulls station.

Längst bort vid gallergrinden ser han en ung kvinna som står och hukar vid plattformskanten. Hon har hästsvans och samma långa utväxt som Paula. Det känns som om en kall blixt slår ner i kroppen och han skriker in i radiomikrofonen att det står en hoppare vid gallergrinden Skanstull söderut.

Tåget från Medborgarplatsen befinner sig redan i tunneln mellan stationerna men Isidor ser hur föraren i det tåget hinner stanna. Isidor kör fram till grinden, stannar och öppnar dörrarna. Sedan tar han två kliv över plattformen och rycker i kvinnans arm. ”Paula?”

Kvinnan vänder sig om och stirrar på honom. Hon grans­ kar hans uniform nerifrån och upp och tar ett steg tillbaka.

I handen har hon en bok som hon varit försjunken i. Hon frågar honom irriterat vad han vill. ”Oj förlåt”, säger han. ”Jag blev rädd att du skulle hoppa framför tåget.”

24

14-64 N&K Isidor 18 nov.indd 24

2014-11-18 16:44

14-64 N&K Isidor 18 nov.indd 25

2014-11-18 16:44

O LA N I LSS O N är född 1972 och debu-

terade med novellsamlingen Prosa Åren 1995–2005 som året därpå följdes upp med romanen Nattbete.

Hans kritikergenombrott kom med romantrilogin Hundarna, Änglarna och Kärleken gömmer minnet. Han belönades med Norrlands litteraturpris 2010 för Hundarna.

Ola Nilssons nya roman är en lyrisk och gripande berättelse om en närhet i utsattheten, och ett avstånd som växer mellan två unga människor som stått varandra så nära det är mänskligt möjligt.

Det är också en omdiktning av myten om Orfeus och Eurydike i Rilkes berömda tappning: en Eurydike som i döden blivit en egen person och som kanske inte ens uppfattar Orfeus där han går på vägen framför henne.

OL A NILSSON

ISIDOR OCH PAULA ROM A N

i Stockholms tunnelbana och oroar sig dagligen för att någon ska hoppa eller ramla just framför hans tåg.

PAU LA lever i ett annat mörker och Isidor ser det som sitt livs uppgift att dra henne ur det, att få henne upp i ljuset igen. Men hon vill inte.

De båda kusinernas liv sammanflätas under barndomens somrar i ett starkt solsken som kastar djupa skuggor. I en familj där våldet hela tiden är närvarande har de varandra, men inte mycket mer.

OLA NILSSON ISIDOR OCH PAULA

I S I D O R lever i underjorden. Han arbetar som förare

”Nilsson närmar sig romanens människor med stor varsamhet och respekt för de liv som styrs av inre nödvändighet. Här finns ingen som vill fram och upp, bara människor som vet vad överlevnad kan kosta. Det gör Änglarna till en djupt humanistisk roman.”

Malin Lindroth, Göteborgs-Posten ”Änglarna är en av de mest suggestiva romaner jag läst på länge. Ola Nilssons skildring av ’white trash’ i obygden äger autenticitetens skärpa och närvaro, men också en närhet till människorna, onda som goda.”

Gunder Andersson, Aftonbladet ”Hans trilogi Hundarna (2010), Änglarna (2011) och Kärleken gömmer minnet (2012) tillhör något av det mest intressanta jag läst på senare tid. Precis som hos Lotta Lotass är prosan skönt reducerad till blästrade former. Berättelserna utspelar sig i en nutid av modern misär av unga och lite äldre människor i vilsen rörelse mellan arbetslöshet och alkohol. Det är inte alls någon hembränd socialskildring utan skildringar av frusen värk. De lakoniska romanerna lodar ett ovanligt mänskligt siktdjup. Norrland blir till nutid.”

Mikael van Reis, Göteborgs-Posten

ISBN 978-91-27-13207-8 O M S LAG: SAR A R. AC E D O FÖ R FATTAR FOTO: CATO LE I N

Nilsson_Isidor_ORIG_141218.indd 1

9 789127 132078

2014-12-18 09:42